onsdag 24 mars 2010

Bio: London River

Foton copyright © NonStop Entertainment  
Där gick 87 minuter av mitt liv och aldrig kommer de igen... Fransk arthouse med fint och viktigt budskap, kan det vara något? Rachid Bouchareb som gjorde INFÖDD SOLDAT har nu gjort ett minst sagt lågmält drama om fördomar. Brenda Blethyn från FÖRSONING och mycket annat, är änkan Elisabeth som bor ensam på ön Guernsey där hon mest jobbar i sin trädgård. Året är 2005 och på TV-nyheterna rapporteras om bombdåden i centrala London. Elisabeth blir förskräckt - hennes unga dotter bor ju där! Hon ringer dottern upprepade gånger utan att nå henne, så Elisabeth packar väskan och åker till storstan. Samtidigt anländer afrikanen Ousmane (Sotigui Kouyaté) - åldrad, lång och ranglig - till London. Han har bott i Frankrike i femton år, men nu vill hans gamla fru i Afrika att han ska leta upp sonen som försvunnit i London. Ousmane har inte sett killen sedan han var sex år gammal. Sonen, inte Ousmane. Det bär sig inte bättre än att Elisabeth och Ousmane springer på varandra för jämnan. Ousmane pratar bara franska, men det gör inget, för Elisabeth kan franska. Det kan de flesta andra i filmen också. Allt pekar på att Elisabeths dotter har ihop det med Ousmanes grabb och att de har stuckit tillsammans - eller sprängts i luften. Men protestanten Elisabeth kan omöjligt acceptera att hennes dotter lever ihop med en muslim! Elisabeth går omkring i London som en vresig kärring från sverigedemokraterna. Hon beter sig illa och den snälle Ousmane ser ledsen ut. Men gissa vad - med tiden inser förstås Elisabeth att muslimer är människor de med. Filmens budskap står ut som en neonskylt. LONDON RIVER känns märkligt ... ofärdig. Eller vad jag ska säga. Filmen känns som en novellfilm som förlängts till långfilmsformat, vilket innebär att stora delar är totalt händelselösa eller meningslösa. Okej, de ska väl vara poetiska och meditativa, men de blir mest sega och tråkiga. Regi och dialog är lite valhänt ibland och det hela påminner om en studentfilm. Samtidigt kan jag inte tycka illa om filmen. Det är ju inte skräp och jag har sett betydligt värre saker de senaste månaderna. Men med sitt överdrivet uppenbara budskap och sättet den är gjord på, blir LONDON RIVER bara ännu en trist meningslöshet jag snart kommer att ha glömt bort. 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
(Biopremiär 26/3)

tisdag 23 mars 2010

Nämen, här är ju en svensk trailer...

Killen som spelar polisen Wennerberg i den här lär vara fantastisk...

Bio: Nowhere Boy

Foton copyright © Nordisk Film
Det skrevs ju en fruktansvärd massa om The Beatles förra året, när deras album kom ut på nytt i uppsnofsade versioner. Själv brydde jag mig inte alls. Beatles må vara världens mest kända popband och extremt inflytelserika, men för mig personligen har de inte betytt någonting alls. Det är inte alls den typ av musik jag lyssnar - eller har lyssnat - på, och en del låtar är så sönderspelade att jag inte står ut med dem.
Eftersom jag inte intresserat mig för Beatles, har jag aldrig intresserat mig för bandmedlemmarnas liv. Jag vet egentligen inget om dem, inget om deras uppväxt och hur de träffades. Jag har aldrig funderat över saken.
I Sam Taylor Woods drama NOWHERE BOY berättas det om John Lennons (Aaron Johnson) liv som tonåring i slutet av 1950-talet. Han växer upp hos onkel George och moster Mimi - en väldigt sträng och snipig Kristin Scott Thomas - men så går George och dör. På begravningen dyker det upp en rödhårig, för John okänd kvinna; Julia (Anne-Marie Duff). Julia visar sig vara Johns riktiga mamma, ett lösaktigt stycke som inte fick behålla vårdnaden om sonen.
Mimi kräver att John gör bra ifrån sig i skolan, men John vill bara spela rock'n'roll. Han söker upp sin mor och börjar umgås med henne, och av en tillfällighet är hon en riktig partybrud som kan mycket om populärmusik. Fast det är en hel del som inte riktigt stämmer med Julia, med hennes sätt att bete sig, och det nyblivna förhållandet mellan moder och son blir ibland nästan incestuöst.
John samlar ihop några killar på skolan för att bilda skiffelbandet The Quarrymen ("Men vi kan ju inte spela några instrument!" - "Det är skiffel, man behöver inte kunna spela!") och de anlitas för fler och fler spelningar. John introduceras för kompisars kompisar, en av dem är Paul McCartney (Thomas Sangster), som vet allt och genast blir medlem i bandet, och senare dyker George upp.
Samtidigt har John problem i hemmet. Han bråkar konstant med Mimi, men det blir strul även med Julia. John anlägger en look liknande en förbannad Peter Sellers och går mest omkring och beter sig som ett rövhål, han är en väldigt lynnig typ som ibland får raseriutbrott. Speciellt sympatisk är han inte. Han är även en jävel på fruntimmer, verkar det som.
...Men det går ju bra för bandet.

NOWHERE BOY är aningen ojämn. Så länge det är drama; när det handlar om John Lennons familje-
förhål-
landen är det bra och intressant - att det är välspelat behöver jag inte nämna, that goes without saying. Hur mycket av detta som är sant har jag ingen aning om, jag kan mycket väl köpa det som sanningen, men jag utgår från att modifikationer gjorts.
Däremot är delarna med rockbandet alldeles för klyschiga. Det är den gamla vanliga Bilda Band-filmen och faktum är att sättet det skildras på inte ligger så långt ifrån gamla Mickey Rooney-filmer där de ska sätta upp en amatörshow på gården för att samla in pengar. The Beatles nämns aldrig i filmen och inga av deras låtar spelas.
Av den här filmen fick jag lära mig att John Lennon såg ut som Stålmannen när han var ung, medan Paul McCartney såg ut som Jimmy Olsen. Däremot såg den femårige Lennon - som dyker upp i korta flashbacks - ut som Paul McCartney.
Aaron Johnson har förresten titelrollen i kommande KICK-ASS.






(Biopremiär 26/3)

Fler seriefigurer blir film

Variety rapporterar om flera kommande seriefilmer...

Först är det Sony som ska göra en animerad långfilm om Karl-Alfred - i 3D. Känns ju rätt gjutet att köra den figurenn i 3D. Vågar man hoppas på spenat i knäet? Häromåret blev visst Karl-Alfred en public domain figur och Johan Wanloo tecknade en postapokalyptisk episod åt en svensk serietidning. Riktigt hur det är med den här PD-grejen har jag aldrig fattat, eftersom King Features fortfarande kontrollerar Karl-Alfred enligt Variety.

Inte nog med att de ska reboota Spindelmannen i SPIDER-MAN 4. Nu ska de tammefan reboota även Fantastiska Fyran! Jag förstår inte riktigt vad de håller på med. Jag förstår att man valde att gå en annan väg med THE INCREDIBLE HULK, eftersom Ang Lees HULK inte blev den succé man förväntat sig. Men Fantastiska Fyran gick väl hem hos ungarna - och efter bara två filmer är det för tidigt att göra en nystart. Eller vad de nu tänkt sig.

Chris Evans ska spela Kapten Amerika i den kommande filmen. Konstigt. Han är ju för fan Johnny Storm i Fantastiska Fyran! Visst, Sam Jones medverkade i tre seriefilmer och spelade Blixt Gordon, Spirit och en djungelsnubbe i JANE, men det var ju tre helt olika serier från olika förlag. Det blir ju konstigt att låta Evans göra två Marvelfigurer. Visst - på 40-talet dök Lugosi, Chaney Jr och de andra ibland upp som varandras monster. Men ändå.
Minst genomtänkta rollbesättningen sedan Samuel L Jackson blev en minst sagt opassande Nick Fury.

...När jag tänker efter var ju Ryan Reynolds både Marvels Hannibal King och Deadpool.

måndag 22 mars 2010

71 trailers till Full Moon-filmer

När Charles Bands Full Moon härjade som värst på 1990-talet var jag rätt trött på filmerna. Annat är det idag - idag saknar jag dem! De är ju rätt charmiga trots att många är rätt tråkiga. Jag gillar deras look och jag gillar konceptet; filmer som är som serietidningar, varje nu film är ett nytt nummer.
Klicka på Full Moon-loggan här intill för en spellista med 71 trailrar!

BUFF: Superbror

Foton copyright © Nordisk Film
I min recension av MONSTER BUSTERS skrev jag att jag sett två danska barnfilmer under BUFF-veckan. Detta är den andra - fast jag såg den före MONSTER BUSTERS.
Regissören Birger Larsen mottog BUFF:s stora pris 2010 för sin gärning inom barnfilmen. Eftersom jag inte tittar på barnfilm, har jag inte sett karlns filmer, men jag har allt sett honom skådespela: 1978 gjorde han en roll och blev då så populär att han blev skrämd. Han hade huvudrollen i den danska ungdomsfilmen VIL DU SE MIN SMUKKE NAVLE?, byggd på boken med samma namn. Den gick på svensk TV när jag var ung och innehöll ett par repliker vi länge citerade: "Er den ikke smuk? Vil du kysse den?".
Manuset till SUPERBROR är skrivet av Åke "Kådisbellan" Sandgren. Filmen handlar om lille Anton och hans äldre bror Buller, som är autistisk. Anton är mobbad i skolan, men är duktig på att ta hand om sin bror.
En dag anländer en sten från rymden och Buller får superkrafter. Han kan flyga och blir stark och grejor, och äntligen kan han vara lite vuxen och försvara Anton mot mobbarna.
Visst är det coolt med en skandinavisk superhjältefilm. Birger Larsen har antagligen haft hur kul som helst när han gjorde öppningsscenerna och förtexterna: först kommer en parafras på STJÄRNORNAS KRIGS öppning; rymden och en farkost kommer farande bakifrån över oss - men så riktas kameran lite neråt och vi ser att det är ett flygplan som går in för landning på Kastrup. Därefter kommer förtexterna flygande genom rymden som i SUPERMAN - THE MOVIE.
Tyvärr är resten av filmen inte så bra jag vill att den ska vara. Det blir sådär trist svenskt (fast danskt) med budskap och politisk korrekthet. Nog för att Stan Lee lät sina superhältar lida av allehanda handikapp och personliga problem, men en autistisk pojke känns fel för att resultatet ska bli tjoflöjt. Det är lite för allvarligt.

SUPER-
BROR är också berät-
tad på ett sätt som verkligen vänder sig till barn. Tror jag. Jag upplevde filmen som allt segare och segare; den är berättad i ett rätt makligt tempo. Jag blev sömnig.
Filmen innehåller en del fräsiga effekter. De är förvisso aningen taffligt gjorda, men det är ju inte varje dag man ser en unge flyga omkring i ett danskt villaområde.
MONSTER BUSTERS var betydligt bättre.

söndag 21 mars 2010

Bio: The Hurt Locker (Bättre sent än aldrig...)

Foton copyright © Nordisk Film

Jag har tidigare berättat om THE HURT LOCKERs väldigt restriktiva karriär på svenska biografer. Nordisk Film gjorde bara tre kopior och det dröjde väldigt länge innan en av dem nådde Malmö. Först fick filmen premiär i Lund, där den också pressvisades (vilket förstås innebar att den bara kritiker boende där gick dit). Flera veckor senare smögs filmen upp på lilla arthousebiografen Panora i Malmö. Ingen pressvisning.

Men så gick ju Kathryn Bigelows film och vann en hel rad Oscars, bland annat för bästa film, så då fick biograferna ta sig i kragen. I fredags gick THE HURT LOCKER upp på Filmstaden Entré i Malmö; förvisso utan pukor och trumpeter, men ändå. På sätt och vis är jag glad att jag inte lyckades se den förrän nu. Istället för att se den på Panora eller hemma hos en kompis som köpt den på amerikansk Blu-ray, fick jag alltså se den på Sveriges modernaste biograf. Upplevelsen blev därmed en annan, explosionerna och knallarna från automatvapnen kändes i hela kroppen.


Det har skrivits en hel del om Bigelow de senaste 25 åren. Folk tycker ju att de är så fantastiskt med en kvinna som jobbar i grabbiga genrer och hennes filmer lyfts fram som intressantare än konkurrensen, ibland även bättre. Men det är de ju inte. Förvisso har jag faktiskt aldrig sett POINT BREAK (jag tyckte den verkade så fånig när den kom), men allvarligt talat: Bigelow har bara gjort två bra filmer, inklusive THE HURT LOCKER. Den andra är NATTEN HAR SITT PRIS (NEAR DARK). För vad ska man säga om banala BLUE STEEL? Den brutalt tråkiga K-19: THE WIDOWMAKER? Och jag begrep aldrig vad folk såg i STRANGE DAYS.


Så till Bigelows fram-
gångs-
rika Irakdrama. Hand-
lingen är enkel: vi får följa en grupp bombröjare under de sista månaderna innan de muckar. Alldeles i början av filmen sprängs deras befäl Thompson i luften och en ny kille anländer för att ta hans plats; Staff Sergeant William James (Jeremy Renner). Denne James visar sig vara lätt galen och dumdristig, en övermodig vilding som utsätter sig själv för fara och ibland även sina mannar. Med tiden lär vi dock känna James och förstå hur han funkar.


THE HURT LOCKER går i princip bara från uppdrag till uppdrag, och dessa blir faktiskt ibland nästan outhärdligt spännande - man kunde höra en knappnål falla i biosalongen. Filmmusiken här består bara av en enda ton som växer sig starkare och starkare. Intensivt är bara förordet.

Tonen är dokumentär. Det är handhållen kamera mest hela tiden, men till skillnad från i GREEN ZONE håller sig fotografen i skinnet. Här viftas det inte hit och dit, utan man får verkligen se vad som händer. Resultatet gör att det känns väldigt realistiskt.
 

Filmen handlar i princip bara om tre män; James, Sergeant Sanborn (Anthony Mackie) och Specialist Eldridge (Brian Geraghty) - men på nästan alla bilder som har publicerats i samband med recensioner och artiklar, har man sett en kille som liknar Guy Pierce. Det är Guy Pierce. Han spelar Sergeant Thompson som stryker med i början. Senare dyker Ralph Fiennes upp i en mindre roll, och David Morse spelar överste. Det är lite synd att dessa kända skådisar är med - för de sänker realismen något. Övriga soldater spelas av för mig nya ansikten - eller åtminstone av folk jag inte kommer ihåg från tidigare filmer. De skulle lika gärna kunna vara riktiga soldater. Här finns även en lite fånig scen där James och Sanborn super och slåss med varandra, vilket drar ner helhetsintrycket en aning.

Jag tycker fortfarande att Oscar för bästa film skulle ha tilldelats THE INGLOURIOUS BASTERDS eller AN EDUCATION, men visst är THE HURT LOCKER en mycket bra film. Det kommer dock att dröja åtskilliga år innan jag vill se om den. Den har liksom gjort sitt efter en titt.




 





(Nypremiär 19/3)

lördag 20 mars 2010

BUFF: Monster Busters (Monsterjægerne)

Foton copyright © M&M Productions

Den andra danska barnfilmen på bara ett par dagar tack vare BUFF. Jag vet inte när jag såg en dansk barnfilm senast. Kanske var det en visning av OTTO ÄR EN NOSHÖRNING för femton år sedan.
Danskar har en lite annorlunda inställning till livet och kultur än vi svenskar. I Danmark har de en fin serietradition inspirerad av fransk-belgiska album, medan vi i Sverige får dras med illa tecknad propaganda från arga feminister. Och i Danmark kan de utan att skämmas göra barnfilm som barn faktiskt vill se. Som MONSTER BUSTERS - kanske en av de bästa barnfilmer jag någonsin sett. Och då är jag en medelålders man.

MONSTER BUSTERS i regi av Martin Schmidt bygger på en serie ungdomsböcker. Tolvårige Oliver och hans lillebror lyssnar på deras tjocke, skäggige och piprökande farfars berättelser om hans karriär som monsterjägare. Till skillnad från Lasse tror inte Oliver ett dugg på farfars stories och om att ett infångat skuggmonster finns inlåst i en speciell frys.

Men så hamnar farfar på sjukhus. Oliver och Lasse undersöker farfars hus och hittar en lucka som leder ner till en hemlig källare full av monsterjägarutrustning - och där finns även en frys med varningsskylt...

Oliver mobbas i skolan av Philip, en av de tuffa pojkarna, och det bär sig inte bättre än att Philip hamnar i källaren och öppnar frysen. Ut kommer en vildsint skugga som sätter igång att besätta folk.
Olivers föräldrar är riktigt rejäla - farsan är till och med polis. Men morgonen efter att skuggmonstret sluppit löst beter han sig konstigt. Han vill inte jogga, utan äter Kalaspuffar med chokladmjölk och extra socker, han rapar - och så börjar han fisa. Och fisa. Och fisa som bara den. Därefter kysser han sin fru - och då blir även morsan besatt. Hon klär genast ut sig till hora och börjar flörta med karlar. Inte bra, eftersom de ska iväg på föräldrasamtal med lärarna på skolan. Samtalet urartar till en fis- och tafsorgie.


Oliver och Lasse förstår att skugg-
monstret sprider sig via kyssar. Folk i byn blir galna till höger och vänster. Ungarna instrueras av farfar och tillsammans med ett par kompisar beväpnar de sig med monsterbekämparvapen och beger sig ut på monsterjakt.
MONSTER BUSTERS är verkligen skitrolig. Det är som om bröderna Farrelly regisserat THE MONSTER SQUAD och flippat ut under arbetets gång. Tänk om jag hade fått se sådant här när jag var tio!

Förtexterna är fantastiska; de är animerade och ser ut att vara hämtade ur en 60-talskomedi. Prologen är också otrolig och fick mig att undra vad fan det här är - det är farfars berättelser om vad skuggmonstret hittade på en gång i tiden; vi ser en rad människor bli besatta och göra de mest bisarra saker - bland annat en galet skrattande farsa som överlämnar ett knippe dynamit till sina små barn för att sedan trycka ner spaken på detonatorn. Allt annat än god smak, vilket är bra.

Lille Lasse älskar att titta på skräckfilm och i en scen väljer han mellan att se FRIDAY THE 13TH: THE FINAL CHAPTER och SISTA TIMMEN - den sistnämnda är Martin Schmidts debutfilm, en inte så lyckad skräckis, men ändå.

Jag hoppas verkligen att MONSTER BUSTERS kommer att få distribution i Sverige. Om inget annat på DVD. För den här filmen förtjänar verkligen att ses. Du kommer nog att älska den du med, oavsett din ålder!







fredag 19 mars 2010

The Runaways vs Män som hatar kvinnor

Idag har både THE RUNAWAYS - om 70-talsbandet, förstås - och MÄN SOM HATAR KVINNOR premiär i USA. Åtminstone den sistnämnda har fått (överraskande) lysande kritik.
Jag läste nyss Roger Eberts recensioner av de två filmerna - och han lyckas länka ihop dem.

Ur recensionen av THE RUNAWAYS:

"An all-girl rock band is named and trained by a rock manager of dubious sexuality, goes on the road, hits the charts, has a lesbian member and another who becomes a sex symbol, but crashes from drugs. This is the plot of a 1970 film named 'Beyond the Valley of the Dolls,' which inadvertently anticipated the saga of the Runaways five years later. Life follows art." (Ebert skrev manus till denna Russ Meyer-film)
"Another new movie this week, 'The Girl With the Dragon Tattoo' from Sweden, has a role for a young, hostile computer hacker. (Kristen) Stewart has been mentioned for the inevitable Hollywood remake. Reviewing that movie, I doubted she could handle such a tough-as-nails character. Having seen her as Joan Jett, I think she possibly could."

Ur recensionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR:

"The novel, one of a trilogy which Stieg Larsson completed before his untimely death at 44 in 2004, was an international best-seller. It is destined to be remade by Hollywood. That remake may turn out to be a good film, but if I were you I'd be sure to watch this version. The Hollywood version will almost certainly tone down the sexual violence. I can't think of an American actress who could play Lisbeth. Kristen Stewart, who I respect, has been mentioned. Dakota Fanning. I dunno. A younger Jodie Foster, maybe. Someone able to play hard as nails and emotionally unavailable. Make her a Swede, and simply cast Noomi Rapace."



BUFF: Orps - The Movie

"När såg du en norsk film senast?" är en fråga som inte passar så bra just nu. Meningen är att svaret ska vara "Oj, det var längesedan...", men tack vare DÖD SNÖ har ju många faktiskt klämt en norsk film de senaste månaderna. Men:
När såg du en norsk barnfilm senast? Är du i min ålder svarar du nog något om PROFESSOR DRÖVELS HEMLIGHET, och det var inte ens en film utan en TV-serie. Om du inte går på filmfestivaler är chansen liten att du tittar på norska barnfilmer.
Atle Knudsens ORPS - THE MOVIE var öppningsfilm på årets upplaga, den 27:e, av BUFF; Malmö Barn- och Ungdoms Filmfestival. Många av filmerna på BUFF tycker jag är långtifrån barnfilmer. Till exempel visas SEBBE. Huga. Men Knudsens film är en rejäl barnfilm, riktad till småungar som vill ha kul och inget annat i en och en halv timme.
Marschorkestrar - korps - är tydligen stort i Norge. Jag har ingen aning om hur det är i Sverige. Annars förekommer sådana band mest i amerikanska filmer, tycker jag. I ORPS - THE MOVIE ska en orkester från en liten håla på vischan åka iväg och tävla i Norgemästerskapen i marschmusik. Dock har de dåligt med pengar och fem bandmedlemmar får inte följa med. Dessa ungar väljs genom en fejkad lottdragning.
Dock beslutar sig de utröstade ungarna - de verkar vara i mellanstadieåldern - för att bilda ett eget band och åka iväg och tävla ändå. De döper sig till något om Gamle Tomter Elite Korps eller vad det nu var, men senare blir de av misstag omdöpta till Orps, kort och gott, efter att ett frigolit-K lossnat.
Bandet letar upp en gammal avdankad dirigent som tycker att de ska spela balkanmusik - zigenarjazz, alltså. Fy fan, det värsta jag vet! Därefter är det dags för spänning, äventyr och lite kärlek.
Kvinnan som leder det egentliga marschbandet är härligt psykopatisk och går ständigt omkring med ett vansinnigt leende. Först blir det bussjakt - det gäller att komma först till tävlingen. När jag tänker efter består mer än halva filmen av bussjakten, under vilken de elaka försöker sabotera för de goda.
...Och sabotageförsöken fortsätter under tävlingen. Men allting är härligt förutsägbart. Det handlar om rejäl amerikansk dramaturgi och innehåll och moral är också typiskt amerikansk - dock blir det Åsa-Nisse över det hela.
Här finns en massa konstiga inslag jag inte riktigt vet vad jag ska säga om: en av killarnas storasyster sitter i rullstol och kräver särbehandling - men hon är egentligen bara lat och orkar inte gå. En indisk eller pakistansk pojke lider av narkolepsi och somnar plötsligt - men detta förekommer bara i början, så sömnsjukegrejen har ingenting med någonting att göra. En tjock tjej stammar. Hon har även två väldigt tjocka föräldrar.
Och så har vi det där med balkanmusiken. Det känns bara politiskt korrekt. Det finns väl inga ungar som vill spela sådan skit. Det låter som om Kustorica gjort en tramskomedi för barn.
ORPS - THE MOVIE är inte tråkig. Det går undan. Det är en del slapstick, glatt humör och tjoflöjt, och de goda segrar över de onda. Men det är banalt och lite visset. Om ungarna i publiken uppskattade filmen vet jag inte. Den var på norska och textad på engelska. Det skrattades åt de fysiska skämten.
Den här filmen lär nog inte gå upp på bio i Sverige - eller ens komma ut på DVD. Betyget här under är bara något jag drar till med.

Trailern till Predators

Ser lovande ut...

torsdag 18 mars 2010

Bio: From Paris With Love

Foton copyright © Nordisk Film

Av en tillfällighet fyller Luc Besson 51 idag. Besson är ju av allt att döma mannen som aldrig sover och skriver och producerar film dygnet runt, året om. Nu är det återigen dags för en hyfsat påkostad actionsnurra, producerad av Besson, som även hittat på storyn - men för regi står Pierre Morel.
Morel var mannen bakom Liam Neeson-rafflet TAKEN häromåret, en väldigt underhållande och överraskande hård film, så förväntningarna på FROM PARIS WITH LOVE var rätt höga för min del, i synnerhet efter ett par tuffa trailers.


Jonathan Rhys Meyers spelar James Reece, ett slags agent som arbetar i Paris, där han lever i ett lyckligt förhållande med en tjusiga Caroline (Kasia Smutniak - hopplöst namn, men hon är verkligen min typ!). Men så tvingas han en dag att samarbeta med en viss Charlie Wax (John Travolta), en egensinnig och våldsam agent som skickats till Paris för att stoppa pakistanska terrorister.
Samar-
betet med Wax börjar inte så bra, då Wax stoppats i tullen då han försökt föra in ett gäng burkar energidryck, vilket fransmännen inte gillar. Wax svär och skriker och bär sig åt innan James lyckas fixa ut honom och burkarna - det visar sig att burkarna innehåller Wax' favoritpickadoll.


Det första de gör är att besöka en kinakrog - eftersom Wax vet att det huserar skurkar där. Efter att ha ätit några tuggor drar Wax sin puffra och skjuter ner alla skurkar så att blodet sprutar - och han lyckas hitta hur många kilo kokain som helst gömt i taket. Några av dessa kilon sparar de i en vas.


...Och så fortsätter det i ungefär en och en halv timme. Wax och snart även James spöar upp och dödar skurkar och terrorister i enorma mängder.


Jag blev avigt inställd redan i början av filmen när Charlie Wax introduceras. Jag tycker nämligen att rollfiguren är tämligen osympatisk och inte speciellt rolig: Wax sprutar ur sig "motherfucker", är högljudd och påminner om amerikanska turister som inte accepterar att utlandet inte är som hemma. Dessutom är han tjock och illa klädd.


"Ironiskt våld", det vill säga grovt våld med avsikt att vara roligt, är en annan grej jag tröttnat på för länge sedan, och ibland har våldet i FROM PARIS WITH LOVE en tendens att kännas lite fel - en lätt dålig smak i munnen börjar infinna sig när de "roliga" replikerna inte passar ihop med rå misshandel.

 
...Men vad gäller våld och action, så bjuder Morels film på en hel del alldeles utmärkt action. Eldstrider, närstrider och en biljakt där en övermodig Travolta svingar en bazooka. Wax blir mindre irriterande efter ett tag och jag börjar tycka att filmen kanske känns rätt okej ändå. Handlingen är inget vidare, eller - handling och handling, det är inte så mycket till handling och logiken obefintlig. Charlie Wax verkar redan känna till allt så han slipper undersöka saker och leta upp folk. Och som sagt, jag tilltalas av fröken Smutniak. Rhys Meyers har jag dock inte så mycket att säga om. Han funkar, men killen är rätt intetsägande.

Vad gäller betyg var jag länge tveksam. Länge tänkte jag sätta en tvåa. Men jag kan ge mig fan på att jag kommer att se om FROM PARIS WITH LOVE flera gånger när den släpps på DVD, så jag tar det säkra före det osäkra och höjer betyget ett snäpp. Jag är snäll.


Filmen innehåller förresten en PULP FICTION-referens.





 




(Biopremiär 19/3)

Choose your weapon

onsdag 17 mars 2010

Något av det snyggaste jag någonson sett

Jag länkar till bloggen Behind The Couch här på TOPPRAFFEL! och just nu kan man där läsa en intervju med paret som gjort den nya, belgiska rysaren AMER - en hyllning till itaklienska gialli.
Här är två trailers till filmen - och jävlar i min låda, det är så snyggt att jag nästan blir tårögd!



BUFF utan vampyrerna

Igår invigdes BUFF - Barn- & Ungdoms Filmfestivalen - här i Malmö. Jag har inte varit på BUFF på närmare 15 år - och då gick jag bara på avslutningsfesten och drack sprit i mängder.
I år ackrediterade jag mig och jag har hittills sett två långfilmer (en norsk och en dansk) och en svensk kortfilm. Jag ska försöka återkomma med recensioner, men tills dess måste jag lyfta fram två iakttagelser:

1. Film riktad till låg- och mellanstadieungar. Norskt/danskt tal. Engelsk text. Hur pass kul är det för skolklasserna att se på detta? Begriper de något, förutom den uppenbara, övergripande handlingen?

2. Efter att ha tittat igenom festivalprogrammet undrar jag (återigen) om BUFF inte främst är en festival för vuxna. Majoriteten av filmerna känns som sådant vissa vuxna tycker att barn ska se. Själv tyckte jag att förra årets bästa barnfilm var G.I. JOE - men det vågar jag nog inte nämna på BUFF.

Ett gammalt Tarzanminne får sin förklaring

Jag har en del gamla minnen från när jag var riktigt, riktigt liten - minnen som jag inte riktigt vet vad de är, om de bara är inbillning.
Jag vill minnas att jag när jag var fyra-fem år såg en Tarzan-TV-serie på TV en sommar i vår sommarstuga. Väldigt tidigt 70-tal. Det enda jag minns är att avsnitten började med att Tarzan stod på toppen av ett vattenfall och tjoade, och jag tyckte det var det tuffaste jag sett.
Visst, jag känner till att det gjorts TV-serier om Tarzan, men det är ju inget jag sett de senaste 35 åren.
Men IDAG fick detta gamla vattenfallsminne sin förklaring:

tisdag 16 mars 2010

Bio: Änglavakt

Stillbildsfoto: Johan Paulin © 2010 Drama Svecia 

Jamen, för helvete, pågar och töser!
 
...Vänta nu här... Började jag inte en recension likadant förra veckan? Jo, det gjorde jag - min recension av SEBBE. Intressant nog såg jag ÄNGLAVAKT samma dag som SEBBE.


Låt oss först titta på de två töserna i James Bond-rafflet GOLDENEYE från 1995. Den kvinnliga skurken spelades av holländska Famke Janssen. Sedan dess har hennes karriär gått i princip spikrakt uppåt, med toppar som X-Men-filmerna. Inte nog med att Janssen är en väldigt vacker kvinna, hon är även en av mina favoritskådespelerskor.


Hjältinnan i GOLDENEYE spelades av Izabella Scorupco. Efter Bondfilmen hände ... nästan ingenting.


Efter fyra år valde hon att vara med i ett polskt drama (hon är ju född i Polen). Därefter dök hon upp i utskällda svenska DYKAREN. Efter denna kom tre Hollywoodfilmer; VERTICAL LIMIT, REIGN OF FIRE och EXORCISTEN 4 - ingen av dessa kan klassas som succé. Scorupco återvände till Sverige och gjorde SOLSTORM.


Detta är ungefär alla filmer hon gjort på femton år. Främst har hon väl ägnat sig att att bilda familj, men dessa få rollval har ju varit lite konstiga. Visst känns det lite sådär typiskt svenskt och trist att inte vilja ta tag i en rejäl karriär.
 
Nu innehar Izabella Scorupco den kvinnliga huvud-
rollen (vore märkligt om hon spelade den manliga) i ÄNGLAVAKT mot Michael Nyqvist och - väldigt överraskande - franske stjärnan Tchéky Karyo (som 1995 var med i - ta-daa - GOLDENEYE!). För regi och manus står Johan Brisinger som gjorde UNDERBARA ÄLSKADE, en film jag inte sett.


Scorupco och Nyqvist är lyckligt gifta och har en liten son. Men en dag råkar grabben ut för en freak-cykelolycka på en lekplats (man får aldrig veta exakt vad som hänt), hamnar i koma och riskerar att dö. Doktorn Ewa Fröling håller långa utläggningar.


I ett parkeringshus ser Scorupco den stackars Karyo rånas och misshandlas. Hon hjälper honom och tar hem honom. Han pratar bara franska och märkligt nog förstår hon honom, trots att hon egentligen glömt bort sin skolfranska. Alla som träffar den mystiske fransmannen förstår vad han säger.


Det är nämligen som så att Tchéky Karyo spelar en ängel - eller något ditåt - och han har skickats för att hjälpa denna lilla av sorg drabbade familj.


Izabella Scorupco är onekligen en duktig skådespelerska. Nyqvist är förstås också en bra skådis, och jag har alltid gillat Tchéky Karyo. ÄNGLAVAKT har bra foto, inte alltför dum dialog och det hela är kompetent gjort. Ändå vill jag klassa filmen som en kalkonfilm.
 

Jepp, en kalkon.
"Kalkon-
film" är ett missbrukat uttryck; många använder det för att beskriva en film som bara är dålig. Men en kalkon är inte detsamma som en dålig film, en kalkon är en oavsiktligt skrattretande, löjeväckande film. Och ÄNGLAVAKT fick mig att skratta flera gånger.


Idén hade kanske fungerat i en annan kultur. Jag inbillar mig att en fransk film på temat hade kunnat bli utmärkt; fransmän är mer poetiska och kan hantera sådant här. Ett par kollegor jämförde med HIMMEL ÖVER BERLIN.


I ÄNGLAVAKT finns bland annat en scen där Karyo sitter på en parkbänk och spelar gitarr och sjunger en smäktande sång. Då började jag skratta högt - och märkte att några andra i salongen också flinade när jag väl satt igång. I en annan scen möter Karyo en annan ängel som pratar engelska och håller en jönsig utläggning om barn.


Logiken är också bäng i den här filmen. Det är bara Scorupco och Nyqvist som kan se skyddsängeln. Så: vilka var det som rånade Karyo i början? Hur kunde rånarna se honom? Och senare i filmen går Karyo och Nyqvist på Casino Cosmopol. Där betalar man inträde. Hur kom Karyo in? Rättare sagt, tyckte inte Nyqvist det var konstigt att bara han fick pröjsa? Och kort därpå ger Karyo Nyqvist 200 spänn att spela roulette för. Varifrån kom pengarna eftersom Karyo ju inte var där? Här måste jag även tillägga att Nyqvist ger croupieren sedlarna när han ska satsa, utan att först växla till sig marker vid luckan där man gör detta.


ÄNGLAVAKT kommer säkert att få fina betyg framförallt av damtidningar som tycker att detta är en fin och varm film.


Själv tycker jag att Brisingers film störtar som en vingklippt albatross.





 



(Biopremiär 19/3)

måndag 15 mars 2010

Dylan Dog

Hmm... Det är nog jag som inte hänger med och ständigt kollar filmnyheter, men jag hade helt missat att en filmatisering av den italienska skräckserien Dylan Dog är på gång. För drygt tjugo år sedan försökte sig Semic på att ge ut den i hemlandet extremt populära serien på svenska. Det gick inte så bra och tidningen blev kortlivad. Jag köpte den till en början, men tyckte att den var rätt träigt berättad - fast jag har inte gjort försök att läsa den sedan dess. Dylan Dog skapades av Tiziano Sclavi och hans utseende baserades på skådespelaren Rupert Everett. 1994 regisserade Michele Soavi filmen DELLAMORTE DELLAMORE (aka CEMETERY MAN), baserad på en roman av Sclavi - och i den Dylan Dog-liknande huvudrollen sågs just Everett. Den här nya versionen, som fått namnet DEAD OF NIGHT, är dock amerikansk. I huvudrollen syns Brandon Routh, som ju inte alls ser ut som Rupert Everett... Filmens officiella hemsida finns HÄR.

Specialeffekter i rockvideor

Jag satt och kollade på YouTube och på en massa band jag lyssnade på under 1980-talet - och en bit in på 90-talet.
Hittade den här spexiga videon. Jag köpte en gång i tiden samlings-VHS, "From dusk to dawn", med alla deras videor fram till slutet av 80-talet. Den här var tokig redan då. Snurra ett paraply och sparka på fotbollar i plast? Benny Hill-jakter? Dansa och grimasera?
Fast låten gillar jag än.

Oveur and out, Mr. Graves - Roger that!

Märkligt. Förra veckan stod jag och Skånska Dagbladets filmkritiker Roland Klinteberg och diskuterade Peter Graves efter en pressvisning (av en film utan Graves, förstås).
Och så går Graves plötsligt och dör, 83 år gammal. Läs mer HÄR.
För de flesta är väl Graves mest känd som Jim Phelps i PÅ FARLIGT UPPDRAG, men för vissa av oss är han främst odödlig som kapten Clarence Oveur.
Här i Sverige är faktiskt Peter Graves' äldre bror mer känd och populär - det är nämligen James Arness; allas vår Zeb Macahan.
Idag ska vi alla hylla Graves' minne genom att först hänga lite i pojkarnas omklädningsrum och sedan se en gladiatorfilm.

Det är så här han bör bli ihågkommen

Jag vet inte om de var medvetna om detta när de hittade på öppningsnumret i finalavsnittet av Melodifestivalen (som jag i vanlig ordning inte sett i sin helhet), men den här bilden på Dolph och några kära töser kan vara ett av de bästa och manligaste porträtt som tagits. Tänk att kunna ha den här bilden som passfoto!


Här är förresten numret:



Och här är Stallones hälsning (i vilken "The Expendables" blivit felstavat i textningen):

söndag 14 mars 2010

Det ena med det tredje

Igår hjälpte jag en liten asiatisk dam att hitta en souvenirbutik här i Malmö. Hon kom fram och frågade specifikt efter en sådan. Jag har alltid undrat vem fan det är som köper de där prylarna med älgar på. tydligen är det denna lilla dam. Jag tog henne till butiken vid Stortorget. Där brukar det annars bara häcka tyskar.
Damen sa "Malmö is a vely beautiful city!" Jaha. Ja, någon ska väl tycka det. Jag föreslog att hon skulle åka och besöka Landskrona Citadell.

Kändisspotting är inget man kan ägna sig åt längre tider i Malmö. I förrgår såg jag Ola Ström. Igen. Han var troligen på väg till Malmborgs. I Malmö är kändisspotting detsamma som Ola Ström-spotting.
Fast dagen innan såg jag oväntat Henrik Hjelt komma spankulerande. Jag undrade vad han gjorde här. Men så fick jag förklaringen - han ska vara med i THE PRODUCERS på Slagthuset.
Förra veckan kändisspottade jag Jalle, men det räknas inte. Lika lite som Jan Sigurd.

Jag trillade förresten nyss in på en sajt som heter Upcoming Horror Movies. Riktigt trevlig - eftersom den är full av trailers till kommande skräckfilmer, varav flera verkar svåra att hitta annorstädes.

lördag 13 mars 2010

Boarne förnekar sig aldrig

Saxat ur dagens Sydsvenskan:
"Styrelseordföranden för Göteborgs filmfestival har polisanmälts av ett filmbolag för upphovsrättsintrång. Företaget producerade 1972 en svensk thriller med Christina Lindberg i huvudrollen. Hon var i år inbjuden till Göteborgs Filmfestival och i samband med det visades filmklipp som också lades ut på festivalens hemsida - enligt filmbolaget utan tillstånd. Enligt företrädarna för filmbolaget, som nu har lämnat in en polisanmälan, har detta lett till att filmen nu är osäljbar."
Hmm... Kan det vara någon annan än Boarne Vibenius? Vem mer än han försöker stoppa och stämma allsa som vill ge ut THRILLER - EN GRYM FILM? Vem mer än han tror att filmen är superattraktiv och fortfarande kan dra in astronomiska summor?
Nu hittade jag inga klipp ur THRILLER på GIFF:s hemsida, men vilken annan svensk thriller med Lindberg skulle det vara?

Förhandstitt på Predators

Det här ser ju lovande ut, i alla fall jämfört med ALIENS VS PREDATOR-filmerna...

fredag 12 mars 2010

Jösses! Nästan för bra för att vara sant...!

...Herregud! Här har vi en knuda som tittar på den nya TWILIGHT-trailern. Tänk om Filmkrönikan på TV var så här. Eller tänk om människor i din närhet vore så här. Det här är ju för fan fullkomligt vansinnigt!

Bio: Remember Me

Foton copyright © Nordisk Film
En del kritiker skryter med att de aldrig har några förutfattade meningar innan de sätter sig för att se en film. Dessa kritiker ljuger självklart. Alla människor har förutfattade meningar - om film och annat. Och just när det gäller film, har de "djupa, seriösa" kritikerna ännu mer fördomar än vi andra som både kan se action och skräck och ett djupt drama utan att klaga.
Jag förväntade mig det värsta av REMEMBER ME, som lanseras som ett romantiskt kärleksdrama med Robert Pattinson från THE TWILIGHT SAGA. Ni vet ju vad jag tycker om TWILIGHT, ni vet vad jag tycker om Pattinson. Jag hade heller inte läst vad den här filmen skulle handla om, så jag bänkade mig i tron att jag skulle serveras blaskig tonårsromantik.
Men där sket jag mig på tummen.
REMEMBER ME öppnar med att en kvinna och hennes lilla dotter väntar på ett tåg i New Yorks tunnelbana. Två rånare dyker upp och det bär sig inte bättre än att kvinnan skjuts ihjäl inför ögonen på dottern. Kvinnans make anländer - det visar sig att han är polis.
Tio år senare. Robert Pattinson spelar den poesiciterande slarvern Tyler, som bor med en "crazy" rumskompis (Med påfrestande röst) i en sunkig New York-lya. Tyler kedjeröker och dricker mycket, och passar inte riktigt in i sin familj, åtminstone inte med sin knös till far: en utmärkt Pierce Brosnan med vad jag antar ska vara Brooklyndialekt (jag tror att jag skulle kunna göra en bättre Brooklyndialekt...). Lena Olin är morsan; frånskild från Brosnan, men fortfarande boende i ett flott, rikt område. Lillasystern gillar att rita och måla och är lite lillgammal, och mobbas för detta i skolan. Storebrodern Michael är död, han begicksjälvmord när han inte fick satsa på musiken och tvingades in i Brosnans företag.

En kväll åker Tyler och hans kompis på stryk på stan, och när polisen anländer börjar Tyler mucka med den hårdaste snuten, spelad av Chris Cooper. Jodå, det är mannen från prologen. Tyler hamnar i arresten.
En kort tid därpå upptäcker killarna att söt tjejen Alyssa (Emilie de Ravin, som liknar Kirsten Dunst) på skolan är dotter till Cooper. Killarna ingår ett vad och Tyler stöter på Alyssa, utan att berätta att det är hennes far som sett till att hands ansikte är blåslaget.
Självklart bär det sig inte bättre än att Tyler blir kär i Alyssa på riktigt och de inleder ett förhållande. Och förhållandet leder till att de börjar reparera sina familjer och sig själva - de kommer från flera olika samhällsklasser och bor utspridda i olika stadsdelar.
REMEMBER ME är långt ifrån en romantisk tonårsfilm. Visst, Robert Pattinson, som har en osedvanligt misslyckad frisyr, är med i nästan varje scen; han glider runt som en James Dean och det är ju tänkt att unga töser ska gregla över honom - om nu filmen inte barnförbjuds i vissa länder på grund av allt tobaksbruk och svordomar. Men rutinerade TV-regissören Allen Coulters (vars enda tidigare långfilm är utmärkta HOLLYWOODLAND) film är snarare ett rakt drama, och ett förhållandevis starkt sådant. Jag blev överraskad.
Jag må tycka att Robert Pattinson är en fjönt och irriterande i TWILIGHT, men han gör inte bort sig i den här filmen. Men filmens styrka är de övriga, robusta och väletablerade skådespelarna. Det är även trevligt att filmen är inspelad på plats runt om i New York.
Mot slutet börjar dock filmen gapa över för mycket; när det är dags för alla inblandade att komma till insikt och försöka bli bättre människor. Och det hela avslutas med en förvisso väldigt oväntad twist (som jag inte ska avslöja här), men som fick mig att tänka på Monty Python och TIME BANDITS. Jag tycker nog att detta slut är rätt onödigt.
Men som helhet överraskar jag mig själv med att hävda att REMEMBER ME är en rätt bra film. Se den främst för Brosnan och Cooper.






(Biopremiär 12/3)

Puppet Master: Axis of Evil - trailer

Sådär, nu har det äntligen kommit en trailer till PUPPET MASTER: AXIS OF EVIL, som ju David DeCoteau spelade in i Kina förra året. Det verkar ju vara en rätt ambitiös film...

torsdag 11 mars 2010

Bio: Green Zone

Engelsmannen Paul Greengrass har gjort filmer som BLOODY SUNDAY och UNITED 93 (som kändes som en TV-film och var rätt onödig; det är ju vad som hände innan och efter flygturen som är intressant), men det var med sina två uppföljare till THE BOURNE IDENTITY han sköt in sig i actionfilmhistorien.
Med i synnerhet den tredje Jason Bourne-filmen; THE BOURNE ULTIMATUM, utvecklade Greengrass ett frenetiskt sätt att ta sig an actionscener; det handlar om extremt snabba klipp och handhållen kamera - och ibland vinklar som döljer att Matt Damon egentligen inte kan slåss.
Denna stil driver Greengrass några steg längre när han nu återförenas med Damon i krigsfilmen GREEN ZONE, som inte är "DIE HARD i ett växthus". Brian Helgeland har skrivit manus efter en bok av en viss Rajiv Chandrasekaran, och det hela utspelas i Irak under Saddams tid.

Matt Damon är Chief Warrant Officer Roy Miller (efter pressvisningen gissade vi på att det betyder fanjunkare, vilket ju inte låter lika tufft) är på jakt efter massförstörelsevapen och spinner iväg utan kontroll. Men det är något som inte stämmer. Kan uppgifterna från underrättelsetjänsten vara påhittade? Greg Kinnears kostymnisse beter sig allt misstänkt.
Så här är det: det finns säkert betydligt mer att säga om storyn än de få rader jag fick ur mig här ovan. Men handlingen drunknar i sättet filmen är gjord på. GREEN ZONE är nämligen nästan två timmar handhållen kamera som viftar vilt hit och dit, extremt snabba klipp, gryniga nattscener och folk som skriker. Det skjuts och mördas till höger och vänster, men det är oerhört lätt att tappa tråden.
Visst är det här oerhört realistiskt och superintensivt, men det blir samtidigt irriterande. Åtminstone för mig som vuxen. Tonåringar som inte kan sitta still i två sekunder ser kanske på det hysteriska berättandet på ett helt annat sätt än jag. Ofta uppfattade jag över huvud taget inte vad som hände.
Det är förresten lite lustigt att notera hur rosenkindade svärmorsdrömmen Matt Damon förvandlats till actionhjälte med åren. Han ser fortfarande mest ut som en mormon som klätt ut sig, men trots detta måste jag motvilligt erkänna att han fungerar bra i actionscener. Dock kan han aldrig se lika hård och tuff ut som en del av de andra, nya actionstjärnorna, som Hugh Jackman och Jason Statham.






(Biopremiär 12/3)

Avd för skägg: The Beard Master

Bio: Sebbe

Jamen, för helvete, pågar och töser! Pris i Berlin för bästa debutregissör. Pris i Göteborg. Ett par tidningar har redan delat ut höga betyg, och Ronny skrev positivt om filmen i sin blogg. Redan när jag såg trailern kände jag att jag inte ville se den här filmen - men nu blev det så ändå. I trailern ringer femtonåriga mobboffret Sebbe upp sin morsa och antyder att han ska begå självmord. Festligt, folkligt. Nä, men så jävla svenskt. Nu ska det vara allvarligt, angeläget och viktigt. ...Men viktigt och angeläget är inte samma sak som bra. SEBBE är skriven och regisserad av Babak Najafi från Teheran. Varför en kille från Teheran vill göra sådan här typ av film har jag ingen aning om. Sebastian Hiort af Ornäs spelar Sebastian; "Sebbe". Eva Melander är hans trashiga morsa Eva. Alla skådisar har för enkelhetens sak sina egna namn. De bor tydligen i Göteborg, där filmen är inspelad, och alla läser Göteborgs-Posten, men den ende som pratar göteborgska är en lastbilschaffis som heter Bruno. Låt mig gissa att skådisen också heter Bruno. Han är med i en kort scen och säger att han heter Bruno. Sebbe mobbas av klasskom. pisarna. I synnerhet av den store, fläskige Kenny. Kenny bor dessutom granne med Sebbe och Eva. Tough luck. De tvingar hononom att "böga" med en annan mesig kille i skolans omklädningsrum. De drar ner brallorna på Sebbe och kör upp en cigarrett i röven på honom. Det verkar bara finnas en lärare på hela skolan och hon märker inte att Sebbe mobbas, hon konstaterar bara att han är underpresterande. Eva jobbar som tidningsbud. Hon dricker mycket öl och röker under köksfläkten. Hon må vara vuxen, men beter sig som om hon vore sexton. Det står WHITE TRASH stämplat i pannan på henne. Hon hittar en jacka i tvättstugan och ger den till Sebbe i födelsedagspresent. Synd bara att det var Kennys kvarglömda jacka. Hon är inte så smart, Eva. Sebbe hittar en motorsåg i en buske. Ska han begå självmord med motorsåg? tänkte jag. Oj! Det vill jag se! Men nej. Han plockar isär motorsågen och använder delarna för att bygga en knallert. En knallert! Tacka fan för att killen mobbas. Senare snor Sebbe en låda dynamit av märket Dynomit. Jösses - ska han spränga sig till döds? Nu börjar det likna något. Mina kommentarer kan tyckas morbida och omogna, men ett spektakulärt självmord hade kunnat rädda den här sumprullen. SEBBE visar att ingenting alls har hänt med svensk film sedan 1970- talet. Najafis film ser ut som en svensk 70-talsrulle. Folk, i synnerhet Eva, pratar som i en 70-talsfilm. Allting är gråtrist som i ett diskbänksdrama från 70-talet. Om Sebbe och Eva inte käftat emot varandra varje gång de för dialoger, hade den redan korta filmen varit hälften så lång. Deras replikskiften lyder mest Jodå - Nejdå - Jodå - Nejdå - Jodå - Nejdå, och varianter på detta i all evighet. Men filmen känns längre än den är. När jag trodde den började gå mot sitt slut, tittade jag på klockan. Då hade det gått en halvtimme. Av någon anledning har Najafi valt ett slags hunk att spela Sebbe. Hiort af Ornäs är alldeles för vältränad och bildskön. Den andre killen som mobbas ser betydligt tönnare ut. Och mobbarna ser ut att vara efterblivna. Även Eva råkar illa ut när hon delar ut tidningar. Filmens första scen är lång och saknar dialog. Det är statisk kamera - men handhållen sådan, så bilden skakar hela tiden. Hallå! Kamerastativet är uppfunnet! SEBBE kommer att få lysande recensioner i tidningarna i morgon. Det här är viktigt och angeläget. Men det ger jag förstås blanka fan i. SEBBE är ful, seg, allt annat än originell och jävligt tråkig. (Biopremiär 12/3)

onsdag 10 mars 2010

Grattis, Chuck Norris - 70 år!

Corey Haim må vara död, men - som en av mina läsare redan påpekat - Chuck Norris lever och har hälsan!
Grabben fyller 70 år idag - så det blir till att fira! Fram med budapeststubben och kaffet! Därefter går vi till en sunkig bar, dricker blaskig Bud Light, innan vi bankar varandra sönder och samman med biljardköerna.