lördag 20 mars 2010

BUFF: Monster Busters (Monsterjægerne)

Foton copyright © M&M Productions

Den andra danska barnfilmen på bara ett par dagar tack vare BUFF. Jag vet inte när jag såg en dansk barnfilm senast. Kanske var det en visning av OTTO ÄR EN NOSHÖRNING för femton år sedan.
Danskar har en lite annorlunda inställning till livet och kultur än vi svenskar. I Danmark har de en fin serietradition inspirerad av fransk-belgiska album, medan vi i Sverige får dras med illa tecknad propaganda från arga feminister. Och i Danmark kan de utan att skämmas göra barnfilm som barn faktiskt vill se. Som MONSTER BUSTERS - kanske en av de bästa barnfilmer jag någonsin sett. Och då är jag en medelålders man.

MONSTER BUSTERS i regi av Martin Schmidt bygger på en serie ungdomsböcker. Tolvårige Oliver och hans lillebror lyssnar på deras tjocke, skäggige och piprökande farfars berättelser om hans karriär som monsterjägare. Till skillnad från Lasse tror inte Oliver ett dugg på farfars stories och om att ett infångat skuggmonster finns inlåst i en speciell frys.

Men så hamnar farfar på sjukhus. Oliver och Lasse undersöker farfars hus och hittar en lucka som leder ner till en hemlig källare full av monsterjägarutrustning - och där finns även en frys med varningsskylt...

Oliver mobbas i skolan av Philip, en av de tuffa pojkarna, och det bär sig inte bättre än att Philip hamnar i källaren och öppnar frysen. Ut kommer en vildsint skugga som sätter igång att besätta folk.
Olivers föräldrar är riktigt rejäla - farsan är till och med polis. Men morgonen efter att skuggmonstret sluppit löst beter han sig konstigt. Han vill inte jogga, utan äter Kalaspuffar med chokladmjölk och extra socker, han rapar - och så börjar han fisa. Och fisa. Och fisa som bara den. Därefter kysser han sin fru - och då blir även morsan besatt. Hon klär genast ut sig till hora och börjar flörta med karlar. Inte bra, eftersom de ska iväg på föräldrasamtal med lärarna på skolan. Samtalet urartar till en fis- och tafsorgie.


Oliver och Lasse förstår att skugg-
monstret sprider sig via kyssar. Folk i byn blir galna till höger och vänster. Ungarna instrueras av farfar och tillsammans med ett par kompisar beväpnar de sig med monsterbekämparvapen och beger sig ut på monsterjakt.
MONSTER BUSTERS är verkligen skitrolig. Det är som om bröderna Farrelly regisserat THE MONSTER SQUAD och flippat ut under arbetets gång. Tänk om jag hade fått se sådant här när jag var tio!

Förtexterna är fantastiska; de är animerade och ser ut att vara hämtade ur en 60-talskomedi. Prologen är också otrolig och fick mig att undra vad fan det här är - det är farfars berättelser om vad skuggmonstret hittade på en gång i tiden; vi ser en rad människor bli besatta och göra de mest bisarra saker - bland annat en galet skrattande farsa som överlämnar ett knippe dynamit till sina små barn för att sedan trycka ner spaken på detonatorn. Allt annat än god smak, vilket är bra.

Lille Lasse älskar att titta på skräckfilm och i en scen väljer han mellan att se FRIDAY THE 13TH: THE FINAL CHAPTER och SISTA TIMMEN - den sistnämnda är Martin Schmidts debutfilm, en inte så lyckad skräckis, men ändå.

Jag hoppas verkligen att MONSTER BUSTERS kommer att få distribution i Sverige. Om inget annat på DVD. För den här filmen förtjänar verkligen att ses. Du kommer nog att älska den du med, oavsett din ålder!







fredag 19 mars 2010

The Runaways vs Män som hatar kvinnor

Idag har både THE RUNAWAYS - om 70-talsbandet, förstås - och MÄN SOM HATAR KVINNOR premiär i USA. Åtminstone den sistnämnda har fått (överraskande) lysande kritik.
Jag läste nyss Roger Eberts recensioner av de två filmerna - och han lyckas länka ihop dem.

Ur recensionen av THE RUNAWAYS:

"An all-girl rock band is named and trained by a rock manager of dubious sexuality, goes on the road, hits the charts, has a lesbian member and another who becomes a sex symbol, but crashes from drugs. This is the plot of a 1970 film named 'Beyond the Valley of the Dolls,' which inadvertently anticipated the saga of the Runaways five years later. Life follows art." (Ebert skrev manus till denna Russ Meyer-film)
"Another new movie this week, 'The Girl With the Dragon Tattoo' from Sweden, has a role for a young, hostile computer hacker. (Kristen) Stewart has been mentioned for the inevitable Hollywood remake. Reviewing that movie, I doubted she could handle such a tough-as-nails character. Having seen her as Joan Jett, I think she possibly could."

Ur recensionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR:

"The novel, one of a trilogy which Stieg Larsson completed before his untimely death at 44 in 2004, was an international best-seller. It is destined to be remade by Hollywood. That remake may turn out to be a good film, but if I were you I'd be sure to watch this version. The Hollywood version will almost certainly tone down the sexual violence. I can't think of an American actress who could play Lisbeth. Kristen Stewart, who I respect, has been mentioned. Dakota Fanning. I dunno. A younger Jodie Foster, maybe. Someone able to play hard as nails and emotionally unavailable. Make her a Swede, and simply cast Noomi Rapace."



BUFF: Orps - The Movie

"När såg du en norsk film senast?" är en fråga som inte passar så bra just nu. Meningen är att svaret ska vara "Oj, det var längesedan...", men tack vare DÖD SNÖ har ju många faktiskt klämt en norsk film de senaste månaderna. Men:
När såg du en norsk barnfilm senast? Är du i min ålder svarar du nog något om PROFESSOR DRÖVELS HEMLIGHET, och det var inte ens en film utan en TV-serie. Om du inte går på filmfestivaler är chansen liten att du tittar på norska barnfilmer.
Atle Knudsens ORPS - THE MOVIE var öppningsfilm på årets upplaga, den 27:e, av BUFF; Malmö Barn- och Ungdoms Filmfestival. Många av filmerna på BUFF tycker jag är långtifrån barnfilmer. Till exempel visas SEBBE. Huga. Men Knudsens film är en rejäl barnfilm, riktad till småungar som vill ha kul och inget annat i en och en halv timme.
Marschorkestrar - korps - är tydligen stort i Norge. Jag har ingen aning om hur det är i Sverige. Annars förekommer sådana band mest i amerikanska filmer, tycker jag. I ORPS - THE MOVIE ska en orkester från en liten håla på vischan åka iväg och tävla i Norgemästerskapen i marschmusik. Dock har de dåligt med pengar och fem bandmedlemmar får inte följa med. Dessa ungar väljs genom en fejkad lottdragning.
Dock beslutar sig de utröstade ungarna - de verkar vara i mellanstadieåldern - för att bilda ett eget band och åka iväg och tävla ändå. De döper sig till något om Gamle Tomter Elite Korps eller vad det nu var, men senare blir de av misstag omdöpta till Orps, kort och gott, efter att ett frigolit-K lossnat.
Bandet letar upp en gammal avdankad dirigent som tycker att de ska spela balkanmusik - zigenarjazz, alltså. Fy fan, det värsta jag vet! Därefter är det dags för spänning, äventyr och lite kärlek.
Kvinnan som leder det egentliga marschbandet är härligt psykopatisk och går ständigt omkring med ett vansinnigt leende. Först blir det bussjakt - det gäller att komma först till tävlingen. När jag tänker efter består mer än halva filmen av bussjakten, under vilken de elaka försöker sabotera för de goda.
...Och sabotageförsöken fortsätter under tävlingen. Men allting är härligt förutsägbart. Det handlar om rejäl amerikansk dramaturgi och innehåll och moral är också typiskt amerikansk - dock blir det Åsa-Nisse över det hela.
Här finns en massa konstiga inslag jag inte riktigt vet vad jag ska säga om: en av killarnas storasyster sitter i rullstol och kräver särbehandling - men hon är egentligen bara lat och orkar inte gå. En indisk eller pakistansk pojke lider av narkolepsi och somnar plötsligt - men detta förekommer bara i början, så sömnsjukegrejen har ingenting med någonting att göra. En tjock tjej stammar. Hon har även två väldigt tjocka föräldrar.
Och så har vi det där med balkanmusiken. Det känns bara politiskt korrekt. Det finns väl inga ungar som vill spela sådan skit. Det låter som om Kustorica gjort en tramskomedi för barn.
ORPS - THE MOVIE är inte tråkig. Det går undan. Det är en del slapstick, glatt humör och tjoflöjt, och de goda segrar över de onda. Men det är banalt och lite visset. Om ungarna i publiken uppskattade filmen vet jag inte. Den var på norska och textad på engelska. Det skrattades åt de fysiska skämten.
Den här filmen lär nog inte gå upp på bio i Sverige - eller ens komma ut på DVD. Betyget här under är bara något jag drar till med.

Trailern till Predators

Ser lovande ut...

torsdag 18 mars 2010

Bio: From Paris With Love

Foton copyright © Nordisk Film

Av en tillfällighet fyller Luc Besson 51 idag. Besson är ju av allt att döma mannen som aldrig sover och skriver och producerar film dygnet runt, året om. Nu är det återigen dags för en hyfsat påkostad actionsnurra, producerad av Besson, som även hittat på storyn - men för regi står Pierre Morel.
Morel var mannen bakom Liam Neeson-rafflet TAKEN häromåret, en väldigt underhållande och överraskande hård film, så förväntningarna på FROM PARIS WITH LOVE var rätt höga för min del, i synnerhet efter ett par tuffa trailers.


Jonathan Rhys Meyers spelar James Reece, ett slags agent som arbetar i Paris, där han lever i ett lyckligt förhållande med en tjusiga Caroline (Kasia Smutniak - hopplöst namn, men hon är verkligen min typ!). Men så tvingas han en dag att samarbeta med en viss Charlie Wax (John Travolta), en egensinnig och våldsam agent som skickats till Paris för att stoppa pakistanska terrorister.
Samar-
betet med Wax börjar inte så bra, då Wax stoppats i tullen då han försökt föra in ett gäng burkar energidryck, vilket fransmännen inte gillar. Wax svär och skriker och bär sig åt innan James lyckas fixa ut honom och burkarna - det visar sig att burkarna innehåller Wax' favoritpickadoll.


Det första de gör är att besöka en kinakrog - eftersom Wax vet att det huserar skurkar där. Efter att ha ätit några tuggor drar Wax sin puffra och skjuter ner alla skurkar så att blodet sprutar - och han lyckas hitta hur många kilo kokain som helst gömt i taket. Några av dessa kilon sparar de i en vas.


...Och så fortsätter det i ungefär en och en halv timme. Wax och snart även James spöar upp och dödar skurkar och terrorister i enorma mängder.


Jag blev avigt inställd redan i början av filmen när Charlie Wax introduceras. Jag tycker nämligen att rollfiguren är tämligen osympatisk och inte speciellt rolig: Wax sprutar ur sig "motherfucker", är högljudd och påminner om amerikanska turister som inte accepterar att utlandet inte är som hemma. Dessutom är han tjock och illa klädd.


"Ironiskt våld", det vill säga grovt våld med avsikt att vara roligt, är en annan grej jag tröttnat på för länge sedan, och ibland har våldet i FROM PARIS WITH LOVE en tendens att kännas lite fel - en lätt dålig smak i munnen börjar infinna sig när de "roliga" replikerna inte passar ihop med rå misshandel.

 
...Men vad gäller våld och action, så bjuder Morels film på en hel del alldeles utmärkt action. Eldstrider, närstrider och en biljakt där en övermodig Travolta svingar en bazooka. Wax blir mindre irriterande efter ett tag och jag börjar tycka att filmen kanske känns rätt okej ändå. Handlingen är inget vidare, eller - handling och handling, det är inte så mycket till handling och logiken obefintlig. Charlie Wax verkar redan känna till allt så han slipper undersöka saker och leta upp folk. Och som sagt, jag tilltalas av fröken Smutniak. Rhys Meyers har jag dock inte så mycket att säga om. Han funkar, men killen är rätt intetsägande.

Vad gäller betyg var jag länge tveksam. Länge tänkte jag sätta en tvåa. Men jag kan ge mig fan på att jag kommer att se om FROM PARIS WITH LOVE flera gånger när den släpps på DVD, så jag tar det säkra före det osäkra och höjer betyget ett snäpp. Jag är snäll.


Filmen innehåller förresten en PULP FICTION-referens.





 




(Biopremiär 19/3)

Choose your weapon

onsdag 17 mars 2010

Något av det snyggaste jag någonson sett

Jag länkar till bloggen Behind The Couch här på TOPPRAFFEL! och just nu kan man där läsa en intervju med paret som gjort den nya, belgiska rysaren AMER - en hyllning till itaklienska gialli.
Här är två trailers till filmen - och jävlar i min låda, det är så snyggt att jag nästan blir tårögd!



BUFF utan vampyrerna

Igår invigdes BUFF - Barn- & Ungdoms Filmfestivalen - här i Malmö. Jag har inte varit på BUFF på närmare 15 år - och då gick jag bara på avslutningsfesten och drack sprit i mängder.
I år ackrediterade jag mig och jag har hittills sett två långfilmer (en norsk och en dansk) och en svensk kortfilm. Jag ska försöka återkomma med recensioner, men tills dess måste jag lyfta fram två iakttagelser:

1. Film riktad till låg- och mellanstadieungar. Norskt/danskt tal. Engelsk text. Hur pass kul är det för skolklasserna att se på detta? Begriper de något, förutom den uppenbara, övergripande handlingen?

2. Efter att ha tittat igenom festivalprogrammet undrar jag (återigen) om BUFF inte främst är en festival för vuxna. Majoriteten av filmerna känns som sådant vissa vuxna tycker att barn ska se. Själv tyckte jag att förra årets bästa barnfilm var G.I. JOE - men det vågar jag nog inte nämna på BUFF.

Ett gammalt Tarzanminne får sin förklaring

Jag har en del gamla minnen från när jag var riktigt, riktigt liten - minnen som jag inte riktigt vet vad de är, om de bara är inbillning.
Jag vill minnas att jag när jag var fyra-fem år såg en Tarzan-TV-serie på TV en sommar i vår sommarstuga. Väldigt tidigt 70-tal. Det enda jag minns är att avsnitten började med att Tarzan stod på toppen av ett vattenfall och tjoade, och jag tyckte det var det tuffaste jag sett.
Visst, jag känner till att det gjorts TV-serier om Tarzan, men det är ju inget jag sett de senaste 35 åren.
Men IDAG fick detta gamla vattenfallsminne sin förklaring:

tisdag 16 mars 2010

Bio: Änglavakt

Stillbildsfoto: Johan Paulin © 2010 Drama Svecia 

Jamen, för helvete, pågar och töser!
 
...Vänta nu här... Började jag inte en recension likadant förra veckan? Jo, det gjorde jag - min recension av SEBBE. Intressant nog såg jag ÄNGLAVAKT samma dag som SEBBE.


Låt oss först titta på de två töserna i James Bond-rafflet GOLDENEYE från 1995. Den kvinnliga skurken spelades av holländska Famke Janssen. Sedan dess har hennes karriär gått i princip spikrakt uppåt, med toppar som X-Men-filmerna. Inte nog med att Janssen är en väldigt vacker kvinna, hon är även en av mina favoritskådespelerskor.


Hjältinnan i GOLDENEYE spelades av Izabella Scorupco. Efter Bondfilmen hände ... nästan ingenting.


Efter fyra år valde hon att vara med i ett polskt drama (hon är ju född i Polen). Därefter dök hon upp i utskällda svenska DYKAREN. Efter denna kom tre Hollywoodfilmer; VERTICAL LIMIT, REIGN OF FIRE och EXORCISTEN 4 - ingen av dessa kan klassas som succé. Scorupco återvände till Sverige och gjorde SOLSTORM.


Detta är ungefär alla filmer hon gjort på femton år. Främst har hon väl ägnat sig att att bilda familj, men dessa få rollval har ju varit lite konstiga. Visst känns det lite sådär typiskt svenskt och trist att inte vilja ta tag i en rejäl karriär.
 
Nu innehar Izabella Scorupco den kvinnliga huvud-
rollen (vore märkligt om hon spelade den manliga) i ÄNGLAVAKT mot Michael Nyqvist och - väldigt överraskande - franske stjärnan Tchéky Karyo (som 1995 var med i - ta-daa - GOLDENEYE!). För regi och manus står Johan Brisinger som gjorde UNDERBARA ÄLSKADE, en film jag inte sett.


Scorupco och Nyqvist är lyckligt gifta och har en liten son. Men en dag råkar grabben ut för en freak-cykelolycka på en lekplats (man får aldrig veta exakt vad som hänt), hamnar i koma och riskerar att dö. Doktorn Ewa Fröling håller långa utläggningar.


I ett parkeringshus ser Scorupco den stackars Karyo rånas och misshandlas. Hon hjälper honom och tar hem honom. Han pratar bara franska och märkligt nog förstår hon honom, trots att hon egentligen glömt bort sin skolfranska. Alla som träffar den mystiske fransmannen förstår vad han säger.


Det är nämligen som så att Tchéky Karyo spelar en ängel - eller något ditåt - och han har skickats för att hjälpa denna lilla av sorg drabbade familj.


Izabella Scorupco är onekligen en duktig skådespelerska. Nyqvist är förstås också en bra skådis, och jag har alltid gillat Tchéky Karyo. ÄNGLAVAKT har bra foto, inte alltför dum dialog och det hela är kompetent gjort. Ändå vill jag klassa filmen som en kalkonfilm.
 

Jepp, en kalkon.
"Kalkon-
film" är ett missbrukat uttryck; många använder det för att beskriva en film som bara är dålig. Men en kalkon är inte detsamma som en dålig film, en kalkon är en oavsiktligt skrattretande, löjeväckande film. Och ÄNGLAVAKT fick mig att skratta flera gånger.


Idén hade kanske fungerat i en annan kultur. Jag inbillar mig att en fransk film på temat hade kunnat bli utmärkt; fransmän är mer poetiska och kan hantera sådant här. Ett par kollegor jämförde med HIMMEL ÖVER BERLIN.


I ÄNGLAVAKT finns bland annat en scen där Karyo sitter på en parkbänk och spelar gitarr och sjunger en smäktande sång. Då började jag skratta högt - och märkte att några andra i salongen också flinade när jag väl satt igång. I en annan scen möter Karyo en annan ängel som pratar engelska och håller en jönsig utläggning om barn.


Logiken är också bäng i den här filmen. Det är bara Scorupco och Nyqvist som kan se skyddsängeln. Så: vilka var det som rånade Karyo i början? Hur kunde rånarna se honom? Och senare i filmen går Karyo och Nyqvist på Casino Cosmopol. Där betalar man inträde. Hur kom Karyo in? Rättare sagt, tyckte inte Nyqvist det var konstigt att bara han fick pröjsa? Och kort därpå ger Karyo Nyqvist 200 spänn att spela roulette för. Varifrån kom pengarna eftersom Karyo ju inte var där? Här måste jag även tillägga att Nyqvist ger croupieren sedlarna när han ska satsa, utan att först växla till sig marker vid luckan där man gör detta.


ÄNGLAVAKT kommer säkert att få fina betyg framförallt av damtidningar som tycker att detta är en fin och varm film.


Själv tycker jag att Brisingers film störtar som en vingklippt albatross.





 



(Biopremiär 19/3)

måndag 15 mars 2010

Dylan Dog

Hmm... Det är nog jag som inte hänger med och ständigt kollar filmnyheter, men jag hade helt missat att en filmatisering av den italienska skräckserien Dylan Dog är på gång.
För drygt tjugo år sedan försökte sig Semic på att ge ut den i hemlandet extremt populära serien på svenska. Det gick inte så bra och tidningen blev kortlivad. Jag köpte den till en början, men tyckte att den var rätt träigt berättad - fast jag har inte gjort försök att läsa den sedan dess.
Dylan Dog skapades av Tiziano Sclavi och hans utseende baserades på skådespelaren Rupert Everett. 1994 regisserade Michele Soavi filmen DELLAMORTE DELLAMORE (aka CEMETERY MAN), baserad på en roman av Sclavi - och i den Dylan Dog-liknande huvudrollen sågs just Everett.
Den här nya versionen, som fått namnet DEAD OF NIGHT, är dock amerikansk. I huvudrollen syns Brandon Routh, som ju inte alls ser ut som Rupert Everett...
Filmens officiella hemsida finns HÄR.

Specialeffekter i rockvideor

Jag satt och kollade på YouTube och på en massa band jag lyssnade på under 1980-talet - och en bit in på 90-talet.
Hittade den här spexiga videon. Jag köpte en gång i tiden samlings-VHS, "From dusk to dawn", med alla deras videor fram till slutet av 80-talet. Den här var tokig redan då. Snurra ett paraply och sparka på fotbollar i plast? Benny Hill-jakter? Dansa och grimasera?
Fast låten gillar jag än.

Oveur and out, Mr. Graves - Roger that!

Märkligt. Förra veckan stod jag och Skånska Dagbladets filmkritiker Roland Klinteberg och diskuterade Peter Graves efter en pressvisning (av en film utan Graves, förstås).
Och så går Graves plötsligt och dör, 83 år gammal. Läs mer HÄR.
För de flesta är väl Graves mest känd som Jim Phelps i PÅ FARLIGT UPPDRAG, men för vissa av oss är han främst odödlig som kapten Clarence Oveur.
Här i Sverige är faktiskt Peter Graves' äldre bror mer känd och populär - det är nämligen James Arness; allas vår Zeb Macahan.
Idag ska vi alla hylla Graves' minne genom att först hänga lite i pojkarnas omklädningsrum och sedan se en gladiatorfilm.

Det är så här han bör bli ihågkommen

Jag vet inte om de var medvetna om detta när de hittade på öppningsnumret i finalavsnittet av Melodifestivalen (som jag i vanlig ordning inte sett i sin helhet), men den här bilden på Dolph och några kära töser kan vara ett av de bästa och manligaste porträtt som tagits. Tänk att kunna ha den här bilden som passfoto!


Här är förresten numret:



Och här är Stallones hälsning (i vilken "The Expendables" blivit felstavat i textningen):

söndag 14 mars 2010

Det ena med det tredje

Igår hjälpte jag en liten asiatisk dam att hitta en souvenirbutik här i Malmö. Hon kom fram och frågade specifikt efter en sådan. Jag har alltid undrat vem fan det är som köper de där prylarna med älgar på. tydligen är det denna lilla dam. Jag tog henne till butiken vid Stortorget. Där brukar det annars bara häcka tyskar.
Damen sa "Malmö is a vely beautiful city!" Jaha. Ja, någon ska väl tycka det. Jag föreslog att hon skulle åka och besöka Landskrona Citadell.

Kändisspotting är inget man kan ägna sig åt längre tider i Malmö. I förrgår såg jag Ola Ström. Igen. Han var troligen på väg till Malmborgs. I Malmö är kändisspotting detsamma som Ola Ström-spotting.
Fast dagen innan såg jag oväntat Henrik Hjelt komma spankulerande. Jag undrade vad han gjorde här. Men så fick jag förklaringen - han ska vara med i THE PRODUCERS på Slagthuset.
Förra veckan kändisspottade jag Jalle, men det räknas inte. Lika lite som Jan Sigurd.

Jag trillade förresten nyss in på en sajt som heter Upcoming Horror Movies. Riktigt trevlig - eftersom den är full av trailers till kommande skräckfilmer, varav flera verkar svåra att hitta annorstädes.

lördag 13 mars 2010

Boarne förnekar sig aldrig

Saxat ur dagens Sydsvenskan:
"Styrelseordföranden för Göteborgs filmfestival har polisanmälts av ett filmbolag för upphovsrättsintrång. Företaget producerade 1972 en svensk thriller med Christina Lindberg i huvudrollen. Hon var i år inbjuden till Göteborgs Filmfestival och i samband med det visades filmklipp som också lades ut på festivalens hemsida - enligt filmbolaget utan tillstånd. Enligt företrädarna för filmbolaget, som nu har lämnat in en polisanmälan, har detta lett till att filmen nu är osäljbar."
Hmm... Kan det vara någon annan än Boarne Vibenius? Vem mer än han försöker stoppa och stämma allsa som vill ge ut THRILLER - EN GRYM FILM? Vem mer än han tror att filmen är superattraktiv och fortfarande kan dra in astronomiska summor?
Nu hittade jag inga klipp ur THRILLER på GIFF:s hemsida, men vilken annan svensk thriller med Lindberg skulle det vara?

Förhandstitt på Predators

Det här ser ju lovande ut, i alla fall jämfört med ALIENS VS PREDATOR-filmerna...

fredag 12 mars 2010

Jösses! Nästan för bra för att vara sant...!

...Herregud! Här har vi en knuda som tittar på den nya TWILIGHT-trailern. Tänk om Filmkrönikan på TV var så här. Eller tänk om människor i din närhet vore så här. Det här är ju för fan fullkomligt vansinnigt!

Bio: Remember Me

Foton copyright © Nordisk Film
En del kritiker skryter med att de aldrig har några förutfattade meningar innan de sätter sig för att se en film. Dessa kritiker ljuger självklart. Alla människor har förutfattade meningar - om film och annat. Och just när det gäller film, har de "djupa, seriösa" kritikerna ännu mer fördomar än vi andra som både kan se action och skräck och ett djupt drama utan att klaga.
Jag förväntade mig det värsta av REMEMBER ME, som lanseras som ett romantiskt kärleksdrama med Robert Pattinson från THE TWILIGHT SAGA. Ni vet ju vad jag tycker om TWILIGHT, ni vet vad jag tycker om Pattinson. Jag hade heller inte läst vad den här filmen skulle handla om, så jag bänkade mig i tron att jag skulle serveras blaskig tonårsromantik.
Men där sket jag mig på tummen.
REMEMBER ME öppnar med att en kvinna och hennes lilla dotter väntar på ett tåg i New Yorks tunnelbana. Två rånare dyker upp och det bär sig inte bättre än att kvinnan skjuts ihjäl inför ögonen på dottern. Kvinnans make anländer - det visar sig att han är polis.
Tio år senare. Robert Pattinson spelar den poesiciterande slarvern Tyler, som bor med en "crazy" rumskompis (Med påfrestande röst) i en sunkig New York-lya. Tyler kedjeröker och dricker mycket, och passar inte riktigt in i sin familj, åtminstone inte med sin knös till far: en utmärkt Pierce Brosnan med vad jag antar ska vara Brooklyndialekt (jag tror att jag skulle kunna göra en bättre Brooklyndialekt...). Lena Olin är morsan; frånskild från Brosnan, men fortfarande boende i ett flott, rikt område. Lillasystern gillar att rita och måla och är lite lillgammal, och mobbas för detta i skolan. Storebrodern Michael är död, han begicksjälvmord när han inte fick satsa på musiken och tvingades in i Brosnans företag.

En kväll åker Tyler och hans kompis på stryk på stan, och när polisen anländer börjar Tyler mucka med den hårdaste snuten, spelad av Chris Cooper. Jodå, det är mannen från prologen. Tyler hamnar i arresten.
En kort tid därpå upptäcker killarna att söt tjejen Alyssa (Emilie de Ravin, som liknar Kirsten Dunst) på skolan är dotter till Cooper. Killarna ingår ett vad och Tyler stöter på Alyssa, utan att berätta att det är hennes far som sett till att hands ansikte är blåslaget.
Självklart bär det sig inte bättre än att Tyler blir kär i Alyssa på riktigt och de inleder ett förhållande. Och förhållandet leder till att de börjar reparera sina familjer och sig själva - de kommer från flera olika samhällsklasser och bor utspridda i olika stadsdelar.
REMEMBER ME är långt ifrån en romantisk tonårsfilm. Visst, Robert Pattinson, som har en osedvanligt misslyckad frisyr, är med i nästan varje scen; han glider runt som en James Dean och det är ju tänkt att unga töser ska gregla över honom - om nu filmen inte barnförbjuds i vissa länder på grund av allt tobaksbruk och svordomar. Men rutinerade TV-regissören Allen Coulters (vars enda tidigare långfilm är utmärkta HOLLYWOODLAND) film är snarare ett rakt drama, och ett förhållandevis starkt sådant. Jag blev överraskad.
Jag må tycka att Robert Pattinson är en fjönt och irriterande i TWILIGHT, men han gör inte bort sig i den här filmen. Men filmens styrka är de övriga, robusta och väletablerade skådespelarna. Det är även trevligt att filmen är inspelad på plats runt om i New York.
Mot slutet börjar dock filmen gapa över för mycket; när det är dags för alla inblandade att komma till insikt och försöka bli bättre människor. Och det hela avslutas med en förvisso väldigt oväntad twist (som jag inte ska avslöja här), men som fick mig att tänka på Monty Python och TIME BANDITS. Jag tycker nog att detta slut är rätt onödigt.
Men som helhet överraskar jag mig själv med att hävda att REMEMBER ME är en rätt bra film. Se den främst för Brosnan och Cooper.






(Biopremiär 12/3)

Puppet Master: Axis of Evil - trailer

Sådär, nu har det äntligen kommit en trailer till PUPPET MASTER: AXIS OF EVIL, som ju David DeCoteau spelade in i Kina förra året. Det verkar ju vara en rätt ambitiös film...

torsdag 11 mars 2010

Bio: Green Zone

Engelsmannen Paul Greengrass har gjort filmer som BLOODY SUNDAY och UNITED 93 (som kändes som en TV-film och var rätt onödig; det är ju vad som hände innan och efter flygturen som är intressant), men det var med sina två uppföljare till THE BOURNE IDENTITY han sköt in sig i actionfilmhistorien.
Med i synnerhet den tredje Jason Bourne-filmen; THE BOURNE ULTIMATUM, utvecklade Greengrass ett frenetiskt sätt att ta sig an actionscener; det handlar om extremt snabba klipp och handhållen kamera - och ibland vinklar som döljer att Matt Damon egentligen inte kan slåss.
Denna stil driver Greengrass några steg längre när han nu återförenas med Damon i krigsfilmen GREEN ZONE, som inte är "DIE HARD i ett växthus". Brian Helgeland har skrivit manus efter en bok av en viss Rajiv Chandrasekaran, och det hela utspelas i Irak under Saddams tid.

Matt Damon är Chief Warrant Officer Roy Miller (efter pressvisningen gissade vi på att det betyder fanjunkare, vilket ju inte låter lika tufft) är på jakt efter massförstörelsevapen och spinner iväg utan kontroll. Men det är något som inte stämmer. Kan uppgifterna från underrättelsetjänsten vara påhittade? Greg Kinnears kostymnisse beter sig allt misstänkt.
Så här är det: det finns säkert betydligt mer att säga om storyn än de få rader jag fick ur mig här ovan. Men handlingen drunknar i sättet filmen är gjord på. GREEN ZONE är nämligen nästan två timmar handhållen kamera som viftar vilt hit och dit, extremt snabba klipp, gryniga nattscener och folk som skriker. Det skjuts och mördas till höger och vänster, men det är oerhört lätt att tappa tråden.
Visst är det här oerhört realistiskt och superintensivt, men det blir samtidigt irriterande. Åtminstone för mig som vuxen. Tonåringar som inte kan sitta still i två sekunder ser kanske på det hysteriska berättandet på ett helt annat sätt än jag. Ofta uppfattade jag över huvud taget inte vad som hände.
Det är förresten lite lustigt att notera hur rosenkindade svärmorsdrömmen Matt Damon förvandlats till actionhjälte med åren. Han ser fortfarande mest ut som en mormon som klätt ut sig, men trots detta måste jag motvilligt erkänna att han fungerar bra i actionscener. Dock kan han aldrig se lika hård och tuff ut som en del av de andra, nya actionstjärnorna, som Hugh Jackman och Jason Statham.






(Biopremiär 12/3)

Avd för skägg: The Beard Master

Bio: Sebbe

Jamen, för helvete, pågar och töser!
Pris i Berlin för bästa debutregissör. Pris i Göteborg. Ett par tidningar har redan delat ut höga betyg, och Ronny skrev positivt om filmen i sin blogg.
Redan när jag såg trailern kände jag att jag inte ville se den här filmen - men nu blev det så ändå. I trailern ringer femtonåriga mobboffret Sebbe upp sin morsa och antyder att han ska begå självmord. Festligt, folkligt. Nä, men så jävla svenskt. Nu ska det vara allvarligt, angeläget och viktigt.
...Men viktigt och angeläget är inte samma sak som bra. SEBBE är skriven och regisserad av Babak Najafi från Teheran. Varför en kille från Teheran vill göra sådan här typ av film har jag ingen aning om. Sebastian Hiort af Ornäs spelar Sebastian; "Sebbe". Eva Melander är hans trashiga morsa Eva. Alla skådisar har för enkelhetens sak sina egna namn. De bor tydligen i Göteborg, där filmen är inspelad, och alla läser Göteborgs-Posten, men den ende som pratar göteborgska är en lastbilschaffis som heter Bruno. Låt mig gissa att skådisen också heter Bruno. Han är med i en kort scen och säger att han heter Bruno.
Sebbe mobbas av klasskom.
pisarna. I synnerhet av den store, fläskige Kenny. Kenny bor dessutom granne med Sebbe och Eva. Tough luck. De tvingar hononom att "böga" med en annan mesig kille i skolans omklädningsrum. De drar ner brallorna på Sebbe och kör upp en cigarrett i röven på honom. Det verkar bara finnas en lärare på hela skolan och hon märker inte att Sebbe mobbas, hon konstaterar bara att han är underpresterande.
Eva jobbar som tidningsbud. Hon dricker mycket öl och röker under köksfläkten. Hon må vara vuxen, men beter sig som om hon vore sexton. Det står WHITE TRASH stämplat i pannan på henne. Hon hittar en jacka i tvättstugan och ger den till Sebbe i födelsedagspresent. Synd bara att det var Kennys kvarglömda jacka. Hon är inte så smart, Eva.
Sebbe hittar en motorsåg i en buske. Ska han begå självmord med motorsåg? tänkte jag. Oj! Det vill jag se! Men nej. Han plockar isär motorsågen och använder delarna för att bygga en knallert. En knallert! Tacka fan för att killen mobbas.
Senare snor Sebbe en låda dynamit av märket Dynomit. Jösses - ska han spränga sig till döds? Nu börjar det likna något.
Mina kommentarer kan tyckas morbida och omogna, men ett spektakulärt självmord hade kunnat rädda den här sumprullen.

SEBBE visar att ingenting alls har hänt med svensk film sedan 1970-
talet. Najafis film ser ut som en svensk 70-talsrulle. Folk, i synnerhet Eva, pratar som i en 70-talsfilm. Allting är gråtrist som i ett diskbänksdrama från 70-talet. Om Sebbe och Eva inte käftat emot varandra varje gång de för dialoger, hade den redan korta filmen varit hälften så lång. Deras replikskiften lyder mest Jodå - Nejdå - Jodå - Nejdå - Jodå - Nejdå, och varianter på detta i all evighet.
Men filmen känns längre än den är. När jag trodde den började gå mot sitt slut, tittade jag på klockan. Då hade det gått en halvtimme.
Av någon anledning har Najafi valt ett slags hunk att spela Sebbe. Hiort af Ornäs är alldeles för vältränad och bildskön. Den andre killen som mobbas ser betydligt tönnare ut. Och mobbarna ser ut att vara efterblivna. Även Eva råkar illa ut när hon delar ut tidningar.
Filmens första scen är lång och saknar dialog. Det är statisk kamera - men handhållen sådan, så bilden skakar hela tiden. Hallå! Kamerastativet är uppfunnet!
SEBBE kommer att få lysande recensioner i tidningarna i morgon. Det här är viktigt och angeläget.
Men det ger jag förstås blanka fan i. SEBBE är ful, seg, allt annat än originell och jävligt tråkig.





(Biopremiär 12/3)

onsdag 10 mars 2010

Grattis, Chuck Norris - 70 år!

Corey Haim må vara död, men - som en av mina läsare redan påpekat - Chuck Norris lever och har hälsan!
Grabben fyller 70 år idag - så det blir till att fira! Fram med budapeststubben och kaffet! Därefter går vi till en sunkig bar, dricker blaskig Bud Light, innan vi bankar varandra sönder och samman med biljardköerna.

Corey Haim hittad stendöd

Jag har varit på bio hela dagen, så nyheten är kanske inte purfärsk, men ändå: Corey Haim har överdoserat och kolat.
Jim Wynorski gjorde ett par filmer med honom på 90-talet och kommenterade det hela med att redan då var det ingen tvekan om vart det barkade. Ingen lär vara förvånad.
Läs mer HÄR och HÄR.
Själv tyckte jag förstås alltid att Haim var en fjönt; jag gillade aldrig THE LOST BOYS och Corey Feldman var åtminstone med i FREDAGEN DEN 13E 4. Corey Haims bästa film torde väl ha varit rätt vissna SILVER BULLET - som jag köpte på engelsk ex-rental VHS med nedanstående omslag.

tisdag 9 mars 2010

Pasolini's "The Third Test Match"

Sandra Bullock får sin Razzie

Jag har ju tidigare diskuterat "kalkonfilmspriset" Razzie Awards, som tilldelas årets sämsta filmer. Det hela är inte kul och det handlar aldrig om årets sämsta filmer.
I år blev Sandra Bullock årets sämsta skådespelerska med ALL ABOUT STEVE, och dagen innan Oscarsgalan där hon fick statyetten för bästa kvinnliga skådis med THE BLIND SIDE, dök hon upp på Razziegalan i egen hög person. Det var ju coolt gjort. Och hon är ju väldigt kul, Bullock.



Här är årets alla Razzies:

Sämsta film - Transformers: Revenge of the Fallen

Sämsta regissör - Michael Bay, Transformers: Revenge of the Fallen

Sämsta manliga skådespelare - Jonas-bröderna, Jonas Brothers: The 3-D Concert Experience

Sämsta kvinnliga skådespelare - Sandra Bullock, All About Steve

Sämsta manliga biroll- Billy Ray Cyrus, Hannah Montana: The Movie

Sämsta kvinnliga biroll - Sienna Miller, G.I. Joe

Sämsta par på film - Sandra Bullock och Bradley Cooper, All About Steve

Sämsta remake - Land of the Lost

Decenniets sämsta film - Battlefield Earth

Decenniets sämsta manliga skådespelare - Eddie Murphy, Adventures of Pluto Nash, I Spy, Imagine That, Meet Dave, Norbit, och Showtime

Decenniets sämsta kvinnliga skådespelare - Paris Hilton, The Hottie & the Nottie, House of Wax och Repo: The Genetic Opera

TRON Legacy

Jag missade TRON när den gick på bio. Jävlar, vad jag grämde mig! TRON verkade ju vara världens coolaste film någonsin - och dessutom var Bruce Boxleitner med i den.
Det dröjde till mitten eller slutet av 1990-talet innan jag äntligen på se TRON; jag tror den gick på TV. Jag blev besviken. Filmen var ju rätt trist. För att inte tala om dum. Jag köpte inte logiken - blir man insugen i ett TV-spel, bör man ju inte kunna styra sina egna rörelser!
TRON floppade rejält när den kom, men dess rykte har bättrats på över decennierna, så nu är en senkommen uppföljare - i 3D - i faggorna.
Här är den första trailern.

Blu-ray: Saw VI - Unrated

SAW VI (Scanbox)

Ännu en film vi klämde på Blu-ray under förra veckans filmorgie. SAW VI biovisades ju aldrig i Malmö, det kommer ni kanske ihåg att jag påpekade förra året. I Sverige gick filmen upp i tre kopior, vilka bara såg projektorns ljus i Stockholm och Göteborg.
Jag ska väl inte säga att jag grät blod över att SAW VI inte gick upp här, jag tillhör inte seriens fans. Den första SAW (2004) hade en intressant story, men skådespeleriet var under all kritik. SAW II tyckte jag var bättre. SAW III minns jag inte alls, SAW IV såg jag aldrig, och SAW V finns recenserad här i "gamla" TOPPRAFFEL!.
En av mina kompisar är stor SAW-fantast och krävde att vi skulle se SAW VI omedelbart, före Dolph Lundgren och BITCH SLAP, och så fick det bli.

Filmen börjar bra. Jag gillade prologen. En inlåst fet kille och en svart tjej vaknar upp inlåsta i ännu en typisk Jigsawfälla. För att komma ur knipan, måste de lägga vikter på en våg. När tillräckligt mycket lagts dit, öppnas låsen hos den som öst på med tyngst grejor. Och grejor i det här fallet är kroppsdelar. De måste stympa sig själva - och när de inte gör det, borras de i huvudet eftersom de är iförda huvudbonader med borrmaskiner. Den fete killen karvar fläsk från sin mage, medan tjejen hugger av sin arm.
...Men efter denna prolog blir det mest långsökt och förvirrat. SAW VI hänger ihop med de tidigare delarna - på gott och ont. Kommer man inte ihåg vad som hände i dem, kan det bli klurigt att hålla isär allt. Om man nu vill hålla isär allt. Den här gången är det visst en advokat som står i centrum och ska straffas. Mördaren Jigsaw har varit död i flera filmer nu, men Tobin Bell lyckas fortfarande återvända i rollen.
SAW VI är krystad, dum och rätt tråkig - i USA spelade den in betydligt mindre pengar än föregångarna vilket inte stoppar SAW VII i 3D från att komma i år - men liksom förra delen är filmen inte tillräckligt dålig för att sågas helt. Dock kan jag inte komma på speciellt mycket att skriva om filmen - vilket väl märks, då jag sätter punkt redan här.






Bilder copyright © Scanbox Entertainment

måndag 8 mars 2010

Stora fruntimmersdagen

Idag har det ju varit Internationella Kvinnodagen...
Först tänkte jag förstås inte nämna detta alls i bloggen, jag menar - varför skulle jag det? I min lilla värld har kvinnan aldrig varit underlägsen mannen; mother is the name for God on the lips and hearts of children osv. Att jag gillar sexiga brudar med lite kläder har ju inget med jämställdhet satt göra - det vore ju konstigt om jag inte gillade galanta damer.
Sedan läste jag Sydsvenskans Söndagsbilaga som ägnade alldeles för mycket utrymme åt femårsjubilerande feministiska seriekollektivet Dotterbolaget. Som serietecknare och främst serieberättare är Dotterbolaget inkompetenta och som humorister under all kritik - deras grejor är som första maj-banderoller. Jag vet inte var de fått allt hat ifrån, men fortsätter de så här förstår man ju att en del ser ner på kvinnor. They give women a bad name. Det är deras inställning som ökar klyftan mellan könen.
Så nä, jag skiter i att skriva om dem.
Sydsvenskan ägnade på Kvinnodagen ett uppslag åt yrkesområden där kvinnor är underrepresenterade. Men ärligt talat: om man går in på en bar - och nu menar jag en vanlig bar och inte konstnärstillhåll - och frågar vanliga tjejer vad de vill jobba med, hur ofta säger de "Jag vill bli filmregissör!" eller "Skräckfilmsregissör!"? Hur ofta säger de "Jag vill spela elgitarr i ett hårt rockband!"? "Jag vill bli spelutvecklare!"? Och hur ofta svarar män "Jag vill jobba med människooor!" eller "Jag vill öppna en liten boutique som säljer gulliga småprylar!""? Jag har aldrig träffat på någon. Sydsvenskan passade även på att ge Lara Croft en känga för att hon ser ut som hon gör. Jag vet inte, men... Vem hade köpt Tomb Raider och andra spel om hjältinnan såg ut som en småfet skolfröken?
Istället konstaterade jag nyss att jag faktiskt firat Kvinnodagen ändå - på ett unikt sätt. Jag satte nämligen några filmidéer på pränt; idéer jag burit på länge. Jag skapade en ny actionhjältinna. Sedan presenterade jag idén för en kompis som är skådis i Hollywood och har gjort mycket action, och hon tände på idén. Och så beslutade vi oss för att skriva storyn tillsammans. För första gången har jag en kvinnlig samarbetspartner. På en actionstory av det röjigare slaget. Självklart är hjältinnan sexig som få och kan spöa skiten ur alla i hennes väg.
Undrar vad kommunistbrudarna runt Möllan tycker om det. Nä, förresten. Det undrar jag inte. Jag skiter blankt i de traderövarna.

Blu-ray: Command Performance

COMMAND PERFORMANCE (Warner Home Video)

Nej, jag har inte skaffat Blu-ray-spelare. Men den där polaren vi var hemma och hade filmorgie hos har en sådan där modern makapär.
Jag har ju skrivit en faslig massa om Dolph Lundgren och hans COMMAND PERFORMANCE det senaste året. Konstigt då att jag inte recenserat filmen, eller hur? Men bättre sent än aldrig. Och nu blev det dessutom Blu-ray-versionen. (Jag ska kanske skjuta in att jag låtit bli att se filmen ett tag just för att vi skulle se filmen tillsammans)
COMMAND PERFORMANCE må vara släppt i Sverige av Warner, men detta är en film från B-filmsbolaget NU Image; ett av de få bolag idag som gör hyfsat påkostade lågbudgetfilmer (vars budgetar förstås är högre än normala svenska spelfilmers) och som även har biofilmsavdelningen Millennium Films. Dolphan står för regi, han har hittat på storyn, samt skrivit manuset tillsammans med Steve Latshaw. Ja, och så har han förstås huvudrollen.
Dolphan har sagt att han fick idén till filmen efter den där terrorattacken mot en teater i Moskva. Latshaw har i sin tur sagt att de ville göra en actionfilm av 1980-talsmodell à la COMMANDO. Resultatet har därför blivit DIE HARD på en rockkonsert.
Lundgren är trummisen Joe, som har ett skumt förflutet som biker. Han blir hela tiden tillfrågad om vad han heter och måste trött upprepa "Joe" hela tiden. Joe och hans band ska agera förband i Moskva åt världens populäraste popartist, den kontroversiella Venus (Melissa Ann Smith). Varför hon är kontroversiell framgår inte. Inte heller varför Joes band ska vara förband. Joe frågar den kaxiga och odrägliga Venus varför hon spelar taskig techno och hon svarar något om att hon tjänar massor med pengar. Joe i sin tur spelar gubbrock som ska föreställa heavy metal. Publiken måste bli förvirrad.
Till konserten anländer Rysslands premiärminister, eftersom hans döttrar Anna och Yana är stora Venusfans. Anna spelas av Ida Lundgren, som ser väldigt svensk ut och dessutom brås på sin far.

Om det nu inte hänt något mer än att artisterna fram-
trädde, hade det inte blivit någon film, så plötsligt anländer ett gäng terrorister. De börjar skjut urskiljningslöst och dödar folk i publiken, personal och musiker. Otur för dem att Joe just då gått in på toaletten för att röka en joint (just en fin förebild).
...Jaha, så ut från toaletten kommer Joe farande. Specialstyrkor har omringat arenan för att kunna knäppa bovarna, men de behöver inte vara oroliga. Joe säger att we must stop these motherfuckers ourselves, och så tar han, med viss assistans av en rysk agent, kål på fulingarna.
Jag hade väldigt stora förvänt-
ningar på COMMAND PERFOR-
MANCE. Inte nog med att temat är coolt liksom filmens olika trailers; rullen fick även överraskande bra kritik när den släpptes på DVD i USA i höstas. Tyvärr kom förväntningarna aningen på skam.
Problemet med COMMAND PERFORMANCE är att den inte är tillräckligt actionpackad. Här finns alldeles för många scener där folk bara snackar, eller går och går för att hitta ut, och i synnerhet i mitten innebär detta att filmen blir lite saggig.
...Men när det väl blir action rockar filmen. Regissör Lundgren är inte rädd för att visa upp blodigt våld. I början kör han en skruvmejsel i käken på en skurk; trycker den genom huvudet och ut genom ögat. Han sätter en kniv i fontanellen på en snubbe, och en tredje slår han ner med en elgitarr och när gitarrhalsen knäcks, spetsar han skurken på denna.

Stort plus för att filmen slutar med ett fett knytnävs-
slagsmål à la just COMMAN-
DO!
COMMAND PERFORMANCE är en okej liten actionfilm och produktionsmässigt ligger den aningen över medel när det gäller B-action. Dolph själv är bra som en lite slapp rocker som mest ser ut att vilja hänga i backgrunden och dricka öl. Här finns en del bra repliker som "Dying is easy, rock 'n' roll is hard". När Joe signerar CD-skivor skriver han på plasten.








Bilder copyright © Warner Home Entertainment

Priset går alltid till något jag inte sett

Det slår nästan aldrig fel. När Oscar, Guldpalm eller Guldbagge för bästa film ska delas ut, går priset nästan alltid till den film jag inte sett.
Som nu THE HURT LOCKER. Jag missade den på Göteborgs Filmfestival 2009. Sedan gick den långt senare upp på bio i Lund, där den även pressvisades. Det sistnämnda innebär att enbart de kritiker som bor i Lund går dit. Ännu längre senare fick filmen Malmöpremiär. Den gick en väldigt kort tid på Panora utan någon fanfar.
...Och nu vann alltså denna i Sverige undanskuffade film sex Oscars.
Noterar att åtminstone två av de vinnande amerikanska filmerna inte har fått svensk biopremiär; CRAZY HEART och THE BLIND SIDE.
INGLOURIOUS BASTERDS borde ha vunnit fler statyetter än den enda som förstås gick till Christophe Waltz. Men jag är tacksam för att AVATAR bara fick tekniska priser. Jag menar, hur fan skulle det sett ut om den filmen fick pris för bästa manus, regi och bästa film?!
...Men hur fanken kunde PRESCIOUS få Oscar för bästa manus efter förlaga? Priset skulle självklart ha gått till AN EDUCATION. Fast det är klart, PRESCIOUS är den typ av film som anses "viktig". Och Mo'nique förtjänade inte utmärkelsen.
Hmm... Är det bara jag, men var inte Steve Martins och Alec Baldwins öppningsmonolog (som snarare var en dialog, men inte enligt Oscars.org) lite märkligt stiff och bristande i tajming? Kolla på den HÄR. Det känns som om folk sitter i ett annat rum och skrattar för sent.
Mest glädjande: Roger Corman, som redan fått sitt pris (kolla HÄR) dök upp trots allt och gjorde en tiosekunders cameo.

Charles B Pierce är död

STADEN SOM FRUKTADE SOLNEDGÅNGEN.
THE LEGEND OF BOGGY CREEK.
GRAYEAGLE.
THE EVICTORS.
Storyn till SUDDEN IMPACT och mannen som kom på "Go ahead - make my day".
R.I.P., Charles B Pierce - 1938-2010.