onsdag 10 mars 2010

Corey Haim hittad stendöd

Jag har varit på bio hela dagen, så nyheten är kanske inte purfärsk, men ändå: Corey Haim har överdoserat och kolat.
Jim Wynorski gjorde ett par filmer med honom på 90-talet och kommenterade det hela med att redan då var det ingen tvekan om vart det barkade. Ingen lär vara förvånad.
Läs mer HÄR och HÄR.
Själv tyckte jag förstås alltid att Haim var en fjönt; jag gillade aldrig THE LOST BOYS och Corey Feldman var åtminstone med i FREDAGEN DEN 13E 4. Corey Haims bästa film torde väl ha varit rätt vissna SILVER BULLET - som jag köpte på engelsk ex-rental VHS med nedanstående omslag.

tisdag 9 mars 2010

Pasolini's "The Third Test Match"

Sandra Bullock får sin Razzie

Jag har ju tidigare diskuterat "kalkonfilmspriset" Razzie Awards, som tilldelas årets sämsta filmer. Det hela är inte kul och det handlar aldrig om årets sämsta filmer.
I år blev Sandra Bullock årets sämsta skådespelerska med ALL ABOUT STEVE, och dagen innan Oscarsgalan där hon fick statyetten för bästa kvinnliga skådis med THE BLIND SIDE, dök hon upp på Razziegalan i egen hög person. Det var ju coolt gjort. Och hon är ju väldigt kul, Bullock.



Här är årets alla Razzies:

Sämsta film - Transformers: Revenge of the Fallen

Sämsta regissör - Michael Bay, Transformers: Revenge of the Fallen

Sämsta manliga skådespelare - Jonas-bröderna, Jonas Brothers: The 3-D Concert Experience

Sämsta kvinnliga skådespelare - Sandra Bullock, All About Steve

Sämsta manliga biroll- Billy Ray Cyrus, Hannah Montana: The Movie

Sämsta kvinnliga biroll - Sienna Miller, G.I. Joe

Sämsta par på film - Sandra Bullock och Bradley Cooper, All About Steve

Sämsta remake - Land of the Lost

Decenniets sämsta film - Battlefield Earth

Decenniets sämsta manliga skådespelare - Eddie Murphy, Adventures of Pluto Nash, I Spy, Imagine That, Meet Dave, Norbit, och Showtime

Decenniets sämsta kvinnliga skådespelare - Paris Hilton, The Hottie & the Nottie, House of Wax och Repo: The Genetic Opera

TRON Legacy

Jag missade TRON när den gick på bio. Jävlar, vad jag grämde mig! TRON verkade ju vara världens coolaste film någonsin - och dessutom var Bruce Boxleitner med i den.
Det dröjde till mitten eller slutet av 1990-talet innan jag äntligen på se TRON; jag tror den gick på TV. Jag blev besviken. Filmen var ju rätt trist. För att inte tala om dum. Jag köpte inte logiken - blir man insugen i ett TV-spel, bör man ju inte kunna styra sina egna rörelser!
TRON floppade rejält när den kom, men dess rykte har bättrats på över decennierna, så nu är en senkommen uppföljare - i 3D - i faggorna.
Här är den första trailern.

Blu-ray: Saw VI - Unrated

SAW VI (Scanbox)

Ännu en film vi klämde på Blu-ray under förra veckans filmorgie. SAW VI biovisades ju aldrig i Malmö, det kommer ni kanske ihåg att jag påpekade förra året. I Sverige gick filmen upp i tre kopior, vilka bara såg projektorns ljus i Stockholm och Göteborg.
Jag ska väl inte säga att jag grät blod över att SAW VI inte gick upp här, jag tillhör inte seriens fans. Den första SAW (2004) hade en intressant story, men skådespeleriet var under all kritik. SAW II tyckte jag var bättre. SAW III minns jag inte alls, SAW IV såg jag aldrig, och SAW V finns recenserad här i "gamla" TOPPRAFFEL!.
En av mina kompisar är stor SAW-fantast och krävde att vi skulle se SAW VI omedelbart, före Dolph Lundgren och BITCH SLAP, och så fick det bli.

Filmen börjar bra. Jag gillade prologen. En inlåst fet kille och en svart tjej vaknar upp inlåsta i ännu en typisk Jigsawfälla. För att komma ur knipan, måste de lägga vikter på en våg. När tillräckligt mycket lagts dit, öppnas låsen hos den som öst på med tyngst grejor. Och grejor i det här fallet är kroppsdelar. De måste stympa sig själva - och när de inte gör det, borras de i huvudet eftersom de är iförda huvudbonader med borrmaskiner. Den fete killen karvar fläsk från sin mage, medan tjejen hugger av sin arm.
...Men efter denna prolog blir det mest långsökt och förvirrat. SAW VI hänger ihop med de tidigare delarna - på gott och ont. Kommer man inte ihåg vad som hände i dem, kan det bli klurigt att hålla isär allt. Om man nu vill hålla isär allt. Den här gången är det visst en advokat som står i centrum och ska straffas. Mördaren Jigsaw har varit död i flera filmer nu, men Tobin Bell lyckas fortfarande återvända i rollen.
SAW VI är krystad, dum och rätt tråkig - i USA spelade den in betydligt mindre pengar än föregångarna vilket inte stoppar SAW VII i 3D från att komma i år - men liksom förra delen är filmen inte tillräckligt dålig för att sågas helt. Dock kan jag inte komma på speciellt mycket att skriva om filmen - vilket väl märks, då jag sätter punkt redan här.






Bilder copyright © Scanbox Entertainment

måndag 8 mars 2010

Stora fruntimmersdagen

Idag har det ju varit Internationella Kvinnodagen...
Först tänkte jag förstås inte nämna detta alls i bloggen, jag menar - varför skulle jag det? I min lilla värld har kvinnan aldrig varit underlägsen mannen; mother is the name for God on the lips and hearts of children osv. Att jag gillar sexiga brudar med lite kläder har ju inget med jämställdhet satt göra - det vore ju konstigt om jag inte gillade galanta damer.
Sedan läste jag Sydsvenskans Söndagsbilaga som ägnade alldeles för mycket utrymme åt femårsjubilerande feministiska seriekollektivet Dotterbolaget. Som serietecknare och främst serieberättare är Dotterbolaget inkompetenta och som humorister under all kritik - deras grejor är som första maj-banderoller. Jag vet inte var de fått allt hat ifrån, men fortsätter de så här förstår man ju att en del ser ner på kvinnor. They give women a bad name. Det är deras inställning som ökar klyftan mellan könen.
Så nä, jag skiter i att skriva om dem.
Sydsvenskan ägnade på Kvinnodagen ett uppslag åt yrkesområden där kvinnor är underrepresenterade. Men ärligt talat: om man går in på en bar - och nu menar jag en vanlig bar och inte konstnärstillhåll - och frågar vanliga tjejer vad de vill jobba med, hur ofta säger de "Jag vill bli filmregissör!" eller "Skräckfilmsregissör!"? Hur ofta säger de "Jag vill spela elgitarr i ett hårt rockband!"? "Jag vill bli spelutvecklare!"? Och hur ofta svarar män "Jag vill jobba med människooor!" eller "Jag vill öppna en liten boutique som säljer gulliga småprylar!""? Jag har aldrig träffat på någon. Sydsvenskan passade även på att ge Lara Croft en känga för att hon ser ut som hon gör. Jag vet inte, men... Vem hade köpt Tomb Raider och andra spel om hjältinnan såg ut som en småfet skolfröken?
Istället konstaterade jag nyss att jag faktiskt firat Kvinnodagen ändå - på ett unikt sätt. Jag satte nämligen några filmidéer på pränt; idéer jag burit på länge. Jag skapade en ny actionhjältinna. Sedan presenterade jag idén för en kompis som är skådis i Hollywood och har gjort mycket action, och hon tände på idén. Och så beslutade vi oss för att skriva storyn tillsammans. För första gången har jag en kvinnlig samarbetspartner. På en actionstory av det röjigare slaget. Självklart är hjältinnan sexig som få och kan spöa skiten ur alla i hennes väg.
Undrar vad kommunistbrudarna runt Möllan tycker om det. Nä, förresten. Det undrar jag inte. Jag skiter blankt i de traderövarna.

Blu-ray: Command Performance

COMMAND PERFORMANCE (Warner Home Video)

Nej, jag har inte skaffat Blu-ray-spelare. Men den där polaren vi var hemma och hade filmorgie hos har en sådan där modern makapär.
Jag har ju skrivit en faslig massa om Dolph Lundgren och hans COMMAND PERFORMANCE det senaste året. Konstigt då att jag inte recenserat filmen, eller hur? Men bättre sent än aldrig. Och nu blev det dessutom Blu-ray-versionen. (Jag ska kanske skjuta in att jag låtit bli att se filmen ett tag just för att vi skulle se filmen tillsammans)
COMMAND PERFORMANCE må vara släppt i Sverige av Warner, men detta är en film från B-filmsbolaget NU Image; ett av de få bolag idag som gör hyfsat påkostade lågbudgetfilmer (vars budgetar förstås är högre än normala svenska spelfilmers) och som även har biofilmsavdelningen Millennium Films. Dolphan står för regi, han har hittat på storyn, samt skrivit manuset tillsammans med Steve Latshaw. Ja, och så har han förstås huvudrollen.
Dolphan har sagt att han fick idén till filmen efter den där terrorattacken mot en teater i Moskva. Latshaw har i sin tur sagt att de ville göra en actionfilm av 1980-talsmodell à la COMMANDO. Resultatet har därför blivit DIE HARD på en rockkonsert.
Lundgren är trummisen Joe, som har ett skumt förflutet som biker. Han blir hela tiden tillfrågad om vad han heter och måste trött upprepa "Joe" hela tiden. Joe och hans band ska agera förband i Moskva åt världens populäraste popartist, den kontroversiella Venus (Melissa Ann Smith). Varför hon är kontroversiell framgår inte. Inte heller varför Joes band ska vara förband. Joe frågar den kaxiga och odrägliga Venus varför hon spelar taskig techno och hon svarar något om att hon tjänar massor med pengar. Joe i sin tur spelar gubbrock som ska föreställa heavy metal. Publiken måste bli förvirrad.
Till konserten anländer Rysslands premiärminister, eftersom hans döttrar Anna och Yana är stora Venusfans. Anna spelas av Ida Lundgren, som ser väldigt svensk ut och dessutom brås på sin far.

Om det nu inte hänt något mer än att artisterna fram-
trädde, hade det inte blivit någon film, så plötsligt anländer ett gäng terrorister. De börjar skjut urskiljningslöst och dödar folk i publiken, personal och musiker. Otur för dem att Joe just då gått in på toaletten för att röka en joint (just en fin förebild).
...Jaha, så ut från toaletten kommer Joe farande. Specialstyrkor har omringat arenan för att kunna knäppa bovarna, men de behöver inte vara oroliga. Joe säger att we must stop these motherfuckers ourselves, och så tar han, med viss assistans av en rysk agent, kål på fulingarna.
Jag hade väldigt stora förvänt-
ningar på COMMAND PERFOR-
MANCE. Inte nog med att temat är coolt liksom filmens olika trailers; rullen fick även överraskande bra kritik när den släpptes på DVD i USA i höstas. Tyvärr kom förväntningarna aningen på skam.
Problemet med COMMAND PERFORMANCE är att den inte är tillräckligt actionpackad. Här finns alldeles för många scener där folk bara snackar, eller går och går för att hitta ut, och i synnerhet i mitten innebär detta att filmen blir lite saggig.
...Men när det väl blir action rockar filmen. Regissör Lundgren är inte rädd för att visa upp blodigt våld. I början kör han en skruvmejsel i käken på en skurk; trycker den genom huvudet och ut genom ögat. Han sätter en kniv i fontanellen på en snubbe, och en tredje slår han ner med en elgitarr och när gitarrhalsen knäcks, spetsar han skurken på denna.

Stort plus för att filmen slutar med ett fett knytnävs-
slagsmål à la just COMMAN-
DO!
COMMAND PERFORMANCE är en okej liten actionfilm och produktionsmässigt ligger den aningen över medel när det gäller B-action. Dolph själv är bra som en lite slapp rocker som mest ser ut att vilja hänga i backgrunden och dricka öl. Här finns en del bra repliker som "Dying is easy, rock 'n' roll is hard". När Joe signerar CD-skivor skriver han på plasten.








Bilder copyright © Warner Home Entertainment

Priset går alltid till något jag inte sett

Det slår nästan aldrig fel. När Oscar, Guldpalm eller Guldbagge för bästa film ska delas ut, går priset nästan alltid till den film jag inte sett.
Som nu THE HURT LOCKER. Jag missade den på Göteborgs Filmfestival 2009. Sedan gick den långt senare upp på bio i Lund, där den även pressvisades. Det sistnämnda innebär att enbart de kritiker som bor i Lund går dit. Ännu längre senare fick filmen Malmöpremiär. Den gick en väldigt kort tid på Panora utan någon fanfar.
...Och nu vann alltså denna i Sverige undanskuffade film sex Oscars.
Noterar att åtminstone två av de vinnande amerikanska filmerna inte har fått svensk biopremiär; CRAZY HEART och THE BLIND SIDE.
INGLOURIOUS BASTERDS borde ha vunnit fler statyetter än den enda som förstås gick till Christophe Waltz. Men jag är tacksam för att AVATAR bara fick tekniska priser. Jag menar, hur fan skulle det sett ut om den filmen fick pris för bästa manus, regi och bästa film?!
...Men hur fanken kunde PRESCIOUS få Oscar för bästa manus efter förlaga? Priset skulle självklart ha gått till AN EDUCATION. Fast det är klart, PRESCIOUS är den typ av film som anses "viktig". Och Mo'nique förtjänade inte utmärkelsen.
Hmm... Är det bara jag, men var inte Steve Martins och Alec Baldwins öppningsmonolog (som snarare var en dialog, men inte enligt Oscars.org) lite märkligt stiff och bristande i tajming? Kolla på den HÄR. Det känns som om folk sitter i ett annat rum och skrattar för sent.
Mest glädjande: Roger Corman, som redan fått sitt pris (kolla HÄR) dök upp trots allt och gjorde en tiosekunders cameo.

Charles B Pierce är död

STADEN SOM FRUKTADE SOLNEDGÅNGEN.
THE LEGEND OF BOGGY CREEK.
GRAYEAGLE.
THE EVICTORS.
Storyn till SUDDEN IMPACT och mannen som kom på "Go ahead - make my day".
R.I.P., Charles B Pierce - 1938-2010.


söndag 7 mars 2010

Otippad kandidat till Oscar för bästa film

Ett senkommet bidrag till Oscarsfilmerna:

Nya Nya Upplagan

Så har ännu ett nummer av Nya Upplagan kommit ut. Jag brer ut mig över ett uppslag med filmrecensioner, Martin Kristensson skriver om en tjeckisk film över ett annat uppslag, och Jimmy har intervjuat Anders Linder över ett tredje uppslag. Ny skribent i tidningen är Jan Sigurd, som avhandlar en parisfotograf. Och så blir det serier och mycket annat.
I Malmö hittas tidningen bland annat på (den här listan snor jag från Jimmys blogg) Stadsbiblioteket, Folk & Rock, Lilla Torgs Seriemagasin, Kulturhuset Mazetti, Ribbersborgs Kallbadhus, Victoriateatern, Mediegymnasiet, K3 Malmö Högskola, Form och designcenters tidskriftscafé, Biograf Spegeln, Panora Folkets Bio, Malmö Konsthall.
Vad det lider kommer förstås tidningen att finnas som pdf på hemsidan.

lördag 6 mars 2010

Dolph ännu en gång...

Okej, jag får väl ta och stoppa in det fjärde avsnittet av Dolphs uppdrag här.
Den här gången klär han inte ut sig och det är inget märkligt tok, men vad som är lite intressant är att det blir lite action och grejor - och med miljöerna och den utfrätta looken, ser avsnittet ut ungefär som Dolphans öststatsoproduktioner från de senaste åren.
Återstår att se om nu Stallone verkligen dyker upp nästa lördag.

DVD: Bitch Slap

BITCH SLAP (Scanbox) 

 En del trogna läsare har undrat varför jag inte recenserat DVD-filmer på sistone. Jag har nämnt det i mina svar till inläggskommentarerna, men: sedan jag började koncentrera mig på biorecensioner, har TOPPRAFFEL!s besökarantal flerdubblats - vilket ju är bra. Uppenbarligen vill betydligt fler läsa om vad som går på bio, än mina utläggningar om konstiga DVD-släpp. Med det inte sagt att jag lägger ner DVD-recenserandet för all framtid; jag ska ta upp det igen vad det lider. Förutom ovanstående faktum, är jag även upptagen med andra grejor, bland annat skriver jag på en ny långfilm. Mina recensioner här på TOPPRAFFEL! är ju ofta så långa att de inkräktar på andra grejor jag sysslar med. Men! Nu blir det en tillfällig comeback för DVD-recenserandet. Vi hade nämligen en liten filmorgie hos en polare igår och passade på att klämma en rad filmer det inte blivit av att vi/jag sett tidigare. ...Som till exempel världens bästa film någonsin den här veckan: BITCH SLAP. BITCH SLAP visades på Stockholm Film Festival förra året och jag blev erbjuden intervjuer med brudarna i den, men jag hade inte möjlighet att åka upp enbart för detta. Och det var ju synd - eftersom BITCH SLAP är en film jag hade kunnat göra. För regi står Rick Jacobson, som även skrivit manus tillsammans med producenten Eric Gruendemann. Tidigare har dessa två herrar bland annat jobbat med TV-serierna HERCULES och XENA. I en intervju på extramaterialet berättar Jacobson att han var trött på filmbolagens sätt att producera filmer och att han därför ville göra något helt på egen hand, så att han har full kontroll. Han funderade på vilken typ av film som är lättast att sälja och billigast att göra, och kom fram till att det måste vara en rulle med sexiga brudar, action och få miljöer. Det är precis så vi resonerar på det nya filmbolag jag jobbar åt. Dock är förstås BITCH SLAP trots att det är en lågbudgetrulle dyrare än mången annan B-film. Allting är relativt. Mer än hälften av filmen utspelar sig i en öken, men resten är gjord framför greenscreenskärmar, och det säger sig själv att det behövs pengar, kunnande och duktigt folk för att göra en film med helt datoranimerade och/eller inkoperade miljöer. Efter tjusiga förtexter bestående av snabba klipp ur gamla kultfilmer - Pam Grier, Christina Lindberg, Bettie Page, Russ Meyer och en massa annat - introduceras vi för tre storbystade tjejer, uppenbart inspirerade av FASTER, PUSSYCAT! KILL! KILL! Det är en strippa i guldfodral, en rödhårig hotty, och en bindgalen flata som knaprar piller. Dessa är fast i öknen, där de spöar skiten ur en viss Gage (Michael Hurst från HERCULES). Det verkar som om Gage vet var en skatt - eller ett rånbyte - finns nergrävt. I en rad flashbacks får vi se händelserna som lett fram till rövsparkandet i öknen, och det är minst sagt ... bisarrt och fräsigt. I princip skulle BITCH SLAP kunna handla om vad som helst; handlingen är inte det viktiga här. Filmen bygger enbart på hårda brudar, sexighet och vansinniga scener i spejsade miljöer. Det är strippklubbar, det är alperna, det är fängelser, och allting är extremt överdrivet. Storyn tar nya, tvära vändningar precis hela tiden. Lucy Lawless och Renée O'Connor från XENA dyker upp som nunnor. Hercules själv; Kevin Sorbo, är något slags chef för en agentorganisation. En kvinnlig dvärg skjuter med maskingevär. Det slåss med samurajsvärd. En av brudarna hittar världens största maskingevär. Det blir lesbiska sexscener (men alldeles för lite naket). När man gör pastisch finns det ofta en risk att det hela blir jobbigt och fjantigt, att det snarare blir parodi. Men denna pastisch på explotationfilm håller sig precis innan gränsen för att spåra ur och bli irriterande. BITCH SLAP är precis så "allvarlig" som krävs för att filmen ska fungera som en något så när "riktig" film. Vad den "vanliga" publiken tycker om detta vet jag inte, antagligen tycker de att det hela är fjöntigt och obegripligt, men jag som känner till alla referenser kan inte göra annat än slicka i mig. Möjligtvis kan jag anmärka på att filmen ibland är lite för överarbetad och konstruerad, men det har jag överseende med. Zoe Bell var stunt- koordi- nator och stand-in för de flesta, och hon dyker även upp i en liten roll. BITCH SLAP är vansinne och fetaction, och filmen innehåller så mycket brudar att bara de är värda pengarna. Det går inte att låta bli att stirra. Det är fullkomligt fantastiskt. Jag var rädd att filmen skulle bli tjatig, jobbig och fånig efter en stund; den här typen av film brukar bli det - men Jacobsons film klarar sig undan. Filmen hade bara en minst sagt begränsad biodistri- bution i USA - den visades på samman- lagt tre biografer. Men jag gissar att BITCH SLAP i första hand är avsedd för DVD-marknaden. Och på denna borde filmen funka bra. Ibland blir det splitscreen, dialogen är bitvis lite Tarantinosk. Killarna bakom kameran visste uppenbarligen vad de vill göra för typ av film. Jag skrattade flera gånger, jublade ett par gånger och jag tyckte BITCH SLAP var något av det bästa jag sett på väldigt länge. Filmen rockar, helt enkelt. Hade det gjorts fler filmer som den här, hade vi levt i en bättre värld. En värld full av storbystade brudar som gillar att fajtas. Och älska. Och som sagt: BITCH SLAP är en film jag hade kunnat få för mig att skriva manus till.

Racerkonstrundan

Jag tänkte att jag skulle ägna eftermiddagen åt galleribesök.
Det gjorde jag...
...Men inte fan gick det att ägna en eftermiddag åt detta.
Jag besökte tre gallerier här i Malmö. Det hela tog mindre än en timme. Och då räknar jag in promenaderna mellan ställena. I två av fallen handlade det nämligen om väldigt små gallerier med ett fåtal installationer. Det gick så snabbt att titta på grejorna att jag inte riktigt visste hur jag skulle dricka upp vinet utan att svepa glaset. Jag fick stå och låtsas betrakta något, medan tankarna var någon annanstans.
Märkliga prylar. Säkert svår konst. En del hävdar säkert att jag är en korkad ignorant som inte kan ta till mig verken.
Det hävdar inte jag.

Intressant detalj: jag tillhörde de ytterst få som pratade skånska bland konstnärerna och besökarna.

Bio: Jag köpte en regnskog

Foton: Helena Nygren, copyright © WG Film
Oj, jag hade helt glömt att skriva om den här filmen, som också hade biopremiär i fredags. Tja, det beror väl på att det inte finns så mycket att säga om den. Tycker jag.
Malmöbaserade WG Film är tillbaka med ännu en knappt timslång dokumentär som nog görs sig bäst på TV. När Jacob Andrén gick på lågstadiet för tjugo år sedan frågade deras fröken om de ville samla in pengar för att rädda regnskogen. "Ja!" sa barnen, och så hade de en basar och sålde broscher gjorda av målade pastafjärilar. De fick ihop drygt 10 000 spänn som de köpte regnskog för.
Nu undrar Jacob vad som hände med pengarna och skogspartiet de köpte. Finns det en djungel någonstans i världen som han äger? Han letar upp företaget som ligger bakom den här försäljningen av regnskog, och efter en del detektivarbete får han veta att han är innehavare av skog någonstans i Centralamerika.
Jacob ger sig inte förrän han befinner sig i sin skog, så med ett litet filmteam reser han iväg och hattar runt i Costa Rica och länderna där omkring.
För det första tycker jag alltid att det är suspekt när små barn aktiveras på det sätt som skedde för tjugo år sedan. Hade småkillarna fått se vilka coola maskiner som används för att skövla regnskog, hade de säkert velat stötta dem istället.
För det andra är Jacob Andrén en rätt trist typ. Det är inte sådär jättekul att följa just honom i jakten.
Men idén är intressant, det är rätt fräckt att se när han hittar sin skog. Några hävdar säkert att detta är en "viktig" film med miljöbudskap och grejor, men "viktig" är inte detsamma som bra. I princip är det här bara det gamla vanliga det tjatats om sedan jag var barn, och jag är betydligt äldre än Jacob Andrén.
JAG KÖPTE EN REGNSKOG är en okej film. Varken mer eller mindre.
Varje gång man fick se djungler i filmen förväntade jag mig att få höra smäktande musik av Riz Ortolani.






(Biopremiär 5/3)

onsdag 3 mars 2010

Bio: Brothers

Foton copyright © Noble Entertainment

Jag har inte sett Susanne Biers danska drama BRÖDER från 2004 med Connie Nielsen, Ulrich Thomsen och Nikolaj Lie Kaas, i vilken den ene av de två bröderna är en soldat som skickas till Afganistan och tros bli dödad, medan den andre slarvern till bror är hemma hos soldatens fruga och hjälper till och blir betuttad i henne. Drama uppstår när liket lever och kommer hem.

Här har vi en amerikansk nyinspelning av Jim Sheridan. I huvudrollerna ser vi Natalie Portman, Tobey Maguire och Jake Gyllenhaal - och på något sätt känns handlingen vettigare den här gången, eftersom filmen förstås utspelar sig i USA. Platsen är, antar jag, en liten håla, samhället känns lite amerikanskt småreligiöst. Maguire är soldaten som ska till Afganistan. Sam Shepard spelar hans bittre far vietnamveteranen - bra. Gyllenhaal är brorsan som släpps ut ur fängelse.


Som sagt: jag associerar inte Danmark med den problematik som uppstår i den här miljön och ännu mindre med soldater på tour of duty i öknen, även om nu Biers original sägs vara bra.


Efter att deras helikopter kraschat i öknen, överlever Maguire och en ung soldat, men tas till fånga av grymma och skäggiga talibaner. Efter fysisk och psykisk tortyr tvingas Maguire göra ett fruktansvärt val.
 
Gyllenhaal går från att ses som familjens svarta får till att bli en schysst surrogat-
pappa. Maguires och frugan Portmans två små döttrar börjar älska honom, och Shepard ändrar till slut inställning han med.


Men så kommer då Maguire hem och visar sig ha kraftiga psykiska ärr. Han passar inte längre in i familjeidyllen.


BROTHERS är en ytterst välspelad film. Det är intressant att den otroligt snygga Portman gått från att vara en liten unge på film till vuxen karaktärsskådis utan att jag noterat att hon åldrats. Maguire har ju ett lite konstigt, koögt ansikte, och utmärglad och med rakad skalle ser han psykotisk ut på riktigt. Till och med de små flickorna spelas av barn som inte får mig att vilja spy. Regi och foto, ja hantverket överlag är skickligt.

 
Problemet är bara att det känns som om jag har sett det hela förr. Krig är helvete, javisst. Soldater som kommer hem mår ofta inte bra. Det är det gamla vanliga. Och triangeldramat blir inte speciellt gripande. Det är väldigt trevligt att titta på det utmärkta ensembelspelet, men mer än så blir det inte.

På sätt och vis skulle jag kunna sätta en fyra i betyg. Men kanske är jag lite för snäll då.


Kul detalj: när Tobey Maguire skadade sig under inspelningen av SPIDER-MAN 1 eller 2, var det tveksamt om han skulle klara av att vara med i nästa film. Den skådis som man planerade att plocka in i hans ställde var Jake Gyllenhaal. Och så kommer de här och spelar bröder - och de två kan mycket väl tas för bröder.






 



(Biopremiär 5/3)

Bio: Polis, adjektiv

Polis, adjektiv, regi Corneliu Porumboiu - distribution novemberfilm

OBS! Denna recension avser bara filmens första 30-40 minuter.

Den rumänska filmen POLIS, ADJEKTIV är enligt dess manusförfattare och regissör Coreneliu Porumboiu en kriminalfilm. Så här ser dess synopsis ut i pressmaterialet:


"Cristi, en ung polis, har under en tid bedrivit spaning mot en skolgrabb som bjuder sina kompisar på hasch. Enligt rumänsk lag kan detta bestraffas med upptill 7 års fängelse. Cristi tror att lagen kommer att mildras inom några år och han vill inte ha den unge mannens förstörda liv på sitt samvete. Cristis chef har dock en annan syn på begreppet 'samvete'."


När Jean-Luc Godard 1960 gjorde nya franska vågen-klassikern TILL SISTA ANDETAGET valde han att klippa bort allt som är överflödigt för att berätta filmens story: folk som går i trappor, öppnar dörrar, promenerar rent allmänt och så vidare. Porumboiu har valt att göra precis tvärtom.


POLIS, ADJEKTIV öppnar med att Cristi kommer gående i ett fult, skitigt bostadsområde. Han går och går. Han fortsätter att gå och tänder en cigarrett. Han passerar en skola. Där får vi se eleverna gå till eller från skolan. De går och går. Efter detta fortsätter Cristis promenerande. Till slut får vi se honom komma fram till polisstationen. Han går mot entrén, stannar upp och fimpar ciggen, sedan fortsätter han mot dörren. Han går in.


Inne i polisstationen går han längs en pissgul korridor. Han går hela vägen fram till en dörr. Han går in på sitt kontor och tänder i taket så att ljuset blir lätt gröngult. Han sitter vid skrivbordet. Där finns en gammal dator som blivit nikotingul.
 

Därefter träffar han en kollega i ett annat rum. De pratar om fotbollstennis. Cristi sitter på chefens kontor och pratar med just chefen. Statisk kamera. Cristi skuggar en ung kille som tros langa hasch.
Cristi går ut. Han går och går. Han ställer sig vid en betongpelare och röker. Han går fram till en avspärrad grushög. Han går tillbaka till betongpelaren och röker en ny cigg. Han ser ynglingen han skuggar.


Cristi går hem till sig och sätter sig vid spisen. På den står en gryta. Han äter en slev direkt ur den. Det är gott, så han häller upp en tallrik. Han sitter vänd mot oss och äter en tallrik soppa i realtid.


Han fortsätter att spana på langaren. Han går in i ett hyreshus och uppför trapporna ... och sedan går han ner igen! Han går längs några gator. Han passerar den avspärrade grushögen. Han hinner även med att gå i korridorerna på jobbet och öppna dörrar, innan han kommer hem. Där sätter han sig i köket och äter en tallrik soppa i realtid medan hans fru sitter i ett annat rum och lyssnar på en hemsk rumänsk schlager. Vi får höra hela låten medan Cristi äter soppa.


Cristi går in och pratar med sin fru. Han tycker att schlagerns text är dum. Hon gillar den.

Han går ut och spanar lite. Han passar även på att gå och gå. Därefter passar det bra att han äter en tallrik soppa med tillsammans med sin fru, så det gör han. I realtid.

Just fan, jag glömde nämna att vi ibland får se Cristis polisrapport. Det är en tätt handskriven A4-sida. På denna redogör han i detalj vad han gjort under dagen. Rapporten filmas av från översta raden och sedan rör sig kameran långsamt neråt. Det tar några minuter varje gång.


POLIS, ADJEKTIV vann såväl kritikerpriset som jurypriset i sidosektionen Un certain regard i Cannes 2009. Hade jag sett filmen i Cannes, hade jag avbrutit för att gå ut och ta en öl i solskenet. Det gick ju inte att göra på den här pressvisningen, vem ville väl gå ut i kylan och blåsten? Så även om det var svinkallt inne i salongen, kröp jag ihop i fåtöljen och somnade för att vara utvilad tills det var dags för ALICE I UNDERLANDET. Jag gav helt enkelt upp efter 30-40 minuter. Filmen var ett jävla dravel och dramaturgiskt efterblivet. Det ska bli intressant att se andra tidningars förmodade hyllningar på fredag. Men jag tror de ljuger om de hävdar att de uppskattade det här. Det finns ju gränser för hur mycket meningslös tristess en männsiska klarar av. Även om man själv är en trist kulturbög.


Av mig kan en rumänsk film där det inte händer någonting alls förutom att huvudpersonen äter soppa tre gånger på trettio minuter inte få något annat betyg än:












 



(Biopremiär 5/3)

tisdag 2 mars 2010

Bio: Alice i Underlandet

En engelsk utgåva av "Alice i Underlandet" stod på mina föräldrars bokhylla när jag växte upp och jag vill minnas att jag var fascinerad av illustrationerna. Men: jag har aldrig gillat Lewis Carrolls berättelser om Alice. De har mest känts bisarra och utflippade snarare än roliga. Disneys tecknade version tycker jag tillhör studions svagare filmer från dess gyllene era.Jag brukar hävda att Tim Burton är en av mina absoluta favorit-
regis-
sörer, men nog blir jag besviken på honom ibland. APORNAS PLANET var, om inte dålig, så onödig och o-Burtonsk, och nej, KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN blev nog lite för mycket Burtonsk på fel sätt; den kändes överlastad.


Tim Burton och hans bildspråk känns minst sagt som en passande för att ta sig an ALICE I UNDERLANDET, och ja, han går verkligen loss här - dessutom i 3D. Filmen bygger inte på böckerna om Underlandet och Spegellandet; det här är en fortsättning. Tretton år har gått, Alice har hunnit bli nitton och publiken antas känna till originalhistorierna.


Alice' far har gått bort och nu åker hennes mor iväg med henne för att gifta bort henne med en fånig lord hon inte tycker om. Frieriet är en jättetillställning med massor av (rika, adliga) gäster - men Alice får syn på en vit kanin som kommer kutande i buskarna. Till saken hör att Alice lider av mardrömmar - hon drömmer om Underlandet och är omedveten om att hon faktiskt varit där på riktigt.


Tösabiten trillar ner i ett hål, hamnar åter i den knäppa världen, och träffar på de välbekanta figurerna: Hattmakaren, knarklarven, påskharen, katten och de andra, vilka alla verkar ha väntat på Alice' återkomst. Dock tror de först inte att hon är den riktiga Alice.

Helena Bonham Carter är den elaka röda drott-
ningen med vatten-
skalle som vill härska och ha sig och ger order om halshuggning till höger och vänster, medan Anne Hathaway är den goda, skira, vita drottningen. Det ser ut att bli krig och den röda drottningen hotar med att släppa lös monstret Jabberwocky, men enligt en profetia ska en hjälte anlända och döda odjuret. Jepp, precis som i EVIL DEAD II. Inte helt oväntat är Alice denna krigare.


ALICE I UNDERLANDET är fantastisk att titta på. Att dra till med en klyscha som "fantasifullt" är en underdrift, likaså den andra klyschan "bildfyrverkeri". Tim Burton har vräkt på med så mycket ... Tim Burton att han måste ha gått i spinn under inspelningen. Det är fantastiska, färgsprakande miljöer, med märkliga svampskogar och pampiga slott, och kreativt designade figurer.
...Men samtidigt kan jag inte påstå att filmen är engage-
rande och det är inte särskilt roligt. Jag tror inte jag skrattade en enda gång. Det skulle väl vara åt den fånige lorden, som bara är med i början och slutet. Problemet är att det här bara är bisarrt och utflippat. Det finns inga regler för denna fantasivärld, vad som helst kan hända - och gör det. Inga ramar att hålla sig inför. Det blir bara en rad knäppa konstigheter staplade på varandra i en märkligt tunn och oinspirerad historia. Spännande är det förstås inte heller, och det blir några scener för många där Alice växer och krymper.


Johnny Depp är Hattmakaren och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hans insats; som allt annat är han mest bisarr. Crispin Glover spelar den röda drottningens högra hand, vilket förstås är trevligt. Australiska stjärnskottet Mia Wasikowska är söt och vän som Alice, men lite väl blek. De animerade figurernas röster görs av bra namn; Stephen Fry är kattskrället, Alan Rickman är larven, Michael Gough är en dront, och bäst av allt är att Christopher Lee gör Jabberwockys röst. För övrigt är förstås Jabberwocky en figur i en orelaterad nonsensdikt av Carroll.


Tweedle-
dee och Tweedele-
dum ser inte ut som något annat än datorani-
merade figurer, Danny Elfmans filmmusik låter precis likadant som de flesta av hans kompositioner (vilket ju inte hans score till THE WOLFMAN gjorde), medan 3D:n fungerar alldeles utmärkt.


Se dock upp för 2D-versionen som visas i de städer och på de biografer som saknar 3D-salong - inte nog med att den är platt, den är även dubbad till svenska!


Jag hade verkligen hoppats på att få dela ut ett högt betyg till ALICE I UNDERLANDET, men det blir bara ett dassigt medelbetyg - och detta beror enbart på det visuella. Ibland är det visuella inte allt.






 



(Biopremiär 3/3)

Gratis är godast

Folk får säga vad de vill, men att läsa serier (och böcker) i digital form är långt ifrån samma sak som att ligga i en soffa med en riktig tryckfärgs- och pappersdoftande trycksak. På grund av detta känns digitala serier inte som något jag vill betala pengar för, oavsett hur mycket arbete upphovsmannen har lagt ner.
Fast hittar man kul grejor gratis kan man ju alltid ta sig en titt. Marvel har tagit ett trevligt initiativ och har lagt upp några klassiska serienummer på nätet. Deras digitala tidningsbläddrare, eller vad man ska kalla det, funkar också helt okej - även om jag förstås vill läsa de här tidningarna som just tidningar.
Nåja. Klicka på omslagen för att läsa om de här rafflande serierna - för du har väl säkert läst dem förut?







måndag 1 mars 2010

Disco metal goes country

Lustigt - igår hörde jag den här låten två gånger; först i högtalarna i någon butik, och senare i baren på Casino Cosmopol. Jag hade aldrig hört den förr, men lyckades hitta den på YouTube.
Är det här en tös man ska känna till?
I vilket fall är hon ju väldigt söt, covern är kul och videon trevligt kitchen sink.
(Trodde först att det var Nouvelle Vague, men de brukar inte ge sig på hårdrock, väl. Även om detta alltid varit mer disco. Och fransmännen håller oftast bossa- snarare än countrystuk)




Update: Läste nu på Wikipedia att Maria Mena är en 24-årig norska.

Toppgaffel: Brunch à la Vegas

MATRAFFEL MED TOPPGAFFEL: Jag har gått och blivit citerad i en bioannons igen. En kompis' fru tittade på annonsen och läste fel. "Toppgaffel? Heter din blogg Toppgaffel?"
Nej, det gör den ju inte - men Toppgaffel vore ju ett bra namn på en matblogg. Mina trogna läsare vet att jag skrivit lite om mat i smyg här på TOPPRAFFEL!, främst i samband med mina rapporter från Malmö Konsthall. Av en ren händelse var vi en samling glada gamänger i stigande åldrar på Casino Cosmopol igår och åt deras "Famous bruch à la Vegas".
Vänta nu här, utbrister en och annan skåning. Recenserade inte City Malmö-Lund deras brunch i fredags? Jo, det gjorde de. Men varför skulle det hindra mig från att recensera brunchen?
Det mest anmärkningsvärda med Casino Cosmopol är deras priser. Så här är det: det kostar 30 spänn i entré. Dock kan man bli medlem för hundra kronor, då har man gratis inträde under ett år - därefter kostar det 30 spänn att förnya medlemskapet. Man kan alltså gå ditt 365 gånger för en hundring, eller betala 10950 kronor för 365 besök om man inte vill bli medlem.
Varje dag serveras kaffe och läsk gratis i baren mellan klockan 13 och 18. Återigen är ju medlemsskapet ett kap. Å andra sidan är priserna i baren om man vill ha alkohol dyrare än genomsnittet. De har inte så många ölsorter och 62 spänn för en halvlitersflaska Mariestad jublar man inte över. Inte svindyrt, men ändå.
De stora pengarna drar förstås kasinot in på spelen. Själv håller jag mig i de få fall jag spelar till de billigaste 10-öresmaskinerna, men majoriteten häckar vi andra grejor och satsar ett antal tior eller hundralappar per spinn. I synnerhet alla de horder av asiater som alltid är där. Det är även roligt att betrakta udda kombinationer av spelare och maskin: igår satt det en skraltig gubbe mellan 90 och döden och spelade friskt på Bruce Lee-maskinen.
Jag har tidigare ätit buffé på kasinots festvåning ett par gånger under fester, men jag minns inte hur maten var. Restaurangen var jag i för första gången igår.
Återigen blir jag konfunderad över priserna. Jag vet inte vad det kostar att äta där i vanliga fall, men det är nolg inte sååå billigt. Men! Den Las Vegas-inspirerade söndagsbrunchen (kl 13-16) kostar 145 kronor, eller hundra om man är medlem. Jämför med ett sketet meal på McDonald's, Burger King och liknande ställen. Över 60 spänn för en skappig burgare med pommes, och riktigt mätt blir man aldrig.
...Till skillnad från när man ätit sig igenom Vegasbrunchen.
För det här var mastigt!
Jag började med att plocka pajbitar, salladsröror och tre-fyra olika sorters skinka. Tonfisksalladen fick jag inte plats med på tallriken. Jag plockade även ett par rostade mackor med Caesarsallad. Övrigt bröd fick jag inte plats med.
Efter att ha ätit upp detta svängde jag och fyllde på med scrambled eggs & bacon, kryddig korv, kycklingvingar, köttfärsbiff i het sås, revben, makaroner och sallad. Allt på en gång.
Efter detta var jag tvungen att ta en paus. Jag lämnade sällskapet en liten stund och uppsökte pojkrummet - en liten promenad skulle nog få käket att sjunka undan.
Njä, det sjunk väl inte undan alltför mycket. Så till efterrätt nöjde jag mig med några plättar med lönnsirap och till det en smoothie. Jag skippade pannkakorna, fruktpajerna, alla muffins, tårtorna och godiset.
I priset ingår vatten, te och kaffe. Lite kasst, juice och lättöl får man betala extra för - och jag tog förstås en starköl som kostade nästan 75% av vad jag betalade för maten!
Casino Cosmopol verkar ta Vegas- och USA-stuket lite för långt: hejdar man inte servitörerna, serverar de kaffe till maten! Att dricka kaffe till maten är väl något bara amerikaner gör, och det är ett jävla oskick. Och konstigt. Första gången jag såg det, var när jag en gång hade Forrest J Ackerman till bordet. Han åt kryddig indisk mat och sköljde ner tuggorna med hett kaffe... Bängt.
Men den här brunchen är klart rekommendabel. Väldigt gott, ännu mer prisvärt.
Min enda invändning är väl att restaurangen är lite liten. Det är trevligt att sitta där, men antalet bord är lågt och utrymmet är trångt - och det blev ännu trängre vid serveringsborden. Bord måste bokas i god tid.
Plus i kanten för pensionärsgänget som firade en födelsedag vid bordet bredvid vårt och sjöng "Vi gratulerar" och hurrade. Födelsedagsbarnet fick en nalle i present av kasinot. En av damerna vände sig om till oss och utbrast "Iiiooouuuh, va goa pannekagor han lagar! Har ni smagat dom?"