söndag 7 mars 2010

Otippad kandidat till Oscar för bästa film

Ett senkommet bidrag till Oscarsfilmerna:

Nya Nya Upplagan

Så har ännu ett nummer av Nya Upplagan kommit ut. Jag brer ut mig över ett uppslag med filmrecensioner, Martin Kristensson skriver om en tjeckisk film över ett annat uppslag, och Jimmy har intervjuat Anders Linder över ett tredje uppslag. Ny skribent i tidningen är Jan Sigurd, som avhandlar en parisfotograf. Och så blir det serier och mycket annat.
I Malmö hittas tidningen bland annat på (den här listan snor jag från Jimmys blogg) Stadsbiblioteket, Folk & Rock, Lilla Torgs Seriemagasin, Kulturhuset Mazetti, Ribbersborgs Kallbadhus, Victoriateatern, Mediegymnasiet, K3 Malmö Högskola, Form och designcenters tidskriftscafé, Biograf Spegeln, Panora Folkets Bio, Malmö Konsthall.
Vad det lider kommer förstås tidningen att finnas som pdf på hemsidan.

lördag 6 mars 2010

Dolph ännu en gång...

Okej, jag får väl ta och stoppa in det fjärde avsnittet av Dolphs uppdrag här.
Den här gången klär han inte ut sig och det är inget märkligt tok, men vad som är lite intressant är att det blir lite action och grejor - och med miljöerna och den utfrätta looken, ser avsnittet ut ungefär som Dolphans öststatsoproduktioner från de senaste åren.
Återstår att se om nu Stallone verkligen dyker upp nästa lördag.

DVD: Bitch Slap

BITCH SLAP (Scanbox) 

 En del trogna läsare har undrat varför jag inte recenserat DVD-filmer på sistone. Jag har nämnt det i mina svar till inläggskommentarerna, men: sedan jag började koncentrera mig på biorecensioner, har TOPPRAFFEL!s besökarantal flerdubblats - vilket ju är bra. Uppenbarligen vill betydligt fler läsa om vad som går på bio, än mina utläggningar om konstiga DVD-släpp. Med det inte sagt att jag lägger ner DVD-recenserandet för all framtid; jag ska ta upp det igen vad det lider. Förutom ovanstående faktum, är jag även upptagen med andra grejor, bland annat skriver jag på en ny långfilm. Mina recensioner här på TOPPRAFFEL! är ju ofta så långa att de inkräktar på andra grejor jag sysslar med. Men! Nu blir det en tillfällig comeback för DVD-recenserandet. Vi hade nämligen en liten filmorgie hos en polare igår och passade på att klämma en rad filmer det inte blivit av att vi/jag sett tidigare. ...Som till exempel världens bästa film någonsin den här veckan: BITCH SLAP. BITCH SLAP visades på Stockholm Film Festival förra året och jag blev erbjuden intervjuer med brudarna i den, men jag hade inte möjlighet att åka upp enbart för detta. Och det var ju synd - eftersom BITCH SLAP är en film jag hade kunnat göra. För regi står Rick Jacobson, som även skrivit manus tillsammans med producenten Eric Gruendemann. Tidigare har dessa två herrar bland annat jobbat med TV-serierna HERCULES och XENA. I en intervju på extramaterialet berättar Jacobson att han var trött på filmbolagens sätt att producera filmer och att han därför ville göra något helt på egen hand, så att han har full kontroll. Han funderade på vilken typ av film som är lättast att sälja och billigast att göra, och kom fram till att det måste vara en rulle med sexiga brudar, action och få miljöer. Det är precis så vi resonerar på det nya filmbolag jag jobbar åt. Dock är förstås BITCH SLAP trots att det är en lågbudgetrulle dyrare än mången annan B-film. Allting är relativt. Mer än hälften av filmen utspelar sig i en öken, men resten är gjord framför greenscreenskärmar, och det säger sig själv att det behövs pengar, kunnande och duktigt folk för att göra en film med helt datoranimerade och/eller inkoperade miljöer. Efter tjusiga förtexter bestående av snabba klipp ur gamla kultfilmer - Pam Grier, Christina Lindberg, Bettie Page, Russ Meyer och en massa annat - introduceras vi för tre storbystade tjejer, uppenbart inspirerade av FASTER, PUSSYCAT! KILL! KILL! Det är en strippa i guldfodral, en rödhårig hotty, och en bindgalen flata som knaprar piller. Dessa är fast i öknen, där de spöar skiten ur en viss Gage (Michael Hurst från HERCULES). Det verkar som om Gage vet var en skatt - eller ett rånbyte - finns nergrävt. I en rad flashbacks får vi se händelserna som lett fram till rövsparkandet i öknen, och det är minst sagt ... bisarrt och fräsigt. I princip skulle BITCH SLAP kunna handla om vad som helst; handlingen är inte det viktiga här. Filmen bygger enbart på hårda brudar, sexighet och vansinniga scener i spejsade miljöer. Det är strippklubbar, det är alperna, det är fängelser, och allting är extremt överdrivet. Storyn tar nya, tvära vändningar precis hela tiden. Lucy Lawless och Renée O'Connor från XENA dyker upp som nunnor. Hercules själv; Kevin Sorbo, är något slags chef för en agentorganisation. En kvinnlig dvärg skjuter med maskingevär. Det slåss med samurajsvärd. En av brudarna hittar världens största maskingevär. Det blir lesbiska sexscener (men alldeles för lite naket). När man gör pastisch finns det ofta en risk att det hela blir jobbigt och fjantigt, att det snarare blir parodi. Men denna pastisch på explotationfilm håller sig precis innan gränsen för att spåra ur och bli irriterande. BITCH SLAP är precis så "allvarlig" som krävs för att filmen ska fungera som en något så när "riktig" film. Vad den "vanliga" publiken tycker om detta vet jag inte, antagligen tycker de att det hela är fjöntigt och obegripligt, men jag som känner till alla referenser kan inte göra annat än slicka i mig. Möjligtvis kan jag anmärka på att filmen ibland är lite för överarbetad och konstruerad, men det har jag överseende med. Zoe Bell var stunt- koordi- nator och stand-in för de flesta, och hon dyker även upp i en liten roll. BITCH SLAP är vansinne och fetaction, och filmen innehåller så mycket brudar att bara de är värda pengarna. Det går inte att låta bli att stirra. Det är fullkomligt fantastiskt. Jag var rädd att filmen skulle bli tjatig, jobbig och fånig efter en stund; den här typen av film brukar bli det - men Jacobsons film klarar sig undan. Filmen hade bara en minst sagt begränsad biodistri- bution i USA - den visades på samman- lagt tre biografer. Men jag gissar att BITCH SLAP i första hand är avsedd för DVD-marknaden. Och på denna borde filmen funka bra. Ibland blir det splitscreen, dialogen är bitvis lite Tarantinosk. Killarna bakom kameran visste uppenbarligen vad de vill göra för typ av film. Jag skrattade flera gånger, jublade ett par gånger och jag tyckte BITCH SLAP var något av det bästa jag sett på väldigt länge. Filmen rockar, helt enkelt. Hade det gjorts fler filmer som den här, hade vi levt i en bättre värld. En värld full av storbystade brudar som gillar att fajtas. Och älska. Och som sagt: BITCH SLAP är en film jag hade kunnat få för mig att skriva manus till.

Racerkonstrundan

Jag tänkte att jag skulle ägna eftermiddagen åt galleribesök.
Det gjorde jag...
...Men inte fan gick det att ägna en eftermiddag åt detta.
Jag besökte tre gallerier här i Malmö. Det hela tog mindre än en timme. Och då räknar jag in promenaderna mellan ställena. I två av fallen handlade det nämligen om väldigt små gallerier med ett fåtal installationer. Det gick så snabbt att titta på grejorna att jag inte riktigt visste hur jag skulle dricka upp vinet utan att svepa glaset. Jag fick stå och låtsas betrakta något, medan tankarna var någon annanstans.
Märkliga prylar. Säkert svår konst. En del hävdar säkert att jag är en korkad ignorant som inte kan ta till mig verken.
Det hävdar inte jag.

Intressant detalj: jag tillhörde de ytterst få som pratade skånska bland konstnärerna och besökarna.

Bio: Jag köpte en regnskog

Foton: Helena Nygren, copyright © WG Film
Oj, jag hade helt glömt att skriva om den här filmen, som också hade biopremiär i fredags. Tja, det beror väl på att det inte finns så mycket att säga om den. Tycker jag.
Malmöbaserade WG Film är tillbaka med ännu en knappt timslång dokumentär som nog görs sig bäst på TV. När Jacob Andrén gick på lågstadiet för tjugo år sedan frågade deras fröken om de ville samla in pengar för att rädda regnskogen. "Ja!" sa barnen, och så hade de en basar och sålde broscher gjorda av målade pastafjärilar. De fick ihop drygt 10 000 spänn som de köpte regnskog för.
Nu undrar Jacob vad som hände med pengarna och skogspartiet de köpte. Finns det en djungel någonstans i världen som han äger? Han letar upp företaget som ligger bakom den här försäljningen av regnskog, och efter en del detektivarbete får han veta att han är innehavare av skog någonstans i Centralamerika.
Jacob ger sig inte förrän han befinner sig i sin skog, så med ett litet filmteam reser han iväg och hattar runt i Costa Rica och länderna där omkring.
För det första tycker jag alltid att det är suspekt när små barn aktiveras på det sätt som skedde för tjugo år sedan. Hade småkillarna fått se vilka coola maskiner som används för att skövla regnskog, hade de säkert velat stötta dem istället.
För det andra är Jacob Andrén en rätt trist typ. Det är inte sådär jättekul att följa just honom i jakten.
Men idén är intressant, det är rätt fräckt att se när han hittar sin skog. Några hävdar säkert att detta är en "viktig" film med miljöbudskap och grejor, men "viktig" är inte detsamma som bra. I princip är det här bara det gamla vanliga det tjatats om sedan jag var barn, och jag är betydligt äldre än Jacob Andrén.
JAG KÖPTE EN REGNSKOG är en okej film. Varken mer eller mindre.
Varje gång man fick se djungler i filmen förväntade jag mig att få höra smäktande musik av Riz Ortolani.






(Biopremiär 5/3)

onsdag 3 mars 2010

Bio: Brothers

Foton copyright © Noble Entertainment

Jag har inte sett Susanne Biers danska drama BRÖDER från 2004 med Connie Nielsen, Ulrich Thomsen och Nikolaj Lie Kaas, i vilken den ene av de två bröderna är en soldat som skickas till Afganistan och tros bli dödad, medan den andre slarvern till bror är hemma hos soldatens fruga och hjälper till och blir betuttad i henne. Drama uppstår när liket lever och kommer hem.

Här har vi en amerikansk nyinspelning av Jim Sheridan. I huvudrollerna ser vi Natalie Portman, Tobey Maguire och Jake Gyllenhaal - och på något sätt känns handlingen vettigare den här gången, eftersom filmen förstås utspelar sig i USA. Platsen är, antar jag, en liten håla, samhället känns lite amerikanskt småreligiöst. Maguire är soldaten som ska till Afganistan. Sam Shepard spelar hans bittre far vietnamveteranen - bra. Gyllenhaal är brorsan som släpps ut ur fängelse.


Som sagt: jag associerar inte Danmark med den problematik som uppstår i den här miljön och ännu mindre med soldater på tour of duty i öknen, även om nu Biers original sägs vara bra.


Efter att deras helikopter kraschat i öknen, överlever Maguire och en ung soldat, men tas till fånga av grymma och skäggiga talibaner. Efter fysisk och psykisk tortyr tvingas Maguire göra ett fruktansvärt val.
 
Gyllenhaal går från att ses som familjens svarta får till att bli en schysst surrogat-
pappa. Maguires och frugan Portmans två små döttrar börjar älska honom, och Shepard ändrar till slut inställning han med.


Men så kommer då Maguire hem och visar sig ha kraftiga psykiska ärr. Han passar inte längre in i familjeidyllen.


BROTHERS är en ytterst välspelad film. Det är intressant att den otroligt snygga Portman gått från att vara en liten unge på film till vuxen karaktärsskådis utan att jag noterat att hon åldrats. Maguire har ju ett lite konstigt, koögt ansikte, och utmärglad och med rakad skalle ser han psykotisk ut på riktigt. Till och med de små flickorna spelas av barn som inte får mig att vilja spy. Regi och foto, ja hantverket överlag är skickligt.

 
Problemet är bara att det känns som om jag har sett det hela förr. Krig är helvete, javisst. Soldater som kommer hem mår ofta inte bra. Det är det gamla vanliga. Och triangeldramat blir inte speciellt gripande. Det är väldigt trevligt att titta på det utmärkta ensembelspelet, men mer än så blir det inte.

På sätt och vis skulle jag kunna sätta en fyra i betyg. Men kanske är jag lite för snäll då.


Kul detalj: när Tobey Maguire skadade sig under inspelningen av SPIDER-MAN 1 eller 2, var det tveksamt om han skulle klara av att vara med i nästa film. Den skådis som man planerade att plocka in i hans ställde var Jake Gyllenhaal. Och så kommer de här och spelar bröder - och de två kan mycket väl tas för bröder.






 



(Biopremiär 5/3)

Bio: Polis, adjektiv

Polis, adjektiv, regi Corneliu Porumboiu - distribution novemberfilm

OBS! Denna recension avser bara filmens första 30-40 minuter.

Den rumänska filmen POLIS, ADJEKTIV är enligt dess manusförfattare och regissör Coreneliu Porumboiu en kriminalfilm. Så här ser dess synopsis ut i pressmaterialet:


"Cristi, en ung polis, har under en tid bedrivit spaning mot en skolgrabb som bjuder sina kompisar på hasch. Enligt rumänsk lag kan detta bestraffas med upptill 7 års fängelse. Cristi tror att lagen kommer att mildras inom några år och han vill inte ha den unge mannens förstörda liv på sitt samvete. Cristis chef har dock en annan syn på begreppet 'samvete'."


När Jean-Luc Godard 1960 gjorde nya franska vågen-klassikern TILL SISTA ANDETAGET valde han att klippa bort allt som är överflödigt för att berätta filmens story: folk som går i trappor, öppnar dörrar, promenerar rent allmänt och så vidare. Porumboiu har valt att göra precis tvärtom.


POLIS, ADJEKTIV öppnar med att Cristi kommer gående i ett fult, skitigt bostadsområde. Han går och går. Han fortsätter att gå och tänder en cigarrett. Han passerar en skola. Där får vi se eleverna gå till eller från skolan. De går och går. Efter detta fortsätter Cristis promenerande. Till slut får vi se honom komma fram till polisstationen. Han går mot entrén, stannar upp och fimpar ciggen, sedan fortsätter han mot dörren. Han går in.


Inne i polisstationen går han längs en pissgul korridor. Han går hela vägen fram till en dörr. Han går in på sitt kontor och tänder i taket så att ljuset blir lätt gröngult. Han sitter vid skrivbordet. Där finns en gammal dator som blivit nikotingul.
 

Därefter träffar han en kollega i ett annat rum. De pratar om fotbollstennis. Cristi sitter på chefens kontor och pratar med just chefen. Statisk kamera. Cristi skuggar en ung kille som tros langa hasch.
Cristi går ut. Han går och går. Han ställer sig vid en betongpelare och röker. Han går fram till en avspärrad grushög. Han går tillbaka till betongpelaren och röker en ny cigg. Han ser ynglingen han skuggar.


Cristi går hem till sig och sätter sig vid spisen. På den står en gryta. Han äter en slev direkt ur den. Det är gott, så han häller upp en tallrik. Han sitter vänd mot oss och äter en tallrik soppa i realtid.


Han fortsätter att spana på langaren. Han går in i ett hyreshus och uppför trapporna ... och sedan går han ner igen! Han går längs några gator. Han passerar den avspärrade grushögen. Han hinner även med att gå i korridorerna på jobbet och öppna dörrar, innan han kommer hem. Där sätter han sig i köket och äter en tallrik soppa i realtid medan hans fru sitter i ett annat rum och lyssnar på en hemsk rumänsk schlager. Vi får höra hela låten medan Cristi äter soppa.


Cristi går in och pratar med sin fru. Han tycker att schlagerns text är dum. Hon gillar den.

Han går ut och spanar lite. Han passar även på att gå och gå. Därefter passar det bra att han äter en tallrik soppa med tillsammans med sin fru, så det gör han. I realtid.

Just fan, jag glömde nämna att vi ibland får se Cristis polisrapport. Det är en tätt handskriven A4-sida. På denna redogör han i detalj vad han gjort under dagen. Rapporten filmas av från översta raden och sedan rör sig kameran långsamt neråt. Det tar några minuter varje gång.


POLIS, ADJEKTIV vann såväl kritikerpriset som jurypriset i sidosektionen Un certain regard i Cannes 2009. Hade jag sett filmen i Cannes, hade jag avbrutit för att gå ut och ta en öl i solskenet. Det gick ju inte att göra på den här pressvisningen, vem ville väl gå ut i kylan och blåsten? Så även om det var svinkallt inne i salongen, kröp jag ihop i fåtöljen och somnade för att vara utvilad tills det var dags för ALICE I UNDERLANDET. Jag gav helt enkelt upp efter 30-40 minuter. Filmen var ett jävla dravel och dramaturgiskt efterblivet. Det ska bli intressant att se andra tidningars förmodade hyllningar på fredag. Men jag tror de ljuger om de hävdar att de uppskattade det här. Det finns ju gränser för hur mycket meningslös tristess en männsiska klarar av. Även om man själv är en trist kulturbög.


Av mig kan en rumänsk film där det inte händer någonting alls förutom att huvudpersonen äter soppa tre gånger på trettio minuter inte få något annat betyg än:












 



(Biopremiär 5/3)

tisdag 2 mars 2010

Bio: Alice i Underlandet

En engelsk utgåva av "Alice i Underlandet" stod på mina föräldrars bokhylla när jag växte upp och jag vill minnas att jag var fascinerad av illustrationerna. Men: jag har aldrig gillat Lewis Carrolls berättelser om Alice. De har mest känts bisarra och utflippade snarare än roliga. Disneys tecknade version tycker jag tillhör studions svagare filmer från dess gyllene era.Jag brukar hävda att Tim Burton är en av mina absoluta favorit-
regis-
sörer, men nog blir jag besviken på honom ibland. APORNAS PLANET var, om inte dålig, så onödig och o-Burtonsk, och nej, KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN blev nog lite för mycket Burtonsk på fel sätt; den kändes överlastad.


Tim Burton och hans bildspråk känns minst sagt som en passande för att ta sig an ALICE I UNDERLANDET, och ja, han går verkligen loss här - dessutom i 3D. Filmen bygger inte på böckerna om Underlandet och Spegellandet; det här är en fortsättning. Tretton år har gått, Alice har hunnit bli nitton och publiken antas känna till originalhistorierna.


Alice' far har gått bort och nu åker hennes mor iväg med henne för att gifta bort henne med en fånig lord hon inte tycker om. Frieriet är en jättetillställning med massor av (rika, adliga) gäster - men Alice får syn på en vit kanin som kommer kutande i buskarna. Till saken hör att Alice lider av mardrömmar - hon drömmer om Underlandet och är omedveten om att hon faktiskt varit där på riktigt.


Tösabiten trillar ner i ett hål, hamnar åter i den knäppa världen, och träffar på de välbekanta figurerna: Hattmakaren, knarklarven, påskharen, katten och de andra, vilka alla verkar ha väntat på Alice' återkomst. Dock tror de först inte att hon är den riktiga Alice.

Helena Bonham Carter är den elaka röda drott-
ningen med vatten-
skalle som vill härska och ha sig och ger order om halshuggning till höger och vänster, medan Anne Hathaway är den goda, skira, vita drottningen. Det ser ut att bli krig och den röda drottningen hotar med att släppa lös monstret Jabberwocky, men enligt en profetia ska en hjälte anlända och döda odjuret. Jepp, precis som i EVIL DEAD II. Inte helt oväntat är Alice denna krigare.


ALICE I UNDERLANDET är fantastisk att titta på. Att dra till med en klyscha som "fantasifullt" är en underdrift, likaså den andra klyschan "bildfyrverkeri". Tim Burton har vräkt på med så mycket ... Tim Burton att han måste ha gått i spinn under inspelningen. Det är fantastiska, färgsprakande miljöer, med märkliga svampskogar och pampiga slott, och kreativt designade figurer.
...Men samtidigt kan jag inte påstå att filmen är engage-
rande och det är inte särskilt roligt. Jag tror inte jag skrattade en enda gång. Det skulle väl vara åt den fånige lorden, som bara är med i början och slutet. Problemet är att det här bara är bisarrt och utflippat. Det finns inga regler för denna fantasivärld, vad som helst kan hända - och gör det. Inga ramar att hålla sig inför. Det blir bara en rad knäppa konstigheter staplade på varandra i en märkligt tunn och oinspirerad historia. Spännande är det förstås inte heller, och det blir några scener för många där Alice växer och krymper.


Johnny Depp är Hattmakaren och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hans insats; som allt annat är han mest bisarr. Crispin Glover spelar den röda drottningens högra hand, vilket förstås är trevligt. Australiska stjärnskottet Mia Wasikowska är söt och vän som Alice, men lite väl blek. De animerade figurernas röster görs av bra namn; Stephen Fry är kattskrället, Alan Rickman är larven, Michael Gough är en dront, och bäst av allt är att Christopher Lee gör Jabberwockys röst. För övrigt är förstås Jabberwocky en figur i en orelaterad nonsensdikt av Carroll.


Tweedle-
dee och Tweedele-
dum ser inte ut som något annat än datorani-
merade figurer, Danny Elfmans filmmusik låter precis likadant som de flesta av hans kompositioner (vilket ju inte hans score till THE WOLFMAN gjorde), medan 3D:n fungerar alldeles utmärkt.


Se dock upp för 2D-versionen som visas i de städer och på de biografer som saknar 3D-salong - inte nog med att den är platt, den är även dubbad till svenska!


Jag hade verkligen hoppats på att få dela ut ett högt betyg till ALICE I UNDERLANDET, men det blir bara ett dassigt medelbetyg - och detta beror enbart på det visuella. Ibland är det visuella inte allt.






 



(Biopremiär 3/3)

Gratis är godast

Folk får säga vad de vill, men att läsa serier (och böcker) i digital form är långt ifrån samma sak som att ligga i en soffa med en riktig tryckfärgs- och pappersdoftande trycksak. På grund av detta känns digitala serier inte som något jag vill betala pengar för, oavsett hur mycket arbete upphovsmannen har lagt ner.
Fast hittar man kul grejor gratis kan man ju alltid ta sig en titt. Marvel har tagit ett trevligt initiativ och har lagt upp några klassiska serienummer på nätet. Deras digitala tidningsbläddrare, eller vad man ska kalla det, funkar också helt okej - även om jag förstås vill läsa de här tidningarna som just tidningar.
Nåja. Klicka på omslagen för att läsa om de här rafflande serierna - för du har väl säkert läst dem förut?







måndag 1 mars 2010

Disco metal goes country

Lustigt - igår hörde jag den här låten två gånger; först i högtalarna i någon butik, och senare i baren på Casino Cosmopol. Jag hade aldrig hört den förr, men lyckades hitta den på YouTube.
Är det här en tös man ska känna till?
I vilket fall är hon ju väldigt söt, covern är kul och videon trevligt kitchen sink.
(Trodde först att det var Nouvelle Vague, men de brukar inte ge sig på hårdrock, väl. Även om detta alltid varit mer disco. Och fransmännen håller oftast bossa- snarare än countrystuk)




Update: Läste nu på Wikipedia att Maria Mena är en 24-årig norska.

Toppgaffel: Brunch à la Vegas

MATRAFFEL MED TOPPGAFFEL: Jag har gått och blivit citerad i en bioannons igen. En kompis' fru tittade på annonsen och läste fel. "Toppgaffel? Heter din blogg Toppgaffel?"
Nej, det gör den ju inte - men Toppgaffel vore ju ett bra namn på en matblogg. Mina trogna läsare vet att jag skrivit lite om mat i smyg här på TOPPRAFFEL!, främst i samband med mina rapporter från Malmö Konsthall. Av en ren händelse var vi en samling glada gamänger i stigande åldrar på Casino Cosmopol igår och åt deras "Famous bruch à la Vegas".
Vänta nu här, utbrister en och annan skåning. Recenserade inte City Malmö-Lund deras brunch i fredags? Jo, det gjorde de. Men varför skulle det hindra mig från att recensera brunchen?
Det mest anmärkningsvärda med Casino Cosmopol är deras priser. Så här är det: det kostar 30 spänn i entré. Dock kan man bli medlem för hundra kronor, då har man gratis inträde under ett år - därefter kostar det 30 spänn att förnya medlemskapet. Man kan alltså gå ditt 365 gånger för en hundring, eller betala 10950 kronor för 365 besök om man inte vill bli medlem.
Varje dag serveras kaffe och läsk gratis i baren mellan klockan 13 och 18. Återigen är ju medlemsskapet ett kap. Å andra sidan är priserna i baren om man vill ha alkohol dyrare än genomsnittet. De har inte så många ölsorter och 62 spänn för en halvlitersflaska Mariestad jublar man inte över. Inte svindyrt, men ändå.
De stora pengarna drar förstås kasinot in på spelen. Själv håller jag mig i de få fall jag spelar till de billigaste 10-öresmaskinerna, men majoriteten häckar vi andra grejor och satsar ett antal tior eller hundralappar per spinn. I synnerhet alla de horder av asiater som alltid är där. Det är även roligt att betrakta udda kombinationer av spelare och maskin: igår satt det en skraltig gubbe mellan 90 och döden och spelade friskt på Bruce Lee-maskinen.
Jag har tidigare ätit buffé på kasinots festvåning ett par gånger under fester, men jag minns inte hur maten var. Restaurangen var jag i för första gången igår.
Återigen blir jag konfunderad över priserna. Jag vet inte vad det kostar att äta där i vanliga fall, men det är nolg inte sååå billigt. Men! Den Las Vegas-inspirerade söndagsbrunchen (kl 13-16) kostar 145 kronor, eller hundra om man är medlem. Jämför med ett sketet meal på McDonald's, Burger King och liknande ställen. Över 60 spänn för en skappig burgare med pommes, och riktigt mätt blir man aldrig.
...Till skillnad från när man ätit sig igenom Vegasbrunchen.
För det här var mastigt!
Jag började med att plocka pajbitar, salladsröror och tre-fyra olika sorters skinka. Tonfisksalladen fick jag inte plats med på tallriken. Jag plockade även ett par rostade mackor med Caesarsallad. Övrigt bröd fick jag inte plats med.
Efter att ha ätit upp detta svängde jag och fyllde på med scrambled eggs & bacon, kryddig korv, kycklingvingar, köttfärsbiff i het sås, revben, makaroner och sallad. Allt på en gång.
Efter detta var jag tvungen att ta en paus. Jag lämnade sällskapet en liten stund och uppsökte pojkrummet - en liten promenad skulle nog få käket att sjunka undan.
Njä, det sjunk väl inte undan alltför mycket. Så till efterrätt nöjde jag mig med några plättar med lönnsirap och till det en smoothie. Jag skippade pannkakorna, fruktpajerna, alla muffins, tårtorna och godiset.
I priset ingår vatten, te och kaffe. Lite kasst, juice och lättöl får man betala extra för - och jag tog förstås en starköl som kostade nästan 75% av vad jag betalade för maten!
Casino Cosmopol verkar ta Vegas- och USA-stuket lite för långt: hejdar man inte servitörerna, serverar de kaffe till maten! Att dricka kaffe till maten är väl något bara amerikaner gör, och det är ett jävla oskick. Och konstigt. Första gången jag såg det, var när jag en gång hade Forrest J Ackerman till bordet. Han åt kryddig indisk mat och sköljde ner tuggorna med hett kaffe... Bängt.
Men den här brunchen är klart rekommendabel. Väldigt gott, ännu mer prisvärt.
Min enda invändning är väl att restaurangen är lite liten. Det är trevligt att sitta där, men antalet bord är lågt och utrymmet är trångt - och det blev ännu trängre vid serveringsborden. Bord måste bokas i god tid.
Plus i kanten för pensionärsgänget som firade en födelsedag vid bordet bredvid vårt och sjöng "Vi gratulerar" och hurrade. Födelsedagsbarnet fick en nalle i present av kasinot. En av damerna vände sig om till oss och utbrast "Iiiooouuuh, va goa pannekagor han lagar! Har ni smagat dom?"

söndag 28 februari 2010

Hade Seagal vågat göra det här?

Nä, jag såg inte Melodifestivalen igår heller. Men jag kollade förstås in lite av det som hittills lagts ut på nätet. Och Dolphs följetong är nog bland det konstigaste som visats på TV. Här är en oklippt version av hans partydans. Vem hade trott detta om Dolphan för tio, tjugo år sedan?
Jag känner inte Dolph, jag har inte ens träffat honom, men jag har kontakt med några av hans samarbetspartners i Hollywood och de har förstås försetts med dessa besynnerliga TV-inslag. De tror inte sina ögon. En kille tycker att Dolph bör bli politiker (riktigt varför fattar jag dock inte).



Hela avsnittet av DOLPHS UPPDRAG:

fredag 26 februari 2010

En mardröm på Almstigen

Jag bodde ett tag på Almstigen i Landskrona. Rätt passande för mig som gammal skräckförfattare, då det ju i princip betyder Elm Street. Extra passande då Almstigen är en liten gata som går längs gamla kyrkorården - min utsikt var en lummig liten park med flera hundra år gamla gravar. Vid ett vägarbete medan jag bodde där, hittade de en massa rester av skelett - människoskelett. Jag gissade på en galen seriemördare i kvarteret. Dock hade jag fel. Historikerna jublade, eftersom det visade sig att kyrkogården en gång i tiden varit större - det var väldigt gamla döingar man hittat.
Detta skriver jag för att en ny trailer till nyinspelningen av TERROR PÅ ELM STREET nu ploppat upp på nätet. Jag kan ju inte säga att jag är positiv till denna onödiga film. Fast jag var aldrig någon större fan av Elm Street-filmerna när det begav sig. De var lite för plastiga och logiken och lagarna ändrades hela tiden för att passa de långsökta historierna.
...Men just den här nya trailern innehåller ett par grejor som inger hopp. Som repliken "Why are you screaming? I haven't even cut you yet..."


A Nightmare on Elm Street Trailer 2 in HD

Trailer Park Movies | MySpace Video

Hört på landet på 60-talet

Bonden: Kan du flytta på de där fyra höstackarna?

Drängen: Det är inga höstackar, det är Beatles.

torsdag 25 februari 2010

Bio: I Love You Phillip Morris

Foton copyright © Scanbox Entertainment  

Det har varit mycket bögfilm den senaste veckan. Först den utmärkta EN ENDA MAN. Sedan musikalen NINE (som inte är en uttalad bögfilm, men ju automatiskt blir det). Och nu I LOVE YOU PHILLIP MORRIS. Pojkarna bakom BAD SANTA; Glenn Ficarra och John Requa (båda både manus och regi) är tillbaka med en komedi producerad av Luc Bessons franska bolag Europa Corp. 

I LOVE YOU PHILLIP MORRIS premiärvisades i Cannes förra året, och har sedan dess bland annat även visats i Sundance. Men reguljär biopremiär i USA kommer filmen inte att få förrän i april - och då blir det en begränsad release. Vänta nu här! En komedi med Jim Carrey? Begränsad release? Och en film som inte är pretentiös arthouse à la ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND? Jo, förstår ni, I LOVE YOU PHILLIP MORRIS klassas som kontroversiell i USA. 

Baserad på verkliga personer och händelser, spelar Carrey Steven Russell, som när han är barn på ett bryskt sätt får veta att han är adopterad och därför kanske inte som andra. Han bestämmer sig för att bli världens bästa människa och växer upp till polis. Han är gift med djupt religiösa Debbie (en underbar Leslie Mann) och har en dotter. Men Steven lever ett dubbelliv - han är nämligen homosexuell; "always have been", och hittar på ursäkter för att komma hemifrån och spänna på karlar. Efter en bilolycka bestämmer sig Steven för att komma ut, vilket han gör. Han lämnar Debbie och lever ett lyxigt liv som superbög med sin kärlek Jimmy (Rodrigo Santoro). 

Dock är det dyrt att leva lyxliv. För att få råd med allt, börjar Steven ägna sig åt bedrägerier och när han går för långt, kastas han i fängelse. I finkan träffar han så Philip Morris (Ewan McGregor) och det är kärlek vid första ögonkastet. Efter att de muckat flyttar paret ihop, men Steven kan inte sluta med sitt fifflande för att kunna leva lyxliv. Han myglar sig till en flott chefsposition, han utger sig för att vara advokat, och han har hela tiden lagens väktare hack i häl. Men hans beteende beror på hans kärlek till Phillip, han bedrar för deras skull. 

I USA har den här filmen fått åldersgränsen "R", det vill säga att barn under 17 behöver vuxens sällskap. I Sverige hamnade åldersgränsen på 11, vilket innebär att sjuåringar glatt kan se den med en vuxen. Inte för att jag tycker att sjuåringar ska se I LOVE YOU PHILLIP MORRIS, men det säger en del om skillnaden mellan USA och Sverige. Där kan ju en våldsam actionfilm få låg åldersgräns så länge ingen svär eller är näck, medan samma rulle blir barnförbjuden i Sverige. En komedi om homosexuella är ett fett no-no i USA. (Undrar hur roliga, svenska familjefilmen PATRIK 1,5 skulle funka där borta) Det är synd att Ficarra och Requas film ska behandlas så ute i den stora världen, för det här är en underhållande och riktigt rolig film. Jämför till exempel med den pissusla I NOW PRONOUNCE YOU CHUCK AND LARRY, som försökte göra en komedi om homosexuella och homofobi, men som misslyckades eftersom den i slutändan blev homofobisk själv. 

Filmen är utmärkt spelad och håller en vid gott humör hela tiden, och här finns ett flertal scener som lockar till gapskratt. I mångt och mycket är det här en traditionell Jim Carrey-komedi, men en gnutta mer allvar instoppat. Jag förstår inte hur någon kan ta illa vid sig av filmen eller tycka den är upprörande. När Steven kommer ut som bög, blir han lite fjollig och kanske inte alltför övertygande som autentisk bög. Phillip är mer feminin i tonen, vilket ju McGregor även är i verkligheten. Men jag tycker inte att de driver med bögar - de här killarna råkar bara vara det. 

Roligast i filmen är dock den ende homofoben som figurerar i filmen, en gigantisk, smällfet svart kille i fängelset, som bara går runt och svär och klagar på fucking faggots. Okej, i början finns en härligt klyschig scen där Jim Carrey sätter på en bodybuildad kille med mustasch, vilket förstås ser helfestligt ut. Scenen där Steven visar sin nye, nervöse cellkamrat runt i fängelset kan bli en klassiker. Varje intern med bra kontakter presenteras med orden "You pay him or suck his dick - it's your choice!"    

 

 

 

(Biopremiär 26/2)

onsdag 24 februari 2010

Varför jag saknar gamla, goa PM Entertainment

'Nuff said:

Medusa versus Skräckens timmar

Min gode vän, serietidningsredaktören Göran, kommenterade min recension av Percy Jackson med att Uma Thurman som Medusa påminner om en gammal Neal Adams-teckning. Jag höll med. Någonstans i bakhuvudet hade jag en bild.
Och så kom jag på det!
Efter en stunds intensivt letande lyckades jag hitta bilden:

Bio: Nine

Foton copyright © Noble Entertainment
Det finns en del personer och företeelser jag önskar jag gillade mer än jag gör. En av dessa är Federico Fellini. Jag vill verkligen tycka om Fellinis filmer.
Mitt förhållande till den legendariske italienaren började inte så bra. När jag var i tolvårsåldern såg jag FELLINI ROMA på Landskrona Filmstudio. Jag kan väl inte påstå att jag tillhörde målgruppen, och jag tyckte filmen var skittråkig - förutom vissa scener. Då visste jag förstås inte heller vem Fellini var.
Jag har långtifrån sett alla Fellinis filmer, men de jag sett har inte fått mig att helhjärtat ställa upp i hyllningskören. Det finns en väldig massa saker jag gillar hos Fellini: han hävdade att orsaken till att han blev filmregissör var att det var för svårt att bli serietecknare. Och han samarbetade ju med serietecknaren Milo Manara (som jag inte helt oväntat gillar); Manara gjorde filmaffischer samt ett seriealbum baserat på ett ofilmat Fellinimanus.
Jag gillar att Fellini är lite mytisk, att han omtalas som "trollkarl" och liknande, jag gillar att hans filmer kan vara burleska, frodiga, sexiga och coola, och fyllda med tjusiga människor och miljöer. Men i praktiken tycker jag ofta att filmerna blir för långa, tråkiga och ibland för tramsiga på ett irriterande prettovis.
För några år sedan gick 8½ från 1963 upp på bio på nytt i restaurerad version. Jag såg den då för första gången under Filmdagarna. Marcello Mastroianni spelar filmregissören Guido - Fellinis alter ego - som för att stressa av efter sin senaste film, tar in på ett spa där han ska planera nästa verk, ett slags självbiografi. Guido uppsöks dock hela tiden av människor, främst kvinnor, ur hans förflutna. Mastroianni glider omkring och är cool. Barbara Steele dyker upp och är cool. Claudia Cardinale är tjusig. Jag somnade under denna väldigt långa film. När jag vaknade höll fortfarande samma scen på.

Jag är inte den största vän av musik-
aler. Jag kan uppskatta klassiska filmmusikaler som SINGIN' IN THE RAIN, som är en fantastisk film, och så älskar jag Danny Kaye-filmer, som ju har flera sånginslag. Men att åka till Stockholm eller London för att gå på musikal? Det är en vision av helvetet. Typisk musikalmusik är bland det värsta jag vet och en del av bögkulturen jag inte kan med; ge mig hellre disco. Jag förstår inte varför folk som aldrig annars skulle gå på musikal plötsligt ska se en massa skit bara för att de semestrar i London eller New York.
Rob Marshalls biofilm NINE är en filmatisering av musikalen med samma namn och som hade Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen när den spelades i Sverige. Och NINE bygger i sin tur på 8½.
Italien i början av 1960-
talet. Över-
spelets konung Daniel Day-Lewis spelar regissören Guido, som efter en rad floppar håller en presskonferens under vilken han tillkännager att han ska göra en film som heter ITALIA och som i huvudrollen ska ha Anita Ekberg-varianten Claudia Jenssen (Nicole Kidman). Det är bara det att han inte har något manus. Han tar in på ett spa, men får inget gjort. Han har problem i förhållandet med sin fru (söta Marion Cotillard), hans älskarinna Penélope Cruz dyker upp, och han hemsöks av sin döda mor Sophia Loren.
Och så blir det sång och dans, oftast framfört på en Colosseumliknande scen.
Den här väldigt dyra filmen blev en dunderflopp i USA och fick produktionsbolaget The Weinstein Company att hamna på fallrepet. Jag förstår att NINE floppade, och jag tror inte att den svenska publiken kommer att se till att filmen blir en succé här.
Handlingen i NINE är ... ingenting. Det hela känns så tomt och meningslöst, att man lika gärna hade kunnat stryka storyn helt och hållet. Dessutom är precis allting en hyllning till Fellini och italiensk film, och ska man vara riktigt ärlig: Fellini må vara hur stor som helst, men jag tror att en stor majoritet av dagens svenska biopublik inte har den blekaste aning om vem han var. NINE känns som en påkostad film riktad till cineaster med vissen musiksmak.
...För sångerna i NINE är verkligen ruttna. Har finns inte en enda låt man kommer ihåg - om man nu inte är musikalfantast. Nu kommer jag att låta fördomsfull här, men NINE är en bögmusikal. There, I said it.

Men om jag nu tar och skjuter musiken och ursäkten till handling åt sidan, hittar jag en hel del försonande inslag. I och med att filmen hyllar det italienska 60-talet, ser NINE bitvis oerhört cool ut. Ibland är det svartvitt, Day-Lewis glider omkring i solglasögon och kedjeröker, här finns fantasieggande interiörer och exteriörer från CineCitta, man har gjort tidstypiska fejkaffischer för filmer, och det körs ofta omkring i små sportbilar. Flera av shownumren ser ut att ha designats av Milo Manara på ett burleskt och bra sätt; det är gott om raffiga damer som drar upp kjolen och sitter bredbent. Penélope Cruz framför ett nummer som fick mig att svettas - hubba hubba. All denna sexighet blir förstås märklig när den kombineras med musik som låter som Peter Jöback möter Rikard Wolff.
Judi Dench gör inte bort sig, Kate Hudson brås på sin mor när det gäller sång och dans, Sophia Loren är parant och stilig men lär släppa sig om hon försöker blinka. Nicole Kidman har kritiserats för sin insats. Jag tycker mest att hon ser otäck ut - hon ser ju stelopererad ut efter alla ingrepp.
NINE är ett gäng snygga bilder bortkastade på en kass film. Vore jag en tysk kritiker, skulle min recension lyda så här:
NINE? NEIN!






(Biopremiär 26/2)

Kåbåjsare

Minsann om inte Fred Olen Ray varit framme och gjort en westernfilm. Alldeles ny sak, har just hamnat på marknaden. Brta titel - AMERICAN BANDITS - och bra folk i den; Jeffrey Combs och Peter Fonda. Om filmen är bra återstår förstås att se, men det är ju positivt att de görs nya westerns. HÄR är en trailer för filmen.