torsdag 18 februari 2010

Bio: Shutter Island

Foton copyright © Paramount Pictures Sverige

Den har skjutits upp, den har skjutits upp, men nu får slutligen Martin Scorseses SHUTTER ISLAND premiär. Mottagandet i Berlin var väldigt positivt, så förväntningarna var hyfsat stora. Å andra sidan vet man aldrig riktigt var man har Scorsese. Jag brukar hävda att jag tillhör hans fans, men ibland gör han filmer som tramset GANGS OF NEW YORK (slagsmålsversionen av MOULIN ROUGE) och jag undrar vad han sysslar med. 

I SHUTTER ISLAND, som bygger på en roman av Dennis Lehane, är Leonardo DiCaprio U.S. Marshal Teddy Daniels som 1954 tillsammans med en kollega spelad av Mark Ruffalo anländer till titelns ö, där det finns ett välbevakat mentalsjukhus för "the criminally insane". Daniels introduceras när han drabbats av sjösjuka och spyr inne på båtens toalett.

Anledningen till att de två federala poliserna anländer till sjukhusön, är att en kvinnlig patient mystiskt försvunnit. På anstalten är vakterna de högsta hönsen, så poliserna måste lämna ifrån sig sina vapen, innan de mottages av Ben Kingsley som dr Cawley med härligt sinister look. På sjukhuset huserar även en viss dr Naehring, spelad av allas vår Max von Sydow.


Daniels tyngs av egna problem och sorger; hans fru har omkommit i en eldsvåda, och snart börjar han gissa att lurats ut till ön av andra skäl än kvinnans försvinnande. Intrigen tätnar, twisterna blir fler och fler, historien blir alltmer märklig och komplicerad; ingenting är vad det ser ut som, innan bitarna till slut faller på plats.

 
Martin Scorsese har sagt att han ville göra en film i samma stil som de film noir-thril-
lers och B-rullar han växte upp med på 1950-talet. Nu har förstås SHUTTER ISLAND en budget man hade kunnit göra åtminstone 20 50-tals-B-filmer på, och förtexternas typsnitt ser snarare ut som 2010, men i övrigt håller Scorseses film en fin ton. I synnerhet i öppningsscenerna är spelet aningen stiffare - medvetet, förstås - än övrig film idag, och kombinerat med den minst sagt dramatiska musiken ligger noirstämningen tät.
 
Klassiska femme fatales lyser med sin frånvaro, men här finns många inslag vi alla älskar: den mystiska ön, det gamla hotfulla sjukhuset och den spöklika fyren. Handlingen har dock en tendens att skruvas lite väl mycket ibland och jag skulle tro att filmen vinner på att ses en andra gång.

Jag har nämnt det förr, men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Leonardo DiCaprio. Killen har ju blivit vuxen med marginal och han må vara en utmärkt skådis - men jag ser honom ändå fortfarande som en påg. Mark Ruffalo gör inte mycket väsen av sig. Däremot är förstås Ben Kingsley utmärkt, för att inte tala om von Sydow. Han fyller 81 i april, men ser pigg och vital ut, och han är även på gång i Ridley Scotts ROBIN HOOD (tyvärr inte i titelrollen). Även Michelle Williams, Patricia Clarkson och Ted Levine medverkar.


Några påpekade att filmens trailer ger sken av att SHUTTER ISLAND är en helt annan typ av film än det långsamma, mörka och skruvade drama det är, och att publiken därmed kommer att bli både konfunderad och besviken. Men det tycker jag inte att den ska bli - publiken, alltså. Dessutom bör förstås alla ungdomar se filmen så de förstår hur män ska klä sig. De skrikiga slipsarna är inga höjdare, men annars är det mycket trenchcoat och hatt, och jeans med hängröv lyser med sin frånvaro.




 




(Biopremiär 19/2)

onsdag 17 februari 2010

Hej, företagare! Sjung dig i form! Bli till allmänt åtlöje!

Ibland hamnar jag på de mest märkliga tillställningar. Som tidigare ikväll. Lockad med kaffe och mackor, infann jag mig på Malmömässan för att som press ta del av en kväll om nätverkande för något som heter Företagsakademin 2.0.

Jag hade ingen aning om vad som skulle ske, så där stod jag i ett slags foyer och åt mackor med två vänner och kollegor - när vi plötsligt skulle traska in i ett rum för föredrag.

Oj.

Det här var jag inte beredd på. Jag trodde att vi bara skulle mingla runt och nätverka och äta mackor.

Först kändes det som att jag hamnat i ett avsnitt av HippHipp, när en kvinna skulle få oss att två och två göra något slags övningar som gick ut på att ... ja, jag minns inte riktigt. Det var bland annat något om att kunna presentera sig och sin idé i en hiss. Kvinnan påminde om Kajan eller någon ditåt. Fast hon var rätt kul. Hon sa att om man kombinerar orden "dessert" och "transport" får man "rulltårta". Men jag minns inte varför. Vi utförde inte övningarna. Vi var ju press.

Därefter kom en jag tror hette Bengt från Småland och pratade om hur man nätverkar och visade punktlistor på filmduken.

Och så kom en som hette Micke och som basade för Ugly Duckling och pratade om hur man nätverkar och körde lite mer avancerad bildspelspresentation.

Det är bara det att mycket av det de sa var självklarheter för mig. Sedan jag gav ut mitt första fanzine 1980, har jag byggt upp ett ständigt växande och nu rätt gigantiskt, världsomspännande nätverk. Just nu använder jag det aktivt när jag marknadsför filmproduktioner.

...Vid nästa punkt på kvällens program blev det fullkomligt flängt. Upp på scen stegade en hurtig kvinna som skulle lära oss att träna upp våra röster för att kunna nätverka bättre vid IRL-möten. Och detta skulle vi göra genom att sjunga.

Jamen, för i helvete!

Efter en minut gick ett par som satt bredvid mig demonstrativt ut. Och jag skämdes å mina och andras vägnar. Jag hatar, hatar, HATAR sådant här!

Vi skulle ställa oss upp och stå på ett visst sätt och andas på ett visst sätt, medan kvinnan försökte vara rolig på käckast möjliga sätt, med starka drag av pantomim. Jag ville fly, men det gick inte. Vi skulle sjunga entonigt i olika lägen. Skaka loss med axlarna. Göra ljud med tungan. Blblblblblärrrp! Jag rörde mig knappt alls.

Och så skulle vi gå på stället och svänga med armarna. TRAMP TRAMP TRAMP TRAMP! Och utan förvarning skulle vi under trampandet utbrista i "Hooked on a feeling"! Men för faaa-aaa-aaan!
Där stod bland annat några kvinnor - i synnerhet en - som såg ut som typiska småskolefröknar i korrekta kläder och Niklas Ek-frisyr och verkade älska skiten och gick in för det med liv och lust. Jag skruvade på mig. En kompis viskade "Är inte det här lite som grisfest?" och det hade han rätt i. Jag tänkte även på Ted Åström i SÄLLSKAPSRESAN - "Och så lufsar vi som troll såhär", men främst kändes det som sådant där typiskt svenskt aktivitetstrams. "Nu ska vi ha roligt tillsammans!" Och "roligt tillsammans" innebär ju oftast aktiviteter på dagisnivå. Det betyder inte att vi ska sitta ner, dricka ett glas whisky, röka en god cigarr och konversera som vuxna människor.
Just den här sjunggrejen hade kvinnan döpt till VoiSing. Det ska stavas så. Voice och Sing. Och det är en träningsform.
Jag vill aldrig uppleva det igen.
Efter detta var det fruktpaus.
Fruktpaus.
Jag åt ett äpple.
Kvällen avslutades med paneldebatt om att nätverka. Alla verkade vara överrens. Jag kände mig malplacerad.
Vad är det med svenska folket? Varför har vi en sådan pervers lust att göra fåniga saker i grupp?
Jag hade inte förvånats om kvällen avslutats med linedance.
De två herrarna som pratade om nätverkande var förresten helt okej. Inget ont om dessa.
Men VoiSing.
Jesus.
Argh!

Bio: Du och jag

Ja... Jo... Hmm... Jaha... ALLE ANDEREN heter den här tyska arthousefilmen i original. I princip är det en uppdaterad SCENER FRÅN ETT ÄKTENSKAP. Eller något ditåt. Nergraderad, kanske?
Ett par som tydligen haft ihop det länge har åkt på semester till Sardinien. Han har flottigt hår, är lite introvert och aningen osympatisk. Hon är lite konstig och inte så där sympatisk hon heller. De säger att de älskar varandra. Fast egentligen vet de inte. De tycker kanske inte alls om varandra. Eller så gör de det. Är förhållandet destruktivt? Försöker hon ta livet av sig på riktigt eller fånar hon sig bara?
De träffar ett annat tyskt par på resan. De tycker inte om det andra paret. Sedan ändrar de åsikt och bjuder in paret på middag. Men de tycker nog inte om de nya bekantskaperna ändå.
Filmen varar i två timmar. Större delen av filmen består av att paret för oändliga diskussioner som inte leder någonvart. När det inte pratar är de demonstrativt tysta. Det är tyst skitlänge. Sedan pratar de igen. Och så dyker det andra paret upp och pratar lite de med. Det är longörer och grejor.
Jag somnade fyra gånger. Jag har ingen aning om vad jag missade. Antagligen ingenting.
Skådespeleriet är dock bra. Tydligen är det här i Tyskland väletablerade teaterskådisar. Och visst är DU OCH JAG filmad teater. Men skådisarna får vara hur bra som helst, det spelar ingen roll när filmen är poänglös. "Det är en kvinnofilm" hävdar några. Skulle det innebära att jag som man inte förstår den? I så fall är jag glad att jag är man.
Filmen börjar överraskande med 20th Century Fox' logga. Under förtexterna hörs en papegoja säga "Godda, godda!" på svenska. Märkligt. Fotot är intressant; det ser ut som de där bortglömda filmkopiorna Klubb Super 8 ibland släpper; de där filmerna som legat och skräpat i 40 år så att färgerna börjat anta en lätt gulröd nyans. Det ser rätt fräckt ut, faktiskt. Och även om filmen utspelar sig i nutid, ger kläder, miljöer och frisyrer intryck av att det är ungefär 1981. Jag blev förvånad när de plockade fram mobiltelefoner.
DU OCH JAG innehåller två sexscen-
er. Under den första ber kvinnan mannen att sätta på en kondom. Han sätter sig naken upp i sängen - och vi ser att han har ribba. På riktigt! Själva sexet därefter är kort och man ser bara siluetter. Till skillnad från den andra sexscenen. Då är de till hälften påklädda, men det ser ut som om de gör det på riktigt. Och det håller på länge. Då var jag klarvaken. Fan, den där ribban... Så fort snubben var i bild, vilket han var nästan hela tiden, såg jag hans dragg framför mig. Huga! Det var ungefär som det exploderande huvudet i SCANNERS. Det man minns mest.
Jag tycker ingenting alls om DU OCH JAG. Jag har inga åsikter mer än att det var tråkigt och meningslöst. För mig. Men det är lite för bra gjort för att avfärdas helt.
Maren Ades film har premiär på två biografer i Malmö. Det blir alltså mycket penisskådning till helgen.






(Biopremiär 19/2)

E.C. Comics

Nu ska jag snart iväg och titta på en tysk arthousefilm. Och vad ska ni göra under tiden? Jag måste ju se till att sysselsätta er...
Någon gång i början av 1980-talet köpte jag ett begagnat ex av "Stora skräckboken"; ett tjockt seriealbum i stort format, innehållande serier från E.C. Comics och redigerat och översatt av Sture Hegerfors. Jag tror detta var min introduktion till E.C:s skräck- och science fiction-historier, även om jag förstås var uppvuxen med MAD och kände till de olika tecknarna.
Jag är fortfarande väldigt svag för de här gamla serieklassikerna, de flesta håller än idag både innehålls- och teckningsmässigt - framför allt det senare. Craig, Wood and Davis var ju betydligt bättre än många av dagens klåpare, och Jack Davis är min absolute favorittecknare.
Jag hittade lite kul grejor om E.C. på nätet. Som den här trevliga dokumentären från tidigt 90-tal. Sedan dess har både William Gaines och Joe Orlando dött.



Här är ett litet reportage om 50-talets häxjakt på serier:

tisdag 16 februari 2010

Bio: Thirst

Bilder copyright © Nonstop Entertainment
Jag såg Chan-wook Parks HÄMNARENS RESA som SYMPATHY FOR MR. VENGEANCE på DVD en tid innan bolaget fick för sig att släppa filmen på bio i Sverige och förse den med en svensk titel. Min recension till HD publicerades därför inte och ersattes av en text av någon annan som såg filmen på bio. Märkligt. I vilket fall tyckte jag filmen var mycket bra.
När jag såg OLDBOY, den andra filmen i hämnartrilogin, var jag lite på lyset. Den pressvisades kvällstid i Cannes och jag och en kollega hade slagit ihjäl tid i en bar. Detta ledde till att jag inte begrep någonting av vad filmen gick ut på. Jag har inte sett om filmen sedan dess. Å andra sidan finns det en massa människor som sett filmen i nyktert tillstånd och ändå fattat halvsju.
LADY VENGEANCE har jag liggande någonstans, men jag har helt glömt bort att se den. Den lär vara svagast i trilogin.
Nu är Chan-wook Park tillbaka med vampyrfilmen THIRST, som vann juryns pris i Cannes förra året. Med TWILIGHT, TRUE BLOOD, DAYBREAKERS, THE VAMPIRE DIARIES är ju vampyrgenren stor idag - även om det i de flesta fall handlar om mjäkigare varianter anpassade för romantiska tonårsbrudar. Men hur ser en sydkoreansk vampyrfilm ut?
Ja, inte som annan vampyrfilm, konstaterar jag.
Song Kang Ho spelar den populäre prästen Sang-hyeon, som anmäler sig till något slags medicinskt experiment. Det bär sig inte bättre än att han smittas av ett räligt virus, som orsakar bölder och mög över hela kroppen, och till slut går han min själ och dör. Tror vi. Och han. Och alla andra. Men prästen kommer tillbaka - som vampyr.
Han har inga huggtänder och han är lite förvirrad när han återuppstår och folk tror att det handlar om ett mirakel; att han är frälsaren. Prästen upptäcker att bölderna på kroppen försvinner när han dricker blod - så han tillbringar nätterna med att bälga i sig blodplasma på påse. Han blir även erotiskt besatt och lever ut sina uppdämda lustar i ett frekvent kopulerande med unga, söta Tae-ju (Ok-bin Kim).
Men så blir även hon vampyriserad. Prästen har lovat sig själv att inte döda i sin jakt på blod, men den regeln håller inte Tae-ju på, så genast blir tillvaron våldsammare, blodigare och framför allt farligare...
Det ska sägas på en gång att THIRST inte är någon egentlig skräckfilm. Vi pratar arthouse här, typisk filmfestivalfilm. Den som förväntar sig att bli rädd eller att uppleva spänning lär bli besviken. THIRST är ett drama om en man som råkat bli vampyr och detta faktums konsekvenser. Filmen är inte gjord med stora, svepande drag, utan det är till stora delar ganska minimalistiskt. Som med så mycket annan konstfilm, blir distansen lite för stor till rollfigurerna, vilket gör att det blir svårt att gripas och engageras fullt ut.
Ett problem med sydkoreansk film är att filmerna i påfallande många fall är alldeles för långa. Så även THIRST, som varar i två timmar och tretton minuter. Filmen skulle utan problem kunna klippas ner med åtminstone en halvtimme.

Det är främst delar av filmens första halva som saggar, det känns som om Park inte riktigt vet vad det är för story han vill berätta; är det drama eller skräck eller vad är det här? Kanske till och med komedi? När tjejen går och blir vampyr tar filmen fart igen och en ny vändning. Det blir mer action - utan att för den delen kunna klassas som actionfilm - och mer blodsprut och dödande, och samtidigt mer utstuderade scener och scenerier, och jag själv tyckte att det blev rätt roligt och humoristiskt emellanåt, vilket några mindre härdade kollegor inte höll med om. Det aningen poetiska (och ofrånkomliga) slutet förde tankarna till Jean Rollin, men i övrigt finns här inga likheter med den franske vampyrmästaren.
Mitt betyg på THIRST hamnar på en trea - men detta beror enbart på att filmen är alldeles för lång och därmed aningen ojämn. En kortare, tajtare version hade fått högre betyg, och här finns många enastående scener. Men man kan knappast anklaga Chan-wook Park för att rida på vampyrvågen. THIRST är väldigt långt ifrån mjäk som TWILIGHT, klassiker som DRACULA och tufft röj som NATTEN HAR SITT PRIS.






(Biopremiär 19/2)

Brännesnudasoppa

Idag råkade jag hamna på lunch i en spännande miljö - nämligen i Malmö stadshus matsal, som ser ut precis så som stadshusmatsalar brukar se ut. Ungefär som en skolmatsal, alltså.
Där hölls det ett slags presentation för pressen - trodde jag. Men vi var inte alltför många representanter från media på plats, trots cirka 85 pers närvarande. De allra flesta kom nämligen från äldrevården.
Det hela handlade om två böcker som Malmö kommun gett ut: "Kalops, kvabbaso och kaffekask - matminnen, kuriosa & kåserier" och "Bland snudor och sillarumpor - 38 inspirerande recept". Men kaffekask? Varför står det så? I Skåne heter det förstås kaffegök och inget annat. Och kaffekask låter ju bara äckligt, ungefär som kaffesump.
Det unika med de här böckerna är att de endast kommer att distribueras till äldreomsorgen. De som vill köpa dem i bokhandeln skiter sig alltså på tummen. Enda sättet att få tag på dem, är att vara gammal - eller att bli gammal skitsnabbt.
Till presentationen av böckerna serverades det mat: brännesnudasoppa och ett slags spenatbröd. Den försnämda soppan - som ska serveras så varm att man bränner snudan (näsan) - är ett slags matig grej med rotfrukter och fläsk. Riktigt gott. Skulle vilja höra James Bond beställa det i någon film... Om inget annat får väl Mäktige Månsson slafsa i sig en tallrik.

Ny poster till Les aventures extraordinaires d'Adèle Blanc-Sec!

Ja, ni har väl bokat den fjortonde april allihop. Dels är det min födelsedag. Och dels ska vi allesammans vallfärda till Frankrike och premiären på Les aventures extraordinaires d'Adèle Blanc-Sec.
Här har vi en ny poster - och konceptet är onekligen coolt.

Gary Daniels vs Wesley Snipes

Det har ploppat upp en splajsans ny trailer för en kommande actionrulle - troligen direkt-på-DVD-varianten - med Wesley Snipes. Hmm. Sitter inte han inne? Eller om han nu sluppit ut, när har han hunnit göra film? Äh, tiden går, jag har inte skänkt en tanke på Snipes på evigheter.
I vilket fall: jag var förstås tvungen att kolla in trailern till GAME OF DEATH, som filmen heter, och det kommer du också att göra eftersom den finns här under. GAME OF DEATH? Dum titel. Den här filmen har ingenting med Bruce Lee-rafflet att göra. Snipes jobbar för CIA och ska sätta dit en vapenhandlare, och tydligen leder det hela till en våldsam story på ett sjukhus.
Men vad som förvånar är den flotta rollistan. Robert Davi dyker upp, honom har jag inte sett på länge och han är förstås en gammal favorit. Sedan har vi Zoe Bell, stuntbruden från en rad Tarantinofilmer.
...Och så plötsligt kommer Gary Daniels farande och spöar skiten ur folk till höger och vänster. Jag hade ingen aning om att han skulle vara med, han har inte nämnt den här filmen.
Ärligt talat verkar detta faktiskt vara en riktigt bra film. Trailern lovar gott. Tydligen skulle Abel Ferrara ha regisserat. Så bidde det inte. I hans ställe kom Giorgio Serafini och resultatet blev säkert en helt annan film. Jag har aldrig sett en Ferrara film som ser ut så här.



måndag 15 februari 2010

Det ska vara en skitt svärdsvingare i vår

Först har vi Neil Marshalls CENTURION, som ju ser rätt lovande ut. Skitt och blodig, och minsann om det inte ser ut som om de är ute och traskar i Järavallen och bär sig åt. Men nog vore det roligare om en av barbarerna samlade på romarnas hjälmar, eller hur?



...Och så har vi den andra trailern till SOLOMON KANE. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Kommer det här att bli fräsigt, eller för mycket fantasyfjönt, för mycket CGI och för mycket VAN HELSING?

Kevin Knuda flyger i luften

För några veckor sedan skrevs det en hel del om Air Frances och KLM:s nya policy att låta överviktiga passagerare betala för två säten när de ska ut och flyga. Det ansågs förstås vara diskriminering. Men jag har faktiskt förståelse för flygbolagen, deras resonemang om att flodhästar utgör en säkerhetsrisk är inte gripet ur luften. Det blir ju som att sätta en tjockis i en eka.
En som inte flög med Air France, men ändå klassades som skitfet säkerhetsrisk, är regissören Kevin Smith. HÄR kan ni läsa om händelsen.

En trailer som heter duga

Jag har inte sett THE JAIL: THE WOMEN'S HELL från 2006, en av Bruno Matteis sista filmer, men den här trailern... Herrejösses! Jag trodde att italienarna slutade göra sådant här i början av 1980-talet! Och det här är ingen pastisch à la GRINDHOUSE, det här är på riktigt! Jag är nästan mållös.

söndag 14 februari 2010

Är detta kul eller bara bisarrt?

Nej, jag tittade inte på Melodifestivalen igår. Dock hittade jag veckans filmade inslag med Dolphan:



Och jag vet inte riktigt: är detta kul eller bara bisarrt och konstigt? Visst skrattade jag till tre minuter in, när vi ännu en gång får se Dolph som vi aldrig sett honom förut, men jag kan ju inte påstå att manusförfattarna är några lysande komiker. Jag gillade dock repliken "Kom med mig, tolvåriga flicka!"
Inte nog med att detta är första gången Dolphan skådespelar i Sverige och fäller repliker på svenska, så här mycket dialog har han väl aldrig haft i någon film överhuvudtaget?
...Sedan är det en grej som känns lite märklig: för ett år sedan hittade jag och Jimmy Wallin på att Dolph Lundgren skulle vara med i vår serie Mäktige Månsson. Så, där figurerar Dolphan och är skojig och gemytlig. Är Melodifestivalen inne och tullar på vårt koncept? Är det Zelmerlöw, som läst Nya Upplagan, som tipsat?!

lördag 13 februari 2010

Konstapel Knasig och skräckfilmen

För några månader sedan skrev en av mina läsare en kommentar till något blogginlägg häer på TOPPRAFFEL! och undrade om jag någon gång kommer att skådespela i en skräckfilm, som Ronny Svensson ju gjort. Jag hade inga sådana planer... ...Men vad visste jag då! Den här helgen spelas de allra sista scenerna till skräckfilmen MARA in. Eftersom det var ont om skådisar, fick jag rycka in som konstapel Wennerberg i ett par oerhört viktiga scener. Kommissarie Wahlström, som förhör filmens hjältinna, verkar fullkomligt besatt av kaffe. In kommer Wennerberg - det vill säga jag - och vad pratar han om? Jo, kaffe så klart. Behöver jag tillägga att det är jag som varit framme och jobbat lite med filmmanuset? Jag har skådespelat förr, men MARA är den första film som kommer att bli färdigställd. Alldeles i början av 1990-talet var jag med i Peter Borgs THE SWEDISH MEATBALL MASSACRE (jag spelade en man med en väska som ingick i ett reklamfilmsteam), men eftersom effekterna var för avancerade då, avbröts inspelningen för att aldrig mera fortsätt. Och 1999 spelade jag gangsterbossen Aulin (med repliker!) i NINJA MISSION 2000. Den redigerades av någon anledning aldrig ihop till en färdig film.

50% filmkritiker. 50% snut. 100% Åsa-Nisse. Sådan är han, konstapel Wennerberg. Alltid iförd för trång skjorta.

Lite bondage är alltid uppskattat på denna bisarra polisstation i skogen. På väggen hänger kranier från alla djur Wennerberg skjutit med sitt tjänstevapen.

Nämen, här har vi ju Angelica, filmens stjärna. Då passar Wennerberg på att le belåtet.

Stopp i lagens namn! Nu blev det lite för erotiskt laddat här! Konstapel Wennerberg accepterar inte vad som helst.

Den svenska poliskåren - hård mot de hårda. Bang bang orangutang!

Mardröm på kyrkogården.

Filmteam i filmartagen.

Foton: Michael Lindström

torsdag 11 februari 2010

Bio: Farsan

©Memfis Film Foto: Peter Widing
Nu har jag förvisso inte sett Josef Fares' ZOZO och LEO; de kändes liksom inte jättelockande, men jag var inte sådär jätteförtjust i JALLA! JALLA! och KOPPS var rätt vedervärdig - det var bara en sämre version av ÅSA-NISSE SOM POLIS. Fares har alltid snackat om att han vill göra en actionfilm, vilket aldrig verkar bli av. I samband med premiären på SNABBA CASH, där han var second unit-regissör, sa han att han försökt skriva actionfilmer, men att det aldrig blir bra.
Efter att ha sett FARSAN konstaterar jag att han måste få göra en actionfilm eller en tramskomedi för att få leka av sig. För hans nuvarande koncept håller inte.
Josefs riktiga farsa Jan Fares är Aziz, filmens farsa - en rundlagd, godmodig libanesisk invandrare som jobbar i Jörgens (Torkel Petersson, som även skrev manus med Josef) lilla cykelverkstad, som av allt att döma försörjer tre anställda. Aziz' son Sami (Hamadi Khemiri) jobbar på bank och är gift med Amanda (Nina Zanjani). Aziz vill inget hellre än bli farfar, men Sami kan inte få egna barn - något han av kulturella skäl inte vågar berätta för farsan. Paret ska adoptera, men de låtsas att Amanda är gravid, så hon tvingas gå med lösmage.
Mesige Jörgen inbillar sig att hans fru Lotta (Jessica Forsberg) är förtjust i den tatuerade bikerknutten till granne, och anlitar Aziz för att lära ut hur man blir hård och macho. Den tredje killen i cykelaffären; Juan (Juan Rodríguez) har en älskad hund som är döende.
Detta är inte allt. Farsan, som är änkling, vill även att kommande barnbarnet ska få en farmor, så han försöker hitta en fru. Han går på nattklubb, Amanda och Juan ordnar träffar, men mest verkar farsan vara förtjust i Jörgens morsa (Anita Wall). På grund av de ständigt återkommande kulturella skillnaderna blir saker och ting inte som det är tänkt.
Invandrargubbar som Aziz träffar man på rätt ofta. Trevliga, roliga män som man ibland inte riktigt vet var man har, i synnerhet inte när de ska skoja - ett faktum som Fares stoppat in i filmen ett par gånger. Jan Fares är gemytlig och bra, men Josef Fares har inte lyckats bygga en film på hans rollfigur. FARSAN är väldigt välmenande, men i slutändan blir det ingenting mer än en massa lösryckta, rätt poänglösa scener, varav ett flertal är fullkomligt malplacerade.
Just dessa malplacerade scener är väl de roligaste i filmen, trots att de inte funkar: Aziz kastar ner Jörgen i ett grustag för att göra karl av honom, Jörgen ska spela hårding inför sin fru och blandar ihop en machosallad med sina kroppsdelar på kladdigast möjliga sätt, och i en märklig scen dyker det upp en arg kines som utmanar cykelkillarna på kung fu.

I en omskriven scen ställer Juan till med grillfest där det äts fårtes-
tiklar, eftersom det ska fungera som afrodisiaka. Tydligen åt skådisarna riktiga pungkulor, vilket visst var skitäckligt och de kom inte på att de kunde ätit något annat, liknande istället. Problemet är bara att scenen inte leder någonvart.
Estetiskt är FARSAN rätt rudimentär; avskalad och gråtrist. Det är trevligt att se sympatiska Anita Wall och Nina Zanjani (polis i Wallanderfilmerna) är verkligen ett kalaskex. Petersson gör sin vanliga figur och har fin överkammad flint. Men de trevliga och fungerande skådisarna kan inte rädda denna tunna, menlösa film från att vara ... ingenting speciellt.
Hade Fares gjort hela filmen i samma still som de malplacerade tokigheterna, hade slutresultatet säkert blir en riktigt kul komedi.






(Biopremiär 12/2)

Bio: Valentine's Day

Foton copyright © Sandrew Metronome
Jag noterade att Malmborgs har ställt upp ett bord fullt med hjärtformade chokladkartonger och annat godis inför Alla Hjärtans Dag. Men hur är det egentligen - är detta en stor högtid i Sverige? Jag har alltid inbillat mig att detta främst är en amerikansk högtidsdag. Själv associerar jag främst till skräck när jag hör talas om Valentine's Day. Två versioner av MY BLOODY VALENTINE och den rätt ruttna VALENTINE.
Garry Marshall, som gjorde PRETTY WOMAN, är tillbaka med ännu ett stort kärleks-
epos. Förvisso har jag aldrig varit så förtjust i PRETTY WOMAN, som jag bara sett en gång, men annars är jag ofta rätt svag för romantiska komedier - i synnerhet NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL.
VALENTINE'S DAY är trots komiska inslag mer ett kärleksdrama än en romantisk komedi. Och filmen är mer än ETT drama: Marshall verkar ha satsat på att göra den ultimata kärleksfilmen. LOVE ACTUALLY och usla SÅ OLIKA försöka berätta flera kärlekshistorier parallellt. Marshall fläskar på ännu mer, med så många parallellhistorier att det är svårt att minnas alla så här efteråt.
Jennifer Garner är kär i stilige läkaren Patrick Dempsey, som visar sig vara gift. Blomsterarrangören Ashton Kutcher friar till Jessica Alba, men är han inte egentligen kär i sin bästa kompis Garner? Garners kompis Jessica Biel är ensam och hatar Alla Hjärtans Dag, men hur är det, Valentinhatande sportreportern Jamie Foxx på jobbet är kanske inte så dum ändå?
Anne Hathaway jobbar för Queen Latifah, men extraknäcker med att sälja telefonsex, något
hon måste dölja för sin nye kille. Hector Elizondo och Shirley MacLaine har levt ihop i 50 år utan strul (eller?) och är passionerade, medan 18-åriga barnvakten Emma Roberts vill ligga med sin kille Carter Jenkins innan de börjar på college - och Elizondos och MacLaines lillgamla barnbarn Bryce Robinson vill skicka blommor till en tjej han är kär i. Ensamme sporthunken Eric Dane vet varför han är ensam och olycklig, och på ett flygplan har Bradley Cooper hamnat bredvis militären Julia Roberts - i verkliga livet faster till Emma Roberts. Taylor Swift och Taylor Lautner hånglar loss på en idrottsplats. Kathy Bates är i det närmaste statist.
Har jag glömt några trådar? Säkert.
Problemet med VALEN-
TINE'S DAY är att det blir alldeles, alldeles för mycket. Samtliga historier är för korta och rumphuggna. Ett par är riktigt bra och hade förtjänat egna filmer. Julia Roberts, som är med för lite, äger varenda scen - men så är ju hon superproffs på sådant här. Anne Hathaway är jättebra, och Jessica Biel är kul när hon knarkar choklad. Jennifer Garner har en fantastisk scen där hon konfronterar Dempsey på en restaurang, och så blir det lite tokiga upptåg när Carter Jenkins klär av sig naken och spelar gitarr.
Annat är minsdre bra. Lillkillen som är kär känns bara som ännu en äcklig Hollywoodunge; en 50-årig dvärg. Så beter sig inte småpojkar, killar i hans ålder gillar monster och Spindelmannen och är rädda för tjejbaciller. Jessica Alba är förvisso otroligt söt, men väldigt blek, och den där TWILIGHT-fånen Lautner (som faktiskt fyller 18 idag) ser ju rätt ding ut.
Man har även försökt klämma in alla möjliga former av relationer för att vara alla till lags.
Förutom vanliga hetero-
förhål-
landen, blir det bögrom-
ans, kärlek mellan svart och vit och kärlek mellan äldre människor. Jag saknar lesbisk kärlek (hade kunnat bli bra duschscener) och kärlek mellan folk med amputerade kroppsdelar. Fast det dyker upp en utvecklingsstörd tjej i rullstol under tre sekunder.
Anrättningen blir också för sentimental, för sockrad och - om uttrycket tillåts - för amerikansk på ett sliskigt Hollywoodsätt. Om Marshall koncentrerat sig på de bra historietrådarna hade slutbetyget blivit högre. Som det är nu blir det mest en romantisk pyttipanna. Men töser kommer väl att gilla det här ändå.






(Biopremiär 12/2)

Bio: The Wolfman

Bilder copyright © UIP 

Eftersom jag - och ni - lever i ett land där skräckfilm aldrig ansetts vara speciellt lämpligt för ungar, växte jag inte upp med Universals klassiska monster. Jag var lite för ung för att se Universalserien TV visade 1972, den legendariska skräcksommaren som skapade en skräckboom, främst vad gäller serietidningar.

Det dröjde till det tidiga 80-talet, då jag var ung tonåring, innan jag lyckades se DRACULA, FRANKENSTEIN och de andra under en annan skräcksommar på TV - men då hade ju redan videon gjort entré och med den vetskapen om - och tillgången till - betydligt hårdare skräckfilmer, som till exempel italienska zombie- och kannibalraffel.

Dock läste jag serietidningarna på 70-talet, en kompis' storebror hade Auroras klassiska modeller av monstren och en annan kompis' storebror berättade detaljerat om DR YOGAMI FRÅN LONDON (WEREWOLF OF LONDON, 1935), den allra första varulvsfilmen med Henry Hull och Warner Oland som han hade sett. De flesta smågrabbar brukar ha favoritmonster, och jag tror varulven var mitt. Jag älskade Marvels serietidning Varulven/Varulv på natten, och i den fanns det bilder ur THE WOLFMAN från 1941 med Lon Chaney Jr. Jag vet inte varför jag gillade den här killen med generande hårväxt över hela kroppen, kanske var det för att han såg cool ut, kanske var det för att huvudpersonen var en snäll kille som drabbats av en förbannelse och förvandlades till ett ondskefullt monster, och jag tyckte synd om honom.

Som vuxen gillar jag fortfarande varulvar, men av fler orsaker - en ny orsak är förstås att varulven sliter sina offer i bitar; något tonåriga splatterfans i alla åldrar uppskattar. Men allvarligt talat finns det inte så många bra varulvsfilmer och jag kan inte påminna mig ha sett en riktigt övertygande filmvarulv. Jag tycker förvisso att EN AMERIKANSK VARULV I LONDON är bra men överskattad, och jag föredrar Joe Dantes VARULVAR (THE HOWLING); jag är till och med lite svag för den billiga HOWLING VI: THE FREAKS. Och jag tycker att ovannämnda WEREWOLF OF LONDON egentligen är bättre än den mer berömda THE WOLFMAN.

Första gången jag såg THE WOLFMAN var en sen sommarkväll 1982 eller 83. Dagen efter åkte familjen ut till vår sommarstuga där farmor och farfar befann sig. Farmor älskade svartvita filmer, hon tyckte att svartvit film per automatrik var bättre än färgfilm, eftersom svartvita filmer ju var gamla. Och gammalt var bra. Bortsett från Edvard Persson-filmer, var farmors filmkunskaper och kulturella referenser väldigt minimala. Hon hade suttit uppe och tittat på THE WOLFMAN utan att veta vad det var.

- Såg ni filmen igår? frågade hon.

- Ja, jag såg den, svarade jag.

- SOM HAN BLE!!! sa farmor, som hade överraskats av innehållet.

THE WOLFMAN är en viktig film. Det var filmen som presenterade den varulvsmytologi vi är bekanta med. Varulvslegenden varierar från land till land (i Skandinavien är varulven tydligen trebent?!), så manusförfattaren Curt Siodmak hittade på en rad grejor själv - som silverkulan som krävs för att döda besten. Det hade aldrig förekommit innan 1941.

Efter att ha spenderat ett par år på Universals hylla, och efter att ha blivit omredigerad och fått flera scener omfilmade, har nu Joe Johnstons nyinspelning äntligen sett dagens ljus - eller fullmånens. Miljoner skräckfans världen över har sett fram emot filmen. En del har varit skeptiska - var det en bra idé att gvöra en nyinspelning? Kommer den verkligen att bli bra? Kommer de datoranimerade förvandlingarna att suga? Trailrarna har varit lovande, men man vet ju aldrig.

Benicio Del Toro axlar Chaney Jr:s roll som Lawrence Talbot, som återvänder från Amerika, där han växte upp efter att hans mor dödats, till sin fars gods i Blackmoor i England. Anthony Hopkins är fadern - det är andra gången denne brittiske skådespelare spelar far till en son med latinoutseende...

Lawrences bror har dödats av en varulv och det dröjer inte länge innan Lawrence upptäcker att han själv också gått och blivit en varulv. Nu har jag inte sett originalet på några år, men detta är inte en rak nyinspelning. Vissa delar av storyn är desamma, zigenarna är där - men man lyckas faktiskt fånga in Lawrence halvvägs in i filmen och utför experiment på honom för att bevisa att han inte är en varulv. Tänk såp fel de kunde ha, när Lawrence plötsligt förvandlas inför publik i en cool och våldsam scen. Lawrence lyckas även få ihop det på ljuva Emily Blunt, den rackaren.

THE WOLFMAN är en fantastiskt tjusig och väldigt, väldigt stämningsfull film. Den här versionen av England är så dimmig, att det ser ut som om de har dimma även inomhus. Filmfotot är enastående, Danny Elfmans musik håller klass (och dra på trissor, det låter inte som ett typiskr Elfman-Batman-Spider-Man score) - och jag måste säga att förvandlings- och make up-effekterna av legendariske Rick Baker är mycket bättre än jag trodde de skulle vara; CGI:n är inte uppenbar som det var i NEW MOON, vars varulvar såg hemska ut.

Bitvis är filmen rätt våldsam och blodig, men på ett serie-

tidningsaktigt tjoflöjtsätt. Actionscenerna är spektakulära och jag har alltid gillat filmer där folk bokstavligt talat får huvudet avslitet med ett knytnävsslag.

Jag hade förväntat mig lite mer av storyn; på sätt och vis är det här sama gamla grej en gång till - men jag ska nog inte klaga. Det är en underhållande film och jag vill redan se om den. Den är mysig på ett gammeldags monsterfilmsätt; som en Hammerfilm med rejält tilltagen budget. Jag har inte kunnat undgå att notera att recensionerna hittills varit rätt ljumma, men jag tror inte du kommer att bli allför besviken på THE WOLFMAN.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 10/2)

onsdag 10 februari 2010

En av Internets största fördelar

Sportlovet 1975 var familjen på skidresa i Transsylvanien; min allra första skidresa. Jag hade ett nummer av Korak med mig, minns jag.
I bussen på väg till hotellet passerade vi ett stort, upplyst kors på toppen av ett berg. Jag tyckte det var synnerligen otäckt - och tänkte på Dracula.
För två år sedan träffade jag en kille från Rumänien på filmfestivalen i Cannes. Jag nämnde detta. Av en ren slump visade det sig att killen var från Poiana Brasov, jepp, orten vi åkt till. Jag minns dock inte om vi bodde där eller i Sinaia, som är ett gigantiskt skidåkarkomplex. Och vad är det mer som är så speciellt med den här byn? Jo, slottet Bran! Slottet där det påstås att vår älskade Vlad Tepes, pålspetsaren, Dracula, bodde. Det gjorde han förvisso inte, han häckade i ett annat slott i bergen som numera mest är ruiner. Men ändå. Gissa hur spännande detta var för en sjuåring. Och det är ju fortfarande spännande... Men det där korset på berget? Vad var det? Jag har för mig att reseguiden sa något om minnesmärke för några flygare. Det var inte där för att skrämma bort vampyrer.
35 år senare letar jag på Internet och hittar tammefan korset.
Undrar förresten hur Pålspetsaren ställde sig till spiddekaga.

Piatra Arsa – The Cross on Caraiman Mountains, uppfört 1926-1929

Slottet Bran
En kåk som ockdså fanns i faggorna...


tisdag 9 februari 2010

Svinarp & jag

Häromveckan visade SVT pilotavsnittet till komediserien STARKE MAN med Anders Jansson som kommunalpolitiker i skånska Svinarp, Skånes näst tråkigaste kommun. Eftersom jag i stort sett aldrig tittar på TV, såg jag avsnittet HÄR; på SVT Play. STARKE MAN ingick i något slags märklig komedisatsning där tittarna skulle rösta på bästa och roligaste pilot.
Jansson och kompani vann. Nu har jag inte orkat se de andra tävlande avsnitten, men STARKE MAN var väl inte så där hysteriskt roligt. Jansson var förstås kul som Lars-Göran Bengtsson, som känns som en rätt typisk socialdemokratisk politiker, komedimässigt överskuggas han av Anna Blomberg som Gunvor; hon var otroligt rolig, men avsnittets tempo är inte det högsta och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om amatörskådisar i 95-årsåldern. Här kan jag skjuta in att Anders Jansson faktiskt tillhörde skribenterna i Magasin Defekt; filmtidningen jag var redaktör för på 90-talet.
Men STARKE MAN hade något annat som fick mig att sitta som klistrad. Som förhoppningsvis är bekant, fick Kävlinge agera stand-in för Svinarp, bland annat beroende på att filmteamet fick tillgång till Kävlinges kommunhus.
Farmor och farfars hus!!! Visar sig vara till salu just nu... Ingången var porten längst till höger, och minsann om inte Kävlinge GIF är kvar där - blå logga i fönstren.

Min farmor och farfar bodde i Kävlinge. De bodde i ett gult hyreshus beläget precis mittemot kommunhuset. Min farfar var murare och om jag inte felinformerats, var han med och byggde kåken på 30-talet (1937, närmare bestämt) och flyttade sedan in där i en tvåa. Som barn tyckte jag det var spännande att hälsa på i Kävlinge. Farmor och farfars bostad liknande inget annat. Sovrummet hade de nämligen på vinden. Där, på den typiskt dammiga vinden vars ena sida var försedd med förråd med galler, hade de boende sina sovrum; det var som en liten inomhusgata med radhus med små fönster. När farsan var tonåring var detta vindsutrymme hans pojkrum; det finns ett foto där han sitter på rummet och skriver maskin och röker rak pipa (av det franska märket Ratos).
Inte nog med att de boende sov på vinden, de hade även gemensamt badrum i källaren. Det fungerade alldeles utmärkt, eftersom de bara nyttjade det en gång i veckan, på sin höjd.
Entrén och trappen var målad i en mintgrön färg och det luktade alltid på ett speciellt sätt. Och jag var djupt fascinerad av plåtskåpen till höger, där posten stoppades in.
På bottenplan låg Kävlinge GIF:s klubblokal, och ett tag runt 1980 fanns där en videobutik. I fönstret hängde affischerna till Al Adamsons FRYSBOMBEN med George Lazenby och THE NESTING.
Eftersom farfar var murare, var han ibland arbetslös - när det var off season, när det inte gick att vara utomhus och bygga. Då satt han ibland i köket och målade av utsikten - det vill säga kommunhuset. Nu vet jag inte exakt när denna kåk byggdes - det ser ut som ett 70-talssjabrak - så det finns även målningar utan kommunhus. Med tiden dök det även upp en staty utanför kommunhuset; en tjock tant. Fråga mig inte vem det är och varför hon står där.
När jag och min syster som barn hälsade på hos farmor och farfar när det till exempel var studiedag, tog vi alltid en promenad "på byn". Då gick vi till de väsentligaste platserna: Konsum och Nino Plast. Det sistnämnda var en leksaksaffär. Kanske hette butiken Ninos Leksaker, vad vet jag; farfar sa alltid Nino Plast. Bokhandeln uppsöktes också, den var döpt efter innehavarna och där fick jag klassiker från Niloë och en gång Prins Valiant i Afrika. Ja, och så besökte vi Konsum. Farmor och farfar var kooperativa. När de var på resande fot och behövde äta, valde de alltid de bästa restaurangerna. Och det vet ju alla att de bästa restaurangerna är Konsums restauranger.
Farmor dog 1983. I början av 90-talet blev farfar sämre och hamnade på ålderdomshem. Jag gissar att det var just det som förekom i STARKE MAN, men jag är inte helt säker. Jag körde dit ibland och åt middag med farfar innan han dog i mitten av 90-talet.

Sedan dess har jag knappt varit i Kävlinge. Innan de lade om tågtra-
fiken, var jag ibland tvingad att byta tåg i Kävlinge när jag åkte mellan Landskrona och Lund & Malmö. Ett par gånger hade jag bortåt en timmes väntetid och då gick jag "på byn". Nino Plast var väck. Bokhandeln fanns kvar, hette likadant, där luktade exakt likadant inne och med tanke på hur antik personalen var, gissar jag att det var samma människor som jobbade kvar. jag gick bort till farmor och farfars hus och upptäckte att porten var olåst. Jag gick in. Samma mintgröna färg, samma doft som kastade mig tillbaka till barndomen. Jag gick upp och tittade på farfars dörr. Det såg fel ut med ett annat namn på dörren.
För tre-fyra år sedan råkade jag ta fel tåg från Malmö och hamnade i Kävlinge av misstag. Då upprepade jag min promenad. Bokhandeln fanns kvar. Jag gick till det gula huset. Porten var öppen. Men nu hade de jävlarna målat om! Och doften var väck.
Suck.
Jag är inte säker, men cirka 22 minuter in i STARKE MAN skymtar en gul kåk i bakgrunden under en sekund eller två. Det kan vara farmor och farfars hus.
Jag har alltså besökt Svinarp väldigt ofta i mina dar.
För övrigt verkar Kävlinges slogan vara "KÄVLINGE!" enligt kommunens hemsida.