De julkort serieförlag - och andra företag - skickar ut, brukar sällan vara speciellt kul eller inspirerade. Ni vet, det är några Disneyfigurer runt en gran och liknande. Men årets kort från DC Comics verkar ju vara gjort med mig i åtanke! Det får mig att tänka på när Hipshot i Rick O'Shay rider ut på julaftonsnatten och stannar på en klippa, tittar upp på stjärnorna och säger "Happy birthday, boss!" (Ja, stan Lynde är religiös).
Manusförfattaren och regissören Dan O'Bannon har dött, 63 år gammal. Sjukdom är än så länge okänd, men när jag såg honom intervjuas i en dokumentär om Moebius för ett par år sedan, förvånades jag över hur gammal och sjuk han såg ut. HÄR rapporterar Dread Central.
Ägna julen åt att se om ALIEN, TOTAL RECALL, RETURN OF THE LIVING DEAD...
Jaaaaa...pojkar och flickor... Nu blir det en sådan där recension som är svår att skriva. Michael Hanekes DET VITA BANDET vann Guldpalmen i Cannes i år och förra veckan fick den tre, tror jag det var, utmärkelser vid European Film Awards; bland annat för bästa film. Och ett stort antal kritiker har utsett filmen till årets bästa. Själv har jag alltid haft lite svårt för Haneke, han har vid flera tillfällen sällat sig till de där som gör "trash disguised as art", med FUNNYGAMES som främsta exempel - det är ju i princip en exploitationfilm, men besitter klara drag av konstfilm. Fast Haneke är ju bättre än Von Trier när det gäller sådant där. DET VITA BANDET utspelar sig någonstans i Tyskland månaderna innan första världskriget. Vår berättare är byns unge lärare. Märkliga saker sker i den lilla byn. En doktor på ridtur faller med sin häst - det visar sig att någon spänt en lina mellan två träd. En kvinna dödas i en olika på arbetet. Folk hittas bundna och misshandlade. Vad är det som sker? Vem eller vilka är det som ligger bakom? Vad har byns alla barn med det hela att göra? Hanekes film är nästan två och en halv timme lång och i svartvitt - och den ser faktiskt ut som en tidig Ingmar Bergman-film (och några interiörscener verkar hämtade ur gamla stumfilmer). Det är ju inte konstigt att kritiker jublade ikapp på grund av detta. Jag har ingen relation till Bergman; jag respekterar honom som en viktig person i Filmsverige och jag har svårt för folk som säger "Fan vad jag hatar Bergman och hans skitfilmer!" utan att ha sett någon Bergmanfilm - Bergman är den enda "svåra" regissör de känner till. Men Bergman har aldrig betytt något för mig, han har absolut inte skapat mitt filmintresse eller inspirerat mig till att jobba med film. Och när jag bänkade mig för att se DET VITA BANDET var jag inte upplagd för att se en film av den här typen. Det är långt, det är lånsamt, fotot är ofta vackert, men det består mest av tablåer. Problemet är att även om jag inte uppskat- tar sådan här rent generellt, så kände jag filmen rakt igenom att här fanns stora kvaliteter. Jag ljuger inte när jag säger att jag nog bör se om den när jag verkligen befinner mig i rätt sinnesstämning för den, och inte tänker på missad lunch, nästa visning (som var INSTÄNGD 2), och diverse jobb jag är uppslukad av. Jag blev inte precis uppslukad av DET VITA BANDETS handling. Jag tror dock att nedanstående betyg kommer att stå fast även efter en andra titt.
Nedanstående pressrelease kom alldeles nyss från SF. Det var minsann ett ... udda och oväntat val... Hank von Hell som Cornelis Vreeswijk!
Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Hell, blir Cornelis Vreeswijk när filmen om hans liv blir verklighet. Filmens arbetstitel är MEDBORGARE, GOD AFTON! och produceras av Martina Stöhr på Chamdin & Stöhr Film. För regin svarar Amir Chamdin.
Hans-Erik Dyvik Husby är främst känd genom sitt band Turbonegro, men har under hösten även spelat titelrollen i publikframgången ”Jesus Christ Superstar” på Det Norske Teatret i Oslo.
Regissör Amir Chamdin säger: – Att jag faller för Sveriges största outsider, Cornelis Vreeswijk, är ju inte helt konstigt med tanke på vilka filmer jag har som referenser. För mig var det viktigt att hitta min personliga tolkning av Cornelis och i och med Hans-Erik föll projektet på plats. Först då kände jag mig helt säker på att göra filmen och att den även kommer att vara relevant för en publik idag.
MEDBORGARE, GOD AFTON! är en film om en av våra största musiklegender. Ett hårt konstnärsliv som började om lika många gånger som det havererade. Men främst är det en film om en man som hela sitt liv sökte efter kärlek och bekräftelse. Manuset är skrivet av Antonia Pyk.
Filmen produceras av Martina Stöhr med Daniel Sachs som exekutiv producent, och är en samproduktion mellan Chamdin & Stöhr Film, Sonet Film – Peter Possne, Sveriges Television – Gunnar Carlsson, Warner Music Group – Magnus Palmborg och Film i Väst – Jessica Ask, med stöd av Svenska Filminstitutet – konsulent Peter ”Piodor” Gustafsson och Nordisk Film och TV-fond – Hanne Palmquist.
Inspelningen startar våren 2010 med beräknad biopremiär den 12 november 2010. Distribution: AB Svensk Filmindustri.
Neil Marshalls INSTÄNGD från 2005 blev rätt kritikerhyllad, men den gjorde inget större intryck på mig. Den var väl unik eftersom samtliga huvudpersoner var tjejer på äventyr i en grotta, och visst skapade den en känsla av klaustrofobi, men jag upplevde de här tjejerna som lite osympatiska, och förutom detta faktum, hamnade filmen i en genre jag har lite svårt för: De Får Tammefan Skylla Sig Själva-filmer. Bergsbestigning. Grottutforskande. Extremsporter. Vaffan skulle töserna nere i grottan att göra? Om de inte frivilligt beslutat sig för att utsätta sig för fara, hade det inte hänt något. Det hade ju varit skillnad om de blivit jagade ner i grottan! I vilket fall - i första filmen attacke- rades hjältin- norna av en sorts blinda, humano- ida, människoätande monster som häckade i det outforskade grottsystemet i Appalacherna. En tjej, Sarah (Shauna Macdonald) överlevde och kom blodig och omskakad ut ur grottornas mörker. INSTÄNGD 2 öppnar med att Sarah kommer utspringande på en väg, blir uppplockad av en bil och förs till sjukhus. Det har gått två dagar sedan tjejerna försvann och räddningsteam är ute och letar efter dem. Den tuffe sheriffen (Gavan O'Herlihy från GÄNGET & JAG och DEATH WISH 3! Han har blivit lite tjock och gammal) övertalar den chockade och nojiga Sarah att hänga med honom och ett litet team experter att åter klättra ner i grottsystemet för att leta efter fler överlevande. Eftersom Sarah håller käften, säger hon inget om monstren - och vem skulle tro henne? Blir det köttfrossa för monstren i grottorna? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! INSTÄNGD 2 känns rätt onödig - ja, den känns dessutom som en direkt-på-DVD-film. Jag förstår inte varför detta inte är en D2DVD-rulle. Det här är samma film en gång till, fast med ett team bestående av både kvinnor och män. Eftersom vi nu vet vad som väntar i mörkret, kommer inte monstren som en spännandeöverraskning. Visst blir det klaustrofobiskt, men även det har vi ju vant oss vid nu. En del av dialogen och skådespe- leriet är rätt visset, och själklart avfyrar sheriffen ett revolverskott som utlöser ett ras, trots att han blivit ombedd att inte ta med pickan på grund av rasrisken. Två tredjedelar in i filmen kommer en liten överraskning, men den upplevde jag som lite fånig, så jag började skratta - det brinner i fingrarna, men jag ska inte avslöja vad det är. Men skräck, våld och splatter, då? Jodå. Det tar sig efter ett tag. Emellanåt är det lite Fulci-inspirerat; allt avbitande av strupar känns plockade från italienska zombiefilmer, och minsann om det inte borras borrmaskin genom ett huvud! Det förekommer även ett par andra grova, uppfinningsrika våldsdetaljer och ett par blodstänkande monsterslagsmål. En sista twist i slutminuten är fullkomligt obegriplig; den är bara med för att chocka och överraska. Nej, INSTÄNGD 2 är inte mycket att skriva hem om, men all tjoflöjtsplatter och vissa dumma inslag gör att jag sätter en snäll tvåa.
Tja, det verkar som om det blir en sådan ändå. HÄR rapporterar Screen Daily. Synd att det bara var ett rykte att Tarantino skulle göra remaken. Vem ska vi nu hoppas på? Jim Wynorski?
Snacka om thriller! Ledtrådar och grejor... När ska mysteriet nå sin lösning? De nya uppgifter jag hittat emotsäger en del tidigare fakta. Här har vi omslaget till den första franska seriepocketen med Nick Carter, året är 1975:
Att serien handlar om Killmaster står nu helt klart, eftersom man i Frankrike 1982 kunde tjacka upp sig på den här romanen:
Och man man nu inte läser franska, kunde man redan 1966 läsa den på engelska. Då såg boken ut så här:
Jag har tidigare nämnt att serierna i de franska pocketböckerna gjordes av amerikaner och filippinare som oftast jobbade för USA. Men nu hittade jag fler uppgifter. Tydligen gjordes Nick Carter-serien av Huescar José och Juan Arranz, två spanjorer som flyttade till Frankrike på 70-talet. Så här såg en seriesida med Carter ut i nummer 1:
...Och vad gäller utfyllnadsserier, ja på den fronten är det ju minst sagt märkligt. För vad hittar vi där, om inte detta:
Javisst! Marvels gamla fina Werewolf by Night! Vad har den med Killmaster att göra? ...Men nu känns det som att gåtan snart är löst... Här är förresten titlarna på samtliga serieäventyr med Killmaster:
1 Safari pour un espion (1) Januari 1975 2 Safari pour un espion (2) Februari 1975 3 Gare aux cigares April 1975 4 Le 13e espion (1) Oktober 1975 5 Le 13e espion (2) November 1975 6 La clé du danger (1) Januari 1976 7 La clé du danger (2) Februari 1976 8 Chinoiseries à Hanoï (1) April 1977 9 Chinoiseries à Hanoï (2) Maj 1977 10 La flamme du dragon (1) Oktober 1978 11 La flamme du dragon (2) November 1978 12 Les yeux du tigre (1) Oktober 1979 13 Les yeux du tigre (2) November 1979 14 Il court, il court l'espion (1) Juni 1980 15 Il court, il court l'espion (2) Juli 1980 16 Les terribles Oktober 1980
Den här mexikanska filmen ska inte blandas ihop med den spanska skräckfilmen LOS SIN NOMBRE, alltså THE NAMELESS; jag minns inte om den fick titeln DE NAMNLÖSA på DVD i Sverige. Nej, det här är ett drama som fick pris på årets Stockholm Film Festival. Bästa film, tror jag det var. Men fan vet varför. SIN NOMBRE handlar om gängmedlemmar i Honduras. En kille lämnar sitt gäng och ska tillsammans med några familjemedlemmar försöka ta sig till USA. Han jagas av gänget och sin bror, tror jag det var, och ibland dyker det upp andra gäng. Det är nu flera månader sedan jag såg filmen, men den gjorde inget som helst intryck på mig, och jag tyckte att den mest bestod av kräk som färdades genom djungeln. Kritiken har varit mycket bra, många kallar det här för "en stark film" och hävdar att den är "otäck", men jag tycker att jag sett allt förut. Det må vara realistiskt, men det är inte originellt. Slummen i fattiga länder har vi sett förut. Kriminella gäng har vi sett. Och redan när filmen börjar rulla listar man ut att det bara kan sluta på ett sätt; det gamla vanliga sättet i den här typen av filmer. Det hade ju varit mer unikt om gängmedlemmen tog sig till USA och blev framgångsrik börsmäklare. Jag har även problem med att flera av huvudpersonerna är kriminella gängmedlemmar. Varför ska jag sympatisera med dem? Det spelar väl ingen roll att de hoppar av gänget, de är fortfarande drägg. Det är en sak om en films hjältar är coola förbrytare, antingen modell Tarantino, eller modell Diabolik. Men tatuerade busar från sydamerikanska slummen? Spärra in dem, bara! Skicka dit den danska polisstyrkan, rada upp dem på gatorna och låt dem pissa i böjsorna! LOS SIN NOMBRE är en bättre film, se den istället.
Jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till australiska regissören Jane Campion. Faktum är att det första jag tänker på när jag hör hennes namn, är en serie av Camilla Forsman som gick i Kapten Stofil: i bakgrunden i några serierutor hänger parodier på filmaffischer, och en av dessa är "Jane Campions BASTUBAN" (eller om det bara var TUBAN). Väldigt roligt. Häromdagen var jag, som jag så ofta är, inne på Hamrelius bokhandel och botaniserade bland utländska böcker. I ett speciellt ställ fanns böcker på vilka det nu byggts bioaktuella filmer. En av dessa böcker var en tunn diktsamling av John Keats. Eller var det kanske samlad korrespondens? Jag tittade inte så noga. John Keats dog 25 år gammal i tuberkulos år 1821. Sin ringa ålder till trots, anses han vara en av världens främsta romantiska poeter. Får man tro Campions film, såg Keats ut som en britpopare och hade lite drag av spjuver. BRIGHT STAR utspelar sig främst i en by utanför London, och börjar 1818. Abbie Cornish spelar Fanny Brawne, en ung, ganska välbärgad tjej med skinn på näsan. Hon är väldigt modeintresserad och tjänar bra med pengar på klädnadssömnad. Grannar är de två poeterna mr Brown och Keats. Brown (Paul Schneider) är en burdus karl, medan Keats (Ben Whishaw) förstås är en känsligare själ. Fanny påstår sig inte förstå poesi, och därför ska Keats lära henne allt om konstformen - och det bär sig inte bättre än att de blir kära i varandra. Passion och grejor! Fast Keats är ju fattig och kan inte försörja sig, och det blir aldrig av att de gifter sig - bland annat står Brown i vägen - så den sjuklige Keats åker iväg till Rom och, tja, dör. Slut. Fast detta var väl ingen spoiler. Vi visste ju från början att han skulle dö ung. Campions film har ofta ett väldigt vackert foto. Det är inte mycket till biofilm; det är vanligt vidfilmsformat, mest interiörer och bara folk som pratar. Det ser ut som en TV-produktion, och det skulle faktiskt kunnat stå "copyright BBC 1972" eller 1984 eller 1998 eller vilket år som helst; berättandet och estetiken är tidlöst enligt den brittiska traditionen. Men bildkompositionerna är vackra och det är mycket stämningsfulla höstpromenader i skogen och över en äng. Det är en väldigt stillsam film och tyvärr lite för lång. Jag hade inte precis tråkigt när jag såg den, men mot slutet kändes det lite segt. Och jag är ju inte världens främste anhängare av poesi. Men romansen mellan Fanny och Keats är rätt gullig, och det är intressant att Fanny bor i ett hem där ende mannen är hennes lillebror. Fanny framstår som väldigt modern. Fanny bär förresten rätt fula kreationer som får henne att se tjock ut. Märkligt. Huvudrollsinnehavarna känns alla märkligt bekanta, och efter att ha kollat upp dem, konstaterar jag att de är från England, Australien och USA, och tillhör de där som ofta har biroller i filmer jag sett, men aldrig noterat deras namn.
Variety meddelar idag att Mel Gibson ska regissera en vikingafilm med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Manuset till filmen, som inte har någon titel, håller på att skrivas just nu. Leonardo DiCaprio som viking? Jag vet inte, men det känns ju inte helt rätt. Å andra sidan är ju Mel Gibson en jävel på blodigt röj i historisk miljö, titta bara på APOCALYTICA. Med tanke på att både THE PASSION OF THE CHRIST och APOCALYPTICA spelades in på de språk som talades där och då, kan vi ju hoppas på att DiCaprio får prata fornnordiska! "Jeg er verdens kong!"
Rubriken ovan travesterar förstås boktiteln "Dumskallarnas sammansvärjning" och har egentligen inget med detta inlägg att göra - jag vill inte kalla mina kollegor, varav flera är vänner till mig, för dumskallar. Inte offentligt, i alla fall. Men nu är det ju den tiden på året då saker och ting ska sammanfattas i tidningar och på TV. Årets ditt, årets datt. Diverse tyckare och kritiker säger sitt. Själv har jag börjat skriva på min sammanfattning av bioåret. Jag tänkte vara extra ambitiös i år - men frågan är om jag lyckas: jag konstaterade nämligen att jag hittills recenserat 142 premiärer under 2009. Och då återstår ytterligare några premiärer under årets två sista, skälvande veckor. Idag sammanfattade Sydsvenskans sex (tror jag det var) recensenter filmåret - finns som pdf någonstans på http://www.sydsvenskan.se/. ...Och det är ju hemskt vad deras val är tradiga! Visst, ett par filmer som nämns håller jag med om, de är bra. Men vad är det för fel på filmer som är kul och underhållande? Antalet tråkiga filmer dominerar. Tråkiga, fula och "viktiga". Men allvarligt talat, majoriteten av filmerna är sådant ingen kommer att prata om, om ett år eller två. Filmer som FLICKAN. Eller THE AGE OF STUPID (hur fan kom de in bland Årets Bästa?!). Eller ANTICHRIST, för den delen. Okej, folk lär väl minnas den sistnämnda på grund av dess sex och våld, men det är ju ingen ny CALIGULA. Eller SALÒ. Jag kan bara komma på ett par filmer från 2009 som kommer att skriva in sig i filmhistorien. ...Fast min sammanfattning får ni vänta på till nyår.
Den trettonde december. Det slog mig att jag nog inte sett ett Luciatåg sedan jag gick ut gymnasiet, vilket ju inte var igår. Om vi inte räknar barntågen när jag var lärarvikarie på 90-talet och till och med tvingades träna luciatåget vid ett par tillfällen (jag som musiklärare är nog ingen hit). Tänker jag efter, har jag nog aldrig sett ett "riktigt" Luciatåg i verkligheten, det vill säga en professionell kör. Så jag tänkte att i år ska jag fantamej ta vara på våra svenska traditioner och utsätta mig för tunga fjät och stånd på tröskeln och hela kitet. Jag gick bort till St Johannesktyrkan, där det skulle hållas "traditionellt Luciafirande". Allvarligt talat, väna flickor i vitt och ljuv körsång i en varmt upplyst kyrka är ju mysigt och dant. Så jag gick iväg dit. Kallt som fan var det. Men när jag kom fram, tjugo minuter innan det skulle börja, var det redan fullsatt. Och det stod runt hundra pers utanför och ville in. Nä, så inte fan blev det någon Lucia för min del i år. Jag gick iväg och åt en hamburgare istället (fick inte ens saffran i hamburgerbrödet). Då träffade jag ännu en av alla de knäppgökar jag träffar på för jämnan. Den här visade sig vara religiös. Jag ska väl ta och skriva om honom vid tillfälle.
Det verkar finnas en mystisk Nick Carter-subkultur i Frankrike. Jag har ju den senaste veckan tagit upp de mystiska, tecknade Nick Carter-serierna jag fortfarande inte fått klarhet i vad de är. Sedan tidigare kände jag till att det gjordes stumfilmer om Nick Carter i Frankrike under tidigt 1900-tal. Och jag visste att Eddie Constantine spelade Carter i två franska filmer från 1960-talet. Vad jag inte visste, var jag killen som skrev manus till de filmerna, även gav ut berättelserna - åtminstone en av dem - i romanform. Kom det fler franska Carterböcker på 60-talet? Under det tidiga 1900-talet verkade man också producera eget material. Som innehållet i den här boken. Mest udda av allt, är att poeten och dadaisten Philippe Soupault, som dog 1990, skrev en bok som heter "Le mort de Nick Carter" (Nick Carters död) 1983! Så här ser den ut och här är också en illusteration ur boken. Enligt en artikel försökte Soupault, som kunde engelska, och en dadaistpolare läsa alla amerikanska Nick Carter häften de kunde komma över. Slutligen: här är tammefan en RYSK utgåva av ett gammalt Nick Carter-häfte!
Malmö har verkligen ansträngt sig med julstämning på Gustav Adolfs torg. Brinnande marschaller och vedträn varje natt, träden späckade med juleljus, och små bodar och stånd uppsmällda. Men. Allvarligt talat... Hälsa på en "klimatsmart tomte"....
Den här staden upphör aldrig att fascinera. Eller, "fascinera" är väl fel ord. Jag har ju tidigare nämnt att Malmö blivit något slags tillhåll för konstiga typer i större utsträckning än andra städer. Göteborg har ju skärpt sig. Jag fascineras inte, jag bara suckar. Ta bara idag. Den är en grad ute. 1 grad celsius varmt, alltså. Även om varmt är att ta i. Det är jävligt kallt. Och vad ser jag mitt i centrala Malmö? Jo, där kommer en kille obekymrat gående längs en trottoar. 35-årsåldern, kanske, ser helt normal ut, ser kanske ut att ha ett skrivbordsjobb på E-On. Det är bara det att han är iförd bara långärmad tröja, knälånga shorts, och är barfota i flip-flops. Hur tänkte han innan han gick ut? Även om han kanske bara skulle ett ärende på tre minuter, så...
Häromkvällen satt jag mot bättre vetande på McDonald's vid Triangeln. Mot bättre vetande, eftersom man inte kan gå dit kvällstid, då det är ett tillhåll för de mest jobbiga tonårsgäng man kan tänka sig, och eftersom personalen består av 20-åringar, är det ingen som vågar slänga ut dräggen. I vilket fall, jag gick dit för att läsa Skånska Dagbladet och dricka kaffe. Det var nästan helt folktomt. Men. Längs bortre väggen i ställets vänstra rum, löper en lång soffa där säkert tjugo pers kan sitta i bredd. Denna soffa var tom, så när som på en klotrund jugoslav med rakat huvud. Han satt med armarna utbredda över ryggstödet och hade en mugg kaffe stående på bordet framför sig - och ett brett flin över läpparna. Han bara satt och stirrade leende rakt fram. Ibland vände han på huvudet en kort stund och tittade leende på något annat. Till exempel på mig. Ungefär var femte minut smuttade han på kaffet. Det enda som saknades var en pratbubbla ovanför honom med texten "Hä hä hä... Hää... Hää... Å hon där... Häää... Å han... Ö-hö-hööö... Häää..."
Jaha, nu var Metroutdelarna i farten igen. Men jag fick inget! Idag såg jag en stadig tjej iförd en Metroväst försedd med en extra text. Det stod något om oskyddat sex. När jag promenerade mot henne, gick jag intill två kvinnor, och ytterligare en kvinna kom gående från andra hållet. Metrotjejen, som inte såg ut att ha några tidningar med sig (?), delade ut små förpackningar till kvinnorna. Mig tittade hon bara skeptiskt på, innan hon gav en liten sak till ytterligare en kvinna. Jag utgår från att det var kondomer. Då kan man ju undra: varför delades de bara ut till kvinnor? Eller var jag ett undantagsfall? Han ska min själ inte få nån kådis, ha ha! Eller så kände hon kanske igen mig från häromdagen: Nä nä, du fick ju SENAP häromsistens, kom inte här och tro att du även ska få en kondom! Jag ska fan ta och fylla en kondom med senap och slänga på henne nästa gång jag ser henne. Nej, det ska jag inte. Och tänk om det inte var kondomer hon delade ut? Jag har kanske skrivit det här helt i onödan.
Jag läste i tidningen att det inte blir något jullovsmorgonprogram i år. Nu har jag förstås inte tittat på de programmen sedan 80-talet, men de var ju en höjdpunkt när jag växte upp - de var den enda möjligheten att få se på Hanna-Barbera-filmer och annan tecknad film som inte var av öststatsursprung.
Jag minns ju hur kul det var när Beppe morgon efter morgon blev knuffad i en pool alldeles innan Scooby-Doo började. Eller var det direkt efter?
Och så hade vi programmet SUPERHJÄLPARNA med Eva Rydberg och Lasse "47:an Löken" Kühler. Och TRAZAN APANSSON, förstås. Var det i TRAZAN som engelska BOD visades? Eller var det i något senare program? Jag hatade BOD som barn, men nu som vuxen verkar det ju hur bisarrt som helst. Herregud, jag och Jake West har sprungit omkring och lekt Bod på offentliga platser! På svenska började Bod med en röst som sa "Här kommer Bod!", men den rösten hörs ju inte här i detta hopklipp på engelska. Här presenteras alla figurerna, inklusive polisen Koppar och bonden Kornström; den sistnämnda fick minsann vara med även i Magnus Svenningssons Bod i gamla, fina Myziplyz.
Åren runt 1980 gick JUL IGEN HOS JULOFSSONS med Ulf Brunnberg och med Scooby-Doo utbytt mot Gnurglan (THE NEW SHMOO SHOW), och så kom TV-piraterna, som jag faktiskt avskydde, eftersom det var så amatörmässigt. Och rätta mig om jag har fel, men hade inte VILLE, VALLE OCH VIKTOR ett jullovsmorgonprogram? Låter ju rätt konstigt, borde inte de gamla proggarna vara EMOT julen?
Jag har en tendens att minnas de mest konstiga saker ingen annan kommer ihåg.
Som SVEN-BENNYS BRAVADER. Det var en serie som ingick i något av ovannämnda julprogram. Jag och min syster tyckte det var avskyvärt.
Och vad var då SVEN-BENNYS BRAVADER? Tja, så som jag minns det, var det en skolpjäs uppdelad som följetong. Det bör ha varit en mellanstadieklass som framförde det hela. De hade säkert även skrivit manus. Var det månne inspelat i en aula? Eller hade de bara smällt upp taffliga kulisser i en studio, så att det såg ut som en aula eller ett klassrum?
Jag kan inte påstå att jag minns vad det handlade om, men det var väl en fäktande hjälte som hette Sven-Benny och lite prinsessor och bovar och skit.
Precis den typ av program jag inte ville titta på. Utklädda barn som leker teater? Ge mig en gnurgla!
Var ute och intog lunch, och vem fick jag se då? Jo, den där gubben jag skrev om häromdagen; han som blev anhållen på Centralen. Han kom obekymrat spatserande, hummande på en visa. ...Jag passade även på att gå förbi Huggande Kvinnor. De höll på att fotograferas. De stod uppställda som ett fotbollslag, och en av dem stod längst fram, hoppade upp i luften och svingande sin yxa. De tjöt som indianer. HÄR kan man se en video med dessa frun-TIMMER, som i dagens City framhävs som "sexiga". Yeah, sure.
Jag har hittat lite mer info om de franska Nick Carter-seriepocketböckerna... De kom ut mellan 1975 och 1980 och hade etiketten "Serier för vuxna". Tydligen kom det 16 utgåvor sammanlagt, en i kvartalet. Innehållet tecknades bland annat av Carl Wessler, Alfredo P Alcala och George Tuska. Och tydligen handlade de om Nick Carter, "en amerikansk agent med flera personligheter och förklädnader". Jag har nu mailat en kille i Frankrike och hoppas på svar...
Möter han Spion 13 i den här?!
Så här såg Nick Carter ut i serien
Nej, men vänta nu här! Kolla vad jag precis hittade:
Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om SOLISTEN - THE SOLOIST - av Joe Wright (FÖRSONING), som har premiär på fredag. Då hade den ändå amerikansk premiär redan i april i år. Och nog kändes det lite märkligt att gå och se en film som öppnar med Universals och Dreamworks loggor på Spegeln; den alternativa biografen i Malmö. Vad är detta för undangömd film med Robert Downey Jr och Jamie Foxx i huvudrollerna? Tja, det här kan väl sägas vara musikversionen av RAIN MAN. SOLISTEN bygger på en bok av Los Angeles Times-kolumnisten Steve Lopez, och i filmen spelar Downey Lopez, som efter att ha råkat ut för en liten olycka i inledningen (nu när jag tänker efter har olyckan inget med handlingen att göra) träffar på den hemlöse Nathaniel Ayers (Foxx), som spelar fiol framför en staty föreställande Beethoven. Lopez luktar genast en story - en uteliggare som är ett musikaliskt geni? Lopez börjar luska i den märklige Ayers och hjälper honom med bostad och musicerande. Det visare sig att Ayers är schizofren och därför sumpade sin lyxiga musikutbildning en gång i tiden; han är oberäknelig och går helt upp i sin musik, och han rabblar en massa evighetslånga, invecklade meningar. Jamie Foxx satsar på ett så kallat "Oscar performance". Den här rollen har ju liksom allt som krävs för att tilldelas en Oscar. Ayers är begåvad, psykiskt sjuk, utstött och dessutom svart. Foxx fläskar på med hela registret. Det blir förstås inte så kul. Närmast en parodi på Oscarsroller. Inte för att han är dålig, men jag bryr mig inte. Robert Downey är förstås utmärkt. Men så är han ju en av sin genera- tions bästa skådisar, en av de bästa rent allmänt som gör film nu. Att han sedan är sympatisk och rolig som människa - trots hans tumultartade liv - gör förstås sitt till. SOLISTEN innehåller många autentiska bilder från de hemlösas värld i Los Angeles - jag gissar att många av statisterna är hemlösa på riktigt. 90 000 av dem finns det i Los Angeles. Problemet med Wrights film, är att den saknar charm. Jag gillade att den till mångt och mycket ser ut som en 1970-talsfilm, trots att den utspelar sig i nutid, men den saknar det där som lyfter filmen. Ämnet får vara hur angeläget som helst, men filmen lyckas inte riktigt gripa tag i mig. Jag tycker dessutom att återblickarna till Ayers uppväxt känns överflödiga. Catherine Keener medverkar också i det här verklighetsbaserade dramat, som får anses som godkänt, men inte mer. Och vi ska nog vara glada att inte Spielberg regisserade med Tom Hanks i en av rollerna; gissa om det hade blivit smörigt och dant då. Lustig detalj: i TROPIC THUNDER skämtar Downey om att man ska spela efterbliven för att få en Oscar.
För några veckor sedan rapporterade tidningar om att Noomi Rapace ska medverka i en film med Mads Mikkelsen och Harvey Keitel. Efter att ha sett en notis i Rue Morgue, blev jag tvungen att googla namnen och kolla på IMDb. Mikkelsen och Rapace ska göra en film som heter Clean Out av en viss Barthélémy Grossman, men där nämns ingen Keitel. Däremot ska Mikkelsen och Keitel i början av 2010 börja spela in en remake på CUT-THROATS NINE! CUT-THROATS NINE är en spansk western från 1972, som åtminstone när den kom klassades som den våldsammaste, grymmaste, blodigaste, mest sadistiska western som gjorts... Är det månne den här som Noomi Rapace ska vara med i?
Jamen, för helvete... Hur dumt kan saker och ting bli?
När jag idag gick till pressvisningen på Spegeln, noterade jag en massa människor som stod på Stortorget och högg ved. Konstigt. Skulle de bygga något inför julen? En timmerkoja?
Efter filmen stod de fortfarande kvar och högg ved. En massa medelålders kvinnor, som dessutom verkade prata norrländska.
En tjej gick förbi och gav mig ett kort med info.
Nä, men snälla, lägg av...
Det här är ett konstverk! En tvådagars installation. Fruntimmer över 50 hugger ved på torget. Sponsrat av sex företag! Jag vet inte, men nog fan känns det som att vad för dumheter som helst kan bli konst idag.
Så här presenteras konstverket "Huggande kvinnor" på hemsidan:
"Huggande KvinnorPerformance av Dorte Olesen
Plats: Stortorget i Malmö
8–9 december kl. 12.00-18.00
Dorte Olesens installation Huggande kvinnor fyller under två dagar Stortorget med kvinnor, 50+, som sågar, staplar och hugger ved i decemberkylan.
Timmerstockar fraktas, tas emot, sågas, huggs, klyvs till ved av kvinnorna som kommer att samarbeta i lag. Varje dag är ett gemensamt dagsverke där positiv energi produceras. De har två dagar på sig att slutföra sitt uppdrag: Att förvandla 20 kubikmeter stockar till fantasifulla vedstaplar.
Varje dag är en manifestation av kvinnlig styrka och gemenskap, ett synliggörande av landsbygden i storstaden och av den fysiska styrka som krävs för att producera energi.
Koreografen Dorte Olesen utmanar sitt sceniska språk i en helt ny form och på en helt annan plats med vanliga människor i rörelse.
Huggande kvinnor är en del Grönt Ljus
i Malmö – ett av EU-ordförandeskapets kulturarrangemang. Arrangemanget Grönt Ljus välkomnar allmänheten att ta del av en rad kultur- och klimathändelser 8-9 december i Malmö. Grönt Ljus vill både bjuda på inspirerande kultur och möjligheten att tänka till kring klimatfrågan."
Idag verkar det ju inte gå att sälja en kvällstidning utan att man samtidigt kan köpa en DVD-film. Eller en CD-skiva. Eller en bok. Fast vanligast är ju filmer. Fast idag kör Metro med ett helt nytt grepp. Senap. Att det står folk iförda Metrotröjor och delar ut Metro till förbipasserande är ingen nyhet. Idag blev jag påhoppad av Metrofolk iförda Druvanströjor. Och med tidningen fick jag SENAP! Ett par små engångsförpackningar med Druvans senap. Visst, senap hör julen till. Men... Det är en sak med "Börja samla James Bond med Expressen!", en helt annan med "Idag får du senap med Metro!" Jag ska på en pressvisning i eftermiddag. Om jag skulle ta och plocka med mig en senapsförpackning och sitta och suga på. Det hade jag ju behövt på ARTHUR förra veckan, så att jag hållit mig vaken...
Malmö må vara Sveriges tredje största stad, men stan känns ofta märkligt liten. I synnerhet då jag har en tendens att få syn på samma (okända) människor för jämnan. Polare och folk jag känner träffar jag inte på alltför ofta på stan utan att vi bestämt något innan. Men andra dyker upp hela tiden. Då tänker jag inte på tiggare som alltid sitter i samma gathörn, på uteliggare som håller sig till samma område, eller på stammisar på krogar och i butiker. Den senaste månaden eller kanske lite längre, har jag noterat en liten gubbe i 60-65-årsåldern. Lite mage, grått skägg, glasögon, oansenlig, ser snäll ut. Jag har sett gubben flera dagar i veckan. Ibland sitter han på snabbmatställen. Ibland vid datorerna på biblioteket. Ibland vid datorerna på Centralen. Ibland bara flanerar han på stadens gator och torg. Igår var jag på Centralens pressbyrå på jakt efter efter en lämplig, engelskspråkig tidning till ett projekt. När jag skulle gå, konstaterade jag att det småregnade. Nästan nollgradigt ute och småregn är ingen hit, det kändes som småspik. Jag bestämde mig för att avvakta och gratissurfa på Centralen, det vill säga läsa skitsajten Nyheter24 - som dock inte funkade. Nu visade det sig att den här lille gubben satt vid nästa bord, kanske en och en halv meter ifrån mig. Jaha, där är han igen, tänkte jag. Plötsligt kom det fram två poliser; en man och en kvinna, till gubben. "Får jag se din legitimation?" undrade den kvinnliga polisen. Gubben visade upp sitt körkort. Jag hörde inte riktigt allt som sades. De frågade om gubben hade haft kontakt med polisen tidigare. Han nämnde ett par datum. Polisen sa att han var efterlyst, eftersom han inte infunnit sig på ett förhör. Sedan pratade de om en bil. Gubben sa att bilen stod parkerad utanför Centralen. Polisen undrade var de skulle ställa den. Den manlige polisen kontaktade centralen - polisens central, alltså. De fortsatte att prata en stund. Jag uppfattade inte allt. Och så anhölls gubben och de lämnade Centralen. Väldigt märkligt. Och väldigt odramatiskt, poliserna lät otroligt vänliga. De kunde väl åtminstone kallat gubben "apajävel" eller något? Jag undrar även hur de hittade gubben. De måste väl ha sett bilen utanför. Och de måste haft foto på honom. Tänk om han var Samhällets Fiende Nr 1!
Jag snubblade över det här gamla omslaget. Bandes dessinées, står det. Det betyder ju serier. Och för säkerhets skull, står det även Comics Pocket på omslaget.
Vad är det här? Det ser ut som en pocket från 60-talet, möjligen tidigt 70-tal. Har det gjorts serier om Killmaster? Eller handlar det om serier om den tidigare Nick Carter; detektiven?
Som barn var jag väldigt fascinerad av sword & sorcery, detta beroende på att jag upptäckte Conan i Marvels tappning redan som sexåring. Övrig fantasy har jag aldrig riktigt gillat, mest beroende på fjöntighetsfaktorn med jönsiga namn, alver och älvor, och rollspelare. Men sword & sorcery, det är ju lite grann som vilda västern med svärd. När jag såg John Milius CONAN - BARBAREN på bio vid premiären på Imperial i Landskrona, var jag salig i flera veckor efteråt. Jösses, det var kanske det bästa jag någonsin sett! Det tyckte jag förvisso efter varje ny film jag såg på bio, men CONAN ÄR ju den bästa fantasyfilm som gjorts. En tid efter att CONAN visats, hade ännu en svärdfilm premiär på Imperial: Albert Pyuns DET GRYMMA SVÄRDET. Jösses. Jag stod utanför biografen och tittade suktande på den supertuffa affischen, målad av en Frazetta-wannabe. Vilken stenhård filmtitel! DET GRYMMA SVÄRDET! Få anade väl att det 25 år senare skulle komma en svensk kulturtidskrift med samma namn... Jag minns inte varför, men jag såg aldrig DET GRYMMA SVÄRDET på bio. Var jag sjuk, kanske? Men jag minns när min klasskompis Thomas berättade om hur äckligt det såg ut när hjälten korsfästs och drog ut spikarna ur händerna. Uj. Filmen kom på VHS från Hemvideo, men jag lyckades aldrig hyra den. Faktum är att jag inte såg den förrän i början av 2000-talet, då jag köpte Anchor Bays DVD som förstås har den mindre grymma originaltgiteln THE SWORD & THE SORCERER. Albert Pyun har gjort en väldig massa filmer. En del bra och riktigt häftiga - som första NEMESIS och MEAN GUNS. En del mindre bra. Och intressant nog har min gamle kompis Gary Daniels medverkat i två Pyun-filmer; KNIGHTS och HEATSEEKER, och nej, just de är väl inte så lyckade. Nu är det längesedan jag såg en Pyun-film. Men det är intressant att debuten DET GRYMMA SVÄRDET är hans bästa film. Kanske för att det är sword & sorcery? Trots att det är lågbudget, håller filmen en viss klass. Pyun är nämligen visuellt begåvad. Därför är filmen överraskande snygg. Handlingsmässigt är det mer tjoflöjt än till exempel CONAN - BARBAREN, lustigt nog känns den mer som ett nummer av Marvels Conanserietidning än Milius' film. Varför skriver jag nu allt det här? Jo, därför att nu, 27 år senare, håller en uppföljare på att spelas in: TALES OF AN ANCIENT EMPIRE, som jag tycker bör få den svenska titeln DET GRYMMA SVÄRDET 2: NU ÄNNU GRYMMARE. Filmen har en egen hemsida, som återfinns HÄR. På den finns det bilder och videosnuttar och en massa annat. Lee Horsley, hjälten från originalet, är faktiskt tillbaka! Dock inte i huvudrollen. Störst namn är rutinerade sword & sorcery-killen Kevin Sorbo, som ju var både Herkules på TV och Kull på bio, samt Pyun-veteranen Christophe Lambert. Tyvärr ingen Richard Lynch som skurk den här gången. Vad gäller handlingen verkar det av synopsiset att döma inte riktigt vara en regelrätt uppföljare. Albert Pyun står dock fortfarande för regi.
Luc Besson, den gamle ... ja, jag vet inte, är tillbaka. Som regissör. Annars brukar han ju mest skriva manus. Jag vet inte hur karln hinner, men han spottar ur sig hur många manus som helst åt sitt bolag Europa Corp., och de flesta av dessa filmer går direkt på DVD utanför den franskspråkiga marknaden.
Jag såg aldrig hans ARTHUR OCH MINIMOJERNA (2006) på bio. Jag såg den på DVD. Rättare sagt: jag satte på DVD:n, men filmen var så pissusel att jag gjorde något helt annat samtidigt. Jag stängde aldrig av filmen, men den var så ointressant att det bara inte gick att titta och jag har inga som helst minnen av den. Mer än att den varvade mellan animerat och live action.
ARTHUR OCH MALTAZARD heter uppföljaren. Den såg jag på bio igår. Eller... Jag såg 25% av den. Det var fullkomligt omöjligt att hålla sig vaken. Efter en kvart eller så somnade jag. Jag vaknade upp då och då (och hörde fler snarkningar från den fåtaliga publiken).
Jag konstaterade att minimojerna ser rätt fjolliga och metrosexuella ut, och i en scen tar minimoj-versionen av Arthur och slätar av hjältinnan.
Plötsligt slutar filmen mitt i en scen och det kommer upp en text som berättar att fortsättning följer. Kunde de inte berättat det i förväg? De små barn som fått följa med på pressvisningen blev besvikna när de inte fick se hur det gick.
Skiten är förresten dubbad till svenska, vilket förstås ser för jävligt ut.
Mia Farrow och de andra ser ut som aborrar som tjippar efter luft när läpprörelserna inte stämmer.
Förresten, låter inte "minimoj" som väldigt små könsorgan? När kommer ROCCO OCH MINIMOJERNA?
Den del av ARTHUR OCH MALTAZARD jag såg kan bara få betyget
(Biopremiär 4/12)
Jasså, du undrar vad filmen handlar om? Jaha. Det orkar jag inte redogöra för, så jag snor det som stod i pressmeddelandet:
Arthur är fylld av förväntan. I natt avslutas månens tionde cykel och han kommer kunna återvända till Minimojernas rike för att träffa Selenia. Minimojerna är lika fulla av förväntan. De har förberett en stor fest till hans ära och Selenia har tagit på sig sin vackraste klänning.
Men just denna dag, av alla dagar, beslutar sig Arthurs pappa för att förkorta familjens vistelse hos mormor. Precis när de ska ge sig iväg kommer en spindel släpande på ett risgryn som den placerar i Arthurs hand. På risgrynet står det SOS och Arthur förstår direkt, Selenia är i fara! Han tvekar inte ett ögonblick att ge sig iväg till hennes undsättning, även om det innebär att han måste klura ut en farlig väg tillbaka, falla huvudstupa in i Max' bar, stöta ihop med Kröbs trupper (De Sju Rikenas nye tyrann), rädda skinnet på Betameche, bekämpa stora äckliga råttor, grodor och håriga spindlar...endast för att upptäcka att ingen av Minimojerna sänt budskapet om hjälp! Nu återstår bara frågan om vem som gillrat en så slug fälla för att lura tillbaka Arthur?
Svenska röster: MARIE SERNEHOLT, SEBASTIAN KARLSSON, REUBEN SALLMANDER, PETTER, KRISTIAN LUUK, LIZETTE PÅLSSON,
DANIEL ANDERSSON m fl.
För en timme eller två sedan gick jag genom den där gränden/gården vid sidan av Tingsrätten i Malmö; den som går mellan Kalendegatan och Stortorget. Ur en sidodörr till Tingsrätten kom det ut en polis med några papper i handen han betraktade. "Vi ska bara in på gården här," sa han. Bakom honom gick en kortvuxen, lite korpulent kvinna med mörkt hår och bredvid henne en något längre, korpulent man som såg ut att jobba med begagnade bilar. Jag tyckte först att det såg ut som om de höll varandra i handen. Men så såg jag: De satt ihop med handklovar! Och de verkade fullkomligt obesvärade av detta faktum. Vem som var bov och vem som var polis av de två framgick inte, och jag kunde ju inte stanna upp och stirra. Jag nöjde mig med att ropa "Apajävel!" åt dem.*
Det har ju rapporterats att Sam Raimi ska samarbeta med en viss Federico Alvarez, och göra en fullängdsversion av Alvarez' kortfilm PANIC ATTACK; en deal som påminner om den mellan Peter Jackson och DISTRICT 9-pojkarna. Här är kortfilmen:
Det är bara det att PANIC ATTACK inte är så originell som hävdats. Idag fick jag ett mail från Marco Viola på den italienska sajten Splattercontainer. Han hade rotat fram den holländska kortfilmen Geweldenaren van ver från 2004, en showcase för tre små holländska bolag. Några av killarna jobbade senare med de där trailrarna för WORST CASE SCENARIO. Ja, vad ska man säga? Nog är det i princip samma film...
Jag har nämnt Fred Olen Rays kommande TV-pilot om Buck Rogers flera gånger tidigare. Här är så en första teaser. Även om man inte ser mycket mer än ett rymdskepp, ser ju det här minst sagt coolt och lovande ut!
Hittade nyss de här två omslagsmålningarna till två Nick Carter-böcker från 80-talet. Intressant att se utan logga och titel. Ännu intressantare om de (och fler) vore till salu någonstans...
Journalist, kritiker och författare. Har recenserat film sedan 1993. Skriver manus till flera tecknade serier, däribland 91:an, Åsa-Nisse, Uti vår hage och Fantomen. Ledamot av Svenska Serieakademin sedan 2007. Startade TOPPRAFFEL! 2008.
Domän och en del annat kostar förstås pengar. Du som gillar TOPPRAFFEL! är välkommen att skänka en liten slant, om du har lust. Skanna QR-koden med PayPals app.
En 178 sidor tjock samling med mina gamla kultfilmskrönikor ur Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten. Nu tillgänglig från Adlibris.
På spaning efter det mög som flytt
Över 320 sidor TOPPRAFFEL! En väldig massa inlägg från den här bloggen - allt som inte är filmrecensioner och YouTube-klipp, ungefär. Humor & vardagsbetraktelser, garanterat fri från illustrationer. FÖRORD AV JAN SIGURD.
The Horror Movie Book
THE HORROR MOVIE BOOK - 247 sidor skräckfilmsrecensioner på engelska. FÖRORD AV BRIAN YUZNA. Nu tillgänglig från Adlibris.
Inlägg
