lördag 14 november 2009

Bio: 2012

Vad säger ni om att ta en titt på Roland Emmerichs karriär? Det var ju inte i jons. Och när jag tittar på denne tysks filmografi, konstaterar jag att jag följt honom nästan från början. Okej, "följa" är att ta i - Emmerich är inte en regissör man följer, hans filmer är sådana som ses vare sig man vill det eller ej.
Men jag kommer ihåg när jag hyrde direkt-på-video-rullen MOON 44 på Vlado Video. 1990 kom den, och jag vill minnas att den hade en del imponerande inslag för att vara en liten B-film. Dessförinnan hade Emmerich gjort några ännu mindre filmer, varav jag tror GHOST CHASE släpptes här (och fanns hos Vlado).
 

1992 lät Emmerich Dolphan och Van Damme drabba samman i UNIVER-
SAL SOLDIER; en av världens bästa filmer, men därefter gick det utför. STARGATE blev omskriven för sina (då) avancerade effekter, men filmen var ju riktigt dum - liksom TV-serierna som jag försökt följa utan större framgång. INDEPENDENCE DAY är ju också dum, men jag gillar den ändå, det är ju rätt kul med allt flaggviftande, jag blir avundsjuk på stolta amerikaner. GODZILLA har jag väldigt vaga minnen av, eftersom jag tyckte den var kass och en skymf mot det riktiga monstret, THE PATRIOT var väl inget vidare (men innehöll en soldat som fick huvudet bortskjutet med kanonkula), THE DAY AFTER TOMORROW innehöll ett par maffiga scener, men var annars korkad och trist, och senast fick vi 10,000 BC som jag recenserade - och sågade - här i TOPPRAFFEL!, en totalt värdelös idiotfilm.


Men här har vi nu 2012, som lanseras som katastrof-
filmernas katastrof-
film. Vilket det på sätt och vis faktiskt är.
JORDBÄVNINGEN, SOS POSEIDON, SKYSKRAPAN BRINNER, STINSEN BRINNER; storfilmer med en lång rad superkändisar från olika delar av nöjesvärlden, som råkar illa ut. I 2012 får vi inga superkändisar, utan i stället några mer eller mindre habila skådespelare.
 

En forskare upptäcker att världen kommer att gå under 2012 enligt en gammal kalender skriven av mayafolket. Världens ledare tänker ut en plan för att rädda delar av Jordens befolkning, djurliv, flora och fauna och Mona Lisa. John Cusack, en skådis jag gillar, är frånskild och misslyckad författare som är ute och kör limousin med sina barn när katastrofen är ett faktum. Woody Harrelson är en dåre i skogen som har luskat ut alla konspirationer. Danny Glover, som är en rätt kass skådis, är USA:s högtravande president som gillar att be och prata om tro. Oliver Platt är en slem pamp. Alla vill de finnas ombord på de arkar som byggs.
 

Om vi tar det negativa först: 2012 är åt helvete för lång med sina 158 minuter. Det blir rätt segt och småtrist när det inte smäller och brakar. Och rollfigurerna är inte speciellt kul, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om dem.
 

Men så har vi då katastroferna och ja, oftast satt jag bara och stirrade med öppen mun. Whoa! Det här är verkligen pampigt. Skyskrapor välter runt hjältarnas lilla flygplan, jättevågor sväljer städer, byggnader glider ner i underjorden - och inte blir det sämre på jättebiografen Royal i Malmö.
Jag imponeras i synnerhet av scenerna med arkarna mot slutet, då filmen får drag av gammal science fiction. Jag älskade sådant som barn: hemliga anläggningar inuti berg, otroligt gigantiska farkoster, tusentals människor som trängs och ibland trillar ner i avgrunder. Och: helikoptrar fraktar afrikanska djur hängande i selar!
 

Mer positivt är att tösabitarna Amanda Peet och Thandy Newton medverkar, och de vill man ju ha. Med smör på. Fast filmens största överraskning och positiva inslag, är att Zlatko Buric medverkar. Zlatko vem? Dansk-kroaten från PUSHER! "Du skooller maj, Franke! Trelvetoosen!"
 

På IMDb uppges det att 2012 är filmad på 35mm och en del andra format. Men mot slutet, då det är en massa inomhusscener, blir jag lite irriterad på fotot, som plötsligt blir alldeles för kallt och digitalt och ser lite billigt ut.





 



(Biopremiär 13/11)

Härmed är Oscarsvarning utfärdad!

fredag 13 november 2009

Årtusendets film!

Hur ska det bli möjligt att slå det här?!
HÄR finns aningen mer info.

torsdag 12 november 2009

Årets mest udda genrefilm?

Skräckfilmerna från Norden blir bara fler och fler. Island vill också ge sig in i leken. Om inget annat bidrar de med en film som har den mest bisarra titeln. REYKJAVIK WHALE WATCHING MASSACRE. HÄR hittar ni en trailer, som ... nja, jag vet inte - verkar filmen cool eller tradig? Jag tycker ju liksom att fiskebåtar per automatik är tradigt. Fast lite fräckt är det nog ändå. Notera att den isländske poeten Gunnar "Leatherface" Hansen medverkar.

När TOPPRAFFEL! rycker in

I min recension av PARANORMAL ACTIVITY skriver jag att handling och utförande är snott från IN MEMORIUM från 2006, och att den filmen aldrig släpptes.

Men vad hände då nu? Jo, jag ryckte in. Så här får det ju inte gå till. Så: TA-DAA! Scanbox köpte IN MEMORIUM!

Machete

Någon undrar kanske varför jag de senaste dagarna mest lagt upp trailers från YouTube och korta notiser, och inte några långa haranger och recensioner. Tja, jag har gått och blivit med (ännu) ett jobb med tjusig engelsk titel och håller på och marknadsför och har mig, vilket är skitkul. Dessutom är det inga pressvisningar i Malmö den här veckan; UIP och Disney struntade i oss här nere, så det blir till att gå på ordinarie premiärer i helgen.
Men i väntan på dessa, kan ni ju alltid glutta på den här affischen till Robert Rodriguez Steven Seagal-raffel MACHETE, som ju är på gång.
Och affischen här under (klicka för gigantisk version) är troligen gjord för fejktrailern 2007, men den är något av det snyggaste jag sett. Den som inte vill se den här filmen är dum i huvudet!

onsdag 11 november 2009

Veckans näst bästa nyhet!

Handlar självklart också om Mighty Dolph!

Rövspark!

Jag tycker mig ana ett tema här...
I förra inlägget skrev jag om HIGH KICK GIRL!
På Stockholms filmfestival visas BITCH-SLAP!
...Och här har vi första teasern till KICK-ASS!



Dags att göra en svensk variant? PUNGSPARK?

Sjuttonårig tös sparkar röv!

Eftersom jag inte var i Cannes i år, såg jag inte den japanska slåssfilmen HIGH KICK GIRL! som en polare till mig säljer. Men efter att ha sett de här två trailrarna - den första är roligast - är jag jääävligt sugen på att kolla in den! Det här är martial arts right up my alley och det är bara att hoppas att någon vågar köpa in den. Herregud, blir folk kickade i huvet på redigt? Vad menar japanerna? En pdf med Hollywood Reporters recension från Cannes finns HÄR.



tisdag 10 november 2009

Veckans viktigaste nyhet

Ja, självklart är veckans viktigaste nyhet att Dolphan blir en av programledarna för Melodifestivalen. HÄR skriver Expressen om det och ackompanjerar med en video. Innebär detta att jag nu plötsligt måste börja titta på Melodifestivalen?

Sjung och dansa med Ash och de onda döda!

Den gode Jimmy skickade över de här länkarna, och dessa snuttar ur EVIL DEAD THE MUSICAL måste förstås visas upp:



Bakomfilm

Här är en väldigt kort behind the scenes-film från kommande svenska skräckfilmen MARA. Det händer absolut ingenting. Men ändå. Här är den:

måndag 9 november 2009

Ny dansk skräck på gång!

Vi ger oss inte, vi här uppe i Norden! Vad gäller skräck är vi det nya Italien! Eller, tja, kanske...
I vilket fall: FINAL SOLUTION är en kommande dansk naziskräckfilm. Den flotta hemsidan finns HÄR och deras teaser ser ju riktigt bra ut! Spännande projekt...

Bio: Paranormal Activity

Årets mest överraskande succéfilm från de amerikanska biograferna anländer till Sverige.
PARANORMAL ACTIVITYS budget var $11 000, vilket förstås är ingenting i filmbranschen. Efter en månad hade den spelat in $6 1580 588 enbart i USA. Hur kommer sig detta? Varifrån kom den här filmen? Varför plockades just den här filmen ut bland hundratals låg-lågbudgetfilmer för att bli en sensation? Och framför allt - är den något att ha?
Låt mig börja tre år tillbaka. År 2006. Jag läste min gode vän, den brittiske genrefilmjournalisten MJ Simpsons recension av en liten amerikansk låg-lågbudget som heter IN MEMORIUM (ska stavas så), samt MJ:s intervju med dess regissör; Amanda Gusack. Uppenbarligen är denna spökfilm hur otäck som helst. Jag ville förstås se filmen, så jag mailade Gusack och bad om ett recensionsex. Tyvärr hade hon inte möjlighet att skicka filmen, jag minns inte riktigt varför.
IN MEMORIUM visades på en rad festivaler och fick lysande kritik, men jag har fortfarande inte sett den. Nu är det 2009 och Gusacks film har av någon anledning fortfarande inte fått distribution.
Här kommer så PARANOR-
MAL ACTIVITY av någon som heter Oren Peli (Oren? Är han skitig?), och plötsligt har kritiker runt om på nätet åter börjat ta upp IN MEMORIUM. Varför? Jo, tydligen är PARANORMAL ACTIVITY en blatant kopia på IM MEMORIUM; av allt att döma är det samma film, fast sämre och långt ifrån lika otäck.
I Pelis film spelar Katie Featherston och Micah Sloat, ähum, Katie och Micah (precis som i THE BLAIR WITCH PROJECT behåller skådisarna sina riktiga namn). Katie hävdar att hon sedan barndomen hemsöks av ett spöke och att detta spöke nu följt med in i det nya hemmet. Micah köper en videokamera för att dokumentera eventuella övernaturliga aktiviteter medan de sover (ungefär som huvudpersonen gör i Johannes Pinters SLEEPWALKER).
Gissa vad! Det är någon där! Varje natt klampar ett osynligt spöke in i sovrummet och ställer till med hyss, som att dra täcket av dem eller smälla i dörren. Mot slutet av filmen blir spöket lite mer hotfullt och våldsamt.
Allvarligt talat: jag tyckte PARANORMAL ACTIVITY var mer eller mindre stentrist. Hela filmen är skjuten med kameran Micah köpt och jag är förbannat trött på pseudodokumentärer filmade med shaky-cam. Jag tyckte att [REC] var rätt okej, men de flesta är bara irriterande, från BLÄH WITCH till CLOVERFIELD. Jag tyckte också att Katie och Micah var rätt jobbiga, i synnerhet Katie när hon får panik och skriker, vilket händer för jämnan. Jag fick lust att ställa mig upp och hojta "Håll käften, din hynda!".
Okej, men spöket, då? Är scenerna med spöket otäcka? Nä. Ålrajt, jag gillade en scen där Katie släpas ur sängen, dragen i benen, men det var väl allt. Å andra sidan tyckte några av mina kollegor som var på pressvisningen att de här scenerna var mycket, mycket otäcka och skrämmande. Ja, jag vet. Jag är härdad, jag har sett tusentals skräckfilmer, det är svårt att skrämma mig. Men jag har svårt att tro att PARANORMAL ACTIVITY kommer att skrämma publiken. Den torde snarare söva den.
Så, hur kommer det sig att den har dragit in så mycket stålar i Amerika? Fråga inte mig. Jag är bara en gammal skräckfilmsfan och filmkritiker. Jag funderar faktiskt på att se om filmen med en vanlig publik för att kolla dess reaktioner.
När jag recenserade THE BLAIR WITCH PROJECT i NST tvekade jag vad gällde betyget. Jag satte en tvåa. Senare ångrade jag mig - jag borde satt en etta. Jag känner samma tvekan nu. Om jag sätter en etta kanske jag ångrar mig efter att ha sett om filmen. Så det får bli ett snäpp högre. Men bara som gardering.
(Recensioner av uppföljarna: PARANORMAL ACTIVITY 2, PARANORMAL ACTIVITY 3)






(Biopremiär 13/11 - fredagen den 13:e!)

Born to Raise Hell!

Spännande, spännande. Här har vi en ny actionrökare under inspelning. Jag citerar Voltage Pictures' handlingsreferat:

"A hard core Interpol Agent is assigned to an Eastern European task force to target gun trafficking and dope running throughout the Balkans. While investigating a Russian gun dealer, his team is caught in a bloody street war between a Gypsy gang and the Russians, leaving one task force member dead. Fueled with vengeance, he leads us on an action packed thrill ride while avenging his friend's death."

Och här har vi rollistan:

Steven Seagal som ... Handsome B. Wonderful!!!



Banned in Britain

När jag började samla på VHS-film på 1980-talet, beställde jag det mesta från England. Utbudet var stort, priserna hyfsat billiga, katalogerna var skrivna på ett begripligt språk, och även om BBFC; den engelska filmcensuren, ibland klippte och hade sig, var situationen långt ifrån lika hemsk som i Sverige på den tiden. Visst hände det att jag beställde film från Holland, men då blev det betydligt dyrare.
Som bekant gör ju den svenska filmcensuren inte mycket väsen av sig idag, däremot kan BBFC fortfarande lägga sig i och förkorta filmer. Och nu har de varit framme och totalförbjudit en film. Någon ville släppa den japanska skräckfilmen GROTESQUE i England, men BBFC kände att de inte kunde förse den filmen med en artonårsgräns.
GROTESQUE (som inte ska blandas ihop med Linda Blair-filmen!) är inspirerad av HOSTEL och SAW, men enligt BBFC beror förbudet på att till skillnad från dessa amerikanska filmer, har den japanska rullen ingen
som helst handling och karaktärsuppbyggnad och består enbart av grov tortyr och snaskiga mord. Enligt en tysk bekant som sett filmen, stämmer detta - GROTESQUE påminner om den mest ökända av GUINEA PIG-filmerna; FLOWERS OF FLESH AND BLOOD, med den skillnaden att det är två tjejer och inte en som råkar illa ut. Vissa försök till svart humor ska finnas, men i övrigt är detta, jag citerar, "en stinkande hög skit".
Efter att ha sett filmens trailer kan jag förstå BBFC:s beslut. Här är den. OBS! Endast för härdade!

söndag 8 november 2009

The Evil Dead tillbaka på bio!

Åtminstone i USA och Kanada. Sage Stallones bolag Grindhouse Releasing ska släppa ut Sam Raimis genombrott igen.
Raimi har ju länge pratat om att göra en remake på filmen, något som gjort fans upprörda och något som är en omöjlighet, eftersom det inte går att ersätta Bruce Campbell - det sistnämnda håller Raimi med om. Han motiverade en nyinspelning med att säga att nästan ingen har sett originalfilmen på bio, det var först på video den blev en hit.
Nåja. Eftersom en del äldre filmer nu görs om till 3D-versioner, föreslog jag för ett tag sedan en 3D-konvertering av EVIL DEAD. Det hade fanimej varit något att se på en stor duk! Men den vanliga versionen är inte dum den heller.
Men vi vågar väl inte hoppas på att någon vågar ta hit en kopia... Modiga distributörer kan maila Grindhouses David Szulkin på info@grindhousereleasing.com.

Vilorum

På Malmö Central finns en pressbyrå med ett väldigt bra tidningssortiment. Numera åker jag tåg väldigt sällan, men jag går förbi Centralen ett par dagar i veckan för att kolla tidningar.
Då noterar jag även en massa andra konstiga saker på Centralen, som är under ombyggnad och tydligen inte står klar förrän 2011. Först och främst ropas det ut tågtider stup i kvarten - och de är hur förvirrade som helst. I stort sett alla tåg är försenade eller startar sent, eller kommer in på andra spår, och de som ropar ut har själva svårt att reda ut vad som sker och stakar sig och säger fel. Roligast var när en kille glömde stänga av mikrofonen och började svära.
Centralen stänger vid midnatt och öppnar tjugo i fem på morgonen. Finns det någon orsak till att inte ha öppet dygnet runt? Noterade samma sak i Göteborg. Det har hänt flera gånger att jag sett oförstående utländska turister bli utslängda med sitt bagage.
Toaletten är av någon anledning bemannad, ligger i källaren och stänger under tidigt kväll, typ åtta eller nio. Därefter finns det bara en väl gömd handikapptoalett. Centralens personal tillbringar kvällarna med att visa folk till eventuella toaletter i närheten.
Det finns ganska lite bänkar och andra sittplatser på Centralen. På förmiddagar och sena kvällar sitter och ligger det folk och sover på bänkarna i väntan på avgångar. Dessa väcks oftast bryskt av de stenhårda ordningsmän som patrullerar där. En kille hade satt sin väska bredvid sig på bänken. Han fick en utskällning av en vakt - där ska minsann finnas plats för andra att sitta. Killen såg oförstående ut. I synnerhet som Centralen var folktom just då.
Men allt detta sovande på bänkar fick mig att tänka på en grej jag förträngt. På 70-talet vill jag minnas att det bredvid den offentliga toaletten på köpcentrat Infarten i Landskrona, och kanske på andra ställen, fanns en dörr märkt "VILORUM" eller möjligen "VILRUM". En gång stod dörren på glänt och jag kikade in. Därinne fanns en mjuk brits, kanske också en kudde.
Så här mer än trettio år senare undrar jag: hur funkade dessa vilorum? Lade man i mynt och låste in sig och vilade? Och hur länge fick man ligga därinne?
Ibland känner jag att det vore skönt med vilorum. Till exempel under Bokmässan i Göteborg härommånaden, när jag kvällen innan tvingades slå ihjäl massor av timmar och var skittrött. Då hade det varit härligt att kunna ligga ner en stund.
Men vilorum hade väl aldrig funkat i dagens samhälle. Folk hade säkert flyttat in där.

lördag 7 november 2009

Sådant som får mig att vilja bli en sur gubbe som skriver insändare

Igår var jag och såg den extremt hajpade filmen PARANORMAL ACTIVITY. Den gjorde mig inte speciellt glad. Recension kommer någon gång i nästa vecka.
Däremot blev jag inspirerad av filmen. Av dess minimala budget och framgångar. Dessförinnan blev jag inspirerad av den kommande svenska skräckfilmen MARA (trailer här under någonstans).
Dessa två inspirationskällor fick mig att rota fram ett gammalt synopsis och knacka loss på ett manus. Oj, vad det gick undan! Och jag fick hela tiden bättre och bättre idéer.
Men så kände jag att det nog var dags att tvinga mig själv till att sluta. Det var ju fredag. Jag behövde handla ett par grejor. Och varför inte gå förbi Hipp och ta en öl och äta buffé? Kanske träffar jag några kollegor där, åtminstone två brukar gå dit till fredagsbuffén.
Med en ICA-påse i näven äntrade jag Hipp. Hög musik och packat med folk. Jag försökte hitta mina vänner med de sågs inte till. Jag tittade upp mot buffébordet - och konstaterade att det plockats bort! Nåja, när jag ändå var här kunde jag ju ta en after work-öl, det var jag värd.
Precis när jag fått min billiga ölflaska till överpris (det är något slags paradox) upptäckte jag att buffén inte alls var bortplockad, de hade bara flyttat på det. Fan, och nu hade jag en flaska öl i handen. Ingenstans att ställa den, alla bord var upptagna, och ingenstans att hänga rocken - det gick inte att ta sig genom lokalen till garderoben, och inte fanns där några lediga stolar att hänga den över.
Jag drack upp ölen och iförd rocken traskade upp till buffén.
Då kände jag att någon knackade mig på axeln. Bakom mig stod en ung man i kostym. Tydligen var han ägare eller delägare till Hipp, eller något slags chef.
"Buffén ingår bara om man beställer - nere i baren!" sa han.
"Jag vet," svarade jag.
Mannen nickade allvarligt och ställde sig i ett hörn och tittade misstänksamt på mig. Jag gick skamset iväg med min välfyllda tallrik. Jag lyckades ställa mig på ett hyfsat säkert ställe där det gick att stå och äta. Mannen glodde på mig.
Vad fan var det där? Är det inte jävligt oförskämt att gå fram och säga så till sina gäster? Vad hade han tänkt sig? Att jag skulle ha ölflaskan eller vinglaset i fickan eller bakom örat medan jag trängdes runt buffébordet? Och sedan sätta mig i knät på någon annan och äta?
Väldigt konstigt.
Hade jag varit lagd åt det hållet, hade jag skrivit till Hipp och klagat och krävt en ursäkt. Men först skulle jag skriva en insändare till tidningen, bara för att krogen skulle förnedras och i ett svar direkt skriva att de önskat att jag kontaktade dem innan tidningen.
Jag skyfflade i mig buffén så fort det gick, och sedan letade jag ett par minuter efter ett ställe att ställa den tomma tallriken på. Alla som bokat bord blängde surt när jag försökte ställa den hos dem.
På väg ut såg jag att en av mina kollegor stod inträngd vid ett ståbord i andra ändan av krogen. Jag gick bort och pratade en stund. Jag konstaterade även att jag inte hade kunnat gå dit med min tallrik och äta, eftersom där var för trångt och servitriserna passerade var trettionde sekund med ett "Ursäkta!". Fast det gick ju inte att prata ändå i oväsendet.
Jag gick iväg satte mig annorstädes och tog en kaffe.
Hur kommer det sig att svenska tonårstjejer konstant utbrister "Oh, my God!"? "God" uttalas självklart "Gaaad".
Och varför sitter tonåriga invandrarkillar alltid och stampar technotakt med ena benet och trummar med händerna som om de har parkinsons? Jösses, jag blir ju nervös när jag hamnar bredvid dem. Sluta skaka så förbannat!
Tacka vet jag den gamle fiskargubben som jag såg på färjan till Hönö för snart tjugo år sedan. Han lyssnade på dragspelsmusik i en Walkman, hade trätofflor, stampade takten och sjöng med: "Raj raj raj di raj!"

fredag 6 november 2009

Ett idag sällan använt ord

Portmonnä.

torsdag 5 november 2009

Ny svensk skräck på gång

Jag ber att få återkomma med detaljer om den här... Kolla den första teasern så länge:

Ni kommer inte att tro era ögon!

Den här trailern...
Jag säger bara...
Nä, jag vet inte vad jag säger...
...För den här trailern ... den... Öh...
Äh, bara titta på den!

Apropå ingenting...


...Jag är förstås gammal fan av Killmaster. Ja, Nick Carter, agent N3 från AXE, alltså. Och då kan det ju vara bra att ha DEN HÄR LISTAN på samtliga titlar, inklusive namnet på författaren (förutom på de sista böckerna i serien).

This is it again and again and again...

Jaha. Det var väl inte alltför svårt att räkna ut. MICHAEL JACKSON'S THIS IS IT skulle ju bara biovisas i två veckor. Men alldeles nyss kom en pressrelease, i vilken det står att visningstiden förlängs med tre veckor beroende på publiktrycket. Alltså kommer den att gå i fem veckor och plockas ner lagon till att filmen släps på DVD till julhandeln.
Jag ska väl inte påstå att jag är förvånad.

onsdag 4 november 2009

Bio: En julsaga

Jag ville minnas att Charles Dickens' " A Christmas Carol" aldrig hette "En julsaga" på svenska, utan "En spökhistoria i vid jul" - så jag kollade upp det och jo, jag hade rätt. Även varianter på detta har förekommit, samt "En julberättelse". Vad jag vet har den här berättelsen aldrig riktigt förknippats med jul i Sverige, utan snarare med spökhistorier. Jag vet inte om det finns folk som läser den här varje jul, däremot händer det att den plockas fram vid spöktillställningar.
Robert Zemeckis' animerade 3D-film EN JULSAGA - eller DISNEYS EN JULSAGA, som de kanske vill att man ska skriva - hoppas bli årets stora julfilm.
Fan vet.
Men missförstå mig rätt här nu.
Det är möjligt att EN JULSAGA blir en julhit i den anglosaxiska världen. I Sverige blir det svårare - och inte bara beroende på att vi inte har berättelsen som jultradition.
Filmen är gjord med hjälp av motion capture-teknik; Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth och de övriga skådespelarna har agerat sina scener uppkopplade till datorer, och senare blivit animerade. Som så ofta är fallet, medför detta att figurerna ser lite otäcka ut i ansiktet - i de flesta fall är teckningsstilen realistisk, och denna realism gör att de ser ut som degiga zombies.
Storyn är den välbekanta. Snåljåpen Scrooge (Carrey) hatar allt som har med jul att göra och han hatar att hjälpa andra. Han hatar människor och omvärlden rent allmänt, och folk är rädda för den girige och elake gubbjäveln. Men så på julaftonsnatten uppsöks han av tre andar som tar med honom och visar hur han haft det, hur det är ställt just nu, och vad som kommer att ske i framtiden, och se, efter att ha blivit skrämd av detta, blir Scrooge en ny, jul- och människoälskande människa.
Scrooge lär inte vara den enda som skräms: EN JULSAGA är ovanligt nog försedd med en elvaårsgräns, och den är nog befogad. För jag kan verkligen tänka mig att filmen, spökena, andarna och flera situationer kan skrämma skiten ur barn. De är nämligen riktigt otäcka emellanåt.
Speciellt rolig är filmen inte heller. Det görs väl ett par försök till tokerier, men det var inget jag skrattade åt.
MEN! Jag måste säga att jag gillar den här filmen ändå. Ja, mer än så: jag tycker mycket om den och vill redan se om den. Detta helt enkelt därför att den fullkomligt dryper av stämning. Animationstekniskt är det så imponerande att jag tappar hakan. 1800-talets London i julskrud lyser varmt av gaslyktor och juleljus, alltmedan Christmas Carols strömmar i den kalla natten. Kameran glider obesvärad omkring i de tredimensionella miljöerna, och om jag då bortser från de groteska ansiktena, tycker jag att det är så vackert, så vackert. Jag blir sugen på kalkon, även om vi ju inte har det till jul här i Sverige.
Vad gäller betyget blev jag lite tveksam, men jag beslutade mig till slut för att vara snäll. Men om du ska ta med dig små barn till visningen får du själv avgöra.
Plus för att Fionulla Flanagan från FAMILJEN MACAHAN medverkar.





(Biopremiär: 6/11)

Bio: The Box

Richard Kelly långfilmsdebuterade år 2001 med DONNIE DARKO, en märklig och smart liten film som vann en massa priser, blev en kultfilm över en natt och gjorde Jake Gyllenhaal till stjärna.
Jag var inte ensam om att med spänning se fram emot Kellys nästa film - vilken oturligt nog visade sig bli SOUTHLAND TALES, som 2006 tävlade i Cannes. Kritikerkåren hävdade att detta ytterst märkliga och tråkiga science fiction-drama var en av de sämsta filmer som någonsin visats i Cannes. Och ja, SOUTHLAND TALES är fruktansvärd. Jag misstänker att det var något slags vanity project: efter DONNIE DARKOS framgångar, försågs unge Richard Kelly med en massa pengar han fick göra vad han ville med - han var ju "konstnär".
SOUTHLAND TALES spenderade några år på hyllan innan den släpptes direkt på DVD i större delen av världen. Den här gången var filmen kraftigt kortad och omklippt, men det är fortfarande ett rörigt och pretentiöst filmhelvete.
...Och nu är Richard Kelly tillbaka på världens biodukar med THE BOX, en film som hårdlanseras.
Författaren Richard Matheson är en legend. Han är troligen mest känd för sin vampyrroman "I Am Legend" ("Varulvarna" på svenska!!!), som filmatiserats tre gånger, men han har skrivit mycket, mycket mer än den för tidskrifter, TV, filmer och annat. Han skrev manus till ett par av Roger Cormans Poe-filmer, han skrev för THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och THE TWILIGHT ZONE, han jobbade med Dan Curtis på dennes version av DRACULA med Jack Palance, han skrev Playboynovellen som Spielbergs bästa film DUELLEN bygger på, och romanen "The Legend of Hell House", och... Jag kan hålla på i en evighet.
THE BOX bygger på Mathesons novell "Button, button", som jag inte har läst, så jag ska inte spekulera i vad som händer i den. Richard Kellys version - Kelly skrev även manus - utspelar sig 1976. Cameron Diaz och James Marsden spelar ett gift par som båda samma dag får dåliga nyheter. Diaz måste sluta sitt jobb som lärare och Marsden kom inte in på en astronaututbildning. Inte bra - eftersom de behöver stålarna.
Men det dröjer inte länge innan någon knackar på dörren. Diaz öppnar och möter en mystisk man (Frank Langella), som saknar halva ansiktet; efter en olycka har han ett hål genom huvudet (faktiskt en riktigt cool make up-effekt). Den mystiske mannen kallar sig Arlington Stewart och han har ett mycket märkligt erbjudande:
Han räcker Diaz en låda med en stor, röd knapp på. Han ger henne ett val och 24 timmar att bestämma sig. Om hon bestämmer sig för att trycka på knappen kommer Stewart att ge henne en miljon dollar cash. Men! Då kommer någon hon inte känner någonstans i världen att dö. Om hon inte trycker på knappen, kommer Stewart tillbaka och hämtar lådan och hon ser honom aldrig igen.
Diaz diskuterar vad hon ska göra med sin man. De behöver ju pengarna. Och det här erbjudandet är ju bara konstigt. Det kan liksom inte vara något annat än ett trick. Och efter att ha öppnat dess botten, konstaterar de att lådan är tom. Så ... de trycker på knappen.
Fram tills nu är THE BOX riktigt bra. Jag menar det. Det är både spännande och intressant, som en bra Richard Matheson-historia ska vara. Men det dröjer bara cirka 30 minuter in i filmen innan de trycker på knappen.
Eftersom jag inte läst novellen, vet jag inte vad som händer i den versionen efter att de tryckt på knappen. Om vi alls får veta vad som händer. Hade jag skrivit storyn, hade jag slutat där. Detta hade blivit en perfekt episod av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS. Knappen triggar vår fantasi. Vi behöver inte få veta vad som händer.
Fast nu är ju inte Richard Kelly jag. Han fortsätter med historien i ytterligare 75 minuter - och hans film blir dålig. Usel! Den fortsätter i all evighet, den blir töntig, den urartar i metafysiskt mumbojumbo, och den ... Herregud, Kelly förvandlar den till en av årets sämsta filmer! Jag hatade den. Jag såg THE BOX på en pressvisning för mer än två månader sedan, och på den lämnade ett par kritiker visningen, och efteråt verkade det som om alla avskydde filmen. Vi var alla överens om att den öppnar väldigt bra, direkt enastående. Men man kan väl inte släppa bara filmens första tredjedel, eller hur? (Tja, hade jag varit Kelly, hade jag gjort det, jag hade släppt den som en halvtimmes TV-film med ett bra slut)
Precis som SOUTHLAND TALES, är THE BOX en tråkig och irriterande soppa. Kanske var Richard Kelly ett one hit wonder. Precis som M Night Shyamalan. Deras senaste filmer har mycket gemensamt: de är pretentiösa, tråkiga och jönsiga. Snälla Hollywood, sluta ge dem pengar!





(Biopremiär 6/11)







Bio: Så olika

Romantik signerat Helena Bergström, kan det vara något?
Nej, det kan det bannemig inte! Kraftigt inspirerad av LOVE ACTUALLY och antagligen sponsrad av Stockholms turistbyrå, har Bergström (både manus och regi) snott ihop en banal, förvirrad och stökig film som knappast lär falla någon i smaken.
Vi träffar en rad par som inte har det sådär jättebra i sina förhållanden. En tjej på ett TV-bolag har ihop det med en divig programledare. En argsint politiker har en jobbig ex-make. Johan Widerberg är förlovad med Rikard Wolff, men tveksam. Och Philip Zandéns politiker har det inte så bra ihop med Nina Gunke (känd från Mac Ahlbergs porrfilm MOLLY - FAMILJEFLICKAN). För att inte tala om Rolf Lassgård, som inte är glad alls tills han får se Wolf som Strindberg på teatern och blir kär.
Och vad händer? Jo, eftersom det ska spelas in ett allsångsprogram på Skansen där Widerberg jobbar, får TV-bruden ihop det med honom. Zandén får ihop det med den arga politikern. Wolff får ihop det med Lassgård. Gunke får ihop det med politikerkvinnans ex-make. De enda som har ihop det hela tiden och är sympatiska, är Siw Malmkvist och Fredrik Ohlsson, som ju är gifta även i verkligheten.
SÅ OLIKA är illa genomtänkt och illa skriven, den är dum och tråkig, och full av osympatiska rollfigurer. Möjligtvis med undantag för Zandén som ser ut som en tafatt folkpartist. Johan Widerberg ser skitkonstig ut och har en rälig, stirrande blick. Han är väldigt mycket kortare än Wolff, så de ser skojiga ut tillsammans.
När man tror att det inte kan bli mycket värre, dyker Arvingarna upp och alla stämmer upp i "Eloise".
Så ofta tillfälle ges, får vi rundvandringar på Skansen och i stadshuset, och ibland ute på idyllisk landsbygd.
Av någon anledning står det inte vem som spelar vad i eftertexterna, men påfallande många i eftertexterna heter Bergström i efternamn. En kollega påpekade att hela filmteamet syns i en scen, vilket jag tyvärr inte noterade. I övrigt består filmen nästan bara av närbilder, ibland extrema närbilder så att alla blemmor syns.






(Biopremiär 6/11)












Bio: Rembrandts anklagelser

Härom veckan recenserade- och totalsågade jag Peter Greenaways trista och superpretentiösa Rembrandtfilm NATTVAKTEN. Och här har vi ännu en film om Rembrandt - av Peter Greenaway! Visas inget annat på Malmös biografer?! Är det en bisarr trend?
Den här gången handlar det om en ren dokumentär. Det påstås ju att tavlan "Nattvakten" innehåller ledtrådar till ett mord - och i den här filmen försöker Greenaway lösa fallet.
Det lustiga är att det hela är mycket bättre den här gången! Där NATTVAKTEN var tråkig, är REMBRANDTS ANKLAGELSER intressant. Greenaway själv är berättare (hans frasering är likadan som John Cleeses, vilket är lite kul, och jag satt hela tiden och väntade på att han skulle säga "Jarlsberg") och dyker då och då upp i en ruta mitt i bilden. I övrigt består filmen förstås mest av tavlor, men även av dramatiserade scener, varav en del från NATTVAKTEN.
Jag har tidigare skrivit att jag inte har mycket till övers för Greenaways åsikter och i synnerhet hans märkliga uttalanden om att filmkonsten är utarmad beroende på att vårt samhälle är textbaserat. Extra märkligt är det då att Greenaway själv är så otroligt textbaserad, han lägger till och med in en massa texter i sina filmer.
Men, men. REMBRANDTS ANKLAGELSER är en bra dokumentär; en historisk och kulturell deckare. Visst ser det mest ut som ett TV-program, men ändå.







(Biopremiär 6/11)

tisdag 3 november 2009

Dolph igen...

HÄR är en låååång intervju med Dolphan. Hmm - undrar vad det är för svenskt projekt om första världskriget han har på gång...

Stora Dolph och Bronson-dagen!

Idag fyller Dolph Lundgren 52! Grattis på dig, Dolphan, om du av någon anledning läser TOPPRAFFEL! idag...

...Och hade han fått leva, hade även Charles Bronson fyllt år.

De leve!

Och här är en scen ur COMMAND PERFORMANCE:

Apropå serier...

...och en pågående diskussion på Kalle Linds blogg, vill jag bara publicera den här gamla rackaren:

Dragos har dragit

Det här var ju lite lustigt... Vilket sammanträffande: Nu i helgen skrev jag ju om seriefestivalen här i Malmö och kom in på de utställda Rip Kirby- och Modesty Blaise-stripparna. Jag skrev att de var intressanta att jämföra med dagens händelselösa, stiffa Fantomenstrippar, som bland annat går i Skånska Dagbladet.
Igår var det premiär för "nya" Skånskan. Liksom så många andra tidningar, har de gjort om blaskan, även om jag som inte läser den dagligen inte märkte någon förändring. Förutom en sak:
Tidigare hade de en helsida med serier, åtta strippar, tror jag. Nu har de skurit ner på den, så det är bara fyra eller fem, medan resten av sidan innehåller trista kryss och sudoku. Och det är ju tradigt, även om Skånskans seriesida inte innehöll några större sensationer. Fantomen avbröts mitt i ett äventyr, så nu får vi inte veta hur det går (Tips: Fantomen i strippform publiceras även på Fantomens hemsida och hos King Features).
Övrigt som försvann var den märkliga Ankeborg, som alltid hade konstiga poänger, och Medelålders Plus. Den sistnämna tilldelades för ett par år sedan en Adamsonstatyett för bästa svenska serieskapare. Detta var innan jag ingick i Svenska Serieakademin, och jag skulle aldrig ha nominerat eller röstat på Medelålders Plus. Man måste nog verkligen vara senior för att uoppskatta den ens lite grann.

måndag 2 november 2009

Solomon Kane

Solomon Kane är en av alla pulphjältar som Robert E Howard skapade. Jag har aldrig läst berättelserna om Kane, inte i skönlitterär form, men 1970-talets serieversion från Savage Sword of Conan gick ju ibland i svenska Conantidningar. Äventyren med Kane var ofta snyggt tecknade, men rätt träiga och svårlästa. Jag blev aldrig riktigt klok på vad han var för någon, vad det hela gick ut på.
Nåja. Nu blir han film och här är första trailern:



Tja... Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka... Lite som VAN HELSING men allvarligare?

söndag 1 november 2009

Jag - en välsignad man

Det har inte varit någon hejd på kulturupplevelserna idag.
Inte helt oväntat är jag inte den som går i kyrkan, så tillvida jag inte tvingas dit på grund av bröllop eller begravning. Eller om jag är utomlands och plötsligt drabbas av den där konstiga driften att kolla in kyrkor.
I eftermiddags passerade jag S:t Petri-kyrkan, en ganska pampig kyrka invändigt, faktiskt. På ett anslag utanför stod det att det skulle hållas Allhelgonakonsert klockan 18.
Först blev jag tveksam - vis av erfarenhet från förra året. Då gick jag nämligen förbi och såg att de utlovade julkonsert. Jag gick in i tron att det skulle vara en kör som framförde vacker julmusik - vilket det förvisso var. Men det var mer än en julkonsert, det visade sig vara en "sånggudstjänst", så mellan sångerna gick en präst igång, och så skulle det bes, och så var det allsång ur psalmboken, och fler böner, och nattvard och kollekt, och jag satt och vred på mig och undrade var fan jag hamnat, när folk runt omkring mig kastade sig ner på knä och bad för fulla muggar.
Nåja.
Jag gick trots detta in på dagens konsert.
Körsång kan om man har otur tillhöra det jävligaste som finns. Ni vet, när Kjell Lönnå kommer med sitt körskrälle, eller när det handlar om "alla kan sjunga"-körer, eller det värsta av allt: gospelkörer. Men körsång kan också vara det motsatta, vilket det tack och lov handlade om den här gången. Det var Annakören med fjorton damer som framförde verk av folk som Mendelssohn, och det var skirt och vackert, det lät som soundtracket, tja, någon påkostad riddarfilm när hjälten gifter sig, eller något sådant. Lite gåshudsframkallande. Synd att kyrkbänkarna är fruktansvärt obekväma.
Sedan hör det till saken att kyrkan var helt upplyst med levande ljus och det luktade jul.
Vid två tillfällen dök det upp en ung, blond tjej som visade sig vara präst. Hon läste en dikt av Bruno K Öijer, och så trillade hon in igen mot slutet och rev av Fader Vår, fast i den där nya tolkningen, som jag inte kan ... den heller. Fast några råkristna framför och bakom mig trumpetade tveklöst ut bönen. Dock inte två kvinnor i 60-årsåldern snett framför mig, de hade alldeles innan konserten diskuterat hur pass korkad och obildad Anna Anka är, och viskade om hennes morgonavsugningar.
Prästen avslutade med att vifta med armarna som en flygvärdinna och välsignade oss alla, så jag lämnade kyrkan som en ny människa. Jag firade med kaffe och hamburgare.
Fast man kan ju undra varför man tar med sig två skitsmå barn till en kyrkokonsert och sätter dem i lekhörnan, där de med jämna mellanrum satt och skrek eller hoppade och slog på saker. Dagens unga föräldrar är väl dumma i huvudet.
...Fast jag gillade barnteckningarna uppsatta på en vägg. Bilder på folk som umgicks med Jesus. Och Jesus var en glad kille med ett stort kors fastspikat på ryggen. Han lekte och hade kul med folk - hela tiden med korset på ryggen.

Konstrundan

Det pågår ju en seriefestival här i Malmö, och jag har ägnat helgen åt diverse vernissager och utställningar. Låt mig ta dem i den ordning jag bevistade dem.
Först ut i fredags var det vernissage på Spegeln; biografen alltså. C'est Bon Panorama II: Frankenstein. Det hölls en farlig massa andra serievernissage samtidigt, men självklart går temat Frankenstein före allt annat.
Den lilla seriekulturgruppen C'est Bon kan man tycka vad man vill om, och det gör jag också - om vi säger som så: jag delar inte deras politiska åsikter - men en del av dem är skickliga tecknare. Frankensteinutställningen består således av flera riktigt bra bilder inspirerade av monstret.
Under vernissagen visades även den allra första filmatiseringen av Mary Shelleys roman; en drygt tio minuter lång spurtversion, producerad av Edison 1910. Stumfilmen ackompanjerades effektivt av en flicka beväpnad med fiol
Från Spegeln gick jag över till Form/Design Center, där det förutom en liten minimässa med småförlag, hålles föredrag, workshops och ett par utställningar är upphängda.
Grassroots Comics vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Det är en glad, mustaschprydd indier som ligger bakom konceptet, som går ut på att vem som helst, var som helst i världen kan och ska uttrycka sig och sina känslor i serieform - och en rätt strikt sådan. Fyra rutor på en A4-sida, som kopieras i 20-30 ex och sedan sätts upp på busshållplatser, på väggar, anslagstavlor och så vidare. Det handlar mest om politiska budskap och det ser i de flesta fallen för jävligt ut. Det är de mest amatörmässiga av amatörer som gör sådant här, men visst är det lite - med betoning på lite - intressant att se valhänta serier från tredje världen.
Betydligt mindre valhänt är avdelningen "I seriernas värld" bestående av några serieoriginal från en samling superkändisar. Utställningen är alldeles, alldeles för liten, de utställda objekten är få, men visst är det coolt med originalstrippar från Rip Kirby, Terry & Piraterna och Modesty Blaise - från den tid då varje strip faktiskt hade substans, om man jämför med den bisarrt händelselösa Fantomen som går i Skånska Dagbladet. Vidare finns där bland annat en halvsida av Enki Bilal, en skiss till ett Watchmenomslag, och en manussida med layoutskiss till just Watchmen av Alan Moore. Manuset ser faktiskt för jävligt ut och jag undrar hur Dave Gibbons kunde teckna efter det här. Skrivet enbart med versaler i ett enda stycke över en helsida...
På lördagen spatserade jag iväg till krogen På Besök på Nobelvägen, där den sympatiske Gunnar Krantz ställer ut sidor ur sin akvarellnovell Vin och vatten. Gunnar är en av de personer i seriebranschen jag känt längst, eller åtminstone varit flyktigt bekant med. Jag gav mig ju in i fanzinesvängen redan 1981, och då var förstås Gunnar aktiv seriemakare.
När jag kom till På Besök, höll Gunnar fortfarande på att hänga sina bilder. "Det här verkar ju vara en ölhall," sa han och betraktade stammisarna som satt och drack öl.
Vin och vatten-utställningen blev väldigt intressant på ett, antar jag, oväntat sätt. På varje ark finns två rutor som hänger ihop. Däremot sitter arken inte uppsatta i någon särskild ordning. Därför blir det något slags konstig random comic om man går runt och läserpratbubblorna, vilket är svårt att undvika. Handlingen tar de mest oväntade krumsprång för jämnan, och ibland känns det som om sekvenserna nästan hör ihop. Jag bör även skjuta in att många av Gunnars akvarellsidor är väldigt vackra och lämpliga för inramning och upphängning i hemmet.
Jag gick vidare till det pyttelilla galleriet Makeriet, där Kolbeinn Karlsson och Emelie Östergren hade vernissage för utställningen Allt mitt är ditt. De två hade visst bytt saker med varandra och sedan gjort bilder och serier baserade på prylarna; en solhatt, en plastkasse med mera. Och mycket av det är riktigt kul och skickligt gjort. Men varför är texten i så många pratbubblor och textplattor felstavad? Är det något konstnärligt grepp jag inte fattar? Refererar det till något? Eller är det felstavat på riktigt? Makeriet är förresten så litet, att det är rätt svårt att kolla in utställningen när det finns fler människor i lokalen. Ännu svårare med en svårtmotiverad DJ i en stor del av lokalen.
Sist på lördagen gick jag förbi Selfmade/Astrid och aporna KÖK, och då måste jag berätta att Astrid och aporna är en sådan där affär som bara säljer ekologiska och rättvisemärkta produkter, och nu har de visst även öppnat något slags servering. It goes without saying att jag inte frekventerar Astrid och aporna. Och vad fanns det då där? Jo, Karolina Bång ställde ut. När hon är i farten handlar det om queerfeministiska serier. Fult som stryk och med budskap och finess ungefär som första maj-banderoller. Ja, herregud. Faktum är att de här grejorna ligger jävligt nära nazism, på något sätt. Det är lite obehagligt och väldigt hatiskt och människofientligt, i tron att det är så öppet, jämställt och rättvist. Folket som befann sig i lokalen var väl mest lesbiska brudar iförda något slags uniform. Några vegankommunister var där väl också. Själv fick jag representera det sexistiska patriarkatet. Men det gör jag så gärna.
Idag var jag åter inom Form/Design Center och tittade lite nogrannare på Rip Kirby och de andra. Därefter gick jag över gården till Loftet, där Loka Kanarp har en mycket liten utställning baserad på sitt album Pärlor & Patroner, med historiska kvinnoporträtt. Den bestod av en handfull uppförstorade bilder från seriesidorna. Längs ena långväggen säljer Kolik Förlag sina utgåvor, det har hunnit bli en hel del, och återigen handlar det ofta om arga produkter. Det är feminism, det är veganism, det är andra ismer, och det är i de allra flesta fall fullkomligt finesslöst och lite obehagligt.
Jag ser i festivalkatalogen att det pågår ytterligare några serieutställningar. Jag får se om jag går förbi dem i veckan. En del verkar allt annat än lockande, som en grej med det, öh, feministiska serietecknarkollektivet Dotterbolaget...
Ska jag sammanfatta det här, blir det det gamla vanliga, det jag suckat över i alldeles för många år nu. Med Gunnar Krantz som ett stort, självlysande undantag, verkar den typiska svenska serieskaparen idag vara i 25-årsåldern och väldigt arg, av någon anledning. Antagligen för att hon - det är oftast en hon - bor i ett evigt mörker, konstant blir förtryckt och alltid våldtas och alltid får mindre betalt än män. Uppenbarligen lever serietecknare i ett parellelluniversum där det fortfarande är den viktorianska eran som råder.
Min gode vän, Herman Hedning-tecknaren Jonas Darnell är också nere på festivalen, och med tanke på den typ av serier han gör, sticker han ut som världens rebell bland alla dessa unga rebell-wannabes.