torsdag 15 oktober 2009

Ännu mer från Studio S

Studio S Entertainment har gjort ytterligare ett par fantastiska inköp! Kolla bara:

När jag häromåret skrev om en rad Sam Peckinpah-filmer på DVD, erfterlyste jag den här på sin tid omdiskuterade filmen. Men se, nu är den inköpt och släpps vad det lider.

Den här Borowczyk-klassikern fanns på VHS från House of Horror. Ful och nerklippt utgåva. Versionen från Studio S blir förhoppningsvis komplett och snyggare.

Mer av Borowczyk. IMMORAL TALES. Fast eftersom jag inte sett den, kan jag inte uttala mig. Men det är hur som helst jävligt kul att det nu kommer Borowczyk på DVD i Sverige! Och Jess Franco!

DVD: Driven to Kill

DRIVEN TO KILL (Warner/SandrewMetronome)

Det har väl blivit något slags besatthet - att se varenda ny Steven Seagal-film som släpps, trots att jag i de flesta fall tycker att de är både plågsamma och vedervärdiga. Det kommer ju drygt tre nya om året, de flesta sunkiga, billiga öststatsproduktioner, men det händer trots allt att en och annan av de här filmerna är riktigt underhållande och helt okej som actionfilm. URBAN JUSTICE, till exempel, är ju fullkomligt fantastisk.
...Och har har vi så DRIVEN TO KILL, filmad som RUSLAN. Steven Seagal; tjock och pittögd förstås, är författaren Ruslan Drachev. Jepp. Ni läste rätt. Han är författare! Han skriver deckare. Ni har inte sett någonting, förrän ni sett Steven Seagal sitta vid ett skrivbord och skriva romaner.
Men en gång i tiden var Ruslan torped inom den ryska maffian i New York. Nu ska hans dotter gifta sig, så det blir till att förbereda sig på bröllop och grejor för Ruslan. Det är bara det att killen som dottern ska gifta sig med är son till Ruslans gamle ärkefiende! Det bär sig inte bättre än att bröllopet går åt skogen då ex-frun och dottern attackeras.
Snacka om tur att Ruslan finns på plats!
Ruslan plockar genast fram pickan och beger sig ut för att ta kål på ryska gangsters, och det gör han förstås så att blodet sprutar. Som vanligt består Seagal martial arts-kunskaper mest i att han viftar med armarna, men större delen av filmen slaktar han bovar på andra sätt.
...Och återigen är det här helt okej. Jag blir lite ställd när jag ska betygsätta filmen. För visst är det åter samma grej för femtioelfte gången. Men jag blev inte uttråkad och om man gillar riktigt jävla våldsam och brutal action, och det gör man ju, så känns DRIVEN TO KILL som ett säkert kort. Extra plus för att filmen är skjuten i Kanada och inte i Rumänien.
Definitivt inget man minns dagen efter, men det samma kan jag säga om SURROGATES.



Graphic novel som släpps i maj 2010

Den här ser man ju fram emot! Självklart släpps albumet för att sammanträffa med långfilmen. Men en serieroman om Jonah Hex tackar vi inte nej till. I synnerhet inte som det är Tony DeZuniga - den usprunglige Hex-tecknaren - som ritat. Gray och Palmiotti är kanske lite ojämna som författare, men förhoppningsvis får de till det här.

Ta-Daa! The Expendables!

Okej, här är en första, lång trailer till THE EXPENDABLES! Fast det är möjligt att den kommer att försvinna under dagen, så passa på att kolla in den på en gång.


onsdag 14 oktober 2009

Råklassiker inköpt av Studio S Entertainment!!!

Nobelpriset och annat i all ära, men alldeles nyss fick jag en nyhet som slår allt detta med hästlängder! Studio S Entertainment har nämligen (efter tjat från mig, antar jag) slutligen lyckats köpa in...
SAVAGE STREETS!
Ni kommer väl ihåg SAVAGE STREETS från 1984? Just det, det är ju den där filmen där en rultig och rundkindad Linda Blair agerar osannolik Charles Bronson i ett skitigt toppraffel som för tankarna till andra klassiker från samma period, som VICE SQUAD. I SAVAGE STREETS medverkar även John Vernon, som förgyllde det mesta, och Linnea Quigley råkar illa ut i en tidig roll. Tack vare det sistnämnda drar Blair på sig sitt svarta ålskinn, beväpnar sig med ett armborst, och går ut och gör saken kort med diverse sleazebags.
SAVAGE STREETS blev totalförbjuden på bio i Sverige (ja, vad trodde väl ni?), men filmen släpptes på hyrvideo och Linda Blair var faktiskt i här och gjorde promotion för filmen - jag läste åtminstone ett av reportagen.

Bio: Upp

Så har då äntligen Russ Meyer uppmärksammats av den stora allmänheten. Pixar har nu tagit Meyers gamla kultrulle UP! från 1976 och gjort en datoranimerad familjefilm av den, och det är ingen hejd på framgångarna.
Nä, nu ljuger jag ju så det visslar om det! Pixars UPP har ingenting med Meyers film att göra. Om det är synd eller inte låter jag vara osagt.
I annonserna för UPP står det att en eller flera amerikanska tidningar
kallat UPP den roligaste filmen hittills från Pixar. Nej, det stämmer inte. MONSTERS, INC. är den roligaste Pixarfilmen. HITTA NEMO är också roligare än UPP.
Men Pixar ligger ju bakom en rad filmer som inte alls är speciellt roliga. BILAR tyckte jag var ett uthållighetstest. RÅTTATOUILLE var mer animationsmässigt imponerande än kul. WALL-E tyckte jag bara var pretentiös och trist.
Även om nu UPP inte är den roligaste Pixarfilmen, så är det definitivt en av de bästa. Framför allt om man tillhör den vuxna delen av publiken, vilket vi ju gör både du och jag.
UPP är filmen Walter Matthau aldrig gjorde. Den grinige gamle huvud-
personen Carl Fredrick-
sen, 78, påminner nämligen väldigt mycket om Matthau. Fast det är Ed Asner som gör hans röst (i varje fall om du ser originalversionen), så det är ju nästan lika bra som Matthau.
Mr Fredricksen bor ensam i ett gammalt hus mitt i den gigantiska storstaden. Hans fru, som han lärde känna som liten pojke, har gått bort, och parets liv skildras i strålande sekvenser; hur de inspirerade av en berömd pilot skulle bli äventyrare och leta upp ett visst vattenfall i Sydamerika. Fredricksens planerar och sparar hela livet för att en dag lyckas, men resan blir aldrig av.
Nu ska Fredricksens hus rivas. Men då gör den lille gubben något oväntat! Han har låtit blåsa upp tusentals ballonger fästade i taket, och då lyfter kåken och seglar iväg.
...Det är bara det att Fredrick-
sen inte är ensam. Han har av misstag även fått med sig åttaårige Russell, en tjock liten pojkscout. Tillsammans driver de söderut, och minsann om de inte hamnar vid just det där vattenfallet i Sydamerika. I detta okända land träffar de även på en konstig jättefågel, talande hundar - och den gamle hjältepiloten som en gång fick Fredricksen att tänka i de här banorna.
Jag tycker mycket om UPP. Jag gillar den känsliga skildringen av paret Fredricksens liv i början; det är skickligt, roligt och rörande, och gör att Carl känns som en person av kött och blod. Och jag gillar verkligen äventyren i Sydamerika, eftersom de får mig att tänka på Jules Verne och retro-science fiction. Glömda världar, galna vetenskapsmän, tjusig design.
UPP är ännu en film i 3D, men den bygger inte speciellt mycket på att saker ska flyga ut i publiken. Här handlar det främst om att skapa ett rum, och det funkar utmärkt. I synnerhet som filmen till större delen är en lugn och återhållsamt berättad historia.
Om nu småungar uppskattar en lugnt berättad film om en grinig 78-åring vet jag inte, men alla vi andra lär säkerligen göra det.





(Biopremiär: 16/10)

Stora Roger Moore & Udo Kier-dagen!

Idag anordnas parader och festligheter på världens alla gator och torg. Roger Moore fyller nämligen 82! Och som om det inte vore nog, passar även Udo Kier - den ende man jag smiskat offentligt - på att fylla 65.
De leve!

tisdag 13 oktober 2009

Bio: Bröllopsfotografen

För mig tillhör Ulf Malmros en liten grupp speciella regissörer. Andra i den gruppen är till exempel bröderna Coen och Tim Burton. Regissörerna har det gemensamt att jag alltid ser fram emot- och är nyfiken på nya filmer av dem, även om de ibland gör stolpskott. LADY KILLERS var ju hemsk, och varken APORNAS PLANET eller KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var väl sådär jättebra. Men jag vill ändå ha mer av dem. De är alltid intressanta.
Ulf Malmros gjorde den oerhört trevliga DEN BÄSTA SOMMAREN och den makalösa SMALA SUSSIE. Att sedan TJENARE KUNGEN var rätt svag kunde jag ta, jag såg fortfarande fram mot storverk från Malmros. Och här har vi ännu ett!
Mina damer, herrar och syndiga dvärgar: BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är årets bästa svenska film. Punkt.
Det har ju pratats om FLICKAN och MAN TÄNKER SITT och ett par andra filmer, men den stora skillnaden är att BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är en "riktig film". Men riktiga rollfigurer och riktiga skådespelare, i regi av en riktig regissör. Inga konstnärliga experiment här inte, utan film på riktigt, av folk som uppskattar film.

I BRÖL-
LOPSFO-
TOGRAF-
ENS centrum står Robin (en utmärkt Björn Starrin), som bor i Molkom - Malmros födelseort! - i Värmland. Där bor han i källaren till föräldrarnas hus på "gräddhyllan", den gata som är lite finare än de andra i bruksorten. Det är ett rejält knegarsamhälle, grått och trist, det är lådvin och fylla och TV, och Robin är trött på allt och vill satsa på att bli fotograf.
Kjell Bergqvist spelar den misslyckade skådespelaren Jonny, som en dag kommer till Molkom för att framföra "Doktor Glas". Den ende som kommer är Robin, som bjuder in Jonny som underhållare på hans brorsas bröllop. Där ställer Jonny till det genom att försäga sig, och Robin tar steget ut och far till Stockholm för att förverkliga sina drömmar. Han ska börja som bröllopsfotograf och avancera uppåt.
Robin letar upp Jonny och hyr in sig i hans lägenhet. Jonny visar sig vara det svarta fåret i en rikemanssläkt från Djursholm, där brodern Claes (Johannes Brost) är högsta hönset. På ett bröllopsfest med Jonnys släktingar träffar Robin Claes' dotter Astrid (Tuva Novotny) och blir förälskad. Robin ändrar på sitt liv och börjar snirkla sig in i- och bli accepterad av Claes och hans familj. Detta leder förstås till problem både med halvt försupne Jonny och med familjen hemma i Molkom.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är ofta en genuint rolig film - men den lyckas även få in ett allvar som inte känns störande, vilket annars ofta är fallet i svensk film (ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! är väl senaste exemplet). Kjell Bergqvist är som alltid strålande och med sin tragikomiske Jonny borde han ha ännu en guldbagge som i en liten ask. Johannes Brost är bra han också som odrägligt överklasskräk.
Det enda jag inte riktigt köpte var en scen där Claes och hans familj gör sig lustiga över en recension av en pjäs Jonny medverkar i. Den scenen är både illa skriven och illa spelad, den känns både överflödig och orealistisk, även om den till viss del är viktig för handlingen. Men detta är väl egentligen den enda större anmärkning jag har.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är väl inget unikt och klockrent mästerverk som SMALA SUSSIE, men jag upprepar: detta är årets bästa svenska film, och ska ses. Nu. På en gång. I alla fall när den har premiär på fredag.
Och Ulf Malmros är Sveriges främste och mest intressante filmregissör. Roy Andersson får ursäkta.





(Biopremiär 16/10)

En man som pratade i telefon

För en stund sedan såg jag en man i 35-40-årsåldern gå över Stortorget. Invandrare. Glad. Han höll sin mobil som en walkie talkie framför sig och hade snäckorna i öronen. Folk som pratar i mobilen handsfree har jag alltid svårt för. Det ser ut som om de är efterblivna. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här killen. Medan han skrattade glatt sa han nämligen:

"Jag är man! Jag har ... kyyyk!
Jag är man! Jag har ... kyyyk!
Jag har gjort ... knull...
Jag har gjort knull!"

måndag 12 oktober 2009

Ännu mer Buck Rogers

Det trillade in ytterligare några bilder från Fred Olen Rays BUCK ROGERS-pilot - och lite riktigt häftig information.
Jag har tidigare nämnt att Bobby Quinn Rice spelar Buck, och att Gil Gerard och Erin Gray; det vill säga huvudrollsinnehavarna i 70-talsserien, är hans föräldrar.
Här är även en bild på en som heter Maddy - riktigt vad hon är för rollfigur vet jag inte, men hon spelas av... Titta noga och jämför bilderna här under... Hon spelas av Samantha Gray.
...Dotter till Erin!
Spitting image.

(Update: bilderna ur Freds film är bortplockade)

söndag 11 oktober 2009

Bio: Fame

Jag säger bara en sak:
Nia Peeples.
Med smööör på!
Hon var väl i princip den enda orsaken till att jag såg de flesta avsnitten, om inte alla, av TV-serien FAME (1982-1987). Hon och Cynthia Gibb.
1980 kom Alan Parkers långfilm FAME. Jag såg den inte när den kom och faktum är att jag inte vet om jag har sett den överhuvudtaget. Jag TROR att jag sett den; jag vill minnas att jag blev överraskad av hur pass grå och "realistisk" den var, inte alls som jag trodde den skulle vara.
Fast så kom då TV-serien, och det här var på den tiden då man fortfarande tittade på nästan alla ameri-
kanska TV-serier eftersom det i början av 80-talet fortfarande var aningen tunnsått med TV-underhållning. Trots att the kids from Fame envisades med att framföra musik av ett helt annat slag än den jag vanligtvis lyssnade till och trots flera irriterande, politiskt korrekta drag, fann jag ett visst underhållningsvärde och trevlighet i serien, som förstås blev sämre med åren. Faktum är, att de sista säsongerna producerades enbart för att serien var så populär i Skandinavien och Tyskland. På dansk TV kunde förresten FAME bli ofrivilligt komiskt, eftersom de envisades med att texta låttexterna i detalj. I ett avsnitt sjöng de glada studenterna något i stil med "Doo-doo-doo-doo-doo-doo" mellan verserna, och på danska stod det "Dytte dytte dytte!".

Jag kommer fortfar-
ande ihåg flera av låtarna från serien: "Sho-sho-sho-sho-
rofsky", "Step up to the mike", "High fidelity, high" - vilket kanske beror på att min syrra hade soundtracken som ett tag gick varma. Men när säsong ett kom på DVD häromåret och jag började titta efter att inte ha sett serien sedan den gick första gången, gav jag upp efter tre-fyra avsnitt. Oj, vad gammalt och trist det blivit! Och Nia Peeples dyker inte upp förrän efter ett par säsonger.
Det gick inte så bra för en del av stjärnorna i TV-serien.
Gene Anthony Ray (Leroy) knarkade ner sig rejält och dog i aids 2003.
Carrie Hamilton; Carol Burnetts dotter, knarkade ner sig och dog i cancer 2002.
Albert Hague (professor Shorofsky) dog av sig själv 2001 (han var gammal).
Ann Nelson (Mrs Berg) dog också av sig själv, fast 1992 (hon var också gammal).
De flesta av de andra i huvudrollerna har knappt gjort något alls efter TV-serien, möjligtvis några småroller här och var i TV-serier. Men så har vi de som fortfarande syns till:
Den irriterande Erica Gimpel (Coco) dyker upp med jämna mellanrum när man minst väntar det, och hon är visst med i Robert Rodriguez kommande MACHETE - kyss Karlsson!
Jesse Borrego (Jesse) dyker även han upp med jämna mellanrum, ofta är han the token Latino.
Janet Jackson... Ja, hon har ju liksom inte hållit sig i skymundan. Det har inte heller den trista cellisten Lori Singer gjort, fast det var längesedan jag såg henne.
Dick Miller var ju med i FAME, det minns ni kanske inte. Han var ju den STÖRSTA stjärnan - med en lika lång karriär innan som efter TV-serien.
Cynthia Gibb medverkar i flera filmer, mest TV-filmer, om året, och har gjort film för Fred Olen Ray. Vi minns ju henne också från Van Damme-rafflet Death Warrant.
Och Nia Peeples? Hennes karriär rullar på med ett flertal roller om året. Hon har ju varit ond skurk som dödades av Seagal i HALF PAST DEAD och minsann om hon inte varit med i en film av Jim Wynorski!
Upptäckte förresten just nu att tre avsnitt av FAME regisserades av skådisen och främst regissören Ray Danton - det vill säga Secret Agent Super Dragon himself!
Nå. Så har vi då den här nya långfilmen, som hävdas vara baserad på Parkers film. Eftersom jag var på konstutställning, missade jag pressvisningen, men jag såg den igår - och fick den dessutom simultantolkad till tyska, eftersom en tysk kvinna med sin lille son i åttaårsåldern satt bredvid mig.
FAME anno 2009 handlar om... Alldeles för mycket. Eller snarare: ingenting alls. Det här är en mycket, mycket märklig historia. Eller icke-historia. Under knappt två timmar får vi följa vad som sker på the New York School of Performing Arts under fyra år. Från intagningsproverna till studenten. Vi får följa hur många studenter som helst. Logiskt vore att följa ett mindre gäng under första året, och eventuellt sikta på en uppföljare, men icke. Här ska ALLT avhandlas. FAME är som en 20-timmars TV-serie nerklipt till två timmar; all handling har klipts bort.

Självklart leder detta till att ingenting utvecklas över-
huvud-
taget. Folk introdu-
ceras för att det sedan inte ska leda någonvart. Exempel: en kille som vill bli regissör får kontakt med en producent som vill göra killens kortfilm om han själv finansierar den. Killen lånar 5000 dollar av sin farsa och ger pengarna till producenten, som sedan plötsligt försvinner. Denna handlingstråd varar sammanlagt kanske fem minuter, och när killen upptäcker att producenten är försvunnen, klipps det till ett år senare. Vad hände? Hur gick det?
Ett par rollfigurer är med aningen mer än de andra. En svart pianist som vill bli sångerska, men är hårt styrd av sina föräldrar. En blyg liten tös som blir kär i skolans bäste sångare.
Men bruden jag ville se mer av; Khering-
ton Payne (som visst var med i "So you think you can dance" innan detta), som ser ut som en 35 år yngre Sharon Stone, presenteras som skolans bästa dansös, men får nästan ingenting att göra. I en scen äter hon middag med sina föräldrar, och farsan spelas av James Read! Just det, George Hazard i NORD & SYD (och Murphy i REMINGTON STEELE). Jag hade gärna sett Payne åla omkring i avslöjande trikåer lite mer.
Debbie Allen från original-FAME är med i en liten roll som skolans rektor, och inte sin gamla roll. Kelsey Grammer är musiklärare. Charles S Dutton är dramalärare.
FAME 2009 är inriktad på HIGH SCHOOL MUSICAL-publiken. Tror jag. Jag har aldrig sett HIGH SCHOOL MUSICAL. Men helt enligt trenden är alla killarna i filmen lite bleka och feminina. I synnerhet han som vill bli balettdansör. Det går ju hem hos småtjejer.
Sångerna är bleka de med, det går inte att påstå att de satte sig, även om det kan bli lite medryckande när det dansas i matsalen och när de har avslutningsshow. Plus för att "Someone to watch over me" framförs.
Nä, nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Den är totalt meningslös, den tunnaste soppa jag sett på länge, men inte tillräckligt dålig för att få en etta.
Benvärmare och pannband lyser förresten med sin frånvaro.






(Biopremiär 9/10)

lördag 10 oktober 2009

Konst: Little Theatre of Gestures (Kummel med Hemmel)

I fredags invigdes en ny utställning på Malmö Konsthall; Little Theatre of Gestures, och jag bevistade pressvisningen dagen innan och fick en guidad rundtur. "Utställningen Little Theatre of Gestures handlar om förändringar. Små förändringar. De förändringar vi gör med oss själva eller i vår omgivning. Utställningen försöker utforska och studera det sätt på vilket vi visar upp dessa förändringar, det teatrala i objekt och kroppar, på scen och i vardagslivet." Så står det i programförklaringen, vilket inte sa mig någonting alls när jag läste pressutskicket. Efter att ha sett utställningen kan jag inte säga att jag blivit så mycket klokare. I samarbete med Basels konstmuseum ställs verk av nio konstnärer ut - och det hela är väldigt splittrat. Så pass splittrat att jag oftast mest stod och tänkte "Jaha?". Vad som är lite roligt, är en man som när han som ung såg en John Wayne-film blev så besatt av vilda västern, att han åkte dit för att leva som cowboy, vilket han misslyckades med. Han tröttnade efter en månad, och gjorde en rad bilder som på en och samma gång visar upp drömmen och misslyckandet. Videokonst är något jag inte begriper mig på. Vad är det för skillnad på en vanlig, pretentiös kortfilm och videokonst? Tja, om filmen visas i en monitor på en konsthall är det tydligen videokonst. Här fanns flera exempel på detta. En irländsk konstnär hade tagit en artikel ur Playboy från 1960-talet, då tidningen var förbjuden på Irland. Texten är en diskussion mellan några människor; de pratar om sexuella böjelser. Konstnären har placerat några skådespelare i en kåk på Irland och låtit dem spela upp dialogen från Playboy. En rätt kul idé, dock förpackad och presenterad på ett irriterande prettosätt. En tysk kvinna gör konst av vardagsföremål. Två strykjärn som fungerar som brödröst. En kläpp från en kyrkklocka stående mot en vägg. En gummibåt som pumpas upp med hjälp av ett pianodragspel är riktigt kul, medan ett verk som enbart består av en pocketdeckare med en ihjälslagen mygga på (!) förtjänar utvisning. En japan hade slängt ut något slags mattor (eller var det isolering?) i en hög på golvet. Japanen själv pratade om sitt verk, men jag hörde absolut ingenting. En tysk kvinna hade satt ihop en avdelning om Selma Lagerlöf och dennas korrespondens med en av sina kvinnliga brevvänner. Tyskan pratade om det här på ett sätt som gjorde det hela tråkigt och ointressant. En mexikan tillverkade på 1940- och 50-talen visitkort med olika yrkestitlar och lät sedan fotografera sig själv i dessa yrkesroller, vilket är rätt kul. En vägg består av tavlor som aldrig blir färdiga, konstnären avslutar aldrig sina verk, utan bara fortsätter att måla. Flera saker på utställningen är säkert roligare än de framstod som, då hela inramningen andas konstlat allvar. Det hade varit roligare om konstnärerna var mer tjoflöjt och inte pratade om sina grejor som gällde det liv och död. På presslunchen som följde på visningen serverades kummel och jag hade den trevlige Jan Hemmel (regissör till HURVAMORDEN!) till bordet.

torsdag 8 oktober 2009

Bio: Julie & Julia

Jag har faktiskt aldrig riktigt vetat vem den amerikanska TV-kocken Julia Child var, men jag har sett parodier på henne: mest känd är en gammal Saturday Night Live-sketch med Dan Aykroyd, där han utklädd till Child står i ett kök och lagar mat, och skär sig så att blodet sprutar, medan han pratar med fånig kärringröst. Jag minns även ett avsnitt av Cosby, i vilket Cosby ska lära Theo hur man skär upp en kalkon och pratar med fånig kärringröst.
Julia Child var en kvinna som reste runt i Frankrike på 1950-talet och gick en kockutbildning, för att sedan skriva en i USA känd kokbok om det franska köket för amerikaner. Hon fick alltså senare ett eget, populärt matlagningsprogram på TV.
År 2002 fick en viss Julie Powell - nyinflyttad och uttråkad i en trist lägenhet - för sig att hon under ett år skulle laga sig igenom samtliga 524 recept i Childs bok och blogga om det.
Nu har Nora Ephron (både manus och regi) slagit ihop Julia Childs bok om sin tid i Frankrike med Julie Powells bok om bloggen till en film, i vilken deras liv skildras parallellt - två filmer i en och resultatet har blivit en till 50% alldeles utmärkt må bra-film.
Så länge det handlar om Julia Child är det roligt och trivsamt - Meryl Streep är fullkomligt strålande som Child; det är av allt att döma inte stor skillnad på henne, den riktiga Child eller Dan Aykroyd för den delen. Hon går omkring som en typisk amerikansk tant utomlands, ler för det mesta, är passionerad vad gäller mat, och pratar med sin otroliga kärringröst. Hennes trogne make spelas av Stanley Tucci.
Men när det med jämna mellanrum skiftar till nutidens New York, är det inte riktigt lika bra. Amy Adams spelar Julie Powell medan Chris Messina är hennes man, och även om Adams inte är en bortkommen skådis, är hon lite småtrist - liksom lägenheten hon bor i.
JULIE & JULIA hade kunnat bli två filmer. Jag hade hellre sett en film enbart om Julia Child, och jag kan mycket väl tänka mig att det hade blivit en riktig höjdare. En film enbart om Julie Powell hade kanske blivit halvokej. Nu får vi alltså både och, vilket jag upplevde som aningen irriterande. Visst är det intressant att se parallellerna, men jag upplever det lite grann som att Ephron sumpade en riktigt bra film.
Men visst. Det är trivsamt större delen av tiden, och om Streep kunde få en Oscar för sin vad jag tyckte slentrianmässiga insats som bitch i DJÄVULEN BÄR PRADA, borde hon få två Oscars för sin Julia Child-tolkning. Och då hör det till saken att jag aldrig riktigt gillat Meryl Streep.
Jag bör kanske påpeka att man blir jävligt hungrig av att se den här filmen.






(Biopremiär 9/10)

Sista bilderna på Carradine

Nja, kanske inte de ALLRA sista, men här är ett gäng bilder från inspelningen av Jim Wynorskis DINOCROC VS. SUPERGATOR, som spelades in dagarna innan David Carradine hittades död. Och som tidigare nämnts, var Carradine uppåt och glad och visade inga tecken på att vilja ta livet av sig...

onsdag 7 oktober 2009

När jag raggade på Anka (OBS! Missvisande rubrik)

Nyheter24 heter en väldigt usel, svensk nyhets- och nöjessajt, som verkar vända sig till blinda tonåringar. Den är som världens tunnaste kvällstidning och får till och med City Malmö-Lund att framstå som en tidning med substans. Dessutom har de Sveriges sämste filmkrönikör; en 25-åring som skriver lite på svengelska och vars filmhistoriska kunskaper är minst sagt begränsade.

Fast igår, tror jag det var, berättade de om Anna Ankas filmroll och jag måste säga att jag hoppade till.

Redan när jag såg DUM & DUMMARE första gången noterade jag Anna Åberg i eftertexterna - Hawaiian Tropic-bruden som på slutet av filmen säger "Hej, allihopa!" (bara det är ju konstigt: "allihopa" till två pers?)

Jag och en kompis lade namnet Anna Åberg på minnet och började prata om att hon nog är svensk films nästa, stora utlandshopp.

I slutet av 1990-talet satt jag och min polare Cockteasern i en park i Cannes när vi noterade att Hawaiian Tropic-gänget, iförda sina röda T-shirts och inte mycket annat, satt mitt emot oss; på andra sidan ett litet torg. Vi började skämta om att Anna Åberg kanske är med dem, så att vi kan få en autograf. Cockteasern tyckte vi skulle gå över och snacka med dem, men själv har jag aldrig gillat att springa efter- och plåtas med kändisar. Visst, jag har inget emot att plåtas med kändisar, men ofta måste jag hålla ett slags professionell distans och inte flippa ut när jag upptäcker att jag har Tia Carrere i armhålan, eller när jag intervjuar någon superkändis.

Cockteasern gillar att hoppa på och plåta kändisar, och han knallade över till Hawaiian Tropic-brudarna och frågade efter Anna Åberg. Jodå, de visste vem hon var, men hon var inte med dem i Cannes.

...Alltså... Hur fan skulle jag kunna veta att Anna Åberg gifte sig rikt och blev den där jävla Anna Anka som alla är besatta av just nu? Och tänk om Anna varit med den gången i Cannes, och jag och inte Cockteasern gått över - och lyckats ragga upp henne?!

tisdag 6 oktober 2009

Bio: Bananas!*

Så har den då äntligen premiär på fredag, årets i särklass mest omskrivna svenska film. Nej, det är inte ännu en Stieg Larsson-thriller, eller Henrik Dorsins Åsa-Nisse-film, utan Fredrik Gerttens dokumentärfilm BANANAS!* (som inte har något med Woody Allens film att göra).

Det har skrivits spaltmeter om BANANAS!* - om inte spaltmil. Trots att än så länge ganska få har dett filmen. Men alla känner väl till rabaldret Gertten och hans WG Films skapelse har orsakat; det vill säga att amerikanska jättebolaget Dole stämde filmskaparna på ett mångmiljonbelopp och lyckades hindra filmen från att tävla på Los Angeles filmfestival. Filmen visades dock ändå, utom tävlan, och rönte stor uppskattning.

Vad är då det här för film? Varför har Fredrik Gertten fått Dole på sig?

BANANAS!* handlar om ett gäng fattiga bybor i Nicaragua. De har jobbat på Doles stora bananplantager och har nu upptäckt att de är sterila. Detta kommer sig av att Dole fram till slutet av 1970-talet lät bespruta plantagerna med kemikalien DBCP, som framställdes av Dow Industries. 1977 kom man fram till att DBCP orsakade sterilitet, njurproblem, cancer och en massa annat. Medlet förbjöds i de flesta länder. Dow slutade tillverka det och bad Dole returnera det som fanns kvar. Men se, det ville inte Dole! Trots att de var fullt medvetna om kemikaliens bieffekter, fortsatte de att använda DBCP och krävde dessutom att få mer! De kramade ur behållarna till sista droppen.

Byborna anlitar den färgstarke Los Angeles-advokaten Juan J Dominguez, som specialicerat sig på att hjälpa utsatta, försvarslösa, fattiga människor - Dominguez tar inte betalt och gör bara pengar när han vinner fall. Dominguez sätter sin bäste man, advokat Duane Miller, på fallet, och så börjar rättegångsdramat. De fattiga djungelbyborna mot de slipade kostymnissarna från Dole.
Närmare 50% av BANANAS!* består av rättegången, filmad med lokalens fasta, statiska kameror. Och faktum är att det blir riktigt spännande att följa det hela. Mannen som försvarar Dole är tydligen en legend, det är en man med pondus och ingen man sätter sig på. Men grejen är att Duane Miller presenterar extremt vattentäta bevis på att Dole medvetet använt sig av det farliga preparatet, något även Doles head honcho intygar. Oavsett om bönderna verkligen blivit sterila eller ej av arbetet på fälten, något som ifrågasätts, går det inte att förneka att Dole slafsade på med DBCP, och det känns förstås inte bra för företaget.

Efter att filmen färdigställts, skickats iväg till filmfestivalen i Los Angeles och accepterats, började man ifrågasätta Juan Dominguez metoder, huruvida han sagt åt Dolearbetarna att ljuga i rätten eller ej. Och Dole stämde Gertten för förtal. Men! Det spelar ingen roll! Återigen: Dole använde farliga gifter och det är dokumenterat. Det är inget förtal från Gerttens sida, han bara skildrar skeendet rätt upp och ner, och vad jag vet är Gertten - som jag är lite bekant med - ingen Michael Moore som arrangerar och regisserar sina "dokumentärer".

Hur är då filmen i övrigt, det som inte urspelar sig i rätten? Jodå. Gertten och hans team håller sig i bakgrunden. Personerna och miljöerna får tala. Som ofta är fallet i Gerttens filmer blir det många tjusiga bilder. Och precis som det ofta kan bli i Gerttens filmer, blir det ibland aningen saggigt - vilket nog beror på Nathan Larsons väldigt sömniga, lätt pretentiösa musik. Kanske vore det ibland bättre utan musik.

Jag har alltid svårt att betygsätta dokumentärer. Så även den här gången. Men jag tar nog och drämmer till med en fyra. För jag förstår verkligen varför hamburgerkedjan Max sa upp sitt avtal med Dole, det hade jag också gjort. Dessutom ska Juan Dominguez ha ett stort fett plus för sitt härligt smaklösa kontor! Jag hade förresten halvt om halvt utlovat att få in ordet "tolvtumskuk" i den här texten, men det gick inte. Förrän här på slutet. Sorry, Kalle.

...När kan vi förvänta oss en billig cash-in som handlar om Chiquita?









(Biopremiär 9/10)

Filmkonst från Filippinerna

Dave DeCoteau är just nu på Filippinerna och skjuter en kung fu-film (och gömmer sig för allehanda tornados och grejor). Han hittade även den här fina bioannonsen. Den är väl inte aktuell, men han har lovat att leta upp filmen i en DVD-butik, om det går.

måndag 5 oktober 2009

Åsa-Nisse re-imagined

Den här SyFy-Fantomengrejen fick 91:an- (och tidigare Fantomen-)redaktören Björn Ihrstedt att tänka på ett gäng från TV som för ett par år sedan ville göra en TV-serie om Åsa-Nisse. HÄR kan vi snacka om re-imagined concept:
Åsa-Nisse skulle bo i radhus - och Klabbarparn skulle vara kroat, eller om det nu var kurd!
Ja, vad fan ska man säga? "Nilsson, Nilsson"?
...Jösses...

Istället för SyFys Fantomen...

Halva världen (nåja) verkar upprörd efter SyFys tilltag med sin nya TV-serie om fantomen med lila smurfluva.
Låt oss trösta oss med några scener ur den gamla Fantomenserialen med Tom Tyler från 1943. Förvisso har jag inte sett hela serien, men jag har förstått att det räcker med de här fem minuterna.



Och när vi ändå är inne på Lee Falks seriefigurer, låt oss ta en titt på Mandrake på film (1939)! Verkar ju riktigt kul. Men hur fan ser Lothar ut? Och vart har Narda tagit vägen?

lördag 3 oktober 2009

Fem minuter ur 2012

Jag kan väl inte påstå att jag är så förtjust i Roland Emmerich och hans mastodontfilmer, ofta med katastroftema. Men! Kolla in de här fem minuterna ur 2012, som har premiär i november! Jösses jävlar! Det är ju fullkomligt fantastiskt! Tänk att få se detta på Royal i Malmö...

Den Modärne Dragos

Jimmy Wallin la igår upp en länk till trailern till den nya Fantomen-TV-serien på SyFy; före detta Sci Fi Channel. Jag har säkert nämnt den serien själv här i TOPPRAFFEL!, men jag måste ju passa på att visa upp trailern jag med.
...Och, tja, vaffan ska man säga? Varför kalla det här Fantomen när det är så långt ifrån Fantomen man kan komma? Vore det inte enklare att skapa en helt ny figur? Huga!

fredag 2 oktober 2009

Ännu en ninja

Det var som...
De har knappt synts till alls sedan 1980-talet ... och nu verkar de vara överallt.
Här är trailern till ännu en ny ninjafilm. Fast den här, som har Casper van Dien i huvudrollen, är gjord för TV.

Jag fluktar närsynt på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg 2009

Jag inbillar mig att jag var på Bokmässan i Göteborg första gången 1986 - men det kan ha varit '87. På den tiden var mässan något STORT för mig. Jag gick fortfarande på gymnasiet, eller hade precis tagit studenten, och även om jag hade brevkontakt med folk som gjorde seriefanzines (vissa killar lärde jag känna på detta sätt redan 1981 och vi är fortfarande vänner), så kan jag inte säga att jag umgicks med några seriemänniskor eller kände folk i förlagsvärlden.
På 80-talet var Bokmässan spännande. Där inne kunde jag få se och prata med folk jag vuxit upp med. Kell Ståhl, Sergio Aragonés, Sture Hegerfors. Därinne fanns Horst Schröder och en massa andra. Fast på den tiden hade jag inget presskort. Jag betalade inträde och var bara en dag på mässan. Jag planerade besöken. Jag kollade när och var signeringarna skulle vara. Jag gick runt och tittade storögt på allt.
Men det dröjde inte många år innan jag blev en del av mässan. Jag försågs med presskort, jag lärde känna seriefolket, jag var på mässan samtliga fyra dagar. Första gången jag pratade med Sture Hegerfors, fick jag en rejäl utskällning. Den var inte riktad till mig personligen, men jag var den ende där - i Serieakademins/Seriefrämjandets stökiga monter, som fyllts med jackor och väskor.
Efter ytterligare ett par år tillhörde jag de där som satt i montrar och signerade, och efter det började jag skriva reportage från mässan åt bland annat NST.
Numera är Bokmässan mest ett tillfälle för mig att träffa vänner och kollegor i bok- & seriebranschen. Filmfolk träffar jag för jämnan, men andra finns bara på mässan en gång om året. Det är sällan någon kommer fram med mina gamla alster för att få dem signerade, och det är sällan jag gör intervjuer, går på presskonferenser, eller skriver allmänna rapporter åt pressen. Jag föredrar att ta det lugnt, strosa runt, knyta kontakter och äta middagar med trevligt umgänge.
Och numera är jag ju själv ledamot av Svenska Serieakademin och väldigt god vän med Sture, så just utdelandet av Adamsonstatyetterna är också ett skäl för mig att besöka mässan.
Bokmässan anno 2009 var en märkligt avslagen tillställning. Jag vet inte riktigt vad som var fel. Som vanligt kände jag genast samma känsla av "så var jag här igen" som jag alltid drabbas av när jag trillar in på torsdagen. Men det var inte bara det. Vädret var sämre än det brukar vara under mässan, men det berodde nog inte på det heller. Kanske var det bara jag som var på allmänt dåligt humör.
Efter att ha monterminglat och druckit så mycket gratissprit jag kunde hitta på diverse montermingel när mässan stängde på torsdagen, blev jag oväntat bjuden på luxuös middag, och efter den gick jag i vanlig ordning till Göteborgs Filmfestivals vernissagefest i Stadsteaterns foajébar. Som vanligt fanns där inte så många jag kände och det var lite halvtrist, men kvällen avslutades på bästa möjliga sätt: Fredrik Strage gick på som sista DJ och genast fick den fryntligt berusade Martin Kristenson från Kapten Stofil spring i benen och dansade hip-hop som om Jordens undergång var nära. Det gick inte att dansa med honom eller kommunicera med honom, han var helt uppslukad av sitt ungdomliga hip-hopande. I synnerhet när refrängen gick "Die, motherfucker, die, motherfucker, die!". Martin mådde inte så bra dagen därpå.
På fredagen delade Serieakademin ut Adamsonpriserna. Det utländska priset gick till Jean Van Hamme och Philippe Franc, som gör serien Largo Winch (går i Agent X9), medan det svenska till Ola Skogäng. Åsa Ekström fick diplom som lovande tecknare, och Rolf Lindby fick ett välförtjänt diplom för journalistik med serieinriktning.
På fredagskvällen skulle priset till årets bästa kulturtidskrift delas ut i Världskulturmuséet. Det var minsann en konstig tillställning. Byggnaden i sig var ytterst bisarr; en kall betonggrej med skumma vinklar, och en skitbred trappa som i princip bara ledde rakt in i en vägg. Vi satt utspridda vid bord lite här och var och plötsligt kom några finlandssvenskar upp på en scen och gav priset till en tidning jag glömt vad den hette. Feststämning vägrade infinna sig, men buffén var ambitiös och god.
I vanliga fall brukar jag och Jimmy tillbringa fredagsnatten med att ge oss ut på äventyr och besöka bisarra sexbutiker och leta efter gråtande tyska sjömän i de skumma hamnkvarteren, men Jimmy var i väg på seriebattle och gick senare på en queerfeministisk fest, medan jag var svintrött, gick hem och käkade mackor framför TV:n innan jag la mig tidigt. Eller tidigare än vanligt.
Nya Upplagan hade monter på mässan. Fyra kvadrat, mittemot Kartago. Redaktör Lars Yngve med fru hade släpat upp tiotusen tidningar plus två gigantiska spiddekagor. Tammefan om de inte lyckades dela ut alla blaskorna! De jobbade konstant från nio på morgonen till stängning och prackade på folk Nya Upplagan, och alla som ville ha fick en bit spiddekaga.
Seriefrämjandet delade ut Urhundenpriserna, det ena till Jocke Pirinen och det andra till Jan Lööf. Dick Harrison, som var prisutdelare, lyckades tre gånger påpeka att han egentligen är historiker.
På lördagskvällen hade Serieakademin sin årliga middag, och på den blev den ovetande Thomas Storn invald som ny ledamot. Han var märkbart rörd när han höll sitt tacktal. Lasse Åberg berättade om när han en gång sov i en tältsäng på damtoaletten på ett hotell i Göteborg, och jag fick efter ett tag spel och började tjafsa om fittamad och drickablanning.
Söndagen var Seriesöndag, vilket den varit ett par år nu. Nackdelen med detta är att seriefolket ofta är rätt trötta på söndagen och det känns som om mässan är över, trots att en dag återstår. Jag missade det mesta under seriesöndagen. Jag skulle på Carl-Johan DeGeers samtal med Jan Lööf, men de hade ändrat auditorium, så jag sprang fel och lyckades bara se de sista tio minuterna av snacket. Fast kvällen innan hade Åberg presenterat mig för Lööf, så jag var nöjd ändå.
Eftersom tidningen Kapten Stofil fyller tio år, höll Joakim Lindengren ett litet tjugominutersanförande vilket jag bevistade. Dock pratade han bara om miljövård och den globala uppvärmningen, och inte så mycket om Kapten Stofils utveckling, så jag var väl inte sådär jättenöjd.
Vad hände mer?
Nja, det hände väl inte så mycket mer.
Men den övriga mässan, då? Lämnade jag aldrig seriedistriktet? Det var ett annat problem. Nej, jag hann knappt gå runt på mässan alls. Jag vet inte vad jag gjorde istället. Jag satt nog mest och drack kaffe och pratade med folk. Självklart ville jag gå runt och kolla in det övriga bokutbudet och leta upp de konstigaste montrarna, men det sket sig i år. Fast jag träffade Kalle Lind ett par gånger under mässan, och han har ju skrivit en bok med nästan bara text och inga serier alls. För övrigt den enda bok Lasse Åberg köpte på Bokmässan!

En mardröm på Almstigen

Här är trailern till den kommande remaken på TERROR PÅ ELM STREET.
Jaha...
Känns ju mer än lovligt meningslöst - som om det är samma film en gång till. En badkarsscen - igen? Filmad med samma bildvinklar?
Som jag brukar säga: jag stör mig inte på uppföljare och hade inte klagat på ännu en film om Freddy Krueger, även om jag aldrig var någon fan av Elm Street-filmerna.
Men en nyinspelning? Totalt poänglöst.


torsdag 1 oktober 2009

Buck Rogers igen

Fred Olen Ray fortsätter att filma sin Buck Rogers-pilot. Filmen börjar visst redan år 1916, innan Buck hamnar i framtiden. Tydligen ska det hela ha en retrolook som gamla serials.
Här är Bobby Quinn som Buck, och Erin Gray - som var sexbomb i 70-talsversionen - som Bucks morsa.

(Update: Bilderna ur Freds film är bortplockade)

Bio: Jag älskade honom

Den franska filmen JAG ÄLSKADE HONOM, som jag blivit rekommenderad, öppnar med en ful, glåmig närbild på ett söndergråtet, glåmigt kvinnoansikte. Jag ångrade mig genast. Varför valde jag att se den här filmen? Förvisso är den baserad på en bok av Anna Gravalda som skrev den småtrevliga TILLSAMMANS ÄR MAN INTE ENSAM, men ändå - jag vill inte se fula dramer om glåmiga kvinnor som gråter.
Hemma i kvinnans hus på vischan finns hennes svärfar Pierre (Daniel Auteuil). Kvinnan har blivit övergiven av sin man. Det är deppigt värre. Jag känner för att gå. Jag kryper ihop i fåtöljen och gör ett försök att somna.
Men efter en 20-30 minuter beslutar sig plötsligt den gifte Pierre för att berätta sitt livs stora hemlighet för svärdottern. Om sitt livs kärlek. Han börjar berätta om när han var på en affärsresa i Hongkong, och plötsligt dyker hans tolk Mathilde upp upp ler rakt in i kameran ... och jag far upp som en fjäder. Boing!
Marie-Josée Croze heter skådespelerskan. Bördig från Québeck. Vacker som en dag.
Pierre var mycket yngre när han hade sitt intensiva, omtumlande och hemliga
förhållande med Mathilde, men när vi ser de långa flashback-
scenerna, är Pierre sitt äldre jag; han liksom bara kliver in i sina minnen, och det funkar rätt bra.
...Och filmen som helhet blir mycket bättre på alla sätt när den egentliga handlingen; kärlekshistorien, kommer igång. Trivsamt. Välspelat. Romantiskt.
Fast så här en månad efter att jag såg filmen, märker jag att den inte gjorde något större intryck eller avtryck i mitt minne. Det finns liksom inte så mycket mer att säga om verket.
Det enda jag minns är den tjusiga Mlle Croze. Som pratar franska.
Men det är ju inte det sämsta.






(Biopremiär: 2/10)

Bio: Äntligen midsommar!

1978 kom den amerikanske regissören Joe Sarno till sitt andra hemland Sverige och gjorde porrklassikern/kalkonen FÄBODJÄNTAN.

År 2009 sitter jag på den allra första visningen av ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! En kort stund in i filmen vänder jag mig till en kollega som sitter bredvid mig och viskar "Vaffan är det här? FÄBODJÄNTAN 2?".


Endast ett par minuter efter att jag sagt detta, sitter Luke Perry och en kille till i en bastu, när Perry plötsligt får syn på ett horn som hänger på väggen och utbrister "Kolla! Ett horn! Precis som i den där porrfilmen, vad heter du nu igen? Fäbodjäntan! Jag måste skaffa den på DVD!", fast på engelska, och så börjar han tuta i hornet.
 
En kollega på Afton-
bladet tyckte att ÄNTLI-
GEN MIDSOM-
MAR! liknar en Janne Halldoff-film, vilket också känns rätt träffande - det ser ut som sunkig, svensk 70-talsfilm. Men mina associationer till Joe Sarno känns mer passande, då ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! är en svensk film regisserad och delvis författad av en amerikan; Ian McCrudden, som tidigare bland annat gjort en liten B-skräckis i USA. Varför har han gjort en svensk film? Jo, därför att hans skådespelande flickvän är svenska och har en av huvudrollerna.


McCruddens film handlar om några unga par som ska fira midsommar på en skärgårdsö. Dit kommer även en amerikansk kompis, spelad av ovan nämnde Luke Perry, vilket väl är tänkt att ge lite stjärnglans åt anrättningen. Eller snarare avrättningen.


Herregud. Vad fan i helvete är det här för jävla mög?


ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! lanseras som en lättsam midsommarkomedi. Om vi bortser från den allmänna amatörmässiga tonen - en komedi kan ju vara kul trots tafflighet - så lyckas McCrudden och hans skådisar trampa fel precis hela tiden.


De olika paren har förstås problem med sina förhållanden. Och McCrudden har uppenbarligen Bergmankomplex. För stora delar av filmen består av allvarliga diskussioner och uppslitande gräl. Jag vet inte om det är meningen att dessa ska vara roliga, men det är de inte. De känns bara som ännu ett misslyckat, fult, svenskt drama.

 
De mer uppenbart komiska upptågen består mest i att Olle Sarri spelar full och irrar runt och far in i en flaggstång och tokar sig. Eller i att Alexander Karim och en annan snubbe jagar varandra i skogen. Det förekommer en del full frontgal nudity, tyvärr mest male full frontal (nej, inte Perry). En lättsam midsommartragedi är en mer passande beskrivning av den här sumprullen.
 

Skådespeleriet är inget vidare och i det här sällskapet framstår Luke Perry som en Oscarsvinnare. Fast Lisa Werlinder - McCruddens tjej - är onekligen söt.

ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! kommer så fel den bara kan komma - för på biograferna går fortfarande succén SOMMAREN MED GÖRAN; en lättsam svensk midsommarkomedi. Ful och slarvig den med, men till skillnad från ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! är ju SOMMAREN MED GÖRAN rolig. Vem vill se ännu en midsommarkomedi? En usel sådan?


Jag undrar vad Luke Perry tycker om filmen och vad han har att säga om filminspelningen. Fast han såg kanske på det här som betald semester.


Har jag inget positivt att säga om filmen? Jo, innan visningen bjöd Fox på midsommarfest. Dert var riktigt trevligt, mycket sill och potatis och grejor i goda vänners sällskap. Jag hade fått i mig ett par öl och en fyra-fem snapsar innan visningen, och var således inte helt nykter när filmen började rulla. Men inte ens fyllan och mitt glada humör kunde få mig att uppskatta vad som hittills är årets sämsta svenska film. Jag nyktrade till väldigt snabbt.





 



(Biopremiär 2/10)

Update om Carradine

Här är ett par bilder ur Jim Wynorski's DINOCROC VS. SUPERGATOR, som kommer att släppas nästa år. Och vad har Jim att säga om den?

"This will mark David Carradine's final screen appearance. Tragically, he died just several days after completing this picture. He did not commit suicide, that I can tell you."

Vi får väl se om de kommer någon mördare på spåren...