onsdag 9 september 2009

Bio: Ponyo - på klippan vid havet

För inte så längesedan skrev jag om Hayao Miyazaki och hans Studio Ghiblis animerade filmer i en krönika i Helsingborgs Dagblad. Jag skrev något kort om att de alltid är tjusigt tecknade, men oftast alldeles för långa, långsamma och trista - i synnerhet för mig som inte är så förjust i japansk animé.
Miyazakis filmer är typexempel på den sorts barnfilmer filmkritiker födda på 1940-talet uppskattar och tycker att barn ska gilla. Långsamt och oamerikanskt. Jag har ingen aning om hur jag hade mottagit de här filmerna om jag vore barn, men jag minns ju från min egen barndom att jag bara ville se Hanna-Barbera-grejor och westerns, och aldrig på de saker vuxna rekommenderade.


PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET; Miyazakis senaste verk, ska visst bygga på HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", men det kan jag inte riktigt uttala mig om, eftersom jag inte har några som helst minnen av vad den sagan handlar om. Och nej, jag har faktiskt inte sett Disneys film heller.

I vilket fall, den här filmen handlar om femårige Sosuke som bor med sin unga morsa Lisa i ett trevligt hus på en klippa vid havet. Farsan är jämnt ute på havet i ett fartyg. Lisa jobbar på ålderdomshem.

I havet huserar en mystisk, långhårig trollkarl som heter Fujimoto. Han har en massa döttrar, som ser ut som något slags guldfiskar, och en av dessa råkar få i sig magiska drycker och hamnar på klippan, där Sosuke hittar henne. Han döper fisken till Ponyo, och när Ponyo slickar i sig en droppe blod från Sosukes finger, förvandlas hon till en mänsklig flicka - men med magiska krafter.

Detta innebär även att naturen av någon anledning sätts i obalans - och trakten drabbas av en tsunami! Jajamen - det här är en glad tsunamisaga! Ponyo och Sosuke beger sig ut i en båt på de översvämmade gatorna för att leta upp Lisa. Och så dyker Ponyos mor, den gigantiska Havsgudinnan, upp och trollar och har sig. Fujimoto är lite elak och vill ha tillbaka Ponyo som fisk i havet.

Well, well. Handlingen är minst sagt konstig. Den är kanske självklar för japaner, men jag vet inte. Den här berättelsens logik finns inte i mitt universum. Fast det är ju klart, jag är ju lite inskränkt.
Som alltid är berättartempot långsamt. Filmen är 101 minuter lång, men känns oändligt mycket längre. Första halvan av filmen, fram till tsunamins ankomst, är mördande trist. För mig. Därefter tar det sig med en hel del fantasifulla scenerier med fiskar som simmar omkring mellan byggnader under vatten och överfulla båtar som glider fram längs vägarna. Scener som borde dykt upp långt tidigare för att fånga mitt intresse. Hade jag sett den här filmen på DVD, hade jag stängt av efter en halvtimme.

Men visst är det snyggt tecknat. Otroligt välgjort. Förstås. Och i 2D, som vi ju inte är bortskämda med idag. I synnerhet de stormiga vågorna imponerar; de ser ut som tagna från gamla japanska tavlor. Den pampiga musiken framförs av vad jag gissar är en gigantisk orkester med kör och grejor - medan de lustiga eftertexterna ackompanjeras av en glad, struttig barnsång.

Tack vare att PONYO är så snygg kan den få det betyg den får. Men den är fortfarande rätt tråkig och besynnerlig.

Filmen, som är dubbad till svenska, innehåller en märklig dialog om amning.









(Biopremiär 11/9)

Folk som utbildar serietecknare?!

Jamen, vad är nu det här? Upptäckte att MySpace är nerlusat med annonser för ett företag som heter EMedia73. De utbildar visst serietecknare. Inte nog med det, de utbildar även författare och säljare. Och det blir bättre. De utlovar att alla som går deras kurser anställs!
Jag vet inte riktigt vad det här är. Jag har jobbat i seriebranschen till och från sedan 1980-talet och jag har aldrig hört talas om de här och det de håller på med. Vad kan detta vara för vinnande koncept, tro?
Kolla in deras sajt här.
Det hela låter väldigt ... konstigt.

Kultur som får mig att känna mig dum i huvudet

Ibland äter jag frukost på McDonald's vid Triangeln. Eller tar en kaffe, åtminstone. Varför gör jag detta? Borde inte en sådan som jag föredra ett ordentligt kärringkafé?

Njä, just denna McDonald's-restaurang har väldigt trevliga fåtöljer. På morgnar och förmiddagar spelas det bara soft jazz, och faktum är att deras kaffe är riktigt gott; betydligt godare än på många andra ställen. Sjutton spänn för en stor kaffe är dessutom billigare än hos de flesta andra. Barista, Wayne's Coffee, Espresso House; rätt vissna ställen jämförda med kärringkaféer, förresten. Och jag dricker bara svart kaffe. Utan socker.

På McDonald's kan man av någon anledning läsa Skånska Dagbladet gratis. Jag vet inte riktigt varför de har just Skånskan. Max har Sydsvenskan, innan hade de DN. Jag känner folk som skriver i Skånskan, men jag har ingen aning om vilka som läser den. I vilka orter är Skånskan stor?

Nå. Förra helgen satt jag nersjunken i en fåtölj på McDonald's vid Triangeln, smuttade på ångande hett kaffé och läste Skånskan. Jag hade lite tid att slå ihjäl, så jag läste samtliga delar och tittade på alla sidor. Jag läste inslag jag aldrig annars skulle få för mig att läsa. Det verkar som om olika präster skriver krönikor om helgerna. Jösses, just den här dagen hade Karl-Erik Weggerup skrivit en krönika! Karl-Erik vem? Min konfirmationspräst! Jag har inte sett honom sedan 1983. Jag fick en Puch Dakota. Jag minns fortfarande svaret på frågan jag fick i kyrkan, men jag minns inte frågan. Svaret var "För att han vill behålla kontakten med oss människor." Killen bredvid mig skulle svara "Lilla Bibeln" - och nervös och svettig skrek han "LILLA BIBELEN!!!" Jo, vi hade alltså fått reda på frågor och svar i förväg.

Jag kom till kultursidorna, och på dessa läste jag något jag nog aldrig läst tidigare: en lyrikrecension.
Det finns en del kulturformer jag är rätt rudis på. Och kulturformer där jag har rätt banal smak. I många fall har jag en ganska utstuderad smak. Jag vet precis vad jag ska tycka och tänka, och vad jag anser att andra ska tycka och tänka, och vad jag tycker om de som inte tycker som jag. Jag vet ju vilka filmer man ska se och gilla, vilka töntiga filmer det är okej att gilla, och vad som går bort helt. Jag vet vilken populärlitteratur som är cool och vilka mustaschprydda karlar man kan ha som idoler.
Jag kan döma ut horder av musiker, rockband och artister - men! När det gäller till exempel klassisk musik, är jag antagligen hur banal som helst. Att lyssna på Mozart, Bach, Vivaldi och de andra gamla vanliga, är inte det egentligen som att lyssna på Tomas Ledin, Per Gessle och Bryan Adams? Borde inte jag vid det här laget ha letat upp några mer obskyra gamla kompositörer? Okej, jag har gjort en del försök - men snabbt kommit fram till varför de är obskyra.

Poesi är något jag inte begriper mig på alls. Verkligen inte. Jag förstår det inte. Rocktexter är väl okej, eftersom de sjunges till musik. Och jag kan förstås uppskatta poetiska filmbilder.

Men dikter? Lyrik? Jag kan inte skilja bra poesi från dålig. Jag begriper inte vad som är avsett som allvar och vad som är skämt. Jag känner mig lite dum i huvudet när jag läser dikter, vilket jag förvisso aldrig gör, men ändå. Och jag tror inte att någonting skulle kunna få mig att läsa poesi, att orka försöka förstå. Möjligtvis om jag bosätter mig i Frankrike. De kommer ju undan med sådant, sydeuropéerna. Sitta på en uteservering, dricka vin och läsa dikter. De gör ju sådant på riktigt. Och de uttrycker sig ibland på ett poetiskt sätt, även om det kanske inte är avsiktligt, inte lika pang på som vi svenskar. Och det blir inte fånigt alls.

Okej. Så varför läste jag då den där recensionen i Skånskan? Jo, därför att den avhandlade Helena Erikssons nya bok "Logiska undersökningar". Jag känner Helena lite grann, eftersom hon är ihop med en gammal kompis till mig. Vi har till och med en gång medverkat i samma antologi. Fast länge visste jag inte vem Helena Eriksson var, mer än att hon är en trevlig kvinna som skriver dikter. "Hon är en av Sveriges främsta poeter!" utbrast en gång en litterärt bevandrad bekant. Och det har ju visat sig stämma.

Så jag läste alltså recensionen. Och begrep ingenting. Jag kände mig korkad. Jag hade dessutom grava problem med att ta mig igenom texten, eftersom den var skriven på ett lätt förvirrat sätt, komplett med en del språkfel som uppkommit när recensenten gjort sitt bästa för att skriva så seriöst som möjligt. Resultatet blev bara att jag inte uppfattade vad han tyckte som Helenas bok.

"Logiska undersökningar" är säkert jättebra. Jag ska kanske ta och läsa den en dag. För om jag nu ska ge mig på lyrik, bör jag själklart välja något från Sveriges främsta poet.

Konstnärlig dans begriper jag förresten inte heller.
På den här bilden, som jag snodde på nätet, figurerar både jag och Helena Eriksson

tisdag 8 september 2009

Så här ser minsann EDVARD! #2 ut!

Här har ni omslaget, gott folk! Går alltså till tryck nu någon gång, och resultatet går att plocka upp på lämpligt ställe senare i veckan. EDVARD! nr 2, bilaga till Nya Upplagan 38.
Omslaget är av Peter Bergting. Inuti tidningen kan man läsa Mäktige Månsson av mig och Jimmy Wallin, Kurt Dunder av Frank Madsen, samt en serie av Johan Wanloo.

måndag 7 september 2009

För mina tyskspråkiga läsare

Jag är pissusel på tyska, men jag har länge fascinerats av så kallade "Romanhefte"; tyskarnas motsvarighet till kioskböcker. Det handlar om häften något större än A5, 68 sidor, tvåspalt och oftast innehållande en kortroman/långnovell. Vissa serier har pågått sedan 50-talet, som Jerry Cotton och Perry Rhodan. Cotton har publicerats på svenska i pocketböcker, men det kom inte särdeles många. I Tyskland finns hur många tusen Cottonromaner somn helst.
"Jason Darks" (Helmut Rellergerd, född 1945) romaner om spökdeckaren John Sinclair började komma 1973, och nu finns över 1600 volymer. Det kommer en i veckan, plus en pocket i månaden, och 95% av allt detta har skrivits av Rellergerd själv! Han skriver på en gammal skrivmaskin och varje roman tar tre dagar. När han kommer till "Ende" sätter han bara i ett nytt paper och fortsätter på nästa bok/häfte.
På sajten Gruselromane kan den tyskspråkige läsa mer om allt det här. Ännu mer finns på Die Welt der Romanhefte. Vi som inte kan tyska, kan dregla över bilderna och översätta med Babelfish.
Och så 2006 hände det oundvikliga. Romanheftefans börjar ge ut egna häften, som distribueras gratis på nätet som pdf-filmer. Som Der Hüter av "Harry B. Foster". Otroligt fult och amatörmässigt omslag, men layoutmässigt ser inlagan ut som de riktiga häftena. Ladda ner nummer ett här. Tyvärr kan jag inte läsa blaskan. Min tyska suger...
...Något som inte hindrat mig från att skaffa en del bisarra titlar ur olika serier, samt förstås klassiker med Kommissar X.

Jag snor den här från Jimmys blogg

Här är omslaget till nya numret av Nya Upplagan, som går i tryck nu i veckan. Så nu vet ni vad ni ska hålla utkik efter när ni flanerar i Skåne.
...Och tidningen innehåller alltså EDVARD! nr 2.

Ung och oförstörd...

Jag var nyss inne på Optimal Press' hemsida, och vad hittade jag där, om inte det här gamla fotot, taget under Bokmässan 1992.
Oj.
Så rar jag var på den tiden. Och långhårig. Och blond. Notera att jag har två ölflaskor, medan de andra bara har en!

söndag 6 september 2009

Pucko

Idag passerade jag ett bord, där de delade ut gratis Pucko. Det har jag inte druckit på minst 20 år.
Och inte nog med det: jag fick även en T-shirt av Puckofolket. En vit med Arlas röda ko på. Det ni!!!
Jag tror det var Konsum som var ute och propagerade.

Bio: Flickan

Reklam- och modeföretaget Acnes långfilmsdebut FLICKAN i regi av Fredrik Edfeldt visades under Malmö Filmdagar. Jag såg den inte då. Förvisso lyckades jag inte få in den i mitt schema, men ärligt talat ville jag inte se den. Hur lockande låter det med ett svenskt drama om en tioårig flicka som blir lämnad ensam i ett hus på landet under några sommarveckor? Och hur lockande är filmaffischen: en blek, rödhårig, håglös unge; en affisch som utstrålar "konstnärlig film" och "kvalitetsfilm".

"Kvalitetsfilm" är för övrigt ett uttryck som borde förbjudas, eftersom smal, svår, okommersiell film inte automatiskt blir kvalitetsfilm.

Så hade filmen premiär i fredags och lovorden haglade från kritikerna. Jag har en tendens att låta bli att se eller missa en massa svenska, lovordade filmer som vinner guldbaggar och grejor, oftast eftersom de ju faktiskt ÄR skittråkiga och pretentiösa. Som allt dravel av Simon Staho, Kristian Petri och liknande typer jag utsatts för under till exempel Filmdagarna.

Men nu tänkte jag att jag faktiskt skulle ta och se den här FLICKAN, så jag slank in på Filmstaden och såg den på en ordinarie visning.

Den som tror att FLICKAN är en remake på Arne Mattssons THE GIRL från 1986 med Franco Nero, Christopher Lee, Heinz Hopf och Pontus Platin lär bli besviken. I den här FLICKAN innehar Blanca Engström (svenska barnskådisar har alltid konstiga namn) titelrollen. Hennes föräldrar och bror ska till Afrika och jobba med ett biståndsprojekt, men alldeles innan avfärd får de veta att flickan är för ung för att få följa med. Märkligt nog bestämmer sig föräldrarna för att åka ändå, och får tag på faster Tova Magnusson Norling som ställer upp som barnvakt. Men slarvern till faster bara dricker vin och bär sig åt, och efter att hon en natt släpat hem en massa konstiga typer på röjarfest, ser flickan till att fastern blir uppvaktad av en snubbe som far iväg med henne på båtsemester. Eftersom fastern är som hon är, lämnar hon flickan ensam ("Inte ett knyst till mamma och pappa om det här!").

Ja, så nu går flickan omkring i huset och i trakten alldeles ensam. Hon har visst pengar, så hon kan cykla till stan och handla mat och nagellack. Ibland umgås hon med två andra tjejer; de obligatoriska bortskämda, elaka tjejerna, varav den ena är tjock. Och ibland leker flickan med bondpojken Ola, som är snäll och rar men som de två elaka tjejerna mobbar. Samtidigt fattar den tjocka tjejens föräldrar, framför allt hennes obehaglige far, misstankar om att något inte står rätt till hemma hos flickan. Är fastern verkligen ute och handlar hela tiden?

Så här står det på pressidan: "Med skärpta sinnen upptäcker hon gradvis vuxenvärldens ofta absurda och ansvarslösa beteende" och "Flickan är en tragikomisk film om vänskap och solidaritet på tillitens yttersta gren." Och tja, det stämmer väl. Vad många kritiker missat att nämna, är att filmen emellanåt är överraskande rolig; så pass rolig att jag skrattade till högt. Det är också en väldigt somrig film och fick mig att minnas min egen barndoms somrar i stugan vid Öresund, med surrandet från insekter, ljudet från grindar som öppnas, steg på grusgångar och en total brist på en massa saker, eftersom de inte uppfunnits när jag var barn.

FLICKAN utspelar sig 1981. Jag läste en recension där kritikern irriterade sig på alla tidstrogna detaljer. Det gjorde inte jag - tvärtom! Jag njöt av att återse alla förpackningar och skyltar och annat - herregud, de har återskapat en gammal Tempobutik med hyllorna fulla av 1981 års produkter! I flera fall har jag inte ens tänkt på att förpackningarna ändrats - och ändrats ganska kraftigt. 1981, det är 28 år sedan, men när jag tänker tillbaka var det ju alldeles nyss. Flickans brorsa läser förresten Fantomennumret med "Röda drakens pirater", som kom i slutet av 70-talet när jag prenumererade. Filmjölkspaketet från Arla fick mig att reagera. Mjölkprodukterna här nere i Skåne kom ju från Skånemejerier, men varje sommar bodde jag en vecka eller två hos släkten i Partille, och där fanns detta bekanta filmjölkspaket. I en scen ligger KISS' "Rock 'n' Roll Over"-album på golvet. Det fick jag i födelsedagspresent 1977 (fast jag önskade mig "Love Gun"). En kollega som såg filmen under filmdagarna undrade förresten om man verkligen sa "torrknulla" 1981. Jag vet inte. Tror inte det. Men de två elaka tjejerna pratar mycket sex, och jag har ingen aning om huruvida tioåriga töser pratade så här 1981. Filmens vuxna män framställs förresten som rätt obegagliga med lätt pedofila drag.

För fotot i FLICKAN står Hoyte Van Hoytema, som även sköt LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det handlar om rätt vackra, poetiska bilder, vilket i sin tur medför att filmen ibland känns lite meditativ att titta på, tack vare den sparsamma dialogen och den allmänna bristen på händelser. "Höstens svenska film", "Årets bärsta svenska film" och till och med "Årets bästa film" har ett flertal kritiker dragit till med, och slängt fram fyror och femmor i betyg. Men det stämmer inte. Jag har sett årets bästa svenska film, men den har inte premiär förrän i oktober. FLICKAN är en bra film och jag tycker gott att du kan se den. Men jag upplever den dock som rätt poänglös. Det blir liksom ingenting av det hela; det öppnar melankoliskt och slutar melankoliskt. Det kommer att dröja åtskilliga år innan jag ser om den - om jag nu vill se om den någon dag. FLICKAN är en typisk filmfestivalfilm. I princip gjord för festivaler och deras publik.

Visningen jag var på blev förresten lite ... speciell. Under filmens slutscener började bilden plötsligt flimra och hacka. Jag trodde detta var ett konstnärligt grepp, men så blev bilden svart och ljuset tändes i salongen. Filmen hade gått av - det var minsann längesedan jag råkade ut för det! Efter några minuter fick maskinisten igång filmen igen. Då följde de resterande tio sekunderna innan eftertexterna började rulla, vilket förstås fick den rätt fåtaliga publiken att skratta.









(Biopremiär 4/9)

fredag 4 september 2009

Mäktige Månsson som sprattelgubbe (igen)

För några nummer sedan dök Mäktige Månsson upp som sprattelgubbe i Nya Upplagan, ett faktum jag nämnde här och jag publicerade en liten bild på figuren.
Men ni vill säkert ha den riktiga sprattelgubben, även ni som inte fick tag i ett fysiskt ex av tidningen, så HÄR kan ni printa ut hela kitet! Perfekt pyssel nu till helgen!

Bio: Paris 36

Beskrivningen av den här franska filmen, som heter Faubourg 36 i original, lät lite sådär halvintressant; inte alltför lockande. Arbetardistrikt i Paris... Gammal teater... Men det stod även något om en mystisk och vacker sångerska, och då tändes en gnutta hopp hos mig - så jag slog mig ner på pressvisningen.
PARIS 36 börjar med att en typiskt franskt rundlagd herre som kallas Pigoil förhörs av polisen - uppenbarligen har ett mord begåtts. Och så berättar Pigoil den långa historien om händelserna som ledde fram till mordet.
Uppenbarligen heter "förort" "faubourg" på franska, och i denna icke namngivna förort ska den gamla teatern Chansonia stängas. Pigoil och hans vänner har länge jobbat på den anrika teatern, och de vägrar sälja till den mäktige "gudfader" som styr distriktet. Året är 1936 och det blåser farliga politiska vindar.
Men så plötsligt gör vännerna slag i saken, ockuperar teatern och beslutar sig för att sätta upp en varietéföreställning. Samtidigt anländer den unga, bedårande blondinen Douce till teatern; hon vill bli artist och på en audition sjunger hon reklamjinglar, vilket ju är väldigt lustigt. Pigoil och de andra gillar hennes ben, så hon får jobb som konferencier på deras föreställning.
Douce presenterar mer eller mindre bra/usla artister och sjunger en och annan reklamjingel, men publiken vill se mer av henne och vill höra henne sjunga en riktigt sång. Hon låter sig övertalas - och gör dundersuccé.
I sistriktet bor även Monsieur TSF; Radiomannen, en äldre man som ser ut att vara hämtad ur ett Tardi-album, och som aldrig går ut. Han är musiker, men sitter alltid hemma och lyssnar på radio. När han plötsligt får höra Douce sjunga på radion lägger han ihop ett och annat ur det förflutna, och så samlar han sig, tar sats och kliver ut ur huset för att uppsöka teatern och Douce.
M TSF har rotat fram några av sina gamla, aldrig använda sånger och komponerar ett par nya, och så sätter de upp den sprudlande föreställningen Faubourg 36, en makalös succé.
Detta varvas med intriger om Pigoils fru som lämnade honom och tog den lille sonen med sig, en grabb Pigoil inte får träffa, och mer thrillerbetonade händelser som involverar gangstrar och ett fascistiskt parti.
Men främst är detta lättsam underhållning som tack vare flera revynummer drar åt musikalhållet. Det är mustigt, det är härliga miljöer och det är väldigt, väldigt franskt. Filmen bjuder på något av det roligaste jag vet: en komiker som inte är rolig. Här är det "imitationernas mästare" som gör totalt värdelösa imitationer av flygplan, ankor och grodor inför en häpen, knäpptyst publik. Själv skrattade jag så jag grät, det här måste ses. Det dyker även upp en del andra konstiga typer och framför bisarra sånger och vitsar.
Men framför allt har PARIS 36 Nora Arnezeder som Douce. Iiiooouuuhhh... Jag blev alldeles knäsvag. Eller, jag hade blivit det om jag hade stått upp. Arnezeder känns lite grann som Audrey Tautou, fast blond och längre. Javisst, oerhört fransk. Hon är en sådan där som skulle kunna skälla ut mig på franska och säga de mest hemska saker jag inte riktigt förstår, men jag hade inte protesterat och bett om fler haranger, eftersom det låter så vackert. En osannolikt söt fransyska som sjunger chansoner, det är man inte bortskämd med i dagens kulturutbud.
Scenerna från succéföreställningen går utanför ramarna och förvandlas till något slags Busby Berkeley-version av en musikvideo. Medryckande, glatt och färgsprakande.
Jag tycker att PARIS 36 är över förväntan bra. Mysig och trevlig. Och bitvis rolig.






(Biopremiär, enbart Stockholm, 4/9)

torsdag 3 september 2009

Lloyd Kaufman om Gamer

Jag tog förstås genast kontakt med min gamle vän Lloyd Kaufman för att fråga hur fan han fick rollen i GAMER. Här är hans självklara svar:

Yay!!! Thanks for watching me!The directors are big big fans of mine, and I blew both of them to get the part!

Jag fortsätter att teasa...

Som tydligt framgår kommer det att bli toppraffel i färg så att grisarna skiftar kön i nästa nummer av EDVARD!, bilaga till nästa Nya Upplagan, som kommer nästa vecka:

Lobo och Rambo

Minsann om inte Guy Ritchie ska regissera en film om DC:s gamle våldsbenägne seriefigur Lobo. Hur Ritchies SHERLOCK HOLMES blir återstår att se, men ROCKnROLLA var ju inget vidare. Ett annat orosmoment inför LOBO är "WB is aiming for a PG-13 rating". Lobo - snäll?! Läs Varietys artikel HÄR.

...Och apropå våldsbenägna män, ska Rambo inte helt oväntat återvända i en femte film. Den fjärde filmen spelade in oväntat mycket pengar. RAMBO V ska handla om trafficking i Mexiko och Rambo ger sig av för att hitta en kidnappad flicka. Hmm... Det låter allt som det där gamla manuset till RAMBO IV i vilket Rambos dotter blev kidnappad... Mer HÄR.

Bio: Gamer

För ungefär tio år sedan skrev jag en artikel om TV-spel som blivit film, och filmer inspirerade av spel. I det artikeln tog jag upp den mest ologiska detaljen i TRON. Visst, jag köper att de sugs in i ett TV-spel. Däremot går jag inte med på att figurerna själva tävlar i de olika spel som sedan följer. De har ju blivit TV-spelsfigurer - således borde någon annan kontrollera dem, och hjältarna borde förstås fara hit och dit utan att kunna styra sina egna rörelser.
Så kommer då GAMER, som öppnar med "Sweet Dreams" med Marliyn Manson och som utspelar sig i en nära framtid, i vilken den superrike och mäktige Bill Gates-varianten Ken Castle (Michael C Hall) har utvecklat ett spelsystem, där man opererar in en pryl i levande människor, som sedan kan kontrolleras av spelare. Först kom en variant av "Sims", där folk kan leva ut sina lustar, men senaste spelet "Slayers" är det populäraste. Det är ett shoot 'em up där dömda brottslingar springer omkring och skjuter på varandra så att blod och kroppsdelar flyger.
Den brottsling, eller spelfigur, eller vad man nu ska kalla dem, som överlever 30 omgångar friges. Ingen har överlevt tio rundor - utom en viss Kable (Gerard Butler). När filmen börjar har han bara tre spelomgångar kvar, och han är omåttligt populär, eftersom spelen direktsänds på TV världen över. Men Castle ser förstås bara pengar i grejen och tänker se till att Kable dödas i sista omgången.
Samtidigt kämpar rebeller mot Castle och hans företag. De avbryter sändningarna för att berätta sanningen, och de lyckas få kontakt med Kable. Kable har fru (Amber Valletta) och en dotter som adopterades bort när Kable dömdes för mord. Killen som kontrollerar Kable; tonåringen Simon, kommer på ett sätt att prata med Kable under spelets gång och snart gör Kable ett kreativt försök att rymma, vilket han lyckas med. Dags att leta upp fru, barn och sätta dit Castle.
Det här är THE RUNNING MAN och DEATH RACE en gång till. Eller varför inte Joe D'Amatos ENDGAME. Med inslag av SHOOT 'EM UP och kanske även lite ROLLERBALL. Det är absolut inget nytt. Självklart fattar man genast att Kable måste vara oskyldigt dömd - han är ju hjälten, och det går inte att ha en dömd mördare som hjälte, och jodå, precis som i THE RUNNING MAN blev Kable ditsatt. Förra meningen är ingen spoiler, eftersom det är uppenbart. Och så var ju även fallet med Jason Stathams rollfigur i DEATH RACE.
Så här i efterhand är THE RUNNING MAN lite intressant, eftersom den utspelas i en framtid med vad som på 1980-talet ansågs vara en osannolik TV-kultur - men idag är vi nästan där, med alla konstiga dokusåpor och förnedringsprogram. I GAMER verkar samhället - det lilla vi ser av omgivningarna - nästan ha gått under och alla är besatta av Internet och spel, vilket många är redan idag. Visst är den tekniska utrustningen mer avancerad i GAMER, men det känns inte helt osannolikt att vi snart har prylarna i realiteten.
Jag känner mig lite kluven till GAMER. Jag satt filmen igenom och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Ibland var det riktigt häftigt, ibland lite töntigt och pretentiöst. Det är CRANK-killarna Mark Neveldine och Brian Taylor som skrivit och regisserat, och mycket känns överarbetat, både estetiskt och på manusplanet. Massor med udda bildvinklar, närbilder, ryckiga klipp, utfrätta färger. Massor med udda, bisarra inslag. Men ibland kommer budskap och skit i vägen när jag känner att det hade varit bättre om det bara var en rak actionrökare med mer återhållsamt foto och klippning, så att man verkligen ser allt som händer - så som det var på 80-talet. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska tycka om vissa inslag, som att Castle får ett gäng kontrollerade bad guys att dansa loss till jazz innan ett slagsmål. Coolt eller töntigt? Jag vet inte!
Men det finns mycket jag gillar. Framför allt känns det skönt att det äntligen gjorts en actionfilm som inte, likt DIE HARD 4.0 och TERMINATOR SALVATION, siktat på en PG-13-åldergräns, utan gamla hederliga R. Det är rått och blodigt, det svärs, det är naket och tammefan om det inte röks cigarretter! Dock gör inte hjälten det senare.
Flera actionscener är häftiga, sättet Kable rymmer på är fantastiskt och går i CRANK-anda (och jag ska inte avslöja det här), och det förekommer en smällfet, svettig, barbröstad kille som alltid spelar Sims-varianten och är pervers. Gerard Butler funkar bra, jag gillar honom, han är inte ännu en tösedreng, och efter att ha läst en del intervjuer med honom, har jag kommit fram till att han av allt att döma är likadan i verkligheten; han är en redig karl, skotte, lite macho och gillar brudar. Den figur han spelar i kommande THE UGLY TRUTH känns som en överdriven version av Butler själv.
I en mycket kort scen får man se en gubbe gå in i ett stängsel om och om igen, och jag tänkte "Vaffan, är inte det där Lloyd Kaufman? Nä, det kan det väl ändå inte vara...", men jovisst är det han. Bland brottslingarna som tungt beväpnade springer omkring och slaktar finns en tjej, och till slut får man se hennes ansikte i närbild i två sekunder innan huvudet exploderar. "Hmm. Var inte det där Zoë Bell?" Jepp, det var hon. Och direkt efter kutar Gerard Butler omkring med Zoës köttslamsor i ansiktet.
Det går inte att beskylla GAMER för att vara tråkig, men jag hade förväntat mig mer. Å andra sidan lär väl filmen få ettor i dagspressen, om nu inte någon kritiker får för sig att den förmedlar ett viktigt budskap.





(Biopremiär 4/9)

onsdag 2 september 2009

Fish heads, fish heads...

...Tänkte bara tipsa om att den alltid ambitiöse Martin Krinstenson skrivit en lång och bra artikel om legendariske sångaren Wild Man Fischer, och som går att läsa HÄR.

Bio: The September Issue

En och en halv timme avskyvärda människor. Det är den enkla sammanfattningen av den här dokumentären om Anna Wintour; chefredaktör för amerikanska Vogue, och kvinnan Meryl Strees rollfigur i DJÄVULEN BÄR PRADA är baserad på.
Visst är modevärlden en helt annan värld. Den känns som en annan planet. Visst har jag träffat många extrema människor i filmvärlden, men det här är flera snäpp värre.
Engelskfödda Wintour verkar vara i total avsaknad av empati, som en modebranschens version av brottslingen Charles Bronson (se recension här under någonstans). Hon ser ut som en bitch, beter sig som en bitch, och styr med järnhand. Jag blev förvånad när hennes dotter - som verkar fullt normal och trevlig - dök up och intervjuades. Vem fan vill idka älskog, än mindre skaffa barn, med Anna Wintour?
Wintours närmaste kvinna, fotografen Grace Coddington, som är "creative director" på Vogue och som känt Wintour sedan hon tillträdde, är betydligt vettigare och är tydligen den enda som vågar säga emot Wintour, och hon har sunda åsikter. Coddington började som modell en gång i tiden, men fick ansiktet förstört i en bilolycka. Efter otaliga plastikoperationer (hon ser fortfarande ut som om en häst sparkat henne i ansiktet) sadlade hon om till fotograf.
Männen runt Wintour är fullkomligt osannolika. De ser ut som parodier på homosexuella män. De är fjolligare än fjolligast. Gaultier, som dyker upp lite kort, ger nästan intryck av att vara straight.
...Okej, de män som sitter i styrelsen är inga fjollor. De ger snarare intryck av att vara stenhårda businessmän. På tidningen jobbar även en herre som ser precis ut som Lucio Fulci.
Dokumentären handlar om utgivningen av 2008 års septembernummer, septembernumret är visst varje års modebibel och ett projekt som påbörjas flera månader i förväg. Trots detta sitter Wintour och skakar ogillande åt bilder och inslag bara några dagar innan deadline. Flera grejor måste plåtas om från scratch. Personalen sliter sitt hår. Det hade varit roligt att få veta vad budgeten för det här 840-sidor tjocka numret låg på, med tanke på hur ambitiösa alla plåtningar världen över är - plåtningar varav många kasseras. 2007 sålde septembernumret i tretton miljoner exemplar! Hur det gick 2008 framgår inte.
Självklart är det här en intressant film. Det är intressant att få en inblick i hur de här människorna tänker och hur de skapar - till omslaget kombinerar de två nästan identiska porträtt på Sienna Miller; de vill behålla leendet från det ena och nacken från det andra.
Sedan undrar jag förstås var alla de här kläderna syns i realiteten. Det handlar sällan om kläder som bäres av kvinnor ens i Paris eller New York. Den stora majoriteten av de foton som förekommer ser mer ut som vacker, skicklig fotokonst än modebilder. Fast å andra sidan; jag är A) man och B) totalt ointresserad av kvinnokläder. Jag ser främst brudarna och deras ansikten, och inte vad de har på sig. Och hade en tjej dykt upp i en sådan här bäng kreation, hade jag antagligen skrattat.
...Och det hade varit roligt att veta vad Anna Wintour tycker om DJÄVULEN BÄR PRADA. Troligen vågade man inte fråga henne om detta.
Riktigt vad den här filmen ska upp på bio att göra vet jag inte; det ser inte ut som något annat än ett TV-program, och kommer säkerligen att funka bättre på en TV-skärm.
Och som sagt. Filmen är så full av avskyvärda människor, att jag får lust att kalla på Eli Roth som kan klubba ihjäl dem med sitt basebollträ.





(Biopremiär 4/9)

Bio: G-Force

Det verkade ju så bra på pappret. En actionfilm där hjältarna är intelligenta, specialtränade marsvin och andra gnagare. Dessutom i 3D.
Tyvärr blir saker och ting inte alltid som de ser ut på pappret. I det här fallet beror det antagligen på en herre vid namn Jerry Bruckheimer.
Bill Nighy spelar en illasinnad företagsmagnat som har en utstuderat lömsk plan för att ta över världen. Han säljer hushållsapparater vilka alla är utrustade med en pryl som gör dem intelligenta och kan hjälpa till med att sätta planen i verket.
Zach Galifianakis från BAKSMÄLLAN spelar Ben, som har en egen liten avdelning inom FBI där han experimenterar med djur - på ett snällt, positivt sätt. Han utrustar krypen med prylar som gör att de kan prata, och han har tränat dem så att de kan hantera avancerade spionprylar i miniformat och utföra våghalsiga updrag. Dock gillar inte FBI hans forskning och stänger avdelningen. Gnagarna hamnar i en djuraffär, från vilken de rymmer för att kunna slutföra kampen mot Nighy.
G-FORCE börjar med ett uppdrag, vi kastas mitt in i handlingen och presenteras inte för figurerna. Det är pang på och en massa action. Som i en Bondfilm. Skillnaden är bara att James Bond inte behöver presenteras - i det här fallet undrar man mest vilka de här figurerna är och vad allt går ut på. Först efter en bra stund hamnar vi hos Ben och får allt förklarat. Därefter blir det ännu mer action. Och mer action.
Och det är detta som är problemet med den här filmen. G-FORCE skulle lika gärna kunna vara en vanlig, regelrätt actionfilm med mänskliga skådespelare. Humorn och charmen verkar man ha tappat bort. Det finns ingen större anledning till att hjältarna är gnagare. Funkade det med ninjasköldpaddor på 1980-talet, funkar det väl med gnagare idag, verkar man ha tänkt.
Saker och ting sprängs i luften, det blir vild biljakt där hjältarna rullar i något slags högteknologiskt klot, hushållsmaskiner bygger ihop sig till en Transformer. Det är högljutt och tempot är högt. 3D:n är inget speciellt, absolut inte jämfört med de klipp ur A CHRISTMAS CAROL och ALICE IN WONDERLAND jag såg förra veckan.
Nicolas Cage, Jon Favreau, Steve Buscemi, Penélope Cruz med flera gör rösterna, men vad spelar det för roll när de inte har något roligt att säga?
Tydligen blev G-FORCE en hit bland amerikanska ungar. Jag har ingen aning om hur jag skulle ta emot filmen om jag vore tio - men jag tror nog att jag hade föredragit G.I. JOE, faktiskt. Den innehåller ju ninjor!






(Biopremiär 4/9)

tisdag 1 september 2009

Bio: Bronson

Jag lärde känna Nicolas Winding Refn i mitten av 1990-talet på en filmfestival, och träffade honom sedan på ytterligare några tillställningar, bland annat när han satt i juryn på Fantastisk Filmfestival. Faktum är att det i hans film BLEEDER finns en liten hälsning till mig och mina polare: i videobutiken som figurerar i filmen finns ett gäng löpsedlar för Magasin Defekt och FFF-affischer. Men nu har jag inte träffat Nicolas på en väldig massa år och jag har inte haft så stor koll på vad han sysslat med, mer än att jag fått veta att hans FEAR X och PUSHER 3 blev dunderfloppar.
 Hans nya film BRONSON har det stått en hel del om i engelska filmtidningar de senaste månaderna. Michael Patterson, som tagit sig krigarnamnet Charles Bronson, klassas som Englands farligaste intern; en brutal karl som suttit inspärrad större delen av sitt liv. Han har tagit gisslan i finkan och startat upplopp, men även skrivit böcker och skapat konst.
 Jag trodde att detta skulle vara en brutal dramadokumentär, men där sket jag mig allt på tummen.
 Döm om min förvåning när BRONSON visar sig vara ett stycke pretentiös filmad teater. Vi får följa Charles Bronsons liv från barndomen, med Bronson (Tom Hardy) som berättare. Ibland står han på en scen och håller pretentiösa monologer - och är sminkad i ansiktet som en jävla mimare. Ibland sitter han i en mörk cell och pratar in i kameran. När han inte gör detta, blir det dramatiserade episoder ur hans liv och karriär - och allting är artificiellt, teatraliskt och, just det, pretentiöst. Ingenting känns som om det är på riktigt. Det handlar om en massa låtsasfigurer i en låtsasvärld. Rollfigurerna pratar konstigt, fäller konstruerade repliker, de till och med rör sig onaturligt.
 Ibland blir det slagsmål så att blodet sprutar, men allting är för distanserat, inramningen gör att man inte engageras. Om man nu inte gillar pretentiös teater. Och det gör man ju inte.
 Samtidigt kan jag inte avfärda det här helt. Tom Hardy gör väl rätt bra ifrån sig. Vissa scener är intressanta. Men ska filmen vara något slags kritik mot det brittiska rättssystemet, faller denna platt.
 Jag hade gärna sett en riktig dokumentär om Bronson. Vad den här filmen ska upp på bio att göra begriper jag inte. Den inleds förresten med BBFC:s (brittiska filmcensuren) censurkort, vilket betyder att man bara tagit en engelsk filmkopia och textat den på svenska.

(Biopremiär 28/8)

Bio: Taking Woodstock

I år är det 40 år sedan Woodstockfestivalen hölls, och lämpligt kommer Ang Lee med en film om hur festivalen kom till, en film baserad på en bok.

Ang Lee är en fascinerande regissör. Han hoppar mellan genrer på ett sätt ingen annan verkar våga: drama, kampsport, western, superhjältar, bögar i tält - och nu ett lättsamt, verklighetsbaserat drama. Men jag kan inte påstå att jag tycker att allt Lee gör är jättebra. Han är alltid intressant, men ibland blir det inte sådär lysande. HULK hade ju sina brister - främst Hulk själv - och även om BROKEBACK MOUNTAIN väl var okej, är det ingen film jag vill se om.

TAKING WOODSTOCK får väl sägas vara en mellanfilm för Ang Lee. Den utspelar sig i en liten håla i New York, där en judisk familj driver ett fallfärdigt motell, medan sonen Elliott försöker dra in pengar på att anordna diverse arrangemang. En dag läser Elliott i tidningen att befolkningen i en grannhåla stoppat en rockfestival. Genast ser Elliott sin chans och kontaktar rockfolket, som anländer för att inspektera ägorna. De kommer fram till att Max Yasgurs (Eugene Levy med rak pipa!) kohagar blir perfekta.

Byborna gillar inte att det ska anlända hundratals hippies till trakten och även Elliotts föräldrar tycker det är förfärligt, innan de inser att de kommer att göra massor av pengar på det hela. Dock gissar de att de tagit sig vatten över huvudet när pressen uppskattar att det kommer att tillströmma hundratusentals personer.

Festivalen börjar förberedas, det byggs scener, Elliott upptäcker att han nog är homosexuell (ett inslag som tydligen ges större utrymme i boken), horder av hippies dansar - och det händer egentligen inte så mycket. TAKING WOODSTOCK känns som ett par nedslag på festivalen. Det är småtrevligt, ibland rätt roligt, men som helhet är det ganska poänglöst.

Imelda Staunton spelar Elliotts morsa, som är en fullkomligt vidrig, gniden människa - men hon gör det bra, och hon är kul när hon råkat äta haschbrownies. Liev Schreiber är säkerhetsvakt - och transvestit. Han ser både festlig och grotesk ut i sina klänningar. Vid ett tillfälle dyker det upp gangsters som vill utöva beskyddarverksamhet, men de jagas snabbt bort för att aldrig mer återkomma. Det är symtomatiskt för Lees film; personer introduceras och sedan blir det inte så mycket mer.

Det är också lite lustigt att man inte får se ett enda framrädande under festivalen. Inte ett enda band. Elliott försöker ta sig till scenen, men när han äntligen lyckas komma fram, är det hela över.
 Precis som den här filmen. Den börjar och innan den kommer till skott, tar den slut.









(Biopremiär 28/8)

Bio: District 9

De senaste veckorna har DISTRICT 9 diskuterats hejvilt på ett amerikanskt Internetforum jag brukar härja på. Det handlar om huruvida den eller INGLOURIOUS BASTERDS är årets bästa film. Detta ledde förstås till att mina förväntningar på DISTRICT 9 var rätt höga.

Efter att ha sett den måste jag säga att jag blev lätt besviken.

Malmö Filmdagar såg till att jag blev lite förkyld, så jag har fram tills nu inte pallat skriva några längre texter, sittande med niagarafallet vällande ur näsan, och ni har säkert läst en hel rad recensioner av DISTRICT 9 vid det här laget, och även om ni inte gjort det, vet ni säkert vad filmen handlar om:

För tjugo år sedan dök det upp ett rymdskepp ovanför Johannesburg. Detta var sprängfullt med svältande, räkliknande varelser. Dessa placerades i ett ghetto i Johannesburg, och nu tjugo år senare, ska varelserna förflyttas till vad som kan liknas vid ett koncentrationsläger. En man som representerar det slemma företaget som håller i projektet, råkar öppna en utomjordisk behållare som sprutar ner honom med utomjordisk gegga. Detta gör honom utomjordiskt sjuk - och snart börjar han förvandlas till en räkvarelse han med. Han blir en jagad man och slåss snart på räkornas sida.

Jag känner genast OLIVER STONE ALERT-anlägg-
ningen gå igång. Som fallet brukar vara med Stone, tar det tio minuter innan DISTRICT 9 sagt vad den vill säga. Allegorin är minst sagt simpel och finesslös, ännu mer så då storyn utspelar sig i Johannesburg. Och det känns lite som om jag sett det här förr, fast gjort på olika sätt. På 1980-talet kom ju TV-serien V och långfilmen ALIEN NATION - med därpå följande TV-serie, som jag vill minnas var bättre än originalfilmen. Det finns säkert fler exempel jag inte kommer på just nu. Hmm. Till och med APORNAS PLANET har ju en liknande story.

Vidare är jag förstås ohyggligt trött på handhållen kamera det viftas med hela tiden för att få det hela att se dokumentärt ut. Under filmens första del, som ofta består av nyhetsinslag på TV, viftas det som mest, medan det lugnar sig något mot slutet.

Filmens sista tredjedel ändrar spår totalt. Då blir det en actionfilm där det pangas vilt och folk sprängs i luften. Det är ju kul - men det hade varit bättre om denna actiondel passade ihop med de två tidigare tredjedelarna. Som det är nu, känns det mest konstigt. Splittrat.

Slutligen kan jag inte påstå att jag brydde mig om rollfigurerna. De flesta är ganska osympatiska, framförallt killen i huvudrollen är ett riktigt kräk. Jag ändrar inte inställning till honom när han väl går över till andra sidan och blir "snäll".

Däremot är DISTRICT 9 impone-
rande på flera andra sätt. För visst köper jag rymdvarelserna och den här världen. Allting ser väldigt realistiskt ut. Och då hör det till saken att filmen uppenbarligen inte haft en megabudget. Dock har Peter Jackson producerat och han sätter förstås inte sitt namn på vad som helst. Detta är ingen rekommendation från min sida - jag tycker att SAGAN OM RINGEN-filmerna är skittråkiga och illa berättade, jag tillhör inte Jacksons anhängare.

...Och jag kan omöjligt begripa hur man kan jämföra DISTRICT 9 med INGLOURIOUS BASTERDS. Inte nog med att det handlar om helt olika genrer; det är även två helt olika typer av film. BASTERDS borde - och kommer säkert - att hamna i filmhistorien. DISTRICT 9 är bara ännu en sommarblockbuster.









(Biopremiär 28/8)

måndag 31 augusti 2009

Walt Disneys Spindelmannen

Nej, nu går väl ändå skam på torra land:

Disney köper Marvel Entertainment för fyra miljarder dollar!

Läs mer HÄR.

söndag 30 augusti 2009

Nu teasar jag igen

I nästa nummer av Nya Upplagan, som kommer om en vecka eller två, medföljer nummer två av EDVARD! Det ni!

Jag ska väl inte avslöja för mycket redan nu, men det tjusiga omslaget är tecknat av Peter Bergting, och så blir det förstås nya, rafflande äventyr med Mäktige Månsson! Jag spikar in den första rutan här under...

Jag kan även berätta att Nya Upplagan och EDVARD! kommer att husera i en monter på Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Det ni! Kom förbi och skaka hand. Vem vet vad som kommer att hända i den montern?

fredag 28 augusti 2009

Tillbaka från Filmdagarna

Okej, så var det hela över.
Och gissa vad:
Jag såg sjutton filmer i år igen. Max antal som gick att se av 30-någonting filmer.
Och gissa vad:
Jag har åter blivit lite sjuk. Nästan ingen sömn, mycket sprit, lite mat... Jag är otroligt sliten och gissar att jag drabbats av hosta. Åtminstone halsont.
Och som den ambitiöse unge man jag är, vad tror ni jag ska göra ikväll? Jo, gå på bio, såklart, och se två filmer som inte hanns med under Filmdagarna.
Min recension av DISTRICT 9 kommer inte att dyka upp förrän under helgen; jag orkar inte skriva nu. Detsamma gäller kvällens premiärer, förstås.
Men jag kan ju kort rapportera lite om några kommande filmer det visades klipp ur eller trailers för:

SNABBA CASH
Tio minuter och tre scener visades, introducerade av producenten samt huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman. Det såg för jävligt ut. En ren amatörfilm. Förvisso var det förstås långt ifrån klart, klippen var ruffiga, men ändå - det bådar inte gott.

SÅ OLIKA
Helena Bergström visade 15 minuter ur sin kommande film hon skrivit och regisserat. Men såg jag inte den här filmen för några år sedan? Då medverkade bland andra Hugh Grant, Colin Firth och Alan Rickman, och den hette LOVE ACTUALLY. Och i den slapp man hysteriska, skrikande medelålders kvinnor med påsar under ögonen i närbild.

ALICE IN WONDERLAND
Jag har aldrig riktigt gillat Alice i Underlandet och numera är jag van att bli lite besviken på Tim Burton - men den här kommande 3D-filmen såg fullkomligt makalös ut. Snygg som fan och bra 3D-effekter.

A CHRISTMAS CAROL
Mer 3D, den här gången av Robert Zemeckis. Den här gången i princip helt animerad, även om det bland andra är Jim Carrey och Colin Firth som blivit motion captured. Ansiktena är lite väl groteska, men annars visade det här sig vara osannolikt snyggt. Fast barn lär skita på sig av skräck, ett spöke som dök upp såg mest ut som en zombie ur en skräckfilm.

måndag 24 augusti 2009

Bloggstiltje

Tänke bara förvarna om att det nu kommer att bli lite dött här i TOPPRAFFEL! under några dagar. Ikväll inleds nämligen Malmö Filmdagar; fyra dagar under vilka en rad av höstens och vinterns filmer visas för pressen. Förra året lyckades jag se sjutton (17) filmer. Det är inget jag rekommenderar någon att göra. Jag blev sjuk efteråt. I år är filmurvalet lite vissnare, så jag får väl se vad det blir. Det är för mycket drama och seriösa grejor, och inte tillräckligt med fjantkomedier och fetaction. Ja, det är inga actionrullar och fjantkomedier alls, faktiskt.
Nåja. På torsdag eftermiddag avslutas det hela med FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN. Jag lär nog inte blogga något innan dess.

Det är ingen hejd på Dolph Lundgren!

Det känns som om det är hur många Dolphrullar på gång just nu. COMMAND PERFORMANCE, THE EXPENDABLES, UNIVERSAL SOLDIER: A NEW BEGINNING...

Här är en teaser trailer för ännu en; ICARUS, som enligt Dolph är en "lite annorlunda" film, och som Bo Svenson också medverkar i. Regi: Dolph Lundgren.

söndag 23 augusti 2009

Bio: Beck: I stormens öga

Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en Beckfilm med Peter Haber. Jag minns att jag såg den allra första. Såg jag den på video? Eller på bio? Har jag sett någon av dem på bio? Jag minns inte. Liksom Wallanderfilmerna, är Beckserien sådana där filmer som rullar utan ljud på TV:n på en pizzeria. Jag tittar aldrig på dem. Det skulle aldrig falla mig in att se en Beckfilm i brist på annat.
 Nu har åter en film i serien biopremiär. Varför gick jag och såg den med tanke på min inställning till serien? Därför att den pressvisades direkt efter INGLOURIOUS BASTERDS. 
 Snacka om att blanda högt och lågt på samma dag!
 BECK: I STORMENS ÖGA börjar med att en norsk kvinna och hennes lille son jagas av några lömska typer. Hon SMS:ar Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt, såklart) för att få hjälp, men när han kommer fram, hittar han bara kvinnans sönderbrända lik. Det visar sig att SÄPO hade span på kvinnan, som Larsson tio år tidigare hade haft en romans med. Det visar sig även att kvinnan inte alls är död, det var ett annat lik som hittades. Norskan tillhör ett gäng militanta aktivister, men vill dra sig ur - men det är inte det lättaste. Nu ska de spränga kärnkraftverk och ha sig. Gunvald Larsson luskar i fallet på egen hand och får bannor av såväl SÄPO som Martin Beck och de andra poliskollegorna.
 Beck själv är knappt med alls. Han är förkyld och sitter mest hemma. Hans granne Ingvar Hirwall, som vill bjuda på en stänkare, har av någon anledning nu flyttat till en lägenhet med balkongen snett under Becks.
 Vad som är positivt med den här filmen, är att Gunvald Larsson skjuter ihjäl flera av skurkarna och torterar en kille för att få svar. Det är sällan man ser sådant i svenska polisfilmer. Larsson själv visar sig vara hur seg som helst, under filmens gång lyckas han bli skjuten, påkörd och trilla i en hamnbassäng, men det är inget som bekommer honom.
 Men annars är den här filmen en skymf mot biopubliken. Vad ska den upp på bio och göra? Det här är bara ännu en slentrianmässigt gjord TV-deckare. Det är något otroligt ointressant och visset. Ospännande och tråkigt. För att försöka få lite nerv i berättandet viftar man ibland lite med handhållen kamera, vilket bara blir irriterande när det handlar om statiska dialogscener. Som vanligt är Peter Haber hur trist som helst och när han behagar visa sig i filmen, stånkar han mest "Men Gunvald...!"
 Regissör Harald Hamrell dyker upp i en liten roll. Han har blivit rätt lik Mark Hamill.

(Biopremiär 26/8)

lördag 22 augusti 2009

Avatar Day

Det är nu en väldig massa år sedan James Cameron regisserade en långfilm; den senaste var TITANIC. Har har i över tio år pratat om sitt science fiction-epos AVATAR, som kommer att få sin premiär den 18:e december. Häromdagen släpptes trailern på nätet och igår var det "Avatar day" över hela världen. Sexton minuter av filmen visades i 3D på utvalda biografer.
 Det dröjde inte länge efter att trailern släppts förrän klagomålen började hagla på allehanda forum. "Var det här allt?" skrek folk och hävdade att datoranimeringen var kvar på den nivå som hölls när Cameron påbörjade sitt projekt. Efter att ha sett de sexton minuterna vill jag snarare hävda att AVATAR kommer hela 25 år försent.
 AVATAR-scenerna visades vi tre tillfällen i Malmö, och jag gick på den första, inte speciellt välbesökta visningen. Jag hade ingen som helst aning om vad ja skulle få se, eftersom jag inte brytt mig om att läsa specielt mycket om filmen. Jordbor tar sig till en annan planet, Pandora, där det vankas äventyr, och så är Sigourney Weaver med - det var allt jag visste.
 Jag kan inte påstå att jag vet mycket mer nu, mer än att jag inte är sädeles lockad att se resten. Det hela inleddes med att James Cameron själv dök upp och introducerade det hela och sa att alla scenerna är plockade från filmens första hälft, så det kommer inte att dyka upp några spoilers. Men det spelade ingen roll, eftersom det inte går att uttala sig något om filmens handling efter de här scenerna.
 Det började med att en rullstolsbunden soldat satt med ett gäng elitsoldater som briefades om uppdraget på Pandora. Därefter förseddes hjälten med en Avatarkropp - han blev en lång, blå, älvliknande figur med svans som han inte kunde kontrollera. Och så hopp till Pandora, där han kutade omkring i en färgglad djungel och slogs med monster. Så dök det upp en Avatarbrud och slogs hon med. Slutligen fick vi se hjälten tämja en flygande ödla som han red iväg på. Sist visades en rad snabba klipp ur resten av filmen med bataljer mellan människor och rymdvarelser.
 AVATAR ser ut precis som franska sci-fi/fantasy-serier från 1980-talet. En typ av serier som publicerades i Metal Hurlant, Heavy Metal och Tung Metall här hemma. Figurerna ser inte ut som något annat än tecknade figurer. Det finns ingen som helst realism i det hela. Det är artificiellt och plastigt. Jag fick intrycket av att titta på mellansekvenserna i ett TV-spel - och då ett inte helt färskt TV-spel. Var det här allt Cameron fick för 1,7 miljarder kronor?
 Och 3D-mässigt? Som så ofta är fallet, upplevde jag att det var lite hackigt, ryckigt och suddigt när personer, objekt och kameran rörde sig i sidled. Fast det är klart, det beror kanske på att jag bär glasögon? Men troligen inte. Till skillnad från andra 3D-filmer på bio, var även den svenska texten i 3D. Undertexterna var gula och i samma typsnit som AVATAR-loggan - och hängde hela tiden framför näsan på en. Aningen irriterade, faktiskt.
 Så nej, jag tror inte att AVATAR blir den stora succé som Cameron och väldigt många biobesökare väntar på.
 Men visst. Det är möjligt att manuset är fantastiskt och att de här scenerna inte gör verket rättvisa.

fredag 21 augusti 2009

Trailern till The Wolfman

Musik: Tre konserter

P ANDERSSONS POPPARTY 

Om man skulle ge ut mina samlade musiktexter som bok, skulle det bli en väldigt tunn sådan. Det skulle inte bli en bok, det skulle inte ens bli ett häfte. Möjligtvis en pamflett. Det enda jag har skrivit i musikväg, är nämligen en recension av en Satorkonsert i Lund åt NST i mitten av 90-talet, samt ett par soundtrackrecensioner i Magasin Defekt. Det är möjligt att jag även skrivit lite om konstig musik i förbifarten i min gamla kultfilmsspalt i NST, i vilken jag i varje fall skrev om musikvideor med Nine Inch Nails och Mylène Farmer. Just, jag skrev en gång en recension av en countryskiva åt NST. Sångaren från Båstad hade bifogat ett brev till nöjesredaktören i vilket han skrev att han absolut inte ville att jag skulle få recensera hans skiva. Varför jag skulle göra det till att börja med vet jag inte, jag var ju film- och serieskribent, men självklart skickades plattan till mig. Min recension censurerades i sin helhet.  Fram till slutet av 90-talet hade jag ett brinnande musikintresse, men det är inte längre speciellt brinnande. Jag vet inte vad som hände. Kanske var det det att jag tvingades prioritera; film eller musik, och självklart föll valet på film. Och det kändes heller inte så viktigt att vara något slags rockrebell. Jag kom på mig att mest spela Dean Martin, Sinatra och klassisk musik hemma, och nästan aldrig på rock. Förvisso gillar jag fortfarande brutal rock, men det lyssnar jag bara på när jag är på fest hos andra. Då plockas luftgitarren fram inför oförstående unga flickor.  Jag har inte betalat för en konsert sedan KISS i Köpenhamn 1997. Cirkeln slöt sig. Den första skiva jag köpte för egna pengar var en singel med "Shout it out loud". Men innan '97 var jag på väldigt många konserter. Stod längst fram och trängdes och levde jävel. Jag har sett ett flertal konserter efter '97, men jag har inte betalat för att se dem. Jag har liksom bara hamnat på dem. Och i bara förbifarten jag såg U2 framföra tre låtar på röda mattan i Cannes. Coolt. Hade varit coolare om jag gillade U2. (Okej, de tre första plattorna är väl bra)  

Just nu pågår Malmöfestivalen. Helvetet på Jorden. Landskronakarnevalen var kul de första åren, därefter blev det ett myllrande inferno som låg i vägen när jag skulle någonstans. Nu bor jag i Malmö, och festivalhelvetet är alltid i vägen. I tidningar har det hävdats att Malmöbor klagar bara för att de ska klaga, det hör till, men allvarligt talat: festivalen suger. Feta människor som går långsamt, folkhav som rör sig i slowmotion, konstig mat man aldrig skulle äta annars till svindyra priser, och karuseller och mög. Varför vill folk plötsligt köpa langos och uppblåsbara plasthammare?  Malmöfestivalen innebär även en lång rad konserter. Gratis, förstås. Jag hade inte planerat se en enda. Jag kollade inte ens i programmet vilka som skulle spela. Men det bar sig inte bättre än att jag såg tre spelningar. Eller två och en halv.  I tisdags slog jag mig ner på Max på Stortorget för att dricka kaffe och läsa tidningen. Jag satte mig i fönstret ut mot torget, och just då gick Orup och Lena Philipsson på scenen. Det visade sig att jag satt rätt perfekt. Jag såg några myror långt borta på scenen, men hade perfekt vy över den ena bildskärmen bredvid scenen. Dessutom hade jag kaffe och tidning, eftersom jag förstås inte tillhör Orups och Lena Ph:s fans.  Men jag satt faktiskt kvar hela konserten, inklusive extranummer. Faktum är att det kändes riktigt tryggt och trivsamt. Totalt harmlöst. Jag är fortfarande ingen fan, men jag tycker att det är fascinerande att varenda låt de spelade under 70 minuter var en hit. Och hittar som jag kände igen. Få andra band och artister lär bjuda på konserter bestående av 100% klockrena hits. Madonna och andra brukar väl alltid kasta in ett gäng mindre kända grejor.  Eftersom jag satt inne på restaurangen, kunde jag inte höra riktigt allt, framför allt mellansnacket försvann, men det verkade vara lite lustigt. "Det är jag som är Lena, ifall ni ser dåligt!" sa Lena och vinkade. Och det var väl lite kul.  De klev av scenen, jag läste klart tidningen och gick hem.  

Igår var det dags igen. Jag satt på samma ställe, på samma plats, och den här gången spelade The Sounds; jag såg inte början men väl två tredjedelar. Jag har aldrig lyssnat på The Sounds. Jag känner till kanske två låtar, vilka båda framfördes. Jag har alltid irriterat min lite på The Sounds, inte bara för att de är från Helsingborg (Helsingborg är ju den naturliga fienden). Jag har rätt svårt att förstå deras storhet. Jag kände mig som en pensionär, men jag tyckte tammefan att nästan allting lät likadant - och alla låttexterna gick "Waoh-waoh-oh-oh". Det är väldigt bleka och den där Maja som sjunger har en anonym, slätstruken röst. Dessutom kan jag inte med Maja. Vad är det för konstig stil hon anammat? Igår var hon iförd något slags svart kimonoliknande grej. I vanliga fall ser hon mest benig och nerknarkad ut. När hon igår stod i den där outfiten och med en rykande cigg mellan fingrarna, påminde hon mest om ett luder på Reeperbahn. Det är en sak om Andrew Eldritch eller David Bowie tar ett bloss på scenen, eller en barsångerska som ligger på en flygel när hon sjunger, men Sounds-Maja såg bara billig ut när hon rökte under balladerna. Lite töntigt. Ännu töntigare blev det när hon till extranumret kom in på scenen med en cigg i mungipan och en ölburk i handen! Dessutom såg det ut som en Pripps Blå. Herregud, det blev ju lite pinsamt, hon påminde om en tonåring som försöker vara tuff inför lärare.   Mellansnacket blev också pinsamt. Det blir alltid fånigt när svenska band skriker på engelska - extra fånigt om det skriks "Show me your fucking hands, bitches!" vilket Maja gjorde. Där jag satt, där jag förstås inte såg alltför bra, såg det ut som om hon vid ett tillfälle låtsades utföra oralsex på gitarristen. Direkt därpå visade bildskärmen upp en massa barnfamiljer i publiken.  

The Sounds gick av och jag tänkte läsa klart tidningen innan jag gick hem. Jag hade dessutom handlat. Jag hade en matkasse och en laptop att kånka på. Då såg jag i tidningen att Thåström skulle spela på Stortorget en timme senare. Lika bra att sitta kvar och vänta. Jag hämtade mer kaffe och letade upp något mer att läsa.  Joakim Thåström.  Ingen annan artist har betytt mer för mig under min uppväxt.  Förvisso var jag förstås för liten för att upptäcka Ebba Grön 1978, det dröjde tills deras sista skiva kom innan jag lyssnade på dem. Men Imperiet följde jag från starten. Och så blev det Thåströms soloplattor, och därefter Peace, Love and Pitbulls. Därefter körde Thåström solo igen. Nu var det mitten av 90-talet. Eller slutet? Och av någon anledning slutade jag lyssna på Thåström. Vad hände? Jag vet inte. Han kändes inte så relevant längre. Inte nog med det, jag lyssnade inte heller på hans gamla plattor, aldrig på Ebba, Imperiet, Rymdimperiet eller något annat. Jag har inte skaffat en enda Thåströmplatta sedan PL&P lades ner, jag har inte ens brytt mig om att lyssna på dem, jag har bara hört ett fåtal låtar från dem; "Fan fan fan", "Kärlek e för dom" och några till.  

Märkligt. Under ungefär femton år kunde jag Thåströms låttexter utantill. Åtminstone många av dem. Jag var fullkomligt besatt.  Jag har sett en farlig massa konserter med Imperiet, med Thåström solo, med PL&P. Jösses, Imperiet spelade två gånger på Rio i Landskrona i början av 80-talet. Den andra gången blev konserten en timme försenad, eftersom det kom så lite folk och de väntade på att fler skulle komma. Jag minns även att en av Imperiets medlemmar, jag har glömt vem, stod framför mig i kön till kassan på Domus. Weird.  En gång såg jag Imperiet på Liseberg. "Förband" var poeten Iodin Jupiter. Han vrålade ut sina dikter och var patetisk. När han trumpetade "Kom fram, lägg alla era pengar på scenen!" bombarderade publiken honom med mynt och han fick gömma sig.  Nu är det år 2009 och jag har inte sett Thåström live på över tio år. Det kändes lite konstigt när jag släntrade ut för att hitta en lämplig plats. Förr var jag altid lite uppspelt innan konserter. Det skulle bli spännande och lite overkligt - att plötsligt stå så nära att idolens svett kan stänka på en. Så inte den här gången. Jag kände mig som en typisk rockkritiker. Någon berättade en gång hur man känner igen en rockkritiker: den är den där allvarlige killen som står längst bak och inte diggar. Dessutom hade jag en mattkasse i ena handen och en laptop i andra. Vad skulle jag göra? Jag ville inte trängas längre fram. Jag fick bli Gubbe På Konsert.  

Thåströmkonserten blev lite märkligt, troligen beroende på att jag stod där jag stod. Jag har alltså sett Thåström live otaliga gånger. Men jag har aldrig sett Thåström samtidigt som små tjocka kärringar i burka trängt sig förbi mig. Eller pensionärer med rullator - och glass. Folk som är total ointresserade av konserten och istället skriker i mobiltelefon eller till en kompis för att överrösta musiken. Och jag har aldrig sett så många idioter på en konsert. Jag stod ett bra tag bredvid några killar och tjejer i 30-årsåldern, kanske 35. Aningen berusade, en något mer berusad. De pratade hela tiden om andra konserter, och började sjunga på Peps' "Hög standard" - högt för att överrösta Thåström. Efter en halvtimme tittade den fullaste killen bort mot scenen och sa "Vem är det där, förresten?". Efter ytterligare en kvart sa han "Var inte han med i Ebba Grön?". Då dök den upp en tjej i 25-årsålder och utbrast överraskat "Var han?! Det hade jag ingen aning om!". Då var det roligare att betrakta det par i 65-årsåldern som stod en bit till höger om mig. Mannen, som såg ut som en vanlig vithårig man i vit tenniströja med röd tröja utanpå, verkade verkligen uppskatta musiken. Han stod ofta och blundade och nickade med huvudet i takt med musiken. Ibland höll hans fru för öronen.  Men hur var då Thåström i Malmö sommaren 2009? Tja, jag vet inte riktigt. Av någon anledning var inte bildskärmarna på under konserten, så det enda jag kunde se, var några prickar långt borta. Jag kom fram till att figuren som viftade med armarna var Thåström.  Större delen av låtmaterialet var från de senaste årens plattor - de jag inte lyssnat på. Lugna låtar, otroligt suggestiva - och Stortorget var helt fel plats för dem. Det här är musik som passar bättre framförda i en hörna på en rökig källarbar, att lyssna på sittande på en barstol, medan man kedjeröker och dricker billig whisky och känner sig lite moody. Jag konstaterar att de här nya låtarna ju är väldigt bra, med bra texter - fast Stortorget i Malmö är inte rätt ställe om man vill lyssna på Thåströms texter. I synnerhet inte om man har en dåre som skriker "Blåa skor!" bredvid sig.  

Rockade gjordes det bara två gånger, i "Miss Huddinge Centrum 1972" och "Var e vargen". Ett par andra äldre låtar dök upp, som "Alla vill till himlen", men de var omarrangerade till att vara lugna och suggestiva de med. När Thåström återvände för extranummer, framförde han Ebbas "Die Mauer" och lyckades få den jublande publiken att sjunga allsång, och jovisst, jag kände nackhåren resa sig. Thåström klev upp på scenen en tredje gång för ett sista extranummer, vilket blev en suggestiv version av "Du ska va president" och åter blev det allsång. Mellansnacken inskränkte sig förresten till "Tack" och "Tack för det".  Jag kom att tänka på Orup och Lena Philipsson. De körde låtar de spelat sedan 80-talet. Och återigen kändes det tryggt - och lite konstigt - och jag kände mig lite gammal. 25 år efter att jag såg Imperiet första gången, kan jag fortfarande höra låtarna live. Framförda av Imperiets sångare.  

Skillnaden är att jag då, 1984 eller när det var, kom hem och var alldeles vimmelkantig och trodde inte mig själv när jag konstaterade att jag sett Imperiet live på riktigt. Den här gången tog konserten slut, och jag tog min matkasse för att gå hem, laga en sen middag och därefter skriva det här.  På vägen hem höll jag bokstavligt talat på att springa ihop med Sounds-Maja, som oväntat dök upp bakom ett hörn.

torsdag 20 augusti 2009

I november smäller det

'Nuff said!

Bio: Inglourious Basterds

Buongiorno!

En gång i tiden var Quentin Tarantino det coolaste som fanns. RESERVOIR DOGS och PULP FICTION. Två filmer som förstås slog knock-out på mig liksom på de flesta andra. Men Tarantino var mer än filmerna. Han var ju Tarantino! Killen som gillade precis samma grejor som jag och som hade sådant flyt att han kunde göra filmer baserade på sina influenser. Den bastarden! JACKIE BROWN var förvisso något svagare, men å andra sidan skrev han manuset till TRUE ROMANCE, vilken kanske var bättre än de filmer han regisserade själv.

Men så gick det inflation i Tarantino och hans stil. Gangsterfilmer med uppbruten kronologi och ironiskt våld kom det tretton på dussinet av, och efter inte alltför lång tid var det inte så kul längre. Tvärtom började Tarantino kännas rätt passé. Åtminstone för mig.

Efter att det varit tyst om honom ett bra tag, slog han plötsligt till med KILL BILL VOL. 1, och jag var åter fast. Jag älskade KILL BILL och älskar den fortfarande. I samband med den premiären såg jag om PULP FICTION, men nej - den kändes fortfarande väldigt mycket 1994.

 Jag längtade till KILL BILL VOL. 2, men när den kom, blev jag aningen besviken. Det är långt ifrån en dålig film, men den är inte lika bra som första delen, som saknade den typiska Tarantinodialogen. Tydligen fick Tarantino för sig att vräka på med extra mycket dialog i andra delen för att kompensera, och folk pratar och pratar, och för långa, konstruerade konversationer och monologer - de pratar för pratandets skull.

Än värre blev det i floppen DEATH PROOF, som i Europa biovisades i en förlängd version, medan den i USA förstås buntades ihop med Robert Rodriguez tjoflöjtrulle PLANET TERROR i en kortare version under rubriken GRINDHOUSE. Jag såg den i Cannes efter att ha hört en massa dåligt om den från amerikaner. Nå, så dålig var den inte, DEATH PROOF är okej, men folk pratar och pratar och dialogen är krystad. Skulle Quentin Tarantino kännas passé nu igen? Hade han tappat handlaget?

Mannen har sedan 1990-talet pratat om att göra en "guys on a mission"-krigsfilm, och eventuellt en remake av Enzo G. Castellaris kultklassiker THE INGLORIOUS BASTARDS från 1978 med Bo Svenson och Fred Williamson. Och jo, långt om länge blev den av - men premiären i Cannes i våras mottogs rätt blandat och ljummet. För långt, för pratigt, för händelselöst, tyckte folk.

Jag har varit fan av Castellaris film sedan det videoglada 80-talet. Förra året släpptes den på DVD i Sverige, och min recension i Helsingborgs Dagblad kan ni läsa HÄR. Nu är den åter aktuell, i en lyxbox i begränsad upplaga som visst säljer som smör. Men varför göra en nyinspelning av den här filmen? Dels är den alldeles för "ny", dels är det en kultfilm, men framför allt - är inte Tarantino lite för cool för att hålla på med remakes?

Det framgick snart att Tarantinos film med sin medvetet felstavade titel inte är en egentlig nyinspelning, men när jag satte mig ner i salong 2 på Filmstaden för att se den, hade jag inga jättehöga förväntningar.

Ja, pojkar och flickor. Tänk så det kan bli. Tänk så överraskad man kan bli. Tänk så kul det är att bli riktigt överraskad och få uppleva en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra film! Jag har tidigare hävdat att GRAN TORINO är årets bästa film - åtminstone om man är gammal Clintan-fan - men HÄR har vi ju årets bästa film. Tveklöst!

Den två och en halvtimme långa INGLOU-
RIOUS BASTERDS är indelad i kapitel och börjar på den franska landsbygden 1941. Den oerhört artige, intelligente, välartikulerade och grymme naziofficeren Hans Landa (Christoph Waltz), kallad judejägaren, besöker en liten stuga där en mjölkbonde gömmer judar. Judarna dödas - men unga Shosanna (Mélanie Laurent) kommer undan.

Därefter presenteras vi för bastarderna. Brad Pitt är löjtnant Aldo Raine och pratar en Tennesseedialekt så tjock att man kan skära djupfryst torsk med den. Han plockar ut åtta judiska soldater, vilka bildar specialkommandot the basterds. De ska bege sig till Frankrike och samla på sig hundra tyska skalper vardera - bokstavligt talat. Aldos Bowiekniv går varm och han får smeknamnet Aldo the Apache. Fast Donny, kallad Björnjuden (Eli Roth), gillar även att slå sönder tyskarnas skallar med ett basebollträ.

Fyra år senare. Shosanna driver en liten biograf i Paris, och en dag får tyskarna för sig att förlägga galapremiären på en ny, tysk propagandafilm där. Alla kommer att befinna sig på biografen: Hitler, Göring, Göbbels - gänget, helt enkelt. Shosanna planerar att elda upp bion när tyskarna bänkat sig. The basterds är på väg dit för att spränga bion i luften. Och sedan...
 ...ska jag inte berätta mer.
 
Visst. Filmen är lång. Den innehåller inte speciellt mycket action. Det pratas mycket.
 Men! Den myckna dialogen är bland det bästa jag någonsin hört på bio. Pratandet för pratandets skull är borta. Den här gången för dialogen handlingen framåt, det är intelligent skrivet, och fängslande. Dialogen sker även på flera språk - och ofta finns det en baktanke med de olika språken och när de används. Det finns en speciell orsak till att den slemme nazisten byter från franska till engelska i filmens första kapitel; det är inte bara för att tröga amerikaner ska slippa läsa undertexter.

Vidare är INGLOURIOUS BASTARDS till stora delar riktigt rolig; Brad Pitt är hur festlig som helst och hans "Buongiorno" mot slutet är årets bästa replik. De komiska scenerna är många, men tack vare skådespelarna och det smarta manuset, kan humorn tvärt vändas till chockerande händelser. Och faktum är att jag mot filmens upplösning kom på mig med att tycka att det här var spännande - på riktigt. Eftersom Tarantino har skrivit om andra världskrigets historia, är utgången allt annat än given - och nej, det här är ju ingen nyinspelning av Castellaris film, likheterna är få.

Österrikaren Cristoph Waltz fick pris som bästa manliga skådespelare i Cannes - och det är han verkligen värd. Mannen är makalös. Han skiftar obehindrat mellan fyra språk och hans inställsamma leende som snabbt kan växla till ett iskallt stenansikte är obetalbart. Det är en otäck, men underhållande och ibland lustig herre. Otroligt skicklig rollprestation.

Och så har vi den ljuvliga Mélanie Laurent. Jösses. Hon är i princip min idealkvinna. På flera sätt. Underbart söt på ett franskt sätt, och inte blir det sämre av att hon pratar franska. Jag hade blivit lika kär i henne som en av filmens tyskar. Och Diane Krüger är kul som tysk filmstjärna. Många var tveksamma till att låta regissören Eli Roth (HOSTEL) spela en av bastarderna, men jag har inga anmärkningar mot honom. Jag tycker inte heller att Mike Myers gör bort sig som typisk brittiskt officer fånig frisyr. Bo Svenson står listad som amerikansk officer; jag misstänker att han är med i filmen-i-filn som visas på biografen. Enzo G Castellari ska visst spela sig själv, men var han gör detta har jag ingen aning om.

Men hur är det med de popkulturreferenser Tarantino är så känd för? Jodå, visst dyker de upp - men jag tror inte att vi är alltför många som uppfattar dem. Til Schweigers rollfigur heter Hugo Stiglitz (Stiglitz spelade huvudrollen i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY), i en scen utger Roth sig för att heta Antonio Margheriti (regissör bättre känd som Anthony M Dawson) - på den nivån ligger referenserna, plus att låturvalet på soundtracket är av nyare datum än 40-talet (Morricone, förstås, och David Bowie används effektivt i en scen).

Förres-
ten, om jag fått möjlighet att intervjua Quentin Tarantino, hade min andra fråga varit "Hur fanken kan du regissera en film på flera språk du säkert inte förstår?" För det undrar jag. Han måste ju verkligen veta att skådisarna framför replikerna på rätt sätt, med rätt betoning, och sådant kan vara svårt att höra om man inte själv talar språket väldigt väl. Min första fråga hade varit "Hörru du, Chris Ray - Fred Olens son - berättade att kameran du lånade av Fred en gång på 80-talet var trasig när du lämnade tillbaka den utanför ytterdörren och sedan smet. Stämmer det?"

Hur ska jag då sammanfatta INGLOURIOUS BASTERDS? Jo: jag vet inte hur längesedan det är jag såg en film som jag faktiskt inte ville skulle ta slut. Alra minst en så här lång film. Det här är en cineastisk njutning från början till slut. Filmen saknar även flera av de nu lite klyschiga berättartekniska grepp Tarantino brukar använda sig av. Det är rakare, mer eftertänksamt - det här känns faktiskt som en europeisk film. Kanske till och med som en tysk sådan?








(Biopremiär 21/8)