onsdag 22 juli 2009

Bio: Fighting

Det dröjer inte alltför länge innan det plötsligt slår mig: herregud! Det här är ju en remake på LIONHEART (aka A.W.O.L.)! Ni kommer väl ihåg LIONHEART? Jean-Claude Van Damme rymmer från främlingslegionen och tar sig till den Stora Farliga Amerikanska Storstaden, där han måste tjäna pengar. Han lär känna en sympatisk liten gubbe som tycker att det är bra att Van Damme kan slåss, för gubben jobbar med slagsmålstävlingar - eller slagge, som vi sa när jag var barn. Gubben blir Van Dammes manager och vår spagathjälte slår sig fram på diverse tillställningar, där rika människor i aftonklädsel satsar stora pengar för att få se två killar banka skiten ur varandra. Men Van Damme blir kär i en "vanlig" kvinna som har en gullig liten unge. Den elaka kvinnan som styr all fajting i stan försöker förföra Van Damme, men han går inte på den lätte. Ännu värre blir det när två hårdingar från främlingslegionen letar efter honom. Men på slutet möter Van Damme den värste och grymmaste slagskämpen och vår hjälte lyckas med nöd och näppe göra slarvsylta av motståndaren, påhejad av de två legionnärerna, som till slut låter Van Damme gå så att han kan leva ett trevligare liv med bruden och ungen.

LIONHEART var bara en av horder av likartade filmer på 80-talet. Bäst titel hade nog FISTFIGHTER. Nuff said, liksom. Här var det Jorge Rivero (Spotted Wolf i SOLDIER BLUE) som skippade kickboxningen och gick loss med knogarna.

I FIGHTING är nya stjärn-
skottet Channing Tatum den hemlöse Shawn, som livnär sig på att sälja mög och falska Harry Potter-böcker på New Yorks gator. Några snubbar försöker råna honom och då spöar Shawn upp dem på öppen gata. Detta råkar en viss Harvey (Terrence Howard) se, och tänk, Harvey jobbar med fajting och erbjuder Shawn en match. Shawn vinner och Harvey blir Shawns agent. Men Shawn träffar även den söta Zulay (spelad av en tös som heter Zulay på riktigt!) som har en gullig liten unge. Shawn slår sig fram och vinner större och större summor pengar, men han jagas inte av några främlingslegionnärer eller andra bovar. Han träffar på en farlig slagskämpe han kände under collegetiden och storyn pekar mot en slufajt mellan de två - men det är väl i princip allt.

FIGHTING är en märkligt stillastående, handlingsfattig film. Den utspelar sig till större delen i New Yorks värsta områden och befolkas av diverse drägg. Här finns i stort sett inte en enda sympatisk person. Shawn själv är lite för korkad och menlös för att han ska fungera som hjälte. Tatum har visst blivit ett slags flickidol, men fan vet varför. Han liknar Josh Hartnett en aning, men jag kom fram till att den han är ännu mer lik är Alfred E Neuman! Jösses, Channing Tatum ser ju riktigt jönsig ut!
 Det finns inget som helst driv i berättandet och mellan slagsmålen - vilka dock är stenhårda och har onda ljudeffekter - blir det ibland olidligt tråkigt, något som förstärks av att det mest är saggig hip-hop på soundtracket. Säga vad man vill om 80-talets slåssfilmer, men de var sällan tråkiga och på bästa uppviglande sätt byggde de alltid upp mot den stora slutfajten, där hjälten mot alla odds skulle segra med några välkoreograferade slowmotionsparkar ackompanjerade av heroisk musik.

...Men finns här något träningsmontage? undrar förstås ni. Nja. Ett. Kort. Visset. Vi får se Shawn träna i en tom T-banevagn några sekunder. Det är allt. Ingen powerpop, inga scener där han lyfter stockar i skogen, joggar i vattenbrynet, gör sit-ups när snygga bruden tokar sig och kastar glass på honom och så vidare. Shawn nöjer sig med att jabba lite och göra armhävningar i en T-banevagn.

De som anordnar matcherna är ena riktiga slajm-
bollar, den siste motstånd-
aren är rätt slajmig han med, men jag gillade slutfajten. Trör du på min hatt? och så blir det fajting - de börjar på en lyxig takterass, men fortsätter med att slå sönder hela våningen. Shawn verkar förresten vara släkt med Wolverine, eftersom de få skador han får läker på ett kick filmen igenom.

Som ni märker är denna recension försenad. Inte nog med att filmen, som hade premiär i fredags, inte pressvidades - SF glömde meddela pressen att den skulle ha premiär. Jag upptäckte det av en slump när jag bläddrade i en tidning. Fast riktigt vad den här skulle upp på bio att göra vet jag inte. FIGHTING är ett slags skum blandning mellan dialogbaserat diskbänksdrama och slåssfilm. Fast den unga publiken i salongen när jag såg filmen - de flesta killar, hälften så gamla som jag eller ännu yngre - gillade slagsmålen skarpt. Jag fick en känsla av att de genast skulle bege sig ut och satsa pengar och spöa upp varandra.

Hade det förresten inte varit roligare om filmen fått den svenska titeln SLAGGE?








(Biopremiär 17/7)

tisdag 21 juli 2009

Kommande film av Jim Wynorski

Premiär i början av nästa år:

Bruce Campbell: Geek or God

Jag upptäckte nyss att någon slängt upp den här på nätet. Jake West filmade en massa bonusmaterial till Anchor Bay UK:s feta EVIL DEAD-box som kom 2003, och jag medverkar i dokumentären THE LIVING LOVE THE DEAD. Dock klippte Jake ut alla kommentarer om Bruce Campbell och spikade ihop dem till den här lilla hyllningsfilmen.

Jag får väl påpeka att min kommentar om att emaila Campbell känns mer än lovligt förvirrad (det låter som om jag tappar tråden meda jag pratar), och jag har i ärlighetens namn bara mailat Campbell en gång, för tio år sedan, då jag försökte få honom att komma till Fantastisk Filmfestival.

Jag undrar även vad det är för ett konstigt klipp där jag sitter och skakar och säger "workshed" utan att öppna munnen. Jag har inget som helst minne av varför jag gör så, om det ska vara något slags imitation av något.


Retro-DVD: Cliffhanger

RETRO-DVD: CLIFFHANGER - SPECIAL EDITION (Universal)

1993. Då hade väl Renny Harlin fortfarande något slags karriär. Det här var innan CUT-THROAT ISLAND och efter den dunderfloppen hör man sällan talas om Harlin. När såg jag en ny Renny Harlin-film senast? Tja, det kom ju en thriller med Val Kilmer häromåret - det släpptes direkt på DVD i större delen av världen, efter att ha legat på hyllan i flera år. Och den usla THE COVENANT (som mest liknade David DeCoteaus homoerotiska rysare) hamnade direkt på DVD den med på de flesta håll.
 1993 var Sylvester Stallone inte längre den självklara kassako han såg till att bli under 1980-talet med Rocky och Rambo. Stallone dök upp i några aningen mer udda filmer, som LOCK-UP, och den typ av rejäl actionhjälte han brukade spela började bli ute under det mjäkiga 90-talet. Manliga karlar slängdes ut för att ersättas av "söta", asexuella pojkar. Och som Mickey Rourke säger i THE WRESTLER: Kurt Cobain kom och förstörde allt. Åren runt år 2000 lyckades Stallone till och med hamna i ett par filmer som gick direkt på DVD, vilket måste ha varit första gången i hans fall.
 CLIFFHANGER tillhör de Stallonefilmer som nästan är lite bortglömda. Och det är lite synd. För det här är en rätt trevlig actionthriller, i vilken Stallone är en enastående bergsbestigare som i filmens början traumatiseras när han är ute och klättrar och har sig sig och ska hjälpa en ung, söt tjej, och hennes säkerhetsanordning plötsligt pajar och hon faller ett par tusen meter i en extremt svindelframkallande scen. Splat! Efter detta vägrar Stallone att klättra i berg. Det gör han rätt i, tycker jag. Jag har aldrig förstått grejen med bergsbestigning och fallskärmshoppning och liknande dumheter. Vad ska de där att göra till att börja med? Ta en film som den ruttna VERTICAL LIMIT. Bergsbestigare hamnar i livsfara. Och? Det hade ju för fan aldrig hänt om de struntat i att klättra upp på berghelvetet! Vad fanns det för lockande där uppe? Nattklubbar? Brudar? Shoppingcenter? Billig sprit? Nej, där fanns ju inte ett skit - mer än Döden.
 Nå. Stallone sitter alltså hemma och kuckulurar, när några kollegor en dag behöver hans hjälp. Ett flygplan har kraschat på en bergstopp och Stallone är rätt man att leda en räddningsexpedition. Han låter sig övertalas - men döm hans förvåning när planets passagerare visar sig vara ett gäng riktigt motbjudande skurkar. En av dem är en engelsman som gillar att spela fotboll, och han demonstrerar sina straffsparkar genom att ta sats och kicka folk i huvudet!
 Och ja, det blir faktiskt riktigt spännande och underhållande. Fast det är klart, jag har ju alltid gillat Stallone. Han är ju Cobra.*
 Denna Special Edition innehåller en hel del bonusmaterial, bland annat kommentarspår med- och introduktion av Renny Harlin.


*Franco Nero är också Cobra - men inte samme Cobra. Cobra som är snut och bär pilotsolbrillor = Stallone. Cobra som är privatdeckare med tuff mustasch = Franco Nero. Låttexten "I don't give a damn, I am the Cobra" kommer från Franco Nero-rullen. Blanda inte ihop Cobra och Cobra med Cobra, den utmärkta animerade, japanska science fiction-serien från tidigt 80-tal, eller med The Black Cobra med Fred Williamson i ett italienskt försök att rida på Stallonefilmen.

Retro-DVD: Monty Pythons Meningen med livet

RETRO-DVD: MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET (Universal)

MENINGEN MED LIVET. På DVD. Igen. Jag vet inte hur många gånger den här filmen från 1983 har släppts. Ibland som del av en Monty Python-box, ibland separat - som här. Jag vågar inte uttala mig om hur de olika utgåvorna skiljer sig åt, men på den här står det att den är "omarbetad", vad nu det innebär. Som bonus hittar vi en introduktion av Eric Idle, kommentarspår med filmens regissörer Terry Jones och Terry Gilliam, ljudspår för den som ser filmen ensam (väldigt kul idé), samt en Director's Cut där extrascener stoppas in efter hand. Lite förvirring uppstår när det står "Disc 1" på den enda skiva som finns i asken.
 Självklart är jag gammal fan av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS. Serien är fortfarande oöverträffad när det gäller sketchprogram för TV. Jag kan inte komma på någon annan serie som hållit i längden. LITTLE BRITAIN började ju bli lite tjatigt under andra säsongen, för att bli riktigt tjatigt under den tredje.
 Däremot är jag inte odelat positiv till Monty Pythons långfilmer. Om vi bortser från deras första långfilm LIVET E PYTHON (AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT), som bara består av nya versioner av TV-sketcherna, så är MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD (det vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL) inte bara deras bästa film, utan den film som är mest Monty Python. De flesta verkar ha LIFE OF BRIAN som favorit, men det är nog främst för att den är mest känd och innehåller ett par klassiska scener och låtar. HOLY GRAIL är roligare och mer anarkistisk.
 MENINGEN MED LIVET är Pythongängets sista produktion med samtliga originalmedlemmar. Filmen tävlade i Cannes och gick tammefan och vann - och detta säger väl en del om vad det här är. Filmen är nämligen alldeles för splittrad och ibland nästan lite pretentiös. Allting är lite för genomtänkt och genomarbetat, i synnerhet om man jämför med de tidigaste filmerna, där det mest känns som om de apat sig spontant framför kameran med en ganska minimal budget.
 Självklart är det här inte dåligt. Terry Gilliams lilla förfilm om kontorsslavarna som gör uppror är nog det bästa Gilliam någonsin gjort. Musikalinslaget om katoliker och spermier är genialiskt. Den smällfete restauranggästen som spyr i en hink och sedan exploderar tyckte mina föräldrar inte alls var roligt när jag visade filmen för dem för tjugo år sedan - men det ÄR ju väldigt kul. Däremot har jag aldrig riktigt gillat scenen där John Cleese håller lektion i sexualkunskap.
 ...Men ibland blir det lite segt och överlastat. Spontaniteten är borta. Fast det är ju sådant som går hem i Cannes.
 Det senaste decenniet har de överlevande Pythonmedlemmarna gjort åtminstone ett försök med nyinspelade sketcher för TV - och det var direkt pinsamt. De kändes som ett gäng desperata gubbar som tappat handlaget. Ungefär som den gången Peter Dalle fick upp Hasse Alfredson på en scen för att göra ett slags ny variant av Lindeman, och Hasse mest var gammal och trött. Och Dalle är ju varken någon Tage Danielsson eller Lasse O'Månsson. Det blev rätt genant.

 ...Nu när jag letade upp en omslagsbild till den här recensionen, konstaterade jag att filmen släppts både som enkel och dubbeldisc - varav jag fick den förstnämnda. De har helt enkelt bara plockat bort den andra skivan. Därför står det "Disc 1" på den som finns i asken.



måndag 20 juli 2009

Retro-DVD: Duellen

RETRO-DVD: DUELLEN (Universal)

Avdelningen för Jävligt Spännande Filmer: Det finns en rad spänningsfilmer jag kommer ihåg när jag såg dem första gången, oftast under 1980-talet och alltid utan att veta något om handlingen, något om eventuella överraskningar, även om jag oftast kände till filmerna. PSYCHO, till exempel. Det enda jag visste om den, var att Janet Leigh skulle bli mördad i duschen. Jag hade INGEN aning om filmens Stora Överraskning och om att Leigh skulle stryka med innan halvlek. Jag höll på att skita knäck när jag såg filmen, sittande ensam ni TV-rummet hos släkten i Sävedalen. Och då var jag ändå i sjuttonårsåldern eller så (jag tror inte filmen TV-visades innan mitten av 80-talet, fast jag kan ju ha fel). Vidare har vi Dan Curtis' TV-film om Dracula med Jack Palance i huvudrollen (fast den är inte lika spännande idag), vi har Robert Wises DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (jag tror jag skrek till på ett ställe) och så har vi Argentos DEEP RED och dess slutscen där mördaren avslöjas på ett raffinerat sätt.
 Och så har vi Steven Spielbergs bästa film - DUELLEN.
 Jag skulle gissa att de flesta vill ha HAJEN till att vara Spielbergs bästa film, men HAJEN tillhör mitt livs största besvikelser - herregud, det var ju en vanlig sketen haj, och ingen Godzillastor firre som slukade kryssningsfartyg hela, vilket jag som liten gosse fått för mig.
 DUELLEN, däremot. Än en gång satt jag ensam i TV-rummet på vinden, antagligen sent en fredag- eller lördagkväll, och det torde ha varit mitten av 80-talet. Det enda jag visste om filmen, var att Dennis Weaver - min barndoms hjälte i TV-serien McCloud - tydligen skulle jagas av en psykopatisk lastbilschaufför, och att Steven Spielberg regisserat. I mitten av 80-talet hade jag dock hunnit se en hel rad Spielbergfilmer, så den snubben var ingen nyhet för mig.
 Spielberg hade regisserat ett par avsnitt av några TV-serier, när han 1971 tog sig an DUELLEN; en långfilmslång TV-film baserad på en novell av legendariske Richard Matheson (som intervjuas på bonusmaterialet) ur ett nummer av Playboy. I Europa gick filmen upp på bio i en version som förlängts med ett par scener för att inte kännas alltför kort, och det är denna version som finns på den här DVD:n.
 Dennis Weaver, denne alltid så sympatiske man, spelar en handelsresande som plötsligt och helt utan anledning jagas av en gigantisk lastbil som försöker köra ihjäl honom. Det är allt. Större delen av de 86 minuterna består av att Weaver jagas. Man får aldrig se den mystiske lastbilschaffisen, man får aldrig veta vad han är ute efter. Och det är jävligt spännande. I synnerhet om man aldrig har sett filmen tidigare. Som den gången när jag satt ensam på vinden en sen kväll. Jag hade hjärtat i halsgropen. Jag svettades lika mycket som Dennis Weavers rollfigur. Och hade vi fått se den mordiske förföljaren, hade säkert denna skräckstämning försvunnit helt och hållet.
 Steven Spielberg får göra hur många SCHINDLERS LIST, JURRASIC PARK, ET och HAJEN han vill, men han kommer aldrig att bli bättre än han var när han debuterade med denna minimalistiska thriller.

 Dessutom hade ju Dennis Weaver mustasch.


Serier: 99 filmer du slipper se

SERIER: 99 FILMER DU SLIPPER SE av Henrik Lange (Nicotext)

Häromåret kom Henrik Lange ut med boken "80 romaner för dig som har bråttom" på Kartago förlag. En liten seriebok som rönte stor uppmärksamhet och vars innehåll repriserades på diverse ställen - helt enkelt därför att det var väldigt roligt, ibland rent av genialt. Lange återgav innehållet i litterära klassiker på fyra serierutor - nåja, tre serierutor, eftersom den första bara innehöll titeln. Raka rör och inget krångel. Lite grann som pocketboken "MAD klubbar klassikerna", fast för de som har ännu mer bråttom.
Jag vet inte huruvida boken blev en försäljningsmässig framgång, men uppmärksamheten har nu lett till att Lange upprepat konceptet, intressant nog på annat förlag. Den här gången är det som titeln så tydligt påskiner filmer som betas av - men nu är det inte roligt längre. Utformningen är likadan som förra gången. Uppslagens vänstersidor är blanka så när som på filmtiteln, medan högersidorna består av fyra serierutor, varav den första bara innehåller filmtiteln.
Jag vet inte vad det är, men det känns som om den gode Lange har slarvat sig igenom det här. För det första handlar det i många fall inte om handlingsreferat av filmerna. Det roliga med "80 romaner" var att man även om man inte läst boken i fråga, fick en hum om vad den går ut på och hur den slutar - Frodo går och går och förstör slutligen ringen, och så vidare. I filmboken ägnar Lange mer utrymme åt att fälla sarkastiska kommentarer om filmerna och ibland ge egna tolkningar, och han verkar avsky de flesta. Och nej, det är inte så kul. Sammandraget av TERMINATOR inleds med "Detta är sagan om en stackars liten cyborg som reser tillbaka i tiden för att rädda sina maskinkompisar", och det låter ju bara fånigt. Teckningsmässigt ser det ut att ha gått undan. Den medvetet naiva stilen ser ut att vara naiv på riktigt.
Men nu ska jag inte vara helt igenom negativ. Jag vet inte om det finns någon tanke bakom ordningen på de 99 filmerna och i vilken ordning de tecknats, men av någon märklig anledning tar det sig mot slutet. Den sista fjärdedelen är helt okej och ibland skrattade jag till.
Det ligger nära till hands att jämföra med den väldigt likartade parodiserien "Videokväll" av Johan Wanloo, avsnitten kan bland annat läsas i Kapten Stofil och Nya Upplagan. Jag vet inte hur länge Wanloo hållit på med den, ett år eller två, kanske. Det finns bara en handfull avsnitt, men de är alla fruktansvärt roliga - åtminstone om man har sett de obskyra B-filmer som avhandlas på fyra rutor. Nu är förstås Johan Wanloo Sveriges främste seriehumorist*, men där "99 filmer du slipper se" inte funkar, funkar "Videokväll" klockrent.

*Vid sidan av mig, Jimmy Wallin och vår skapelse Mäktige Månsson, förstås.
TILLÄGG DEN 12/9 2009:
Satt igår och drack kaffe med Jimmy Wallin, och kom in på den här boken. Eftersom Jimmy själv gett ut böcker på Nicotext, berättade han att det INTE är Henrik Lange som skrivit manus till "99 filmer du slipper se". Förlaget hade hyrt in en amerikan till detta, vilket förklarar djupdykningen vad gäller kvalitet. Och jag tog en närmare titt i boken, och längst ner i ett hörn bland de första sidorna, står författarens namn med små, små bokstäver. Langes namn är uppsmällt med stora bokstäver på omslag och försättsblad.

söndag 19 juli 2009

DVD: Underworld: Rise of the Lycans

UNDERWORLD: RISE OF THE LYCANS (Sony Pictures)

Jag såg aldrig de två första UNDERWORLD-filmerna på bio - för jag vill minnas att de biovisades. Den första såg jag med två polare, varav båda somnade medan jag undrade vad det var vi - jag - tittade på. En enkel Romeo och Julia-historia mellan vampyren Kate Beckinsale och en varulv, som gjorts extremt komplicerad tack vare en märklig mytologi som hafsas igenom. Det enda jag minns från filmen, bortsett att Beckinsale gjorde sig i tajta svarta kläder och viftande med pistoler, är att man fick se varulvsförvandlingarna filmade inuti kropparna.

Uppföljaren såg jag ensam och återigen undrade jag vad det var jag tittade på. Vad var det som försiggick? Vad är det alla refererar till hela tiden? Måste man gå en kvällskurs i förhållandet mellan varulvar och vampyrer för att hänga med i turerna? Det enda jag minns av filmen, är att Kate Beckinsale är ett vibrerande erotiskt knippe iförd tajta svarta kläder och viftande med pistoler.

Nu har jag sett den tredje filmen, som dumpades direkt på DVD i Sverige.
 

När jag recenserade en biofilm förra året - jag minns inte vilken det var - kommenterade jag publikens reaktioner på trailern för DOOMSDAY. De sa något i stil med att "Oh, det är hon! Hon är cool! Nä, vänta - det är ju inte hon...". Nej, de hade förväxlat Rhona Mitra med Kate Beckinsale. En händelse som ser ut som en tanke: i UNDERWORLD: RISE OF THE LYCANS ("rise", inte "rice", pucko!) har Rhona Mitra tagit över som hjältinnan. Fast det dröjde halva filmen innan jag fattade att hon inte spelade Beckinsales rollfigur, som trots allt hette något annat, vilket jag glömt bort.
 

Filmen är en prequel och utspelar sig under medeltiden, och den här gången hängde jag faktiskt med i handlingen. Så här ser handlingen ut: de bögiga vampyrerna är ständigt i luven på varulvarna, som är lite mer som hårdrockare. Bill Nighy är tillbaka som vampyrkungen Viktor och han håller varulvar (i människoskepnad, förstås) som slavar i sin mörka borg. Viktors dotter Sonja (Mitra) är kär i varulven Lucian (Michael Sheen). Lucian och ett gäng slavar rymmer från borgen. Sedan samlar de kraft och anfaller borgen. Slut. In - ut - in. Det är hela handlingen. Inget tjafs.
 

Precis som i de tidigare filmerna, är de digitala varulvsförvandlingarna, liksom de digitala varulvarna, rätt kackiga. Jag tror aldrig att jag sett en riktigt övertygande varulv på film (möjligtvis i en scen i THE HOWLING), men i UNDERWORLD-filmerna är de rätt irriterande artificiella, om än inte lika usla som i EN AMERIKANSK VARULV I PARIS.
 

Vidare utspelar sig hela filmen i mörker; allting badar i ett blått sken. Visst, vampyrerna dör ju om de utsätts för solljus (solen tittar fram på två ställen under sammanlagt en dryg minut), men det innebär samtidigt att filmen blir väldigt ... mörk. Ibland är det rätt svårt att se vad det är som försiggår.
 

Några pistoler viftas det inte med den här gången, däremot svingas det svärd. Ja, vi får se Rhona Mitra slå volter i slowmotion medan hon fäktas i snyggt hällregn. En regnvåt Rhona Mitra med svärd är inte att leka med. Det kan man skriva poesisamlingar om. Och Mitra har ju faktiskt filmbranschens mest kyssvänliga läppar. Nej, Angelina Jolie liknar mest en vaskrensare.
 

Jag gillade vampyrernas gigantiska armborst som skjuter spjut, vilka kommer väl till pass när varulvarna anfaller borgen, och i filmens slutsekunder dyker plötsligt Kate Beckinsale upp, om någon nu saknat henne. Annars är UNDERWORLD: RISE OF THE LYCANS hyfsat ointressant och vissen, även om den inte är tillräckligt dålig för att klassas som "dålig", och den är inte riktigt så tråkig som den borde vara.

fredag 17 juli 2009

Skräcksommaren 1972

I ett inlägg någonstans härunder nämner jag att nya numret av Kapten Stofil finns ute, och att man i det kan läsa en lång, ambitiös artikel av Martin Kristenson om den skräckfilmsserie som Sveriges Television visade 1972. Nu finns denna artikel online och kan läsas HÄR.

Fast självklart måste du köpa tidningen ändå, så att du inte missar allt annat braigt i den - som till exempel serierna!

torsdag 16 juli 2009

Bio: Harry Potter och halvblodsprinsen

Då var vi efter ett antal år framme vid del sex i filmserien om Harry Potter. Och vad hände då i del fem? Jo, i del fem, så...

Hmm. Jag har ingen aning om vad som hände i del fem. Visst har jag sett den, jag har sett alla Potterfilmerna, men jag har inte det blekaste minne av vad som hände i dem. Så här är det: den första filmen tyckte jag var riktigt bra. Det tyckte jag nog att den andra också var. Därefter tappade jag tråden. Alla andra, främst filmkritiker, började hävda att det var först i den tredje och fjärde filmen det tog sig, det blev mörkare och mer komplext. Men det är väl det jag invänder mot. Inte att serien blir mörkare, men mot att intrigerna blir fler och jag håller inte reda på vem som är vem och varför de gör som de gör. Jag orkar inte hålla reda på det. Och det går ju flera år mellan episoderna, inte en vecka. Böckerna har jag inte läst. Refererar någon till äldre delar, får jag slänga ur mig något i stil med "Var det innan Emma Watson fick bröst?" eller "Var det den med varulven?". För varulven minns jag. Okej, inte vem det var, men det sprang omkring en varulv i en av filmerna.

Nå. Jag ska väl inte säga att jag var speciellt sugen på att se HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN. Åtminstone inte när jag såg den. Filmen pressvisades inte (som det är alldeles för ofta: av säkerhetsskäl kördes den bara i Stockholm), så det blev till att gå på premiären. Solen sken, jag satt och jobbade med något helt annat, och kände snarare för att gå och ta en öl på en uteservering än att se ännu en tillkrånglad episod om trollkarlens lärling. Men tydligen var jag ensam om att känna så. Filmen visas på Royal, Filmstaden Storgatan och Filmstaden Entré. Det var utsålt på samtliga. 2000 Malmöbor såg Harry Potter på premiärdagen. Jag valde Royal, som har Sveriges största duk (eller vad det nu är den är störst med). För en gångs skull hamnade jag med 650 väluppfostrade personer i publiken. De skötte sig. Det kom till och med tre gossar som klätt ut sig till figurer ur Harry Potter. Fåga förvånande pratade de stockholmska. Tyvärr hade ingen av dem klätt ut sig till Hermione.

HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN borde snarare heta HARRY POTTER PÅ SÄNGKANTEN. För här avslöjas nämligen både han och främst Ron, men även några andra på trolleriskolan som ena riktiga kåtbockar. Känslorna svallar! Redan i första scenen stöter Dirty Harry Potter på en servitris, men där skiter det sig, eftersom han måste följa med Dumbledore och hämta en gubbe som klätt ut sig till fåtölj och värva denne till att bli lärare på Hogwarth; The Jo Labero School of Performing Arts.

Harry är kär i Rons syster. Rons syster hånglar med en annan. Hermione är kär i Ron. Ron har en annan brud hängande om halsen. Hermione blir ledsen. Harry får kyssa Rons syster. Ron har varit drogad, så Hermione blir lite glad igen. Ungarna lurar i varandra kärlekselixir hit och dit och hormonerna går överstyr, och Harry dricker ett turgivande elixir för att lösa filmens problem, och han blir lite crazy han med när han dricker elixiret.

Jo, för det finns förstås ett mysterium att lösa i filmen. Det fanns en orsak till att gubben som klädde ut sig till fåtölj skulle anställas, han vet visst något om otäckingen som dödade Harrys föräldrar. På en av fåtöljgubbens lektioner hittar Harry en gammal lärobok som tillhört någon som kallade sig Halvblodsprinsen. Denne prins har ändrat och lagt till uppgifter i boken, och tilläggen är enastående. Men vem är Halvblodsprinsen?

Vidare går Draco, den där blonde eleven som ser ut som Hitler-
jugends ordför-
ande, omkring och ställer till skit och han och Harry har en trollkarlsvariant av en vilda västern-shoot-out; de springer runt och skjuter på varandra med trollstavarna. Helena Bonham-Carter ser ut som plockad ur en Tim Burton-film och flyger omkring och jävlas. Alan Rickman är le. Maggie Smith är skrynklig. Harry och Dumbledore ger sig av för att leta upp någonting och måste åka båt i en mörk grotta, och då bär det sig inte bättre än att de attackeras av undervattenszombies, och sådana har vi ju inte sett sedan ZOMBIE FLESH-EATERS (men jag saknade hajen).

Den här gången förstod jag nästan vad filmen handlade om. Tack och lov kretsar det mesta kring figurernas kärleksproblem och om vem Halvbodsprinsen är, och inte om alla Mörka Krafter och grejor och förvirring. Så jag tycker nog att filmen är bättre än förra gången. Eller de senaste gångerna. Filmen är rätt okej, men eftersom den varar två och en halv timme, är den åt helvete för lång. Jag tröttnade långt innan vattenzombierna dök upp.

Och apropå zombies, hur är det med otäck-
heter och mörker? Vissa hävdar ju att filmerna är lite för otäcka för barn. Men jag säger som Terry Gilliam sa när han var i Lund med THE BROTHERS GRIMM: "Skräm skiten ur ungarna, det mår de bara bra av!". Och jag håller med. Bortsett från zombierna, som är med alldeles för lite, har jag svårt att tänka mig att barn blir skraja för det här. Däremot kan säkert en del överbeskyddane kärringar kissa på sig av fasa. När jag var barn blev jag påtvingad kommunistisk propaganda, vilket förstås är värre än alla påhittade monster i världen.

Det intressantaste med HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN är dock att de medverkande hunnit växa upp. Jag vet inte hur gamla de är i böckerna, men Daniel Radcliffe som spelar Harry fyller tjugo i sommar. Förvisso är det ett par år sedan den här filmen spelades in (premiären blev ju kraftigt uppskjuten), men han ser märkbart äldre ut. Än mer så i de bildreportage och intervjuer som publicerats den senaste tiden, där han har annan frisyr och är orakad. Och Emma Watson har blivit lovlig. Hon är ju väldigt söt, men nu är hon tillräckligt gammal för att man ska kunna skriva det utan att framstå som pedofil. Fast det är klart, Johnny Depp var ju inte sen på det när Vanessa Paradis blev lovlig... Undrar om Watson är lika trist som Hermione.

Roligast är dock Rupert Grint som spelar Ron. Han är den som ser mest vuxen ut. Inte nog med det, han börjar se ut som de där osannolika engelska sexsymbolerna från sent 60- och tidigt 70-tal; popsångare och skådespelare som medverkade i filmer som CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER, CONFESSIONS OF A TAXI DRIVER och HORROR HOSPITAL, och som påfallande ofta hette Barry i förnamn. De var alla rätt fula och jag undrar vad brudarna såg i dem. Rupert Grint ser ju rätt rolig ut, och ser faktiskt ut att heta, öh, Rupert Grint.

Nu återstår bara en bok i Harry Potter-sviten, och den håller på att filmas just nu - men den ska bli två filmer. Innebär detta att HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS kommer att bli sammanlagt fem timmar lång? Varför inte bara göra HARRY POTTER 7: THE CRACKDOWN?

onsdag 15 juli 2009

Retro-DVD: Red Heat

RED HEAT (Universal)

Walter Hills RED HEAT från 1988 känns nästan som en lite bortglömd Schwarzeneggerfilm. Jag hade till och med glömt bort att det var Walter Hill som regisserat den. Dessutom är även Hill en regissör som känns lite bortglömd idag. Han var ju en robust, hårdslående regissör under 70- och 80-talen, men under 90-talet blev det allt tystare om honom. Kanske är hans stil ute? Här måste jag skjuta in att Walter Hills bästa film; THE LONG RIDERS (1980), kommer att återutges av Studio S inom en snar framtid.

En orsak till att jag glömt bort att det var Hill som låg bakom RED HEAT (som inte ska blandas ihop med WIP-filmen med samma namn och som har Brigitte Nielsen i huvudrollen), är att den inte riktigt ser ut som en Walter Hill-film. Filmen är producerad av Mario Kassar och Andrew Wajna och deras Carolco, det vill säga folket bakom RAMBO 2 och 3 och liknande filmer, och RED HEAT ser därför ut som en av alla dessa glassiga, feta actionfilmer som kom under 80-talet, medan Hills filmer annars brukar vara lite skitigare och mer avskalade.

Arnold Schwarzenegger är stenansiktet Ivan Danko, hård rysk snut med Grace Jones-frisyr. Danko är på jakt efter en knarkkung (Ed O'Ross, som var med i flera tunga actionsnurror på den här tiden) som lyckas fly från Moskva till Chicago, men Danko är inte den som är den, så han packar sin stora, ryska pickadoll och far efter.

Väl framme i USA paras Danko ihop med motormunnen Art Ridzik (James Belushi) som vill att den ryske kollegan ska hålla sig i skinnet och undrar om han tror att han är Dirty Harry - på vilket Danko svarar "Who's Dirty Harry?". Men självklart håller Danko sig inte i skinnet - han är ju Arnold Schwarzenegger och har en stor, rysk, insmugglad pickadoll. Så utan att röra en min, slår och skjuter han alla skurkarna i småbitar innan det är dags för ett avslutande chickenrace - med bussar.
 En orsak till att RED HEAT kommit i skymundan, är att den är alldeles för anonym. Den är inte specielt rolig, Danko fäller inga minnesvärda oneliners, och även om han nu ska föreställa totalt humorbefriad, blir det lite för mycket Terminator över figuren. I de andra, mindre Schwarzeneggerfilmerna, som HÅRDA BUD/RAW DEAL, hade han trots allt charm och fällde bra kommentarer ("Darling - you shouldn't drink and bake!").

Ett annat problem med den här filmen är James Belushi. Han är inte rolig, bara jobbig. Han hade mått bäst av ett skott i pannan på en gång. Kombinationen amerikansk och icke-amerikansk snut fungerade bättre i till exempel BLACK RAIN och för all del i RUSH HOUR, även om Chris Tucker hade mått bra av ett skott i pannan han med.

Men så har vi förstås de bra grejorna med RED HEAT. Självklart åsyftar jag de fläskiga actionscenerna. Framför allt finns här ett härligt homoerotiskt slagsmål i en rysk bastu, som fortsätter ut i snön, och den här fajten håller COMMANDO-klass. Men resten av eldstriderna och nävkamperna går inte av för hackor de heller, de är Walter Hill-brutala och bra. Ja, de är så pass brutala att Statens Biografbyrå såg rött när filmen kom och tog fram stora saxen. Jag minns att jag blev riktigt rejält förbannad när jag såg filmen på bio. Några år senare hittade jag den på svensk köpkassett för tjugo spänn i en lumphandel. Kassetten såg helt ny ut, och även om den hade originalaffischen på framsidan och svensk baksidestext, saknades angivande av distributör. Mycket märkligt. Det såg ut som en SF-video (eller Transfer). När jag tittade på kassetten saknades bolagslogga i början, men filmen var textad på svenska - och helt oklippt!

 När RED HEAT kom blev den mest omskriven därför att den var den första amerikanska film som fått tillstånd att spela in scener på Röda Torget i Moskva. Den stora frågan är väl varför just RED HEAT fick detta tillstånd. Men å andra sidan: varför inte?

En annan rolig detalj med filmen är att delar av James Horners filmmusik snoddes av John Woo och användes i THE KILLER! Med tanke på hur filmstudiorna i Asien brukar bete sig, kan man undra om de verkligen pröjsade för att använda låten...

Slutligen: varför i hela världen har den här DVD:n (som innehåller Making of och en radda annat bonusmaterial) försetts med ett så anskrämligt klipp och klistra-omslag? Vad var det för fel på originalaffischen? Belushis cigarrett, kanske?

tisdag 14 juli 2009

Retro-DVD: Angel Heart

ANGEL HEART - SPECIAL EDITION (Universal)

Jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad, men någon gång i samband med biopremiären på THE WRESTLER skrev jag lite kortfattat om hur stor och cool Mickey Rourke var ett tag på 1980-talet. Män ville vara som han, kvinnor ville ha honom, och i tidningen Scandinavian Film & Video rapporterade USA-korrespondenten Niclas Crammer om vad-det-nu-var, och lät krönikan illustreras med ett foto på sig själv och Rourke i partytagen. Crammer gick senare och blev Nic Cramer; uppburen porrfilmsregissör.

1987 hade jag sett Rourke i FIKET och framför allt DRAKENS ÅR - den sistnämnda borde jag nog se om, jag minns den som en av 80-talets bästa snutfilmer och på sin tid blev den omdiskuterad på grund av sitt blodiga våld och sin påstådda rasism (det var snarare en film om rasister inom poliskåren). Men '87 kom ANGEL HEART. En film som då tog mig med storm. Jag var djupt fascinerad av Alan Parkers film. En arbetskamrat hade sett den och hon tjatade på mig att jag måste se den (och hon omnämnde Mickey Rourke som "pudding"), så jag tog mig till Filmstaden i Helsingborg och såg den ensam. Ingen kompis ville följa med. Väl där upptäckte jag att det inte var så många andra som ville se den heller. Vi var en handfull personer utspridda i salongen, varav ett par killar skrattade när filmen öppnade med att en röst viskar "Johnny".

Men jag tyckte att det var fantastiskt och jag satte upp en bild på Rourke ur filmen, en där han bär nässkydd, på väggen i mörkrummet på reklambyrån där jag arbetade. Jag minns inte riktigt hur mottagandet var när den kom, jag har ett svagt minne av att det var en typisk för- eller emot-film. Mest omskriven var den för att snälla Lisa Bonet från snälla TV-serien COSBY hade en explicit sexscen med Rourke - hur var det, blev den scenen censurerad i USA, eller minns jag fel?

Den ockulta thrillern ANGEL HEART bygger på boken "Falling Angel" av William Hjortsberg, en bok som anses rätt fånig och som jag köpte, men aldrig läste. Kritikerna hävdade att filmen var betydligt bättre. Även om jag nu aldrig läste boken, såg jag om filmen när den kom på video. Flera gånger. Tills jag en dag såg på den efter ett uppehåll på några år och plötsligt inte tyckte att den var så bra som jag mindes den. Ungefär som när jag såg om THE CROW häromåret. Men jag tyckte inte mer illa om den än att jag och en kompis nickade instämmande mot varandra och sa "ANGEL HEART var bättre" när vi kom ut från pressvisningen av SE7EN. Tydligen drog vi kraftiga paralleller mellan filmerna, och tja, det finns det kanske.

Efter att inte ha sett filmen på tio eller femton år, dök den nu upp på DVD i en Special Edition (med Making of-film, intervjuer och annat). Vad skulle jag tycka nu, tjugotvå år efter att jag såg den på bio? Tillhör ANGEL HEART de där filmerna som blivit bra igen?

Det är 1950-tal och Mickey Rourke är privatdeckaren Harry Angel - och han är precis en sådan där privatdeckare jag älskat sedan jag som liten gosse i sydda kläder fascinerades av omslagen till de Manhattanpockets som låg på mormors nattygsbord (min mormor läste dock inte bara kioskdeckare. Nädå. Hon läste även Bill & Ben, Jim & Jeff och mina Fantomen). Angel är en skrynklig slusk i skrynklig trenchcoat och precis som Mike Hammer bor han i ett New York där det alltid regnar. Eller åtminstone rätt ofta. New York ser i varje fall ut som en hårdkokt stad där en hårdkokt privatdeckare kan husera. Fast Rourke hade på den tiden en mycket mjukare röst än andra hårdkokta privatdeckare.

Så anlitas Angel av den mystiske Louis Cyphre (Robert DeNiro) för att leta reda på en viss Johnny Favourite; en sångare som försvunnit. Sökandet leder till New Orleans, voodooritualer, ett besök hos Charlotte Rampling, sex med Lisa Bonet, och alla personer Angel förhör under sökandet påträffas senare mördade på diverse kreativa sätt.

Vad som är ett litet problem med filmen, är att det inte är så svårt att lista ut vem Louis Cyphre är, eller vem Johnny Favorite är, och varför folk dödas. Men detta är egentligen en petitess i sammanhanget, för min del handlar ANGEL HEART inte om detta. För mig bygger filmen på den mycket märkliga stämningen. Miljöerna, fotot, klippningen, musiken; små märkliga inslag som skapar ett lätt obehag (och desto större obehag när jag såg filmen första gången), till exempel närbilderna på fötterna på en kille som steppar parallelklippt med något annat. Och så har vi den där vidriga scenen där DeNiro skalar ett ägg med sina äckligt långa naglar och äter det. Äggätning på film är inte vackert.

...Så, svaret på min fråga till mig själv här ovan, är: ja. ANGEL HEART är en film som blivit bra igen. Fast det vore intressant att veta vad nya tittare tycker. Och det kan säkert vara kul för ungdomar som bara sett Mickey Rourke på senare år att få se hur han såg ut innan han blev sönderslagen och sönderopererad i plytet.

måndag 13 juli 2009

Nytt nummer av Kapten Stofil ute!

Idag anlände nya numret av Kapten Stofil, nummer 34, och slog ner i dörrmattan i ett dammoln från förr.

I vanlig ordning bjuds det på rafflande serier av Joakim Lindengren, David Nessle, Johan Wanloo, Joakim Prinen med flera, och i Stupidoavdelningen återges utdrag ur en intervju med Ragnar Frisk och ett sammandrag av ett avsnitt av Aktuellt som råkade krocka med Dallas. Men framför allt har mastodontartikelförfattaren Martin Kristenson skrivit en mastodontartikel om skräckfilmssommaren 1972, då Sveriges Television visade en handfull Universalklassiker vilka gjorde djupt intryck på de, som Martin, var barn då. Artikeln fortsätter med att ta upp den andra- och den tredje skräckfilmssommaren, samt videovåldsdebatten 1980. Vad gäller den senare, tillhör jag de som intervjuats för artikeln.

Spring genast och köp tidningen hos din lokala hökare, eller om sådan saknas, gå in på hemsidan och beställ!

För övrigt är omslagsdesignen den mest obskyra popkulturreferens jag någonsin stött på.

DVD/TV: 1970-talsdeckare x 3

Nu ska jag för alla eventuella ungdomar som läser TOPPRAFFEL! berätta om hur det var en gång för längesedan, på en tid som går under beteckningen "70-talet" och som plötsligt blivit väldigt avlägset. Då fanns det något som kallades "Fredagsdeckaren" på TV - något som jag vill minnas fortsatte in på 80-talet. Vi hade bara två TV-kanaler på den här tiden och vi var inte bortskämda med underhållning, allra minst amerikansk sådan. På den här tiden visades bara en (1) amerikansk sitcom i veckan; på söndagar klockan åtta - och då oftast bara en säsong, på sin höjd två. Fördelen med detta var att SVT bara köpte in de bästa serierna. Nackdelen var att vi inte fick se en massa andra, roliga serier. Fast det är klart, idag när det visas dussintals sitcoms på olika kanaler varje dag, inser jag att det var skönt att licenspengarna inte gick till allt mög.
 Det var tvåan som visade Fredagsdeckaren - klockan nio, om jag inte missminner mig - eller halvtio? Så att man hann se på Aktuellt innan, alltså. Men Fredagsdeckaren tittade man på. Alla tittade på Fredagsdeckaren, och rollfigurerna hade stor genomslagskraft. Alla visste vilka det var, och vi som var barn diskuterade ivrigt vilka som var tuffast och vi lekte Baretta på skolgårdarna. Exakt HUR man leker Baretta minns jag inte. Dagen efter att Barbi Benton medverkat i ett avsnitt av McCloud hittade jag hennes singel med "Ain't that just the way" på Wessels, självklart inköptes den. Jag minns att jag frågade min morsa vad Playboy var för något, eftersom det stod att skivan var utgiven av Playboy Records. Varför var det en kanin på etiketten?
 Idag är ju alla människor totalt besatta av TV-serier och serier i DVD-boxar säljer som smör. Men dagens TV-deckare, thrillers och annat går inte att jämföra med 70-talets. Det beror inte enbart på att serierna på den tiden med undantag för dubbelavsnitt alltid var avslutade historier på 50 minuter, och att de filmades på 35mm, vilket förstås ger ett flottare utseende än dagens serier. På 70-talet byggdes serierna runt en rejäl skådespelare med en rejäl karaktär - åtminstone oftast. Förvisso är handlingen kanske bättre i många av dagens av allt att döma beroendeframkallande serier, men det känns som om skådisarnha kan bytas ut mot precis vem som helst. Men för 30-35 år sedan tittade man ofta på en serie för att se till exempel Dennis Weaver. Det spelade egentligen ingen roll vad McCloud handlade om. Magnum är en något senare serie, men jag tycker att den serien är som balsam för själen. Det kan handla om vad som helst, det är aldrig spännande eller överraskande, men det är trevligt hela tiden. Okej, när jag var tolv tyckte jag Tom Selleck var tuff. Fast jag var nog äldre när jag tänker efter.
 Just nu är tre riktigt rejäla klassiker DVD-aktuella. Som vanligt när jag recenserar TV-serier, sätter jag inget betyg, eftersom kvalitén förstås varierar mellan avsnitten. Jag har heller inte hunnit se samtliga avsnitt av varje serie, eftersom det sammanlagt handlar om 64 stycken, 61 timmar och elva minuter. Jag bör även påpeka att jag tittar på det här med nostalgimössan på. Serierna minner om en bättre tid, då somrarna var oändliga och soliga, vintrarna snöiga, man fick hundratals julklappar, jag och mina kompisar kunde lika gärna titta på en svartvit äventyrsfilm eller komedi från 30-talet som en ny i färg, det spelade ingen roll (säg den unge idag som skulle se på en svartvit klassiker), och jag hade ingen aning om att de lika älskade som tidlösa Tintinalbumen var från 30- och 40-talen. Samtidigt har dessa TV-deckare inte blivit lika gamla och konstiga som till exempel Miami Vice, som är låst i ett kitschigt 80-tal och som jag idag har lite svårt att titta på. Men låt mig nu ta upp boxarna och serierna i kronologisk ordning:

CANNON - FÖRSTA SÄSONGEN (Spiderbox Entertainment)

Spiderbox är en ny distributör och bland deras första släpp hittar vi en riktig feting - på flera sätt. Jag har egentligen bara vaga minnen av Cannon från 70-talet, även om jag såg serien då - dock några år senare än 1971-72, då säsongen spelades in. Till exempel minns jag inte ens signaturmelodin. Cannon gick i repris på någon kanal i början av 90-talet, men eftersom TV har en tendens att visa sådant jag vill se på idiottider, lyckades jag bara se ett par avsnitt. Däremot läste jag serietidningen som Red Clown gav ut en handfull nummer av under olika titlar (en hette Cannon, en annan hette TV-album, och innehöll även Snobbar som jobbar och Alias Smith & Jones), en fruktansvärt usel, illa tecknad och illa berättad serieversion. Men på den tiden fanns ju inte video eller kabel-TV, så vi svältfödda sög i oss allt om våra TV-favoriter.
 William Conrad var Frank Cannon. En osannolik hjälte. Åtminstone jämfört med de flesta andra, fotomodellsnygga TV-hjältar. Cannon var nämligen kort och tjock. Ja, närmast klotrund. Han var tunnhårig, men han hade mustasch! Men trots sina fysiska attribut, var han en riktig hårding och gick hem hos TV-tittarna. Bara en sådan sak som att han kunde karate! Ja, karate och karate. Jag har en polare som ibland går loss och vill utdela det han kallar "Cannonslaget". Det går ut på att man med öppen handflata snabbt hugger till i nacken på sin motståndare, som genast svimmar. Jag tillbringade hela 70-talet med att tro att karate enbart gick ut på att man viftade med öppen hand och ibland sparkade i sidled (det hade jag sett i serietidningen Mästaren på karate), medan man utstötte ett frejdigt "HAA!". Nej, Statens Biografbyrå gjorde ju sitt bästa för att hindra oss från att se kampsportsfilmer på den tiden.
 Men Frank Cannon var mer än en hårding som kunde karate. Han uppskattade även god mat och vin, vilket hans rondör lät påskina. Att han, trots sitt karateutövande, behöll sin rundhet berodde på att han oftast löste fallen sittande i sin bil. Detta är faktiskt det jag minns från 70-talet - jag tyckte det var lite lustigt med en tjock liten gubbe som alltid satt i en stor bil.
 Men hur är då TV-serien Cannon? Kan man titta på den än idag? Ja, självklart kan man det! För liksom de liknande serierna, är det väldigt hemtrevligt att gona ner sig och se den före detta Los Angeles-polisen och numera privatdeckaren Frank Cannon lösa ännu ett knivigt - eller inte så knivigt - fall.
 William Conrad spelade senare Nero Wolfe i en serie baserad på Rex Stouts kände bokgestalt (som mest lagade mat och pysslade med blommor, medan assistenten Archie Goodwin fick göra grovjobbet), och på 80-talet blev han The Fatman i Jake & The Fatman, Rättvisans män på svenska och DVD-aktuell även den - jag ber att få återkomma till den. Rättvisans män blev ohemult populär i Sverige, så pass att Aftonbladets läsare röstade fram Joe Penny - Jake - till "Årets utländska TV-personlighet", ett faktum Letterman fann väldigt roligt.
 Sedan dog William Conrad. Hans kista torde ha varit lika bred som lång som hög. En kub.

KOJAK - SEASON TWO (Universal)

Jag blev uppriktigt förvånad när jag såg säsong ett av Kojak, som kom häromåret. Jag minns att jag tyckte att Telly Savalas var otroligt tuff när jag såg serien som barn, och förtexterna var ju otroligt tuffa, liksom musiken, men mest skämtades det väl om att han var flinskallig och sög på en slickepinne.
 Men åtminstine de första säsongerna var "bra på riktigt", som det heter. Med tiden flyttades inspelningarna till Los Angeles av kostnadsskäl, men i början var serien inspelad på plats i New York, som sig bör då den handlar om en skara New York-snutar ledda av Theo Kojak, a no nonsense guy.
 Tyvärr innehöll den förra boxen inte pilotavsnittet. Kojak introducerades nämligen i en TV-film som hette THE MARCUS NELSON MURDERS, som jag spelade in från TV3 alldeles i början av 90-talet. Den här filmen var väldigt, väldigt gritty och kunde i princip passera som biofilm - och den ledde till att Kojak fick sin egen Emmybelönade serie. Och serien fortsatte i samma stil. Det New York som skildras är så som vi vill att New York ska vara i deckare, och så långt ifrån Woody Allens intellektuella idyll man kan komma. Återigen: det är gritty. Jag skulle inte bli förvånad om Travis Bickley plötsligt dök upp (intressant nog var Harvey Keitel skurk i det första avsnittet). Och de avslutade avsnitten är som små långfilmer - bortsett från att de är 50 minuter långa. De andas något slags realism. Polisarbetet känns inte som ren hittepå, vilket annars är fallet i de flesta TV-deckare.
 Säsong två är från 1973-74, signaturmelodi och förtexter är fortfarande tuffa, och avsnitten håller samma klass som tidigare. Jag har ingen aning om huruvida de här faktiskt visades på SVT när det begav sig - inte nog med att det oftast bara visades en säsong eller två, ni minns kanske att det alltid visades tretton avsnitt i taget i Sverige. Jag trodde länge att en amerikansk TV-säsong bestod av tretton avsnitt, men det visade sig att SVT köpte in de avsnitt de ville ha. Oftast var en säson på 20-25 avsnitt. Det hände även att SVT hoppade över avsnitt som bedömdes som för dåliga eller för våldsamma för svenska folket - många blev upprörda när avsnittet "China Girl" av Familjen Macahan inte fick visas, eftersom det innehöll halshuggningar och grejor. "China Girl" är det absolut sämsta avsnittet och har fjönten Josh Macahan (!) i huvudrollen.

THE ROCKFORD FILES - THE COMPLETE SEASON ONE (Universal)

Nu jävlar! Nu snackar vi! Faktum är att jag för några år sedan tjatade på Universal om den här. "När kommer Rockford tar över?" gick jag på, och fick svaret att den inte kommer att släppas i Sverige. Men titta! Här har vi första säsongen (släpps dock först den 29/7). Även om omslagstexten är på engelska och titeln därmed The Rockford Files, är detta en händelse värd att fira med en kopp kaffe och en bit spiddekaga.
 Rockford tar över var min favoritdeckare på 70-talet och James Garner som Jim Rockford var min idol. Jag gillar fortfarande James Garner. James Garner är alltid bra. Jag skulle vilja se ut som James Garner, oavsett hans ålder (även om en ung Garner nog är att föredra, kanske till och med iförd mustasch som i HOUR OF THE GUN, där han är Wyatt Earp). Garner var - och är - oerhört cool, sympatisk, har glimten i ögat, men kan även vara stenhård. Hm, nu när jag tänker efter, påminner han inte lite om Mel Gibson - innan Gibson blev galen? (Fast en tjejkompis hävdade att James Garner såg ut som en alkis. Äh!)
 Jim Rockford är en före detta brottsling som gått och blivit privatdetektiv. Han bor i en husvagn (vänta nu här - vad var det jag skrev om Mel Gibson här ovan? Vad bor Martin Riggs i? Just det!) i Malibu och det han mest av allt gillar är att fiska med sin gamle far (Noah Berry). Och så har han en frän telefonsvarare! Varje avsnitt inleds med den här telefonsvararen, och när jag var liten bestämde jag mig för att när jag blev stor skulle jag skaffa en sådan telefonsvarare. Jag hittade för några år sedan en cirka 35 år gammal telefonsvarare, en sådan Rockford hade, på en loppmarknad, men jag köpte den inte. Allvarligt talat - vaffan skulle jag med den till? För det första har jag inte haft fast telefon på åratal. För det andra fungerade den säkert inte. För det tredje hade den bara tagit upp en massa plats, även om det förstås hade varit fräsigt att ha den stående på hedersplats.
 Just förtexterna till Rockford tar över är väl inte lika tjusiga som till Kojak, Snobbar som jobbar och annat - men musiken går inte av för hackor! Jag har upptäckt att när jag nämner Rockford för polare som är mellan 40 och 50, brister de genast ut i ett svängigt "Deng-däng-dängdäng-dång-dengedengedenge-däng-dång". Eller hur jag nu ska stava till dessa onomatopoetiska excesser.
 Säsong ett är från 1974-75 och är förstås så bra och trivsamt jag vill att det ska vara. Dock undrar jag varför jag var så entusiastisk för trettioplus år sedan. Visst, jag gillade Garner, hans husvagn, hans Pontiac, hans telefonsvarare, men avsnittens handling passerade nog över huvudet på mig. Jag kan inte ha begripit så mycket som tioåring. Jag borde snarare ha blivit uttråkad. Men på den tiden tittade man på allt - från början till slut.
 Extra kul är att man i säsong ett får se Lindsay Wagner, James Woods (!) och Ned Beatty. Ja, och Suzanne Somers, om man nu är bekant med henne.

lördag 11 juli 2009

DVD: The Lazarus Project

THE LAZARUS PROJECT (Sony Pictures)

Paul Walker från THE FAST AND THE FURIOUS-filmerna i en bioproduktion som går direkt på DVD i Sverige, något som inte är förvånande efter att ha sett filmen.
Ben har suttit i finkan och försöker leva ett normalt liv med sin söta fru (Piper Perabo från COYOYE UGLY) och lilla dotter. Men så friställs Ben från sitt jobb. Hans skumma brorsa dyker upp och vill ha med honom på en stöt. Desperat hänger Ben på, men stöten går åt helvete, folk dödas och Ben döms till döden, trots att han inte höll i något vapen.
Men efter att, symboliskt fastspänd på den krucifixformade britsen, ha injicerats med giftsprutan vaknar Ben upp och upptäcker att han märkligt nog jobbar som tillsyningsman på ett slags mentalsjukhus i ett litet samhälle i skogen. Där informeras han efter ett tag om att hans tidigare liv som kriminell är inbillning. Hans fru och dotter omkom i en eldsvåda och sedan dess har Ben varit patient på kliniken. Men så börjar det hända konstiga saker...
Den här thrillern har ett väldigt trist, osäljande omslag, vilket även öser på med diverse spoilers. Redan filmtiteln är en spoiler! Och baksidestexten berättar alldeles för mycket, närmare tre fjärdedelar av handlingen.
Filmen kan gå ut på två saker. Det finns två alternativ. Efter att ha läst baksidestexten och när man börjar titta på filmen, känns det onekligen som ännu en variant på Ambrose Bierces novell "An Occurence at Owl Creek Bridge", och filmer berättelsen inspirerat, som CARNIVAL OF SOULS och JACOBS INFERNO. Just det, kan det vara så att huvudpersonen dog i början och allt som händer är just drömmar? Det vill säga en av världens värsta klichéer?
Men sedan har vi ju då filmtiteln. THE LAZARUS PROJECT. Just Lazarus (Googla om du inte vet vem det var) återkommer i många berättelser och filmer med science fiction-tema. Oftast är det namnet på ett topphemligt projekt som går ut på att återuppliva döda, modell Universal Soldier och andra mer Frankensteinliknande varianter. Kan det i den här filmen vara så att Ben snoddes efter en fejkad avrättning för att utsättas för ett hemligt experiment?
Jepp, ett av de två alternativen jag nämner ovan stämmer. Jag tänker förstås inte avslöja viljet, om du nu tänker se filmen. Men jag tycker nog inte att du ska se den sömniga THE LAZARUS PROJECT. Vänta tills den kommer på TV om några år. Filmen är varken spännande, otäck eller intressant. Jag har sett allt förr och bättre gjort. Detta är lika stimulerande som en mugg ljummen buljong. Jag föredrar ett glas trevlig single malt.
...Å andra sidan, om du inte sett lika många filmer som jag och om du gillar buljong, kan du kanske uppskatta det här. Vad vet väl jag? Jag ska kanske inte komma här och komma!

fredag 10 juli 2009

En tös som visste vad hon ville

Jag promenerade bakom en kvinna och hennes två döttrar i fyra-femårsåldern. Kvinnan stannade upp vid en affisch.

- Klassisk ballet, sa hon. Vill ni dansa klassisk balett?

- Nä, sa den minsta flickan. Jag vill bajsa.

Retro-DVD: Escape from New York

ESCAPE FROM NEW YORK/FLYKTEN FRÅN NEW YORK (Universal)

Den senaste månaden har Universal släppt en hel del 1970- och 80-talsfilm på nytt, varav jag nu mottagit en hel rad, så de närmaste veckorna kommer ni att kunna läsa recensioner av dessa här i TOPPRAFFEL!. Kul, tycker jag, eftersom många av de här är filmer jag såg på bio när de kom, men aldrig fått chans att recensera. Förrän nu.

Varför inte börja med John Carpenters FLYKTEN FRÅN NEW YORK (eller ESCAPE FROM NEW YORK som den visst ska heta nu; DVD-omslaget är på engelska) från 1981. Jag har nämnt både Carpenter och den här filmen i diverse texter de senaste sexton åren, och en del av er vet att jag aldrig varit någon större anhängare av John Carpenter. ALLA HELGONS BLODIGA NATT? Tuff filmmusik, men kom igen - Donald Pleasence står i en buske halva filmen. DIMMAN? Alldeles för tam och uddlös. Och då ska vi inte nämna majoriteten av de filmer Carpenter gjort de senaste tjugo åren. Däremot är THE THING fortfarande en väldigt bra film (jag såg nyligen originalet från 50-talet, och remaken är betydligt bättre), och eftersom jag är lite bäng, gillar jag VAMPIRES och MEMOIRS OF AN INVISIBLE MAN.

Men trendsättande FLYKTEN FRÅN NEW YORK, då? John Carpenter har aldrig varit någon vidare actionregissör. Skräck, ja, men action, nej. Se bara på floppen BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (vid premiären enbart framgångsrik i ett land: Sverige!) för en demonstration i hur man inte gör actionfilm.

Vidare har jag alltid tyckt att filmen ser märkligt billig ut. Som jag skrev i ett nummer av Magasin Defekt i mitten av 90-talet: FLYKTEN FRÅN NEW YORK ser ut som en billig, italiensk B-filmskopia på FLYKTEN FRÅN NEW YORK. För som jag nämnde i stycket här ovan, blev FLYKTEN trendsättande och fick fart på B-filmsfabrikerna i Italien och andra ställen, och ut sprutade verk som ESCAPE FROM THE BRONX och AFTER THE FALL OF NEW YORK. Filmer jag inte skulle ha något emot att se på DVD i Sverige.

Men så har vi då det som är bra med FLYKTEN FRÅN NEW YORK:

Först och främst det faktum att filmen utspelar sig i framtiden - 1997. Alla filmer som utspelar sig i en framtid som redan varit är förstås bra. Och ni minns väl vad som hände 1997? Just det. Jag gissar att alla redan sett filmen, men ändå: på grund av kraftigt ökande brottslighet har staten skärmat av Manhattan och gjort staden till ett enda stort fängelse. Där störtar ett flygplan i vilket presidenten sitter, och han bör ju inte häcka i en förfalen mardrömsstad. Därför rotar man fram gamle krigshjälten och numera fången Snake Plissken för att skicka in honom och frita presidenten mot att Snake återfår sin frihet. Om Snake nu skulle tackat nej till detta erbjudande, hade det ju inte blivit någon film, så han accepterar och hamnar i en värld där olika gäng kämpar mot varandra och Snake får tillfälle at panga med sin MAC-10.

Orakade Kurt Russell ser tuff ut med långt hår och lapp för ögat, och Snake Plissken är ju ett tufft namn. Men faktum är att Russell är en av den här filmens svagheter. Varför då? undrar ni i illa återhållen brunst. Jo, helt enkelt därför att han viskar fram sina repliker i något slags misslyckad Clint Eastwood-imitation. Innan Clintan blev gammal och fick världens skrovligaste röst, pratade han ju så - på riktigt. Kurt Russell pratar inte så. Det blir lite löjligt.

Men så har vi de riktigt bra grejorna med filmen:

Lee Van Cleef! Harry Dean Stanton! Isaac Hayes! Och Ernest Borgnine som taxichaffis! Borgnine, som i sina nyutkomna memoarer hävdar att han hållit sig ung genom att onanera mycket. Ja, och så har vi Adrienne Barbeau och Donald Pleasence som presidenten.

Jag tycker fortfarande att filmen ser lite billig ut och att den ibland är lite saggig (till och med actionscenerna är saggiga), men visst ser den bra ut på den här DVD:n, och med tanke på hur betydande filmen var måste man ha den i sin filmsamling. Som bonus finns dokumentären SNAKE PLISSKEN - MAN OF HONOR.

Den senkomna uppföljaren ESCAPE FROM L.A. (199X) bombade så pass kraftigt i USA att man i Sverige valde att släppa den direkt på video. Alla hatade filmen - utom jag. Jag kommer ihåg att jag fick en hel del fan för att jag tyckte den var mycket roligare än originalet. Men glöm inte bort att alla uppföljare med Bruce Campbell i en av rollerna per automatik är bättre än originalet!

torsdag 9 juli 2009

Bio: Whatever Works

En del har undrat varför jag, som älskar SEINFELD, inte gillar Woody Allen. Jag har aldrig sagt att jag inte gillar Woody Allen. Däremot har jag aldrig varit speciellt intresserad av Allen. Jag gillar vissa av hans tidiga filmer; "the funny early ones" och de senaste åren har han gjort flera bra filmer - till skillnad från alla andra tyckte jag att SCOOP var jättekul. Men grejorna däremellan har jag aldrig brytt mig om och en del av dem har varit riktigt trista. Men jag gillar ofta filmer om New York-bor som babblar konstant och gnäller över livet, och ja, SEINFELD är den roligaste sitcom som gjorts.
Larry David var en av SEINFELDs skapare. Lustigt, jag hade något av en SEINFELD-double feature igår; först BRÜNO av SEINFELD-författaren Larry Charles, och sedan den här. Efter SEINFELD har ju David gjort SIMMA LUGNT, LARRY, men den har jag bara sett ett par avsnitt av. Jag vet inte, men jag har ibland lite svårt för Larry David. Problemet med honom, är att han är en märklig gnällspik på riktigt. Han lär vara riktigt konstig. Och mötet mellan Larry David och Woody Allen måste vara en match made in heaven.
I WHATEVER WORKS är Larry David en viss Boris, en gnällig, hatisk man som kallar sig geni och som är halt efter att ha försökt begå självmord genom att hoppa ut genom ett fönster, vilket han förstås misslyckades med. Boris är egentligen ett riktigt rövhål, fullkomligt charmlös och ständigt babblande om hur allt kommer att gå åt helvete. Men en dag träffar han på den 21-åriga Melody (Evan Rachel Wood) som rymt hemifrån och tagit sig till New York. Av diverse skäl flyttar hon in hos Boris och fattar efter ett tag tyckte för den grinige gubbstrutten, och mot bättre vetande gifter de sig. Larry David är 62. Parallellerna till Allen själv är inte svåra att dra.
En dag dyker plötsligt Melodys morsa (Patricia Clarkson) upp. Hon gillar förstås inte vad som försiggår och försöker sammanföra dottern med en ung, stilig skådespelare. Efter ett tag blir dock denna konservativa, kristna kvinna upptäckt som konstnär, ändrar livsstil totalt och flyttar in med två män. Melody blir dock förvirrad. Är hon kär i den unge killen?
Det här är en allt annat än en lyckad film. WHAT-
EVER WORKS är över-
skriven och överspelad. Stora delar av filmen består i princip av en monolog hållen av Larry David. Och här står det uppenbart att han inte är någon skådespelare; han kan funka i smågrejor men inte bära upp en hel långfilm. När han ska visa vissa känslor är han pinsamt dålig (som när han utbrister "The horror! The horror!"). Men även övriga medverkande agerar som om det vore något slags buskteater eller nyårsrevå. I princip är det här filmad teater och det är rudimentärt filmat, vilket kan funka ibland. Men den här filmen är märkligt tafatt. Det känns som om Woody Allen - som inte medverkar alls själv - tappat greppet totalt. Som om han inte riktigt vet hur man gör och gått vilse i sitt manusförfattande. Har ingen vågat säga till honom att bearbeta sitt manus, vars story egentligen är alldeles för banal.
Bortsett från ett par grejor, är nästan ingenting roligt i WHATEVER WORKS. Och Allen gör ett fatalt misstag: han bryter den fjärde väggen. Redan i början vänder sig Larry David till oss i publiken och talar till oss. Han säger till sina kompisar att det sitter folk där ute och tittar på dem. Ingen annan kan se publiken. Men David fortsätter att då och då prata ut till oss - och detta är bland det värsta som finns. Det bryter fiktionen. Plötsligt är det som sker på filmduken inte längre något slags verklighet.
Nå. Helt hopplös är filmen inte. Och jag uppskattade New York-skildringen, små kvarter som känns som värsta idyllen, som Paris; caféer och restauranger jag genast vill besöka.






(Biopremiär 10/7)

Bio: Brüno

Jag såg BORAT på en hemlig midnattsvisning en tid innan premiären. Versionen som visades var aningen längre än den som kom att gå upp på bio och publiken bestod av specialinbjudna kids som pissade på sig av skratt. Och ja, själv tycke jag att BORAT var något av det roligaste jag sett. När filmen gick upp på bio ett par månader senare, såg jag om den - och även om den fortfarande var kul, tyckte jag inte at den var lika hejdlöst fantastisk som första gången jag utsattes för den.

När nu BRÜNO skulle få premiär var mina förväntningar blandade. Skulle det bli otroligt kul, eller bara ett desperat försök att upprepa BORATs framgångar? Figuren Brüno kände jag knapt till, jag hade sett honom dyka upp ibland, men inte lagt honom på minnet på samma sätt som Borats TV-framträdanden. Okej, nu har jag sett BRÜNO - och det med stort nöje. 

Sacha Baron Cohen är den homosexuelle österrikiske modegurun Brüno (Österrikes störste superstar sedan Hitler) som får sparken från sitt superpopulära TV-program "Funkyzeit" efter att ha åkt till en modeshow i Milano och iklädd en dräkt av kardborr ställt till det. Brünos pojkvän; pygmén Diesel, lämnar honom. Då bestämmer sig Brüno för att åka till Los Angeles för att bli den störste homosexuelle filmstjärnan sedan Arnold Schwarzenegger, och tillsammans med sin trogne och gråe assistent Lutz (svenske Gustaf Hammarsten från TILLSAMMANS) far han dit. I USA går det inte något vidare. 

Han gör ett pilotavsnitt till en TV-show, men panelen på TV-kanalen bedömer det som det värsta jävla skit de någonsin sett - trots en exklusiv intervju med Harrison Ford. Brüno får en ny idé: liksom Bono och Sting, ska han skapa världsfred, så han åker till Mellanöstern och gör sitt bästa utan att lyckas. På vägen hem adopterar han en bebis i Afrika som han döper till O.J. - Madonna och andra har ju blivit superberömda med hjälp av adoptivbarn. När inte heller detta går vägen, beslutar Brüno sig för att bli straight och tar till olika sätt för att lyckas med detta. 

I BRÜNO har Cohen och hans regissör; SEINFELD-författaren Larry Charles, inte lagt ribban lågt. De har grävt ett hål i marken för ribban. Och trots att filmen handlar om en modeguru, är detta ingen satir över modevärlden. Förvisso går Brüno hela tiden omkring utspökad i diverse märkliga kreationer, men filmen går egentligen bara ut på en sak: bögskämt och hur människor beter sig när de råkar ut för världens bögigaste man. Det är svårt att komma undan med bögskämt i dagens samhälle. Liksom skämt om invandrare, judar, kvinnor, tjocka, oavsett hur harmlöst, träffande, roligt eller överdrivet det är. Så tillvida man inte själv är homosexuell, tjock, judisk invandrarkvinna, förstås. Själv får jag bara skämta om medelålders vita män. Och enbart sådana från Skåne. Men bögskämten i BRÜNO är beyond bögskämt. De är så groteskt överdrivna att jag har svårt att tänka mig att bögar kan ta anstöt. De enda som inte lär kunna skratta åt BRÜNO är väl konservativa kristna - och vissa traderövar: det var rätt märkligt att se den här filmen på en pressvisning. Av naturliga skäl fåtalig publik, varav en del skrattade högljutt mest hela tiden medan några andra satt knäpptysta. I synnerhet ett fruntimmer som inte är känt som humorns högborg såg lidande ut under de få 81 minuter BRÜNO varar. Till skillnad från BORAT, är inslagen i BRÜNO uppenbart fejkade. Flera av de medverkande är antagligen skådespelare. 

Där BORAT byggde på huvudpersonens naivitet som fick de som utsattes för honom att slänga ur sig de mest häpnadsväckande saker, går Brüno fram som en ångvält. Han är bög och vill böga. That's it. Hela tiden. Men visst fan är det här roligt. Ibland är det skitkul. Ett par gånger skrattade jag nästan så att jag grät. Filmen innehåller även ett fantastiskt Mel Gibson-skämt. Synd bara att LaToya Jackson klipptes bort. Med lite tur dyker hon väl upp som bonus på DVD:n. Trots sin korta spellängd, känns filmen dock aningen lång. 

 

 

 

 

(Biopremiär 10/7)

tisdag 7 juli 2009

TOPPRAFFEL-TV!: The Night of the Sorcerers

Återigen har jag ödslat tid på att göra en kreativ recension av en gammal obskyr public domain-film. Den här gången handlar det om Amando de Ossorios THE NIGHT OF THE SORCERERS från 1973.
Så här är det att ha mig babblande bredvid sig i TV-soffan!
...Och återigen: tydligen fynkar det inte att se klippet komplett med mina inlagda texter om man kollar på iPhone eller andra mobila enheter.



måndag 6 juli 2009

DVD: Push

DVD: PUSH (Nordisk Film)

Här har vi en superhjältefilm med Chris Evans (Flamman i Fantastiska Fyran) och Dakota Fanning, som dumpas direkt på DVD i Sverige. Och det finns en orsak till detta. Fast superhjälte och superhjälte; visst handlar filmen om folk med superkrafter, men inte om folk som åtar sig att vara hjältar, maskerar sig, är ute på äventyr och annat som hör superhjältegenren till. Trenden med superhjältar i "vanliga kläder", som jag gissar började med TV-serien SMALLVILLE, har inneburit att nästan vad som helst kan klassas som superhjältefilm. Ser man på detta sätt, blir ju MATRIX en superhjältefilm. Och några gränser måste allt sättas upp. Enligt DVD-omslaget (som har ordet "superheroes" på framsidan) är PUSH en "actionfylld blandning av X-MEN och TV-serien HEROES" - och jo, det stämmer väl. Åtminstone vad gäller HEROES. HEROES är en TV-serie om vilken jag inte riktigt vet vad jag ska tycka. Det största problemet med den, är att den har alldeles för många huvudpersoner parallellhandlingar, varav en del är långt ifrån lika intressanta som andra. Det hade räckt med två-tre huvudstories, en av dessa självklart involverande den lustige japanen. Ja, och hejaklacksbruden, eftersom hon är rätt söt. Ett annat problem med HEROES är att det är mer science fiction-drama än superhjälteäventyr, ett tredje är att serien med tiden blev alldeles för förvirrad. Jag vill ha mina superhjältar självklara. Idag verkar serieförlagen ha svårt att skapa nya superhjältar. Det har de förvisso haft i årtionden nu. Alla bra, självklara, uppenbara superkrafter är slut, liksom lämpliga dräkter. Därför har hjältarna idag extremt konstiga, obegripliga krafter och krångliga dräkter. PUSH känns som att hoppa in mitt i HEROES utan att man sett de första avsnitten. Under förtexterna förklarar en berättarröst filmens förutsättningar - bara det är ett illavarslande tecken. Filmen kommer alltså inte att på ett naturligt sätt visa upp vad det går ut på. Nåja, det finns tydligen olika grupper av folk med superkrafter, bland annat en som kallas pushers, och sedan andra världskriget har hemliga organisationer i olika länder försökt skapa supervapen med hjälp av dessa supermänniskor. Nu introduceras vi för Nick (Evans), som bor i Hongkong - fast det tog halva filmen innan jag fattade att det utspelas där; jag trodde de var i Chinatown i Los Angeles. Hans kraft är att han viftar med handen, så svävar saker, han stänger dörrar och han kan få pickadollor att flyga runt. Det dyker upp folk som vill döda honom, först två vita killar, den enes superkraft verkar vara att han kan lukta på tandborstar. Sedan kommer det några onda kineser, den ene har en stor mun och kan skrika så att fiskar exploderar. Så dyker trettonåriga Cassie (Fanning) upp och ska hjälpa Nick. Hon kan rita saker som händer i framtiden. En annan som dyker upp är Nicks gamla flickvän (Camilla Belle), vars kraft är att hon kan ... äh, jag fattade inte riktigt, men hon får folk att göra som hon vill. Och hela tiden har de den illasinnade Carver (Djimon Hounsou) efter sig. Ärligt talat: jag fattade ingenting. Förvisso var det varmt och kvalmigt, jag hade fönstren öppna och eftersom jag bor i centrala Malmö på en kraftigt trafikerad gata, var trafikbullret störande - men ändå. Jag orkade inte följa med i storyn. Antingen var den alldeles för invecklad - eller extremt simpel, men berättad på svårast möjliga sätt. Men rollfigurerna kan inte precis anklagas för att engagera. Inga får ordentliga presentationer, inga har tillräckligt med personlighet för att presentation ska kunna uteslutas. Chris Evans är en rätt blek hjälte. Speciellt sympatiska är de inte heller. Men specialeffekter och action, då? Njä... Sådant är det inte heller mycket av. Det är mest en massa prat och jag bryr mig inte. PUSH är seg och känns som ett sammandrag av en TV-serie ingen tittade på. Dakota Fanning är lite intressant i PUSH. Jag har alltid haft svårt för denna lillgamla barnskådis. Jag vill minnas att jag flera gånger misstänkt att hon egentligen är en 47-årig dvärg. I den här filmen är hon lite against character; hon har hunnit bli lite äldre och ska föreställa tretton (men hon fyllde femton i år), och hon klär och beter sig lite punkigt - och allvarligt talat hade jag inte känt igen henne om jag inte vetat att det var hon. Hon har gått in i en märklig fas utseendemässigt. Hon ser ut både som en liten flicka och en gammal tant (och vaffan, har hon inga tänder?!). Jag undrar hur hon kommer att utvecklas - utseendemässigt, alltså. Ska hon bli som Drew Barrymoore, som gick från näpen liten flicka till att mest se ut som Kikki Danielsson och kännas malplacerad som sexobjekt i vissa filmer? Eller kommer hon att likt Melissa Gilbert gå från att vara en ful, irriterande unge till att bli vacker fotomodell? Ja ja. Filmfotografen på denna sömniga film har det passande namnet Peter Sova. Killen med titeln Hong Kong Stunt Coordinator går under det tjusiga namnet Alien Sit.

söndag 5 juli 2009

Folk som gifter sig och andra pinsamheter

Igår när jag tog en promenad, passerade jag först St Pauli-kyrkan, och det precis när portarna öppnades och ett strålande brudpar kom ut i solskenet och hettan och plåtades av släkt och vänner, och förbipasserande stannade och stirrade och till och med några alkisar på parkbänkarna intill kyrkan såg rörda ut.

Jag fortsatte min promenad - och stötte på inte mindre än tre (3) möhippor. Och jag skämdes å deras vägnar. Finns det något pinsammare än möhippor? Det skulle väl vara svensexor då - men frågan är om inte möhippor är värre. (Jag har bara varit inblandad i två svensexor, varav den ena var både värdig och trevlig och jag skulle själv inte haft något emot den behandlingen, medan den andra förvisso var rolig och kreativ, men jag hade hatat mina vänner om de utsatt mig för samma sak.)
Först kom ett gäng tjejer gående, varav den i täten bar brudslöja. De drack cider på burk. De såg ut som några som tänkte att, ja, oj, nu ska vi toka till det lite, med resultatet att det inte blev tokigt alls. Eller roligt.

Sedan stod det ett gäng tjejer i en klunga mitt i stan, varav en var utspökad och försökte sälja eller pracka på förbipasserande något - och alla försökte ta största omvägarna kring gänget. Jag med.
Slutligen kom det sista möhippegänget. Det sämsta. Eller bästa. En handfull tjejer kom gående på rad med något slags blomsterkransar över överkroppen. Ingen var utspökad. Ingen bar på öl, cider eller sprit. Ingen verkade full. Alla verkade uttråkade och såg ut att tänka "Här hade vi tänkt vara spexiga och dana, och så blev det inte bättre än så här".

Förra veckan passerade jag ett svensexegäng på gågatan, de tvingade den blivande brudgummen att spela trumpet. Inte speciellt kul och enerverande för gästerna på uteserveringarna. Dock hade det ju varit oerhört kul om en restaurang hade anställt en obegåvad trumpetare som restaurangmusiker: en dåre som står intill borden och tutar gästerna i huvudet.

...Den där svensexan jag var involverad och som jag tyckte var värdig och trevlig? Tja, vi var bara fyra pers, inklusive den kidnappade snubben. Alla var iförda kostym och slips. Vi började med att skjuta lite inne på på Laserdome. Därefter tog vi flygbåten till Köpenhamn, där vi gick på Det Erotiske Museum, sedan restaurang, pubar, och sedan åkte vi hem. Inget trams, inga utklädningar, ingen förnedring. Bara en trevlig dag.

lördag 4 juli 2009

Istället för den fjärde juli

Idag firar de Svenska Flaggans Dag i USA. Fast tvärtom, liksom. Annan flagga, annat land och ingen kung. Men ändå.

Fast vill man inte fira nationaldagen, finns det annat att fira:

fredag 3 juli 2009

Puppet Master: Axis of Evil

Full Moon Entertainment heter numera Full Moon Features - Charles Band har en tendens att överleva och omstrukturera vad som än händer, hur ofta han än kursar eller vad det nu är.
Jag har tidigare tipsat om att Band lagt ut samtliga åtta filmer i PUPPET MASTER-serien på YouTube. Men vad som är intressantare, är att han just nu producerar en ny PUPPET MASTER-film: AXIS OF EVIL. Och den spelas in i Kina!
David DeCoteau är där och regisserar och HÄR kan ni se hans videorapporter, vilka är rätt intressanta. Det här känns ju rätt ambitiöst för att vara en liten lågbudgetskräckis. I början är det den lite fånige Band som rapporterar, men så fort DeCoteau tar över blir det bättre.

torsdag 2 juli 2009

Karl Malden är död

...Han blev 97. Starkt jobbat! Då kollar vi alla på STREETS OF SAN FRANCISCO i kväll.

onsdag 1 juli 2009

TOPPRAFFEL-TV!: Grave of the Vampire

Först skrev jag recensioner i tidningar och på Internet. Sedan började jag filma mig själv när jag muntligt recenserar filmer. Nu försöker jag mig på ett nytt grepp: Att visa ett sammandrag av film...
Först skrev jag recensioner i tidningar och på Internet. Sedan började jag filma mig själv när jag muntligt recenserar filmer. Nu försöker jag mig på ett nytt grepp: Att visa ett sammandrag av filmen samtidigt som jag stoppar in skrivna kommentarer. Får väl se hur detta funkar.
Av uppenbara skäl, kan jag bara göra så här med väldigt obskyra public domain-filmer, så förvänta er inte recenserade sammandrag av aktuella filmer! Dessutom tar det en jävla tid att göra det här, så det lär dröja mellan gångerna...
Nåja. Först ut blir vampyrrafflet GRAVE OF THE VAMPIRE från 1974.
(OBS! Om klippet här nedan trilskas och mina kommentarer inte visas, kan ni se det på YouTube HÄR - och tydligen fungerar det inte på iPhones och andra mobiler; filmen visas men inte mina textplattor)