tisdag 14 juli 2009

Retro-DVD: Angel Heart

ANGEL HEART - SPECIAL EDITION (Universal)

Jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad, men någon gång i samband med biopremiären på THE WRESTLER skrev jag lite kortfattat om hur stor och cool Mickey Rourke var ett tag på 1980-talet. Män ville vara som han, kvinnor ville ha honom, och i tidningen Scandinavian Film & Video rapporterade USA-korrespondenten Niclas Crammer om vad-det-nu-var, och lät krönikan illustreras med ett foto på sig själv och Rourke i partytagen. Crammer gick senare och blev Nic Cramer; uppburen porrfilmsregissör.

1987 hade jag sett Rourke i FIKET och framför allt DRAKENS ÅR - den sistnämnda borde jag nog se om, jag minns den som en av 80-talets bästa snutfilmer och på sin tid blev den omdiskuterad på grund av sitt blodiga våld och sin påstådda rasism (det var snarare en film om rasister inom poliskåren). Men '87 kom ANGEL HEART. En film som då tog mig med storm. Jag var djupt fascinerad av Alan Parkers film. En arbetskamrat hade sett den och hon tjatade på mig att jag måste se den (och hon omnämnde Mickey Rourke som "pudding"), så jag tog mig till Filmstaden i Helsingborg och såg den ensam. Ingen kompis ville följa med. Väl där upptäckte jag att det inte var så många andra som ville se den heller. Vi var en handfull personer utspridda i salongen, varav ett par killar skrattade när filmen öppnade med att en röst viskar "Johnny".

Men jag tyckte att det var fantastiskt och jag satte upp en bild på Rourke ur filmen, en där han bär nässkydd, på väggen i mörkrummet på reklambyrån där jag arbetade. Jag minns inte riktigt hur mottagandet var när den kom, jag har ett svagt minne av att det var en typisk för- eller emot-film. Mest omskriven var den för att snälla Lisa Bonet från snälla TV-serien COSBY hade en explicit sexscen med Rourke - hur var det, blev den scenen censurerad i USA, eller minns jag fel?

Den ockulta thrillern ANGEL HEART bygger på boken "Falling Angel" av William Hjortsberg, en bok som anses rätt fånig och som jag köpte, men aldrig läste. Kritikerna hävdade att filmen var betydligt bättre. Även om jag nu aldrig läste boken, såg jag om filmen när den kom på video. Flera gånger. Tills jag en dag såg på den efter ett uppehåll på några år och plötsligt inte tyckte att den var så bra som jag mindes den. Ungefär som när jag såg om THE CROW häromåret. Men jag tyckte inte mer illa om den än att jag och en kompis nickade instämmande mot varandra och sa "ANGEL HEART var bättre" när vi kom ut från pressvisningen av SE7EN. Tydligen drog vi kraftiga paralleller mellan filmerna, och tja, det finns det kanske.

Efter att inte ha sett filmen på tio eller femton år, dök den nu upp på DVD i en Special Edition (med Making of-film, intervjuer och annat). Vad skulle jag tycka nu, tjugotvå år efter att jag såg den på bio? Tillhör ANGEL HEART de där filmerna som blivit bra igen?

Det är 1950-tal och Mickey Rourke är privatdeckaren Harry Angel - och han är precis en sådan där privatdeckare jag älskat sedan jag som liten gosse i sydda kläder fascinerades av omslagen till de Manhattanpockets som låg på mormors nattygsbord (min mormor läste dock inte bara kioskdeckare. Nädå. Hon läste även Bill & Ben, Jim & Jeff och mina Fantomen). Angel är en skrynklig slusk i skrynklig trenchcoat och precis som Mike Hammer bor han i ett New York där det alltid regnar. Eller åtminstone rätt ofta. New York ser i varje fall ut som en hårdkokt stad där en hårdkokt privatdeckare kan husera. Fast Rourke hade på den tiden en mycket mjukare röst än andra hårdkokta privatdeckare.

Så anlitas Angel av den mystiske Louis Cyphre (Robert DeNiro) för att leta reda på en viss Johnny Favourite; en sångare som försvunnit. Sökandet leder till New Orleans, voodooritualer, ett besök hos Charlotte Rampling, sex med Lisa Bonet, och alla personer Angel förhör under sökandet påträffas senare mördade på diverse kreativa sätt.

Vad som är ett litet problem med filmen, är att det inte är så svårt att lista ut vem Louis Cyphre är, eller vem Johnny Favorite är, och varför folk dödas. Men detta är egentligen en petitess i sammanhanget, för min del handlar ANGEL HEART inte om detta. För mig bygger filmen på den mycket märkliga stämningen. Miljöerna, fotot, klippningen, musiken; små märkliga inslag som skapar ett lätt obehag (och desto större obehag när jag såg filmen första gången), till exempel närbilderna på fötterna på en kille som steppar parallelklippt med något annat. Och så har vi den där vidriga scenen där DeNiro skalar ett ägg med sina äckligt långa naglar och äter det. Äggätning på film är inte vackert.

...Så, svaret på min fråga till mig själv här ovan, är: ja. ANGEL HEART är en film som blivit bra igen. Fast det vore intressant att veta vad nya tittare tycker. Och det kan säkert vara kul för ungdomar som bara sett Mickey Rourke på senare år att få se hur han såg ut innan han blev sönderslagen och sönderopererad i plytet.

måndag 13 juli 2009

Nytt nummer av Kapten Stofil ute!

Idag anlände nya numret av Kapten Stofil, nummer 34, och slog ner i dörrmattan i ett dammoln från förr.

I vanlig ordning bjuds det på rafflande serier av Joakim Lindengren, David Nessle, Johan Wanloo, Joakim Prinen med flera, och i Stupidoavdelningen återges utdrag ur en intervju med Ragnar Frisk och ett sammandrag av ett avsnitt av Aktuellt som råkade krocka med Dallas. Men framför allt har mastodontartikelförfattaren Martin Kristenson skrivit en mastodontartikel om skräckfilmssommaren 1972, då Sveriges Television visade en handfull Universalklassiker vilka gjorde djupt intryck på de, som Martin, var barn då. Artikeln fortsätter med att ta upp den andra- och den tredje skräckfilmssommaren, samt videovåldsdebatten 1980. Vad gäller den senare, tillhör jag de som intervjuats för artikeln.

Spring genast och köp tidningen hos din lokala hökare, eller om sådan saknas, gå in på hemsidan och beställ!

För övrigt är omslagsdesignen den mest obskyra popkulturreferens jag någonsin stött på.

DVD/TV: 1970-talsdeckare x 3

Nu ska jag för alla eventuella ungdomar som läser TOPPRAFFEL! berätta om hur det var en gång för längesedan, på en tid som går under beteckningen "70-talet" och som plötsligt blivit väldigt avlägset. Då fanns det något som kallades "Fredagsdeckaren" på TV - något som jag vill minnas fortsatte in på 80-talet. Vi hade bara två TV-kanaler på den här tiden och vi var inte bortskämda med underhållning, allra minst amerikansk sådan. På den här tiden visades bara en (1) amerikansk sitcom i veckan; på söndagar klockan åtta - och då oftast bara en säsong, på sin höjd två. Fördelen med detta var att SVT bara köpte in de bästa serierna. Nackdelen var att vi inte fick se en massa andra, roliga serier. Fast det är klart, idag när det visas dussintals sitcoms på olika kanaler varje dag, inser jag att det var skönt att licenspengarna inte gick till allt mög.
 Det var tvåan som visade Fredagsdeckaren - klockan nio, om jag inte missminner mig - eller halvtio? Så att man hann se på Aktuellt innan, alltså. Men Fredagsdeckaren tittade man på. Alla tittade på Fredagsdeckaren, och rollfigurerna hade stor genomslagskraft. Alla visste vilka det var, och vi som var barn diskuterade ivrigt vilka som var tuffast och vi lekte Baretta på skolgårdarna. Exakt HUR man leker Baretta minns jag inte. Dagen efter att Barbi Benton medverkat i ett avsnitt av McCloud hittade jag hennes singel med "Ain't that just the way" på Wessels, självklart inköptes den. Jag minns att jag frågade min morsa vad Playboy var för något, eftersom det stod att skivan var utgiven av Playboy Records. Varför var det en kanin på etiketten?
 Idag är ju alla människor totalt besatta av TV-serier och serier i DVD-boxar säljer som smör. Men dagens TV-deckare, thrillers och annat går inte att jämföra med 70-talets. Det beror inte enbart på att serierna på den tiden med undantag för dubbelavsnitt alltid var avslutade historier på 50 minuter, och att de filmades på 35mm, vilket förstås ger ett flottare utseende än dagens serier. På 70-talet byggdes serierna runt en rejäl skådespelare med en rejäl karaktär - åtminstone oftast. Förvisso är handlingen kanske bättre i många av dagens av allt att döma beroendeframkallande serier, men det känns som om skådisarnha kan bytas ut mot precis vem som helst. Men för 30-35 år sedan tittade man ofta på en serie för att se till exempel Dennis Weaver. Det spelade egentligen ingen roll vad McCloud handlade om. Magnum är en något senare serie, men jag tycker att den serien är som balsam för själen. Det kan handla om vad som helst, det är aldrig spännande eller överraskande, men det är trevligt hela tiden. Okej, när jag var tolv tyckte jag Tom Selleck var tuff. Fast jag var nog äldre när jag tänker efter.
 Just nu är tre riktigt rejäla klassiker DVD-aktuella. Som vanligt när jag recenserar TV-serier, sätter jag inget betyg, eftersom kvalitén förstås varierar mellan avsnitten. Jag har heller inte hunnit se samtliga avsnitt av varje serie, eftersom det sammanlagt handlar om 64 stycken, 61 timmar och elva minuter. Jag bör även påpeka att jag tittar på det här med nostalgimössan på. Serierna minner om en bättre tid, då somrarna var oändliga och soliga, vintrarna snöiga, man fick hundratals julklappar, jag och mina kompisar kunde lika gärna titta på en svartvit äventyrsfilm eller komedi från 30-talet som en ny i färg, det spelade ingen roll (säg den unge idag som skulle se på en svartvit klassiker), och jag hade ingen aning om att de lika älskade som tidlösa Tintinalbumen var från 30- och 40-talen. Samtidigt har dessa TV-deckare inte blivit lika gamla och konstiga som till exempel Miami Vice, som är låst i ett kitschigt 80-tal och som jag idag har lite svårt att titta på. Men låt mig nu ta upp boxarna och serierna i kronologisk ordning:

CANNON - FÖRSTA SÄSONGEN (Spiderbox Entertainment)

Spiderbox är en ny distributör och bland deras första släpp hittar vi en riktig feting - på flera sätt. Jag har egentligen bara vaga minnen av Cannon från 70-talet, även om jag såg serien då - dock några år senare än 1971-72, då säsongen spelades in. Till exempel minns jag inte ens signaturmelodin. Cannon gick i repris på någon kanal i början av 90-talet, men eftersom TV har en tendens att visa sådant jag vill se på idiottider, lyckades jag bara se ett par avsnitt. Däremot läste jag serietidningen som Red Clown gav ut en handfull nummer av under olika titlar (en hette Cannon, en annan hette TV-album, och innehöll även Snobbar som jobbar och Alias Smith & Jones), en fruktansvärt usel, illa tecknad och illa berättad serieversion. Men på den tiden fanns ju inte video eller kabel-TV, så vi svältfödda sög i oss allt om våra TV-favoriter.
 William Conrad var Frank Cannon. En osannolik hjälte. Åtminstone jämfört med de flesta andra, fotomodellsnygga TV-hjältar. Cannon var nämligen kort och tjock. Ja, närmast klotrund. Han var tunnhårig, men han hade mustasch! Men trots sina fysiska attribut, var han en riktig hårding och gick hem hos TV-tittarna. Bara en sådan sak som att han kunde karate! Ja, karate och karate. Jag har en polare som ibland går loss och vill utdela det han kallar "Cannonslaget". Det går ut på att man med öppen handflata snabbt hugger till i nacken på sin motståndare, som genast svimmar. Jag tillbringade hela 70-talet med att tro att karate enbart gick ut på att man viftade med öppen hand och ibland sparkade i sidled (det hade jag sett i serietidningen Mästaren på karate), medan man utstötte ett frejdigt "HAA!". Nej, Statens Biografbyrå gjorde ju sitt bästa för att hindra oss från att se kampsportsfilmer på den tiden.
 Men Frank Cannon var mer än en hårding som kunde karate. Han uppskattade även god mat och vin, vilket hans rondör lät påskina. Att han, trots sitt karateutövande, behöll sin rundhet berodde på att han oftast löste fallen sittande i sin bil. Detta är faktiskt det jag minns från 70-talet - jag tyckte det var lite lustigt med en tjock liten gubbe som alltid satt i en stor bil.
 Men hur är då TV-serien Cannon? Kan man titta på den än idag? Ja, självklart kan man det! För liksom de liknande serierna, är det väldigt hemtrevligt att gona ner sig och se den före detta Los Angeles-polisen och numera privatdeckaren Frank Cannon lösa ännu ett knivigt - eller inte så knivigt - fall.
 William Conrad spelade senare Nero Wolfe i en serie baserad på Rex Stouts kände bokgestalt (som mest lagade mat och pysslade med blommor, medan assistenten Archie Goodwin fick göra grovjobbet), och på 80-talet blev han The Fatman i Jake & The Fatman, Rättvisans män på svenska och DVD-aktuell även den - jag ber att få återkomma till den. Rättvisans män blev ohemult populär i Sverige, så pass att Aftonbladets läsare röstade fram Joe Penny - Jake - till "Årets utländska TV-personlighet", ett faktum Letterman fann väldigt roligt.
 Sedan dog William Conrad. Hans kista torde ha varit lika bred som lång som hög. En kub.

KOJAK - SEASON TWO (Universal)

Jag blev uppriktigt förvånad när jag såg säsong ett av Kojak, som kom häromåret. Jag minns att jag tyckte att Telly Savalas var otroligt tuff när jag såg serien som barn, och förtexterna var ju otroligt tuffa, liksom musiken, men mest skämtades det väl om att han var flinskallig och sög på en slickepinne.
 Men åtminstine de första säsongerna var "bra på riktigt", som det heter. Med tiden flyttades inspelningarna till Los Angeles av kostnadsskäl, men i början var serien inspelad på plats i New York, som sig bör då den handlar om en skara New York-snutar ledda av Theo Kojak, a no nonsense guy.
 Tyvärr innehöll den förra boxen inte pilotavsnittet. Kojak introducerades nämligen i en TV-film som hette THE MARCUS NELSON MURDERS, som jag spelade in från TV3 alldeles i början av 90-talet. Den här filmen var väldigt, väldigt gritty och kunde i princip passera som biofilm - och den ledde till att Kojak fick sin egen Emmybelönade serie. Och serien fortsatte i samma stil. Det New York som skildras är så som vi vill att New York ska vara i deckare, och så långt ifrån Woody Allens intellektuella idyll man kan komma. Återigen: det är gritty. Jag skulle inte bli förvånad om Travis Bickley plötsligt dök upp (intressant nog var Harvey Keitel skurk i det första avsnittet). Och de avslutade avsnitten är som små långfilmer - bortsett från att de är 50 minuter långa. De andas något slags realism. Polisarbetet känns inte som ren hittepå, vilket annars är fallet i de flesta TV-deckare.
 Säsong två är från 1973-74, signaturmelodi och förtexter är fortfarande tuffa, och avsnitten håller samma klass som tidigare. Jag har ingen aning om huruvida de här faktiskt visades på SVT när det begav sig - inte nog med att det oftast bara visades en säsong eller två, ni minns kanske att det alltid visades tretton avsnitt i taget i Sverige. Jag trodde länge att en amerikansk TV-säsong bestod av tretton avsnitt, men det visade sig att SVT köpte in de avsnitt de ville ha. Oftast var en säson på 20-25 avsnitt. Det hände även att SVT hoppade över avsnitt som bedömdes som för dåliga eller för våldsamma för svenska folket - många blev upprörda när avsnittet "China Girl" av Familjen Macahan inte fick visas, eftersom det innehöll halshuggningar och grejor. "China Girl" är det absolut sämsta avsnittet och har fjönten Josh Macahan (!) i huvudrollen.

THE ROCKFORD FILES - THE COMPLETE SEASON ONE (Universal)

Nu jävlar! Nu snackar vi! Faktum är att jag för några år sedan tjatade på Universal om den här. "När kommer Rockford tar över?" gick jag på, och fick svaret att den inte kommer att släppas i Sverige. Men titta! Här har vi första säsongen (släpps dock först den 29/7). Även om omslagstexten är på engelska och titeln därmed The Rockford Files, är detta en händelse värd att fira med en kopp kaffe och en bit spiddekaga.
 Rockford tar över var min favoritdeckare på 70-talet och James Garner som Jim Rockford var min idol. Jag gillar fortfarande James Garner. James Garner är alltid bra. Jag skulle vilja se ut som James Garner, oavsett hans ålder (även om en ung Garner nog är att föredra, kanske till och med iförd mustasch som i HOUR OF THE GUN, där han är Wyatt Earp). Garner var - och är - oerhört cool, sympatisk, har glimten i ögat, men kan även vara stenhård. Hm, nu när jag tänker efter, påminner han inte lite om Mel Gibson - innan Gibson blev galen? (Fast en tjejkompis hävdade att James Garner såg ut som en alkis. Äh!)
 Jim Rockford är en före detta brottsling som gått och blivit privatdetektiv. Han bor i en husvagn (vänta nu här - vad var det jag skrev om Mel Gibson här ovan? Vad bor Martin Riggs i? Just det!) i Malibu och det han mest av allt gillar är att fiska med sin gamle far (Noah Berry). Och så har han en frän telefonsvarare! Varje avsnitt inleds med den här telefonsvararen, och när jag var liten bestämde jag mig för att när jag blev stor skulle jag skaffa en sådan telefonsvarare. Jag hittade för några år sedan en cirka 35 år gammal telefonsvarare, en sådan Rockford hade, på en loppmarknad, men jag köpte den inte. Allvarligt talat - vaffan skulle jag med den till? För det första har jag inte haft fast telefon på åratal. För det andra fungerade den säkert inte. För det tredje hade den bara tagit upp en massa plats, även om det förstås hade varit fräsigt att ha den stående på hedersplats.
 Just förtexterna till Rockford tar över är väl inte lika tjusiga som till Kojak, Snobbar som jobbar och annat - men musiken går inte av för hackor! Jag har upptäckt att när jag nämner Rockford för polare som är mellan 40 och 50, brister de genast ut i ett svängigt "Deng-däng-dängdäng-dång-dengedengedenge-däng-dång". Eller hur jag nu ska stava till dessa onomatopoetiska excesser.
 Säsong ett är från 1974-75 och är förstås så bra och trivsamt jag vill att det ska vara. Dock undrar jag varför jag var så entusiastisk för trettioplus år sedan. Visst, jag gillade Garner, hans husvagn, hans Pontiac, hans telefonsvarare, men avsnittens handling passerade nog över huvudet på mig. Jag kan inte ha begripit så mycket som tioåring. Jag borde snarare ha blivit uttråkad. Men på den tiden tittade man på allt - från början till slut.
 Extra kul är att man i säsong ett får se Lindsay Wagner, James Woods (!) och Ned Beatty. Ja, och Suzanne Somers, om man nu är bekant med henne.

lördag 11 juli 2009

DVD: The Lazarus Project

THE LAZARUS PROJECT (Sony Pictures)

Paul Walker från THE FAST AND THE FURIOUS-filmerna i en bioproduktion som går direkt på DVD i Sverige, något som inte är förvånande efter att ha sett filmen.
Ben har suttit i finkan och försöker leva ett normalt liv med sin söta fru (Piper Perabo från COYOYE UGLY) och lilla dotter. Men så friställs Ben från sitt jobb. Hans skumma brorsa dyker upp och vill ha med honom på en stöt. Desperat hänger Ben på, men stöten går åt helvete, folk dödas och Ben döms till döden, trots att han inte höll i något vapen.
Men efter att, symboliskt fastspänd på den krucifixformade britsen, ha injicerats med giftsprutan vaknar Ben upp och upptäcker att han märkligt nog jobbar som tillsyningsman på ett slags mentalsjukhus i ett litet samhälle i skogen. Där informeras han efter ett tag om att hans tidigare liv som kriminell är inbillning. Hans fru och dotter omkom i en eldsvåda och sedan dess har Ben varit patient på kliniken. Men så börjar det hända konstiga saker...
Den här thrillern har ett väldigt trist, osäljande omslag, vilket även öser på med diverse spoilers. Redan filmtiteln är en spoiler! Och baksidestexten berättar alldeles för mycket, närmare tre fjärdedelar av handlingen.
Filmen kan gå ut på två saker. Det finns två alternativ. Efter att ha läst baksidestexten och när man börjar titta på filmen, känns det onekligen som ännu en variant på Ambrose Bierces novell "An Occurence at Owl Creek Bridge", och filmer berättelsen inspirerat, som CARNIVAL OF SOULS och JACOBS INFERNO. Just det, kan det vara så att huvudpersonen dog i början och allt som händer är just drömmar? Det vill säga en av världens värsta klichéer?
Men sedan har vi ju då filmtiteln. THE LAZARUS PROJECT. Just Lazarus (Googla om du inte vet vem det var) återkommer i många berättelser och filmer med science fiction-tema. Oftast är det namnet på ett topphemligt projekt som går ut på att återuppliva döda, modell Universal Soldier och andra mer Frankensteinliknande varianter. Kan det i den här filmen vara så att Ben snoddes efter en fejkad avrättning för att utsättas för ett hemligt experiment?
Jepp, ett av de två alternativen jag nämner ovan stämmer. Jag tänker förstås inte avslöja viljet, om du nu tänker se filmen. Men jag tycker nog inte att du ska se den sömniga THE LAZARUS PROJECT. Vänta tills den kommer på TV om några år. Filmen är varken spännande, otäck eller intressant. Jag har sett allt förr och bättre gjort. Detta är lika stimulerande som en mugg ljummen buljong. Jag föredrar ett glas trevlig single malt.
...Å andra sidan, om du inte sett lika många filmer som jag och om du gillar buljong, kan du kanske uppskatta det här. Vad vet väl jag? Jag ska kanske inte komma här och komma!

fredag 10 juli 2009

En tös som visste vad hon ville

Jag promenerade bakom en kvinna och hennes två döttrar i fyra-femårsåldern. Kvinnan stannade upp vid en affisch.

- Klassisk ballet, sa hon. Vill ni dansa klassisk balett?

- Nä, sa den minsta flickan. Jag vill bajsa.

Retro-DVD: Escape from New York

ESCAPE FROM NEW YORK/FLYKTEN FRÅN NEW YORK (Universal)

Den senaste månaden har Universal släppt en hel del 1970- och 80-talsfilm på nytt, varav jag nu mottagit en hel rad, så de närmaste veckorna kommer ni att kunna läsa recensioner av dessa här i TOPPRAFFEL!. Kul, tycker jag, eftersom många av de här är filmer jag såg på bio när de kom, men aldrig fått chans att recensera. Förrän nu.

Varför inte börja med John Carpenters FLYKTEN FRÅN NEW YORK (eller ESCAPE FROM NEW YORK som den visst ska heta nu; DVD-omslaget är på engelska) från 1981. Jag har nämnt både Carpenter och den här filmen i diverse texter de senaste sexton åren, och en del av er vet att jag aldrig varit någon större anhängare av John Carpenter. ALLA HELGONS BLODIGA NATT? Tuff filmmusik, men kom igen - Donald Pleasence står i en buske halva filmen. DIMMAN? Alldeles för tam och uddlös. Och då ska vi inte nämna majoriteten av de filmer Carpenter gjort de senaste tjugo åren. Däremot är THE THING fortfarande en väldigt bra film (jag såg nyligen originalet från 50-talet, och remaken är betydligt bättre), och eftersom jag är lite bäng, gillar jag VAMPIRES och MEMOIRS OF AN INVISIBLE MAN.

Men trendsättande FLYKTEN FRÅN NEW YORK, då? John Carpenter har aldrig varit någon vidare actionregissör. Skräck, ja, men action, nej. Se bara på floppen BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (vid premiären enbart framgångsrik i ett land: Sverige!) för en demonstration i hur man inte gör actionfilm.

Vidare har jag alltid tyckt att filmen ser märkligt billig ut. Som jag skrev i ett nummer av Magasin Defekt i mitten av 90-talet: FLYKTEN FRÅN NEW YORK ser ut som en billig, italiensk B-filmskopia på FLYKTEN FRÅN NEW YORK. För som jag nämnde i stycket här ovan, blev FLYKTEN trendsättande och fick fart på B-filmsfabrikerna i Italien och andra ställen, och ut sprutade verk som ESCAPE FROM THE BRONX och AFTER THE FALL OF NEW YORK. Filmer jag inte skulle ha något emot att se på DVD i Sverige.

Men så har vi då det som är bra med FLYKTEN FRÅN NEW YORK:

Först och främst det faktum att filmen utspelar sig i framtiden - 1997. Alla filmer som utspelar sig i en framtid som redan varit är förstås bra. Och ni minns väl vad som hände 1997? Just det. Jag gissar att alla redan sett filmen, men ändå: på grund av kraftigt ökande brottslighet har staten skärmat av Manhattan och gjort staden till ett enda stort fängelse. Där störtar ett flygplan i vilket presidenten sitter, och han bör ju inte häcka i en förfalen mardrömsstad. Därför rotar man fram gamle krigshjälten och numera fången Snake Plissken för att skicka in honom och frita presidenten mot att Snake återfår sin frihet. Om Snake nu skulle tackat nej till detta erbjudande, hade det ju inte blivit någon film, så han accepterar och hamnar i en värld där olika gäng kämpar mot varandra och Snake får tillfälle at panga med sin MAC-10.

Orakade Kurt Russell ser tuff ut med långt hår och lapp för ögat, och Snake Plissken är ju ett tufft namn. Men faktum är att Russell är en av den här filmens svagheter. Varför då? undrar ni i illa återhållen brunst. Jo, helt enkelt därför att han viskar fram sina repliker i något slags misslyckad Clint Eastwood-imitation. Innan Clintan blev gammal och fick världens skrovligaste röst, pratade han ju så - på riktigt. Kurt Russell pratar inte så. Det blir lite löjligt.

Men så har vi de riktigt bra grejorna med filmen:

Lee Van Cleef! Harry Dean Stanton! Isaac Hayes! Och Ernest Borgnine som taxichaffis! Borgnine, som i sina nyutkomna memoarer hävdar att han hållit sig ung genom att onanera mycket. Ja, och så har vi Adrienne Barbeau och Donald Pleasence som presidenten.

Jag tycker fortfarande att filmen ser lite billig ut och att den ibland är lite saggig (till och med actionscenerna är saggiga), men visst ser den bra ut på den här DVD:n, och med tanke på hur betydande filmen var måste man ha den i sin filmsamling. Som bonus finns dokumentären SNAKE PLISSKEN - MAN OF HONOR.

Den senkomna uppföljaren ESCAPE FROM L.A. (199X) bombade så pass kraftigt i USA att man i Sverige valde att släppa den direkt på video. Alla hatade filmen - utom jag. Jag kommer ihåg att jag fick en hel del fan för att jag tyckte den var mycket roligare än originalet. Men glöm inte bort att alla uppföljare med Bruce Campbell i en av rollerna per automatik är bättre än originalet!

torsdag 9 juli 2009

Bio: Whatever Works

En del har undrat varför jag, som älskar SEINFELD, inte gillar Woody Allen. Jag har aldrig sagt att jag inte gillar Woody Allen. Däremot har jag aldrig varit speciellt intresserad av Allen. Jag gillar vissa av hans tidiga filmer; "the funny early ones" och de senaste åren har han gjort flera bra filmer - till skillnad från alla andra tyckte jag att SCOOP var jättekul. Men grejorna däremellan har jag aldrig brytt mig om och en del av dem har varit riktigt trista. Men jag gillar ofta filmer om New York-bor som babblar konstant och gnäller över livet, och ja, SEINFELD är den roligaste sitcom som gjorts.
Larry David var en av SEINFELDs skapare. Lustigt, jag hade något av en SEINFELD-double feature igår; först BRÜNO av SEINFELD-författaren Larry Charles, och sedan den här. Efter SEINFELD har ju David gjort SIMMA LUGNT, LARRY, men den har jag bara sett ett par avsnitt av. Jag vet inte, men jag har ibland lite svårt för Larry David. Problemet med honom, är att han är en märklig gnällspik på riktigt. Han lär vara riktigt konstig. Och mötet mellan Larry David och Woody Allen måste vara en match made in heaven.
I WHATEVER WORKS är Larry David en viss Boris, en gnällig, hatisk man som kallar sig geni och som är halt efter att ha försökt begå självmord genom att hoppa ut genom ett fönster, vilket han förstås misslyckades med. Boris är egentligen ett riktigt rövhål, fullkomligt charmlös och ständigt babblande om hur allt kommer att gå åt helvete. Men en dag träffar han på den 21-åriga Melody (Evan Rachel Wood) som rymt hemifrån och tagit sig till New York. Av diverse skäl flyttar hon in hos Boris och fattar efter ett tag tyckte för den grinige gubbstrutten, och mot bättre vetande gifter de sig. Larry David är 62. Parallellerna till Allen själv är inte svåra att dra.
En dag dyker plötsligt Melodys morsa (Patricia Clarkson) upp. Hon gillar förstås inte vad som försiggår och försöker sammanföra dottern med en ung, stilig skådespelare. Efter ett tag blir dock denna konservativa, kristna kvinna upptäckt som konstnär, ändrar livsstil totalt och flyttar in med två män. Melody blir dock förvirrad. Är hon kär i den unge killen?
Det här är en allt annat än en lyckad film. WHAT-
EVER WORKS är över-
skriven och överspelad. Stora delar av filmen består i princip av en monolog hållen av Larry David. Och här står det uppenbart att han inte är någon skådespelare; han kan funka i smågrejor men inte bära upp en hel långfilm. När han ska visa vissa känslor är han pinsamt dålig (som när han utbrister "The horror! The horror!"). Men även övriga medverkande agerar som om det vore något slags buskteater eller nyårsrevå. I princip är det här filmad teater och det är rudimentärt filmat, vilket kan funka ibland. Men den här filmen är märkligt tafatt. Det känns som om Woody Allen - som inte medverkar alls själv - tappat greppet totalt. Som om han inte riktigt vet hur man gör och gått vilse i sitt manusförfattande. Har ingen vågat säga till honom att bearbeta sitt manus, vars story egentligen är alldeles för banal.
Bortsett från ett par grejor, är nästan ingenting roligt i WHATEVER WORKS. Och Allen gör ett fatalt misstag: han bryter den fjärde väggen. Redan i början vänder sig Larry David till oss i publiken och talar till oss. Han säger till sina kompisar att det sitter folk där ute och tittar på dem. Ingen annan kan se publiken. Men David fortsätter att då och då prata ut till oss - och detta är bland det värsta som finns. Det bryter fiktionen. Plötsligt är det som sker på filmduken inte längre något slags verklighet.
Nå. Helt hopplös är filmen inte. Och jag uppskattade New York-skildringen, små kvarter som känns som värsta idyllen, som Paris; caféer och restauranger jag genast vill besöka.






(Biopremiär 10/7)

Bio: Brüno

Jag såg BORAT på en hemlig midnattsvisning en tid innan premiären. Versionen som visades var aningen längre än den som kom att gå upp på bio och publiken bestod av specialinbjudna kids som pissade på sig av skratt. Och ja, själv tycke jag att BORAT var något av det roligaste jag sett. När filmen gick upp på bio ett par månader senare, såg jag om den - och även om den fortfarande var kul, tyckte jag inte at den var lika hejdlöst fantastisk som första gången jag utsattes för den.

När nu BRÜNO skulle få premiär var mina förväntningar blandade. Skulle det bli otroligt kul, eller bara ett desperat försök att upprepa BORATs framgångar? Figuren Brüno kände jag knapt till, jag hade sett honom dyka upp ibland, men inte lagt honom på minnet på samma sätt som Borats TV-framträdanden. Okej, nu har jag sett BRÜNO - och det med stort nöje. 

Sacha Baron Cohen är den homosexuelle österrikiske modegurun Brüno (Österrikes störste superstar sedan Hitler) som får sparken från sitt superpopulära TV-program "Funkyzeit" efter att ha åkt till en modeshow i Milano och iklädd en dräkt av kardborr ställt till det. Brünos pojkvän; pygmén Diesel, lämnar honom. Då bestämmer sig Brüno för att åka till Los Angeles för att bli den störste homosexuelle filmstjärnan sedan Arnold Schwarzenegger, och tillsammans med sin trogne och gråe assistent Lutz (svenske Gustaf Hammarsten från TILLSAMMANS) far han dit. I USA går det inte något vidare. 

Han gör ett pilotavsnitt till en TV-show, men panelen på TV-kanalen bedömer det som det värsta jävla skit de någonsin sett - trots en exklusiv intervju med Harrison Ford. Brüno får en ny idé: liksom Bono och Sting, ska han skapa världsfred, så han åker till Mellanöstern och gör sitt bästa utan att lyckas. På vägen hem adopterar han en bebis i Afrika som han döper till O.J. - Madonna och andra har ju blivit superberömda med hjälp av adoptivbarn. När inte heller detta går vägen, beslutar Brüno sig för att bli straight och tar till olika sätt för att lyckas med detta. 

I BRÜNO har Cohen och hans regissör; SEINFELD-författaren Larry Charles, inte lagt ribban lågt. De har grävt ett hål i marken för ribban. Och trots att filmen handlar om en modeguru, är detta ingen satir över modevärlden. Förvisso går Brüno hela tiden omkring utspökad i diverse märkliga kreationer, men filmen går egentligen bara ut på en sak: bögskämt och hur människor beter sig när de råkar ut för världens bögigaste man. Det är svårt att komma undan med bögskämt i dagens samhälle. Liksom skämt om invandrare, judar, kvinnor, tjocka, oavsett hur harmlöst, träffande, roligt eller överdrivet det är. Så tillvida man inte själv är homosexuell, tjock, judisk invandrarkvinna, förstås. Själv får jag bara skämta om medelålders vita män. Och enbart sådana från Skåne. Men bögskämten i BRÜNO är beyond bögskämt. De är så groteskt överdrivna att jag har svårt att tänka mig att bögar kan ta anstöt. De enda som inte lär kunna skratta åt BRÜNO är väl konservativa kristna - och vissa traderövar: det var rätt märkligt att se den här filmen på en pressvisning. Av naturliga skäl fåtalig publik, varav en del skrattade högljutt mest hela tiden medan några andra satt knäpptysta. I synnerhet ett fruntimmer som inte är känt som humorns högborg såg lidande ut under de få 81 minuter BRÜNO varar. Till skillnad från BORAT, är inslagen i BRÜNO uppenbart fejkade. Flera av de medverkande är antagligen skådespelare. 

Där BORAT byggde på huvudpersonens naivitet som fick de som utsattes för honom att slänga ur sig de mest häpnadsväckande saker, går Brüno fram som en ångvält. Han är bög och vill böga. That's it. Hela tiden. Men visst fan är det här roligt. Ibland är det skitkul. Ett par gånger skrattade jag nästan så att jag grät. Filmen innehåller även ett fantastiskt Mel Gibson-skämt. Synd bara att LaToya Jackson klipptes bort. Med lite tur dyker hon väl upp som bonus på DVD:n. Trots sin korta spellängd, känns filmen dock aningen lång. 

 

 

 

 

(Biopremiär 10/7)

tisdag 7 juli 2009

TOPPRAFFEL-TV!: The Night of the Sorcerers

Återigen har jag ödslat tid på att göra en kreativ recension av en gammal obskyr public domain-film. Den här gången handlar det om Amando de Ossorios THE NIGHT OF THE SORCERERS från 1973.
Så här är det att ha mig babblande bredvid sig i TV-soffan!
...Och återigen: tydligen fynkar det inte att se klippet komplett med mina inlagda texter om man kollar på iPhone eller andra mobila enheter.



måndag 6 juli 2009

DVD: Push

DVD: PUSH (Nordisk Film)

Här har vi en superhjältefilm med Chris Evans (Flamman i Fantastiska Fyran) och Dakota Fanning, som dumpas direkt på DVD i Sverige. Och det finns en orsak till detta. Fast superhjälte och superhjälte; visst handlar filmen om folk med superkrafter, men inte om folk som åtar sig att vara hjältar, maskerar sig, är ute på äventyr och annat som hör superhjältegenren till. Trenden med superhjältar i "vanliga kläder", som jag gissar började med TV-serien SMALLVILLE, har inneburit att nästan vad som helst kan klassas som superhjältefilm. Ser man på detta sätt, blir ju MATRIX en superhjältefilm. Och några gränser måste allt sättas upp. Enligt DVD-omslaget (som har ordet "superheroes" på framsidan) är PUSH en "actionfylld blandning av X-MEN och TV-serien HEROES" - och jo, det stämmer väl. Åtminstone vad gäller HEROES. HEROES är en TV-serie om vilken jag inte riktigt vet vad jag ska tycka. Det största problemet med den, är att den har alldeles för många huvudpersoner parallellhandlingar, varav en del är långt ifrån lika intressanta som andra. Det hade räckt med två-tre huvudstories, en av dessa självklart involverande den lustige japanen. Ja, och hejaklacksbruden, eftersom hon är rätt söt. Ett annat problem med HEROES är att det är mer science fiction-drama än superhjälteäventyr, ett tredje är att serien med tiden blev alldeles för förvirrad. Jag vill ha mina superhjältar självklara. Idag verkar serieförlagen ha svårt att skapa nya superhjältar. Det har de förvisso haft i årtionden nu. Alla bra, självklara, uppenbara superkrafter är slut, liksom lämpliga dräkter. Därför har hjältarna idag extremt konstiga, obegripliga krafter och krångliga dräkter. PUSH känns som att hoppa in mitt i HEROES utan att man sett de första avsnitten. Under förtexterna förklarar en berättarröst filmens förutsättningar - bara det är ett illavarslande tecken. Filmen kommer alltså inte att på ett naturligt sätt visa upp vad det går ut på. Nåja, det finns tydligen olika grupper av folk med superkrafter, bland annat en som kallas pushers, och sedan andra världskriget har hemliga organisationer i olika länder försökt skapa supervapen med hjälp av dessa supermänniskor. Nu introduceras vi för Nick (Evans), som bor i Hongkong - fast det tog halva filmen innan jag fattade att det utspelas där; jag trodde de var i Chinatown i Los Angeles. Hans kraft är att han viftar med handen, så svävar saker, han stänger dörrar och han kan få pickadollor att flyga runt. Det dyker upp folk som vill döda honom, först två vita killar, den enes superkraft verkar vara att han kan lukta på tandborstar. Sedan kommer det några onda kineser, den ene har en stor mun och kan skrika så att fiskar exploderar. Så dyker trettonåriga Cassie (Fanning) upp och ska hjälpa Nick. Hon kan rita saker som händer i framtiden. En annan som dyker upp är Nicks gamla flickvän (Camilla Belle), vars kraft är att hon kan ... äh, jag fattade inte riktigt, men hon får folk att göra som hon vill. Och hela tiden har de den illasinnade Carver (Djimon Hounsou) efter sig. Ärligt talat: jag fattade ingenting. Förvisso var det varmt och kvalmigt, jag hade fönstren öppna och eftersom jag bor i centrala Malmö på en kraftigt trafikerad gata, var trafikbullret störande - men ändå. Jag orkade inte följa med i storyn. Antingen var den alldeles för invecklad - eller extremt simpel, men berättad på svårast möjliga sätt. Men rollfigurerna kan inte precis anklagas för att engagera. Inga får ordentliga presentationer, inga har tillräckligt med personlighet för att presentation ska kunna uteslutas. Chris Evans är en rätt blek hjälte. Speciellt sympatiska är de inte heller. Men specialeffekter och action, då? Njä... Sådant är det inte heller mycket av. Det är mest en massa prat och jag bryr mig inte. PUSH är seg och känns som ett sammandrag av en TV-serie ingen tittade på. Dakota Fanning är lite intressant i PUSH. Jag har alltid haft svårt för denna lillgamla barnskådis. Jag vill minnas att jag flera gånger misstänkt att hon egentligen är en 47-årig dvärg. I den här filmen är hon lite against character; hon har hunnit bli lite äldre och ska föreställa tretton (men hon fyllde femton i år), och hon klär och beter sig lite punkigt - och allvarligt talat hade jag inte känt igen henne om jag inte vetat att det var hon. Hon har gått in i en märklig fas utseendemässigt. Hon ser ut både som en liten flicka och en gammal tant (och vaffan, har hon inga tänder?!). Jag undrar hur hon kommer att utvecklas - utseendemässigt, alltså. Ska hon bli som Drew Barrymoore, som gick från näpen liten flicka till att mest se ut som Kikki Danielsson och kännas malplacerad som sexobjekt i vissa filmer? Eller kommer hon att likt Melissa Gilbert gå från att vara en ful, irriterande unge till att bli vacker fotomodell? Ja ja. Filmfotografen på denna sömniga film har det passande namnet Peter Sova. Killen med titeln Hong Kong Stunt Coordinator går under det tjusiga namnet Alien Sit.

söndag 5 juli 2009

Folk som gifter sig och andra pinsamheter

Igår när jag tog en promenad, passerade jag först St Pauli-kyrkan, och det precis när portarna öppnades och ett strålande brudpar kom ut i solskenet och hettan och plåtades av släkt och vänner, och förbipasserande stannade och stirrade och till och med några alkisar på parkbänkarna intill kyrkan såg rörda ut.

Jag fortsatte min promenad - och stötte på inte mindre än tre (3) möhippor. Och jag skämdes å deras vägnar. Finns det något pinsammare än möhippor? Det skulle väl vara svensexor då - men frågan är om inte möhippor är värre. (Jag har bara varit inblandad i två svensexor, varav den ena var både värdig och trevlig och jag skulle själv inte haft något emot den behandlingen, medan den andra förvisso var rolig och kreativ, men jag hade hatat mina vänner om de utsatt mig för samma sak.)
Först kom ett gäng tjejer gående, varav den i täten bar brudslöja. De drack cider på burk. De såg ut som några som tänkte att, ja, oj, nu ska vi toka till det lite, med resultatet att det inte blev tokigt alls. Eller roligt.

Sedan stod det ett gäng tjejer i en klunga mitt i stan, varav en var utspökad och försökte sälja eller pracka på förbipasserande något - och alla försökte ta största omvägarna kring gänget. Jag med.
Slutligen kom det sista möhippegänget. Det sämsta. Eller bästa. En handfull tjejer kom gående på rad med något slags blomsterkransar över överkroppen. Ingen var utspökad. Ingen bar på öl, cider eller sprit. Ingen verkade full. Alla verkade uttråkade och såg ut att tänka "Här hade vi tänkt vara spexiga och dana, och så blev det inte bättre än så här".

Förra veckan passerade jag ett svensexegäng på gågatan, de tvingade den blivande brudgummen att spela trumpet. Inte speciellt kul och enerverande för gästerna på uteserveringarna. Dock hade det ju varit oerhört kul om en restaurang hade anställt en obegåvad trumpetare som restaurangmusiker: en dåre som står intill borden och tutar gästerna i huvudet.

...Den där svensexan jag var involverad och som jag tyckte var värdig och trevlig? Tja, vi var bara fyra pers, inklusive den kidnappade snubben. Alla var iförda kostym och slips. Vi började med att skjuta lite inne på på Laserdome. Därefter tog vi flygbåten till Köpenhamn, där vi gick på Det Erotiske Museum, sedan restaurang, pubar, och sedan åkte vi hem. Inget trams, inga utklädningar, ingen förnedring. Bara en trevlig dag.

lördag 4 juli 2009

Istället för den fjärde juli

Idag firar de Svenska Flaggans Dag i USA. Fast tvärtom, liksom. Annan flagga, annat land och ingen kung. Men ändå.

Fast vill man inte fira nationaldagen, finns det annat att fira:

fredag 3 juli 2009

Puppet Master: Axis of Evil

Full Moon Entertainment heter numera Full Moon Features - Charles Band har en tendens att överleva och omstrukturera vad som än händer, hur ofta han än kursar eller vad det nu är.
Jag har tidigare tipsat om att Band lagt ut samtliga åtta filmer i PUPPET MASTER-serien på YouTube. Men vad som är intressantare, är att han just nu producerar en ny PUPPET MASTER-film: AXIS OF EVIL. Och den spelas in i Kina!
David DeCoteau är där och regisserar och HÄR kan ni se hans videorapporter, vilka är rätt intressanta. Det här känns ju rätt ambitiöst för att vara en liten lågbudgetskräckis. I början är det den lite fånige Band som rapporterar, men så fort DeCoteau tar över blir det bättre.

torsdag 2 juli 2009

Karl Malden är död

...Han blev 97. Starkt jobbat! Då kollar vi alla på STREETS OF SAN FRANCISCO i kväll.

onsdag 1 juli 2009

TOPPRAFFEL-TV!: Grave of the Vampire

Först skrev jag recensioner i tidningar och på Internet. Sedan började jag filma mig själv när jag muntligt recenserar filmer. Nu försöker jag mig på ett nytt grepp: Att visa ett sammandrag av film...
Först skrev jag recensioner i tidningar och på Internet. Sedan började jag filma mig själv när jag muntligt recenserar filmer. Nu försöker jag mig på ett nytt grepp: Att visa ett sammandrag av filmen samtidigt som jag stoppar in skrivna kommentarer. Får väl se hur detta funkar.
Av uppenbara skäl, kan jag bara göra så här med väldigt obskyra public domain-filmer, så förvänta er inte recenserade sammandrag av aktuella filmer! Dessutom tar det en jävla tid att göra det här, så det lär dröja mellan gångerna...
Nåja. Först ut blir vampyrrafflet GRAVE OF THE VAMPIRE från 1974.
(OBS! Om klippet här nedan trilskas och mina kommentarer inte visas, kan ni se det på YouTube HÄR - och tydligen fungerar det inte på iPhones och andra mobiler; filmen visas men inte mina textplattor)



tisdag 30 juni 2009

DVD-krönika i HD

Oj, jag glömde ju nämna att jag hade en DVD-krönika i Helsingborgs Dagblad häromveckan. Klicka HÄR och läs om Disneys Oswald the Lucky Rabbit från 20-talet!

BIO: Ice Age 3 - Det våras för dinosaurierna

Till skillnad från så många andra, är jag inte speciellt förtjust i de två första ICE AGE-filmerna. Faktum är att jag inte kommer ihåg vad de handlade om - det enda jag minns är att de orelaterade scenerna med ekorren Scrat på evig jakt efter en nöt är roligare än resten av innehållet. Dessutom gillar jag inte precis figurdesignen. Lite märkliga och kantiga figurer.
Nå, här har vi så del tre, och av någon anledning pressvisades den på svenska och platt - medan den engelskspråkiga versionen tydligen är i 3D. Bummer! De gamla figurerna - vilka jag glömt bort vilka de var och vad de hette - är tillbaka: mammutarna, sengångaren Sid, den sabeltandade tigern Diego, två pungråttor (har de varit med förr?) och några andra. Och nu väntar mammutarna barn. Detta gör Sid avundsjuk, så han kutar iväg och letar upp tre stora ägg han hittar infrusna i en grotta. Snart kläcks tre dinosaurieungar och Sid kallar sig mamma - men mammutarna tycker att Sid ska lämna tillbaks dem.

Men då kommer mamma dinosaur och ryter och hämtar ungarna, men råkar få Sid med sig - så det övriga gänget beger sig ut för att leta upp honom, och råkar då hitta en underjordisk, glömd värld där det fortfarande lever urtidsödlor, och så blir det äventyr och grejor, innan allt reder sig på slutet. I den glömda världen träffar de något slags enögd ninjavessla som heter Buck och som pratar göteborgska.

Den första halvtimmen, om inte mer, av ICE AGE 3 är en ren barnfilm, och jag började undra om jag skulle stå ut - det blev lite för tamt. Sedan tar det sig lite när de hamnar i dinosaurievärlden, innan moralen om att ha familj är viktigast av allt spys upp. Jag vet inte hur många filmer med denna moral jag sett på sistone. Filmen är aldeles för lång, den känns längre än den är, och det mesta är inte speciellt roligt, men ett par figurer är smålustiga, och animeringen är betydligt bättre än tidigare; kantigheterna är borta.


Men! Och detta är ett stort men: ekorren Scrat är förstås tillbaka i en serie orelaterade, kraftigt Tex Avery-influerade sketcher som dyker upp med jämna mellanrum - och dessa är mycket, mycket roligare än resten av filmen. Precis som tidigare, alltså. Den här gången träffar Scrat en ekorrflicka som är ett vibrerande erotiskt knippe, och som också vill åt den åtrådda nöten. Detta är fantastiskt roligt.

Plus för ett konstigt skämt i den svenska dubbningen om "Jonas och Mark".









(Biopremiär 1/7)

måndag 29 juni 2009

Jim Wynorski

Regissören Jim Wynorski är en rätt udda kille. En bufflig slusk. Samtidigt är han rätt fascinerande, och han har ju gjort en del bra filmer som RETURN OF THE SWAMP THING. Jag har sett Brian Yuzna imitera Jim på en fest.
Fast jag har lite kontakt med Jim och vet att han är väldigt kunnig och extremt filmintresserad. Här är något slags trailer till en dokumentär om honom.

Mäktige Månsson - The Official Action Figure

Snart är det dags för ett nytt nummer av Nya Upplagan - och vad kan ni förvänta er i det, om inte den här minst sagt flådiga grejen:

Trailern till The Sinful Dwarf

Av någon anledning finns inte trailern med på Njutafilms i övrigt utomordentliga utgåva av The Sinful Dwarf (eller Den syndige dvärgen, som de döpt den till). Så här har ni den! Självklart får trailern fem syndiga dvärgar i betyg.



söndag 28 juni 2009

Resereportage från Landskrona

Solen sken och jag tänkte, äh, vaffan, jag tar semester! Jag reser bort! Och vart åker man lämpligast en torsdag i juni? Jo, självklart åker man till Landskrona. Det var ju inte i jons jag var där. Vad har hänt med staden på sistone? Har det hänt något?
Jag forcerade mig fram genom ett Malmö fullt av folk som vällde fram överallt, äntrade ett tåg till Landskrona, och kom fram en halvtimme senare. Jag hoppade på bussen, som passerade ett hus i vilket jag faktiskt bodde tretton år. Det såg riktigt förfallet ut. Därefter radade mindre imponerande företeelser upp sig - främst tomma skyltfönster. Ännu fler butiker hade slagit igen. Videomix' förra butik står fortfarande tom efter ett par år. Hoppade av bussen vid det ganska folktomma Rådhustorget, och noterade fler tomma skyltfönster på rad på Storgatan, och crêpesrestaurangen som öppnade förra året och som det stod en del om i lokalpressen, och som jag aldrig besökte eftersom jag ju inte bodde i stan, hade blivit ett asiatiskt ställe. Därinne satt några tjocka kvinnor i misslyckade frisyrer.
Nä, dags att dricka öl.

Vissa saker förändrar sig inte. På Annapos satt som vanligt Ronny. Den stora skillnaden var dock att han övergått till att dricka rödvin istället för ställets starkaste flasköl. Där satt även en kvinna som blev fullare och fullare och till slut skällde ut personalen eftersom hennes biff var torr. "Ni kan inte laga mat på det här stället!" skrek hon. Fast hon går dit varje dag ändå.

Pizzabagaren brydde sig inte nämnvärt.
På bardisken hittade jag ett glassigt magasin om Landskrona. Påkostat och dant. I det läste jag att Lasse Flinckman ska öppna café på Citadellet i sommar.
Min kompis Göteborgaren körde förbi och pratade en stund.

Efter att ha fått i mig fyra höghus Falcon och ett par glas vin, samt blivit utskälld av den fulla kvinnan som helt omotiverat skrek att jag är ett jävla rikemansbarn (?!), kände jag hungern sätta in. China Palace om hörnet lät bra. Det har ju funnits i alla tider i samma lokal. Lokalen är så gammal att ljusskylten "Restaurang" är den som fanns när det var Domus' restaurang. Skylten är i Domus' gamla typsnitt. Från 70-, om inte 60-talet.
Därinne var det sig likt, bortsett att det inte spelades någon musik. "Vill du höra musik?" frågade den unga kinesiska servitrisen när jag påpekade detta. Nej, det ville jag verkligen inte. De har alltid spelat samma enerverande kinesiska skiva. "Jasså, du var hungrig och åkte till Landskrona?" frågade servitrisen.

Som vanligt tog jag kycklingsoppan till förrätt. Jag har hört en del elaka saker om hanteringen av deras soppor, men det sket jag i. Jag passade även på att ösa i sådan där röd, stark gegga i soppan. Den blev stark så in i helvete och jag började svettas. Servitrisen fnissade.

Till huvudrätt beställde jag in klassikern de skyltat om i fönstret i hur många år som helst. Kycklingfilé med pommes och béarnaisesås. För några år sedan frågade ung tonårskille som jobbade extra på China Palace varför jag gick på en kinesisk restaurang och beställde kyckling med pommes. Antagligen för att jag tycker att alla deras andra rätter smakar precis likadant oavsett vad det är. Fast jag gav kycklinganrättningen en kinesisk touch genom att klicka röd, stark gegga på pommesen.

Utsikten från China Palace var lika förtjusande som vanligt.
När jag gick på toa, trillade mobilen ur fickan och höll på att fara i WC-stolen.

Vad kunde tänkas att det visades på Maxim, Landskronas enda kvarvarande biograf? Inte helt överraskande TRANSFORMERS och JOHAN FALK. Jag knackade på och fick veta att Nisse inte jobbade kvar. Fast han brukade ändå alltid föredra stumfilm.

Bakom dessa rutor satt en gång i tiden lobbykort för spaghettiwesterns, biljaktsfilmer, och ibland inga foton alls, men väl lappar på vilka det stod "Pga filmens sexigt porriga karaktär kan inga bilder visas". Som tioåring kunde jag knappt vänta tills jag skulle bli femton och kunna gå på dessa filmer.

Jag törstade igen och gick in på Speaker's Corner. Uteserveringen var full av främst medelålders människor - därinne var det helt tomt. Det var bara jag. Jag drack en öl, läste Landskrona Posten och pratade med servitrisen, som varit min elev när hon gick på lågstadiet. Jag saknar Speaker's eminenta whiskysortiment.

Hm. Det var inte så många som kände för att flanera i centrum denna torsdagskväll.

Jag gick in på Tycho Brahe, där jag hamnade vid bestickkorgarna. "Jasså, där sitter du i bestickkorgarna," sa en ung bartender jag aldrig sett där tidigare.

På Tycho träffade jag två glada finnar från Vasa. De talade inte finska, vilket ju är rätt intressant. Däremot var den långhårige av dem övertygad om att han pratade stockholmska. Självklart lät han mer som ett finlandssvenskt barnprogram från 70-talet. På den tiden visades många finlandssvenska barnprogram. Jag var lite rätt för dessa program.
De två finnarna var varvsarbetare och hade precis anlänt till Landskrona för ett jobb. De hade aldrig tidigare varit i stan.

Så här fint var det dukat på Tychos uteservering.
Plötsligt blev klockan elva och Tycho stängde. Vad ska vi göra nu? undrade finnarna, så jag tog med dem till Oliver's, som inte stänger förrän halv tre. Där träffade jag en kvinna som var tre år äldre än jag och som tyckte att jag borde känna igen henne. Vi brukade ju träffas så ofta på John's. "Men jag har inte varit på John's sedan 80-talet," sa jag - men det var då hon menade. Hon hade tydligen längtat efter mig i tjugo år nu. Jag dansade med henne. Det var bara vi som dansade. Jag körde alla moves jag hade på repertoaren.
Plötsligt slog det mig att jag inte kunde krypa hem från Oliver's, utan var tvungen att åka tåg.

Det var inte så många som ville ta sista tåget från Landskrona.

Rent allmänt var det inte så många som ville åka söderut den här natten.

Av någon anledning var det byte i Lund. Det var inte så många som ville åka från Lund till Malmö heller. Och jag var mest glad att jag i ganska onyktert tillstånd lyckades byta tåg och komma rätt. Jag kunde ju hamnat i Eslöv.
Framme i Malmö gick jag förbi Max och köpte hamburgare till överpris, som jag tog med hem.
Dagen efter promenerade jag i Malmö, och då såg jag Kalle Lind komma cyklande. Jag hejade på honom. Han hejade tillbaka. Därefter slog det mig att jag faktiskt aldrig träffat Kalle Lind.

En film jag länge velat se #8

SCREAM, BLACULA, SCREAM (1973)

En film jag länge velat se - nej, nu ljuger jag. Den här har jag bara velat se några dagar, sedan jag såg BLACULA. Fast det är ju klart, några dagar är länge jämfört med ett par timmar. Jag ljög även i min recension av BLACULA, när jag skev att jag skulle leta reda på den här uppföljaren, eftersom jag redan letat upp den. Fast det lät väl bättre att skriva så. Huruvida en skriven text kan låta eller ej låter jag vara osagt. 

Som jag skrev om BLACULA, slutade den med att vår svarte vampyr begick självmord genom att promenera ut i solskenet och lösas upp till ett rykande skelett. Hur skulle han kunna återkomma i den här uppföljaren som kom ett år senare? Tja, det var ju inga problem för Christopher Lee att återvända i Hammerfilmerna, trots att hans stoft ibland spreds för vinden. I SCREAM, BLACULA, SCREAM har man löst det hela med en voodooritual. I en prolog som varar drygt nio minuter, utför en kille en utdragen voodooritual, men inget verkar hända. Han går in och sätter sig på sängkanten, men vem travar då in genom sovrumsdörren, om inte prins Mamuwalde (William Marshall igen), som återuppstått med slängkappa och allt. Prinsen biter genast voodookillen som blir vampyrslav. Den här killen är en riktig partysnubbe och ska senare bege sig ut på partaj, och klär upp sig i sin flådigaste och inte så diskreta svid, men när han ska spegla sig och kolla hur snajdig han ser ut, konstaterar han förgrymmat att han inte har någon spegelbild. Det är en av nackdelarna med att vara vampyr, säger Blacula, varpå killen surt utbrister "I don't mind bein' a vampire an' that shit, but this ain't hip, man!". Inte nog med det, Blacula förbjuder killen från att lämna huset, från och med nu är det han som bestämmer. Blacula, alltså. Killen blir lite putt. 

Det hela handlar om några människor som ordnat en utställning med gamla afrikanska prylar, och när Blacula dyker upp och vet en massa om saker som är flera hundra år gamla, blir förstås alla imponerade. Men Blacula är mest intresserad av Pam Grier, som är något slags expert på voodoo. Han ska få henne att trolla bort vampyrförbannelsen. Men självklart kan han inte låta bli att vampyrisera folk till höger och vänster. Filmens hjälte, som har en rejäl mikrofonfrisyr, börjar misstänka att en vampyr är i farten, och går genast till ett bibliotek där de har en hylla märkt "Occult", och där läser han alla böcker om vampyrer han kan hitta - fast han har förstås svårt att övertyga sheriffen Michael Conrad (javisst, han från SPANARNA PÅ HILL STREET - "Be careful out there"). Tills en polis kommer in och visar upp ett par foton som togs på bårhuset, där folk konkar omkring på osynliga lik. "Kan det vara fel på filmen?" undrar Conrad, men polisen är säker på att så inte är fallet. 

Så, våra hjältar beväpnar sig med träpålar och tillsammans med ett gäng poliser beger de sig till Blaculas kåk, som nu är fullt av vampyrer, vilka alla verkar vara porösa, med tanke på hur lätt det är att sticka pålar i dem. Hjälten med mikrofonfrisyren hittar ett armborst han skjuter träpilar med, något jag hade tyckt varit skittufft om jag sett filmen som trettonåring. Av någon anledning ser vampyrerna ut som- och rör sig långsamt som zombies i den här filmen. Samtidigt håller Blacula och Pam Grier på att utföra riter till vilda bongo- trummor i ett rum i kåken. Det håller på att gå vägen, men då kommer hjältarna och avbryter det hela. Blacula blir sned och våldsam, så det blir till att sticka nålar i en Blaculadocka, och då vrider han sig av smärta, och så skriker han och bilden fryses, och så är det slut.

 SCREAM, BLACULA, SCREAM är tyvärr betydligt sämre än originalfilmen. Jag hade förväntat mig mer upptåg i samma stil, och det är säkert vad upphovsmännen försökt bjuda på, men de har misslyckats på de flesta plan - för det här är en ganska tråkig film. Ingenting är lika coolt som i första filmen, allting känns billigare och handlingen är tunn och ointressant. Inte ens musiken håller måttet den här gången. Och vad är det får någon konstig titel? SCREAM, BLACULA, SCREAM? Varför ska Blacula skrika? Visst, han skriker på slutet, men annars är det väl snarare hans offer som skriker. Det blev inga fler Blaculafilmer efter den här. Lite synd, för om de fortsatt hade de kanske fått till det igen. 

 

fredag 26 juni 2009

Bio: Johan Falk - GSI: Gruppen För Särskilda Insatser

I annonserna för JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER lanseras filmen som sommarens hårdaste actionfilm. Sommar, jag det stämmer ju onekligen. Film, visst är det en film. Men hård? Och action?
När Anders Nilssons NOLL TOLERANS kom, lanserades den som en actionfilm, och många kritiker omtalade den också som actionfilm. Men inte var väl det en actiofilm. Det var en vanlig, svensk snutfilm, aningen bättre än genomsnittet, men liknade mest en TV-film på stor duk. Därefter gick det utför; de två uppföljarna var riktigt dåliga. Och nu kommer det åter ett helt gäng filmer med Jakob Eklund som Johan Falk, varav GSI är den första, och det är fortfarande gamle Mats-Helge Olsson-medarbetaren Anders Nilsson som ligger bakom.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser, de senaste veckorna har det ju stått en hel del i pressen om den där svenske agenten som arbetade under cover och som väl är mordhotad av de flesta. Johan Falk har fått nytt jobb, han ska bli en del av specialteamet Gruppen För Särskilda Insatser i Göteborg, och de är på jakt efter ett gäng som handlar med droger och rånar värdetransporter. I synnerhet är det en viss Frank Wagner man är efter, eftersom han sköt ihjäl en av medlemmarna i GSI. Det är bara det att Wagner jobbar för GSI, visar det sig, och han vill inget hellre än dra sig ur - han kan aldrig mer leva ett normalt liv. Han kommer att för alltid vara stämplad som grov brottsling.
Och nej, det här är inte bra. Estetiskt är GSI rätt vissen, det ser bara ut som en billig TV-deckare med väldigt rudimentära kameralösningar. Vidare är det både totalt spännings- och humorbefriat. Det här är lika mycket actionfilm som Wallander, det vill säga knappt alls. För att en film ska kallas actionfilm, måste fokus ligga på just action - våldsamma hjältar som gör tuffa saker och vapenfetischism. I scenen där polisen dödas, byggs det upp till en tuff shoot-out inne på hotell Gothia Towers. Det är bara det, att det liksom aldrig blir något av det. Det pangas litegrann, men det är rätt valhänt. Och slutuppgörelsen är närmast ett antiklimax - återigen byggs det upp till en rejäl eldstrid, med det hela är över på ett par sekunder.
Större delen av speltiden pratas det. Folk sitter ner och diskuterar och replikerna är ibland rätt illa skrivna. Det blir lite konstigt när det ska bli någon sorts drama. I synnerhet en scen är konstig; när Frank Wagner ska avslöja sig för Johan Falk och tar sig in i den senares hem. De sitter i en soffgrupp och pratar och pratar och Wagner berättar precis allt och pratar om att folk är ute efter honom, och sedan plötsligt bara går han, som om det inte var så farligt ändå.
Jakob Eklund är väl hyfsad, men han börjar se lite plufsig ut och ser mest ut att jobba i en heminredningsbutik, eller sälja mattor. Mikael Tornving är intressantare och borde fått vara hjälten istället.
Till skillnad från MAÑANA, som inte utnyttjade Malmö, är det dock väldigt mycket Göteborg i GSI. Det känns rätt trevligt att de rör sig i för mig ganska bekanta miljöer, och det var kul att få se Svenska Mässan på ett helt nytt sätt. Men ibland blir det nästan lite för mycket Göteborg. Ullevi dyker upp för jämnan. Det är som i amerikanska filmer om Paris, där Eiffeltornet syns från alla fönster. Det hålls till och med en begravning med Ullevi som fond.
Vill man vara snäll, och det vill man, kan betyget bli en tveksam tvåa.






(Biopremiär 26/6)