torsdag 11 juni 2009

Bio: Drag Me To Hell

Redan innan jag sett filmen, kände jag för att stå upp i givakt och trumpeta MÄSTAREN ÄR TILLBAKA!
Ni som följt mig och mina krönikor under många år, kanske ända sedan 1993, vet jag jag ofta nämner tre regissörer som influerat mig och haft stor betydelse för mitt liv.

Sergio Leone, som fick mig att upptäcka att film inte tvunget måste se ut som traditionell Hollywoodfilm, som förstås var det jag mest såg fram till mitten av tonåren, då jag började konsumera videofilmer.
Dario Argento, som fick mig att bli seriöst intresserad av film, av skräckfilm och av europeisk skräckfilm.

Sam Raimi, som verkligen fick mig att vilja GÖRA film.

Jag kommer ihåg första gången jag såg THE EVIL DEAD. Det måste vara mer än tjugo år sedan nu. En kompis, som numera är en berömd serietecknare, hade fått tag på en piratkopia. Denna kopia var av enastående usel kvalitet, inte nog med att den var suddigare än suddigast, den var även svartvit! Detta hindrade mig inte från att se den om och om igen. Jag såg den varje dag, ibland två gånger om dagen. Jag var otroligt fascinerad av denna märkliga lilla skräckfilm. Än mer fascinerad blev jag av det häpnadsväckande faktum att regissören Sam Raimi bara var 20 år när han började spela in filmen 1979 - och hade hunnit bli hela 23 när den äntligen färdigställts och gjorde sensation på marknaden i Cannes. Som jämförelse kan jag nämna att jag var 38 när FROSTBITEN äntligen fick sin premiär...

Efter ett tag kom jag över en kopia på EVIL DEAD i färg - men den var inte mindre udda än den tidigare kassetten. Denna tidskodade kopia hade nämligen titeln BOOK OF THE DEAD i förtexterna. Detta var filmens titel innan distributören bad Raimi och hans gäng att hitta på en mer kommersiellt gångbar titel. Jag undrar var denna kopia ursprungligen kom ifrån. En tid efter detta släpptes EVIL DEAD på video i Sverige - efter den hårt nerklippta EVIL DEAD 2, som släppts tidigare. Den svenska utgåvan av EVIL DEAD saknade drygt en kvart, vilket gjorde den så pass obegriplig att resultatet kanske kunde klassas som surrealistisk konst. Idag finns förstås filmen att tillgå helt oklippt i Sverige, och inte nog med det - om man kostar på sig och köper engelska Anchor Bays DVD-box med alla tre filmerna, kan man få se en liten dokumentär av Jake "Evil Aliens" West, i vilken jag sitter iförd smoking, röker cigarr och pratar om mina minnen av EVIL DEAD.

I höst fyller Raimi 50 och har blivit något av en maktfaktor i Hollywood. Det är både kul och lite märkligt. Han känns ju liksom fortfarande som "en av oss". Jag känner inte Sam Raimi, men han är en i gänget. En av de unga, coola, extremt talangfulla killarna, som gjorde bra lågbudgetfilmer och som drevs av kärlek till film, och vars referenser var ungefär desamma som mina. Han gillade monster och slapstick. Och detta är väl orsaken till att hans gamla fans förlåter honom för att han gjort en baseballfilm med Kevin Costner, och till att han inte kallas sell-out efter SPIDER-MAN-filmerna.

Tänker man efter, har Sam Raimi inte regisserat så många filmer. Vi har EVIL DEAD-
trilogin. CRIME-
WAVE, som jag tror hette RING SÅ MÖRDAR VI på video i Sverige, och som är mer hysterisk än lyckad. DARKMAN, förstås. SNABBARE ÄN DÖDEN, som jag inte tycker är så dålig som så många andra - jag gillar den. A SIMPLE PLAN och THE GIFT, vilka visade att Raimi även är en begåvad regissör av dramathrillers. Och så då FOR LOVE OF THE GAME; baseballfilmen. Men den har jag inte sett. Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.

Och så har vi SPIDER-MAN-trilogin, med en fjärde film på gång. Det känns skönt att man väntade med att filmatisera Spindelmannen och att Raimi hamnade i regissörsstolen, och att den film James Cameron skulle göra i början av 90-talet - vilken Stan Lee pratade mycket om i Göteborg - aldrig blev av. Inte bara för att det effektmässigt blev bättre nu, utan mer för att Sam Raimi har förståelse för figuren och för tecknade serier (till skillnad från till exempel Joel Schumacher, som gjorde sitt bästa för att sabba Läderlappen). SPIDER-MAN 2 håller jag tveklöst som den bästa superhjältefilm som gjorts. Anhängare av THE DARK KNIGHT får säga vad de vill. SPIDER-MAN 3 är den svagaste i serien, mest för att den gapar över för mycket och borde ha gjorts som två filmer. Men jag kan inte påstå att det är en dålig film.

Förutom ovanstående, har Raimi och hans Renaissance Pictures producerat en hel del, bland annat TV-serierna om Hercules och Xena. Raimis partner sedan 1979, Rob Tapert, gick till och med och gifte sig med Lucy Lawless! Raimi ligger även bakom Ghost House, som producerat en rad inte alltid så lyckade skräckfilmer, samt köpt in en del utländsk; bland annat dansk, skräck som släppts på DVD i USA.

Sam Raimi och EVIL DEAD inspirerade många, men de flesta blev bara bleka imitatörer. Scott Spiegel var med och skrev manuset till EVIL DEAD 2, och när han själv regisserat - som INTRUDER och FROM DUSK TILL DAWN 2 - har han gjort det i något slags pseudo-Raimistil. Dock utan att lyckas. Peter Jackson har sagt att det var EVIL DEAD som inspirerade honom att göra BAD TASTE. Det är ganska uppenbart när man ser Jacksons debutverk. Men skillnaden är att Raimi hade en mening med sitt kreativa kameraarbete, med alla bisarra bildvinklar och åkningar. Jackson viftade runt med kameran enbart för att det skulle se "häftigt" ut, något han fortsatte med i BRAINDEAD. Idag har jag rätt svårt för BAD TASTE och BRAINDEAD, de är mer hysteriska än kul. Det är också intressant att jämföra SPIDER-MAN med SAGAN OM RINGEN-trilogin. Nu har jag aldrig varit en Tolkien-fan, eller ens fantasyentusiast (förutom Conan, såklart), men jag upplever bara Jacksons filmer som utanpåverk. De är fantastiskt tjusiga att titta på - men totalt oengagerande, med endimensionella figurer på ett tråkigt uppdrag i sega, förvirrade filmer. Medan jag engageras av Peter Parker och hans liv. Till saken hör förstås att jag gillat Spindelmannen sedan jag var i sjuårsåldern, men ändå. Jag inbillar mig att folk som aldrig läst Spindelmannen kan ha utbyte av filmerna. Har man inte läst Tolkien, blir man lätt lost. Och allvarligt talat, vilken hjälte är coolast: en brottsbekämpare med spindelkrafter och som har bekymmer med diverse brudar, eller en liten tomte med stora fötter som trivs bäst när han får mysa ihop med andra små tomtar.


Nu skriver vi 2009 och Sam Raimi är åter på tapeten - och det med sin första skräckfilm på väldigt, väldigt länge. Lilla söta Alison Lohman är Christine Brown, som jobbar på bank och är flickvän till rikemanssonen Clay (Justin Long). En dag kommer det in en gammal zigenarkvinna; fru Ganush (Lorna Raver) och vill förlänga sina lån, eftersom hon håller på att bli vräkt från sitt hus. Christine försöker avancera på jobbet och har fått tips om att vara hårdare och mer agressiv, så hon nekar den fula, vidriga och äckliga kärringen lånet. Då blir fru Ganush fly förbannad och attackerar Christine, innan vakterna slänger ut henne. Senare samma dag väntar kärringen på Christine i det tomma parkeringshuset, och attackerar på nytt - och kastar en förbannelse över den stackars banktjänstekvinnan.

Förbannelser är aldrig bra. I synnerhet inte när de innebär att det stökas till i hemmet, saker far omkring, man får på käften av osynliga krafter, och en vresig och skitful zigenarhagga tycks dyka upp när man minst anar det. Christine tar hjälp av en spågubbe, som tycker att hon nog bör offra ett levande djur till den onda get som visst är i farten ("Men jag är ju vegetarian!" klagar Christine), men inte fan hjälper det. Och självklart tror inte Clay på tjejens historier om vad som hänt och håller på att hända. Men det blir hela tiden värre. Vid en middag hos Clays snipiga föräldrar flippar Christine ut, och inser att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot demonen.

Sam Raimi har sagt att han ville göra en skräckfilm som är kul och underhållande - och det är precis vad det här är. Ja, det är faktiskt skitkul! Jag kan väl inte påstå att det är speciellt otäckt eller spännande, även om den tilltänkta unga publiken säkert kommer att hoppa högt åt en del BÖH-effekter, men jag satt och njöt och skrattade gott åt alla påhitt. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här typen av spökfilm - tjoflöjt-spökfilm? För tjoflöjt är just vad det är!

Det börjar redan i inledningen - filmen öppnar med Universals logga från 70-talet (Raimi har sagt att han tyckte det bästa med DARKMAN var att en av hans filmer öppnade med Universalloggan), en kul liten blinkning. Därefter är filmen full av bildcitat och blinkningar åt alla möjliga håll. Mot slutet finns ett tjusigt litet Hitchcockinslag, på ett ställe spys det maskar, vilket förstås för tankarna till Fulci, men mest blinkar Raimi åt sig själv. Det här känns lite grann som EVIL DEAD 2 korsad med Stephen Kings "Förbannelse" (som i sin filmversion fick behålla originaltiteln THINNER). Här är det Alison Lohman som åker på Bruce Campbell-stryk så det visslar om det! Den långa scenen där fru Ganush attackerar Christine i parkeringshuset är fantastisk, och bitvis kompas den av jazzbas. JAZZBAS! Jösses, jag slog mig på knäna och frustade av skratt. Vi bjuds även på det gamla, fina ögonen-ploppar-ut-ur-ögonhålorna-och-flyger-in-i-munnen-på-skrikande-tjej-tricket, som ju blev så uppskattat i EVIL DEAD 2. Och när en kille blir besatt, dansar han omkring som när Ash är besatt i DEAD-filmerna. Vad mer? Tja, det bjussas på en talande get, det ser man ju inte varje dag. Det är för lite talande getter i dagens filmer. Och det är väldigt mycket spy- eller dregla äckel i ansiktet och munnen på någon annan. Christopher Young står får filmmusiken, som faktiskt påminner rätt mycket om Joseph Loducas EVIL DEAD 2-soundtrack, med lite zigenartillägg. Dock ingen jävla zigenarjazz. På soundtracket ligger även ett spår av Lalo Schifrin; "from the unused score for THE EXORCIST". Ted Raimi ska visst vara med någonstans, men jag såg honom inte.

Stephen King fick kritik för att det var zigenare som kastade förban-
nelsen i boken nämnd här ovan. Fördomsfullt, tyckte en del. Kanske tycker en del detsamma om DRAG ME TO HELL. Men vad skulle det annars vara för folk som uttalar förbannelsr i filmer och böcker? Det måste ju liksom vara zigenare, indianer, indier, asiater eller djungelstammar. Det blir ju inte lika trovärdigt med Greta från Dösjebro, eller Pam från Wisconsin. Vi västerlänningar har ju aldrig varit så mycket för mystik. Fast häromåret blev jag spådd av en dansk häxa. Nej, fråga inte.

I vilket fall: DRAG ME TO HELL är måhända en bagatell som inte kommer att göra något avtryck i filmhistorien som Sam Raimis tidigare filmer, men jävlar i min lilla låda vad kul och underhållande det är!









(Biopremiär 12/6)

onsdag 10 juni 2009

I dream of zombies

Rent allmänt gillar jag inte att återge drömmar. Eller när andra gör det. Och ofta får jag en känsla av att det är efterkonstruktioner. Förvisso kommer David Nessle undan med hedern i behåll i sin blogg, men ändå. Dessutom kommer jag i princip aldrig ihåg vad jag drömt.
Men i morse eller i förmiddags eller när det var, drömde jag något jag måste använda någon gång. Jag har sällan mardrömmar, och de gånger jag har det, handlar de mest om att någon har möblerat om mitt sovrum och liknande när jag vaknar. Men idag drömde jag om ... zombies!
Jag befann mig i ett gigantiskt hus med en massa trappor. Jag var tydligen den ende levande, och jag jagades av zombies. Plötsligt kom jag in i ett stort kök, och där fanns en skitfet kock. Han hävdade att han var immun mot zombiesmittan, eftersom han var så tjock.
Tydligen var det tryggt i hans kök, för jag lade mig att sova under en filt - men väcktes av ett vrål. Kocken hade blivit zombie!
Jag störtade ut ur köket, kom ut i ett trapphus och kutade nerför trapporna. Kocken var för tjock för att följa efter, men: han lyfte upp en annan zombie och kastade ner i trapphuset! Zombien lampade precis framför mig, och eftersom han ju redan var död, skadades han inte i fallet. Han reste sig upp och gjorde sig redo att attackera...
...Och då vaknade jag.
Oj. En zombie kastar en annan zombie efter sitt offer! Skriver jag ett zombiemanus måste detta vara med!

tisdag 9 juni 2009

DVD: Big Stan

DVD: Big Stan (Nordisk Film)

Avdelningen för märkliga sammanträffanden: dagen innan eller samma dag, jag minns inte vilket, som David Carradine dog, dök den här filmen upp - och Carradine har en stor roll.
Rob Schneider. He's an acquired taste. Jag har kommit fram till att det är ett mognadstecken när man börjar gilla hans filmer. En gång i tiden gjorde han ju sitt bästa för att förstöra JUDGE DREDD - men allvarlig talat, killen är ju skitkul. Kom ihåg klassiker som THE ANIMAL - på pressvisningen satt publiken och stånkade och suckade, medan jag förstås skrattade när Schneider pinkade in sitt revir på en restaurang. Eller THE HOT CHICK.
I BIG STAN är Schneider (även regi) titelns Stan, en stenrik fastighetsmäklare helt utan skrupler som inte drar sig för att sälja en kåk i ett hemskt område till en gammal tant ("You'll be surrounded by negro cock!" säger han till henne, varpå hon ler och skriver på). Detta leder till att han döms till fängelse i tre till fem år - men han måste vänta i sex månader innan han åker in, något hans advokat fixat; advokaten spelas av en strålande M Emmet Walsh.
Efter att ha bråkat med sin fru på en restaurang, går Stan in på första bästa bar för att kröka - utan att veta att det är en gaybar. Där träffar han en gammal kåkfarare som berättar allt om hur det är i fängelse. Enligt killen går allting ut på våldtäkter. Alla våldtar alla. Alltså har nu Stan ett halvår på sig att förbereda sig på våldtäktsorgierna på kåken. Jepp, vi bjuds på bögskämt! Det är ju sällsynt nuförtiden. Stan går in till en tatuerare och frågar om han kan tatuera något runt ringmuskeln som gör att den ser mindre attraktiv ut! Stan ber sin fru köra upp en stor dildo i röven på honom som träning!
Och så börjar han träna kampsport. Han är dock inte nöjd med den utbildningen, han får bara slåss mot barn och får inget svart bälte. Efter att ha åkt på stryk där, kastas han ut i en gränd - och där möter han The Master (Carradine). The Master kan krossa tegelstenar med händerna och köra pekfingret genom plankor - men han är även en kedjerökande, försupen, illaluktande lodis. Stan släpar hem The Master till jättevillan och låter honom bo där till hustruns stora förstret. NU ska minsann Stan lära sig kung fu!
Träningen blir hård. Han väcks fem på morgonen av att The Master kramar ur en bit lever i pannan på honom, han hängs upp i bröstvårtorna, han gymnastiserar med knivar mot pungen, och han bryter fingrar. Men till slut är han kung fu-expert - och redo för det hårda livet på kåken...
Ja, vad ska jag säga? Det här är ju jättekul. I alla fall det mesta. Och David Carradine är fantastiskt rolig.
Men mer än så har jag inte att säga om BIG STAN.
...Men om någon någongång tänker filmatisera GROO THE WANDERER tycker jag att Rob Schneider är självskriven i huvudrollen. Han har ju samma sinnesslöa blick och uppsyn som Groo!

Nya Upplagan! Mäktige Månsson! Ny hemsida!

Tjoflöjt! Nya Upplagan har från och med NU en ny hemsida, som hittas HÄR! På denna kan man läsa flera av tidningens krönikörer - OCH så kan man läsa Mäktige Månsson! Så: hoppa genast dit och LÄS!
...Men glöm för den delen inte bort att plocka upp den riktiga papperstidningen, om du vet var den finns.

Onkel Magnus fyller 75

En läsare bad mig komma ihåg att Kalle Anka fyller 75 år idag, så grattis till honom - och en eloge till den person som döpte Donald Duck till Onkel Magnus när han först gjorde entré i Sverige en gång i tiden. Det måste vara det lamaste namn en Disneyfigur någonsin försetts med!

måndag 8 juni 2009

The Asylum förnekar sig inte

Snart har TRANSFORMERS: REVENGE OF THE FALLEN biopremiär. Och vad kan vi då förvänta oss av The Asylum? Jo, självklart den här - TRANSMORPHERS: FALL OF MAN!

Jag teasar igen...

I veckan ska juninumret av Nya Upplagan gå i tryck. Jag kan inte låta bli att fresta med ännu en ruta ur det überrafflande äventyret med Mäktige Månsson - garanterat att få er att bajsa i byxorna av skräck, fasa och brutal action!



söndag 7 juni 2009

En film jag länge velat se #6

THE DUNGEONMASTER (1985)

När det stormade som värst kring populärmusikorkestern W.A.S.P. i Sverige och Siewert Öholm höll på att implodera, publicerades en notis i Scandinavian Film & Video, i vilken det påpekades att W.A.S.P. minsann medverkar i en fantasyfilm, en lågbudgetproduktion som fanns ute på hyrvideo i Sverige, och så avbildades omslaget - jag vill minnas att filmen var utgiven av Vestron. På den tiden hade jag ännu inte riktigt insett att den enda fantasy som går att konsumera, är sword & sorcery, medan övriga varianter oftast är av ondo, så jag ville se den där filmen. Fast jag hittade den aldrig ute i någon butik.

Nu har jag sett filmen! Och, ja, herregud... Vad är det jag har sett?
Det är en väldigt kort film, drygt 80 minuter, varav nästan tio minuter består av utdragna eftertexter. Och mellan förtexterna och dessa sega eftertexter händer... Ja, vad händer egentligen?


THE DUNGEON-
MASTER är ett slags episodfilm, där episod-
erna hänger ihop. Mer eller mindre. Huvudpersonen är ett datorgeni som heter Paul, och det här var på den där tiden då datorer fortfarande var mystiska mojänger som kunde klara av de mest märkliga saker - man kunde hacka sig in i Pentagon med en Vic-20, men man kunde knappt skicka epost. Paul har ett par datoriserade glasögon (Ugglan Helge-varianten) som pratar med honom och hjälper honom att ta ut pengar ur en bankomat, trots att hans konto är tomt. Hemma i lägenheten har han en superavancerad dator han byggt som han alltid pratar och umgås med, något hans flickvän Gwen inte tycker om. Och det är ju inte bra, eftersom Paul vill gifta sig med Gwen, som för övrigt dansar jazzdans med brudar i glansiga trikåer och fluffigt hår (bra!). Paul får välja mellan Gwen och datorn! Vad ska han ta sig till?

På natten händer det minsann konstiga saker. Paul och Gwen försvinner från sovrummet och vaknar upp i en brinnande sal som ser ut som helvetet. Där väntar Mestema, The Dungeonmaster - och nej, det är inte Blackie Lawless, som jag trodde (det såg ju så ut på omslaget), utan Richard Moll i ond fantasy-outfit och med djävulsröst. Gwen är fastkedjad vid en klippa och Paul har fått på sig något slags märklig kostym. Nu ska Paul bevisa att han är värdig Gwen, eller hur det nu var, och genomgå sju test. Paul är utrustad med ett datoriserat jättearmband som pratar, talar om vad han ska göra, och skjuter laserstrålar, så testerna blir inga större utmaningar.

Paul zappas iväg och hamnar i diverse fantasymiljöer och råkar ut för diverse äventyr och faror - men mycket till äventyr och faror är det inte. Varje episod varar bara ett par minuter, så det hinner förstås inte hända så mycket. Ibland dyker det upp små gummivarelser som ser ut att ha rymt från John Carl Buechlers TROLL, ibland kommer det illasinnade dvärgar i fåniga mössor, på ett ställe får en jättelik stenstaty liv, i ett annat test hamnar Paul i en modern storstad där ha misstas för att vara en seriemördare. Vid ett tillfälle dyker han upp i ett rum med djupfrysta mördare ur historien, som Jack the Ripper, vilka tinas upp...

...Och så har vi den bästa episoden, som heter "Heavy Metal". Jag vet inte varför, men Gwen har blivit kidnappad av W.A.S.P. och hålls fången på scenen, medan bandet uppträder inför en skrikande publik. Jag antar att scenerierna är hämtade ur W.A.S.P.s ordinarie scenshow, så som jag minns det från bilderna i tidningar som Rocket (som Micke Beckman jobbade åt). Gwen står fastspänd i en skrubb och skriker och Blackie Lawless går fram och ska döda henne med en machete, medan bandet spelar slagdängan "Tormentor". Vad ska Paul ta sig till? Jo! Han kommer på att han ska spela ett högt, irriterande ljud! Jajamensan! Så det gör han. Vad händer då? Jo, W.A.S.P. försvinner en i taget i rökmoln. Det ser vansinnigt skojigt ut när trummisen försvinner.

Till slut kommer Paul på att om han brottas med Mestema kan han vinna det hela, så det gör han och kastar ner demonen i en vulkan, och så zappas Paul och Gwen tillbaka till det nu rykande sovrummet. Genast bestämmer sig Gwen för att hon vill gifta sig med Paul.
Märkligt? Ja. Det här är jävligt märkligt. Vad är det här? Gick det här på bio i USA? Vad tyckte folk? THE DUNGEONMASTER är en produktion från Charles Bands gamla Empire Pictures, och manuset bygger på en idé av Band, medan en hel packe människor skrivit och regisserat de olika episoderna: Dave Allen (även effekter), Charles Band, John Carl Buechler (även effekter), Steven Ford, Peter Manoogian, Ted Nicolaou (även redigering), Rosemarie Turko, och minsann om inte huvudrollsinnehavaren Jeffrey Byron också varit inblandad i manuset. För musiken står Richard Band (såklart) i överraskande samarbete med Shirley Walker (BATMAN - THE ANIMATED SERIES med mera), och vem står för fotot om inte allas vår Mac Ahlberg! Detta innebär att THE DUNGEONMASTER förstås ser rätt bra ut.

...Men, men. It doesn't make sense. Filmen funkar inte alls. Den är hur bäng som helst. Men - den är i alla fall inte tråkig! Och så har den 80-talsbrudar i glansiga trikåer som dansar jazzdans, något jag saknar i dagens samhälle.

lördag 6 juni 2009

The Scarab - Sneak Preview Trailer

Häromveckan skrev jag om Brett Kellys film PREY FOR THE BEAST, vilken jag inte tyckte var något vidare. Här är en sneak preview på hans kommande superhjältefilm THE SCARAB.
Figuren The Scarab var en Golden Age-superhjälte som nu hamnat i public domain, och därför kan Kelly använda honom gratis. Fast fan vet varför han vill återanvända en totalt bortglömd figur ingen vet vem det är, när han kunnat hitta på en egen, bättre hjälte själv. Å andra sidan skapade visst Kelly som barn en superhjälte som hette just The Scarab, utan att känna till den gamla figuren.
I vilket fall, dräkten som spikats ihop till den här filmen ser ju hyfsat avancerad ut för att vara till en film med minimal budget. Dock verkar det sämre ställt med mycket annat - miljöerna är ju riktigt vissna för att inte tala om ljussättningen. Även om filmen är billig, behöver den ju inte se billig ut!


Fler spekulationer om Carradine

Håll med om att det är lite spännande och intressant... Så här spekulerar en snubbe som är redaktör för en amerikansk herrtidning:
"The news of his death jolted me badly and the circumstances are like something out of a crime movie. It's not impossible that he was murdered and it was covered up."
...Jo, för varför hittades han annars i garderoben? Eller brukade han strypmasturbera i garderober?
Och här är en liten grej från IMDb:
"Fox has decided to proceed with plans to air next Tuesday's episode of the hospital drama Mental, which features David Carradine as a man who becomes catatonic after being struck by lightning. Washington Post TV columnist Lisa de Moraes said that if the character had become suicidal or if the episode was "suggestive" of anything related to Carradine's death in Bangkok on Thursday, Fox would have pulled it. "Instead," de Moraes noted, "Mental stands to attract more viewers in light of the Carradine news." She added that Fox plans to air "some kind of Carradine RIP" at the end of the broadcast."

DVD/TV: Ivanhoe

DVD/TV: IVANHOE (Sony Pictures)

Svenskar är ett märkligt folk när det gäller TV och underhållning. Många av oss växte ju upp med bara två TV-kanaler - eller till och med bara en (och så fanns det vi privilegierade som även kunde se dansk TV). Detta ledde ju till att "alla" hade sett vad det nu var som visats dagen innan, och vi fick förstås nöja oss med att se de program och filmer ett par personer valt ut som lämpliga för svenska folket. Den abslolut populäraste TV-serien någonsin på svensk TV är ju FAMILJEN MACAHAN! I USA är det få som kommer ihåg den serien, även om det var den då dyraste TV-serie som producerats. För amerikaner är James Arness synonym med sheriff Matt Dillon i KRUTRÖK och inte Zeb Macahan. En av de vanligaste frågorna jag får från läsare är "När kommer MACAHAN på DVD?" (Presskillen på nystartade DVD-bolaget Spiderbox Entertainment låter meddela att Coop (!!!) sitter på Skandinavienrättigheterna, vilket låter hur bisarrt som helst)

En annan älskad TV-serie är DEN OSYNLIGE MANNEN, som floppade i USA och bara producerades i en säsong. Konstigheterna fortsatte in på 90-talet, då Joe Penny som spelade Jake i RÄTTVISANS MÄN (JAKE & THE FATMAN) röstades fram som årets utländska TV-personlighet av Aftonbladets läsare, ett faktum David Letterman tyckte var hejdlöst roligt när han vann priset och läste upp tidigare vinnare i ett av sina program.

Och så har vi då TV-filmen IVANHOE från 1982.

När jag var liten fick jag Walter Scotts roman "Ivanhoe - Den svarte riddaren" av min morfar. Jag tror att utgåvan var från 40-talet och den stod i mormor och morfars tobaksdoftande bokhylla. Jag hade altid varit fascinerad av dess omslagsmålning; en riddare i tuff, svart rustning och tornérspel. En dag fick jag alltså boken och morfar textade prydligt mitt namn på försättsbladet. Så, när de andra ungarna i min lågstadieklass tragglade sig igenom böcker om att mor är rar och far är en orm, läste jag "Ivanhoe". Fast det gick inte så jävla bra. Småkillar brukar sällan ta sig igenom tegelstenar författade på 1800-talet.

Men det är möjligt att jag redan hade sett filmen från 1952 med Robert Taylor som Ivanhoe och Elizabeth Taylor som Rebecca (jag trodde dessa Taylors var syskon), och med Joan Fontaine och George Sanders. I vilket fall var det en av mina favoritfilmer när jag var barn och den gick ibland som söndagsmatiné på TV. Det här var ju på den tiden då cowboys, Tarzan och riddare fortfarande gick hem hos barn. Det fanns flera scener i denna film i knalliga färger som etsade sig fast, från inledningen där Ivanhoe sitter till häst utanför ett fönster och sjunger en ballad och någon där inne tömmer ut en hink vatten över honom, fram till den avslutande tvekampen mellan Ivanhoe och den slemme Brian de Bois-Gilbert - just den striden tyckte jag var ruskigt spännande, i synnerhet som den började med att de valde vapen - en hade yxa, den andre spikklubba. När jag som vuxen såg om filmen, kom jag fortfarande ihåg ljudet av tillhyggena som dunkade in i sköldarna.

Men så kom då den där TV-filmen 1982. Den måste ha visats på svensk TV ganska tidigt på året och direkt efter den engelska premiären, eftersom jag minns att jag tyckte det var konstigt att de redan hunnit göra en storfilm 1982 (att den spelats in året innan tänkte jag förstås inte på. Jag var korkad på den tiden). Riktigt vad som hände vet jag inte, men plötsligt blev det en tradition att SVT skulle visa den här filmen varje nyårsdag i flera år framöver. Under hela 80-talet for min familj tillsammans med en annan familj till Lindvallen och åkte skidor över nyår, och på nyårsdagen skulle det tittas på IVANHOE. Jag kommer i synnerhet ihåg ett år, då Anders var i sjuårsåldern och enbart intresserad av sport. När Robin Hood och hans armé stormar slottet, kom Anders in och frågade "Vilket lag leder?".

Och så har vi den där Anthony Andrews. Han blev något av en sexsymbol. Fan vet varför. Jag tycker att han ser stelopererad ut. Snacka om stiff upper lip! Min syrra tyckte han var skitsnygg, medan min moster avfärdade honom som "tvåltolle". I min familj går Anthony Edwards fortfarande under epitetet "Tvåltollen". Under några år dök Andrews upp i en del andra hjälteroller, bland annar fjollade han runt och skanderade "They seek him here, they seek him there" som Röda Nejlikan.

IVANHOEs bad-guy Brian de Bois-Gilbert spelades av den då okände Sam Neill, som innan gjort arthouse-skräckisen POSSESSION, och det här var väl strax innan han blev mästerspionen Reilly på TV. Det är lite lustigt att Neill blev den stora stjärnan, medan många av de andra medverkande försvunnit eller glömts bort (Anthony Andrews, Olivia Hussey, Lysette Anthony) eller till och med dött (James Mason, fast han dog ganska omgående när filmen var klar).

Redan 1982 hade jag två stora invändningar mot IVANHOE. För det första tar han på sig en ljusblå rustning. En blå! Herregud, han är ju för fan den svarte riddaren! Jag menar, hur fan ser det ut när den mystiske svarte riddaren gör heroisk entré, och så är han blå! Riddarsmurfen! Och den andra invändningen var förstås att Wilfred of Ivanhoe (som förresten har 80-talsfrisyr) väljer fel brud på slutet. Det tyckte jag även i 50-talsversionen, men det är värre i den här filmen. Storyn går ju ut på att vår hjälte är kär i både den fattiga judinnan Rebecca (Hussey) och den rika Lady Rowena (den då tonåriga Anthony), fast han är ju mer kär i kalaskexet Rebecca förstås, men han kan ju inte ha ihop det med en judinna. Så han väljer Rowena, och det är obegripligt. Lysette Anthony är blond och vän och, tja, hon påminner om en skär fis. Varje nyårsdag när man såg filmen, hoppades man att Ivanhoe äntligen skulle välja rätt, men icke! Han tillbringade säkert resten av livet med att titta på ALLSÅNG PÅ SKANSEN medan Rowena planerade parmiddagar.

Vad finns det för andra människor i rollistan? Främst återfinns den allestädes närvarande John-Rhys Davies, redan på den tiden var han med i alla filmer som gjordes. Rickard Lejonhjärta spelas av Julian Glover. Mest ihågkommen är väl hovnarren Wamba (George Innes), mest för att det är han som klär ut sig till munk och säger "Pax vobiscum" för att ta sig in på slottet. Tack vare alla eviga  repriser, har ju "Pax vobiscum" blivit ett bevingat uttryck i Sverige.

Efter ett antal år slutade SVT att visa IVANHOE. Genaste snappade TV3 upp den för att fortsätta med nyårstraditionen. Jag såg den på TV3 för några år sedan, efter att inte ha sett filmen på flera år - för jag var rätt trött på den. Nu är det möjligt att jag har fel här, men jag inbillar mig att filmen har varit censurerad de senaste gångerna jag sett den. Kan detta stämma? Det skulle i så fall vara scenerna där James Mason torteras och Wamba brinner upp (sorry, om du nu inte sett filmen, men jo, Wamba brinner upp). Och det är ju ett oskick att klippa och ha sig.

Ni noterar kanske att jag inte skriver om vad IVANHOE handlar om. Nej, varför ska jag göra det? Ni har ju alla redan sett filmen - många av er en hel massa gånger. Men nu finns den alltså på DVD (birollsinnehavaren James Mason har fått top-billing), så att ni kan se den när ni vill, med perfekt bild, utan reklamavbrott och utan eventuella censurklipp. Men med tanke på att hela svenska folket redan sett filmen, ter sig Sonys baksidestext minst sagt märklig: "(Skådespelarna) bjuder på en version av IVANHOE som du aldrig sett den förut!" Hallå? Vad menas? Däremot finns det en massa andra versioner jag aldrig sett förut. Det finns ett par miniserier och TV-filmer från 90-talet. Åtminstone en av dessa finns på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. Och jag ser gärna att klassikern från 50-talet kommer på DVD, om den nu inte redan finns därute någonstans. Men mest av allt vill jag att TV-serien med en ung Roger Moore släpps!

Så - tycker jag något om IVANHOE från 1982? Jag har en farlig massa att berätta om fenomenet Ivanhoe, men gillar jag filmen?

Jodå. Den är väl helt okej. Som sagt, filmen stod mig efter ett tag upp i halsen. Men visst är det här ett välgjort, påkostat och underhållande äventyr (Bondveteranen Vic Armstrong ansvarade för stunten), om än aningen segt med sina två timmar och sjutton minuter. Det är trevligt på ett gammaldags sätt. För mig känns det som om 1982 var nyss, men det är ju faktiskt 27 år sedan. Och, well, they don't make 'em like this anymore.

fredag 5 juni 2009

David Carradine (igen)

Det trillar in fler uppgifter om Carradines död. Jag snor följande kommentar från min gode vän MJ Simpson:

"With condolences to those who knew Carradine, I feel the following is worth noting, in respect of Jim's comment that 'his alleged suicide seems totally from left field'.

The initial BBC report was that he was naked with 'a rope tied around his neck and genitals'. This was subsequently changed to 'a rope tied around his neck and other parts of his body.'

If the initial report is true, it suggests autoerotic asphyxiation gone wrong rather than suicide. Neither is a nice way to go, neither is a pleasant discovery for friends and family."

Mäktige Månsson Returns!

Snart kommer juninumret av Nya Upplagan, och vad innehåller det, om inte Mäktige Månssons återkomst! Ett avsnitt som bjuder på toppraffel av sällan skådat slag! Här bjuder jag på en liten teaser...
(Bild: Jimmy Wallin)

DVD: Strippers Vs Zombies

DVD: STRIPPERS VS ZOMBIES (Noble Entertainment)

Det var inte alltför längesedan jag recenserade ZOMBIE STRIPPERS och gav den en sketen dvärg i betyg. Problemet med ZOMBIE STRIPPERS var att den förvisso hade en kul idé, men en makalöst obegåvad manusförfattare/regissör/kameraman (samme kille gjorde allt), och aaaningen för mycket pengar i den låga budgeten; pengar klanten bakom filmen inte kunde hantera, och varav en del gick till "namn" som Jenna Jameson och Robert Englund. Filmen är extremt tråkig och illa gjord.
Men STRIPPERS VS ZOMBIES (som heter ZOMBIES! ZOMBIES! ZOMBIES! i USA) då? Hur är den? Och vad är det? Är den ovetande gjord samtidigt som ZOMBIE STRIPPERS? Eller är den tänkt som en snabb cash-in på den "större" ZOMBIE STRIPPERS? Fan vet, men jag såg i alla fall en liten poster för STRIPPERS VS ZOMBIES i Eurocinés bås i Cannes förra året ("Nej, det är inte vår film, men jag känner killarna som gjort den och de frågade om de fick sätta upp en affisch hos mig").
STRIPPERS VS ZOMBIES har riktigt rejält låg budget. Några stjärnor syns inte till - den enda jag kände igen, var Tiffany Shepis, men Tif är bara med lite i prologen, som är en film i filmen - hon dödar zombies med skridskor. Enligt DVD:ns baksidestext är Jessica Barton en Playboybrud och Hollie Winnard från någon realitysåpa som heter SKÖNHETEN OCH ODJUREN, men det säger inte mig ett dugg.
Annars är det här ZOMBIE STRIPPERS en gång till. Detta är i princip exakt samma film. Fast med en stor skillnad:
STRIPPERS VS ZOMBIES är skitkul och underhållande!
Regissör Jason Matthew Murphy och de andra bakom filmen gör sitt bästa med de små resurserna; de är kreativa och har uppenbarligen haft kul. Filmen handlar om att en forskare råkar uppfinna supercrack som förvandlar den som röker det till en zombie. En hora får i sig några puffar och börjar genast äta på folk, som zombifieras. Den inte speciellt stora zombiehorden sätter efter några fikande strippor, vilka flyr och gömmer sig på en strippklubb. Där måste de försvara sig med vad de har till hands.
Filmfotot är lite rudimen-
tärt, men inte lika stendött som i ZOMBIE STRIPPERS. Skådespeleriet håller ungefär normal porrfilmsklass, liksom dialogen. Helt hopplöst är det inte. Splatter- och våldsscenerna är allt annat än övertygande, men de är gjorda med glatt humör och blodet sprutar friskt. Det blir lite hagelskott och spett genom huvud och ögon som trillar ut, för att inte tala om exploderande zombies. Bäst är när en strippa och en kille letar efter vapen och hon hittar en motorsåg, medan han bara får tag på en motordriven kantsax. Resultatet blir inte så bra med det sistnämnda, men strippan lyckas bland annat skiva av ansiktet på en zombie. Just det, här figurerar även en zombie som får en stilettklackad sko i skallen.
Det enda det inte finns specielt gott om i filmen är striptease och nakenscener. Det känns nästan som om de glömt bort detta.
Jag märker att jag nog är lite för positiv till STRIPPERS VS ZOMBIES. Men skitsamma. Det här är den första DVD-skräckis jag sett på länge som inte är seg och tråkig. Jag drar till med ett litet överbetyg.
Under eftertexterna spelas en raplåt vars text återger handlingen i filmen.

torsdag 4 juni 2009

David Carradine är död!

Extremt oväntad och omskakande nyhet. 72-årige David Carradine har hittats död på ett hotellrum i Thailand, där han skulle spela in en ny film. Jösses!
Och uppgifterna går isär. Enligt vissa har han hängt sig!
David Carradine tillhör de ytterst få som skådespelat både för Ingmar Bergman och Mats Helge Olsson. Tor Isedal bör väl också tillhöra den skaran.
Här och här finns korta rapporter.
Ikväll åtar sig ALLA att se om DEATH RACE 2000!

Bio: Last Chance Harvey

Dustin Hoffman är den ensamstående Harvey Shine, en halvmisslyckad musiker som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Han har lite problem med karriären och väntar på ett viktigt besked - men han måste också flyga till London, där hans dotter ska gifta sig.
Parallellt får vi följa Emma Thompson som Kate Walker, en ensam kvinna som jobbar på Heathrow och som har problem med sin ständigt ringande och otroligt ensamma morsa (som dessutom inbillat sig att hennes polske granne är styckmördare, eftersom han grillar i ett skjul i trädgården). Kates hurtiga arbetskamrat försöker ständigt para ihop Kate med karlar och få ut henne.
Harvey och Kate möts ett kort ögonblick på Heathrow innan han hastar iväg till ett hotell dottern bokat åt honom. Det är bara det att han är den ende som ska bo där - Harveys exfru har hyrt ett hus alla andra gäster bor i. Och inte nog med det, det visar sig att dottern vill att hennes blivande styvfar (James Brolin! Fast utan skägg...) ska leda henne till altaret, och inte Harvey. Detta gör Harvey nedstämd, och direkt efter bröllopet tänker han flyga tillbaka till New York och strunta i bröllopsfesten.
Han far till Heathrow - och missar sitt plan. Nästa går först dagen därpå. Och till råga på allt ringer de från New York och berättar att han förlorat sitt jobb. Så - rejält nerstämd lufsar Harvey in på en bar på flygplatsen för att trösta sig med sprit, och där sitter - just det! - Kate och är lite sur och läser en bok. De börjar prata. Och prata. Och fortsätter prata. Och han följer med henne in till London igen. Hon tycker att han verkligen måste gå på bröllopsfesten och han tvingar henne att följa med. Och efter det pratar de mer. Harvey har fått sin sista chans och den här gången verkar han lyckas.
Jag vet inte, men jag börjar väl bli gammal, som mer och mer uppskattar sådana här filmer. Intelligenta dramer om medelålders människor - fast Hoffman är väl i övre medelåldern, minst sagt. Jag antar att LAST CHANCE HARVEY är en typisk historia av det slaget som kallas "bitterljuv" - ett ord jag aldrig använt, eftersom jag aldrig behövt det. Visst har vi sett storyn förr och det är en klassisk liten kärlekshistoria med en del småroliga inslag och framför allt med utsikter om ett lyckligt slut. Trevligt på alla sätt, alltså. Men skådespelarna gör Joel Hopkins (manus och regi) film till något mer.
Större delen av LAST CHANCE HARVEY består av att Dustin Hoffman och Emma Thompson diskuterar. Ibland sitter de ner. Ibland promenerar de. Men det är en njutning att se två utomordentliga skådespelare hantera den intelligenta, välskrivna dialogen (att jämföra med ANTICHRIST, som jag såg direkt efteråt, och i vilken huvudpersonerna kämpar med den tillgjorda, knöliga dialogen). Harvey och Kate må vara misslyckade på flera sätt, men de framstår som väldigt sympatiska och förtjänar en ny chans - och varandra. Även om han väl är runt tjugo är äldre än hon.
Fast det roligaste med LAST CHANCE HARVEY är filmaffischen: på den syns det minsann inte att Hoffman är huvudet kortare än Thompson!






(Lite väl snällt betyg till en sådan här bagatell, men vaffan, solen skiner)
(Biopremiär 5/6)

onsdag 3 juni 2009

DVD: The Midnight Meat Train

DVD: THE MIDNIGHT MEAT TRAIN (Nordisk Film)

"Jag har skådat skräckens framtid, dess namn är Clive Barker," trumpetade Stephen King för, ja, vad kan det vara - 25 år sedan? Då gick Barker under epitetet "ung skräckförfattare" och "Stephen Kings arvtagare". Ung var han väl, och King var kanske i min ålder då. Idag är King en bit över 60 medan Barker knappast kan betraktas som ung - även om han fortfarande ser rätt pojkaktig ut.
Men hur blev det egentligen med det där om skräckens framtid? Njä, jag vet inte riktigt. Sedan han slog igenom har väl Clive Barker varit ett respekterat namn. Men vad har han egentligen gjort? Och har det varit bra? Jag minns när jag först hörde talas om honom i mitten av 80-talet och beställde ett par volymer av hans "Books of Blood"-samlingar. Sedan kom den första HELLRAISER-filmen, som jag tyckte var otroligt bra, för att inte tala om uppföljaren HELLBOUND: HELLRAISER II. Någonstans däremellan hade jag nog också sett RAWHEAD REX, denna fantastiskt usla monsterfilm efter en Barkerhistoria, och jag konstaterade att jag ju faktiskt även sett den allra första Barkerfilmen; UNDERWORLD (aka TRANSMUTATIONS), utan att veta om det. En enastående dålig film. Det var ju först HELLRAISER som etablerade hans namn. Det började komma serietidningar baserade på Barker historier och universa, och jag köpte mycket av det som publicerades.
Barker själv verkade bara göra mindre och mindre. Hans tegelstenstjocka romaner var väl mer fantasy än skräck, och han var långt ifrån lika produktiv som King. Regisserade gjorde han heller inte så ofta; det blev den rätt fåniga NIGHTBREED och den ganska misslyckade LORD OF ILLUSIONS; annars verkar Barker nöja sig med att producera eller bara sätta sitt namn på affischen eller DVD-omslaget. Idag är det sällan jag tänker på Barker eller funderar på att läsa något han har skrivit, och HELLRAISER-filmerna har jag omvärderat. Inte bara för att de fått alldeles för många idiotiska lågbudgetuppföljare, som inte har något med serien att göra - av allt att döma har manus skrivits om för att få in Doug Bradley i fem, tio minuter som Pinhead, så att man kan skriva HELLRAISER i titeln. Nej, jag upptäckte snarare att hela mytologin är lite ... poänglös. Det är liksom bara ett enda stort varför. Vad håller egentligen Pinhead och de andra cenobiterna på med? Varför då? Vad leder allt till? Visst, en del tjusiga scenerier, men inte mycket mer - om man inte är sadomasochist. Jag gissar att det här väl bara är ett sätt för Barker att få utlopp för sina egna sexuella lustar. Jag fick en gång en kassett från Redemption med THE FORBIDDEN och SALOME; två studentfilmer Barker regisserat en gång i tiden. I dem kan man se en naken Clive Barker med ståfräs dansa omkring i diverse homoerotiska situationer.
Det var alltså längesedan sist, men här har vi en ny skräckfilm baserad på en av Barkers noveller i "Books of Blood", producerad av författaren, men regisserad av en viss Ryuhei Kitamura, medan Jeff Buhler står för manus. THE MIDNIGHT MEAT TRAIN. Tuff titel. Jag minns dock inte om jag läst novellen. Filmversionen - från Lionsgate (förstås) - hade ett kort liv på amerikanska biografer och här i Sverige dumpas den direkt på DVD.
Bradley Cooper från ALIAS på TV, och som börjar få en rätt fin och välförtjänt karriär, spelar en fotograf som under en nattlig promenad får se en ung tjej attackeras av ett gäng i tunnelbanan. Han räddar henne och hon hoppar ombord på ett tåg - för att senare figurera i pressen som mystiskt försvunnen. Nog för att hon är försvunnen, alltid: allas vår favorithårding Vinnie Jones är en brutal slaktare och seriemördare i kostym som häckar just på detta nattliga t-banetåg. Han spankulerar av och an i vagnarna, och kliver det ombord någon, plockar Vinnie fram sin köttklubba och bankar sitt offer så att blodet sprutar - ja, ibland så hårt att huvudet far av, eller så att andra kroppsdelar lossnar. Det vetefan hur det går till. Ted Raimi dyker upp i en scen, han står och pratar i kanske en minut, innan Vinnie Jones smyger upp bakom honom och utför det gamla banka-någon-i-bakhuvudet-så-att-höger-öga-ploppar-ut-tricket. Slut på Teds insats i filmen.
Cooper, som förresten jobbar för Brooke Shields i filmen, får syn på Vinnie och smyger efter och tar bilder, och han berättar för sin flickvän och polisen, men ingen tror på honom. Cooper blir mer och mer besatt. Vinnie blir mer och mer våldsam. Det slaktas hej vilt. Vad är det som försiggår? Vad är det för skumt tåg? Är verkligen föraren i maskopi med Vinnie? Det hela leder fram till en väldigt Barkersk upplösning - och nej, it doesn't make sense. Dumt, krystat och långsökt. Det är ju det som är skillnaden mellan King och Barker: King är antagligen vår tids främste skildrare av amerikansk medelklass och hans romaner har trovärdiga människor i till stor del trovärdiga situationer. Barker har en tendens att vara lite för far out.
Fram till det taskiga slutet och den förutsägbara slutknorren får vi en del riktigt bra splatter, filmen är kompetent gjord och Bradley Cooper är ju en sympatisk kille. Men det hela är totalt spänningsbefriat och lite småtrist. Det är långt ifrån lika tjoflöjt som MY BLOODY VALENTINE 3D, och det är inte lika fantasifullt som de två första HELLRAISER-filmerna. Dock har jag de senaste dagarna sett en del betydligt sämre direkt-på-DVD-splatter, så jag ger väl THE MIDNIGHT MEAT TRAIN ett halvhjärtat okej.
...Och aldeles just nu slår det mig att den bästa film baserad på Barkers verk, förstås är CANDYMAN - varför glömde jag bort den?

Bio: Antichrist

Lars von Trier är en fjönt. Det har jag tyckt länge nu. Jag kan erkänna att jag tyckte han var cool ungefär när han gjorde RIKET och de tidiga filmerna. BREAKING THE WAVES var väl okej. Därefter tycker jag att hans produktion är vedervärdig - även om jag inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA. DANCER IN THE DARK? Trams. Dogme 95? PR-jippo för von Trier. Och det är ju i stort sett vad det hela handlar om. Von Trier marknadsför sig själv på olika kreativa sätt. Jag är fortfarande övertygad om att IDIOTERNA inte var hans egentliga film det år den tävlade i Cannes. När regissören och hans skådisar gick uppför röda mattan till galapemiären, filmade de varandra med videokameror. Jag tror att DET var den riktiga filmen. Filmen om hur de fick skämtet IDIOTERNA att gå hela vägen till Cannes. Och DOGVILLE och MANDERLAY? Kom igen - de är ju fullkomligt osebara. Fast DOGVILLE hade kanske funkat som riktig film i riktiga miljöer.
ANTICHRIST var årets skandalfilm i Cannes. Det brukar ju finnas en eller två sådana varje år i Cannes. Enligt uppgift buade stora delar av publiken, och på en presskonferens, som tydligen var kaotisk, bad en engelsk journalist von Trier att försvara varför han gjort filmen. Von Trier hävdade att hade inte behövde försvara eller motivera någonting, han gör som han vill, vilket han förstås har rätt i. Han sa även att han är världens bäste regissör, vilket han har mindre rätt i.
Filmen anses vara provocerande. Och ja: den ÄR provocerande. Den är provocerande DÅLIG, det är vad den här! Herrejävlar, vilken skit det här är! ANTICHRIST är låååångtråååkig och überpretentiös.
Willem Dafoe och Charlotte Gains-
bourg har sex i duschen i en prolog. I slooow-moootion. Den tar cirka en minut innan första inklippet på pumpande könsorgan. Ricky Bruch-tricket, alltså. Fast i sloooow-mooootion. Det är sådant von Trier kommer undan med och kallar "konst", och arthousekretsen tror honom. Själv kallar jag det spekulation, vilket det ju är. Medan paret gökar, trillar deras lille som ut genom ett fönster. I slooooow-mooooootion. Ungens död leder till att Gainsbourg blir knäpp. Hon skakar och frustar och skriker och bär sig åt, men lugnar sig lite när Dafoe sätter på henne, vilket han inte kan göra hela tiden, så de åker ut till en stuga djupt inne i skogen för att ägna sig åt terapi.
Där blir kvinnan (rollfigurerna heter ingenting) allt knäppare. Alldeles för ofta ses hon gå omkring i den dimmiga skogen. I sloooooow-moooootion. Mannen knatar omkring i naturen han med, och får se en massa djur och deras ungar som råkar illa ut på olika sätt. En fågelunge trillar ner från ett träd. En räv ser ut att slita ut ett foster från sin egen mage, men jag är inte säker. Dock börjar räven prata. Hm.
Kvinnan bli ÄNNU knäppare och så blir det våldsamt och det borras och köns-
stympas och det är naket och masturbation i skogen och, tja, kvinnan vet hur en slipsten ska dras. Bokstavligt talat. Allt detta varvas med religiöst svammel och gamla myter och bilder på kvinnomord och häxbränning och symbolik, och jag ska inte ge mig på att försöka analysera det. Den amerikanska och brittiska marknaden ska censurera och klippa om ANTICHRIST för att göra den snällare och mer "katolsk". Vad nu det är. Själv är jag totalt ointresserad av vad von Trier vill säga. Om han vill säga något. I det knappa pressmaterialet läser jag att det ska handla om kampen mellan könen, naturens inneboende ondska och kvinnans ondska som förvildas. Jaha. Filmen kan också handla om hur von Trier försöker chocka för sakens skull. Men filmen är för tråkig för att uppskattas av en publik som gillar att chockas - och här i Sverige går det inte att provocera med religiösa aspekter.
Charlotte Gainsbourg fick pris som bästa skådespelerska i Cannes. Det förvånar mig inte, skrikande, hysteriska fruntimmer indränkta i blod verkar gå hem där - jämför bara med Isabelle Adjani i POSSESSION, 1981, som även hon blev bästa skådespelerska i en pretentiös skräckfilm. Fast jag vill inte kalla ANTICHRIST "skräckfilm". Den är snarare ... ingenting. Mög. Det är vad det är. Mög. Trots att den är filmad av samme kille som fick en Oscar för fotot till SLUMDOG MILLIONAIRE! Filmen är väldigt teatral och här finns förstås inte en enda naturlig replik.
ANTICHRIST är gjord med pengar från DR, SVT, Danska Filminstitutet, Svenska Filminstituet, Nordisk Film, Tyskland, Polen, med mera. Det är alltså våra skattepengar som pumpats in i det här.





(Biopremiär 5/6)

Josh Brolin som Jonah Hex - första bilderna!







tisdag 2 juni 2009

Bio: Terminator Salvation


1984. Märkligt att jag kommer ihåg det, men när jag frågade en klasskamrat om han ville hänga på och se TERMINATOR, svarade han "Nej, de bara köttar varandra hela tiden". Jag tyckte det var ett märkligt svar av en sextonårig kille. Vem ville väl INTE se Arnold Schwarzenegger kötta folk 1984? Fast det blev av någon anledning aldrig av att jag såg TERMINATOR på bio, jag minns inte varför. Och Filmkrönikan på TV sabbade ju en hel del när Torsten Jungstedt visade hela slutet på filmen! Sedan dess får TV-redaktörer inte själva välja klipp till sina program.
Samma dag filmen släpptes på video, hyrde jag den tillsammans med en moviebox. Och ja, den var ju precis så bra och häftig jag ville den skulle vara. Och på sätt och vis var den ju först. Ibland känns det som om actionfilm handlar om före och efter TERMINATOR, som att den var den första riktiga fläskactionfilmen. Den made muskler, stora vapen och var glassigt ljussatt; jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Den kändes modern. Dock var det ju verkligen en lågbudgetfilm, vilket syns än mer idag - specialeffekterna med alla rymdskepp och robotar är lite väl mycket Dinkey Toys. Men det är ju fortfarande en väldigt bra film, byggd på en smart idé.
De första bilderna ur TERMINATOR 2: DOMEDAGEN såg jag i den kortlivade engelska skräcktidningen Fear. Jag vill minnas att jag satt på en av mina två balkonger (vilket jag hade på den tiden). Själva filmen såg jag på sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Stor biograf, maffig film. Egentligen var den väl inte bättre än originalet och jag vet att en del inte gillade att Arnold plötsligt är en snäll robot, men visst är det en fläskig, underhållande och smart film - även om jag nog alltid retat mig lite på Edward Furlongs untseende.
TERMINATOR 3 var den första av filmerna jag recenserade. Jag kallade den "ångvältsaction" och gav den en trea i HD. Den var ju inte lika bra som föregångarna, men ändå helt okej - det var ju liksom trots allt Arnold som en Terminator. Och en snygg norska som fienden. Roligast med den här filmen, var att Arnold himself och effektmakaren Stan Winston (som dog häromåret) gjorde promotion för filmen på trottoaren utanför hotell Carlton i Cannes! Skitkul - nästan som om de var desperata att få folk att se filmen.
TV-serien THE SARAH CONNOR CHRONICLES har jag bara sett första kvarten av - jag började göra något annat under första reklampausen. Dessutom tyckte jag det såg billigt och visset ut. Jag återupptog aldrig tittandet. Men vem vet, det är kanske en bra serie?
Okej, här har vi så den fjärde filmen. Av någon anledning verkade många fans och kritiker ha bestämt sig för att inte tycka om filmen redan innan de sett den. Detta beror inte enbart på att regissör den här gången är McG - fånigt namn på killen som gjorde CHARLIES ÄNGLAR-filmerna, varav den första ju är fantastiskt bra. Men en kille som McG påstods inte klara av att göra en mörk film som T4 skulle bli. Dessutom siktade man på en PG-13-åldersgräns för att få en större publik. Med andra ord, inget blod och inga repliker som "Fuck you, asshole". Och så skulle ju inte Arnold vara med. Det fanns även en massa andra skäl till att få förhand döma ut den.
Efter att ha sett filmen konstaterar jag att det finns flera skäl till att inte vara speciellt begeistrad, men inga av de jag räknade upp ovan.
Nog för att TERMINATOR SALVATION är mörk, alltid. Väldigt mörk. Det här är MAD MAX med robotar och utan något som helst hopp i sikte. Filmen börjar år 2003 med att en Marcus Wright (Sam Worthington) sitter i sin dödscell, då cancersjuka Helena Bonham Carter (i ett phone in performance) kommer och får Marcus att skriva på för att donera kropp och organ till forskning. Sam avrättas medan förtexter rullar, och sedan är det 2018. Rebeller och robotar fajtas som fan i ödemarken, frälsaren John Connor (Christian Bale) poserar tufft med stora vapen. En bomb briserar, Connor är den ende överlevande och flyr i helikopter, och när röken skingrats kliver plötsligt Marcus upp ur hålet i marken. Lika ung som han var när han avrättades. Kan vi våga gissa att han är en Terminator utan att veta om det? Ja, det kan vi.
John Connor måste leta upp Kyle Reese (Anton Yelchin), en tonåring som dessutom råkar vara Connors far, på grund av den udda kombinationen tidsresa och kåthet. Men Marcus hittar Reese först. Reese häckar ensam tillsammans med en liten stum flicka och de tre upplever äventyr, innan Reese och flickan tillfångatas av robotarna. Då träffar Marcus rebellen Blair (Moon Bloodgood - fantastiskt namn!) och de fattar tycke för varandra och räddar varandras liv och har sig, och självklart är hon inte bara snygg, utan även skittuff. Men när de uppdagar att Marcus är robot blir det minsann annat ljud i skällan. Dock är han ju en snäll robot och faktiskt den ende som kan hjälpa Connor att hitta och befria Kyle Reese, punkt, punkt, punkt...
Det största problemet med TERMINATOR SALVATION är att den inte är speciellt engagerande. Det är en fruktansvärd massa action precis hela tiden - jag lovar, det är högljutt och packat med så mycket explosioner, eldstrider och slagsmål att det mer eller mindre känns som en enda lång actionscen (och att det här är PG-13). Men det är lite svårt att bry sig. Nu är handlingen inte originell längre - och det är inte så mycket handling den här gången. Det hela ska i princip leda fram till den första filmen, då Connor skickar Reese till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor.
Ett annat problem är att rollfigurerna är rätt osympatiska. John Connor är inte mycket till hjälte - och Christian Bale är så hård och sammanbiten, att han framstår som robot själv. Dessutom är nog Sam Worthingtons roll i filmen större. Men han är inte heller helt igenom sympatisk. Det är väl bara Moon Bloodgood som kan skapa lite engagemang. Därför blir McG:s film rätt tjatig. Öronbedövande och tjatig. Och mörk och dyster. Faktum är att TERMINATOR SALVATION faktiskt mer får mig att tänka på Cannons gamla AMERICAN CYBORG: STEEL WARRIOR än på tidigare TERMINATOR-filmer.
Det positiva är att det handlar om en snygg film med fantastiska effekter. Det är verkligen inga leksaker den här gången och robotarna och maskinerna har aldrig sett bättre ut. Och självklart är actionscenerna utmärkta. Det är även kul att återse Michael Ironside i en liten roll och att man digitalt klistrat Arnolds ansikte på en vresig Terminator som fajtas med Connor. Och Danny Elfman med stor orkester tolkar Brad Fiedels klassiska musik.
Synd bara att man inte riktigt bryr sig.
För övrigt har jag ätit middag med Franco Columbu; Arnolds kompis som bland annat spelade den vilt skjutande Terminatorn som kliver in hos rebellerna i den första filmen.

(Biopremiär 3/6)

måndag 1 juni 2009

Kommentarer

Ett par läsare har under månaden hört av sig och undrat varför jag inte har publicerat deras kommentarer. Det undrade jag också, eftersom jag inte sett kommentarna. När någon skriver en kommentar, får jag ett mail om detta. Men så verkar bara ske i 95% av fallen. Nu upptäckte jag att jag hade några ogranskade kommentarer, vilket bara syntes på min startsida på Blogger. Där är jag inte så ofta.
Tänkte bara påpeka detta ifall någon undrar.