söndag 21 juni 2009

Bio: The Proposal

Dags för lite romantik och kärlek, så här i midsommartider. Det har ju varit lite dåligt på den fronten på sistone - FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR var inget att pryda midsommarstången med, och jag kan inte komma på någon annan kärleksfilm eller romantisk komedi jag gillat på ett bra tag. Det skulle väl vara gränsfallet LAST CHANCE HARVEY, då. Men jag gillar ju romantiska komedier. Jag är lite blödig på den fronten. Jag gillar karate, monster, prisjägare i vilda västern, motorsågsmördare, vigilantes - och filmer om omaka par som smågnabbas genom en hel film för att slutligen få varandra på slutet. Vilket är precis vad THE PROPOSAL handlar om.
Nu hade jag råkat läsa ett par negativa recen-
sioner av filmen innan jag såg den. Förvisso skrivna av recensenter jag sällan håller med, men ändå. Jag förväntade mig det värsta, som ännu en o-rolig och o-romantisk komedi à la flickvänner från förr. Dessutom har THE PROPOSAL Sandra Bullock i huvudrollen. Henne tror jag mig inte ha sett på länge, och ett tag var jag trött på henne. Jag kommer ihåg när jag var på en förhandsvisning av den rätt vissna, amerikanska nyinspelningen av THE VANISHING; SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN, alltså. Det enda vi kom ihåg och pratade om efteråt, var den där söta tjejen som försvann i början. Direkt efter det blev Bullock stjärna, och jag gillade henne - i synnerhet i DEMOLITION MAN. Men efter ett tag började jag irritera mig på henne och hennes lite förkylda röst. Jag vet inte riktigt varför. Kanske mest för att filmerna inte var speciellt bra - även om jag gillade MISS SECRET AGENT. Det var väl bara jag som gillade den. Uppföljaren har jag inte sett.
THE PROPOSAL börjar, och där sitter Sandra Bullock på en träningscykel - och jag kände genast att, jösses, vad var det jag hade emot henne? Titta på tösen! Hon är ju vacker som en ... Okej, nu kommer jag inte på någon bra liknelse, men ändå. Här spelar hon Margaret, chefredaktör eller något i den stilen på ett bokförlag i New York. Inte nog med det, hon är även en hatad bitch och går under epitet som "häxan" och liknande bland förlagets anställda. Framställningen av henne påminner lite grann om Meryl Streeps rollfigur i DJÄVULEN BÄR PRADA. Fast lite mildare och med den stora skillnaden att Bullock inte ser ut som en fisk.
Ryan Reynolds är Drew, Margarets assistent och ofta hårt pressad. Han drömmer om att Margaret ska dö i en bilolycka och liknande. Men så visar det sig att Margaret är kanadensare och hennes uppehållstillstånd i landet håller på att gå ut. Mycket märkligt. Men för att lura myndigheterna slänger hon ur sig att hon ska gifta sig med Drew. Det nyblivna paret informeras om att om det visar sig att äktenskapet är en bluff, riskerar Drew böter på 250 000 dollar och ett par år i fängelse, medan Margaret blir landsförvisad för resten av livet.
Drews farmor ska fylla 90 och han och Margaret ska därför åka hem till hans familj i Alaska över en helg, då ska han även passa på att visa upp sin blivande fru. Nu visar det sig att Drews familj är svinrik, "Alaskas Kennedys" säger Margaret, och de har stora ägor och bor i en gigantisk villa.
Självklart blir det en helg fylld av prövningar, förvecklingar och komplikationer, och självklart är det uppenbart att ständigt småbråkande Margaret och Drew går från att hata varandra till att attraheras av varandra på riktigt.
...Och det här var inte alls så tokigt, faktiskt. Låt mig ta det negativa först: under filmens sista tredjedel, eller kanske fjärdedel, kommer de där vanliga amerikanska budskapen om att det viktigaste av allt i livet är en familj, och Margaret är så bitchig eftersom hon inte har en sådan. Vidare förekommer något av det värsta som finns på film: en gamling som ska vara ungdomlig. Ja, den 90-åriga kärringen, förstås. Hon är även ute i skogen och klär ut sig och utför Moder Jord-ritualer som i den där jävla YA YA-FLICKORNA, eller vad den nu hette; en hemsk film. Sådana här grejer tycker jag alltid är hemska och lite äckliga. Präktig, amerikansk och ungdomliga kärringar, alltså.
Men i övrigt funkar det här riktigt bra. Framför allt är THE PROPOSAL överraskande rolig. Jag skrattade betydligt mer åt den här filmen, än åt SNUTEN I VARUHUSET. Mest omskriven har en nakenscen varit, och just den förvånade mig. För att vara en i USA, antar jag, barntillåten film är denna scen riktigt vågad. Fast det är en naken-slapstickscen och ingen sexscen.
Och som den blödige unge man jag är, satt jag förstås hele tiden och väntade på att Margaret och Drew skulle kyssa varandra. Något jag inte var ensam om att göra - THE PROPOSAL pressvisades inte, så jag såg den på en fullsatt förhandsvisning, och när den där kyssen kom till slut (och det dröjer lääänge), hördes stora delar av de unga tjejerna i publiken sucka trånande ("Aaaaaaauuuuuu!!!"). Jag kan tänka mig att jag själv hade ett lite fjolligt "Åh, så fiiint"-leende.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Ryan Reynolds. Han har varit med en en del rätt bra filmer, och han har väl alltid varit hyfsat bra. Fast han ser lite för pojkaktig ut. Han är ju liksom ingen Gregory Peck. Och vad som gör THE PROPOSAL lite intressant, är att Sandra Bullock är tolv år äldre än Reynolds! Väldigt ofta brukar svenska filmkritiker hänga upp sig på att medelålders män får ihop det med unga kvinnor i filmer, och att förhållandet aldrig är det motsatta. Men samtidigt är det ju ett faktum att många kvinnor attraheras av äldre män, sedan får de politiskt korrekta säga vad fan de vill. Däremot är det sällsynt med män som tänder på kärringar, även om jag hörde att den porr som säljer bäst i Sverige är sådan med gamla, fula kärringar. Fast det är klart, Sandra Bullock ser ju inte ut att fylla 45 nästa månad, snarare 30.
I vilket fall; Sandra Bullock är en utmärkt komedienne och jag skulle också vilja kyssa henne i slutscenen. Eller helst tidigare. Redan i början. Jag tycker nog att THE PROPOSAL kan få en ganska stadig trea. Ja, faktum är, att om det inte vore för tjafsandet om familjen och annat, hade jag kunnat öka betyget.
Extra plus för att Michael Nouri (som blivit vithårig) är med i en liten, liten roll i början. Och Craig T Nelsan var det ju också längesedan vi såg.
Just det! Jag glömde ju helt och hållet bort att Malin Åkerman är med i en liten biroll. Och det är nog inte så konstigt att jag glömde bort henne. Det är något svenskt och hemvävt över henne, hon må vara söt och charmig, men hon är liksom inte speciellt spännande. I THE PROPOSAL är hon skolfröken, och det är väl precis vad hon ser ut att vara.






(Biopremiär 24/6)

torsdag 18 juni 2009

Mäktige Månsson i cyberrymden

Jag har tidigare nämnt att Nya Upplagan fått en ny hemsida. Nu kan man även läsa samtliga två, hittills publicerade äventyr med Mäktige Månsson där - klicka HÄR för knallhårt toppraffel utan like! Notera att man här alltså kan läsa den sista sidan, upplösningen, av första avsnittet; en sida som föll bort i pappersutgåvan.
...Och glöm inte bort att gå med i Mäktige Månsson Fanklubb (som varken jag, Jimmy eller Nya Upplagan har något att göra med).


onsdag 17 juni 2009

Av allt att döma världens hårdaste dokumentärfilm!

DVD: Postal

DVD: POSTAL (Eventity Entertainment)

Vad hände egentligen med Uwe Bolls unika planer för USA-premiären på POSTAL? Ni minns kanske att han dök upp i små videosnuttar på YouTube och pratade om att låta filmen ha premiär samma datum som INDIANA JONES OCH KRISTALLDÖDSKALLENS RIKE, eftersom igen annan vågar låta en film gå upp då - vilket garanterar Boll en andra plats på biotoppen. En ganska smart idé, faktiskt. Men genomfördes den? Boll pratade även något om att han lovade att sluta göra film om han misslyckades med vad-det-nu-var. Eftersom han gör film än, så gick det av allt att döma vägen.
Orsaken till att Uwe Boll är 2000-talets mest hatade regissör, beror nog mest på att han har utsetts till detta och folk har bestämt sig för att hata honom. På samma sätt som PLAN 9 FROM OUTER SPACE utsätts till världens sämsta film. Men han är ju inte sämst. Hans filmer är inte speciellt bra, många är direkt usla, men det finns ju hundratals, om inte tusentals regissörer och filmer som är sämre just nu. Däremot kan jag tänka mig att många retar sig på hans attityd och tillvägagångssätt. Han har ett rätt smart sätt att finansiera sina filmer på, vilket en kvinna från tyska filminstitutet förklarade för mig förra året, även om jag just nu inte minns detaljerna. Men Boll lär vara lurig vad gäller pengar. Hans filmer är sällan direkta billighetsproduktioner, och han har fina dealar med distribu-
törer som Fox, vilket säkert sticker många i ögonen. Jag pratade med en rumänsk kille som jobbade på inspelningen av BLOODRAYNE, och han förklarade hur Boll fick så många stjärnor till filmen - vilket samtidigt förklarar dess förvirring: under inspelningen höll Boll hela tiden på att fixa nya namn. "Vi kan få Udo Kier i två dagar - vi måste skapa en roll och några scener åt honom!" och så vidare. Min gode vän och kollega Jan Lumholdt intervjuade en gång Boll, något Jan kommenterade med "Om inget annat har han ett roligt namn!". Och det har han ju.
Här har vi så POSTAL på svensk DVD. Flera vänner och bekanta har tidigare bedyrat att den är jävligt kul och inte som Bolls andra filmer. Filmen är baserad på ett datorspel jag aldrig spelat, men för några år sedan stormade det rejält om spelet i svensk press, på grund av dess våldsamhet. Jag har ingen aning om vad spelet POSTAL handlar om, men om det är som den här filmen, kan det ju vara, typ, världens bästa spel.
...För POSTAL är något av det mest vansinniga jag sett! Bolls skräckfilm SLAKTAREN (som jag recenserade och slaktade förra året) spelades in utan manus, ett faktum skådespelaren Michael Paré intygade. Om det fanns ett manus till POSTAL, vilket jag antar att det gjorde, undrar jag hur i helvete det såg ut!
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva filmen; var jag ska börja. Det handlar om en kille kallad Dude (Zack Ward) som bor i en husvagn och är gift med världens fetaste kvinna. Han kommer på kvinnan med att göka med trailer trash-grannen, och lämnar henne. Han uppsöker sin farbror Dave, som går omkring naken (full frontal) och sitter och bajsar under en dialogscen. Dave är ledare för en märklig sekt, där alla medlemmar är sexiga bikinibrudar. Av någon anledning får Dave och Dude för sig att de ska stjäla en sändning oerhört populära och värdefulla, kukformade dockor.
Dessa dockor finns på det nyöppnade nöjesfältet Little Germany, och kyss Karlsson om detta inte är det bisarraste man kan se på DVD just nu! Stället ser ut som en tysk kliché-by där all personal bär lederhosen. Attraktionerna heter saker som "Concentration camp" och "Hasselhoff's". Grundaren av Little Germany intervjuas av TV, och grundaren är Uwe Boll själv - som Uwe Boll! Han sitter iförd full tyrolermundering och hävdar att alla hans filmer finansierats med nazisternas guld, och nu har han även startat nöjesfältet för stålarna. Han säger att han blir kåt när han tittar ut över publiken och ser alla små barn!
Dude och kompani har klätt ut sig till nazister (Hitlermustasch och swaztika-armbindel) för att infiltrera stället. Problemet är bara att Osama Bin Ladin och hans talibanarmé också är ute efter dockorna och anfaller. Bin Ladin är polare med George W Bush. POSTAL-spelets grundare dyker upp, attackerar Boll och skriker "Vad har du gjort med mitt spel?". Krig utbryter. Verne Troyer blir nerstoppad i en resväska. Boll blir skjuten i skrevet och dör med orden "I hate video games!".
Därefter blir det ännu konstigare.
Uwe Boll har uppen-
barligen försökt göra världens mest politiskt inkorrekta film. På sätt och vis har han lyckats, jag kan tänka mig att en hel del (visa inte filmen för dina föräldrar!) blir upprörda över allt våld (hundratals dör, kvinnor och barn mejas ner så att blodet sprutar), rasism, sex, naket, bajs, grovt språk, hädelse och annat smått och gott - som handikappade och spdbarn i barnvagn som råkar illa ut.
Men samtidigt är det ju så uppenbart att det här bara är gjort för att provocera på ett busigt sätt, att ingenting är på allvar. Boll går för långt på precis alla plan. Det går liksom inte att jämföra med till exempel filmer som är förtäckt propaganda för den kristna högern, vilket dyker upp då och då och känns äcklande på riktigt. POSTAL påminner mer som en Troma-film, fast med högre budget, bättre foto, bättre production values, bättre effekter och en del kända skådisar.
Och vet ni vad? Det här är inte bara Uwe Bolls bästa film. Det här är en jävligt rolig film! Vågar jag erkänna det? Såklart jag vågar! Jag skrattade högt åt orgierna i brutalvåldsam idioti och allt annat än subtil satir. Och det borde du också göra.

Bio: Snuten i varuhuset

Paul Blart (Kevin James) försöker utbilda sig till polis, vilket inte går så bra. Däremot är han en överdrivet ansvarsfull säkerhetsvakt på ett köpcentrum (och inget varuhus) sedan tio år tillbaka. Han är även kraftigt överviktig. Men Blart är en väldigt sympatisk man, som bor ensam med sin dotter (en redig knuda hon med) och eventuellt även med sin rätt kraftiga morsa; hon är i alla fall alltid med i scenerna från Blarts hem.
Blart vill inget annat än finna kärleken och blir ibland lite ledsen över att han är så ensam och misslyckad. Men så träffar han Amy, som precis börjat jobba i gallerian och han gör tafatta försök att uppvakta henne, vilket går åt pipan när han råkar bli full och jobbig.
Dagen efter denna tabbe, intar en grupp rånare galerian, slänger ut kunderna och håller en grupp anställda - bland dem Amy - som gisslan. Efrersom Blart spelar Guitar Hero ("Detroit Rock City") i en spelhall, missar han vad som sker, och blir ensam kämpe på insidan i en variant av DIE HARD.
SNUTEN I VARUSET, eller PAUL BLART, MALL COP som den heter i original, blev en surprise hit i USA och spelade in en massa pengar, och detta förklarar väl varför den går upp på bio i Sverige. För till mångt och mycket känns det här som en direkt-på-DVD-komedi. En massa andra, betydligt roligare bioproduktioner släpps enbart på DVD i Sverige. För problemet med SNUTEN är att den inte är speciellt rolig. Den är totalt harmlös och snäll, precis hela familjen, från minstingen till gammelfarmor, kan se denna snälla, uddlösa komedi utan att ta anstöt. Och det är väl vad som är meningen.
Som jag nämnde ovan är Paul Blart väldigt sympatisk, och det är ju trevligt. En majoritet av filmens skämt går ut på att han är tjock; lyteskomik är en underskattad konstform, men det blir lite enformigt. Scenen där han råkar bli full och flippar ut är inte rolig alls. Å andra sidan finns här dock ett par scener som är lite småkul, och filmen är inte tråkig. Det gymnastiska rånargänget verkar inspirerat av det där våghalsiga franska gänget som skuttade omkring i, ja, vad hette den, DISTRIKT 13, var det så? Men det ser alltid fånigt ut med hårda, vuxna människor på skateboard och BMX-cyklar. Även skurkarna är ganska snälla, få av dem är beväpnade och de gör inga större försök att försöka ta kål på Blart.
Filmen hade blivit betydligt roligare om den smällfete, klotrunde svarte killen som jobbar i en av butikerna hade varit hjälten! Och det hade varit kul att se en seriös DIE HARD-film som utspelar sig på en galleria som skjuts och sprängs i småbitar!
När jag tänker efter, är trailern till UNDER BELÄGRING roligare än SNUTEN I VARUHUSET. "...But they forgot ... the cook!".
Filmen pressvisades på Filmstaden Entré, och när jag gick in på Entré, som alltså är en nybyggd, flott galleria, noterade jag några säkerhetsvakter på olika våningar som kommunicerade med walkie talkies och verkade följa efter ett par tonårskillar. "Fy fan, vilket visset jobb," tänkte jag. Det tycker jag även om de vakter som ibland ses gå runt på Malmö Stadsbibliotek (?!) med bister min.






(Biopremiär 20/6)

tisdag 16 juni 2009

DVD: Martyrs

DVD: MARTYRS (PAN Vision)


Om ett par veckor släpps MARTYRS på DVD i Sverige. Den minnesgode kommer ihåg att jag recenserade den i min Canesblogg från 2008. Den 19.e maj förra året skrev jag så här:

"Under förra årets Cannesfestival såg jag något av det jävligaste jag någonsin sett på en bioduk: den franska filmen A L'INTERIEUR (aka INSIDE), som tävlade i sektionen Critics Week. Det är en film som skiljer pojkar från män, en skräckfilm så brutalt sadistisk att även härdade människor som jag kröp ihop i biofåtöljen och hade svårt att titta när den stora saxen kom fram.
På årets marknad visas en fransk-kanaden-
sisk film som heter MARTYRS. Jag var inte på den första visningen, men min kollega Magnus gick förbi biografen precis när publiken kom ut. Tydligen var de hur chockade som helst, kritvita i ansiktet. Jag hörde att ett tyskt bolag köpt filmen osedd, och efter att de sett den färdiga filmen visste de inte vad de skulle göra - det här är inget de kan släppa i Tyskland. En finsk journalist hävdade att MARTYRS är "the sickest fucking movie ever made" och att den är som A L'INTERIEUR gånger tio! Hmm...

Nåja. Ny visning och jag och Magnus traskade dit efter att ha fått i oss några pilsner.

Stor salong, ganska mycket folk. Filmen gick igång, Wild Bunch-loggan dök upp och så förtexter. Vi var spända. Vad skulle vi få se?

Tja... Vad ska jag säga? Jag konsta-
terade att de som såg den första visningen är wimps! Nej, det här är inte "the sickest fucking movie ever made". Våldsam? Ja, det kan ni skriva upp. Sadistisk? Jajamen! Men i övrigt...

Filmen börjar med att en blodig och misshandlad liten flicka flyr från en källare och springer längs en gata. Hon hittas och växer upp på ett barnhem, men plågas av minnena från det hon upplevt i källaren. Hopp till femton år senare. Tillsammans med en annan tjej knackar den plågade tjejen på hon en till synes helt vanlig, sympatisk familj som bor i en trevlig villa. Men det första tjejen gör, är att plocka fram ett hagelgevär och så skjuter hon ner mamma, pappa, son och liten dotter. Kompisen hjälper till att bära ut liken och slänga dem i en grop i trädgården. Mamman är inte riktigt död, så hon måste klubbas ihjäl med en köttklubba (i närbild, förstås).

Den plågade tjejen hävdar att familjen var ond, att de var de som hållit henne fången och torterat henne. Hon säger att det finns en annan person i huset, en groteskt vanställd flicka som också suttit inspärrad i källaren och torterats. Vi får se denna monsterflicka, hon dyker upp och attackerar, men är det bara inbillning? Har den plågade tjejen blivit galen? Och är det rätt familj de slaktat? Kompisen blir tveksam. Men... Så hittar hon en lönndörr som leder till en källare full med märklig tortyrutrustning.

Den första halvan av filmen är bra. Ja, riktigt bra, faktiskt. Och de två tjejerna i huvudrollerna alldeles utmärkta. Men den andra halvan är kass. Riktigt dum. Visst, nu blir det grov tortyr och förnedring i källaren, men förklaringen, orsaken till att flickor kidnappas och torteras är långsökt och alldeles för korkad. Ni skulle inte tro mig och jag berättade det här. Vilket jag inte tänker göra.

Vad som var riktigt roligt, var att försöka håla räkning på alla som lämnade salongen, men efter ett tag gick det inte längre. Massor reste sig och gick. MARTYRS blir allt våldsammare och för varje ny våldsincident försvann några köpare och journalister. Men våldet i MARTYRS är tjatigt. Det är samma grejor om och om igen, och inte blir det bättre av att filmen är typ tjugo minuter för lång. På slutet går tortyren över i överdrivna make up-effekter. Det är ingen film som gör ONT att titta på - som till exempel A L'INTERIEUR. Men självklart, det är ingen partyfilm. Det är inte the date movie of the year. Och det är värre än SAW och HOSTEL tillsammans.

Någon sa att MARTYRS har köpts för release i Skandinavien. Frågan är varför den ska släppas här. Det är liksom inte en film för vem som helst. Allra minst för tonåriga skräckfilmsfans som vill ha en kul popcornfilm.

...Sedan är det ju lite intressant att filmskaparna lyckats tajma MARTYRS med händelserna i den där autentiska källaren i Österrike..."


Så långt 2008 års recension. Då satte jag betyget två syndiga dvärgar. Och tja, har jag redan betygsatt filmen en gång, vill jag inte ändra på det. Men jag tror inte att jag vill ändra på det. Dock har det hänt en hel del med filmen under det gångna året. Inte helt oväntat blev MARTYRS rejält uppmärksammad och omskriven - och många har hyllat den som mästerverk. Inte nog med det, de tycker att upplösningen, vilken jag fortfarande anser vara fånig, är lysande och intelligent. Folk verkar se på MARTYRS som konst. Jaha. Förvisso är filmen betydligt bättre än ANTICHRIST, men jag tycker ändå att det här är överskattat.

Av någon anledning har PAN Vision inte försett DVD-omslaget med en varningstext, vilket i det här fallet är berättigat. Vissa andra distributörer sätter varningstexter på de mest vissna skräckfilmer, men den här gången bör nog känsliga personer tänka sig för.

MARTYRS är 95 minuter lång - och DVD:n innehåller en Making of-film som är 85 minuter!

måndag 15 juni 2009

Här är de där råttorna igen...

For your viewing pleasure:

En film jag inte tänker skriva om

Igår såg jag THE RATS ARE COMING! THE WEREWOLVES ARE HERE! från 1972 av Andy Milligan. Jag har länge velat se en film av Andy Milligan. En del av er tycker kanske att det är konstigt att jag aldrig sett en Milliganfilm, med tanke på allt annat konstigt jag sett, men nej. Fast jag kan väl inte säga att jag aktivt letat efter hans filmer.

Andy Milligan var känd för att vara, tja, sämst och den mest amatörmässige. Han gjorde låg-låg-lågbudgetskräck på 16mm; filmer han skrev, fotograferade och regisserade själv, oftast på Staten Island. Fast i slutet av 1960- och början av 70-talet for han till London och sköt ett par filmer där. Milligan var sado-masochist, bög, fick aids och dog 1991. THE RATS ARE COMING! THE WEREWOLVES ARE HERE!, vilket måste vara en av filmhistoriens mest sanslösa filmtitlar, är en av filmerna han gjorde i England. Och den är totalt jävla osebar. Det går bara inte. Nu var förvisso kopian jag såg riktigt rutten; hoppig, suddig, och större delen av dialogen gick knappt att uppfatta. Och då är detta en dialogdriven film! Det händer absolut ingenting. En massa människor, jag tror det är en familj, sitter i ett slott och det ska vara 1800-tal (men i en utomhusscen i en idyllisk trädgård, hörs tutande bilar i bakgrunden). Och de pratar. Och pratar. Och pratar. Och jag undrar vad de hela handlar om. Jag fattar ingenting. En tjej kommer hem efter att ha varit i Skottland. Hon ska introducera sin nye fästman, som ser ut- och låter som en ung Michael Palin. Sedan händer det inte så mycket mer, förrän på slutet, då alla plötsligt förvandlas till varulvar. Dessförinnan har man fått se en tjej som plågar en fastbunden mus.

Det här var så extremt visset att jag bara kunde se tio-tjugo minuter i taget. Men jag gav mig fan på att se klart eländet, och jag undrar om filmen dessutom var censurklippt: vid ett par av de väldigt få våldsscenerna hoppar och skakar bilden och det klipps tvärt till nästa scen.

Vad tänkte drive in-publiken? Se inte den här filmen. Jag tänkte ju inte skriva om den. Men tydligen gjorde jag det ändå. (Några attackerande, människoätande råttor förekommer inte i filmen)

Tja, det hade kanske gått hem i Göteborg...

Gick förbi en löpsedel idag, på vilken det stod något om någon som fått epitetet "fettdoktorn".

Fettdoktorn?

The Fat Doctor - är det en doktor som är fet, eller som jobbar med fetma? Eller som är fet och jobbar med fetma (dock inte sin egen)?

Jag kunde inte låta bli att uttala "fettdoktorn" på bredaste göteborgska.

Fettdoktor... Borde inte det vara Göteborgsslang för gynekolog?!

söndag 14 juni 2009

DVD: Nausicaä från Vindarnas dal

DVD: NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL (PAN Vision)

För en tid sedan skrev jag - jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad - om när jag först försökte mig på att läsa manga i slutet av 1980-talet, när VIZ och First Comics började släppa titlar som Crying Freeman och Lone Wolf & Cub. I dessa tidningar fanns annonser för en serietidning som hette Nausicaä, vilken tydligen var berömd och jag undrade hur fan titeln skulle uttalas. Men jag fick aldrig tag på tidningen.

I början eller mitten av 90-talet rotade jag bland en massa gamla hyrfilmer hos en lumphandlare, jag tror det var hos en knalle på Landskronakarnevalen. Hos honom hittade jag en film som hette WARRIORS OF THE WIND. Och ja, det var - titeln till trots - en svensk utgåva av NAUSICAÄ. Jag minns dock inte om den var dubbad till engelska eller svenska; jag tror det var en amerikansk version. Och jag reagerade på ordet "warriors" i titeln, eftersom det knappast handlade om en tuff krigsfilm.

Nu finns filmen i japansk originalversion på DVD i Sverige, och eftersom omslagets baksida pryds av en rad tidningscitat, har den visst gått på bio här nyligen - något jag totalt missat.

NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL får väl klassas som fantasy, eller möjligtvis science-fantasy. Filmen utspelar sig i en värld där en massa jätteinsekter huserar i ett döende landskap bara för att kriga, medan människorna krigar i ruttnande djungler. I den här världen finns också den väldigt fridfulla Vindarnas dal, och där bor prinsessan Nausicaä. Hon skulle kunnat heta Gun eller Kerstin eller något annat begripligt, men nej, hon heter Nausicaä, komplett med Mötley Crüe-stavning. Nå, denna prinsessa kan kommunicera med jätteinsekterna, vilket är bra, eftersom hon kämpar för en fredlig planet.

Det här är en film från 1984 av Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli. Miyasaki har blivit väldigt uppmärksammad i Sverige de senaste åren, han har av kulturelit och kritikerkår klassats som den tecknade filmens mästare och man måste tycka om honom och hans fina, poetiska och fantasifulla filmer. Problemet är bara att Miyazakis filmer ofta är rätt trista och åt helvete för långa. DET LEVANDE SLOTTET slutar ju aldrig. NAUSICAÄ varar i 112 minuter, vilket förstås är alldeles för länge. Men nu tillhör NAUSICAÄ de bättre av Studio Ghiblis filmer. Kanske för att det är science-fantasy, vilket tilltalar mig mer de andra filmernas genrer.

Fast det är ju klart, jag är ju ingen större anhängare av animé. Scooby-Doo och klassisk Kalle Anka är alltid bättre. Jag har lite problem med den könlösa figurdesignen i manga och animé. Jag tycker fortfarande att science-fiction-TV-serien COBRA från tidigt 80-tal, dubbad av Tomas Bolme, är den tveklöst bästa animén. Den, och gamla robotserier som GOLDRAKE och MAZINGER Z. Ja, och så sådana där animerade skräckfilmer med tentakelsex, förstås.

Intressant nog tycker jag även att animé oftast vinner av att dubbas till begripliga språk som svenska och engelska. Jag minns en pressvisning i Cannes av en animérulle som tävlade, jag minns inte vilken det var. Jag satt bokstavligen och läste mig igenom filmen, eftersom det var extremt mycket dialog, och jag missade därmed vad som hände i bild i själva filmen! Den engelska elektrontextningen befann sig dessutom en bra bit under duken och de franska undertexterna, vilket förstås gjorde sitt till.

lördag 13 juni 2009

Kaffe och en hög talande bajs

Var inne på Max; hamburgerrestaurangen, alltså, och gick för att ta en mugg kaffe. Framför mig vid maskinen stod en lång man jag inte kände, eller, tja, det är möjligt att jag kände igen honom, jag vet inte. I vilket fall betraktade han mig en stund och sa till slut "Det ser ut som om du är från Landskrona". Jodå. Fast jag bor ju i Malmö numera. Det gjorde mannen också sedan tre år. Men han hade bott 50 år i Landskrona. Han frågade om inte jag var han den där som skriver i NST. Och det stämmer väl det också. Fast NST är ju liksom Landskrona Posten numera en edition av Helsingborgs Dagblad. Jag sa något om att nästan ingen på Landskrona Posten bor i Landskrona. Till och med Stefan Lindqvist har ju flyttat - till Helsingborg. Och även på HD gissar jag att många bor annorstädes.
"Du får hälsa Landskrona," sa mannen och gick.
Varför berättar jag det här? Ingen aning. Men jag blir alltid så förvånad när det kommer fram (ibland forna) landskronabor jag aldrig pratat med och hälsar - i helt andra städer.

En helt annan grej: jag hittade den här gamla trailern från 1986. Blir allt lite nostalgisk. Jag hade den här på en engelsk ex-rental och såg den en jävla massa gånger. Fast nu har jag inte sett den på snart 20 år och kassetten är väck. I filmen förekommer en alien som mest ser ut som en hög bajs som pratar.


fredag 12 juni 2009

DVD: Evil Underground

DVD: EVIL UNDERGROUND (Scanbox/Paramount)

Det här var ju ett märkligt sammanträffande. De senaste veckorna har westernskräckfilmen THE BURROWERS nämnts här i TOPPRAFFEL!, bland annat av mina läsare. Och de senaste månaderna har Fangoria och Rue Morgue haft stora reportage om filmen. Självklart ville jag se denna omtalade, kritikerrosade film.
...Och så visar det sig att den alldeles nyligen släppts på DVD i Sverige. Omdöpt till EVIL UNDERGROUND! Nej, det här är ingen film om ondska i Londons tunnelbana. Jag begriper inte varför den döpts om. Nu lär alla som letar efter THE BURROWERS få svårare att hitta den - för vem förväntar sig att den ska heta något helt annat?
I vilket fall: i vad som inte helt osökt för tankarna till John Fords mäster-
verk FÖRFÖLJAREN, återvänder Fergus Coffey (bra namn!), en ung, giftaslysten nybyggare hem till gården, bara för att hitta familjen slaktad och fästmön försvunnen. Av allt att döma är hon kidnappad av indianer. Tillsammans med ett par kumpaner ger sig Fergus ut för att leta, och ett tag assisteras de av armén. Dock konstaterar de att officeren som tar kommando över sökandet är en galen, rasistisk sadist, som inte drar sig för att tortera fångade indianer eller skrattande skjuta ihjäl dem. Han ser förresten ut som Henrik Schyffert med hockeyfrilla och mustasch. Så, Fergus och hans partners - en av dem spelas av Clancy Brown - ger sig av på egen hand.
De indianer de lyckas förhöra, svamlar hela tiden om något de kallar "The Burrow-
ers". De hårdföra männen tar för givet att det handlar om en för dem okänd indianstam, men där skiter de sig allt på tummen! The Burrowers är nämligen ett slags varelser som likt Tremors håller till under marken, och med ett par års mellanrum kommer de upp till ytan för att jaga. Men de är inte onda, vilket den "svenska" filmtiteln låter påskina. De här varelserna levde av bufflar - men så anlände européerna och decimerade antalet bufflar till nästan ingenting. Således fick dessa underjordiska djur se sig om efter ett annat byte, och valet föll på människan.
The Burrowers har ett avancerat sätt att jaga: de dyker upp och snittar sitt offer, som förgiftas och faller i dvala som en levande död. Varelserna begraver sina offer levande, för att senare - när inälvorna ruttnat och blivit mjuka och härliga - återvända och äta upp dem. I en scen hittar Fergus och hans män en nergrävd flicka de antar är död, men så är alltså inte fallet. Och kort därpå anfaller The Burrowers...
Härom-
veckan klagade jag på att APPALO-
OSA förpassats direkt till DVD i Sverige, vilket är en skandal och troligen beror på att det är en western. Lionsgate-produktionen EVIL UNDERGROUND biovisades inte ens i USA. Den gick ett varv på några festivaler, och dumpades sedan direkt på DVD. Vilket är väldigt synd. Inte bara för att det här är en film som verkligen ser ut som en bioproduktion med stiligt CinemaScope-foto, utan för att det är en excellent film. Det här är riktigt bra. Genren är skräckwestern, men betoningen bör ligga på western. Visst, det förekommer monster och blod, men främst är detta en hårdför och välgjord western. Regissören och manusförfattaren JT Petty har gjort grundlig research och kommit fram till att verklighetens vilda västern var en vidrig plats befolkad av vidriga människor. Fast fullt så vidrigt som han målar upp det i intervjuer, är det inte riktigt i filmen.
I vilket fall ska du förstås genast hyra eller köpa EVIL UNDERGROUND. Det finns även en del kul bonusmaterial på skivan.

torsdag 11 juni 2009

Bio: Baksmällan

Jag hade väldigt höga förväntningar på BAKSMÄLLAN. Bara en sådan sak som att Roger Ebert gav filmen tre och en halv stjärna av fyra möjliga - till en tramsig vulgokomedi! Ebert hävdade att nästan precis allting är roligt i filmen. Hur ofta tycker gamla, etablerade kritiker sådant om filmer riktade till ungdomar utan större krav än att få se roligt trams?
BAKSMÄLLAN pressvisades inte i Malmö, så jag gick på den ordinarie premiären. Jag bänkade mig i Filmstadens salong ett, som alldeles nyss försetts med nya fåtöljer, vilket gjort att salongen nu håller samma klass som nybyggda, flotta Filmstaden Entré. Det var förvånansvärt folktomt i salongen. Känner kidsen inte till den här filmen? Eller tror de att de är en nyrelease av Jörn Donners BAKSMÄLLA?
Till skillnad från så många liknande filmer, handlar BAKSMÄLLAN om vuxna män på åtminstone en bit över 30 om inte mer, och de har sambo, fru och barn. Vilket inte innebär att killarna är mindre grabbiga. Jag vet ju hur det är, jag är sådan själv. Jag har en tendens att känna mig rätt obekväm när jag hamnar med jämnåriga som uppför sig som ansvarstagande, medelålders svenskar år 1962. Å andra sidan har jag väldigt svårt för folk som är barnsliga och omogna på riktigt.
I vilket fall: Doug (Justin Bartha) ska gifta sig (med ett riktigt kalaskex) och hans två bästa polare läraren Phil (Bradley Cooper) och tandläkaren Stu (Ed Helms) ska ta honom med till Las Vegas för ett dygns festande. Med på trippen är också en viss Alan (Zach Galifianakis); en sådan där typisk illa klädd, tjock och skäggig snubbe som är så konstig att han egentligen inte borde ingå i de här killarnas umgänge - men han är förstås viktig för storyn. Han är BAKSMÄLLANs Stiffler.
Väl på plats i Vegas installerar de sig på Caesar's Palace och äntrar en gigantisk svit de hyrt. De gratulerar Doug till giftermålet, skålar... ...Och så är det klipp till nästa dag. De vaknar upp i sviten, som ser ut som ett slagfält, komplett med rykande möbler, frigående höns och en tiger i badrummet. Och de minns absolut ingenting av vad som hände under den vilda natten. Vad värre är: Doug är försvunnen! Så - nu måste de tre killarna pussla ihop nattens äventyr med hjälp av de få ledtrådar som finns, bland annat har Phil ett sjukhusarmband på sig, så han måste hunnit med att vara inlagd en stund. En doktor på sjukhuset hittar spår av en drog i killarnas blod. Men vem drogade dem? Hur kommer det sig att alla blev drogade samtidigt? Varför jagas de av beväpnade asiater? Varför äger de plötsligt en polisbil? Var kom tigern ifrån? Och vem är mor till bebisen de hittade i en garderob i sviten när de vaknade upp?
BAKSMÄLLAN är 2009 år roligaste film. Faktiskt! Ja, det här är alldeles enastående kul. Vulgokomedi som bäst! I LOVE YOU, MAN fegade ju lite på vulgo- och tramsfronten och försökte sig dessutom på att vara lite djupare och ha ett litet budskap och sådan skit. Sådant fjant hittar man inte i BAKSMÄLLAN - här är det plattan i matten från början till slut (ja, slutet, under eftertexterna, är egentligen värst). Filmen går faktiskt betydligt längre än väntat vad gäller grova skämt och idioti. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här, vad jag kan ta upp, om jag vågar beskriva några enskilda scener utan att förstöra filmen.
Heather Graham dyker upp som munter prosti-
tuerad, vilket är kul; det var ju längesedan man såg henne. Och minsann om inte Mike Tyson är med - och skådespelar! Tittar man noga får man även se Wayne Newton, faktiskt, pluspoäng till de som upptäcker honom. Vad mer? Ja, det är en fruktansvärd massa mer. Jag gillade speciellt den lille ettrige, nakne kinsesen. Det enda jag inte riktig köpte var en scen där två poliser låter barn testa elpistoler, eftersom det går lite för långt - något sådant skulle aldrig inträffa i verkligheten, och BAKSMÄLLAN utspelar sig trots allt i någon sorts verklighet. Det måste finnas en gräns för överdrifter.
Faktum är att jag känner för att ge BAKSMÄLLAN en femma i betyg. Men jag tvekar. Jag vet inte om jag vågar. Kanske måste jag se om den. För ibland är det ju så att en del komedier inte är så kul som man minns dem när man ser om dem på DVD. Jag tyckte inte BORAT var lika fantastisk andra gången. Å andra sidan blir vissa andra komedier, som ROAD TRIP och framför allt sorgligt underskattade EURO TRIP bara roligare och roligare - det är skandal att den lille ungen som spelar Heinrich i EURO TRIP inte fick en Oscar!
Innan BAKSMÄLLAN visades förresten en trailer för JOHAN FALK - GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER. Den ser inte så lovande ut. Varför ska svensk "action" alltid se så platt, billigt och valhänt ut?






(Biopremiär 10/6)

Bio: Drag Me To Hell

Redan innan jag sett filmen, kände jag för att stå upp i givakt och trumpeta MÄSTAREN ÄR TILLBAKA!
Ni som följt mig och mina krönikor under många år, kanske ända sedan 1993, vet jag jag ofta nämner tre regissörer som influerat mig och haft stor betydelse för mitt liv.

Sergio Leone, som fick mig att upptäcka att film inte tvunget måste se ut som traditionell Hollywoodfilm, som förstås var det jag mest såg fram till mitten av tonåren, då jag började konsumera videofilmer.
Dario Argento, som fick mig att bli seriöst intresserad av film, av skräckfilm och av europeisk skräckfilm.

Sam Raimi, som verkligen fick mig att vilja GÖRA film.

Jag kommer ihåg första gången jag såg THE EVIL DEAD. Det måste vara mer än tjugo år sedan nu. En kompis, som numera är en berömd serietecknare, hade fått tag på en piratkopia. Denna kopia var av enastående usel kvalitet, inte nog med att den var suddigare än suddigast, den var även svartvit! Detta hindrade mig inte från att se den om och om igen. Jag såg den varje dag, ibland två gånger om dagen. Jag var otroligt fascinerad av denna märkliga lilla skräckfilm. Än mer fascinerad blev jag av det häpnadsväckande faktum att regissören Sam Raimi bara var 20 år när han började spela in filmen 1979 - och hade hunnit bli hela 23 när den äntligen färdigställts och gjorde sensation på marknaden i Cannes. Som jämförelse kan jag nämna att jag var 38 när FROSTBITEN äntligen fick sin premiär...

Efter ett tag kom jag över en kopia på EVIL DEAD i färg - men den var inte mindre udda än den tidigare kassetten. Denna tidskodade kopia hade nämligen titeln BOOK OF THE DEAD i förtexterna. Detta var filmens titel innan distributören bad Raimi och hans gäng att hitta på en mer kommersiellt gångbar titel. Jag undrar var denna kopia ursprungligen kom ifrån. En tid efter detta släpptes EVIL DEAD på video i Sverige - efter den hårt nerklippta EVIL DEAD 2, som släppts tidigare. Den svenska utgåvan av EVIL DEAD saknade drygt en kvart, vilket gjorde den så pass obegriplig att resultatet kanske kunde klassas som surrealistisk konst. Idag finns förstås filmen att tillgå helt oklippt i Sverige, och inte nog med det - om man kostar på sig och köper engelska Anchor Bays DVD-box med alla tre filmerna, kan man få se en liten dokumentär av Jake "Evil Aliens" West, i vilken jag sitter iförd smoking, röker cigarr och pratar om mina minnen av EVIL DEAD.

I höst fyller Raimi 50 och har blivit något av en maktfaktor i Hollywood. Det är både kul och lite märkligt. Han känns ju liksom fortfarande som "en av oss". Jag känner inte Sam Raimi, men han är en i gänget. En av de unga, coola, extremt talangfulla killarna, som gjorde bra lågbudgetfilmer och som drevs av kärlek till film, och vars referenser var ungefär desamma som mina. Han gillade monster och slapstick. Och detta är väl orsaken till att hans gamla fans förlåter honom för att han gjort en baseballfilm med Kevin Costner, och till att han inte kallas sell-out efter SPIDER-MAN-filmerna.

Tänker man efter, har Sam Raimi inte regisserat så många filmer. Vi har EVIL DEAD-
trilogin. CRIME-
WAVE, som jag tror hette RING SÅ MÖRDAR VI på video i Sverige, och som är mer hysterisk än lyckad. DARKMAN, förstås. SNABBARE ÄN DÖDEN, som jag inte tycker är så dålig som så många andra - jag gillar den. A SIMPLE PLAN och THE GIFT, vilka visade att Raimi även är en begåvad regissör av dramathrillers. Och så då FOR LOVE OF THE GAME; baseballfilmen. Men den har jag inte sett. Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.

Och så har vi SPIDER-MAN-trilogin, med en fjärde film på gång. Det känns skönt att man väntade med att filmatisera Spindelmannen och att Raimi hamnade i regissörsstolen, och att den film James Cameron skulle göra i början av 90-talet - vilken Stan Lee pratade mycket om i Göteborg - aldrig blev av. Inte bara för att det effektmässigt blev bättre nu, utan mer för att Sam Raimi har förståelse för figuren och för tecknade serier (till skillnad från till exempel Joel Schumacher, som gjorde sitt bästa för att sabba Läderlappen). SPIDER-MAN 2 håller jag tveklöst som den bästa superhjältefilm som gjorts. Anhängare av THE DARK KNIGHT får säga vad de vill. SPIDER-MAN 3 är den svagaste i serien, mest för att den gapar över för mycket och borde ha gjorts som två filmer. Men jag kan inte påstå att det är en dålig film.

Förutom ovanstående, har Raimi och hans Renaissance Pictures producerat en hel del, bland annat TV-serierna om Hercules och Xena. Raimis partner sedan 1979, Rob Tapert, gick till och med och gifte sig med Lucy Lawless! Raimi ligger även bakom Ghost House, som producerat en rad inte alltid så lyckade skräckfilmer, samt köpt in en del utländsk; bland annat dansk, skräck som släppts på DVD i USA.

Sam Raimi och EVIL DEAD inspirerade många, men de flesta blev bara bleka imitatörer. Scott Spiegel var med och skrev manuset till EVIL DEAD 2, och när han själv regisserat - som INTRUDER och FROM DUSK TILL DAWN 2 - har han gjort det i något slags pseudo-Raimistil. Dock utan att lyckas. Peter Jackson har sagt att det var EVIL DEAD som inspirerade honom att göra BAD TASTE. Det är ganska uppenbart när man ser Jacksons debutverk. Men skillnaden är att Raimi hade en mening med sitt kreativa kameraarbete, med alla bisarra bildvinklar och åkningar. Jackson viftade runt med kameran enbart för att det skulle se "häftigt" ut, något han fortsatte med i BRAINDEAD. Idag har jag rätt svårt för BAD TASTE och BRAINDEAD, de är mer hysteriska än kul. Det är också intressant att jämföra SPIDER-MAN med SAGAN OM RINGEN-trilogin. Nu har jag aldrig varit en Tolkien-fan, eller ens fantasyentusiast (förutom Conan, såklart), men jag upplever bara Jacksons filmer som utanpåverk. De är fantastiskt tjusiga att titta på - men totalt oengagerande, med endimensionella figurer på ett tråkigt uppdrag i sega, förvirrade filmer. Medan jag engageras av Peter Parker och hans liv. Till saken hör förstås att jag gillat Spindelmannen sedan jag var i sjuårsåldern, men ändå. Jag inbillar mig att folk som aldrig läst Spindelmannen kan ha utbyte av filmerna. Har man inte läst Tolkien, blir man lätt lost. Och allvarligt talat, vilken hjälte är coolast: en brottsbekämpare med spindelkrafter och som har bekymmer med diverse brudar, eller en liten tomte med stora fötter som trivs bäst när han får mysa ihop med andra små tomtar.


Nu skriver vi 2009 och Sam Raimi är åter på tapeten - och det med sin första skräckfilm på väldigt, väldigt länge. Lilla söta Alison Lohman är Christine Brown, som jobbar på bank och är flickvän till rikemanssonen Clay (Justin Long). En dag kommer det in en gammal zigenarkvinna; fru Ganush (Lorna Raver) och vill förlänga sina lån, eftersom hon håller på att bli vräkt från sitt hus. Christine försöker avancera på jobbet och har fått tips om att vara hårdare och mer agressiv, så hon nekar den fula, vidriga och äckliga kärringen lånet. Då blir fru Ganush fly förbannad och attackerar Christine, innan vakterna slänger ut henne. Senare samma dag väntar kärringen på Christine i det tomma parkeringshuset, och attackerar på nytt - och kastar en förbannelse över den stackars banktjänstekvinnan.

Förbannelser är aldrig bra. I synnerhet inte när de innebär att det stökas till i hemmet, saker far omkring, man får på käften av osynliga krafter, och en vresig och skitful zigenarhagga tycks dyka upp när man minst anar det. Christine tar hjälp av en spågubbe, som tycker att hon nog bör offra ett levande djur till den onda get som visst är i farten ("Men jag är ju vegetarian!" klagar Christine), men inte fan hjälper det. Och självklart tror inte Clay på tjejens historier om vad som hänt och håller på att hända. Men det blir hela tiden värre. Vid en middag hos Clays snipiga föräldrar flippar Christine ut, och inser att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot demonen.

Sam Raimi har sagt att han ville göra en skräckfilm som är kul och underhållande - och det är precis vad det här är. Ja, det är faktiskt skitkul! Jag kan väl inte påstå att det är speciellt otäckt eller spännande, även om den tilltänkta unga publiken säkert kommer att hoppa högt åt en del BÖH-effekter, men jag satt och njöt och skrattade gott åt alla påhitt. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här typen av spökfilm - tjoflöjt-spökfilm? För tjoflöjt är just vad det är!

Det börjar redan i inledningen - filmen öppnar med Universals logga från 70-talet (Raimi har sagt att han tyckte det bästa med DARKMAN var att en av hans filmer öppnade med Universalloggan), en kul liten blinkning. Därefter är filmen full av bildcitat och blinkningar åt alla möjliga håll. Mot slutet finns ett tjusigt litet Hitchcockinslag, på ett ställe spys det maskar, vilket förstås för tankarna till Fulci, men mest blinkar Raimi åt sig själv. Det här känns lite grann som EVIL DEAD 2 korsad med Stephen Kings "Förbannelse" (som i sin filmversion fick behålla originaltiteln THINNER). Här är det Alison Lohman som åker på Bruce Campbell-stryk så det visslar om det! Den långa scenen där fru Ganush attackerar Christine i parkeringshuset är fantastisk, och bitvis kompas den av jazzbas. JAZZBAS! Jösses, jag slog mig på knäna och frustade av skratt. Vi bjuds även på det gamla, fina ögonen-ploppar-ut-ur-ögonhålorna-och-flyger-in-i-munnen-på-skrikande-tjej-tricket, som ju blev så uppskattat i EVIL DEAD 2. Och när en kille blir besatt, dansar han omkring som när Ash är besatt i DEAD-filmerna. Vad mer? Tja, det bjussas på en talande get, det ser man ju inte varje dag. Det är för lite talande getter i dagens filmer. Och det är väldigt mycket spy- eller dregla äckel i ansiktet och munnen på någon annan. Christopher Young står får filmmusiken, som faktiskt påminner rätt mycket om Joseph Loducas EVIL DEAD 2-soundtrack, med lite zigenartillägg. Dock ingen jävla zigenarjazz. På soundtracket ligger även ett spår av Lalo Schifrin; "from the unused score for THE EXORCIST". Ted Raimi ska visst vara med någonstans, men jag såg honom inte.

Stephen King fick kritik för att det var zigenare som kastade förban-
nelsen i boken nämnd här ovan. Fördomsfullt, tyckte en del. Kanske tycker en del detsamma om DRAG ME TO HELL. Men vad skulle det annars vara för folk som uttalar förbannelsr i filmer och böcker? Det måste ju liksom vara zigenare, indianer, indier, asiater eller djungelstammar. Det blir ju inte lika trovärdigt med Greta från Dösjebro, eller Pam från Wisconsin. Vi västerlänningar har ju aldrig varit så mycket för mystik. Fast häromåret blev jag spådd av en dansk häxa. Nej, fråga inte.

I vilket fall: DRAG ME TO HELL är måhända en bagatell som inte kommer att göra något avtryck i filmhistorien som Sam Raimis tidigare filmer, men jävlar i min lilla låda vad kul och underhållande det är!









(Biopremiär 12/6)

onsdag 10 juni 2009

I dream of zombies

Rent allmänt gillar jag inte att återge drömmar. Eller när andra gör det. Och ofta får jag en känsla av att det är efterkonstruktioner. Förvisso kommer David Nessle undan med hedern i behåll i sin blogg, men ändå. Dessutom kommer jag i princip aldrig ihåg vad jag drömt.
Men i morse eller i förmiddags eller när det var, drömde jag något jag måste använda någon gång. Jag har sällan mardrömmar, och de gånger jag har det, handlar de mest om att någon har möblerat om mitt sovrum och liknande när jag vaknar. Men idag drömde jag om ... zombies!
Jag befann mig i ett gigantiskt hus med en massa trappor. Jag var tydligen den ende levande, och jag jagades av zombies. Plötsligt kom jag in i ett stort kök, och där fanns en skitfet kock. Han hävdade att han var immun mot zombiesmittan, eftersom han var så tjock.
Tydligen var det tryggt i hans kök, för jag lade mig att sova under en filt - men väcktes av ett vrål. Kocken hade blivit zombie!
Jag störtade ut ur köket, kom ut i ett trapphus och kutade nerför trapporna. Kocken var för tjock för att följa efter, men: han lyfte upp en annan zombie och kastade ner i trapphuset! Zombien lampade precis framför mig, och eftersom han ju redan var död, skadades han inte i fallet. Han reste sig upp och gjorde sig redo att attackera...
...Och då vaknade jag.
Oj. En zombie kastar en annan zombie efter sitt offer! Skriver jag ett zombiemanus måste detta vara med!

tisdag 9 juni 2009

DVD: Big Stan

DVD: Big Stan (Nordisk Film)

Avdelningen för märkliga sammanträffanden: dagen innan eller samma dag, jag minns inte vilket, som David Carradine dog, dök den här filmen upp - och Carradine har en stor roll.
Rob Schneider. He's an acquired taste. Jag har kommit fram till att det är ett mognadstecken när man börjar gilla hans filmer. En gång i tiden gjorde han ju sitt bästa för att förstöra JUDGE DREDD - men allvarlig talat, killen är ju skitkul. Kom ihåg klassiker som THE ANIMAL - på pressvisningen satt publiken och stånkade och suckade, medan jag förstås skrattade när Schneider pinkade in sitt revir på en restaurang. Eller THE HOT CHICK.
I BIG STAN är Schneider (även regi) titelns Stan, en stenrik fastighetsmäklare helt utan skrupler som inte drar sig för att sälja en kåk i ett hemskt område till en gammal tant ("You'll be surrounded by negro cock!" säger han till henne, varpå hon ler och skriver på). Detta leder till att han döms till fängelse i tre till fem år - men han måste vänta i sex månader innan han åker in, något hans advokat fixat; advokaten spelas av en strålande M Emmet Walsh.
Efter att ha bråkat med sin fru på en restaurang, går Stan in på första bästa bar för att kröka - utan att veta att det är en gaybar. Där träffar han en gammal kåkfarare som berättar allt om hur det är i fängelse. Enligt killen går allting ut på våldtäkter. Alla våldtar alla. Alltså har nu Stan ett halvår på sig att förbereda sig på våldtäktsorgierna på kåken. Jepp, vi bjuds på bögskämt! Det är ju sällsynt nuförtiden. Stan går in till en tatuerare och frågar om han kan tatuera något runt ringmuskeln som gör att den ser mindre attraktiv ut! Stan ber sin fru köra upp en stor dildo i röven på honom som träning!
Och så börjar han träna kampsport. Han är dock inte nöjd med den utbildningen, han får bara slåss mot barn och får inget svart bälte. Efter att ha åkt på stryk där, kastas han ut i en gränd - och där möter han The Master (Carradine). The Master kan krossa tegelstenar med händerna och köra pekfingret genom plankor - men han är även en kedjerökande, försupen, illaluktande lodis. Stan släpar hem The Master till jättevillan och låter honom bo där till hustruns stora förstret. NU ska minsann Stan lära sig kung fu!
Träningen blir hård. Han väcks fem på morgonen av att The Master kramar ur en bit lever i pannan på honom, han hängs upp i bröstvårtorna, han gymnastiserar med knivar mot pungen, och han bryter fingrar. Men till slut är han kung fu-expert - och redo för det hårda livet på kåken...
Ja, vad ska jag säga? Det här är ju jättekul. I alla fall det mesta. Och David Carradine är fantastiskt rolig.
Men mer än så har jag inte att säga om BIG STAN.
...Men om någon någongång tänker filmatisera GROO THE WANDERER tycker jag att Rob Schneider är självskriven i huvudrollen. Han har ju samma sinnesslöa blick och uppsyn som Groo!

Nya Upplagan! Mäktige Månsson! Ny hemsida!

Tjoflöjt! Nya Upplagan har från och med NU en ny hemsida, som hittas HÄR! På denna kan man läsa flera av tidningens krönikörer - OCH så kan man läsa Mäktige Månsson! Så: hoppa genast dit och LÄS!
...Men glöm för den delen inte bort att plocka upp den riktiga papperstidningen, om du vet var den finns.

Onkel Magnus fyller 75

En läsare bad mig komma ihåg att Kalle Anka fyller 75 år idag, så grattis till honom - och en eloge till den person som döpte Donald Duck till Onkel Magnus när han först gjorde entré i Sverige en gång i tiden. Det måste vara det lamaste namn en Disneyfigur någonsin försetts med!

måndag 8 juni 2009

The Asylum förnekar sig inte

Snart har TRANSFORMERS: REVENGE OF THE FALLEN biopremiär. Och vad kan vi då förvänta oss av The Asylum? Jo, självklart den här - TRANSMORPHERS: FALL OF MAN!

Jag teasar igen...

I veckan ska juninumret av Nya Upplagan gå i tryck. Jag kan inte låta bli att fresta med ännu en ruta ur det überrafflande äventyret med Mäktige Månsson - garanterat att få er att bajsa i byxorna av skräck, fasa och brutal action!



söndag 7 juni 2009

En film jag länge velat se #6

THE DUNGEONMASTER (1985)

När det stormade som värst kring populärmusikorkestern W.A.S.P. i Sverige och Siewert Öholm höll på att implodera, publicerades en notis i Scandinavian Film & Video, i vilken det påpekades att W.A.S.P. minsann medverkar i en fantasyfilm, en lågbudgetproduktion som fanns ute på hyrvideo i Sverige, och så avbildades omslaget - jag vill minnas att filmen var utgiven av Vestron. På den tiden hade jag ännu inte riktigt insett att den enda fantasy som går att konsumera, är sword & sorcery, medan övriga varianter oftast är av ondo, så jag ville se den där filmen. Fast jag hittade den aldrig ute i någon butik.

Nu har jag sett filmen! Och, ja, herregud... Vad är det jag har sett?
Det är en väldigt kort film, drygt 80 minuter, varav nästan tio minuter består av utdragna eftertexter. Och mellan förtexterna och dessa sega eftertexter händer... Ja, vad händer egentligen?


THE DUNGEON-
MASTER är ett slags episodfilm, där episod-
erna hänger ihop. Mer eller mindre. Huvudpersonen är ett datorgeni som heter Paul, och det här var på den där tiden då datorer fortfarande var mystiska mojänger som kunde klara av de mest märkliga saker - man kunde hacka sig in i Pentagon med en Vic-20, men man kunde knappt skicka epost. Paul har ett par datoriserade glasögon (Ugglan Helge-varianten) som pratar med honom och hjälper honom att ta ut pengar ur en bankomat, trots att hans konto är tomt. Hemma i lägenheten har han en superavancerad dator han byggt som han alltid pratar och umgås med, något hans flickvän Gwen inte tycker om. Och det är ju inte bra, eftersom Paul vill gifta sig med Gwen, som för övrigt dansar jazzdans med brudar i glansiga trikåer och fluffigt hår (bra!). Paul får välja mellan Gwen och datorn! Vad ska han ta sig till?

På natten händer det minsann konstiga saker. Paul och Gwen försvinner från sovrummet och vaknar upp i en brinnande sal som ser ut som helvetet. Där väntar Mestema, The Dungeonmaster - och nej, det är inte Blackie Lawless, som jag trodde (det såg ju så ut på omslaget), utan Richard Moll i ond fantasy-outfit och med djävulsröst. Gwen är fastkedjad vid en klippa och Paul har fått på sig något slags märklig kostym. Nu ska Paul bevisa att han är värdig Gwen, eller hur det nu var, och genomgå sju test. Paul är utrustad med ett datoriserat jättearmband som pratar, talar om vad han ska göra, och skjuter laserstrålar, så testerna blir inga större utmaningar.

Paul zappas iväg och hamnar i diverse fantasymiljöer och råkar ut för diverse äventyr och faror - men mycket till äventyr och faror är det inte. Varje episod varar bara ett par minuter, så det hinner förstås inte hända så mycket. Ibland dyker det upp små gummivarelser som ser ut att ha rymt från John Carl Buechlers TROLL, ibland kommer det illasinnade dvärgar i fåniga mössor, på ett ställe får en jättelik stenstaty liv, i ett annat test hamnar Paul i en modern storstad där ha misstas för att vara en seriemördare. Vid ett tillfälle dyker han upp i ett rum med djupfrysta mördare ur historien, som Jack the Ripper, vilka tinas upp...

...Och så har vi den bästa episoden, som heter "Heavy Metal". Jag vet inte varför, men Gwen har blivit kidnappad av W.A.S.P. och hålls fången på scenen, medan bandet uppträder inför en skrikande publik. Jag antar att scenerierna är hämtade ur W.A.S.P.s ordinarie scenshow, så som jag minns det från bilderna i tidningar som Rocket (som Micke Beckman jobbade åt). Gwen står fastspänd i en skrubb och skriker och Blackie Lawless går fram och ska döda henne med en machete, medan bandet spelar slagdängan "Tormentor". Vad ska Paul ta sig till? Jo! Han kommer på att han ska spela ett högt, irriterande ljud! Jajamensan! Så det gör han. Vad händer då? Jo, W.A.S.P. försvinner en i taget i rökmoln. Det ser vansinnigt skojigt ut när trummisen försvinner.

Till slut kommer Paul på att om han brottas med Mestema kan han vinna det hela, så det gör han och kastar ner demonen i en vulkan, och så zappas Paul och Gwen tillbaka till det nu rykande sovrummet. Genast bestämmer sig Gwen för att hon vill gifta sig med Paul.
Märkligt? Ja. Det här är jävligt märkligt. Vad är det här? Gick det här på bio i USA? Vad tyckte folk? THE DUNGEONMASTER är en produktion från Charles Bands gamla Empire Pictures, och manuset bygger på en idé av Band, medan en hel packe människor skrivit och regisserat de olika episoderna: Dave Allen (även effekter), Charles Band, John Carl Buechler (även effekter), Steven Ford, Peter Manoogian, Ted Nicolaou (även redigering), Rosemarie Turko, och minsann om inte huvudrollsinnehavaren Jeffrey Byron också varit inblandad i manuset. För musiken står Richard Band (såklart) i överraskande samarbete med Shirley Walker (BATMAN - THE ANIMATED SERIES med mera), och vem står för fotot om inte allas vår Mac Ahlberg! Detta innebär att THE DUNGEONMASTER förstås ser rätt bra ut.

...Men, men. It doesn't make sense. Filmen funkar inte alls. Den är hur bäng som helst. Men - den är i alla fall inte tråkig! Och så har den 80-talsbrudar i glansiga trikåer som dansar jazzdans, något jag saknar i dagens samhälle.