lördag 6 juni 2009

The Scarab - Sneak Preview Trailer

Häromveckan skrev jag om Brett Kellys film PREY FOR THE BEAST, vilken jag inte tyckte var något vidare. Här är en sneak preview på hans kommande superhjältefilm THE SCARAB.
Figuren The Scarab var en Golden Age-superhjälte som nu hamnat i public domain, och därför kan Kelly använda honom gratis. Fast fan vet varför han vill återanvända en totalt bortglömd figur ingen vet vem det är, när han kunnat hitta på en egen, bättre hjälte själv. Å andra sidan skapade visst Kelly som barn en superhjälte som hette just The Scarab, utan att känna till den gamla figuren.
I vilket fall, dräkten som spikats ihop till den här filmen ser ju hyfsat avancerad ut för att vara till en film med minimal budget. Dock verkar det sämre ställt med mycket annat - miljöerna är ju riktigt vissna för att inte tala om ljussättningen. Även om filmen är billig, behöver den ju inte se billig ut!


Fler spekulationer om Carradine

Håll med om att det är lite spännande och intressant... Så här spekulerar en snubbe som är redaktör för en amerikansk herrtidning:
"The news of his death jolted me badly and the circumstances are like something out of a crime movie. It's not impossible that he was murdered and it was covered up."
...Jo, för varför hittades han annars i garderoben? Eller brukade han strypmasturbera i garderober?
Och här är en liten grej från IMDb:
"Fox has decided to proceed with plans to air next Tuesday's episode of the hospital drama Mental, which features David Carradine as a man who becomes catatonic after being struck by lightning. Washington Post TV columnist Lisa de Moraes said that if the character had become suicidal or if the episode was "suggestive" of anything related to Carradine's death in Bangkok on Thursday, Fox would have pulled it. "Instead," de Moraes noted, "Mental stands to attract more viewers in light of the Carradine news." She added that Fox plans to air "some kind of Carradine RIP" at the end of the broadcast."

DVD/TV: Ivanhoe

DVD/TV: IVANHOE (Sony Pictures)

Svenskar är ett märkligt folk när det gäller TV och underhållning. Många av oss växte ju upp med bara två TV-kanaler - eller till och med bara en (och så fanns det vi privilegierade som även kunde se dansk TV). Detta ledde ju till att "alla" hade sett vad det nu var som visats dagen innan, och vi fick förstås nöja oss med att se de program och filmer ett par personer valt ut som lämpliga för svenska folket. Den abslolut populäraste TV-serien någonsin på svensk TV är ju FAMILJEN MACAHAN! I USA är det få som kommer ihåg den serien, även om det var den då dyraste TV-serie som producerats. För amerikaner är James Arness synonym med sheriff Matt Dillon i KRUTRÖK och inte Zeb Macahan. En av de vanligaste frågorna jag får från läsare är "När kommer MACAHAN på DVD?" (Presskillen på nystartade DVD-bolaget Spiderbox Entertainment låter meddela att Coop (!!!) sitter på Skandinavienrättigheterna, vilket låter hur bisarrt som helst)

En annan älskad TV-serie är DEN OSYNLIGE MANNEN, som floppade i USA och bara producerades i en säsong. Konstigheterna fortsatte in på 90-talet, då Joe Penny som spelade Jake i RÄTTVISANS MÄN (JAKE & THE FATMAN) röstades fram som årets utländska TV-personlighet av Aftonbladets läsare, ett faktum David Letterman tyckte var hejdlöst roligt när han vann priset och läste upp tidigare vinnare i ett av sina program.

Och så har vi då TV-filmen IVANHOE från 1982.

När jag var liten fick jag Walter Scotts roman "Ivanhoe - Den svarte riddaren" av min morfar. Jag tror att utgåvan var från 40-talet och den stod i mormor och morfars tobaksdoftande bokhylla. Jag hade altid varit fascinerad av dess omslagsmålning; en riddare i tuff, svart rustning och tornérspel. En dag fick jag alltså boken och morfar textade prydligt mitt namn på försättsbladet. Så, när de andra ungarna i min lågstadieklass tragglade sig igenom böcker om att mor är rar och far är en orm, läste jag "Ivanhoe". Fast det gick inte så jävla bra. Småkillar brukar sällan ta sig igenom tegelstenar författade på 1800-talet.

Men det är möjligt att jag redan hade sett filmen från 1952 med Robert Taylor som Ivanhoe och Elizabeth Taylor som Rebecca (jag trodde dessa Taylors var syskon), och med Joan Fontaine och George Sanders. I vilket fall var det en av mina favoritfilmer när jag var barn och den gick ibland som söndagsmatiné på TV. Det här var ju på den tiden då cowboys, Tarzan och riddare fortfarande gick hem hos barn. Det fanns flera scener i denna film i knalliga färger som etsade sig fast, från inledningen där Ivanhoe sitter till häst utanför ett fönster och sjunger en ballad och någon där inne tömmer ut en hink vatten över honom, fram till den avslutande tvekampen mellan Ivanhoe och den slemme Brian de Bois-Gilbert - just den striden tyckte jag var ruskigt spännande, i synnerhet som den började med att de valde vapen - en hade yxa, den andre spikklubba. När jag som vuxen såg om filmen, kom jag fortfarande ihåg ljudet av tillhyggena som dunkade in i sköldarna.

Men så kom då den där TV-filmen 1982. Den måste ha visats på svensk TV ganska tidigt på året och direkt efter den engelska premiären, eftersom jag minns att jag tyckte det var konstigt att de redan hunnit göra en storfilm 1982 (att den spelats in året innan tänkte jag förstås inte på. Jag var korkad på den tiden). Riktigt vad som hände vet jag inte, men plötsligt blev det en tradition att SVT skulle visa den här filmen varje nyårsdag i flera år framöver. Under hela 80-talet for min familj tillsammans med en annan familj till Lindvallen och åkte skidor över nyår, och på nyårsdagen skulle det tittas på IVANHOE. Jag kommer i synnerhet ihåg ett år, då Anders var i sjuårsåldern och enbart intresserad av sport. När Robin Hood och hans armé stormar slottet, kom Anders in och frågade "Vilket lag leder?".

Och så har vi den där Anthony Andrews. Han blev något av en sexsymbol. Fan vet varför. Jag tycker att han ser stelopererad ut. Snacka om stiff upper lip! Min syrra tyckte han var skitsnygg, medan min moster avfärdade honom som "tvåltolle". I min familj går Anthony Edwards fortfarande under epitetet "Tvåltollen". Under några år dök Andrews upp i en del andra hjälteroller, bland annar fjollade han runt och skanderade "They seek him here, they seek him there" som Röda Nejlikan.

IVANHOEs bad-guy Brian de Bois-Gilbert spelades av den då okände Sam Neill, som innan gjort arthouse-skräckisen POSSESSION, och det här var väl strax innan han blev mästerspionen Reilly på TV. Det är lite lustigt att Neill blev den stora stjärnan, medan många av de andra medverkande försvunnit eller glömts bort (Anthony Andrews, Olivia Hussey, Lysette Anthony) eller till och med dött (James Mason, fast han dog ganska omgående när filmen var klar).

Redan 1982 hade jag två stora invändningar mot IVANHOE. För det första tar han på sig en ljusblå rustning. En blå! Herregud, han är ju för fan den svarte riddaren! Jag menar, hur fan ser det ut när den mystiske svarte riddaren gör heroisk entré, och så är han blå! Riddarsmurfen! Och den andra invändningen var förstås att Wilfred of Ivanhoe (som förresten har 80-talsfrisyr) väljer fel brud på slutet. Det tyckte jag även i 50-talsversionen, men det är värre i den här filmen. Storyn går ju ut på att vår hjälte är kär i både den fattiga judinnan Rebecca (Hussey) och den rika Lady Rowena (den då tonåriga Anthony), fast han är ju mer kär i kalaskexet Rebecca förstås, men han kan ju inte ha ihop det med en judinna. Så han väljer Rowena, och det är obegripligt. Lysette Anthony är blond och vän och, tja, hon påminner om en skär fis. Varje nyårsdag när man såg filmen, hoppades man att Ivanhoe äntligen skulle välja rätt, men icke! Han tillbringade säkert resten av livet med att titta på ALLSÅNG PÅ SKANSEN medan Rowena planerade parmiddagar.

Vad finns det för andra människor i rollistan? Främst återfinns den allestädes närvarande John-Rhys Davies, redan på den tiden var han med i alla filmer som gjordes. Rickard Lejonhjärta spelas av Julian Glover. Mest ihågkommen är väl hovnarren Wamba (George Innes), mest för att det är han som klär ut sig till munk och säger "Pax vobiscum" för att ta sig in på slottet. Tack vare alla eviga  repriser, har ju "Pax vobiscum" blivit ett bevingat uttryck i Sverige.

Efter ett antal år slutade SVT att visa IVANHOE. Genaste snappade TV3 upp den för att fortsätta med nyårstraditionen. Jag såg den på TV3 för några år sedan, efter att inte ha sett filmen på flera år - för jag var rätt trött på den. Nu är det möjligt att jag har fel här, men jag inbillar mig att filmen har varit censurerad de senaste gångerna jag sett den. Kan detta stämma? Det skulle i så fall vara scenerna där James Mason torteras och Wamba brinner upp (sorry, om du nu inte sett filmen, men jo, Wamba brinner upp). Och det är ju ett oskick att klippa och ha sig.

Ni noterar kanske att jag inte skriver om vad IVANHOE handlar om. Nej, varför ska jag göra det? Ni har ju alla redan sett filmen - många av er en hel massa gånger. Men nu finns den alltså på DVD (birollsinnehavaren James Mason har fått top-billing), så att ni kan se den när ni vill, med perfekt bild, utan reklamavbrott och utan eventuella censurklipp. Men med tanke på att hela svenska folket redan sett filmen, ter sig Sonys baksidestext minst sagt märklig: "(Skådespelarna) bjuder på en version av IVANHOE som du aldrig sett den förut!" Hallå? Vad menas? Däremot finns det en massa andra versioner jag aldrig sett förut. Det finns ett par miniserier och TV-filmer från 90-talet. Åtminstone en av dessa finns på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. Och jag ser gärna att klassikern från 50-talet kommer på DVD, om den nu inte redan finns därute någonstans. Men mest av allt vill jag att TV-serien med en ung Roger Moore släpps!

Så - tycker jag något om IVANHOE från 1982? Jag har en farlig massa att berätta om fenomenet Ivanhoe, men gillar jag filmen?

Jodå. Den är väl helt okej. Som sagt, filmen stod mig efter ett tag upp i halsen. Men visst är det här ett välgjort, påkostat och underhållande äventyr (Bondveteranen Vic Armstrong ansvarade för stunten), om än aningen segt med sina två timmar och sjutton minuter. Det är trevligt på ett gammaldags sätt. För mig känns det som om 1982 var nyss, men det är ju faktiskt 27 år sedan. Och, well, they don't make 'em like this anymore.

fredag 5 juni 2009

David Carradine (igen)

Det trillar in fler uppgifter om Carradines död. Jag snor följande kommentar från min gode vän MJ Simpson:

"With condolences to those who knew Carradine, I feel the following is worth noting, in respect of Jim's comment that 'his alleged suicide seems totally from left field'.

The initial BBC report was that he was naked with 'a rope tied around his neck and genitals'. This was subsequently changed to 'a rope tied around his neck and other parts of his body.'

If the initial report is true, it suggests autoerotic asphyxiation gone wrong rather than suicide. Neither is a nice way to go, neither is a pleasant discovery for friends and family."

Mäktige Månsson Returns!

Snart kommer juninumret av Nya Upplagan, och vad innehåller det, om inte Mäktige Månssons återkomst! Ett avsnitt som bjuder på toppraffel av sällan skådat slag! Här bjuder jag på en liten teaser...
(Bild: Jimmy Wallin)

DVD: Strippers Vs Zombies

DVD: STRIPPERS VS ZOMBIES (Noble Entertainment)

Det var inte alltför längesedan jag recenserade ZOMBIE STRIPPERS och gav den en sketen dvärg i betyg. Problemet med ZOMBIE STRIPPERS var att den förvisso hade en kul idé, men en makalöst obegåvad manusförfattare/regissör/kameraman (samme kille gjorde allt), och aaaningen för mycket pengar i den låga budgeten; pengar klanten bakom filmen inte kunde hantera, och varav en del gick till "namn" som Jenna Jameson och Robert Englund. Filmen är extremt tråkig och illa gjord.
Men STRIPPERS VS ZOMBIES (som heter ZOMBIES! ZOMBIES! ZOMBIES! i USA) då? Hur är den? Och vad är det? Är den ovetande gjord samtidigt som ZOMBIE STRIPPERS? Eller är den tänkt som en snabb cash-in på den "större" ZOMBIE STRIPPERS? Fan vet, men jag såg i alla fall en liten poster för STRIPPERS VS ZOMBIES i Eurocinés bås i Cannes förra året ("Nej, det är inte vår film, men jag känner killarna som gjort den och de frågade om de fick sätta upp en affisch hos mig").
STRIPPERS VS ZOMBIES har riktigt rejält låg budget. Några stjärnor syns inte till - den enda jag kände igen, var Tiffany Shepis, men Tif är bara med lite i prologen, som är en film i filmen - hon dödar zombies med skridskor. Enligt DVD:ns baksidestext är Jessica Barton en Playboybrud och Hollie Winnard från någon realitysåpa som heter SKÖNHETEN OCH ODJUREN, men det säger inte mig ett dugg.
Annars är det här ZOMBIE STRIPPERS en gång till. Detta är i princip exakt samma film. Fast med en stor skillnad:
STRIPPERS VS ZOMBIES är skitkul och underhållande!
Regissör Jason Matthew Murphy och de andra bakom filmen gör sitt bästa med de små resurserna; de är kreativa och har uppenbarligen haft kul. Filmen handlar om att en forskare råkar uppfinna supercrack som förvandlar den som röker det till en zombie. En hora får i sig några puffar och börjar genast äta på folk, som zombifieras. Den inte speciellt stora zombiehorden sätter efter några fikande strippor, vilka flyr och gömmer sig på en strippklubb. Där måste de försvara sig med vad de har till hands.
Filmfotot är lite rudimen-
tärt, men inte lika stendött som i ZOMBIE STRIPPERS. Skådespeleriet håller ungefär normal porrfilmsklass, liksom dialogen. Helt hopplöst är det inte. Splatter- och våldsscenerna är allt annat än övertygande, men de är gjorda med glatt humör och blodet sprutar friskt. Det blir lite hagelskott och spett genom huvud och ögon som trillar ut, för att inte tala om exploderande zombies. Bäst är när en strippa och en kille letar efter vapen och hon hittar en motorsåg, medan han bara får tag på en motordriven kantsax. Resultatet blir inte så bra med det sistnämnda, men strippan lyckas bland annat skiva av ansiktet på en zombie. Just det, här figurerar även en zombie som får en stilettklackad sko i skallen.
Det enda det inte finns specielt gott om i filmen är striptease och nakenscener. Det känns nästan som om de glömt bort detta.
Jag märker att jag nog är lite för positiv till STRIPPERS VS ZOMBIES. Men skitsamma. Det här är den första DVD-skräckis jag sett på länge som inte är seg och tråkig. Jag drar till med ett litet överbetyg.
Under eftertexterna spelas en raplåt vars text återger handlingen i filmen.

torsdag 4 juni 2009

David Carradine är död!

Extremt oväntad och omskakande nyhet. 72-årige David Carradine har hittats död på ett hotellrum i Thailand, där han skulle spela in en ny film. Jösses!
Och uppgifterna går isär. Enligt vissa har han hängt sig!
David Carradine tillhör de ytterst få som skådespelat både för Ingmar Bergman och Mats Helge Olsson. Tor Isedal bör väl också tillhöra den skaran.
Här och här finns korta rapporter.
Ikväll åtar sig ALLA att se om DEATH RACE 2000!

Bio: Last Chance Harvey

Dustin Hoffman är den ensamstående Harvey Shine, en halvmisslyckad musiker som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Han har lite problem med karriären och väntar på ett viktigt besked - men han måste också flyga till London, där hans dotter ska gifta sig.
Parallellt får vi följa Emma Thompson som Kate Walker, en ensam kvinna som jobbar på Heathrow och som har problem med sin ständigt ringande och otroligt ensamma morsa (som dessutom inbillat sig att hennes polske granne är styckmördare, eftersom han grillar i ett skjul i trädgården). Kates hurtiga arbetskamrat försöker ständigt para ihop Kate med karlar och få ut henne.
Harvey och Kate möts ett kort ögonblick på Heathrow innan han hastar iväg till ett hotell dottern bokat åt honom. Det är bara det att han är den ende som ska bo där - Harveys exfru har hyrt ett hus alla andra gäster bor i. Och inte nog med det, det visar sig att dottern vill att hennes blivande styvfar (James Brolin! Fast utan skägg...) ska leda henne till altaret, och inte Harvey. Detta gör Harvey nedstämd, och direkt efter bröllopet tänker han flyga tillbaka till New York och strunta i bröllopsfesten.
Han far till Heathrow - och missar sitt plan. Nästa går först dagen därpå. Och till råga på allt ringer de från New York och berättar att han förlorat sitt jobb. Så - rejält nerstämd lufsar Harvey in på en bar på flygplatsen för att trösta sig med sprit, och där sitter - just det! - Kate och är lite sur och läser en bok. De börjar prata. Och prata. Och fortsätter prata. Och han följer med henne in till London igen. Hon tycker att han verkligen måste gå på bröllopsfesten och han tvingar henne att följa med. Och efter det pratar de mer. Harvey har fått sin sista chans och den här gången verkar han lyckas.
Jag vet inte, men jag börjar väl bli gammal, som mer och mer uppskattar sådana här filmer. Intelligenta dramer om medelålders människor - fast Hoffman är väl i övre medelåldern, minst sagt. Jag antar att LAST CHANCE HARVEY är en typisk historia av det slaget som kallas "bitterljuv" - ett ord jag aldrig använt, eftersom jag aldrig behövt det. Visst har vi sett storyn förr och det är en klassisk liten kärlekshistoria med en del småroliga inslag och framför allt med utsikter om ett lyckligt slut. Trevligt på alla sätt, alltså. Men skådespelarna gör Joel Hopkins (manus och regi) film till något mer.
Större delen av LAST CHANCE HARVEY består av att Dustin Hoffman och Emma Thompson diskuterar. Ibland sitter de ner. Ibland promenerar de. Men det är en njutning att se två utomordentliga skådespelare hantera den intelligenta, välskrivna dialogen (att jämföra med ANTICHRIST, som jag såg direkt efteråt, och i vilken huvudpersonerna kämpar med den tillgjorda, knöliga dialogen). Harvey och Kate må vara misslyckade på flera sätt, men de framstår som väldigt sympatiska och förtjänar en ny chans - och varandra. Även om han väl är runt tjugo är äldre än hon.
Fast det roligaste med LAST CHANCE HARVEY är filmaffischen: på den syns det minsann inte att Hoffman är huvudet kortare än Thompson!






(Lite väl snällt betyg till en sådan här bagatell, men vaffan, solen skiner)
(Biopremiär 5/6)

onsdag 3 juni 2009

DVD: The Midnight Meat Train

DVD: THE MIDNIGHT MEAT TRAIN (Nordisk Film)

"Jag har skådat skräckens framtid, dess namn är Clive Barker," trumpetade Stephen King för, ja, vad kan det vara - 25 år sedan? Då gick Barker under epitetet "ung skräckförfattare" och "Stephen Kings arvtagare". Ung var han väl, och King var kanske i min ålder då. Idag är King en bit över 60 medan Barker knappast kan betraktas som ung - även om han fortfarande ser rätt pojkaktig ut.
Men hur blev det egentligen med det där om skräckens framtid? Njä, jag vet inte riktigt. Sedan han slog igenom har väl Clive Barker varit ett respekterat namn. Men vad har han egentligen gjort? Och har det varit bra? Jag minns när jag först hörde talas om honom i mitten av 80-talet och beställde ett par volymer av hans "Books of Blood"-samlingar. Sedan kom den första HELLRAISER-filmen, som jag tyckte var otroligt bra, för att inte tala om uppföljaren HELLBOUND: HELLRAISER II. Någonstans däremellan hade jag nog också sett RAWHEAD REX, denna fantastiskt usla monsterfilm efter en Barkerhistoria, och jag konstaterade att jag ju faktiskt även sett den allra första Barkerfilmen; UNDERWORLD (aka TRANSMUTATIONS), utan att veta om det. En enastående dålig film. Det var ju först HELLRAISER som etablerade hans namn. Det började komma serietidningar baserade på Barker historier och universa, och jag köpte mycket av det som publicerades.
Barker själv verkade bara göra mindre och mindre. Hans tegelstenstjocka romaner var väl mer fantasy än skräck, och han var långt ifrån lika produktiv som King. Regisserade gjorde han heller inte så ofta; det blev den rätt fåniga NIGHTBREED och den ganska misslyckade LORD OF ILLUSIONS; annars verkar Barker nöja sig med att producera eller bara sätta sitt namn på affischen eller DVD-omslaget. Idag är det sällan jag tänker på Barker eller funderar på att läsa något han har skrivit, och HELLRAISER-filmerna har jag omvärderat. Inte bara för att de fått alldeles för många idiotiska lågbudgetuppföljare, som inte har något med serien att göra - av allt att döma har manus skrivits om för att få in Doug Bradley i fem, tio minuter som Pinhead, så att man kan skriva HELLRAISER i titeln. Nej, jag upptäckte snarare att hela mytologin är lite ... poänglös. Det är liksom bara ett enda stort varför. Vad håller egentligen Pinhead och de andra cenobiterna på med? Varför då? Vad leder allt till? Visst, en del tjusiga scenerier, men inte mycket mer - om man inte är sadomasochist. Jag gissar att det här väl bara är ett sätt för Barker att få utlopp för sina egna sexuella lustar. Jag fick en gång en kassett från Redemption med THE FORBIDDEN och SALOME; två studentfilmer Barker regisserat en gång i tiden. I dem kan man se en naken Clive Barker med ståfräs dansa omkring i diverse homoerotiska situationer.
Det var alltså längesedan sist, men här har vi en ny skräckfilm baserad på en av Barkers noveller i "Books of Blood", producerad av författaren, men regisserad av en viss Ryuhei Kitamura, medan Jeff Buhler står för manus. THE MIDNIGHT MEAT TRAIN. Tuff titel. Jag minns dock inte om jag läst novellen. Filmversionen - från Lionsgate (förstås) - hade ett kort liv på amerikanska biografer och här i Sverige dumpas den direkt på DVD.
Bradley Cooper från ALIAS på TV, och som börjar få en rätt fin och välförtjänt karriär, spelar en fotograf som under en nattlig promenad får se en ung tjej attackeras av ett gäng i tunnelbanan. Han räddar henne och hon hoppar ombord på ett tåg - för att senare figurera i pressen som mystiskt försvunnen. Nog för att hon är försvunnen, alltid: allas vår favorithårding Vinnie Jones är en brutal slaktare och seriemördare i kostym som häckar just på detta nattliga t-banetåg. Han spankulerar av och an i vagnarna, och kliver det ombord någon, plockar Vinnie fram sin köttklubba och bankar sitt offer så att blodet sprutar - ja, ibland så hårt att huvudet far av, eller så att andra kroppsdelar lossnar. Det vetefan hur det går till. Ted Raimi dyker upp i en scen, han står och pratar i kanske en minut, innan Vinnie Jones smyger upp bakom honom och utför det gamla banka-någon-i-bakhuvudet-så-att-höger-öga-ploppar-ut-tricket. Slut på Teds insats i filmen.
Cooper, som förresten jobbar för Brooke Shields i filmen, får syn på Vinnie och smyger efter och tar bilder, och han berättar för sin flickvän och polisen, men ingen tror på honom. Cooper blir mer och mer besatt. Vinnie blir mer och mer våldsam. Det slaktas hej vilt. Vad är det som försiggår? Vad är det för skumt tåg? Är verkligen föraren i maskopi med Vinnie? Det hela leder fram till en väldigt Barkersk upplösning - och nej, it doesn't make sense. Dumt, krystat och långsökt. Det är ju det som är skillnaden mellan King och Barker: King är antagligen vår tids främste skildrare av amerikansk medelklass och hans romaner har trovärdiga människor i till stor del trovärdiga situationer. Barker har en tendens att vara lite för far out.
Fram till det taskiga slutet och den förutsägbara slutknorren får vi en del riktigt bra splatter, filmen är kompetent gjord och Bradley Cooper är ju en sympatisk kille. Men det hela är totalt spänningsbefriat och lite småtrist. Det är långt ifrån lika tjoflöjt som MY BLOODY VALENTINE 3D, och det är inte lika fantasifullt som de två första HELLRAISER-filmerna. Dock har jag de senaste dagarna sett en del betydligt sämre direkt-på-DVD-splatter, så jag ger väl THE MIDNIGHT MEAT TRAIN ett halvhjärtat okej.
...Och aldeles just nu slår det mig att den bästa film baserad på Barkers verk, förstås är CANDYMAN - varför glömde jag bort den?

Bio: Antichrist

Lars von Trier är en fjönt. Det har jag tyckt länge nu. Jag kan erkänna att jag tyckte han var cool ungefär när han gjorde RIKET och de tidiga filmerna. BREAKING THE WAVES var väl okej. Därefter tycker jag att hans produktion är vedervärdig - även om jag inte sett DIREKTÖREN FÖR DET HELA. DANCER IN THE DARK? Trams. Dogme 95? PR-jippo för von Trier. Och det är ju i stort sett vad det hela handlar om. Von Trier marknadsför sig själv på olika kreativa sätt. Jag är fortfarande övertygad om att IDIOTERNA inte var hans egentliga film det år den tävlade i Cannes. När regissören och hans skådisar gick uppför röda mattan till galapemiären, filmade de varandra med videokameror. Jag tror att DET var den riktiga filmen. Filmen om hur de fick skämtet IDIOTERNA att gå hela vägen till Cannes. Och DOGVILLE och MANDERLAY? Kom igen - de är ju fullkomligt osebara. Fast DOGVILLE hade kanske funkat som riktig film i riktiga miljöer.
ANTICHRIST var årets skandalfilm i Cannes. Det brukar ju finnas en eller två sådana varje år i Cannes. Enligt uppgift buade stora delar av publiken, och på en presskonferens, som tydligen var kaotisk, bad en engelsk journalist von Trier att försvara varför han gjort filmen. Von Trier hävdade att hade inte behövde försvara eller motivera någonting, han gör som han vill, vilket han förstås har rätt i. Han sa även att han är världens bäste regissör, vilket han har mindre rätt i.
Filmen anses vara provocerande. Och ja: den ÄR provocerande. Den är provocerande DÅLIG, det är vad den här! Herrejävlar, vilken skit det här är! ANTICHRIST är låååångtråååkig och überpretentiös.
Willem Dafoe och Charlotte Gains-
bourg har sex i duschen i en prolog. I slooow-moootion. Den tar cirka en minut innan första inklippet på pumpande könsorgan. Ricky Bruch-tricket, alltså. Fast i sloooow-mooootion. Det är sådant von Trier kommer undan med och kallar "konst", och arthousekretsen tror honom. Själv kallar jag det spekulation, vilket det ju är. Medan paret gökar, trillar deras lille som ut genom ett fönster. I slooooow-mooooootion. Ungens död leder till att Gainsbourg blir knäpp. Hon skakar och frustar och skriker och bär sig åt, men lugnar sig lite när Dafoe sätter på henne, vilket han inte kan göra hela tiden, så de åker ut till en stuga djupt inne i skogen för att ägna sig åt terapi.
Där blir kvinnan (rollfigurerna heter ingenting) allt knäppare. Alldeles för ofta ses hon gå omkring i den dimmiga skogen. I sloooooow-moooootion. Mannen knatar omkring i naturen han med, och får se en massa djur och deras ungar som råkar illa ut på olika sätt. En fågelunge trillar ner från ett träd. En räv ser ut att slita ut ett foster från sin egen mage, men jag är inte säker. Dock börjar räven prata. Hm.
Kvinnan bli ÄNNU knäppare och så blir det våldsamt och det borras och köns-
stympas och det är naket och masturbation i skogen och, tja, kvinnan vet hur en slipsten ska dras. Bokstavligt talat. Allt detta varvas med religiöst svammel och gamla myter och bilder på kvinnomord och häxbränning och symbolik, och jag ska inte ge mig på att försöka analysera det. Den amerikanska och brittiska marknaden ska censurera och klippa om ANTICHRIST för att göra den snällare och mer "katolsk". Vad nu det är. Själv är jag totalt ointresserad av vad von Trier vill säga. Om han vill säga något. I det knappa pressmaterialet läser jag att det ska handla om kampen mellan könen, naturens inneboende ondska och kvinnans ondska som förvildas. Jaha. Filmen kan också handla om hur von Trier försöker chocka för sakens skull. Men filmen är för tråkig för att uppskattas av en publik som gillar att chockas - och här i Sverige går det inte att provocera med religiösa aspekter.
Charlotte Gainsbourg fick pris som bästa skådespelerska i Cannes. Det förvånar mig inte, skrikande, hysteriska fruntimmer indränkta i blod verkar gå hem där - jämför bara med Isabelle Adjani i POSSESSION, 1981, som även hon blev bästa skådespelerska i en pretentiös skräckfilm. Fast jag vill inte kalla ANTICHRIST "skräckfilm". Den är snarare ... ingenting. Mög. Det är vad det är. Mög. Trots att den är filmad av samme kille som fick en Oscar för fotot till SLUMDOG MILLIONAIRE! Filmen är väldigt teatral och här finns förstås inte en enda naturlig replik.
ANTICHRIST är gjord med pengar från DR, SVT, Danska Filminstitutet, Svenska Filminstituet, Nordisk Film, Tyskland, Polen, med mera. Det är alltså våra skattepengar som pumpats in i det här.





(Biopremiär 5/6)

Josh Brolin som Jonah Hex - första bilderna!







tisdag 2 juni 2009

Bio: Terminator Salvation

1984. Märkligt att jag kommer ihåg det, men när jag frågade en klasskamrat om han ville hänga på och se TERMINATOR, svarade han "Nej, de bara köttar varandra hela tiden". Jag tyckte det var ett märkligt svar av en sextonårig kille. Vem ville väl INTE se Arnold Schwarzenegger kötta folk 1984? Fast det blev av någon anledning aldrig av att jag såg TERMINATOR på bio, jag minns inte varför. Och Filmkrönikan på TV sabbade ju en hel del när Torsten Jungstedt visade hela slutet på filmen! Sedan dess får TV-redaktörer inte själva välja klipp till sina program.  

Samma dag filmen släpptes på video, hyrde jag den tillsammans med en moviebox. Och ja, den var ju precis så bra och häftig jag ville den skulle vara. Och på sätt och vis var den ju först. Ibland känns det som om actionfilm handlar om före och efter TERMINATOR, som att den var den första riktiga fläskactionfilmen. Den made muskler, stora vapen och var glassigt ljussatt; jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Den kändes modern. Dock var det ju verkligen en lågbudgetfilm, vilket syns än mer idag - specialeffekterna med alla rymdskepp och robotar är lite väl mycket Dinkey Toys. Men det är ju fortfarande en väldigt bra film, byggd på en smart idé. 

De första bilderna ur TERMINATOR 2: DOMEDAGEN såg jag i den kortlivade engelska skräcktidningen Fear. Jag vill minnas att jag satt på en av mina två balkonger (vilket jag hade på den tiden). Själva filmen såg jag på sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Stor biograf, maffig film. Egentligen var den väl inte bättre än originalet och jag vet att en del inte gillade att Arnold plötsligt är en snäll robot, men visst är det en fläskig, underhållande och smart film - även om jag nog alltid retat mig lite på Edward Furlongs untseende. 

TERMINATOR 3 var den första av filmerna jag recenserade. Jag kallade den "ångvältsaction" och gav den en trea i HD. Den var ju inte lika bra som föregångarna, men ändå helt okej - det var ju liksom trots allt Arnold som en Terminator. Och en snygg norska som fienden. Roligast med den här filmen, var att Arnold himself och effektmakaren Stan Winston (som dog häromåret) gjorde promotion för filmen på trottoaren utanför hotell Carlton i Cannes! Skitkul - nästan som om de var desperata att få folk att se filmen. 

TV-serien THE SARAH CONNOR CHRONICLES har jag bara sett första kvarten av - jag började göra något annat under första reklampausen. Dessutom tyckte jag det såg billigt och visset ut. Jag återupptog aldrig tittandet. Men vem vet, det är kanske en bra serie? Okej, här har vi så den fjärde filmen. Av någon anledning verkade många fans och kritiker ha bestämt sig för att inte tycka om filmen redan innan de sett den. Detta beror inte enbart på att regissör den här gången är McG - fånigt namn på killen som gjorde CHARLIES ÄNGLAR-filmerna, varav den första ju är fantastiskt bra. Men en kille som McG påstods inte klara av att göra en mörk film som T4 skulle bli. Dessutom siktade man på en PG-13-åldersgräns för att få en större publik. Med andra ord, inget blod och inga repliker som "Fuck you, asshole". Och så skulle ju inte Arnold vara med. Det fanns även en massa andra skäl till att få förhand döma ut den. 

Efter att ha sett filmen konstaterar jag att det finns flera skäl till att inte vara speciellt begeistrad, men inga av de jag räknade upp ovan. Nog för att TERMINATOR SALVATION är mörk, alltid. Väldigt mörk. Det här är MAD MAX med robotar och utan något som helst hopp i sikte. Filmen börjar år 2003 med att en Marcus Wright (Sam Worthington) sitter i sin dödscell, då cancersjuka Helena Bonham Carter (i ett phone in performance) kommer och får Marcus att skriva på för att donera kropp och organ till forskning. Sam avrättas medan förtexter rullar, och sedan är det 2018. Rebeller och robotar fajtas som fan i ödemarken, frälsaren John Connor (Christian Bale) poserar tufft med stora vapen. En bomb briserar, Connor är den ende överlevande och flyr i helikopter, och när röken skingrats kliver plötsligt Marcus upp ur hålet i marken. Lika ung som han var när han avrättades. Kan vi våga gissa att han är en Terminator utan att veta om det? Ja, det kan vi. John Connor måste leta upp Kyle Reese (Anton Yelchin), en tonåring som dessutom råkar vara Connors far, på grund av den udda kombinationen tidsresa och kåthet. Men Marcus hittar Reese först. Reese häckar ensam tillsammans med en liten stum flicka och de tre upplever äventyr, innan Reese och flickan tillfångatas av robotarna. Då träffar Marcus rebellen Blair (Moon Bloodgood - fantastiskt namn!) och de fattar tycke för varandra och räddar varandras liv och har sig, och självklart är hon inte bara snygg, utan även skittuff. Men när de uppdagar att Marcus är robot blir det minsann annat ljud i skällan. Dock är han ju en snäll robot och faktiskt den ende som kan hjälpa Connor att hitta och befria Kyle Reese, punkt, punkt, punkt... 

Det största problemet med TERMINATOR SALVATION är att den inte är speciellt engagerande. Det är en fruktansvärd massa action precis hela tiden - jag lovar, det är högljutt och packat med så mycket explosioner, eldstrider och slagsmål att det mer eller mindre känns som en enda lång actionscen (och att det här är PG-13). Men det är lite svårt att bry sig. Nu är handlingen inte originell längre - och det är inte så mycket handling den här gången. Det hela ska i princip leda fram till den första filmen, då Connor skickar Reese till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor. Ett annat problem är att rollfigurerna är rätt osympatiska. John Connor är inte mycket till hjälte - och Christian Bale är så hård och sammanbiten, att han framstår som robot själv. Dessutom är nog Sam Worthingtons roll i filmen större. Men han är inte heller helt igenom sympatisk. Det är väl bara Moon Bloodgood som kan skapa lite engagemang. Därför blir McG:s film rätt tjatig. Öronbedövande och tjatig. Och mörk och dyster. Faktum är att TERMINATOR SALVATION faktiskt mer får mig att tänka på Cannons gamla AMERICAN CYBORG: STEEL WARRIOR än på tidigare TERMINATOR-filmer. Det positiva är att det handlar om en snygg film med fantastiska effekter. Det är verkligen inga leksaker den här gången och robotarna och maskinerna har aldrig sett bättre ut. Och självklart är actionscenerna utmärkta. Det är även kul att återse Michael Ironside i en liten roll och att man digitalt klistrat Arnolds ansikte på en vresig Terminator som fajtas med Connor. Och Danny Elfman med stor orkester tolkar Brad Fiedels klassiska musik. Synd bara att man inte riktigt bryr sig. För övrigt har jag ätit middag med Franco Columbu; Arnolds kompis som bland annat spelade den vilt skjutande Terminatorn som kliver in hos rebellerna i den första filmen. (Biopremiär 3/6)

måndag 1 juni 2009

Kommentarer

Ett par läsare har under månaden hört av sig och undrat varför jag inte har publicerat deras kommentarer. Det undrade jag också, eftersom jag inte sett kommentarna. När någon skriver en kommentar, får jag ett mail om detta. Men så verkar bara ske i 95% av fallen. Nu upptäckte jag att jag hade några ogranskade kommentarer, vilket bara syntes på min startsida på Blogger. Där är jag inte så ofta.
Tänkte bara påpeka detta ifall någon undrar.

söndag 31 maj 2009

Jake Wests nya film

Den här ser vi fram emot! Här är en andra, splitterny poster:


Grattis, Clintan

Idag ställer vi oss i givakt och hyllar Clint Eastwood på 79-årsdagen. 79! Fatta grejen. Jag kommer ihåg i början av 80-talet, då Charles Bronson kallades "våldsfarfar" - fast han då var betydligt yngre än 79. Han var väl dessutom yngre än Harrison Ford i senaste Indiana Jones-filmen, men jag är inte säker.
Undrar vad Clintan skulle vilja hitta på om man dyker upp för att uppvakta honom.
Antagligen vill han bara sitta.
Idag fyller även Colin Farrell år. 33. Hm, jag trodde han var äldre. Och Brooke Shields blir 44. Jag trodde även att hon var äldre.

fredag 29 maj 2009

Konst: Sonic Youth Etc. Sensational Fix

Nu blir det finkultur här i TOPPRAFFEL!, eftersom jag minsann varit på konstutställning. Ikväll har Malmö Konsthall vernissage för utställningen "Sonic Youth Etc. Sensational Fix", som har planerats i två år, och som tidigare har visats i tre andra städer ute i världen - Sonic Youth själva hävdade att Malmö Konsthall dock är den tjusigaste och ljusaste lokalen hittills, samt att de har bäst kafé hittills under 2009.
Jag kan väl inte påstå att att är fan av Sonic Youth, ärligt talat har jag knappt lyssnat på dem. Jag kommer mest att tänka på Robert Gustafsson när jag hör namnet Thurston Moore.
I vilket fall, på denna överraskande stora utställning har medlemmarna i bandet ställt ut bilder, tavlor, installationer och konstiga prylar av dem själva och av deras vänner och bekanta. En del är tydligen rätt berömda, men jag ska inte ljuga och låtsas att jag har koll på arty farty-svängen. Men en hel del objekt på utställningen är rätt kul. En hel del annat är mest pretentiöst. Installationer är alltid pretentiöst, liksom videokonst.
Nåja, här är en del bilder från presstillställningen i förmiddags (klicka på bilderna för att förstora). Den följdes för övrigt av en god lunch bestående av anka. Tyvärr serverades bara lättöl till. Jag vägrar betala sextio spänn för ett glas vin, något som inte hindrade Rock-Ola från att köpa två glas. HURVAMORDEN-regissören Jan Hemmel var även han på plats. Förra gången jag träffade honom blev han otroligt glad och smickrad när jag berömde SKÅNSKA MORD.

Minsann om det inte fanns vad som på håll såg ut som serieinspirerade tavlor.

Jaaa... Jag vet inte riktigt. Jag borde väl klurat ut en smart bildtext, men jag kommer inte på något. En vägg med elgitarrer. Det är vad det är.

Det var faktiskt överraskande skönt att gå på vinylskivor. Men vem fan vill ha skivsamlingen på golvet?

En del fotografier tyckte jag var bra och coola på riktigt. Som de här.

Vi diskuterade vem Thurston är mest lik: Kevin Bacon eller Mickey Rourkes snälle bror? Fast här ser han mest ut som Johan Glans i peruk.
Kvällen innan presskonferensen hade de spelat i Hässleholm - en ort Thurston uttalade som "Hasselhoff".

Så här kan det bli när man beskär en bild för att få bort en glad dansk som vill posera tillsammans med Kim Gordon. Resultatet ser ut som semesterbilderna min farmor tog. Motivet i ena hörnet av bilden. Men bakgrunden är ju fin.

Till slut försvann danskarna. Oj, vad många danskar det var på plats! En dansk tjej var förresten skitsnygg. Men varför i helvete måste alla kulturbrudar klä sig så fånigt? Jag menar, svarta tajts, färgglada gympaskor, konstig kjol utanpå, sjal och hår färgat i onaturliga färger. Det såg ut som en parodi när de anlände medan jag stod utanför konsthallen och väntade på att de skule öppna!

Sonic Youth varken spelade eller sjöng på presskonferensen. Däremot hade de smällt upp ett tält med instrument, där man fick gå in och spela och ha sig. Alltid vakna Reportagebyrån kunde inte låta bli trumpinnarna och såg till att förstärkas med en dansk fotograf på gitarr. Dansken var till och med så cool att han spelade med ryggen mot publiken (det vill säga mig).
Jag tycker minsann att det här låter riktigt taktfast.


torsdag 28 maj 2009

Bio: Flickvänner från förr

Matthew McConaughey är Connor Mead; fotograf och den störste brudraggaren den här sidan av Austin Powers. Hans förhållanden varar sällan längre än en natt och han har ständigt hundratals brudar efter sig. Men så ska hans snällare lillebror gifta sig, så han åker hem till det enorma familjegodset där han efter föräldrarnas död växte upp, omhändertagen om sin farbror - en playboy spelad av Michael Douglas, mannen som lärde Connor allt om kvinnor.

Bröllopsförberedelserna är i full gång och på godset finns även Jenny (Jennifer Garner), en barndomskompis och den enda flicka Connor älskat - han drog sig ur innan det blev allvar, av rädsla att bli sårad om det skulle ta slut. Det dröjer inte länge innan Connor gör sig ovän med alla bröllopsgästerna, eftersom han förstås beter sig som ett svin (men ett coolt svin) och till och med stöter på brudens mor (Anne Archer - hm, är detta en FARLIG FÖRBINDELSE-reunion?).

Men så dyker plötsligt playboy-
farbrorn upp som spöke på toaletten och ogillar att Connor har blivit lika misslyckad som han egentligen var. Och i en turnering på Dickens "A Christmas Carol" ska Connor få möta tre spöken som kommer att visa honom vilket kräk han är och har varit. Först kommer en sextonårig tjej - en rätt jobbig och överspelande fjant - som tar med honom till 80-talet, och vi får se hans relation till Jenny, och hur playboyfarbrorn styr in honom på den coola vägen. Därefter kommer två andra tjejspöken och visar upp hur han är nu och vad som kommer att ske i framtiden, och Connor blir alltmer medveten om vilket as han är och vill ställa allt tillrätta. Han har förändrats över en natt.

Det här är en väldigt moralisk historia, sådär überamerikansk om att äktenskap är vad livet går ut på, att det bästa är att leva med samma människa hela livet och att glida runt bland en massa brudar är det värsta man kan syssla med. Och självklart handlar det om ett sådant där typiskt filmbröllop, det vill säga fullkomligt gigantiskt och svindyrt. Och just det här tycker jag är lite äckligt. Moralen är lite trist. För det är ju Michael Douglas' playboy som är den man vill vara! Och herregud, den där bitchen lillbrorsan (Breckin Meyer) ska gifta sig med är vedervärdig, varför uppmuntra detta giftermål?

FLICK-
VÄNNER FRÅN FÖRR har dock flera förson-
ande drag. McCon-
aughey och Garner är bra och funkar fint tillsammans, men Michael Douglas är fantastisk! Hans raggningsrepliker är otroliga, i synnerhet när han frågar en sekreterare om hon tar DICK-tation. (Fast så är ju filmen också inspirerad av DICK-ens).

Dock är det Robert Forster som lyser starkast som brudens far - en pensionerad officer, en Koreaveteran som blivit prästvigd. Han håller de mest fantastiska utläggningar om slafsiga tarmar som vällde ut ur sår, och om att det enda de fick var MASH på TV, vilket var skitkul om man inte hade sett sina vänner dödas i Korea. Ge Forster en Oscar för bästa manliga biroll!

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR får väl klassas som lättsam och underhållande, men med en för stor dos sirap. Om man nu vill uttrycka sig lite klyschigt.









(Biopremiär 29/5)

Bio: My Bloody Valentine 3D

Kanada! King vid gränspolisen! William Shatner! Mike Myers! Och den sistnämnde får oss osökt att tänka på en amerikan, nämligen Michael Myers - mördaren i ALLA HELGONS BLODIGA NATT (1978) med uppföljare och remake. John Carpenters trendsättande slasher, som snart följdes av FREDAGEN DEN 13:E (1980), startade en våg av slasherfilmer världen över. I Europa gjorde Jess Franco BLOODY MOON och Ruggero Deodato den ganska sena BODYCOUNT för att bara nämna två, men Kanada var inte sena att hänga på.

Faktum är att Kanada var bland de första att producera slasherfilm; Bob Clarks prototyp BLACK CHRISTMAS (STILLA NATT, BLODIGA NATT, på DVD från Noble Entertainment) kom redan 1974. Häromåret kom förresten en riktigt rutten, amerikansk remake på den. Under 1970-talet var kanadensisk skräck främst förknippad med David Cronenberg, men 1980 slipades knivarna och maskerna plockades fram.

Bäst, eller, tja, "bäst", av de kanadensiska slasherfilmerna torde Roger Spotiswoodes TERROR TRAIN (1980, på bio i Sverige, kortad med två klipp, som MÖRKA NATT - BLODIGA NYÅRSNATT) vara. Jamie Lee Curtis med glada vänner ska fira nyår på ett tåg, på vilket Ben Johnson är konduktör, och inte nog med det - David Copperfield; illusionisten, uppträder på festen! Detta är fullkomligt fantastiskt - han befinner sig alltså på ett rullande tåg, men lyckas ändå utföra så pass avancerade trick att han måste ha riggat vagnarna och troligen även trollat på riktigt för att kunna utföra dem. Ombord finns också en tosing som mördar de partajande tonåringarna en efter en - och filmens ploj är att det är maskerad, och mördaren tar på sig varje nytt offers kostym. Ett av offren är förresten en tös som kallade sig DD Winters. Senare satsade hon på en sång- och skådiskarriär som Vanity, och gick hem i varje fall i min stuga. Jag säger bara: ACTION JACKSON! Varför finns inte den på DVD här?

Jamie Lee Curtis återvände i PROM NIGHT (1980 den med), som inte bara är sämst bland de kanadensiska filmerna, utan den kanske sämsta slashern rent allmänt. Jag såg den inte förrän den visades på dansk TV i början av 90-talet och när jag såg den då, trodde jag faktiskt att det saknades en akt i kopian som visades. Häromåret släpptes den på DVD av Atlantic Film, och när jag då såg om den, konstaterade jag att det inte var någon skillnad. Det händer absolut ingenting i denna film om en skoldans på vilken en mördare är lös. Få blir mördade, och de dödas på riktigt vissna, blodfattiga sätt - och ärligt talat, hur många ser sådana här filmer för spänning och realism? Det är dumheter och blodsprutande slakt vi vill ha. Höjdpunkten här är när Curtis dansar disco så det ryker om det. Och det är alltid festligt med Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Man skrattar konstant när han är i bild, även om det inte är meningen. Trots detta blev filmen totalförbjuden i Sverige och släpptes först 1983, nerklippt med över tio minuter! Trots att det inte finns något att klippa bort... 2008 kom det en osedvanligt vissen nyinspelning av PROM NIGHT som i Sverige släpptes direkt på DVD av Sony.

1981 kom så en film många har ett gott öga till: MY BLOODY VALENTINE (på DVD från Paramount). Själv såg jag den inte som tonåring, men jag har ett vagt minne av att den fanns på hyrkassett. Rätta mig om jag har fel. Återigen dröjde det till början av 90-talet, innan jag såg den på en svensk kabelkanal. Då tyckte jag filmen var fruktansvärt usel. Detta berodde troligen främst på att jag blev extremt trött på slashers under 80-talet, då det kom tretton på dussinet, och dessutom var 80-talet inte långt borta. Idag tycker jag snarare att det är riktigt hemtrevligt med de här gamla filmerna - de var ju gjorda för biovisning och inte video eller kabel-TV, och de får mig at bli nostalgisk och minnas mina egna tonår och alla fester. Jag kan ibland riktigt känna doften av Drakar Noir och smaken av rom och cola.

MY BLOODY VALENTINE utspelar sig i gruvsamhället Valentine's Bluff, där ett gäng gruvarbetare 1960 blev instängda efter ett gruvras medan byborna festade på en alla hjärtans dag-fest. När undsättningen kom flera dagar senare, hittades alla gruvarbetarna döda - alla utom en: Harry Warden. Han hade hållit sig vid liv genom att äta av sina döda vänner! Totalt sinnesjuk spärrades han in, men ett år senare rymde han, och maskerad i gruvarbetardräkt med hjälm och gasmask, dödade han en rad människor i Valentine's Bluff. Sedan dess har man inte firat alla hjärtans dag, men 20 år efter händelserna är det dags att återuppta traditionen. De yngre byborna ser fram emot festen, men så plötsligt hittas två personer mördade. Den piprökande sheriffen ställer in festen, vilket gör de festsugna kidsen förgrymmade. De beslutar sig för att ha en hemlig fest ändå på gruvområdet, vilket de har - trots att en vresig bartender varnat dem och berättat allt om Harry Warden. Det är det vanliga gänget: de snygga brudarna med pojkvänner, den jobbige krullhårige killen som hela tiden fjantar sig, skrattar hysteriskt och gör pruttljud, den store tjockisen (med mustasch), och så figurerar två killar i lite större roller, eftersom de är kära i samma tjej.

Men så dyker Harry Warden upp och lägger sordin på stämningen. Men är det verkligen Warden? Nej, han dog i fångenskap fem år tidigare, sån troligen är det en av de festande ungdomarna - vilket det är. I den långsökta förklaringen får vi se hur han som väldigt, väldigt liten gosse bevittnade hur Warden dödade hans far. Självklart gjorde detta honom knäpp, och självklart väntade han till tjugoårsjubiléet innan han slog till, istället för att göra det precis när fan som helst, vilket han ju hade kunnat göra.

Alla morden föregås av att sheriffen får en hjärtformad chokladask som innehåller ett utskuret människohjärta, och morden består mest i att folk får en korp - alltså en stor hacka - i sig, med undantag för tjockisen, som dödas med spikpistol, en gammal tant som kokas i en torktumlare, och en tjej som spetsas på ett duschmunstycke så att vatten sprutar ut ur hennes mun. Det är ganska snällt, men grejen är att MPAA - den amerikanska filmcensuren - krävde att filmmakarna klippte bort hela nio (9) minuter splattereffekter! Först i januari 2009 släppte Lionsgate i USA en DVD med den nästan kompletta versionen, med de aningen gryniga klipp som kunde återfinnas instoppade. Dock har jag själv inte sett denna version.

För några år sedan sålde männen bakom MY BLOODY VALEN-
TINE ett manus med titeln MY BLOODY VALENTINE 2: THE RETURN OF THE MINER till Lionsgate. Dock ändrade sig Lionsgate och beslutade sig för att göra en remake istället. I 3D! Och nu har den aningen försenad Sverigepremiär.

Faktum är att detta nästan är mer av en uppföljare än en nyinspelning. Den här gången är de i ett annat gruvsamhälle och inte i Valentine's Bluff. Återigen blev ett gäng gruvarbetare instängda, och när de hittades visade det sig att tosingen Harry Warden dödat de andra för att få mer luft att andas i väntan på undsättning. Warden hamnade på sjukhus, där han låg i koma - tills han en vacker natt vaknade och dödade all sjukhuspersonal på de mest hiskliga sätt, de styckades och garroterades och stället såg ut som En Dag På Scan. Sheriffen, spelad av Tom Atkins
() gav sig av efter Warden, som spökat ut sig i gruvdräkt och gasmask och störtat iväg till en gruva, där ett gäng tonåringar festade järnet. Warden dödade alla innan tre smet i en bil och en kille blev kvarglömd och fick slåss med Warden, innan sheriffen dök upp och sköt Warden med flera skott. Blödande försvann Warden in i gruvans mörker.

Tio år senare återvänder den kvarglömde killen till byn, efter att ha varit borta under lika många år. Det visar sig att hans gamla flickvän nu är gift och har barn med en av de andra överlevande, som nu blivit sheriff - så nej, det är ingen mysig piprökande herre den här gången. Fast den unge sheriffen är rätt osympatisk och är otrogen och ligger med sin frus arbetskamrat. Någon fest tänker de inte ha den här gången - för liksom i den rätt taskiga remaken på FREDAGEN DEN 13:E, är det prologen som är remaken, medan majoriteten av handlingen snarare känns som en uppföljare.

Fest eller inte, Harry Warden - om det nu verkligen är han - dyker upp igen, och ännu en gång vill han inte att folk ska få ha det trevligt. Iförd sin gasmask låter han som om han har astma, och ja jävlar i min låda, vad han går loss med hacka och spade!

Pojkar och flickor, det här är fullkomligt fantastiskt! Jag kan omöjligt förstå varför MY BLOODY VALENTINE 3D fick så usel kritik i USA, även i genrepressen. Detta är fullkomligt hejdlöst underhållande! Jag må vara en osedvanligt omogen man, men jag kände för att jubla när jag såg filmen. Verkligen! Skådespeleriet är bättre än det brukar vara i sådana här filmer, och tempot är högt. Men framför allt så har vi all sanslös splatter - i 3D. Redan i prologen får en kille en hacka i bakhuvudet så att hans ena öga far ut i publiken, och direkt därpå råkar en tjej ut för det gamla spade-i-munnen-tricket (övre delen av huvudet kasar ut mot oss).
Men så har vi scenerna som KAN VARA DET BÄSTA JAG NÅGONSIN SETT PÅ BIO! Den slampiga blondinen Irene (Betsy Rue) är helnaken och har sex med en kille på ett hotellrum. Efter sexet visar det sig att killen videofilmat akten. "Jag är ingen hora!" skriker Irene, men killen bara flinar, kastar åt henne några sedlar, säger "Nu är du det!" och går ut till sin lastbil. Irene blir fly förbannad, så helnaken, endast iförd stilettklackar, plockar hon fram en pistol och går ut på parkeringsplatsen för att skjuta killen. Nu pratar vi alltså halvlånga dialogscener här, under vilka Irene alltså hela tiden är helnaken - full frontal. I 3D.
() Nå - därute skrattar killen bara åt henne, eftersom han vet om att pickan inte är laddad, men hon kastar vapnet i huvudet på honom. Han öppnar lastbilsdörren - men därinne har Warden suttit och häckat! Warden slår hackan i fontanellen på killen, och börjar sedan jaga den nakna blondinen, som springer in på hotellrummet och gömmer sig under sängen. Hon bryr sig inte om att klä på sig! Då öppnas dörren och in kommer ... hotellchefen. Och: DET ÄR EN DVÄRG!!!
() Dvärgen letar efter sin hund - men den ende hon hittar är Harry Warden. Warden hugger sin hacka i dvärgen underifrån och spetsar henne i taket! Applåder! Men så hittar vår flåsande mördare Irene (som fortfarande inte kommit sig för att klä på sig) under sängen, sliter undan madrassen, och hon far runt och trycker sig mot en vägg och försöker skydda sig med sängbottnen som en sköld, men det går inte så bra, så till slut blir förstås även hon uppsprättad. Jag lovar: bara detta är värt biobiljetten! Om du inte håller med, bör du hålla dig till andra recensenter. Som han muntergöken i City. Betsy Rue ska tammefan ha en Oscar!

Väldigt få saker upprepas från originalet. Vi får en kvinna som kokas i torktumlare (med bättre resultat den här gången), vi får en gruvjakt där gruvarbetarnas dräkter, som förvaras upphissade i taket, kommer nerdimpande omkring den flyende hjältinnan, och vi får se Harry Warden gå längs en gruvgång och slå sönder glödlampor. Upplösningen är dock ändrad helt och hållet, och för att förleda oss som sett originalet, har man behållit rollfigurernas namn, men kastat om dem, så att säga. Det är andra personer som bär namnen nu.

Men hur funkar det tredimen-
sionella? Mestadels bra. Det är förstås kul när tillhyggen och pistolkulor far ut i publiken, för att inte tala om när en gubbe får en hacka i hakan och halva hans ansikte sprutar ut över oss. Men ibland blir det lite hackigt och suddigt när folk, eller kameran, rör sig i sidled, och det är lite irriterande att det ligger en skugga bakom den svenska texten.

Detta är sannolikt den längsta recension av MY BLOODY VALENTINE 3D som skrivits i Sverige. Och troligen den mest positiva. Jag är väl galen som inte bara skriver så här mycket, utan även har mage att erkänna att jag gillar filmen och tycker den är skitkul. Det här är oändligt mycket bättre än nya FREDAGEN DEN 13:E. Så vad kommer slutbetyget att hamna på? Tja, filmen i sig är förstås rätt klyschig och dum och motsvarar på sin höjd tre syndiga dvärgar. Men - alla de enastående inslagen, som självklart är klara femmor, gör att summan ser ut så här:



(Biopremiär 29/5)