fredag 22 maj 2009

DVD: Amusement

AMUSEMENT (SF Video)

Okej, lite direkt på DVD-skräck, tänkte jag, men AMUSEMENT verkar allt vara en bioproduktion från New Line. Åtminstone har filmen lite slickad biolook, sådär amerikanskt och proffsigt - även om den här filmen är inspelad i Ungern.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om AMUSEMENT. Filmen är indelad i fyra delar. Först har vi en episod om Shelby och hennes pojkvän, som är ute på en lång, nattlig bilfärd och stannar till vid en bensinmack. Då råkar de genast illa ut. Det bär sig inte bättre än att Shelby tillfångatas av en skrattande dåre.
Därefter handlar det om Tabitha (spelad av Katheryn Winnick som påminner lite om Amy Smart) som ska sitta barnvakt i en stor villa full av clowndockor. En av dockorna är större än de andra - ja, den är stor som en människa. Inte undra på, för i clowndräkten befinner sig den skrattande dåren.
I den tredje episoden får vi följa Lisa, vars kompis försvinner och troligen befinner sig i en enorm kåk modell nerlagt sjukhus. Lisas pojkvän tar sig in i kåken, men mördas av den skrattande dåren, som nu spökat ut sig till, ja, vad ska han vara, slaktare kanske? När killen inte kommer ut igen tar sig Lisa in hon också, och det skulle hon förstås inte ha gjort.
Slutligen handlar det om hur de tre tjejerna försöker fly - för alla sitter inspärrade i den kusliga jättekåken. De tre var en gång i tiden barndomsvänner och hade mobbat en konstig kille (han gillade att plåga gnagare), som visade sig vara ett psykfall som nu vuxit upp för att hämnas.
Den skrattande dåren; The Laugh som han kallas i eftertexterna, spelas av Keir O´Donnell och han är väl filmens största problem. Han påminner nämligen om Emilio Estevez, och det ska inte tolkas som en komplimang. Han är helt enkelt lite fånig och ger inget vidare hotfullt intryck. Jag irriterar mig även på en del logiska saker; var kommer alla avancerade prylar från, hur fick The Laugh tag på alla hus, och varför utför han sin hämnd på de mest omständliga sätt? Fast det här är förstås grejor man får ha överseende med i skräckfilmer. Liksom att tjejerna gör en del dumma grejor för att kunna råka illa ut; ni vet, de hugger busemannen lite grann och flyr, istället för att hacka loss ordentligt för att vara säker på att han är död.
Men episoden med Tabitha och clown-
dockan är riktigt bra, den är bitvis kuslig på riktigt, i alla fall om man tycker att clowner är otäckt - men det gör väl alla utom släkten Bronett. Marco Beltrami bidrar med bra filmmusik, som ofta har en obehaglig cirkustouch.
AMUSEMENT är inte sådär jättebra, men får väl anses vara en okej DVD-film och kan säkert skrämma de som är mer lättskrämda än jag. Och den är inte sämre än mycket annan skit i skräckväg som gått upp på bio på sistone - som THE UNBORN och THE HAUNTING IN CONNECTICUT.

DVD: Taken - Extended harder cut

TAKEN - EXTENDED HARDER CUT (Scanbox)

Av någon outgrundlig anledning fick TAKEN aldrig biopremiär i Malmö. Den visades i Lund, men jag åkte aldrig upp och såg den där.

TAKEN ska inte blandas ihop med den Spielbergproducerade science fiction-serien som kom för några år sedan, och som var utmärkt fram till de två sista avsnitten, då Dakota Fanning hade en framträdande roll och det hela blev lite religiöst. Nej, den här TAKEN är ännu en av alla de där påkostade franska actionfilmerna Luc Besson sprutar ur sig, och liksom TRANSPORTER-filmerna är den på engelska. Besson har förstås inte regisserat; det gör han ju sällan nuförtiden, men väl producerat och skrivit manus tillsammans med TRANSPORTER-veteranen Robert Mark Kamen. För regin står Pierre Morel. Allvarligt talat, jag begriper inte hur Besson hinner med att göra alla de här filmerna, vi pratar ju inte små B-filmer som vissa amerikanska regissörer kan göra en i månaden.

Efter Nicolas Cage och Matt Damon, är Liam Neeson näste kille som lite osannolikt blir actionhjälte. Förvisso övade sig Neeson redan i DARKMAN, men han är ju främst känd som karaktärsskådespelare och inte stenhård slåssfilmshjälte. För han är verkligen stenhård här - det intressanta med Neeson, som jag ofta tycker är lite tråkig, är att han alltid ger ett så trevligt intryck, utseendemässigt och till sättet. Kanske är det därför han funkar så bra när han vänder tvärt och blir Punisher på en halv sekund.

I den här filmen heter han Bryan, pratar med amerikansk accent, har ett förflutet inom "the government" - och framför allt har han "special skills". Det sistnämnda kommer han att få användning av, när hans sjuttonåriga dotter kidnappas av slemma albaner när hon och en kompis åker till Paris. Bryan sa hela tiden åt dottern att hon inte borde åka till Paris ensam, men flickan ville ju så gärna - och Bryans ex-fru; en bitchig Famke Janssen, tyckte bara Bryan var en surgubbe som inte ville gå med på resan.

Nåja, av en tillfällighet pratar tösen i mobil med Bryan när de slemma albanerna stormar in i lägenheten och kidnappar och bär sig åt, så Bryan hör allt - och spelar in deras röster. Sedan packar han sin resväska med sina skills och far ögonblickligen till Paris, där han utan större svårigheter spårar upp skurkarna - som sysslar med trafficking - och dödar dem effektivt en eller ett par i taget. En annan av Bryans skills är att han tydligen har väldigt mycket pengar, med tanke på alla tekniska grejor och flygbiljetter och annat han fixar fram på nolltid. Men varifrån kom all medicinsk utrustning han plötsligt har på sitt hotellrum så att han kan bota en nerdrogad flicka?

Fast sådana anmärkningar är egentligen petitesser. TAKEN är en actionfilm med en rak och enkel handling - något jag saknar idag, när allting ska vara lite tillkrånglat, med QUANTUM OF SOLACE som skräckexempel. TAKEN går från punkt A till punkt B till punkt C, och går stenhårt fram. Det är också en sak jag saknar idag; hårda, jävla actionfilmer. Här finns inga CGI-förbättrade martial arts-strider eller hjältar som ska vara lite "söta" så att de går hem även hos tonårsflickor. Bryan är bara hård, effektiv och dödar folk i actionversionen av LILJA 4-EVER.

På bio hade TAKEN en 15-års-
gräns, vilket är begripligt. Men det märliga är att den i USA visst försetts med en PG-13-gräns. Detta måste endast bero på att de inte svär i filmen! De är ju rätt konstiga på den fronten, jänkarna. Och nog blir det lite konstigt när vuxna män slår varandra sönder och samman och bråkar och skriker, men aldrig svär. Fast den här DVD-utgåvan är en "extended harder cut". Det är möjligt att den här skulle fått åldersgränsen R i USA. Nu har jag ju bara sett DVD:n, så jag vet inte hur mycket hårdare den är.

En del svenska kritiker har anmärkt på att skurkarna i TAKEN är svartmuskiga albaner. Men det är ju så - de mest perfekta filmskurkarna torde vara nazister. Dels för att de representerar en ideologi ingen vettig människa tycker om, och dels för att de är vita. Således är det fritt fram att skjuta ner dem. Men om skurkar är av andra folkslag blir det genast rasism. Så för att inte stöta sig med vissa filmkritiker, föreslår jag att filmbranschen i framtiden låter muslimska terrorister vara européer som har konverterat, att amerikaner tagit över den japanska yakuzan, och varför inte låta afrikanska kannibalstammar i äventyrsfilmer vara utvandrade danskar?

torsdag 21 maj 2009

Nej, jag twittrar inte

De senaste månaderna har jag fått en del mail, i vilka det står att den och den nu följer mig på Twitter.
Detta gjorde mig först konfunderad. Twitter? Men, vaffan, jag twittrar ju inte! Hur har de hittat mig där?
Eller vänta lite... Har jag månne registrerat mig en gång i tiden?
Jag kollade upp saken. Jodå. Jag är registrerad på Twitter. Jag måste ha gjort det någon gång när Twitter var helt nytt och jag inte riktigt visste vad det var. Ibland har det liksom hänt att jag klickat på olika länkar för att marknadsföra mig och mina grejor, vilket då och då lett till att jag reggat mig på diverse tjänster som jag snart glömt bort. Tydligen är Twitter en av dessa.
Men även om jag nu ÄR reggad på Twitter och folk vill följa mig: Nej! Jag tänker inte börja twittra. Jag fattar inte grejen. Vad ska jag rapportera om där som jag inte lika gärna kan skriva om i min vanliga blogg? Det är väl fullkomligt ointressant att skriva ett par meningar om att jag just nu står i en butik och köper pasta. Eller att jag såg en tant utanför Filmstaden som läste på affischerna och sa "Månstår-ALL-ijen, va kan de va?". Eller när jag var på samma etablissemang igår för att hämta ut en biljett och en gammal gubbe stod framför mig och lämnade fram urklippta bioannonser till tjejen i kassan och pekade på varje film och frågade om den visas - och efter varje film sa - nästan skrek - han "Är det skräckfilm?!". Jag fattade inte om han VILLE se skräck eller om han var rädd att det var skräck. Till slut blev han förbannad på tjejen i kassan och gick sin väg utan att ha köpt någon biljett.
...Så nej. Jag twittrar inte.

Årets mest chockerande nyhet!

Ja, herregud, vart är världen på väg? Jordens undergång är nära!
För...
...ACKE SKA GIFTA SIG!
Jodå. Ett fett reportage om den kommande händelsen kan ni läsa här.
Fan, detta är ju ännu konstigare än när Acke mötte Punisher häromåret...




onsdag 20 maj 2009

Långfilmer på YouTube

De senaste månaderna har man kunnat läsa en del om att stora bolag nu lägger ut avsnitt av TV-serier och hela långfilmer på YouTube. Jag tänkte kolla upp det här, och konstaterade att CBS lagt upp en hel del serier. De fem första avsnitten av nya serien HARPER'S ISLAND? Oj. Den är jag nyfiken på. Vad tjänar CBS på detta? Glad i hågen slog jag mig ner för att se piloten - och möttes av meddelandet "Not available in your country". Detta gällde för alla CBS-grejor jag klickade på.
Däremot upptäckte jag att Image Entertainment - DVD-bolaget - lagt upp en handfull långfilmer. Coolio! Titta bara - här är den första HERCULES med Steve Reeves! Yowza!

Nå, vad kommer Göta Kanal 3: The Crackdown att handla om?

Jag blev nyss inbjuden till besök på inspelningen av GÖTA KANAL 3: KANALKUNGENS HEMLIGHET. Nu har jag inte möjlighet att närvara (fast nog vore det rätt fräckt ändå), men jag kan ju passa på att avslöja vad filmskrället ska handla om:

"Kronofogden är återigen på besök hos Anderssons Båtvarv. Men denna gången är det lugnt, menar Janne Andersson. De sista båtmotorerna till Italien är levererade. När betalningen väl är i hamn, är varvet skuldfritt. Allt verkar ordna sig för Andersson.

Dottern Petra kör turister i en gammal ångslup på Göta Kanal medan hon berättar myten om kanalbyggaren Baltzar von Platens hemlighet, och kanotisten Svante är ute på sin årliga tur på kanalen. Skall vi äntligen få veta vad han gör här år efter år?

Men så slår den italienska maffian till. Det kommer inga pengar. Kronofogden jagar Andersson, men blir också själv jagad. Båtar sjunker, båtar exploderar, andra kör på land. Pengar kommer, pengar försvinner. Allt är som vanligt på Göta Kanal. Kommer Kanalkungens hemlighet att hjälpa de inblandade?"


GÖTA KANAL 2 var ju riktigt kass, men ett mästerverk jämfört med VI HADE I ALA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN. Och så är ju Loffe med...

Första recensionen av Inglourious Basterds

Eftersom jag alltså inte är i Cannes, kunde jag inte se INGLOURIOUS BASTERDS, som pressvisades i morse och har galapremiär i kväll. Men här är Hollywood Reporters recension av filmen.
Som synes inte sådär jättepositiv, men den verkar ju ändå intressant.
Apropå The Hollywood Reporter, blev jag förra året erbjuden jobb som Skandinavienkorrespondent på den tidningen. Det var rätt uselt betalt, men hade säkert öppnat flera dörrar för mig. Dock föll det på att en redaktör jag pratade med (en rätt irriterande, intensiv amerikan) inte tyckte det var bra att jag själv jobbar i branschen på manusbiten...

Sökord

Häromveckan installerade jag det där Google Analytics för att kunna hålla koll på hur många som besöker min blogg. Men jag får även en massa uppgifter om annat. Som vilka sajter som länkar hit, vilka browsers folk använder, och roligast av allt: vilka sökord folk har knappat in för att hitta hit.
Jag noterar att väldigt många har kommit till TOPPRAFFEL! efter att ha sökt på Alexandra Dahlström. Men två sökningar är favoriter:
"Tom Hanks + Gunnar Rehlin". Öh ... Va? Vad var personen som sökte ute efter?
Och så har vi den bästa sökningen:
"Smisk".

tisdag 19 maj 2009

Bio: Natt på muséet 2

I den första NATT PÅ MUSÉET jobbade Larry (Ben Stiller) som nattvakt på naturhistoriska muséet i New York, där han upptäckte att alla dockor och utställningsföremål fick liv på natten. Filmen var väl inget vidare, tyckte jag - rätt kackiga specialeffekter och alldeles för mycket "Nu ska vi lära korkade ungar historia". Däremot tyckte jag att trailern till den här uppföljaren lovade gott, vilket jag även påpekade i min blogg.

Nu har Larry slutat på muséet. Istället är han uppfinnare av saker som The Glow In The Dark Flashlight; prylar som gjort honom stormrik och som han bland annat säljer på TV - filmen börjar med en fantastiskt kul parodi på infotainmentshower som "Amazing Discoveries" och liknande.

Efter jobb besöker Larry muséet, som är stängt för ombyggnad. Alla prylarna, det vill säga Larrys kompisar, packas ner för att skickas till Smithsonian Instute i Washington DC, där de ska magasineras. Men saker och ting går inte som planerat. På kvällen ringer minicowboyen Jedediah (Owen Wilson) från Washington och skriker att de behöver hjälp, så Larry far dit och guidas in i de stängda avdelningarna av sin son via mobil och internet.
Det visar sig at en apa knyckt en egyptisk guldtavla som sett till att alla grejor på Smithsonian Institute; världens största museikomplex, vaknat till liv, och en illasinnad egyptisk farao (en läspande Hank Azaria) behöver guldtavlan för att kunna söndra och härska. Faraon bildar en ondskefull armé tillsammans med Napoleon, Ivan den förskräcklige och Al Capone, medan Larry kämpar emot tillsammans med figurerna från förra filmen, plus general Custer, som framställs som en good guy och inte har några problem med att umgås med en indian. Tvärtom, han och Larry suckar om att Custer bara är ihågkommen för att han ledde ett par hundra amerikanska soldater i döden, inte för att han var stor rashatare och had it coming. Larry får även ihop det med hurtiga flygaresset Amelia Earhart (Amy Adams).

Det stora problemet med NATT PÅ MUSÉET 2 är, precis som med första filmen, att den inte är speciellt rolig. Överlastad, aningen hysterisk, men inte rolig - och det som är roligt finns att se i trailern. Förutom TV-parodin i början, som är bättre än resten av filmen, och ett litet skämt under eftertexterna. Okej, Hank Azaria är väl rätt kul, vilket han oftast är. Han spelar dessutom tre roller; han är även skupturen "Tänkaren" och Abraham Lincoln.

Apropå Lincoln: det är väl för mycket att anmärka på logiska luckor i en sådan här film, men här fanns en massa konstigheter som irriterade mig. Okej att figurerna blev levande nattetid på muséet i New York. Okej att de även vaknar till liv när den egyptiska guldtavlan stjäls i Washington. Men det är inte okej att grejen sprider sig utanför museiväggarna. Den gigantiska Lincolnstatyn i Washington vaknar till liv. Earhart kan flyga ända till New York. Det händer en massa saker som jag inte accepterar, när gränserna töjs för mycket. Och var är alla andra människor? Nattvakter? Larm? Och hur fan förklarar Larry dagen efter att Smithsonian Institute är sönderslaget efter nattens bataljer? Självklart hade jag struntat i sådana saker om filmen var skitrolig från början till slut - men nu är den inte det. Det förekommer även en dum upplösning jag inte tänker avslöja här, men logiken haltar betänkligt - tänker de nu ha stängt dagtid?
Dock innehåller filmen en grej jag verkligen gillar - tavlor som blir levande och som man kan kliva in i. Sådant har jag alltid funnit fantasieggande. Extra kul är en liten sekvens med "American Gothic"-tavlan.

Tjockisen från SUPERSUGEN är förresten med i en scen.

(Biopremiär 22/5)

måndag 18 maj 2009

Coola typer handlar hos John Morghen!

Giovanni Lombardo Radice - bättre känd som John Morghen - har tillbringat det senaste decenniet med att prata skit om de gamla italienska skräckfilmer som gjorde honom till kultskådis. Fast han har förvisso varit rätt kul när han pratat och skrivit om de här filmerna. Dock pratade han hela tiden om att han är en seriös teaterskådis.
Tydligen har han nu ändrat inställning och fattat att det är rätt kul att vara John Morghen, ständigt mordoffer. Den här webbutiken ska tydligen tillhöra honom. Perfekt om man vill ha ett signerat foto på Giovanni där han borras i skallen.
...Och hans senaste film, som är i post production, heter HOUSE OF FLESH MANNEQUINS...!

Pas de Cannes

Någon undrar kanske varför jag inte är nere i Cannes och förlustar mig, vilket jag ju alltid är annars. Åtminstone när det är filmfestival.
Tja, det var ju meningen att jag skulle dit för femtonde gången på raken. Jag hade skickat in mina ackrediteringspapper och en massa artiklar från förra året - dock inga artiklar från tidningen jag var ackrediterad för, eftersom jag inte lyckades skriva något till den. Då ringde de från Cannes och ville tvunget ha artiklar just därifrån. Vilket jag alltså inte hade. Således var jag tvingad att byta tidning att representera. Inga problem. Det har jag gjort förr. Jag kontaktade ett magasin som lovade skicka de nödvändiga dokumenten omgående.
Gjorde de det?
Nej.
Jag tjatade. Och tjatade. Jag var på redaktören nästan varje dag. Han bara sa "I thought my assistant sent you that". Han lovade skicka. De ringde från Cannes igen och undrade.
Till slut sket det sig helt. Festivalen var nära att börja och jag hade fortfarande inte lyckats skicka in de nödvändiga dokumenten. Och hade jag lyckats, hade det dröjt ytterligare innan de studerats och jag hade beviljats ett presskort.
Nu har festivalen pågått i snart en vecka - och jag har fortfarande inte fått dokumenten från magasinet!
Det känns allt rätt konstigt - och surt - att sitta här i Malmö under Cannesfestivalen. I synnerhet som jag får cocktailinbjudningar i mailboxen varje dag...

Dessutom hade jag planerat att lansera ett nytt filmbolag i Cannes. Men det sket sig det med. Vi lyckades inte få ihop vår showreel. Herregud, vi lyckades inte ens komma på ett namn på bolaget!

söndag 17 maj 2009

En film jag länge velat se #5

EMBRYO (1976)

1980 och ett par år framåt samlade jag på mig alla videofilmskataloger jag kunde hitta. Mina föräldrar hade blivit så skrämda av Studio S-programmet i december 1980, att de vägrade köpa eller ens höra talas om videobandspelare, i rädsla att det automatiskt skulle komma att välla ut motorsågsmördare ur maskinen. Det är med andra ord inte så konstigt att jag blev som jag blev och 30 år senare har sett fler våldsfilmer än de flesta. I vilket fall, jag häckade ofta i videobutiker och tittade på omslagen och fantiserade om hur fantastiskt bra de här filmerna måste vara. Och så plockade jag alltså på mig distributörernas kataloger.

En av dessa, jag tror det var Pressbyråns katalog i kvällstidningsutförande, innehöll omslaget till Ralph "Soldier Blue" Nelsons EMBRYO från 1976. Videokassetten hade häftig logo (tycker jag än) och en väldigt otäck bild ur filmen (tyckte jag då). Jag inbillade mig att detta var en av de räligaste skräckfilmer som någonsin gjorts - detta utan att ha en aning om vad den handlade om. Jag har förstås velat se filmen sedan dess.

Under dessa dryga 30 år har jag stött på filmen ibland. Nej, inte själva filmen, men väl omnämnanden och recensioner. Den påstås vara hur fånig som helst, ett fiasko utan like. Om jag inte är helt ute och cyklar publicerades även en novelization i pocketserien Kalla Kårar. Som så ofta sorterade jag bara in den i min Kalla Kårar-samling utan att läsa den.

...Men NU har jag sett filmen! Det påstås att EMBRYO hamnat i public domain, eftersom man glömde copyrighta den - om detta är sant eller ej låter jag vara osagt, däremot finns filmen bara tillgänglig på skit-DVD:er i USA och England, dragna från vad jag antar är gamla VHS-masters. Fullscreen och aningen oskarp bild, och inget höjdarljud. Men vaffan, nu har jag äntligen sett filmen!

Rock Hudson är dr Paul Hollister som bor i ett stort hus tillsammans med sin svägerska, spelad av Diane Ladd - ännu en av de kärringroller hon specialicerat sig på. Riktigt varför han bor med henne vet jag inte, men det kan bero på att ljudet var så dåligt att jag inte hörde vad som sades i början. Nåja, alldeles i början kör Hollister på en hund ute i ett hiskeligt regnväder (och på grund av sagda usla ljud uppfattade jag inte om det var hans hund till att börja med). Doktorn släpar hem hunden, som visar sig ha ungar i magen. Dr Hollister jobbar med att utveckla foster utanför livmodern, så han plockar ut två valpfoster, varav det ena överlever och växer upp till världens klokaste och smartaste hund.

I vad som känns som en föregångare till David Cronenbergs filmer, i synnerhet THE BROOD, får nu Hollister för sig att han ska gynna samhället och försöka odla fram mänskliga foster. Han pratar med en kirurg (Jack Colvin från HULKEN på TV!), som en stormig kväll hör av sig när han fått in ett havande självmordsoffer. Hollister får fostret och hör och häpna om han inte inom kort har en liten bebis i kuvösen i sin källare. Inte nog med det, det lilla flickebarnet växer med rasande fart, och inte förrän ungen vuxit till Barbara Carrera lyckas Hollister hejda växandet.

Hollister döper sitt experiment till Victoria Spencer och utbildar henne så att det ryker om det. Hon blir världens klokaste kvinna, verkar det som. Nu har drygt halva filmen gått och än så länge är det inte mycket till skräckfilm. Det börjar bli dags för Hollister att visa upp sin unga och vackra "assistent", så han tar med Victoria till en fest, där hon genast charmar alla och spelar schack mot en schackmästare spelad av Roddy McDowall i ett special appearance. Victoria låter McDowall vinna, vilket gör att han brister ut i ett ett överspel utan like och försvinner ur filmen efter att bara ha varit med ett par minuter.

Filmen börjar så småningom gå mot sitt slut och det är fortfarande ingen skräckfilm. Då börjar Victoria få ont i magen. Hon får magkramp lite då och då, men berättar inget för den gode doktorn. Eftersom hon är så makalöst intelligent försöker hon lösa allt själv. Först går hon till en datorcentral, som är fantastisk. En playboy hon träffade på festen jobbar där, och han säger till Victoria att skriva in en fråga på ett tangentbord, och så kommer svaret ut på en lapp i en annan del av rummet - den här datorn fyller förstås ett helt rum. Och jo då, hon får en liten lapp på vilken datorn skrivit svaret på hennes fråga!

Men så visar det sig att Victoria behöver foster! Vad göra? Hon letar upp en gravid prostituerad hon har ihjäl. Sedan kommer kommer Hollisters sons blivande fru på besök, hon är också gravid, så Victoria söver ner henne - men innan hon hinner göra något, störtar Hollister med son in och det blir fajting. Sonen får en spruta i ryggen och dör! Victoria, som nu håller på att bli gammal väldigt snabbt, flyr i en bil och Hollister kör efter i en vild biljakt, som slutar med att Victoria kör av vägen och hennes bil börjar brinna (det är ju film, då brinner alltid bilar). Polisen anländer och ser Hollister försöka döda Victoria, som nu blivit en gammal hagga (detta är omslaget till den gamla svenska hyrkassetten, vill jag minnas!). Hollister stoppas och Victoria räddas, bilden tonar ner till svart - och vi hör plötsligt spädbarnsskrik. Jepp, Victoria var gravid!

EMBRYO är en väldigt lam film. Trots att den lanserades som skräckfilm, är detta mer en thriller. Om ens det. Filmen påminner mest om en gammal TV-film. En fånig historia som enligt en inledande text inte alls är science fiction.

Samtidigt vilar det något hemtrevligt över det hela - om man gillar amerikanska 70-talsfilmer. Filmen har en lite glassig yta och många kända ansikten. Jag blir alltid lite nostalgisk när jag ser sådant här. Filmen får vara hur kass som helst, men jag tittar ändå med viss behållning. Och jag hoppas på att det kommer ut en flott DVD-utgåva av den här filmen. Med bra bild och ljud.


fredag 15 maj 2009

Ännu en ninja i faggorna

NINJA ASSASSIN heter ännu en kommande ninjafilm, 25:e november ska den visst ha premiär i USA. Fast till skillnad från direkt på DVD-filmen NINJA från NU Image, är NINJA ASSASSIN en produktion från Warner Brothers. Med andra ord, detta verkar bli den första ninjafilmen med ordentlig budget (om man nu inte räknar MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER).
När jag först läste om NINJA ASSASSIN trodde jag att det var en filmatisering av Barry Eisler böcker om Rain (som faktiskt Gary Daniels bad mig läsa). Men snart upptäckte jag att det är skådisen i huvudrollen som heter Rain, han är visst en koreansk popstjärna, och inte rollfiguren. Eislers namn nämns ingenstans.
Än så länge ingen trailer, bara en poster och en bild:



Go, ninja, go, ninja, go!

Inspirerad av förra inlägget om kommande filmen NINJA och av en kommentar någonstans här under om Godfrey Ho, tog jag bannemig och såg om en gammal ninjarulle: Godfrey Hos NINJA TERMINATOR från 1985, antagligen den mest vansinniga ninjafilmen någonsin. Det här är Godfrey Ho i sitt esse!
Att redogöra för handlingen blir inte det lättaste. Ninja Terminator... Är det en robot som är en ninja? Eller är det en kille som dödar ninjor? Är det något annat än en bra titel? Det hela börjar i Japan, där en gyllene ninjastatyett stjäls eller hur det nu var, och av någon anledning delas den i tre delar. De olika delarna finns hos Ninja Master Harry (Richard Harrison) som har en kamouflagefärgad ninjadräkt (är det han som är Ninja Terminator?), hos den svarta ninjan och hos den röda ninjan. Två år senare är vi i Hongkong. Nu dyker det upp en skurk som tydligen vill ha tag i den gyllene ninjan - och den här skurken bär av någon outgrundlig anledning en guldfärgad peruk. Inte nog med det, han är även med i en helt annan film än Richard Harrison.

Ninja Master Harry, som gillar att sitta i hemmets lugna vrå och mysa i en grå träningsoverall och prata i en katten Gustaf-telefon, har en assistent som jobbar åt honom; Jaguar Wong. Jaguar Wong är världens skickligas-
te assistent och inte nog med det, han är inte med i samma film som Harrison han heller, nej han är förstås med i filmen om killen med guldperuken. Tack vare mirakulös dubbning handlar allt om den gyllene ninjastatyetten och tack vare mirakulös redigering kan Jaguar Wong prata i telefon med Ninja Master Harry och diskutera statyetten.

Jaguar Wong är något av det coolaste som förekommit på film. På riktigt. Killen är en hejare på kung fu. Sina kung fu-kunskaper får han tillfälle att demonstrera mest hela tiden, för det räcker med att han går fem meter innan han blir påhoppad av vilt sprattlande skurkar, oftast intill bilar som demoleras. Folk som kastas i slowmotion över biltak får vi se upprepade gånger. Vid ett tillfälle klär Jaguar Wong ut sig i peruk och mustasch, och när han på slutet slåss mot killen med guldperuken på en strand, tar skurken av sig sin peruk. Varför hade han den till att börja med? Nåja, dessa kung fu-fajter är riktigt bra och jag skulle gissa att den här filmen är från sen 1970-tal, kanske väldigt tidigt 80-tal, av kläder och frisyrer samt filmens look att döma.

Men ninjorna, då? Vad har Ninja Master Harry för sig? Harry sitter mest hemma och läser tidningen. Han har en blond flickvän som jobbar som modedesigner och när hon en dag är på sitt glassiga kontor, dyker Harry upp iförd vit kostym och överraskar henne för att ta med henne på restaurang. Hon blir glad. Vid ett annat tillfälle sitter Harry i köket och läser tidningen när bruden kommer hem och ska laga mat, och plötsligt väller det ut levande krabbor på golvet och bruden blir skiträdd, men Harry bara skrattar och tar fram en ninjakniv som han kastar och spetsar en krabba.

En dag ringer det på dörren hemma hos Harry och när han öppnar kommer det in en liten leksaksrobot (som i KENTUCKY FRIED MOVIE), sprutar gas och spelar upp ett meddelande från skurken med guldperuken (som alltså är med i en annan film). Leksaksroboten återkommer senare, och har då med sig en videokassett som Harry tittar på tillsammans med sin flickvän. Kassetten innehåller klipp ur den andra filmen, vi får se hur skurkar piskar en bunden kvinna. Så då tar Harry katten Gustaf-telefonen och ringer Jaguar Wong, som genast ger sig iväg för att klara biffen.
Men ninjorna, då? Var är Ninja Terminatorn? Vem är det? Tja, vid två tillfällen tar Ninja Master Harry på sig sin ninjadräkt där hemma för att skiva upp en melon. Samma scen upprepas två gånger. Men det händer även att den svarta och röda ninjan dyker upp. Ninja Master Harry verkar vara lite kompis med den svarta ninjan, eftersom de tränar ninjatricks tillsammans. Fast jag är inte säker. Men den röda ninjan är av allt att döma ond. Jag gissar att han jobbar åt skurkarna i den andra filmen. Vi ett par tillfällen blir det ninjabataljer, och på slutet slåss alla tre ninjorna mot varandra. Då går det vilt till. De är duktiga på att försvinna. De använder inte ens rök, de bara ... försvinner. Med ett litet syntljud. De teleporterar sig fram och tillbaka och hit och dit. Eftersom Ninja Master Harry är bäst och dessutom har mustasch, vinner han. Jag minns inte riktigt vad som hände med den svarta ninjan under slutstriden, men när Ninja Master Harry sätter ihop de tre statyettdelarna blir den röda ninjan så förbannad att han exploderar. Bokstavligt talat. Detta är slutscenen. Ninja Master Harry i förgrunden och en exploderande ninja i bakgrunden. Slut.

Men vem var Ninja Termina-
tor? Jo, en en scen när det spelas upp ett meddelan-
de från skurken, eller om det kanske var ett telefonsamtal, säger han "I am the ninja terminator!" Just det, jag glömde ju nämna att skurkarna tillhör The Ninja Empire. Det är ett jävla tjatande om The Ninja Empire hela tiden, men skurken och hans anhang är inga ninjor, de är bara ett gäng killar med främst Beatlesfrisyrer.

NINJA TERMINATOR känns ungefär som Woody Allens WHAT'S UP, TIGER LILY?, i vilken Allen tagit en gammal japansk gangsterfilm och lagt på ny dialog och ändrat hela handlingen. Det är precis vad Godfrey Ho gjort här - och dessutom klippt in ninjor och några scener med Richard Harrison. Harrison är kanske med en kvart i filmen, men scenerna är utspridda så att det ska se ut som om han är hjälten. Hans vita kostym känner jag igen från andra ninjafilmer med Harrison, fast jag minns inte om han även burit kamouflagedräkten i andra filmer. I vilket fall vore det intressant att få reda på hur de här scenerna spelades in och vad Harrison, som förstås är dubbad, egentligen sa. Hur såg manuset ut? För Ho har ju av allt att döma spelat in alla Harrisons scener till alla ninjafilmerna på en gång.

NINJA TERMINA-
TOR är fullkomligt omöjlig att titta på och jättebra.
Fast den där andra filmen som Jaguar Wong medverkar i verkar vara rätt bra, faktiskt. Undrar vad den handlar om - egentligen...

torsdag 14 maj 2009

Filmen vi alla väntar spänt på!

Äntligen! Här är den första trailern till en film jag - och förhoppningsvis alla andra också - väntat spänt på sedan de första ryktena började spridas. Jösses, den här filmen hade ju jag velat göra...!

onsdag 13 maj 2009

Bio: Coraline och spegelns hemlighet


Ingen Tim Burton, men väl Henry Selick; regissören som gjorde NIGHTMARE BEFORE CHRISTMAS - och Neil Gaiman. Jag köpte en engelsk pocketutgåva av Gaimans kortroman "Coraline" på bokrean häromåret, jag tror att det till och med var samma år jag intervjuade den sympatiske Gaiman. Jag undrar vad som hände med boken. Glömde jag den i butiken? Försvann den hemma på väg från kassen till bokhyllan? I vilket fall har jag inte läst den.

CORALINE OCH SPEGELNS HEMLIG-
HET har filmen fått heta på svenska, kanske heter boken så i svensk översättning, vad vet jag, och jag känner att jag hela tiden håller på att skriva CORALINE OCH JAKTEN PÅ YIK-YAK. Coraline Jones är en liten flicka med blått hår som precis flyttat in i den märkliga kåken Pink Palace mitt ute i ingenstans; en stor villa med flera märkliga hyresgäster. Coralines upptagna föräldrar skriver trädgårdsböcker och har inte tid med dottern (dessutom lagar farsan vidrig mat). Men när Coraline går på upptäcktsfärd i huset, hittar hon en liten låst dörr. Efter att ha skaffat fram nyckeln, låser hon upp den, men dörröppningen visar sig vara igenmurad. Tror hon. För på natten är tegelstenarna borta och där bakom finns en tunnel som leder till en annan liten dörr. Efter att ha krupit genom tunneln kommer hon in i en kopia av huset hon bor i - fast allt är mycket finare.

I denna spegelversion av sitt hem träffar hon sina föräldrar - fast de är mycket snällare och lagar god mat. Morsan presenterar sig som Coralines "andra mamma". Det är bara en sak som är konstigt - de andra föräldrarna har knappar istället för ögon.
Coraline vaknar upp i sin vanliga säng. Det var bara en dröm. Eller var det det? Nästa natt kryper hon in i parallellvärlden igen och känner att hon verkligen trivs i denna fantastiska värld. Men snart upptäcker hon att något är fel. Hennes andra mamma är egentligen inte alls snäll - hon är en häxa som kidnappar barn. Hon vill sy knappar på Coralines ögon, och det kan ju Coraline inte gå med på...

CORALINE OCH SPEGELNS HEMLIGHET har försetts med en elvaårsgräns i Sverige. Mardrömsscenerierna har bedömts som för starka för mindre barn. Men det är att ta i. Förvisso är inte detta en film för små barn, men en elvaårsgräns är att ta i. Dessutom anser jag att ungar bara mår bra av att bli skrämda. Skräm skiten ur dem, bara! Det är vad Terry Gilliam också sa när han var i Lund för några år sedan. Inget jamsande och tramsande.

Men Selicks imponer-
ande dockanimation visar upp fantastiska mardrömsvisioner. Jag har alltid tyckt att det vilar något obehagligt över cirkusar och tivolin, och ibland även teatrar, något kusligt och konstigt; något overkligt. I CORALINE figurerar både en bisarr cirkus och en teater, båda gigantiska och förvrängda. Och övriga miljöer är fyllda av gotik och surrealism. Den här filmen dryper av stämning, den är lika vacker som hotfull, och hela tiden fascinerande. Och ja, små barn kan nog skita på sig. Det är inte Danny Elfman som står för filmmusiken, men soundtracket håller samma stuk och framkallar emellanåt gåshud med sina drömska melodislingor.



CORALINE är i 3D, men innehåller inte en massa överdrivna 3D-effekt-
er, vilket jag tycker är rätt bra. Istället medför djupet att det känns som om händelserna utspelar sig på en scen. Åtminstone om man ser den på nya Filmstaden Entré i Malmö, där jag såg den, detta måste vara Sveriges bästa biograf. Filmen kommer även att visas i 2D utanför storstäderna, och jag tror inte att man förlorar så mycket på att inte se den i 3D. Och man slipper den irriterande spökbilden bakom undertexterna, som uppstår i 3D-versionen. Ja, tack och lov visas filmen på engelska, med Dakota Fanning och Teri Hatcher i huvudrollerna - extra skönt att det är en animerad film, så vi slipper se den vidriga Fanning, som jag misstänker är en 47-årig dvärg och ingen flicka.

Filmen är alltså gjord med dockor och modeller, men den är samtidigt så "ren" att den nästan ser ut att vara datoranimerad. Detta kan jämföras med att jag ofta tycker att datoranimationer ser ut som dockfilmer.

I vilket fall tycker jag mycket, mycket om den här filmen, som du självklart ska se, oavsett ålder. En femte dvärg hänger i luften. Min enda invändning är väl att filmen är lite för lång.



(Biopremiär 15/5)

Bio: Filth and Wisdom


Den enda orsaken till att FILTH AND WISDOM får svensk biopremiär - på landets digitala biografer - är dess regissör. Detta är nämligen Madonnas regidebut. Tillsammans med Dan Cadan har Madonna även skrivit manus till denna låg-låg-lågbudgetfilm, helt inspelad i London, och enligt pressmaterialet är det ett "lekfullt drama om kärlek, livsval och tillvarons komplexitet". Och tja, det stämmer väl.
I centrum har vi sångaren A.K. från Ukraina och hans vänner. Balett-
dansösen Holly som behöver pengar och därför tar jobb på ett strippklubb. Juliette som jobbar på ett apotek, där hon stjäler tabletter. Där har hon även en lustig indisk chef med jobbig fru och många barn. Och så figurerar en blind poet, spelat av Richard E Grant. A.K. själv försörjer sig på att tillfredställa perversa mäns önskningar om att förnedras, ibland med hjälp av Holly och Juliette som klär ut sig i skolflicksuniformer och skuttar in i rummet där läraren A.K. smiskar en olydig pojke. Jepp, det är väldigt brittiskt; skolflickor och smisk. Varför är engelsmän så fixerade vid sådant här?
Som helhet är det här en spretig film som inte riktigt vet vad den vill. Ibland är det väldigt pretentiöst med monologer rakt in i kameran och scener där Grant hasar omkring och luktar på böcker och är högtravande. Ibland är det ren buskis, den indiske chefen är fantastiskt rolig. Och när filmen utspelar sig på strippklubben så...öh, ja, då vill jag se mer. Det är liksom inga dåliga nummer dansöserna ägnar sig åt. Och vid ett tillfälle står en förbannad Holly och hänger i baren, fortfarande iklädd skolflicksuniform, vilket hennes boss noterar och låter en strålkastare riktas mot henne och sätter på "Baby one more time". Holly jazzar loss, men då plötsligt klipps det till en ny scen. Whatta bummer!
FILTH AND WISDOM innehåller ett par grejor som tillhör det värsta jag vet. Rysk komiker med hockeyfrilla och mustasch som spelar över. Folk som tittar in i kameran. Och värst av allt: zigenarjazz och balkanrock, dessa vidriga musikgenrer. Nej, jag gillar inte Kustorica. Jag tycker det är enerverande med musik som låter bompa-bompa-bompa-bompa (det där ska föreställa en kompande bastuba). Richard E Grants figur är också märklig. Varför har han blått hår? (Det ska visst vara grått, men ser blått ut) Och varför ser han exakt ut som Christopher Walken i SLEEPY HOLLOW? Ibland är skådespeleriet inget vidare.
FILTH AND WISDOM är ingen bra film. Men jag skrattade en del och filmen är inte tråkig. Och det förekommer flera söta tjejer. Vicky McClure, som spelar Juliette, har tidigare varit med i THIS IS ENGLAND (som ju är en väldigt bra film). Det mest anmärkningsvärda med den här filmen, är att Madonna gjort en liten, liten independentfilm, och inte ett påkostat jättespektakel. Fast varför hon gjort den här filmen förstår jag inte. Det förekommer förresten ett par Madonnalåtar på soundtracket. I eftertexterna läser jag att FILTH AND WISDOM är copyrightad 2007.
Idag fyller förresten Harvey Keitel 70. Jag blev allt lite förvånad över att han är så gammal. Jag hade nog gissat på 65.

(Biopremiär 15/5)

tisdag 12 maj 2009

Bio: Änglar & demoner




Förutom att Tom Hanks' frisyr såg ut som en hög bajs, var det roligaste med DA VINCI-KODEN presskonferensen, under vilken två galna journalister - en från Island, den andra från Kina - ställde vansinniga frågor till Hanks, som var rolig och till sin fördel (själv kunde jag dock inte släppa blicken från Audrey Tautou). Annars var Ron Howards film inget vidare; snarare direkt fånig. Jag hade inte läst boken och visste inte heller riktigt vad den där koden var för något. Jag måste säga att jag blev besviken på upplösningen. Jag hade förväntat mig en strikt vetenskaplig förklaring, men det visade sig att om man inte tror på det som står i Bibeln, funkar inte hemligheten med koden.
Boken "Änglar & demoner" (som jag inte heller läst) kom egentligen före "Da Vinci-koden", men eftersom den filmatiserades först nu, antar jag att det ska vara en uppföljare och utspela sig efter förra filmen - men det framgår inte riktigt hur de har tänkt sig. I vilket fall är Tom Hanks tillbaka som den pussellösande Harvardprofessorn Robert Langdon, fast med ny frisyr (men med samma hängande, vibrerande underläpp). Filmen börjar med en lång scen på Cern i Schweiz, där folk babblar på olika språk innan det visar sig att en behållare med vad-det-nu-är-men-det-funkar-som-en-superbomb stulits. Det är gamla fina Illuminati; katolska kyrkans ärkefiender, som återuppstått och varit i farten. En hitman, spelad av dansken Nikolaj Lie Kaas, far omkring och pangar folk till höger och vänster, påven har dött (mördad?) och Vatikanen bombhotas - den stulna prylen från Cern har gömts någonstans. Vatikanens egen polis letar upp Langdon i en simbassäng, och så skickas han till Rom, där han paras ihop med en snygg forskare som utvecklat Cernprylen. De far sedan runt i Rom och följer antika ledtrådar för att hitta bomben och de har bara några timmar på sig - i princip hela filmen utspelar sig under en natt. Ibland får de utskällningar av Vatikanens säkerhetschef Stellan Skarsgård och ibland går Ewan McGregor omkring och ser uppgiven ut som ung kardinal, eller vad han nu är. En av de äldre kardinalerna spelas för övrigt av Rance Howard, Rons farsa. Men var är Clint Howard? Jag hade gärna sett honom också. Som påven.
Det stryker med en väldig massa människor i filmen, dels har Nikolaj kidnappat ett gäng påvekandidater som han brännmärker och mördar på kreativa sätt, dels skjuter han ihjäl poliser till höger och vänster. Men professor Langdon visar sig vara bättre än alla specialutbildade poliser på att klara sig undan i actionscener. Dessutom har Nikolaj en tendens att låta Langdon leva. Jag vet inte varför, men efter att Nikolaj skjutit ner lite folk runt om Langdon, får han syn på vår hjälte - men sticker. Istället för att även döda Langdon. Och detta händer flera gånger.
Det händer en väldig massa precis hela tiden och hjältarna kutar runt som skållade illrar. Ändå är ÄNGLAR & DEMONER en seg film. Jag kände flera gånger att jag ville snabbspola. För jag brydde mig inte ett dugg om personerna och handlingen. Det finns ingen som helst spänning i berättelsen, det hela känns bara krystat och tillgjort.
Jag har alltid gillat konspirati-
oner och hemliga sällskap, och jag hade förväntat mig scener med mystiska Illuminatimän som samlas kring ett bord i en dunkel källare för att smida planer. Men icke. Istället får vi folk som springer och babblar oavbrutet om katolska kyrkans regler, om historiska fakta, om arkitekter och byggnader, om en massa annat, men några mystiska sällskap syns inte till. Mer än alla män med lustiga kläder Vatikanen är full av. Vilket förvisso är lika suspekt som hemliga sällskap. Och varför stjäls just den där prylen i Cern? Varför inte bara använda en vanlig bomb? Varför göra det svårt för sig?
Mot slutet förekommer en scen som ska förklara vad det hela gick ut på. Nu kan jag inte nämna var, hur och vad den går ut på, om ni nu tänker se filmen och vill bli överraskade, men just den här scenen är förvånansvärt illa skriven med löjeväckande exposition. "Men det var ju du som sa så här och att du skulle göra si och så för att kunna lyckas med det och det vilket vi båda vet men jag berättar det för dig för att biopubliken ska fatta vad det är vi hållit på med".
Det har stått mycket i svensk press om Stellan Skars-
gårds medver-
kan, så hur funkar han? Nja, det är ingen roll han ska skryta med. Han har ett och samma ansiktsuttryck genom hela filmen, han ser ut att ha sugit på en citron och agerar som om han har förstoppning. När jag tänker efter har han agerat likadant i de flesta av sina filmer de senaste åren. Han går omkring och stirrar och mumlar och låter som Ulf Lundell.
Visst är ÄNGLAR & DEMONER tjusig att titta på. Visst är det pampigt. Visst är vissa av dödsscenerna spektakulära. Men det är förtvivlat tråkigt. Jag fattar inte hur man kan göra en film på det här temat tråkig. Illuminati förekom även i den första TOMB RAIDER, och frågan är om inte den rullen (som ju inte är så lyckad) är bättre än det här.

(Biopremiär 13/5)

måndag 11 maj 2009

Ett kärt återseende

STARCRASH (1978)

Jag såg STARCRASH för snart tjugo år sedan hemma hos Mikael Tomasic och det enda jag minns är att vi skrek av skratt åt tokerierna. STARCRASH har ju ett rykte om sig att vara hur bäng som helst. Men hur är den egentligen? Är den så som jag minns den? Jag såg om rymdeposet - ensam och i nyktert tillstånd.

Regissör och manusförfattare är Luigi Cozzi (som kallar sig Lewis Coates). Cozzi gjorde även de två Herculesfilmerna med Lou Ferrigno, av vilka jag bara sett den andra, som är hur knasig som helst. I en intervju har Cozzi berättat att de behövde fler scener med Ferrigno efter att han åkt hem. Hur skulle de lösa detta? Jo, de tog några scener med honom från den första filmen och kopierade in dem - de låtsades att Hercules förvandlades till en självlysande stjärnbild, eller vad det nu var, och fajtades på stjärnhimlen. Annars är Cozzi mest känd som killen som gjorde ALIEN CONTAMINATION och en del billiga gialli. Han driver - eller drev - även Dario Argentos butik och museum Profondo Rosso i Rom.

Ett bättre namn på STARCRASH är TOYS IN SPACE eller TANT RAFFA I RYMDEN. Här möter vi läckra Caroline Munro som rymdens bästa pilot, kalaskexet Stella Star och hennes navigatör Aktor, spelad av guldlockige, före detta barnpredikanten Marjoe Gortner (RÅTTORNAS HÄMND). De är käcka smugglare på flykt undan rättvisan, men tillfångatas. Stella Star döms till livstids straffarbete och ikläds en exemplarisk fångdräkt: läderbikini och lårhöga stövlar. Hon flyr men blir snabbt fångad av rymdkejsarens män. Rymdkejsaren spelas av Christopher Plummer. De har även letat reda på Aktor. De två smugglarna behövs till ett uppdrag, den illvillige Zarth Arn (Joe Spinell) lever jävel i rymden och måste stoppas. Exakt varför rymdkejsaren behöver just Stella och Aktor minns jag inte, men det är inte så noga.

Det känns som om filmmakarna har hittat på handlingen efter hand. Det är ungefär som i "Tintin i Sovjet", där Hergé inte hade någon handling utan hittade på nya turer varje vecka. Stella och Aktor förses med en robotsidekick som mest ser ut som en kille i motorcykelställ och riddarhjälm och som pratar som Slim Pickens eller möjligtvis som Janne Långben. Trion råkar sedan ut för en väldig massa äventyr. På en planet blir de plötsligt tillfångatagna av ett gäng onda amazoner, vilka förstås inte har något med handlingen att göra. Amazonerna har även en jätterobot stor som en skyskrapa (och som verkar lida av ledgångsreumatism). Vid ett annat tillfälle blir de fångade av kannibalistiska grottmänniskor. Då dyker det upp en kille med Zardozmask och räddar dem. Killen tar av sig masken och visar sig vara David Hasselhoff med världens bästa frisyr! Han är Simon och senare avslöjas det att han är son till rymdkejsaren och tronarvinge.

De blir tillfångatagna igen (hjältarna blir konstant tillfångatagna i den här filmen) och Aktor, som har ett lasersvärd, måste fäktas med två små soptunneliknande robotar beväpnade med sablar. Det bär sig inte bättre än att Aktor skadas och dör. Innan han sätter tofflorna säger han till Stella att inte vara ledsen, han kommer att leva för evigt. Och inte blir Stella ledsen när Aktor glöder blått och försvinner - hon är ju kär i Simon (som ju har världens bästa frisyr).

Ett stort slag mellan den kejserliga armén och Zarth Arns armé följer och det går åt skogen för rymdkejsaren. Åh nej! Vad ska de ta sig till? Det finns bara en lösning: Starcrash. "Starcrash?" säger Simon, "You mean a four dimensional attack?" Just precis! Rymdkejsaren beskriver hur det ska gå till och jag begrep ingenting, men Stella och roboten hämtar en flytande stad och så sprängs Zarth Arn och hans tillhåll i luften. Stella Star, som har en genomskinlig rymddräkt, hoppar ut genom ett rymdfönster och glatt leende och vinkande glider hon genom rymden mot den väntande Simon.

Jag var en bit över 20, kanske 25, när jag såg den här filmen första gången. Nu har jag passerat 40. Men! Hade jag fått se STARCRASH när jag var åtta hade jag varit salig - jag hade ÄLSKAT Luigi Cozzis rymdopera - eller rymdoperett är kanske ett bättre ord. STARCRASH gjordes förstås för att rida på STJÄRNORNAS KRIGs popularitet, men italienarna lyckades snarare åstadkomma en 70-talsversion av Blixt Gordon. Det här är verkligen så som jag ville att all science fiction skulle vara när jag var barn. Det är mycket av allt.

STARCRASH är något makalöst färgglad - till och med rymden ser ut som en blinkande amerikansk julgran. Budgeten har inte varit stor, men det har inte hindrat fimmakarna från att vräka på för fullt med massor av rymdskepp, effekter, monster, robotar, laserstrider och allt möjligt. Det är mycket Ray Harryhausen-inspirerade stop motion-effekter, och dessa är taffliga men otroligt charmiga. Av någon anledning bär alla väldigt omoderna science fiction-utstyrslar, det känns verkligen som en 30-tals-serial jämfört med STJÄRNORNAS KRIG. Det är mycket operettkostymer. Det händer en väldig massa precis hela tiden, tempot är hejdlöst, och STARCRASH är precis allt annat än tråkig.

Dessutom har filmen Joe Spinell och Caroline Munro. Den fantastiske Spinell går omkring i lädertrikåer, mantel och ont skägg och skrattar demoniskt som en annan kejsar Ming, medan Stella Star måste vara den sexigaste och coolaste rymdhjältinnan någonsin. Ja, hon är coolare än underbettet Ripley. Jag skulle gärna vilja se fler filmer om Stella Star. Och läsa serietidningar och kioskböcker om henne. Men varför har hon lagt sig till med amerikansk accent? Eller är det någon annan som dubbat henne? Rent allmänt är den engelska dubbningen flängd, det känns nästan som ett "spoof soundtrack" emellanåt. Men det passar filmens anda perfekt.

Som lök på grädden är STARCRASH försedd med maffig filmmusik av John Barry. Hur kom han in i bilden? Är inte han lite för stor för en italiensk B-film? Men musiken medför att alla rymdstriderna känns som MOONRAKER!

STARCRASH är betydligt bättre än de där tre nya, ruttna STAR WARS-filmerna. Ja, och bättre än JEDINS ÅTERKOMST. Och filmen är betydligt roligare och mer underhållande än de flesta andra science fiction-filmer. När får vi se en flott, svensk DVD-utgåva av STARCRASH?