Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen X-Men: First Class. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen X-Men: First Class. Sortera efter datum Visa alla inlägg

fredag 3 juni 2011

Bio: X-Men: First Class

Foton copyright © Twentieth Century Fox Sweden
När jag växte upp brukade jag undra när den där fruktade dagen skulle komma, då jag plötsligt inte längre skulle gilla sådant jag alltid gillat. När jag var barn kände jag inga vuxna som läste serier. Som gillade actionfilmer och skräck. Som lyssnade på hårdrock. det verkade så oerhört otroligt att jag en dag skulle vakna upp och plötsligt inte gilla en massa fräcka saker, och istället börja uppskatta "Nygammalt" på TV och tråkiga dramer.
Men den där dagen kom aldrig. Tack och lov. Numera är jag en medelålders man, och jag gillar fortfarande serier. Det enda som hände var att jag fick en mängd nya intressen, "vuxna" intressen, men jag slutade aldrig att tycka om bra saker jag alltid hållit kärt.
Som superhjältar. Men jag var faktiskt aldrig någon större anhängare av X-Men. Jag upptäckte serien redan när jag var i sexårsåldern och Neal Adams version publicerades i Semics kortlivade antologitidning Conan.
X-Men, skapade av Stan Lee och Jack Kirby, blev ingen framgång när serien introducerades i början av 1960-talet. Deras tidning var tvärtom en flopp, och det dröjde till mitten eller slutet av 70-talet innan den här superhjältegruppen plötsligt blev en jättesuccé och ett serietidningsfenomen. Ett nytt kreativt team införde nya figurer och Marvelfansen fångades och fascinerades. Personligen har jag dock tyckt att Marvels mutanter och deras universum är för komplicerat för att hänga med i. Det går liksom inte att bara köpa ett nummer av en tidning, nej, man måste läsa allihop för begripa vem som är vem och vad som försiggår. Jag gav upp ganska snabbt - men jag gillade förstås Wolverine.
Jag gillar dock X-Men-filmerna, åtminstone de första två som Bryan Singer regisserade. Den tredje var väl okej, men klart svagare, medan Wolverinefilmen var rätt slätstruken.
Som titeln låter påskina, är den här nya filmen - X-MEN: FIRST CLASS - en prequel till de tidigare filmerna. Den berättar historien om Charles Xavier, bättre känd som professor X (skotten James McAvoy från WANTED), och hans ärkefiende och tidigare vän Magneto, som egentligen heter Erik Lehnherr (tyskfödde Michael Fassbender från INGLOURIOUS BASTERDS och JONAH HEX). Det hela öppnar med en stark prolog som utspelar sig i ett koncentrationsläger i Polen under andra världskriget. Kevin Bacon spelar en tysk doktor som upptäcker lille Eriks magnetiska krafter, men han mördar även Eriks mor inför pojkens ögon.
Därefter hoppar vi fram till 1962. Erik har tillbringat de gångna tjugo åren med att försöka hitta den onde nazidoktorn och upptäcke att denne nu utger sig för att vara en Sebastian Shaw. Driven av hat söker Erik hämnd.
Samtidigt har den hyper-
intelli-
gente mutanten Charles inlitats av CIA (Oliver Platt spelar en av agenterna), som planerar att starta något slags mutantavdelning. Charles försöker hitta fler mutanter. Erik och Charles träffas och blir vänner, och tillsammans letar de upp ett gäng muterade ungdomar som de tränar upp och uppmuntrar. Världen behöver verkligen superhjältar, för nu är Sebastian Shaw tillbaka, och det med pukor och trumpeter - och äntligen får vi veta vad som egentligen skedde under Kubakrisen '62...
X-MEN: FIRST CLASS är regisserad av Matthew Vaughn, som gjorde den ganska kassa STARDUST och den utmärkta KICK-ASS - och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag promenerade bort till pressvisningen. Men vet ni vad? Jag gillade verkligen den här filmen! En hel del, faktiskt. Vore jag trettio år yngre skulle jag älska den, eftersom den bjuder på mycker superkraftgrejor och action. Den här nya filmen är lika bra som Singers filmer - och för att vara ärlig är det möjligt att den till och med är bättre, eftersom Vaughns version är mer livfull, mer serietidningsaktig och den siktar på den där superhjälteälskande grabben som finns inne i mig.
Kevin Bacon är fullkom-
ligt underbar som skurken. Det här är en fantastisk rolltolk-
ning - han är vidrig och obehaglig som doktorn i koncentrationslägret, och när han förvandla till Sebastianm Shaw påminner han lite om Henry Fondas iskalle bandit i ONCE UPON A TIME IN THE WEST - i synnerhet till utseendet. Digga de där polisongerna!
Men den största överraskningen här är Michael Fassbender. Allt jag kan säga är "Wow!". Jag har aldrig riktigt lagt märke till killen tidigare, men herrejävlar - i den här filmen är Fassbender den bästa James Bond sedan Sean Connery! Jepp, X-MEN: FIRST CLASS är väldigt uppenbart inspirerad av de tidiga Bondfilmerna (och andra spion- och actionfilmer från 60-talet, som till exempel DANGER: DIABOLIK). Looken, kulisserna, kläderna - och eftetexterna är inspirerade av förtexterna till AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA.
Och Fassbenders rollfigur är modellerad efter Connerys Bond. Detbara måste han vara. Och han är utmärkt. Kolla bara in scenen från nattklubben där han bär kostym med väst och smuttar på en drink. Eller scenen som utspelar sig i Schweiz. Erik må med tiden förvandlas till den skurkaktige Magneto, men den här gången är det han som mer eller mindre är hjälten; en kille som sätter efter nazister som vore han The Punisher.
En intressant detalj är att tyskar faktiskt pratar tyska (Bacon har en massa dialog på tyska), de pratar franska i Schweiz och lite spanska i Argentina. Detta är ovanligt för att vara en PG-13-blockbuster från Hollywood.
Men coolast av allt är att de anlitat några av mina favorit-
skådis-
ar för extremt små roller. James Remor spelar en general vi aldrig får se i närbild! Ray Wise (Leland Palmer i TWIN PEAKS) har ett par repliker som Secretary of the State. Michael Irinside (SCANNERS, original-V) är kapten på ett krigsfartyg - och av någon anledning listas han som "M. Ironside" i eftertexterna.
...Och för de X-Men-fans som saknar figurerna från de tidigare filmerna, finns två cameos - och den ena av dem lär få publiken att jubla. Årets bästa cameo - och han har filmens bästa replik!
X-MEN: FIRST CLASS lider av ett par smärre problem. Som så många andra filmer nuförtiden är den lite för lång; den klockar in på två timmar och tolv minuter. Och jag tyckte att de unga skådisarna som spelar mutantkidsen var rätt trista. De övertygar heller inte som 60-talsungar. Jagtänker inte nämna det faktum att ingen röker i filmen - 1962 rökte förstås alla cigaretter, men det är ju tabu i en film gjord idag (men en figur bolmar på en cigarr...).
Men detta är smärre klagomål och ska absolut inte hindra någon från att se den här filmen. Jag gillade THOR, men den här är bättre. SPIDER-MAN 2 må fortfarande vara den bästa superhjältefilm som gjorts, men X-MEN: FIRST CLASS är perfekt superhjälteunderhållning; den är actiopackad, kul och har flera strålande skådespelarinsatser.
Frågan är nu om den kommande Kapten Amerika-filmen kommer att klå det här...






(Biopremiär 3/6)

onsdag 21 maj 2014

Bio: X-Men: Days of Future Past

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1974 läste jag om X-Men för första gången. Fast då hette de X-Männen och serien gick i den kortlivade tidningen Det bästa ur Marvel med Conan. Avsnitten var tecknade av Neal Adams - och jag fattade inte vilka det var som var X-Männen - jag trodde att det var de gigantiska, onda robotarna The Sentinels som var X-Men. Jag ritade egna X-Men-serier - vilka handlade om The Sentinels.
Jag gjorde ett försök att läsa den revampade versionen av X-Men när Atlantic gjorde ett misslyckat försök att ge ut den alldeles i början av 80-talet, och sedan när Semic tog över - och gav sin tidning det fåniga namnet X:en (!). Men jag fastnade aldrig, X-Men var aldrig lika kul som Spindelmannen och det blev hela tiden allt svårare att hänga med i Marvels mutantuniversum. De senaste 20-25 åren har det knappt gått att kunna köpa ett enstaka nummer av en av de otaliga amerikanska mutanttidningarna; om man inte läser alla och verkligen hänger med, är det omöjligt att begripa vad som försiggår. Det är ungefär som med STAR TREK.
För mig har X-Men på film funkat bättre. Framförallt gillade jag den förra filmen; X-MEN: FIRST CLASS, som berättade om uppkomsten av professor Xaviers mutantskola och relationen till Magneto och hans onda mutantgäng. Och här har vi så ännu en X-men-film - superhjältefilmerna står som spön i backen just nu, det var ju inte längesedan de senaste filmerna om Spindelmannen och Kapten Amerika hade premiär. Således kommer det nu att gå tre Marvelfilmer samtidigt på svenska biografer!
X-MEN FIRST CLASS regisserades av Matthew Vaughn, men nu är Bryan Singer - som låg bakom de två första filmerna - tillbaka i registolen. Det har väl ingen missat - karln har ju verkligen hamnat i skottgluggen den senaste månaden, efter att ha anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på en kille. Singer ligger lågt just nu. Att Singer anklagades för samma brott redan 1998 när han gjorde APT PUPIL verkar ha glömts bort - och då rann det hela ut i sanden. X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST är baserad på en populär cykel i serietidningen. Själv har jag inte läst den. Jag nämner STAR TREK här ovan - och det är inte utan att jag tänker på STAR TREK när jag ser Singers nya film. Dels tänker jag på långfilmen STAR TREK: GENERATIONS, i vilken man sammanförde folket från originalserien med de från THE NEXT GENERATION, men jag associerar till STAR TREK rent allmänt. Framför allt i öppningsscenerna. Det är tio år in i framtiden och mutantkriget verkar i princip hade ödelagt Jorden. Professor Xavier och hans X-Men slåss mot The Sentinels, och det är ett jävla röj i en mörk, dystopisk framtidsvärld. Och jag undrar vad som försiggår. Jag känner inte igen så många av figurerna. De har säkert varit med tidigare i marginella roller, men jag minns dem inte.
Sentinelsrobotarna är byggda för att utrota mutanter, och de konstruerades av en viss dr Bolivar Trask (Peter Dinklage). Han mördades på 1970-talet av Mystique (Jennifer Lawrence), som tillfångatogs - och hennes mutantkropp användes för att skapa antimutantrobotarna. Xavier (Patrick Stewart) kommer på att om man kan resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på Trask, kan Jordens undergång undvika. Således fixar den unga mutanten Kitty Pride (Ellen Page) så att Wolverines (Hugh Jackman) framtida själ förflyttas till Wolverines kropp - 1973. Där, på 70-talet, ska Wolverine leta upp de 50 år yngre Xavier (James McAvoy), Magneto (Michael Fassbender) och Mystique.
Den här gången är det inte längre lika roligt som det var i Vaughns film. X-Men-filmerna handlar om de stora frågorna, de är allegorier om utanförskap och främlingsfientlighet, och med undantag för den klasiske actionhårdingen Wolverine, är det inte så mycket tjoflöjt. Singers film är mörkare och mer högtravande. Öppningsscenerna i framtiden fick mig att rygga tillbaka - här är dialogen riktigt vissen. Påfallande tafflig. Och det känns som om man hamnat mitt i en TV-serie man aldrig tidigare tittat på. Patrick Stewart känns gammal och trött. När de väl hamnar på 70-talet tar det sig dock. Förvisso ser det aldrig någonsin ut som 70-tal; filmen är för glassig - det vore coolare om de inte bara klädde ut skådisarna, utan även lät det se ut som amerikansk, gritty 70-talsfilm, men så är tyvärr inte fallet. Men Wolverine gör sig fint i 70-taksoutfit, och de yngre upplagorna av Xavier och Magneto är roligare.
Det hela håller på alldeles för länge - det gör ju alla filmer numera - och jag blir inte klok på om kontinuiteten hänger ihop. Slutet blir lite intressant - eller kanske bara knasigt. Vi får i alla fall en väldig massa cameos under slutminuterna. Här och var kom jag på mig med att undra vad som försiggick. Richard Nixon figurerar i ett rätt märkligt sammanhang.
Specialeffekterna är fullkomligt fantastiska och 3D:n funkar riktigt bra. Actionscenerna är maffiga, och det är gott om action. Men det är inte utan att jag tycker att det hela har en tendens att bli lite småtrist emellanåt - precis som jag tycker att STAR TREK blir. Och tänk, i en scen dyker plötsligt Kapten Kirk från just STAR TREK upp på en TV-skärm, så jag var nog inte ensam om att tänka i de banorna.
Anna Paquin återkommer som Rogue - men hon blev i princip helt bortklippt. Hon syns tre sekunder på slutet. Trots detta trumpetas hennes namn ut med stora bokstäver i eftertexterna. Halle Berry är även hon tillbaka som Storm, men  rollen är högst marginell.
Den som sitter kvar tills eftertexterna rullat klart belönas med en bonusscen som säkert bygger upp till något viktigt i mutanternas universum.
... Men allvarligt talat: är det inte dögs nu för en riktigt hederlig, gammaldags, färgglad tjoflöjtsuperhjälte? Gummimannen? Kapten Marvel? Krypto? Jag menar, nu kan vi det där med mörker och dystopier.
  






(Biopremiär 23/5)

-->



onsdag 16 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: X-Men: Saga

X-MEN: SAGA (Twentieth Century Fox)
Titeln på den här boxen är lite förvirrande. I pressutskicket jag fick står det att den heter X-MEN: SAGA, vilket det även står på till exempel CDON (se länk i titeln). Men på boxens omslag står det X-MEN: COLLECTION; inte ett ord om någon saga. I vilket fall: här får vi samtliga X-Men-filmer, minus Wolverines två solofilmer - och minus DEADPOOL, om nu den räknas in i sviten.
År 2000. Herrejösses, är det hela sexton år sedan den första X-Men-filmen kom? Filmen som gjorde stjärna av den då, åtminstone utanför Australien, okände Hugh Jackman? Sexton år - jag känner en del som nästan var barn på den tiden.
Jag tror inte att jag har sett de första filmerna i serien sedan de kom, så det är lite intressant att ta en ny titt. Mycket har hänt på superhjältefronten sedan år 2000. När Bryan Singers X-MEN kom, stod Marvel Comics på ganska ostadiga ben. Det brukar anses att Singers film räddade förlaget - och några få år senare växte sig Marvel till ett mastodontföretag. Numera överskuggar filmerna om Marvels hjältar den ursprungliga serietidningsproduktionen.
Jag recenserade de två första filmerna i NST/HD. Jag har tyvärr inte kvar texterna, men jag minns att jag gav X-MEN en fyra i betyg, medan X-MEN 2 (eller X2, som det står i förtexterna) från 2003 fick en trea. När jag nu såg om dem, undrar jag hur jag tänkte - eftersom X-MEN 2 är bättre än den första filmen. Idag skulle jag låta filmerna byta betyg med varandra.
Jag imponerades av X-MEN när den kom, men idag tycker jag att den bitvis känns aningen ... Tja, jag vet inte. Den är en aning trevande, på något sätt. Och jag begriper inte vad det är Magneto (Ian McKellen) sysslar med - han skickar på något sätt ut sin magnetkraft, vilken förvandlar en slem senator till en slemmig, manetliknande mutant? Och sedan försöker han skicka ut samma kraft från frihetsgudinnan för att mutera New York. Hur då? Varför blir folk till blötdjur?
Vidare är en del datoranimationer lite vissna, till exempel Wolverines klor - men det tyckte jag nog redan då. Däremot skulle jag nog inte gissa att filmen är sexton år gammal om jag inte visste om det - detta märks mest på att skådespelarna ser unga ut. Så pass snygg är den nämligen på Blu-ray.
I den andra filmen har Bryan Singer blivit varmare i kläderna. Brian Cox är utmärkt som den samvetslöse Stryker, mannen som byggde om Wolverine till den han är. Här finns flera intressanta scener, som när Iceman (Shawn Ashmore) kommer ut som mutant inför sin familj. "Har du försökt att inte vara mutant?" undrar pojkens oroliga moder. Actionscenerna är också bättre.
Den tredje filmen; X-MEN: THE LAST STAND, kom 2006. I denna hade Brett Ratner tagit över regin, och filmen fick rätt dålig kritik. Nja, hemskt dålig är den inte, det har kommit betydligt sämre superhjältefilmer sedan dess. Jag såg filmen i Cannnes, och på presskonferensen sa Brett Ratner, med undertryck, att detta är den sista X-Men-filmen. Definitivt. Det kommer inte att göras fler. Dumheter, tyckte jag då. Självklart kommer det att pumpas ut fler filmer - varför medvetet skrota en populär filmserie?
Jag hade förstås rätt. Fem år senare kom X-MEN: FIRST CLASS i regi av Matthew Vaughn. I denna prequel byttes de flesta av skådisarna ut mot yngre sådana, och jag vill nog hävda att denna film är bäst i serien. Kanske för att den är ett kul superhjälteraffel, och inte lika högtravande och tyngd av metaforer, som X-Men ibland har en tendens att vara.
Bryan Singer återvände 2014 med X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST och i år kom han med X-MEN: APOCALYPSE. Eftersom dessa filmer är så pass nya, lämnar jag dem därhän i denna text.
Vad som förvånar mig en aning med denna box, är att den inte innehåller så där jättemycket extramaterial. Kommentarer till filmerna, förstås, några promodokumentärer, en handfull trailers, och lite annat - men inget som verkligen sticker ut och är unikt.
Filmserien om X-Men är en aning ojämn, precis som alla andra filmserier, men som helhet tycker jag att de här filmerna är bättre än många andra bidrag till genren. Det är mer genomtänkt, både vad gäller innehåll och rollbesättning. Tunga karaktärsskådespelare i viktiga roller lyfter filmerna.
Som jag ofta gör när det handlar om boxar, avstår jag från att sätta ett betyg.





-->

onsdag 5 juni 2019

Bio: X-Men: Dark Phoenix

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tittar på den nya X-Men-filmen och tänker att de har en del nya, unga skådespelare jag inte sett förr i rollerna. Men så kommer jag hem och läser min recension av den förra filmen i serien; X-MEN: APOCALYPSE, och inser att de presenterades utförligt i den. Jag tyckte inte att APOCALYPSE var särskilt bra (ändå gav jag filmen en trea i betyg), och precis som fallet är med de flesta andra superhjältefilmer nuförtiden, minns jag i princip ingenting. Jag hade dessutom för mig att APOCALYPSE kom förra året, men det var visst 2016.
Det publicerades väldigt lite X-Men på svenska under min uppväxt; de figurerade i några nummer i Atlantic Special 1981 och 1982, och 1984-1985 gav Semic dem en kortlivad tidning med titeln X:en. I början av 70-talet syntes "gamla" X-Men i Semics kortlivade Conan-tidning. Jag var aldrig tillräckligt intresserad för att köpa de amerikanska originaltidningarna, men Atlantic Special läste jag, liksom X:en - och fick därför vad jag antar var lösryckta delar ur den på sin tid uppmärksammade och populära Dark Phoenix-sagan. Atlantics publicering var extra lösryckt, de körde nerkortade varianter som trycktes i fel ordning.
Notera att Cyclops' huvud har flyttat på sig på omslaget i mitten!
Simon Kinberg har skrivit och regisserat X-MEN: DARK PHOENIX. Detta är hans regidebut, men han har skrivit manus till flera av de tidigare X-Men-filmerna. DARK PHOENIX börjar riktigt bra och även dess första halva är bra, jag upplevde denna som lite bättre än de flesta andra av de senaste årens superhjältefilmer. I en prolog som utspelar sig 1975 åker åttaåriga Jean Grey bil med sina föräldrar. Jeans mutantkrafter orsakar en bilolycka och föräldarna omkommer. Jean själv placeras i professor Xaviers (James McAvoy) skola för mutantbarn. Här har Xavier hår och ser ut som Björn Kjellman i rullstol.
Hopp till 1992 och presidenten kallar in X-Men för att rädda besättningen på en rymdfärja som råkat illa ut i rymden. Ett stort kosmiskt moln hotar att äta upp rymdfärjan. Jean Grey, nu spelad av Sophie Turner, lyckas suga i sig hela molnet och tuppar av. När hon vaknar upp har hon uppfyllts av ondskefulla krafter hon inte kan kontrollera, och hon söker hjälp hos den tidigare skurken Magneto (Michael Fassbender), som bor på en ö tillsammans med ett kollektiv utstötta mutanter som odlar grönsaker.
Samtidigt har ett stort gäng onda utomjordingar, anförda av en iskall Jessica Chastain, anlänt till jorden för att söndra och härska. Dramatik uppstår, och precis som i AVENGERS: ENDGAME dör hjältar och sorg uppstår.
Magneto gör en magnetisk gest.
Jag gilla5 verkligen det återhållsamma berättandet under filmens första hälft. Det är inte så bombastiskt som det brukar vara och personregin är rätt bra. Filmen funger här som drama och och handlingen är lite intressant. Jag gillar dessutom tråden med utomjordingarna, som känns som ett riff på VÄRLDSRYMDEN ANFALLER. Dessa scener är effektiva och lite skräckfilmsbetonade.
... Men halvvägs in dör filmen. Helt och hållet. Handlingen avstannar, det händer inte så mycket mer, och dramat ersätts med evighetslånga slutstrider. Delar av dessa strider är bra, men filmens andra hälft är påtagligt tråkig. Jag tycker dock att DARK PHOENIX är bättre än AVENGERS: ENDGAME - eftersom DARK PHOENIX bara varar en timme och 53 minuter inklusive långa eftertexter.
En grej med X-Men-filmerna, vilken får mig att sitta och skratta i biofåtöljen när jag tänker på det, är att om man tar bort ljudeffekter och visuellla effekter, består stora delar av filmerna av folk som sträcker ut handflatan mot varandra, eller pekar eller stirrar på olika saker. Det är när mutanterna utövar sina mutantkrafter.
Även Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult har framträdande roller, och Stan Lee har lyckats vara verkställande producent från andra sidan graven. Han har även fått en In loving merory of-credit i eftertexterna. 
Två saker i X-MEN: DARK PHOENIX måste tas upp innan jag avslutar:
1) När det blivit 1992 har mutanterna plötsligt blivit hyllade hjältar - och kallas superhjältar av folket, som älskar dem. Jag gillade repliker som "Presidenten har kallat in X-Men". De har lite lökiga superhjältedräkter och de beter sig som ett gammalt hederligt superhjälteteam. Men när hände detta? Här har mutanterna mobbats, stötts ut och jagats i, vad är det, sju filmer - och nu plötsligt är de etablerade, älskade hjältar.
2) Filmen gör en rejäl vurpa i tidslinjen. När filmen slutade var jag inte klok på vad som hänt. Jag har alltid uppfattat filmerna från X-MEN: FIRST CLASS och framåt som prequels till de filmer som utspelar sig i nutid - det vill säga filmerna från X-MEN (2000) och framåt, och att James McAavoy och Michael Fassbender ska åldras till Patrick Stewart och Ian McKellen. Men - i "nutidsfilmerna" spelades Jean Grey av Famke Janssen, och X-MEN: THE LAST STAND (2006) slutar med att hon offrar sig och dör, och det antyds att hon kommer att återuppstå som Phoenix. Nu sker detta plötsligt 1992. Och en av mutanterna som har en framträdande roll i nutidsfilmerna dör i DARK PHOENIX. Detta måste innebära att de fyra senaste filmerna inte alls var prequels, utan en helt självständig svit med andra skådespelare. Har jag missuppfattat allt?
För övrigt saknas Wolverine i DARK PHOENIX. Han var behållningen i de tidigare filmerna. En X-Men-film utan Wolverine är som TRE SKOJIGA SKOJARE utan John Botvid.










(Biopremiär 5/6)

tisdag 17 maj 2016

Bio: X-Men: Apocalypse

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

På presskonferensen i Cannes för den tredje X-Men-filmen; 2006 års X-MEN: THE LAST STAND, sa regissören Brett Ratner att detta är den sista filmen, det kommer inte att komma fler X-Men-filmer. Men här har vi så Bryan Singers X-MEN: APOCALYPSE, den sjätte filmen i serien - om man inte räknar in två solofilmer om Wolverine och årets storsuccé DEADPOOL.

X-MEN: APOCALYPSE är den tredje gigantiska superhjältefilmen på bara två månader, och på sätt och vis tävlar Marvel med sig själv - om det inte vore för det faktum att X-Men fortfarande ägs av Fox, medan övriga Marvelfilmer; som CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, nu görs av Marvel Studios.

Den förra filmen i serien hette X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST. Jag minns inte så mycket av den, mer än att de reste tillbaka i tiden. Jag har den här i hyllan, jag borde kanske se om den. Men, jag minns att jag inte tyckte att den var så där jättebra. Jag tycker att den mer lättsamma X-MEN: FIRST CLASS är bäst i serien, den bjuder på mer underhållning och tjoflöjt. Men nuförtiden har ju folk fått för sig att superhjältefilmer ska vara mörka och dystra. X-Men, med alla sina allegorier och budskap, är bättre lämpad för mörker än till exempel Stålmannen, men i längden blir det lite ... småtrist. Det var därför jag tog emot den festliga ANT-MAN med öppna armar, och jag ser fram emot den kommande Spindelmannenfilmen.
Den nya filmen inleds med en imponerande prolog, som utspelas i Egypten så där 3000 år före Kristus. En supermäktig "falsk gud"; En Sabah Nur (Oscar Isaac) - den första mutanten, vill ta över universum, men begravs under en pyramid som brakar ihop. Resten av filmen utspelar sig 1983.
Magneto (Michael Fassbender) försöker leva ett vanlig liv under ny identitet. Han bor i Polen, har fru och dotter, och jobbar på ett stålverk. Det går dock inte så bra, saker och ting går fel, och när hans familj dödas, blir Magneto ond igen. Samtidigt har man lyckats gräva fram den ondskefulle egyptiske mutanten. Han gillar att förvandla folk till sand, och han letar upp en del andra mutanter runt om i världen, vilka ansluter sig till honom: Storm (Alexandra Shipp), Angel (Ben Hardy), Psylocke (Olivia Munn), och Magneto, förstås.

Eftersom Jordens undergång är nära, får professor Xavier (James McAvoy) fullt sjå med att ställa allt tillrätta - så pass att han tappar håret. Bland de goda mutanterna hittar vi Mystique (Jennifer Lawrence), Night Crawler (Kodi Smit-McPhee), Beast (Nicholas Hoult) och Cyclops (Tye Sheridan). En stor del av filmen handlar om hur Cyclops, alias Scott Summers, utvecklar sin superkraft och hamnar på Xaviers mutantskola.
Quicksilver (Evan Peters) får också en ganska ingående presentation och i en lång, inspirerad scen tillför han filmen välbehövlig humor - även om den roligaste repliken fälls efter att några unga mutanter varit på bio och sett JEDINS ÅTERKOMST, som de inte gillade. "Den tredje filmen är alltid sämst!" säger en av dem, med en tydlig blinkning till Brett Ratners sågade film.

De flesta i publiken sitter säkert och väntar på att Wolverine (Hugh Jackman) ska  dyka upp. De väntar nästan förgäves. Först mot slutet hittas han, under beteckningen Weapon X. Han har inga repliker, han slåss ett par minuter, och så sticker han. Han är alltså knappt med.

X-MEN: APOCALYPSE är en rätt bra film, men inte helt oväntat är den åt helvete för lång med sina två timmar och 24 minuter. Slutstriden slutar aldrig. Den bara håller på och håller på. Oj, vad den håller på. Väldigt tröttsamt.

Stan Lee har den här gången med sig sin hustru Joanie Lee när han gör sin cameo, Psylocke är allt det Mirakelkvinnan inte är i BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, och efter sluttexterna följer en bonusscen; en cliffhanger till nästa film, antagligen till Wolverines nästa solofilm.







(Biopremiär 18/5)

tisdag 27 januari 2015

Bio: Kingsman: The Secret Service

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Historier om en slarver till tonåring som rekryteras av en superhemlig säkerhetstjänst och utbildas till toppagent är en gammal fin genre. På 1980-talet kom filmer som OM BLICKAR KUNDE DÖDA och NEVER TOO YOUNG TO DIE med Gene Simmons som skurken; hermafroditen Ragnar. På senare år har vi sett den inte alltför lyckade STORMBREAKER och de två filmerna om AGENT CODY BANKS.

Jag förväntade mig faktiskt ännu en snäll familjefilm när jag satte mig ner för att se KINGSMAN: THE SECRET SERVICE - eller åtminstone ett äventyr med PG-13-gräns i USA. Det visade sig att jag hade väldigt fel. Det här är en engelsk film i regi av Matthew Vaughn, mannen bakom KICK-ASS och X-MEN: FIRST CLASS, som ju är den bästa X-Men-filmen, och liksom KICK-ASS bygger filmen på en tecknad serie av skotten Mark Millar (som även skrev serien som WANTED byggde på om som hade ett liknande tema), Dave Gibbons tecknade. Nej, jag har inte läst serien.
Actionkomedin KINGSMAN: THE SECRET SERVICE är en fullkomligt vansinnig film och först visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Efter ett tag kom jag på mig med att verkligen gilla det här. Kingsman är en superhemlig brittisk underrättelseorganisation där agenternas kodnamn är hämtade från Arthursagan - och chefen (Michael Caine) går under namnet Arthur. Colin Firth spelar organisationens främste agent; Galahad, och i inledningen dödas hans vän och kollega Lancelot.

Lancelot har en liten son; Eggsy, och sjutton år senare ska en handfull handplockade ungdomar utbildas till Kingsmen - Eggsy (Taron Egerton) har vuxit upp till en kriminell slyngel och har av diverse skäl valts ut som en av kandidaterna. Att Eggsy är en loser understryks av att han heter Unwin i efternamn. Utbildningen är förstås hård och livsfarlig, och de som inte klarar testerna skickas hem, eventuellt i en bodybag. Till slut återstår bara Eggsy och den söta Roxy (Sophie Cookson), som Eggsy intressant nog aldrig försöker lägga an på.

Samuel L Jackson spelar datageniet Valentine - och är en av filmhistoriens fjantigaste superskurkar. Han är en klassisk Bondskurk med storhetsvansinne; med hjälp av ett SIM-kort som delas ut gratis till världens befolkning, kan han kontrollera folk och få dem att utplåna varandra, så att bara en överlägsen ras finns kvar på Jorden. Ungefär som Hugo Drax i MOONRAKER. Men Valentine är en sanslös fåntratt; han klär sig som en tonårig hiphopare, han läspar, och han är fantastiskt osofistikerad. Hans högra hand kallas Gazelle (Sofia Boutella); en sexig, kampsportskunnig brud med rakbladsvassa benproteser.
Kingsman: The Secret Service publicity still of Colin Firth & Tom Prior


Mark Strong gör Merlin, som är något slags motsvarighet till Q, och självklart är det till slut bara Eggsy, Roxy, Galahad och Merlin som kan sätta stopp för Valentine.

Ja, jösses! Filmen öppnar med en helikopterattack mot ett ökenslott i mellanöstern, och när delar av muren sprängs i bitar, kommer stenarna farande och bildar förtexterna. Detta sätter liksom tonen för filmen. Allting är extremt överdrivet. Precis som i KICK-ASS är språket genomgående grovt, med väldigt mycet "fuck", och filmen är ultravåldsam - dock är det fullkomligt omöjligt att ta det myckna våldet på allvar. Det är för mycket CGI-blod, ingenting ser realistiskt ut, striderna är superkoregraferade och lite åt MATRIX-hållet, eller, tja, det påminner rätt mycket om Hit-Girls slagsmålsorgier. I en lång, blodig scen massakrerar Galahad vad som verkar vara hundra pers i en kyrka.

Det är inte utan att jag undrar hur man fick en massa aktade karaktärsskådespelare att ställa upp på det här - men de verkar alla ha kul. Jag gissar att de haft roligt när de fått leka James Bond. Colin Firth är otroligt elegant; han får Bond att framstå som en slashas, vilket kontrasterar både mot ultravåldet och mot Eggsys slummiga hem och de drägg och suputer han umgås med; det blir som om Ken Loach möter SNOBBAR SOM JOBBAR. Misär och glassighet.

En del inslag är extra vansinniga. Med på ett hörn finns Sveriges statsminister (norrmannen Bjørn Floberg) och Sveriges kronprinsessa Tilde (Hanna Alström från bland annat EN GÅNG I PHUKET och TILLBAKA TILL BROMMA). Hon har ett par repliker på svenska - och jag undrar förstås hur hon hamnade i den här filmen.

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE är lång, bullrig, men jag kan inte säga annat än att jag tyckte att det här var skitkul! Till skillnad mot de flesta filmer på repertoaren vill jag - och kommer jag - att se om den här. Jag antar att en hel del lär avsky filmen, men det struntar jag i. Det här är så långtifrån tråkigt man kan komma. Filmen innehåller även en av årets mest bisarra repliker: "If you save the world we can do it in the asshole!" - bara en sådan sak.

Mark Hamill dyker upp som en liten tjock, skäggig, engelsk professor.








(Biopremiär 30/1)

torsdag 5 januari 2012

Bio: Shame

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den unge (född 1977) tysk-irländske skådespelaren Michael Fassbender verkar ha kommit från ingenstans, men snacka om genombrott. Killen blev inte bara en flavor of the year, tvärtom har han gjort sig känd som en robust karaktärsskådespelare som inte drar sig för att medverka i både superkommersiella blockbuster, som X-MEN: FIRST CLASS, och smalare - betydligt smalare! - filmer som den här. Dessutom har han, till skillnad från Ryan Gosling som också är överallt, ett bra, manligt ansikte.
SHAME är en film av Steve McQueen - en man som verkligen borde skaffa sig ett artistnamn, så att man slipper lägga till "nej, inte den döde filmstjärnan!". Jag har inte sett McQueens förra film, debuten HUNGER, även den med Fassbender, men den rönte stor uppmärksamhet på festivaler när den kom.
Det tog ett bra tag innan jag kopplade att SHAME utspelar sig i New York. The British Film Councils logga är det första som dyker upp. McQueen är engelsman. Carey Mulligan, som har den kvinnliga huvudrollen, är också från England. Och filmfotot år murrigt, grynigt, blågrått och för tankarna till brittisk independentfilm. Miljöerna är neutrala. Först under ett längre samtal en bit in i filmen hörde jag att de ju faktiskt pratar med amerikansk accent. Märkligt. Jag undrar om detta är meningen. För SHAME skulle kunna utspela sig i princip var som helst.
Fassbender spelar Brandon, som verkar vara en hyfsat normal och sympatisk man, med ett bra jobb. Han är framgångsrik. Han lever ensam i en flott men klinisk lägenhet; stora vita ytor, få prylar, inget personligt. Men det är något udda med Brandon; hans beteende, hans hem, hans blick, och tankarna går osökt till AMERICAN PSYCHO. Brandon är sexmissbrukare. Av stora mått. Han inte para konsumerar mängder med porr, han ligger ofta med prostituerade. Däremot har inga inga kärleksrelationer, äkta känslor klarar han inte av.
Men så dyker Brandons yngre syster Sissy (Mulligan) plötsligt och oväntat upp (och på ett bisarrt sätt). Sissy är en trasig själ, självdestruktiv, Brandons direkta motsats på många plan. Men hon är duktig på att sjunga jazz, och Brandon tar med sig sin vidrige chef på ett framträdande, som slutar med att chefen raggar upp den lättövertalade Sissy.
Sissys uppdykande innebär mycket, men framför allt börjar Brandon att inse att han nog trots allt är sjuk, att han inte kan bete sig som han gör.
Någonstans är nog SHAME en sexvariant av AMERICAN PSYCHO. Dock utan satir och de drag av thriller eller skräck som Bret Easton Ellis story innehåller. SHAME innehåller förvisso en gnutta humor, men det är ett väldigt mörkt och skitigt drama. Besatthet, uppgivenhet, vilsenhet. Brandon kan tyckas vara en ganska vidrig och tragisk person, men hans chef visar sig vara en långt värre människa. Denne är gift och har familj, men utnyttjar sina pengar och makt för att få det han vill. Hans grabbiga beteende på krogen är precis det beteende jag - och de flesta, hoppas jag - avskyr.
McQueens film har blivit känd för att vara "vågad". Och jo, tack, det är den. Det dröjer inte länge innan vi får se Michael Fassbender traska runt näck i sin lägenhet. Och herregud, han har ett fullkomligt enormt organ! Han ser ut att vara tecknad av Richard Corben! Hädanefter får man väl referera till honom som "hästkuken". McQueen verkar fascinerat av denna dolme, eftersom han ofta filmar sin stjärna så att vi tydligt ska se utrustningen. Vi får till och med se honom kissa. I realtid.
Men Carey Mulligan är inte sämre, hon är helnäck i sin första scen. Och de flesta av filmens övriga kvinnor visas upp utan kläder. Det bjuds på flera hyfsat grafiska sexscener, varav en homosexuell, hela tiden helt utan känslor. Förutom vid ett tillfälle - men då får akten avbrytas, eftersom Brandon inte klarar av det; han har känslor för tjejen.
Det här är långtifrån en upplyftande film, men Michael Fassbenders insats är något alldeles otroligt stark. Precis som filmen. Den är ganska långsam, trampar ibland vatten, och jag vet inte om jag har lust att se den igen, men det är en jävligt stark film det här, väldigt svår att glömma. Och självklart gör även Carey Mulligan bra ifrån sig - som vanligt.







(Biopremiär 6/12)

tisdag 26 februari 2013

Bio: Du gör mig galen!

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Oscargalan är överstökad, priserna är utdelade, men fortfarande dyker de nominerade och ibland till och med belönade filmerna upp på de svenska biograferna. Som den här; SILVER LININGS PLAYBOOK, som fått den osedvanligt usla, svenska titeln DU GÖR MIG GALEN! - hur tänkte Noble Entertainment där? Numera låter man bli att översätta många engelska titlar, men när man väl sätter en svensk titel, drar man till med något idiotiskt.

Åtta Oscarsnomineringar hade den här fått, bland annat för Bästa film, regi (David O Russell, som gjorde THE FIGHTER), manus baserat på förlaga, samt fyra skådespelarpriser. Nej, jag kan väl inte påstå att filmen är värd alla dessa priser - så bra är inte filmen.

DU GÖR MIG GALEN! lanseras som romantisk komedi, eller romantisk dramakomedi. Drama - ja. Komedi - jodå. Romantisk? Nja. Jag vet inte.
Bradley Cooper noterade jag förstås först när han hade en fast roll i utmärkta TV-serien ALIAS, och därefter gick han och blev filmstjärna i hits som BAKSMÄLLAN och dess sämre uppföljare. Jag hade knappast väntat mig att han en dag skulle Oscarnomineras. Här är han den före detta läraren Pat, som just släppts ut från psyket, där han suttit sedan han gjort sitt bästa för att ha ihjäl sin frus älskare. Pat går på tunga mediciner, har ett minst sagt svajigt humör, och flyttar hem till sina föräldrar, som spelar av Robert De Niro och Jacki Weaver, vilka båda nominerades för Bästa biroller.

Pat vill ha sin hustru tillbaka, vilket verkar omöjligt, men så träffar han Tiffany, som trots sin unga ålder är änka - och som precis som Pat är minst sagt svagig psykiskt sett, och som knaprar piller. En plan för att återvinna Pats hustru tar form, den förvirrade vänskapen mellan Pat och Tiffany fördjupas, han ska hjälpa henne att vinna en danstävling, och jodå, självklart uppstår känslor mellan dem.
Jennifer Lawrence fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Tiffany. Tja, jo, det är hon väl värd. Priset skulle lika gärna ha kunnat gå till de övriga nominerade i kategorin, men jag har inga invändningar. Hon imponerade i WINTER'S BONE, jag minns henne inte alls från X-MEN: FIRST CLASS, hon var lika slätstruken som själva filmen i HUNGER GAMES, men här är hon bra. Kanske är hon lite för ung för att övertyga som änka, men det är ju inte omöjligt. Kan dock tänka mig att en del svenska kritiker kommer att anmärka på att Bradley Cooper är hela femton är äldre än Lawrence. Usch! Men han ger ju intryck av att fortfarande vara rätt ung, så kanske märks det inte.
Russells film innehåller en del roliga scener - men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag lite svårt att skratta åt det här. Jag vet inte alltid om det är meningen att man ska skratta åt en del incidenter. Jag tycker nämligen att det är lite problematiskt att huvudpersonerna är psyksjuka och går på medicin. Det är ju inte speciellt skojigt - och här skildras det hela förhållandevis realistiskt; de har inga Monty Python-symtom. Pat och Tiffany har en tendens att bli rätt jobbiga; de är högljudda gaphalsar helt befriade från social kompetens, och ibland är de direkt osympatiska. Det är därför jag inte upplever filmen som speciellt romantisk; i en romantisk komedi måste man - även om humorn är sylvass och giftig - kunna identifiera sig- eller sympatisera med huvudpersonerna. I fallet DU GÖR MIG GALEN! får jag ofta lust att slå huvudpersonerna i huvudet med en hammare.

Robert De Niro är rolig som den footballtokige farsan, Chris Tucker är hör och häpna uthärdlig som en av Pats sjukhuskompisar, och bland övriga medverkande hittar vi Julia Stiles och John Ortiz.






(Biopremiär 27/2)

fredag 29 april 2011

Bio: Thor

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Att jag älskar tecknade serier torde vara välbekant vid det här laget - jag menar, jag är ju trots allt ledamot av Svenska Serieakademin. Och jag växte upp med bland annat superhjälteserier. Men - jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till Marvels hammarviftande Thor, som skapades 1962 av Stan Lee och Jack Kirby. Jag har liksom aldrig riktigt läst den serien. Thor har aldrig haft sin egen serietidning här i Sverige, och när jag läste superhjälteserier som mest på 1970- och början av 80-talen, kunde det på sin höjd hända att Thor dök upp som utfyllnad i någon annan Marvelhjältes tidning. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Thor var en ganska konstig serie, det var för mycket kosmiskt mumbo-jumbo, och Thor själv såg allt lite jönsig ut; han passade inte riktigt in med de andra hjältarna.

När jag tänker på Thor - eller snarare Tor, som ju vi svenskar kallar honom - ser jag inte Marvels guldlockige superhjälte framför mig.  Som liten glytt läste jag några av de ursprungliga nordiska gudasagorna, jag minns att jag lånade barn- och ungdomsböcker med sådana på biblioteket, och jag tyckte att berättelserna var rafflande och fräsiga - åtminstone i de versioner jag läste. Men den Tor jag först kommer att tänka på, är figuren i dansken Peter Madsens albumserie Valhall, som började 1978 och avslutades 2010 med volym 15. Detta är en enastående serie och Madsen tilldelades 2010 Seriekadamemins Adamsonstatyett för bästa internationella serieskapare - mycket välförtjänt. He he, det slog mig just att jag 1979 eller '80 vann det första Valhallalbumet när jag röstade i ett nummer av Svenska Serier. Det var Semics version som gick under namnet Valhalla som jag fick.

År 1992 besökte Stan Lee bokmässan i Göteborg och jag gick förstås på hans seminarium och presskonferens. Lee visade en teasertrailer för den då kommande Spindelmannenfilmen som James Cameron skulle regissera - som vi alla vet sket det sig med den filmen; Sam Raimi gjorde filmen som hade premiär tio år senare. Lee sa också att den Marvelfigur han helst vill se en film om, är Thor - men en sådan film skulle bli alldeles för dyr och komplicerad att göra; kom ihåg att detta är hela nitton år sedan. Då vore det nästan omöjligt att göra en övertygande film om åskguden. Men - Stan the Man sade sig ha en idé: det vore möjligt att göra en animerad film om Thor! Så, om vi några år senare skulle läsa om den största, dyraste animerade filmen någonsin, ja då vet vi att Thor är i faggorna.

Men nej, det sket sig ju med den animerade filmen också. Nitton år senare har dock THOR slutligen haft premiär - och då förstås som spelfilm, i regi av Kenneth Branagh.

Det här är dock inte första gången Thor dykt upp på film. Redan 1966 hade han sin egen tecknade TV-serie, och i TV-filmen THE INCREDIBLE HULK RETURNS från 1988 spelas han av Eric Allan Kramer, som såg osannolikt fånig ut i sin vikingaskrud.

Nu är det som så här att när det gäller superhjältefilmer, är det inte svårt att göra mig nöjd. Jag gillar de flesta. De enda jag inte kan påstå att jag gillar, är STEEL med Shaquille O'Neal och ELEKTRA. Men jodå, jag tyckte faktiskt att CATWOMAN var rätt kul - inte bra, men kul. Herregud, jag gillar ju de två Kapten Amerika-filmerna från 70-talet med Reb Brown, och de charmiga, kortlivade Spindelmannenserien med Nicholas Hammond, även den från slutet av 70-talet. Och säg vad ni vill, men David Hasselhoff är Nick Fury!

Branaghs film kan dock inte jämföras med de ovan-
nämnda. THOR är en gigantisk, enorm film - och den är bra. Bra på riktigt.

En del tänker nog att Kenneth Branagh var ett synnerligen märkligt val för att regissera en Marvel Comics-film - men den brittiske Shakespearetolkaren säger att han läste superhjälteserier när han växte upp, och att serierna om Thor på många sätt har drag av Shakespeare. Scenerna från Asgård och Valhall är väldigt teatrala, pompösa, operaliknande - på ett bra och passande sätt! -  och handlingen kretsar mycket kring förhållandet far och son, vilket Shakespeare ofta ägnade sig åt i sina pjäser.

Den allra första rollfiguren vi får se i filmen, är Stellan Skarsgård (i närbild, till och med) som dr Erik Selvig, som tillsammans med dr Jane Foster (Natalie Portman) och hennes komiska sidekick Darcy (Kat Dennings) befinner sig mitt ute i en öken nattetid för att studera ett astronomiskt fenomen. Föga anar de att en asagud är på väg mot Jorden och kommer att trilla ner framför deras bil - bokstavligt talat.

Den australiske skådisen Chris Hemsworth är den kaxige, självsäkre Thor, vars farsa Oden (Anthony Hopkins) valt som efterträdare på Asgårds tron - något Thors vekare, introverta bror Loke (Tom Hiddleston) inte är så förtjust i (alla gudarna har förresten fått sina svenska namn i filmens undertexter - alla utom Thor). Den ambivalenta Loke har onda planer och han ser till så att de gamla ärkefienderna frostjättarna kan ta sig i i- och attackera Asgård - vilket de gör just när Thor ska tillträda som ny kung.

Thor blir vansinnig och tillsammans med sina polare anfaller han frostjättarna i deras värld - men han går för långt. Oden blir besviken och inser att Thor inte är redo att bli kung - så han sparkar ut Thor och hans hammare Mjölner från Asgård, med kursen ställd mot Jorden.

Vilsen och bortkommen i sin nya värld och assisterad av Jane och hennes vänner, försöker Thor - som utger sig för att vara en dr Donald Blake - få tillbaka sin hammare från agentorganisationen SHIELD (genomgående felstavat som SHEILD i undertexterna!), något som visar sig vara lättare sagt än gjort, eftersom Thor har förlorat sina superkrafter.. För att göra det hela ännu värre, har Loke tagit över regimen i Asgård och han har skickat en gigantisk metallvarielse tioll Jorden för att bli av med Thor för alltid...

Storyn i THOR är förhålandevis tunn och enkel, men jag tycker faktiskt att detta är en fördel. Ös på med fet underhållning utan att göra det hela för tillkrånglat! Och THOR är verkligen en underhållande film! Det här hade kunnat bli en exceptionellt fånig och/eller pretentiös film, men så blev det tack och lov inte.

Branaghs film lever förstås stort på utmärkta skådisar som Skarsgård (i en stor roll), Hopkins och Portman, och vi får även se Rene Russo som Odens fruga Frigga - henne har jag saknat, jag har inte sett Russo i något på evigheter. Men hur funkar (den oerhört långe) Hemsworth? Tja, han funkar väl. Han är hyfsat charmig. Men personligen tycker jasg att det är något konstigt med hans ansikte - jag vet inte vad det är. Något med ögonen. Och ser han inte lite för barnslig ut?

Hur som helst, jag ska inte klaga - han är ingen Robert Downey Jr, men han gör inte bort sig som åskgud.

Det är en väldig massa action i filmen, flera stora, bombastiska slag, och Branagh hanterar dessa lika väl som de dramatiska scenerna med bara dialog. Och lyckligtvis funkar även humorn i filmen - en del scener är väldigt roliga, i synnerhet när Thor stövlar in i en djuraffär och vill köpa en häst. Stan Lee själv dyker upp i sin sedvanliga cameo, den här gången är han en långtradarchaffis som enligt eftertexterna heter Stan the Man!

Okej, en grej tycker jag är lite konstig: några av asarna är asiater och afrikaner. Öh? Var kom de ifrån? Förvisso var ju vikingarna handelsmän som skaffade kontakter och vänner i stora delar av världen (de våldtog och skövlade inte överallt), men multikultigudar uppe i Asgård känns inte alls rätt, utan mer som politiskt korrekt 2010-tal.

THOR är en fantastisk film att se på. Javisst, det är skitmycket CGI, men resultatet är imponerande - i synnerhet Asgård och Valhall. Scenerierna, kostymerna och produktionsdesignen får mig att tänka på Mike Hodges festliga BLIXT GORDON (1980), men även en del om Tinto Brass' beryktade CALIGULA (1979).

...Synd bara att man valde att göra det här till ännu en 3D-film, den första från Marvel. Jag gissar att det inte först var meningen att det här skulle bli en 3D-film och att den konverterades efter inspelningen. 3D:n tillför ingenting alls, allt som händer är att bilden blir mörkare och aningen suddig - ett vanligt problem. Och här i Sverige får vi ju även något suddiga undertexter i knät. I det här fallet är 3D:n fullkomligt onödig, som det oftast är.

Nå, undermålig 3D kan inte stoppa THOR från att vara en riktigt kul popcorn-
rulle. Det här är maffigt, högljutt superhjälteröj som bäst - eller nästbäst. Nej, det är ingen ny SPIDER-MAN 2 eller IRON MAN - de två bästa superhjältefilmer som gjorts - men jag kan inte annat än rekommendera THOR.

THOR är den första av sommarens fyra superhjältefilmer. De övriga är W-MEN: FIRST CLASS, GREEN LANTERN och CAPTAIN AMERICA: FIRST AVENGER. Men det är svårt att sia om hur THOR kommer att funka utanför Amerika. Ungar läser ju ínte serier idag. Vi som växte upp med serietidningar och som fortfarande läser serier är i de flesta fall över fyrtio. Få svenskar vet att det finns en superhjälteserie baserad på vår gamle asagud. Få svenskar vet vilka Gröna Lyktan och Kapten Amerika är. De flesta känner bara till Spindeln och X-Men tack vare filmerna. Och tack vare den politiska situationen ute i världen just nu, kan det kanske vara lite svårt att lansera Kapten Amerika-filmen i Europa. Jag tror inte att den hjälten går hem bland Möllankidsen. Men jag för egen del ser fram emot den - dess trailer är ju fantastisk!

Slutligen: Nej. Tyvärr spelas inte "God of Thunder" med KISS på soundtracket. Oden vet varför.
Just det: som vanligt får du inte glömma bort att stanna kvar under eftertexterna. I vanlig ordning följer ytterligare ett par scener som avslutas med en riktig cliffhanger - och Nick Fury gör sitt obligatoriska framträdande. Men det är fortfarande en kass idé att låta Samuel L Jackson spela Fury! Jag begriper inte varför man har valt honom (tydligen är Fury svart i Ultimate-tidningarna, men ändå...).

Jag ser att C-G gav THOR en etta i dagens Metro. Han måste ha gått fel och hamnat på RED RIDING HOOD. Själv sätter jag detta betyg:








(Biopremiär 27/4)

torsdag 11 augusti 2011

Bio: Captain America: The First Avenger

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Kapten Amerika är en superhjälte som fascinerade innan jag visste vem det var. Jag tror att det var en av mina kompisars storebror som hade en eller ett par utländska tidningar med kaptenen, och utan att förstå någonting alls tyckte jag att han var en osedvanligt tuff hjälte. Alla seriefigurer som inte publicerades i Sverige tyckte jag var spännande. Kapten Amerika var extra tuff, eftersom hans uniform såg ut som den amerikanska flaggan, och han hade till och med ordet Amerika i sitt namn. Allting med Amerika var tufft när jag var barn. Jag hade ingen aning om att man inte fick tycka om Amerika på 1970-talet. Hur skulle jag kunna veta det? Nästan allting som var bra kom ju från Amerika! När jag 1977 var i England för allra första gången fick jag förresten en T-shirt med Kapten Amerika på, jag var otroligt stolt över den. (För ett par veckor sedan fick jag en ny Kapten Amerika-tröja - den har jag på mig just nu)

Figuren Captain America dök upp första gången 1941, skapad av Joe Simon och Jack Kirby. Tillsammans med sin motsvarighet till Robin; sidekicken Bucky, var kaptenen ännu en av många superhjältar som skulle stärka amerikanernas moral och patriotism under kriget. Kapten Amerika och Bucky nitade Hitler redan i första numret och fortsatte sedan att spöa nazister så att det stod härliga till.

Efter kriget gick det trögare för kaptenen och serien förde en tynande tillvaro. På 50-talet gjorde Timely/Atlas ett upplivningsförsök och lät Kapten Amerika banka kommunister, men det funkade inte.
Först på 60-talet, när Timely/Atlas hade blivit Marvel Comics, fick man åter fart på Kapten Amerika, som i nutid (det vill säga 60-talet) hittades djupfryst i ett isblock. Efter att ha tinats upp fortsatte han att bekämpa skurkar, vilket han gör än idag.
1944 kom Kapten Amerika (Dick Purcell) ut ur garderoben
För min egen del dröjde det till 1979 innan jag faktiskt fick läsa om Kapten Amerika - han figurerade i de nummer av Jim Sterankos klassiska Nick Fury-avsnitt som Carlsen Comics gav ut som ett tjockt album i Sverige. Jag tyckte att detta var en otroligt fräsig serie. 1980 köpte jag ett par nummer av den italienska tidningen Capitan America. Där blev det till att titta på bilderna. I Sverige utmärkte sig Atlantic Förlag när de gav ut ett nummer av en Marvel-
tidning, jag minns inte vilken, och hade lyckats med konst-
stycket att färglägga Kapten Amerika med fel färger - han var beige!

Reb Brown visar upp sin nya, fina mopedhjälm
Film blev Kapten Amerika redan 1944, då han - som så många andra seriehjältar - fick en egen så kallad serial, en följetong som biovisades innan huvudfilmen med ett avsnitt i veckan. Därefter dröjde det till slutet av 70-talet innan han åter filmades. Då var det Reb Brown som spelade titelrollen i två enastående TV-filmer, varav den andra biovisades i Sverige. Läs min recension av filmen HÄR.
Författaren JD Salingers påg Matt i brottsbekämpartagen
1990 kom Albert Pyuns lågbudgetfilm med Matt Salinger i huvudrollen. Det var meningen att den skulle få biopemiär, men den dumpades direkt på video - även i USA. Jag recenserar den HÄR.

Joe Johnstons (ROCKETEER, JURASSIC PARK III, THE WOLFMAN) CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER är den av årets många superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Trailern och bilderna ut filmen såg berydligt mer lovande ut än de övriga filmerna, och recensionerna i USA var överlag goda. Nu tyckte jag att X-MEN: FIRST CLASS var en alldeles utmärkt film och jag gillade även THOR, men CAPTAIN AMERICA verkade ändå vara strået vassare.

Och det är den!
Johnstons film är verkligen ett tjoflöjtraffel utan like. Den som vill ha en mörk och vuxenorienterad superhjältefilm à la Nolans Batmanfilmer eller WATCHMEN lär inte gilla det här. Men jag har ju tidigare påpekat att det ju trots allt är lite märkligt att alla superhjältar - både på film och i serietidningar - numera alltid ska vara så "vuxna" och komplicerade. När det kommer en film som är ungefär som de gamla serierna och riktad till tolvåringar, som till exempel de två filmerna om Fantastiska Fyran, klagar kritikerna och delar av publiken. Men det går ju inte att komma ifrån att superhjältar främst är ett fenomen anpassat för ungar. Att vi som växte upp med serietidningar plötsligt har blivit medelålders och aldrig slutade läsa serier har inneburit att målgruppen har ändrats.
Jag har läst några av de allra första Kapten Amerika-serierna från 40-talet, och jag har läst Marvels första nummer från 60-talet, men jag kan väl inte påstå att jag minns alla detaljer om kaptenens ursprung och vilka övriga figurer som ingick i hans närhet. Mer än att den tanige Steve Rogers väljs ut för ett experiment som förvandlar honom till supersoldat.

Den nya filmen öppnar i nutid: man har hittat en flygfarkost (mer rymdskepp än flygplan) från andra världskriget infruset på, jag vad är det, Nordpolen, gissar jag. Och vem ligger där som en annan fiskpinne, om inte Kapten Amerika. Snabbt hopp drygt 70 år tillbaka i tiden, och vi får träffa den sjuklige och klene lille Steve Rogers (Chris Evans med datormanipulerad kropp), som inget hellre vill än ta värvning och bekämpa nazisterna - men han blir aldrig godkänd. Dessutom åker han alltid på stryk - men han ger sig aldrig i slagsmålen, hur mycket spö han än får. Hans polare Bucky (Sebastian Stan) är stor och stilig och visar upp sig i uniform, och nu ska han avsegla till England. Steve blir avundsjuk. Och nej, i den här filmen är Bucky ingen liten grabb som han var i 40-talets serier.

Steve upptäcks av forskaren Erskine (Stanley Tucci), som har ett hemligt projekt på gång, och han ser till att vår lille huvudperson hamnar i armén, där han är ganska hopplös och överste Phillips (Tommy Lee Jones) undrar vad de ska med ynglet till. Här introduceras vi även för den tjusiga agent Peggy Carter (Hayley Atwell från THE DUTCHESS), en brittisk soldat ingen sätter sig på (här var jag nära att skriva "sätter på").

Efter en tid släpas Steve iväg till ett hemligt laboratorium, där Erskine tillsammans med Howard Stark (Dominic Cooper, som även han var med i THE DUTCHESS); Stark Industries grundare och Iron Mans farsa, har byggt en komplicerat mackapär som mest ser ut som en avancerat gaskammare. Steve stoppas in i denna, och efter en smärtsam process där mystiska serum injiceras och elektriska mojänger ser till att det blixtrar och smäller, kommer Steve Rogers ut och är ett två meter långt muskelberg med övermänskliga krafter.

Dessa krafter behövs på en gång, eftersom en illvillig tysk medlem av den väldigt onda organisationen Hydra närvarar vid experimentet. Steve gör succé och en senator börjar använda Steve som ett slags levande reklampelare för amerikansk patriotism. Utspökad i lustiga mjukistrikåer (dräkten från serietidningarna) reser Steve runt som Kapten Amerika och uppträder med dansöser i världens shownummer, han gör reklamfilm, han spelar i filmer och han får en egen serietidning - tidningen man läser i filmen är Captain America Comics nummer ett; alltså den tidning Simon & Kirbys figur introducerades i.

Men Steve är inte nöjd med denna tillvaro, och när Bucky och ett gäng allierade soldater försvunnit i Italien, beger han sig av och som Kapten Amerika genomför han en lyckad fritagning. Med hjälp av Carter och Stark designar han sedan en snajdig uniform, bildar ett specialkommando, och så ger han sig ut för att vinna kriget.

Och Kapten Amerika och hans team behövs, eftersom den exceptionellt onde, tyske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving), ledare för Hydra, har kommit över en urtida kraft tillhörande asagudarna och har byggt avancerade massförstörelsevapen. Schmidt är bättre känd som Red Skull - han har också utsatts för ett experiment liknande Kapten Amerika-projektet, men han blev mest ... ond, och så vanställdes han och fick ett rött, dödskalleliknande huvud.
CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER känns verkligen som en gamal serietidning på stor duk. Filmen, som är i 3D, är väldigt snygg med stilfulla 40-talsmiljöer, och det ser STORT och påkostat ut. Det är kanske lite förvirrande att Chris Evans även spelade Flamman i Fantastiska Fyran, men han är bra och övertygande som kaptenen.

Men vad är väl en superhjältefilm utan en riktigt rejält skurkaktig skurk? GREEN LANTERN led av att skurken var ett trist, konstigt bajsmoln. Men Red Skull är en fantastisk skurk! Hugo Weaving firar triumfer som klassisk, ond nazist, som lyssnar på Wagner och poserar ondskefullt och inte drar sig för att skjuta ner folk till höger och vänster.
Jag måste även ge Hayley Atwell en eloge; hennes agent Carter är inte ännu en av de där menlösa brudarna den här typen av filmer brukar befolkas av. Förutom att jag tycker att hon är sympatisk och attraktiv, är det en stor, viktig och bra roll; hon är en handlingskraftig kvinna och hennes relation till Steve Rogers blir rätt intressant. Det är synd att vi från början vet att det kommer att sluta med att Kapten Amerika fryses ner i en sjö, vilket innebär att Carter inte kan återkomma i en uppföljare.

Nazister är förstås de bästa filmskurkarna, och i en här filmen går det att komma undan med fläskig heroism och USA-patriotism. Kapten Amerika i Irak hade inte blivit detsamma... Det här är verkligen heroiskt - och vår tappre hjälte far fram som den förebild han vill vara. Han svingar sig i linor! Han kastar sin sköld! Det är klassisk matinéaction så att det står härliga till!

För att göra det hela ännu bättre, bjuds vi på en hel del bensprattel, och det tackar vi förstås inte nej till. Stan Lee har en två sekunders cameo; han spelar en gammal officer.

I vanlig ordning ska man förstås stanna kvar under eftertexterna, för efter dessa får vi inte bara träffa Nick Fury (Samuel L Jackson) igen, utan ganska överraskande vräks det på med en liten teasertrailer för nästa års storfilm THE AVENGERS, och dessa sekundkorta klipp fick nackhåren att resa sig. "Gentlemen! Assemble!"

...Men var höll John Steed och Emma Peel hus?








(Biopremiär 12/8)