Visar inlägg med etikett vilda västern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vilda västern. Visa alla inlägg

måndag 8 juli 2013

Serier: Som en tysk indian, en befjädrad german

Jag låter mig inspireras av ... mig själv. Häromdagen skrev jag ju en text om maskerade westernhjältar. Jag kom osökt att tänka på andra westernserier jag läste på 1970-talet - som alla de där konstiga tyska serierna.

... Rättare sagt: de där serierna jag trodde var tyska. För det visar sig att ett par av dem inte alls är tyska - åtminstone inte ursprungligen. Som till exempel Silverpilen.

Jag gick aldrig på dagis som barn, istället var jag hemma hos mormor och morfar. Förutom min mosters samling Svenska MAD från tidigt 60-tal, fanns där oändliga mängder veckotidningar. Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Allas Veckotidning - och såklart Allers. I Allers fanns barnavdelningen Lill-Allers och under 70-talets första hälft var detta en bilaga; en liten tidning i liggande format, och större delen av innehållet bestod av serier. Tjalle Tvärvigg, Willy på äventyr och en massa annat. Och det var i Lill-Allers jag först gången stötte på Silverpilen. Jag fattade det som att man försökte lansera en ny Silverpilentidning via Lill-Allers, men nu ser jag att han redan hade en egen tidning sedan ett par år - 1970 kom första svenska numret.


Av någon anledning gillade jag Silverpilen som barn. Åtminstone läste jag tidningen hyfsat regelbundet; jag hade många nummer av tidningen. Men antagligen slukade jag allt som innehöll vilda västern-serier. Serierna i Silverpilentidningen var anonyma; upphovsmännen uppgavs aldrig, serierna var krafsigt tecknade, ibland direkt skissartade - och redan då tyckte jag att det var något konstigt med dem. De innehöll reklam insprängd i seriesidorna; i själva serien - serierutor byttes ut mot annonser, och ibland låg där instoppade vitsar. Jag gissar att det sistnämnda berodde på att Allers inte hade några annonser att placera där. Ibland fanns det kortare utfyllnadsserier på mittuppslaget, och som jag minns det var dessa av någon anledning trycka på gult papper. Vad hette nu den där serien om kängurun? Skippy? Eller det var kanske inte i Silverpilen den figurerade?

Det här numret minns jag att jag tyckte var jättespännande. Jag minns också att jag tyckte att det här omslaget var något av det fulaste jag sett! Varför ser Falken så konstig ut? Vad är det för konstig teckningsstil?

I tidningens redaktionsruta stod det att innehållet var copyright Bastei Verlag i Tyskland - och därför har jag alltid trott att Silverpilen är en tysk serie. Men nu konstaterar jag att det var en belgisk serie - åtminstone producerades den i Belgien, men direkt för Bastei - uppgifterna går isär, men serien ska ha skapats 1969 och hette Zilverpijl på flamländska och Silberpfeil på tyska. Mannen bakom serien var belgaren Frank Sels, som tidigare jobbat på Finn & Fiffi-skaparen Willy Vandersteens studio. Sels startade sin egen studio samtidigt som han skapade sig ett rykte om att vara Europas snabbaste serietecknare; han klämde ur sig 42 sidor i veckan. Andra som jobbade med Silverpilen var Edgar Gastmans och Karl Verschuere (enligt vissa källor heter han Karel). Frank Sels begick självmord 1986, 44 år gammal.

Jag vet inte riktigt varför jag tilltalades av Silverpilen. Jag inbillar mig att även föräldrar ansåg Silverpilen vara bättre än andra western- och äventyrsserier i serietidningsställen. Var det för att serien var snällare än mycket annat? Och indianbönan Månstråle hade en framträdande roll. Hon kunde judo, så hon blev per automatik cool. (Nu när jag tänker efter - hur hade hon lärt sig judo? Fanns där månne en japan i Kiowalägret?) Den unge Kiowahövdingen Silverpilens blodsbroder hette Falken och var en vit kille. Tydligen hette Falken Pekka Kenttä i Finland! Det måste vara världens sämsta namn på en westernhjälte alla kategorier.

Krafsigt värre ...

Efter ett par år tog Semic över utgivningen av Silverpilen - och ändrade logotype och papperskvalitet. Tidningen lades ner, men 1978 startade Allers den på nytt - och lanserade den som en helt ny tidning. Som om alla gamla läsare skulle ha glömt bort den på bara ett par år. Den svenska tidningen lades ner i början av 80-talet. Det kom ett par pocketböcker med serien, men därefter fick det vara nog.

Semics variant med ny logotype.

Allers startade på nytt - och utlovade både spänning och raffel!

En annan westernserie på 70-talet som jag då tyckte var snarlik Silverpilen var Bessie, en Semictidning som under en period hette Bessie - spårhunden. Eftersom Bessie påminde så mycket om Silverpilen utgick jag från att den också var tysk och från Bastei Verlag, vilka gav ut den på tyska. Men icke! Bessie är även den belgisk - den skapades redan 1952 av ovannämnde Willy Vandersteen. Serien, som heter Bessy i original (varför ändrades stavningen i Sverige?), blev så framgångsrik att Vandersteen kunde starta upp sin studio.

Bessie var något slags Lassiekopia i vilda västern. Hunden Bessie och hans blonde husse Andy (som liknade Falken) upplevde snällare äventyr bland bovar och banditer, och efter ett tag verkade den svenska tidningen rikta in sig på flickor. Den innehöll samlarbilder på gulliga djur och annat vi westernfans sket blankt i.

Nu när jag tittar lite närmare ser jag ju likheterna med andra serier från Willy Vandersteens studio.

1979 dök det upp en ny serietidning i svenska butiker. Prärie-Nytt, utgiven av Allers - och den tidningen har jag faktiskt skrivit om förut här på TOPPRAFFEL!. Den minnesgode minns kanske mitt blogginlägg från 2010 om annonser i tyska serietidningar. Jag hade då fått ett par nummer från 1973 av den tyska tidningen Buffalo Bill från Bastei. Det var alltså serier ur denna som Prärie-Nytt innehöll - jag antar att tidningen fick sitt fåniga namn eftersom det ju redan fanns en svensk westerntidning som hette Buffalo. Det här var liksom Silverpilen en krafsigt tecknad serie med härligt okänslig färgläggning. Tidningen lyckades komma ut med sexton nummer i Sverige.

Typisk annonsering i tyska serietidningar.

Apropå de här tidningarna måste jag även nämna Broom, som Allers gav ut 1978-1980. Nej, det var ingen westerntidning, utan handlade om motorsport och motorentusiaster. Men detta var också en tidning med serier från Bastei - med annonser insprängda i seriesidorna. Broomm var i magasinsformat och något bättre tecknad än Silverpilen, åtminstone tyckte jag så på den tiden. Jag tyckte att serierna påminde om fransk-belgiska seriealbum.

Häromåret hittade jag ett par gamla nummer av Broomm och läste om dem. Toppraffel med Järngänget, Ron Camaro - Djävulsföraren, och Steve Wheeler - Kurvakrobaten.

De var jävligt dåliga.


Fotnot: Seriefrämjandets Ola Hammarlund hörde av sig och påpekade att det i ett tidigt Silverpilenavsnitt förekommer en Japan som lär ut jiu-jitsu till Månstråle. Jag har faktiskt ett svagt minne av detta, men eftersom jag var långtifrån säker lät jag bli att skriva något om det.


torsdag 4 juli 2013

Serier: De red i väst och mask

Bioaktuella THE LONE RANGER fick mig förstås att tänka på alla de där maskerade westernhjältarna som florerade förr om åren, främst på 1950-talet. Superhjältarna hade dalat i popularitet och serieläsarna började istället att köpa bland annat westernserier. Tydligen tyckte serieförlag och serieskapare att det föll sig naturligt att kombinera traditionen med maskerade brottsbekämpare som Läderlappen med vilda västern-hjältar. Dessutom var ju The Lone Ranger ohemult populär på TV, på bio, i böcker - och självklart som tecknad serie.


När jag läste serietidningen Tomahawk på 1970-talet förekom det i den flera maskerade westernhjältar, främst från DC Comics - och de flesta av dessa var repriser på grejor från 50-talet. Huvudserierna i tidningen, var moderna, tuffa westerns som Jonah Hex, Skalpjägaren och Hawk, Tomahawks son, och liknande, men tydligen tyckte man att det passade bra med gamla 50-talsserier i mixen. Och nej, som barn hade jag inga större anmärkningar. Jag tyckte att de Lone Ranger-serier som publicerades i tidningen Svarta Masken var träiga och trista, liksom de italienska serierna i Tex Willer, men westernrafflen i Tomahawk funkade - kanske beroende på att de ofta var läckert tecknade av kända namn som till exempel Dan Barry och Dick Ayers.


Samtidigt tyckte jag att de här hjältarna var lite ... konstiga. Alldeles för många av dem maskerade sig likadant. Antingen bar de en ögonmask, som Lone Ranger, eller en bandana över näsa och mun. Jag såg ingen skillnad på dem. Och de hade alla samma personlighet och färdigheter. Dessutom förstod jag inte riktigt poängen med att de maskerade sig - i synnerhet inte när de red runt i samtliga stater i väst. Chansen att bli igenkänd är ju ganska minimal i ett samhälle utan välutvecklad media, de hamnar ju knappast på bild i tidningar och TV. Vissa hjältar höll sig till en och samma stad, och trots att antalet invånare säkert var minimalt kände ingen igen dem när de tog på sig en mask.

Durango Kid minns jag att jag gillade - och det är mycket möjligt att jag gjorde det på grund av dess fräsiga logotype. Men den var ofta läckert tecknad. Figuren dök först upp i en filmserie på 1940-talet, men han blev snart seriefigur.


I Tomahawk gick även Nattens örn, som i original heter Nighthawk - ingen örn där, alltså. Han hette Hannibal Hawkes och var en kringresande hantverkare (!), men när fara hotade, tog han på sig en mask och bekämpade brott. Och så hade vi Johnny Thunder. Han tog inte på sig en mask när det var dags att panga bovar - nej, han färgade sitt blonda hår svart. Det funkade lika bra, ingen kände igen honom. Och hårfärgen var tydligen oerhört lätt att tvätta ur.


En på 70-talet ny, maskerad hjälte figurerade också i Tomahawk: El Diablo, flott tecknad av Gray Morrow. El Diablo var märkligt lik Zorro och avsnitten var alltid i kortaste laget och kändes rumphuggna, men jag gillade konceptet. Banktjänstemannen Lazarus Lane har träffats av blixten och sitter totalförlamad i rullstol. Men när onda män dyker upp i hans närhet vaknar han till liv - tack vare magi och bara nattetid - och blir El Diablo, och piskar upp folk.


De maskerade westernhjältarna verkar vara oräkneliga. De flesta har jag över huvud taget aldrig läst om, men väl hört talas om. Som Marvels Ghost Rider, vilken tecknades av Dick Ayers. När Marvel på 70-talet plötsligt skapade motorcyklisten Ghost Rider döptes den gamle westernhjälten om till Phantom Rider.


Bland övriga hjältar hittar vi The Black Rider, som ser ut som Durango Kid; Gunmaster, som ser ut som Nattens örn; Masked Raider, som ser ut som Lone Ranger, Lone Rider, som ser ut som en bandit, och så finns det en som heter The Masked Marshal, men hur han ser ut vet jag inte riktigt. Vidare har vi The Black Diamond, som ser ut som Lone Ranger, där fanns The Hooded Horseman, som liknade, öh, The Black Diamond, där fanns Redmask, som var röd från topp till tå, och vi får inte glömma den raffiga The Black Phantom; en kvinna som gjorde saken kort med buset.

The Black Bull var inte heller att leka med - den här killen klädde ut sig till en ... tjur. En svart tjur. Sicken en! Masked Marvel hette en annan kille, han drog på sig en dödskallemask och blev därmed ganska lik 70-talets Ghost Rider. Masked Ranger var ännu en blatant kopia på Lone Ranger. The Presto Kid bör om inget annat få pris för fånigast namn.

Även i Europa skapades det serier om maskerade hjältar. Mest känd är väl Kinowa, en italiensk serie som startade 1950. I Sverige publicerades den på den tiden i tidningen Prärieserier, men av någon anledning fick man för sig att köra den på nytt i Western-serier på 90-talet. Kinowa handlade om stackars Sam Boyle, som skalperats och kvarlämnats som död efter att hans familj massakrerats. Han kvicknade till och knådade ihop en mask i form av ett djävulsansikte, och så begav han sig ut för att hämnas.


Nå. När får vi se stora, påkostade biofilmer om de här killarna?


Fotnot: Ett flertal av de här maskerade hjältarna, främst de från DC och Marvel, har återupplivats på senare år, nu som mer traditionella superhjältar.


Ytterligare en fotnot: Nu fick jag veta att det var min gode vän Olle Dahllöf; ledamot av Svenska Serieakademin, som såg till att Kinowa dök upp i Western-serier.



lördag 23 maj 2009

DVD: Appaloosa

APPALOOSA (SF Video)

Årets största skandal - hittills - på DVD-fronten: APPALOOSA dumpas av någon outgrundlig anledning direkt på DVD i Sverige! Varför i hela friden då? För att det är en western? För jag kan banne mig inte komma på någon annan anledning.

Låt mig börja med en titt på folket - eller snarare mannen - bakom den här filmen. APPALOOSA bygger på en roman av Robert B Parker. Filmmanuset är författat av Robert Knott och Ed Harris. Filmen är producerad av Ed Harris, Robert Knott och Ginger Sledge. För regin står Ed Harris. Och vem innehar huvudrollen? Jo, Ed Harris. Inte nog med detta: filmmusiken är komponerad av Jeff Beal, och sist under eftertexterna spelas sången "You'll never leave my heart" som har lite Johnny Cash-stuk. Låten är komponerad av Jeff Beal och Ed Harris - och kan ni gissa vem som framför den? Jajamensan: Ed Harris! Och han gör det med den äran. Låt mig gissa att mr Harris; som ju tillhör våra favoritskådespelare, verkligen har brunnit för APPALOOSA.

Western. Ah, denna den manligaste av filmgenrer! Någon invänder kanske och vill hävda att krigsfilm är manligare, men tänk efter - krigsfilmer handlar om män i likadana kläder som bor tillsammans och gör konstiga saker tillsammans, och gör som de blir tillsagda och det har ju en tendens att bli lite, tja, småbögigt. Nu försökte förvisso Ang Lee sabba den manliga myten med BROKEBACK MOUNTAIN, men det spelar ingen roll. Western är så manligt att korna blir till tjurar. Och vi behöver fler manliga filmer i dagens avkönade samhälle där det är fult att vara man. I synnerhet medelålders vit man. Filmer om karlar som står stadigt och är samanbitna och har bra hakor och does what a man's gotta do. Karlar som inte tycker synd om gärningsmännen och kallar dem offer för samhället, utan bara skjuter ner dem. Eller hänger dem. Manliga filmer måste vara konservativa, direkt reaktionära, för att bli bra.


Jag kan tänka mig att många skulle använda klyschan "en hederlig western" om APPALOOSA, och tja, till en viss del stämmer det. Filmen är traditionellt berättad med pampigt foto och inga jävla snabba klipp, och det ligger typisk westernmusik på ljudspåret. Berättelsen börjar också ganska traditionellt: Jeremy Irons är den onde och rike ranschägaren Bragg, som styr och ställer i den lilla staden Appaloosa i New Mexico. När Bragg mördar stadens sheriff tycker stadsborna att han gått för långt och skickar efter marshal Virgil Cole (Ed Harris) och hans partner Everett Hitch (Viggo Mortensen utspökad med ansiktsbehåring som gör att han liknar filmproducenten Martin Persson). Cole är så hård som bara Ed Harris (och Clint Eastwood) kan vara. Han är så jävla skithård att han säger till den något mänskligare Hitch att "Feelings get you killed". Och känslor är just vad som ställer till det för dessa pardners.
Pianisten Allison French (Renée Zellweger) anländer till Appaloosa och hon är inte som damer brukar vara. Innan han vet ordet av, har Cole gått och fått ihop det med Allie och börjar bygga ett hus de ska bo i. Men - så fort Cole vänder ryggen till, kastar sig Allie om halsen även på Hitch, och Cole och Hitch är visst inte de enda Allie är vänlig mot. Jepp, feelings get you killed.
Bragg tillfångatas och döms till hängning, men han befrias under en tågfärd, så det blir till att spåra honom i vildmarken (och här dyker det minsann upp apacher), innan det är dags för den obligatoriska slutduellen.

APPALOOSA innehåller alla de klassiska westerningredienserna, men det här är ändå inget slätstruket A till Ö-manus. Framför allt är filmen långtifrån actionpackad. Visst, det förekommer en del pangande och snytingar, men APPALOOSA är en långsamt berättad, dialog- och karaktärsdriven film. Men detta innebär absolut inte att filmen är tråkig! Tvärtom. Det här är så välgjort och välspelat att intresset hela tiden hålls uppe, så filmen upplevs aldrig som seg och trist. Och bristen på action vägs upp av alla stenhårda karlar. Filmen är så tuff att det känns som det är mer action än det är. Och så dyker en opålitlig Lance Henriksen i mustasch plötsligt upp.
Det är väl egentligen bara Renée Zellweger som är det stora minus-
tecknet här. Jag kan inte med människan! Jag står inte ut med hennes utseende. Hon ser konstant ut som om hon fått en grapefrukt uppkörd i nyllet, eventuellt en julgranskvist upptryckt i häcken. Brr!

En annan grej jag tänkte på: Harris verkar ha försökt att göra eldstriderna något mer realistiska än brukligt, även duellerna. Men en sak har han missat. I APPALOOSA skjuter de ihjäl motståndaren med ett välriktat skott, kanske två. I verklighetens vilda västern tömde de hela magasinet i motståndaren för att vara säker på att han var död!

OPEN RANGE är fortfar-
ande den bästa western-
filmen sedan MANNEN UTANFÖR LAGEN, men APPALOOSA tillhör toppen den med.

Ett märkligt sammanräffande: Viggo Mortensen medverkade ju i LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III ... och Renée Zellweger var med i THE RETURN OF THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE...!