Netflix: Enola Holmes

Foton copyright (c) Netflix/Legendary

Jag ska vara ärlig: jag såg ENOLA HOLMES, i regi av Harry Bradbeer, bara för att ha något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!. Jag tillhör inte målgruppen - den här filmen riktar sig till barn och yngre tonåringar, främst flickor, och inte till karlslokar som är över 50.

... Å andra sidan hade jag ingen aning om vad det här var för någonting. Jag hade nog inbillat mig att ENOLA HOLMES skulle vara något slags hipp actionkomedi om en kvinnlig detektiv. Men så har jag heller aldrig hört talas om böckerna av Nancy Springer som filmen bygger på. Jag har ingen som helst koll på ungdomsböcker. Jag hade aldrig hört talas om TWILIGHT innan filmen kom. 

16-åriga Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS innehar titelrollen, och det tog ganska exakt trettio sekunder innan jag började ogilla filmen. Filmen inleds nämligen med att Enola kommer cyklande, och plötsligt tittar hon rakt in i kameran och pratar med tittarna på det mest irriterande sätt. Detta fortsätter hon med genom hela filmen - med jämna mellanrum bryter Enola den fjärde väggen för att prata med publiken. Irriterande är bara förnamnet.

Året är 1884 och Enola Holmes bor i ett stort hus med sin ensamstående mor Eudoria (Helena Bonham Carter). Eudoria utbildar sin dotter i hemmet, och ser till att hon blir en beläst, klok och tuff tjej som kan jiu-jitsu. Enola har även två äldre bröder som sedan länge flyttat hemifrån. Sherlock och Mycroft heter de och spelas av Henry Cavill och Sam Claflin. Jodå, Enola är Sherlock Holmes lillasyster.

En dag är Eudoria Holmes plötsligt försvunnen. Har hon övergivit Enola? Sherlock och Mycroft anländer, och den närmast reaktionäre Mycroft ska se till att Enola får börja på en strikt flickskola där hon kan uppfostras till en respektabel dam och bli kvitt sina dumma idéer om kvinnlig självständighet. 

Enola rymmer omgående och beger sig ut för att hitta sin mor. Ombord på ett tåg träffar hon den jämngamle lord Tewkesbury (Louis Partridge), som även han rymt. Den lille lorden har en grym mördare efter sig. De två tonåringarna försöker lösa alla problem samt hitta Eudoria, medan Sherlock letar efter den efterlysta Enola. 

ENOLA HOLMES känns verkligen som ett feministiskt manifest - författat av en tolvåring. Det är förstås inget som helst fel på filmens budskap och jag håller med om allt, men jag finner den groteska övertydligheten rejält irriterande. Det känns verkligen som om filmskaparna kör ner en stor tratt i halsen på en, och sedan skyfflar in budskapet. Lite grann som de allra proggigaste barnprogrammen och barnböckerna när jag var barn på 1970-talet. Jag hatade det då, jag tycker inte bättre om det idag. Den här filmen är lika subtil som ett första maj-plakat, ett plakat som kommer i vägen för en ordentlig, engarerande berättelse med levande gestalter. Med få undantag är filmens vuxna rollfigurer onda bakåtsträvare, och värst är nästan den fullkomligt genomvidrige Mycroft Holmes. Den onda rektorn på flickskolan, miss Harrison (Fiona Shaw), är dock lite rolig i sin ruttna ondskefullhet, eftersom hon påminner om elakingarna i skräck- och exploitationfilmer som HOUSE OF WHIPCORD och liknande.

Men mest irriterande är det ständiga pratandet in i kameran - i kombination med överspel från Millie Bobby Browns sida. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, och hon tar ibland i som i ett särdeles teatraliskt barnprogram. Henry Cavill gör å andra sidan sin version av Sherlock Holmes precis tvärtom mot vad alla andra Holmestolkare brukar göra. Han är mjuk och omtänksam, vilket fått Arthur Conan Doyles dödsbo att reagera, läste jag någonstans. De försökte dessutom stämma filmen för copyrightintrång. Själv tycker jag att det är rätt uppfriskande att Sherlock Holmes för en gångs skull framställs som sympatisk. Fast han känns förstås inte det minsta som Sherlock Holmes. Henry Cavill skulle även kunna fungera bra som en sympatisk James Bond.

ENOLA HOLMES är ibland överraskande våldsam. Oväntat våldsam. Ibland rinner blodet och en rollfigur stryker med under handlingens gång. Saker exploderar. Det känns rätt malplacerat och onödigt i en film som riktar sig till en väldigt ung publik. Filmens upplösning är rätt värdelös. det blir liksom ingenting av det som byggs upp, allt bara rinner ut i sanden på ett otillfredställande sätt.

Den här filmen är producerad av Legendary och skulle egentligen ha gått upp på bio, men så blev det inte - istället sålde de filmen till Netflix. ENOLA HOLMES ser ut att ha kostat en slant. Miljöerna är bra, filmfotot är flott. Men nej, jag gillade inte det här. Om jag haft halva betyg hade jag satt 1½, nu får det bli en tvåa, mest för filmfotot.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 23/9)

Bio: Paper Towns

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
PAPER TOWNS bygger på ungdomsromanen "Pappersstäder" av John Green - om boken, som kom förra året, nu har en svensk titel, varför har man inte brytt sig om att översätta filmtiteln? John Green, det är mannen bakom boken som blev snyftaren FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG, och därmed står det klart att jag befinner mig så långt från målgruppen man kan komma.
18-årige Quentin (Nat Wolff) har bott granne med den mystiska och äventyrliga Margo (Cara Delevingne) sedan han var barn. De brukade ofta leka, men gled sedan ifrån varandra. Margo blev skolans coolaste tjej och Quentin, som alltid varit hemligt förälskad i henne, beundrade henne på avstånd.
En dag är Margo försvunnen. Hon har rymt hemifrån. Men Quentin råkar hitta en ledtråd till var hon befinner sig - denna ledtråd leder till ytterligare en, och sedan ännu den. Tillsammans med sina två bästa polare och en tjej den ene polaren är hemligt kär i, försöker Quentin lokalisera Margo, ett sökande som leder till en roadtrip och berättelsen förvandlas till en coming of age-historia, där resan är målet.
STAND BY ME författad av Enid Blyton. Ungefär. Fast STAND BY ME är betydligt bättre. PAPER TOWNS, som regisserats av Jake Schreier, innehåller ett par roliga scener, framför allt när en kille kissar i två tomma ölburkar i bilen och sedan spiller ut innehållet över sin kompis, men som helhet är det här inget speciellt - åtminstone inte för mig. Det är möjligt att jag skulle tycka den är lite fräck om jag vore trettio år yngre, men det är tveksamt.

Margo är egentligen inte speciellt sympatisk. I början av filmen hämnas hon på kompisar hon tycker är dumma, och det hon - med hjälp av Quentin - hittar på är mer elakt än kul; det är oklart om kompisarna förtjänar behandlingen. Dessutom utspelar filmen sig i ett sådant där Amerika där alla bor i stora hus i fina områden, alla tonåringar har egna bilar, och alla har väldigt, väldigt gott om fickpengar. Det är bland annat sådant där som skiljer många moderna, amerikanska ungdomsskildringar från till exempel Stephen Kings berättelser. Det är lättare att relatera till Kings amerikanska medelklassvärld och dess gestalter.
Jag ser framför mig hur horder av tonårstjejer sitter i biosalongerna och kiknar av skratt åt upptågen i PAPER TOWNS. Själv fick jag lust att se om STAND BY ME.
Papperstäder är fiktiva städer kartritare hittar på och stoppar in på sina kartor för att kunna avslöja eventuella piratkopierade kartor.

(Biopremiär 24/7)

-->

Bio: Varje gång jag ser dig

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Den brasilianska ungdomsfilmen VARJE GÅNG JAG SER DIG är en förlängd version av en kortfilm från 2010 av samme regissör; Daniel Ribeiro. Huvudrollen innehas i båda versionerna av Ghilherme Lobo.
Unge herr Lobo spelar tonåringen Leonardo, som är blind sedan födseln - Lobo är dock inte blind på riktigt. Leonardo är lite mobbad i skolan; han går i en vanlig klass med seende, men han umgås mycket med grannflickan och klasskompisen Giovana (Tess Amorim), som verkar vara lite kär i honom.
Men så anländer en ny kille till klassen; Gabriel (Fabio Audi). Leonardo fattar tycke för Gabriel och på en fest fattar Gabriel mod och pussar Leonardo på munnen. Därefter blir det inte så mycket mer, eftersom klassens Snygga Tjej hela tiden limmar på Gabriel. Leonardo blir ledsen, han tror att Gabriel inte vill veta av honom.

VARJE GÅNG JAG SER DIG är en sådan där film som anses som viktig, eftersom den tar upp HBTQ-frågor. Tja, det är kanske möjligt att den är viktig - men framför allt tycker jag att den är slätstruken och oengagerande.
Alla medverkande ungdomar ser ut som grekiska gudar. De är dessutom ungefär lika okarismatiska som gamla grekiska statyer och besitter samma personlighet - åtminstone Leonardo och Gabriel. Gabriel är en riktigt trist typ, men han anses väl vara söt.

Det tänder aldrig till, storyn lyfter aldrig, det blir aldrig spännande, aldrig romantiskt och det är inte det minsta roligt. Ribeiros film känns som något specialgjort för att visas upp för skolklasser och på ungdoms- och HBTQ-filmfestivaler, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon publik för filmen på den "vanliga" repertoaren.
Jag satt även och undrade över vissa detaljer i filmen - som det faktum att Leonardo går i en vanlig klass. Hur funkar det? Han sitter i ett hörn med en dånande skrivmaskin för blindskrift, men han kan ju inte läsa det som står på tavlan och i läroböckerna. Han följer med på en exkursion, men hans lärare plockar plankton åt honom. Är det vanligt att blinda går i klasser för seende? Kärleken må vara blind, men ...
Filmen kan sammanfattas som behjärtansvärd och tråkig.

(Biopremiär 21/11)

-->

Bio: Battle of the Year

Foton copyright (c) Sony
Nej, stopp och belägg! Nu går skam på torra land! Vad ska detta upp på bio och göra? BATTLE OF THE YEAR, i regi av Benson Lee, är en hiphopfilm riktad till tonåringar, inspirerad av Lees tidigare dokumentär PLANET B-BOY. Jag hade faktiskt ingen som helst aning om vad B-Boying var innan jag såg den här filmen. Tydligen är det folk som utmanar varandra i breakdance och skuttar och sprattlar och har sig. Men så tycker jag också att hiphop är Djävulens påfund.
Detta är en spelfilm som går ut på att B-Boying håller på att dö ut i hemlandet USA - däremot är det stort i andra länder; mästarna kommer från Korea och världsmästerskapen; BOTY, hålles i Montpellier i Frankrike. Laz Alonzo är Dante, en veteran som vill sätta ihop ett dream team och vinna tävlingen i Frankrike. Han anlitar sin gamle vapendragare Blake för att coacha laget. Blake spelas av Josh Holloway fråm MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och PARANOIA - en gång i tiden en hejare på breakdance, men nu har han supit ner sig efter att hans fru och barn omkommit i en olycka. Det är bara det att Holloway inte alls ger intryck av att någonsin ha varit hiphoppare - karln ser snarare ut att gilla att meka med motorer och lyssna på Bryan Adams.

Blake kickar det redan existerande laget, håller audition för ett nytt, och låser in kandidaterna på en anstalt, där de ska tränas och de sämsta ska sållas ut. Blake är hårdast av de hårda. Pojkarna bråkar, de är bångstyriga, men med tiden får de förstås lära sig vikten av sammanhållning och god moral, och så bär det av till Frankrike.
Av någon anledning går BATTLE OF THE YEAR upp på Spegeln i Malmö - en biograf som har lite arthouseprägel och inte brukar köra den här typen av menlösheter. För det här är verkligen menlöst. Denna snälla film känns som en TV-film från Disney Channel; som något slags breakdanceversion av HIGH SCHOOL MUSICAL. Slätstruket är bara förnamnet. Tydligen är detta egentligen en 3D-film, men åtminstone i Malmö visas den bara i 2D - vilket är passande, med tanke på hur platt filmen är.
Det hela är uppbyggt som en klassisk sportfilm, med motgångar, strulpellar, bättre motståndare, och så ett rejält lyft på slutet där underdoghjältarna äntligen får visa vad de går för. Lustigt nog byts hiphopmusiken under slutstriderna ut mot pampig, heroisk musik framförd av symfoniorkester.

De olika dansarna bär sina riktiga namn, vilket innebär att jag antar att de ska spela sig själva. Fast det kan jag inte ta gift på. De här killarna är onekligen skickliga, de hoppar och snurrar och har sig, och om man gillar B-Boying är det möjligt att man kan ha utbyte av den här filmen - om man har överseende med taffligt skådespeleri, banal handling, oinspirerat foto och en allmänt avslagen stämning. Det är inte speciellt medryckande, det här. Och det är väldigt ont om brudar. Men det förekommer en NOTTING HILL-referens.
Min egen behållning var nog mest bilderna från restauranger och andra trevliga miljöer i Montpellier. Jag blev sugen på att åka dit. Äta middag. Och lyssna på något annat och mindre påfrestande än hiphop.

(Biopremiär 6/11)

-->

Bio: IRL

Foton copyright (c) Eyeworks Film & TV Drama
Återigen premiär på en svensk film som antagligen inte kommer att ses av ... någon alls. Erik Leijonborgs IRL har en trailer som gör att man förväntar sig en film som till större delen utspelar sig i en datorspelsvärld. Så är dock inte fallet. IRL är samma gamla klyschiga mobbingdrama vi sett otaliga gånger tidigare. Filmen lär nog främst bli ihågkommen på grund av att den samlar en trojka kändisbarn i huvudrollena: Stellan Skarsgårds 18-årige son Valter, Annika Jankells dotter Happy, och Bille Augusts tös Alba.
Filmen bygger på den belgiska filmen BEN X från 2007 och det hela öppnar med gryniga flygbilder på trista hyreshus i någon förort. Såklart. Det här är nämligen tänkt att vara en viktig ungdomsfilm, och då måste man i vanlig ordning dra till med tristess i trista miljöer. Valter Skarsgård är Elias, en närmast autistisk kille som mobbas i skolan. Oj, vad han mobbas. Den genomonda Agnes (August) är ledare för mobbarna och deras terror kulminerar när de sliter av Eilas byxor, filmar honom i korridoren och lägger ut videon på YouTube.

Hemma spenderar Elias tiden med att spela ett äventyrsspel online, där han är en krigare som träffar på krigarbruden Sc4rlet (Jankell). Han chattar med den okända Sc4rlet, som plötsligt vill träffas. På vägen till dejten attackeras Elias av mobbarna, som kastar bort hans mobiltelefon. Elias blir försenad, vågar inte gå fram till Sc4rlet och tänker begå självmord. Fast då dyker tjejen upp ändå, de unga tu blir ett par, och de försöker komma på ett raffinerat sätt att hämnas på. Mobbarna ska få igen.
Jepp, vi har sett allt förut. Det här är samma story en gång till. Mörker, mobbing, elände och lite ung kärlek. Spelvärlden tillför inte speciellt mycket. I vanlig ordning är det här en sådan där film där alla vuxna verkar tillhöra en generation som inte använder- eller knappt känner till Internet. YouTubeklippet verkar ha hur många klick som helst, men inga vuxna känner till det. Och inga vuxna verkar se och höra mobbarnas dåd, trots all uppståndelse och alla skrik. Fast rektorn anar vad som pågår och försöker prata med ungarna. "Jag känner mig kränkt!" säger en av mobbarna.
Sättet Elias och Sc4rlet hämnas på är långsökt. Det förekommer två ungdomar som verkar vara Elias' kompisar, men de glöms bort större delen av filmen. Skådespeleriet är bra, filmen är ointressant och Annika Jankell borde skämmas för att hon döpt sin tös till Happy.

(Biopremiär 25/10)

-->

Bio: Beautiful Creatures

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det görs ju mycket skräck och fantasy riktad till ungdomar nu. Främst till unga töser. Jag kan väl inte påstå att detta är något som gagnar dessa genrer - tvärtom har mycket förvanskats till oigenkännlighet. Vampyrgenren har dödats med TWILIGHT. Varulvar och zombies modifieras/slaktas på andra håll, och det finns en uppsjö romaner om häxor och, öh, änglar. Plus andra närliggande subgenrer.

Boken "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl hade jag aldrig hört talas om innan affischer och trailers för filmatiseringen började dyka upp, men nu ser jag att Science Fiction Bokhandeln bunkrat upp med den. Jag hade förstås inga som helst förväntningar på filmatiseringen. Det är ju så uppenbart att den, liksom HUNGER GAMES, är tänkt att locka till sig TWILIGHT-publiken. Tonåringar i centrum och av trailern att döma något slags romantiskt drama om onda och goda häxar. Det är förstås inget som känns så där jättelockande. Å andra sidan stoltserar filmen med en rad fina namn i vuxenrollerna, som Jeremy Irons och Emma Thompson.

Jag blev uppriktigt överraskad, direkt förvånad, när jag såg BEAUTIFUL CREATURES, som regisserats av Richard LaGravenese, mest känd som manusförfattare - han skrev till exempel BROARNA I MADISON COUNTY, FISHER KING och MANNEN SOM KUNDE TALA MED HÄSTAR. Filmen visade sig vara rätt bra, fyndig och underhållande. Åtminstone dessa första halva.

Platsen är sydstatshålan Gatlin, en ort ingen verkar kunna lämna. Allting är trist där, där finns nästan ingenting, den lilla befolkningens största intresse är att återskapa berömda slag från inbördeskriget - och kyrkan är extremt mäktig. Mer eller mindre alla där är hällörade, så där riktigt obehagligt religiösa, och väldigt många böcker; även klassiker, är förbjudna och finns inte att låna på biblioteket.

Här bor Ethan Wate (Alden Ehrenreich), som jag antar är i 17-årsåldern (men som ser mycket äldre ut). Han vantrivs något alldeles oerhört i Gatlin; han är intresserad av litteratur och läser Vonnegut, Miller och andra förbjudna författare, och han gillar inte de bitchiga, "populära" och extremt religiösa brudar som stöter på honom. Men så kommer det en ny tjej till klassen; Lena Duchannes (Alice Englert), och hon blir genast impopulär och utstött. Hon ser inte ut som de coola brudarna - och hon tillhör släkten Ravenwood. Hon bor hos sin farbror Macon Ravenwood (Irons) i ett stort, lite gotiskt hus med surrealistisk inredning, och det går de mest sanslösa historier om Ravenwoods - de är satanister, de dricker blod, de mördar och har sig. Ethan fascineras av Lena, han har dessutom drömt om henne, och efter att hon först varit trulig och motsträvig, öppnar hon upp och de unga tu blir ett näpet par. Vilket Lenas släktingar inte uppskattar.

Många av historierna om Ravenwoods stämmer nämligen. Lena är något slags häxa som kallas besvärjerska, och besitter övernaturliga krafter. Det gör även Macon, och den bitchiga och onda kusinen Ridley (Emmy Rossum) - och den djupt religiösa miss Lincoln (Thompson), som visar sig vara Macons elaka syster Sarafine. Lena ska fylla 16, och denna dag kommer det att avgöras om hon blir en ond eller god häxa, och släktingarna gör allt för att hon ska välja den mörka sidan.

... Och plötsligt är filmen inte lika kul längre.

Till en början känns detta som en frisk spark i röven på mormonen Stephenie Meyer och hennes kristna propaganda i sina "Twilight"-böcker. Det är kanske lite väl övertydligt i BEAUTIFUL CREATURES, åtminstone för mig som vuxen, men det känns som om man verkligen försöker visa hur korkat och farligt det är med i det närmast bokstavstroende tosingar och med förbud av viss kultur. Och sådana här samhällen är ju trots allt inte ovanliga i USA. Och de böcker Ethan läser, diskuterar och inspireras av, är nog inte så vanligt förekommande i den här typen av ungdomsfilm. Emma Thompson är i sitt esse och oerhört rolig, framför allt när hon får ett religiöst utbrott och listar upp allt ondskefullt - däribland demokrater, socialister - och Greenpeace! Jeremy Irons spelar över med finess och är cool när han glider omkring som en modern upplaga av, tja, Christopher Lees rollfigur i THE WICKER MAN.

Men som så ofta är fallet numera, är den här filmen åt helvete för lång - två timmar och fyra minuter, och luften går ur halvvägs. Striden mellan onda och goda häxor är inte det minsta intressant, det hela känns mest fånigt och krystat. Inte blir det bättre av att specialeffekterna bitvis är förvånansvärt taffliga. Till exempel ser de grenar som snabbt växer upp på en fasad mest ut som bajskorvar.

Det blir lite tråkigt. Och segt. Och det är rätt synd - för jag gillar anslaget och för en gångs skull har vi här en amerikansk ungdomsfilm med ett budskap som inte får mig att klökas. Bonus för att Alden Ehrenreich inte ser ut som de vanliga tvåltollarna i sådana här filmer; han ser lite udda och gammaldags ut.

(Biopremiär 13/2)

Bio: Ego

Foton copyright (c) Nordisk Film
Avdelningen Stureplan. Ett av landets största mysterier. Jag förstår mig inte på det stället - och förstår folket som hänger där på sig själva? Vem vill på fullt allvar tillhöra det klientelet? Småfjolliga killar som klär sig brådmoget och ger intryck av att ha en gemensam hjärncell de delar. Tjejer som ser ut som Kajsa Anka. Förstår de inte själva att folk skrattar åt dem? Hur kan man sträva efter att framstå som dum i huvudet? Nu är jag förvisso vuxen med bred marginal och dessutom skåning, vilket förstås innebär att jag per automatik är coolare och mer kontinental, men ändå.
Långfilmsdebuterande manusförfattaren och regissören Lisa James-Larssons EGO kretsar kring den rike och bortskämde Stureplansbraten Sebastian (Martin Wallström från GRÄNSEN och I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR). Han drömmer om att bli popsångare, vilket väl inte känns helt sannolikt, och han hänger alltid med sina likasinnade - eller snarare osinnade - polare. Sebastian och hans vänner förtjänar mest ett kok stryk.

Efter att en snöig vinterdag ha diskuterat skivkontrakt med ett bolag, råkar Sebastian gå med huvudet före rakt in i en Risk för ras-skylt. Han dimper i backen och när han vaknar upp på sjukhuset konstaterar man att han har blivit blind. Hans föräldrar (Peter Andersson och Sissela Kyle) ger inte upp och försöker hitta en behandling som kan ge grabben synen åter, men allt hopp verkar ute och Sebastian förses med personliga assistenter. Dessa välvilliga fånar avskyr Sebastian, men så anländer en som heter Mia (Mylaine Hedreul, som hade titelrollen i LINAS KVÄLLSBOK, som jag inte sett) , och hon ska representera motsatsen till den typ av brudar Sebastian gillar. Självklart är Mia söt, sympatisk och rolig; lite "vanlig" - och lite för lillgammal och hurtig ibland. Hon är allt annat än de billiga blondiner Sebastians värld är fyll av. Och ja, Mia får självklart Sebastian att visa upp sitt rätta jag, den fine killen han är innerst inne, och jodå, de unga tu blir väl kära i varandra.
Men så visar det sig att det plötsligt går att behandla Sebastians blindhet, så han läggs i och får synen tillbaka. Även hans gamla, ruttna jag kommer tillbaka, och han blir sur på Mia eftersom hon lurat i honom att hon är blond. De slutar träffas. Men jösses, minsann om inte Mia passat på att anmäla Sebastian till en ny talangjakt på TV! Han blir uttagen och blir TV-idal - men ska han ta sitt förnuft till fånga och återuppta kontakten med Mia?
Egentligen en dum fråga, eftersom EGO kör på i bästa amerikanska stil, filmen går som på räls.
Vilket inte behöver vara av ondo.

Precis som rollfiguren Mia, är EGO en sympatisk och trevlig film. Jag tillhör förstås inte målgruppen - jag gissar att filmen främst riktar sig till tonårstjejer, och hos sådana lär den gå hem. Men jag hade aldrig tråkigt när jag såg filmen. Det är en romantisk komedi som är underhållande och lite gullig, och den är förhållandevis flyhänt berättad och besitter kompetent filmfoto. Känslan av att titta på TV på stor duk är inte lika stor som brukligt när det handlar om svensk film.
Dessutom är filmen ofta rolig. Ibland ofrivilligt - Martin Wallström är inte särdeles övertygande som blind, han verkar inte ha större problem med att inte kunna se; han sticker sig inte i ansiktet med bestick. När hans kompisar tar med honom på krogen blir det bisarr lyteskomik. Sebastian vinglar omkring och tafsar på folk tills han blir utkastad. Den förste personlige assistenten är kul; en riktig töffe som tycker att Sebastian ska vara med i bandet Alla kan, i vilket alla är handikappade - keyboardisten är visst döv.
När Sebastian går på audition för TV-showen och står inför bland andra Dogge Doggelito, ser man i bakgrunden, lite ur fokus, en kille som är sminkad som Paul Stanley. Och den här TV-showen är synnerligen märklig, men sin blandning av mimare, dansare och dresserade hundar utklädda till kräftor.
Jag kan egentligen inte betygsätta det här, lika lite som jag kan betygsätta barnfilm gjord för de allra, allra minsta. Men jag drar till med en trea. Den kan jag nog stå för och jag skäms inte för att jag tycker att EGO är en helt okej film.
Fast musiken folk lyssnar på i filmen är genomgående kass.

(Biopremiär 25/11)

Bio: Bitchkram

Foton copyright (c) Rikard Lilja

Jag var rätt förtjust i Andreas Öhmans långfilmsdebut I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR; filmen som valdes ut som Sveriges fullkomligt chanslösa Oscarskandidat förra året. En munter film med bra driv i berättandet - och sedan blev den ju inte sämre av den karismatiska Cecilia Forss i den kvinnliga huvudrollen.

Nu är Öhman tillbaka med ännu en film, återigen efter ett manus av I RYMDEN-författaren Jonathan Sjöberg och honom själv. Fast ärligt talat var jag inte speciellt taggad att se den här filmen. BITCHKRAM visades under Malmö Filmdagar, där jag valde bort den, just därför att dess ämne inte intresserade mig det minsta. Idag pressvisades filmen igen, så jag passade på att se den. Linda Molin spelar den oansvariga, bortskämda och extremt själviska Kristin, som i filmens början tar studenten och genast lyckas fixa jobb på en lokaltidning i det lilla villasamhället hon bor i (filmen är dock inspelad i Sundsvall). Hennes första - och ganska osannolika uppdrag, utdelat av en osannolik redaktör - blir att ensam åka till New York, där hon ska skriva personliga krönikor för tidningen.

Nu faller det sig som så, att Kristin festar till det kvällen innan hon ska åka, hon bedrar sin nyblivne pojkvän Arthur (Antoni Norén Almén) med den äldre Gustav (Adam Lundgren från kommande KÄNN INGEN SORG) hemma hos den senare - han bor med sin yngre syster Andrea (Fanny Ketter, vars far, konstnären Clay, just nu ställer ut på Galleri Magnus Åklundh i Malmö) och ännu yngre bror Neo (Fabian Fourén) i en villa i skogen. Några föräldrar eller andra vuxna syns inte till. Andrea misslyckas med att hålla Kristin vaken - så hon missar planet till USA! Vojne, vojne.

Kristin vågar inte visa sig hemma, hon kan absolut inte stå för sitt misslyckande. Istället gömmer hon sig hos Andrea - och skriver sina New York-krönikor från den idylliska villan. Hon fabulerar fritt, och med Andreas hjälp lyckas de imitera New York när redaktören ringer eller när systern Linn (Mathilda von Essen) hör av sig via webbkamera. Kristin och Andrea är till en början så olika man kan bli - men inte helt oväntat finner de varandra, de blir bästa vänner och Kristin förvandlas som människa.

BITCHKRAM är egentligen en fullkomligt skamlös rip-off på FUCKING ÅMÅL. Nu var jag förvisso inte alldeles till mig i trasorna över FUCKING ÅMÅL - men ändå. Det här är FUCKING ÅMÅL LIGHT. BITCHKRAM är dock ytligare och betydligt mer orealistisk. Filmen är inte realistisk överhuvudtaget.

Det största problemet - eller snarare problemen - är Kristin och Linn. Två fruktansvärda rollfigurer. Kristin lider av allt att döma av någon bokstavskombination. Filmen öppnar med att hon ligger med Arthur i Linns säng bara för att jävlas - och han kommer på Linns lakan! Kristin och Linn skriker "knulla" minst tio gånger och "fitta" två gånger under den första kvarten. Vilka otroligt irriterande, billiga, osympatiska typer, jag hade helst sett att de fick varsitt skott i pannan.

Lokaltidningen, dess redaktör och uppdraget är förstås också konstigt. För det första är det ju inte unikt med att låta unga tjejer rapportera från New York. Men vilken redaktör skickar iväg en grön, oprövad tonåring till New York helt ensam? Och vilken lokaltidning har råd med detta? Eller pröjsade Kristin själv? Tillvaron i huset i skogen är också besynnerlig - men som sagt: realism är inte den här filmens starka sida.

Dock måste jag säga att BITCHKRAM trots allt är en överraskande trevlig film. Lite för lång, lite seg mot slutet, men påtagligt trevlig och till större delen sympatisk, smårolig och underhållande. Filmens stora fördelar är dess bildspråk; dess estetik. Till skillnad från majoriteten svenska långfilmer, ser BITCHKRAM ut som en biofilm och inte som en glorifierad TV-film. Filmen är lekfullt berättad, något som innebär att filmen känns som en saga; en fantasyvärld, vilket i sin tur innebär att jag accepterar dumheterna och de logiska luckorna.

Kristin må vara en hemsk människa, men Linda Molin är inte dålig i rollen. Fanny Ketter är väldigt bra som Andrea. Bäst av alla är Adam Lundgren, som känns obesvärat naturlig i sin roll - ett kommande stjärnobjekt, gissar jag.

Jag gissar även att BITCHKRAM kommer att gå hem hos sin målgrupp - vilken väl måste vara tonårstjejer.

En detalj jag inte kunde undgå att notera, är att det inte finns en enda invandrare i filmen. Ingen alls. Inte ens som pittoreskt inslag på ortens pizzeria. Men detta är nog det mest realistiska i hela filmen - för så är det trots allt i denna typ av små, välställda medelklassområden, främst bestående av villor och radhus. Jag brukar notera det när jag besöker till exempel de små orterna på Bjärehalvön eller Näset. Och precis som i BITCHKRAM finns där inte heller några hårdrockare, punkare och så vidare. Vilket ger ett lite mystiskt intryck.

(Biopremiär 19/10)