Bio: Bamse och dunderklockan

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Har ni tänkt på att svenska skådespelare ofta halvviskar, eller pratar väldigt mjukt, när det gör röster till animerade filmer eller radioteater? Det är lite märkligt. Jag undrar varför det är så. Direkt efter BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN såg jag den amerikanska SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE i sin engelska originalversion, och i den pratar alla normalt. Men - i Bamsefilmen halvviskas det förhållande ofta.
Okej. Ännu en långfilm om Bamse - och man nu kan kalla en 62 minuter lång film för långfilm. Detta är den tredje i raden; det har kommit en nya vartannat år, och den förra; BAMSE OCH HÄXANS DOTTER, var rätt kass och dum.
BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN, återigen i regi av Christian Ryltenius, är lite bättre, även om jag är besviken på att titelns dunderklocka inte alls är en klocka som dånar eller smäller i luften, utan en blomma. Dessutom handlar filmen inte om en blomma, utan om många. Således borde filmen heta BAMSE OCH DUNDERBLOMMORNA OCH INTE ALLS EN DUNDRANDE KLOCKA.
Jag vet inte om dunderklockorna figurerar i de tecknade serierna om Bamse, men enligt den här filmen behövs de när farmor lagar dunderhonung. Bamses farmor, alltså. Bamses farfar hittade blommorna på en ö för längesedan och farmor förvarar dem i ett skåp på vinden. Bamses farfar verkar vara död - fast det kan ju också vara så att han lämnat farmor för en raffig söderhavsflicka. Farmor gör inte så mycket annat än kokar dunderhonung, går och lägger sig, och tar en farlig tid på sig för att gå över golvet för att öppna ytterdörren, så hur kul är hon, egentligen?
Två skurkaktiga töser tar sig in på farmors vind för att själa en skattkarta. Då råkar de sätta vinden i brand. Farmor bara ler godmodigt när hon släcker elden, eftersom en eldsvåda som bekant inte är så farligt. Men! Alla dunderklockorna har brunnit upp! Nu kan hon inte koka dunderhonung till Bamse!
Skalman och Lille Skutt tar båten till den där ön för att hämta nya blommor, medan Bamse, som tycker om att jonglera med barn, måste stanna hemma. Bamse hoppas att inget hemskt händer, eftersom han inte kan bli världens starkaste björn under en tid.

Den skurkaktige Reinard Räv är förälskad i Mickelina, som har byns leksaksaffär. Han tänker att hon nog inte vill veta av honom, eftersom han är en skurk. Då får han den jättebra idé: han ska bli superhjälte! Tillsammans med sina skurkaktiga polare iscensätter Reinard diverse rån och katastrofer, och superhjälte-Reinard kommer till undsättning. Reinard blir folkets idol! Bamse behövs inte längre! Hur ska det gå?
Enligt filmens pressida får Bamse lära sig något viktigt: att bara vara sig själv räcker mycket längre än man tror. Själv fick jag lära mig att en lömsk och självisk superhjälte är en roligare huvudperson än Bamse. Av en annan film fick jag lära mig att med mäktiga krafter följer ett stort ansvar.
Animationstekniskt är det här riktigt bra - med undantag för att vissa moment och rörelser tar lite för lång tid, som om de rör sig i slowmotion. Ibland måste röstskådespelarna göra konstpauser mitt i meningar för att munrörelserna ska stämma hyfsat, "Hej på dig ... Bamse!" säger en gammal tant vid ett tillfälle. Miljöerna är snygga. Den begåvade Hedvig Häggman-Sund är inblandad i figurdesign, storyboards och en del annat - hennes namn listas fyra gånger i eftertexterna.

Scenerna med Reinard som superhjälte är rätt kul; bäst är när han fantiserar om att vara superhjälte, och vi får några sekunder tecknade i en helt annan stil. Fast detta lär bara vuxna tycka är kul, liksom några parodier på tidningsomslag som snabbt skymtar förbi.
I egenskap av medelålders karl tycker jag dock att filmen är småtråkig; det är en rätt seg timme, och det blir i vanlig ordning lite väl präktigt. Precis som i de tidigare filmerna blir handlingen lite konstig mellan varven - eldsvådan jag beskriver ovan är ett exempel. Men små barn lär förstås gilla filmen. Förhoppningsvis tjatar de på sina föräldrar att de ska köpa en Bamsetidning på väg hem från bion. Då tycker jag att föräldrarna även ska passa på att köpa ett nummer av 91:an. Det gynnar nämligen mig.  
Först nu, när jag skrivit klart min recension, upptäckte jag att den här filmen har premiär först nästa fredag. Nå, då slipper jag skriva om den då.

(Biopremiär 21/12)

Bio: Muminfamiljen på Rivieran

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 5:
Den finsk-franska animerade barnfilmen MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN visas bara som eftermiddagsmatiné under helger, därför har det tagit några veckor för mig att lyckas se den här filmen, vars pressvisning jag missade.
Jag traskade in i en av Filmstadens mindre salonger, och minsann om där inte satt en hel packe barnfamiljer och en farlig massa ungar i fyra-femårsåldern, mest glada småtöser. Något som förvånar mig. Det finns väl inga under 45 som gillar Tove Jansson och Mumintrollen? Fast det är väl föräldrarna som släpat dit de intet ont anande barnen. Jag såg filmen enbart för att jag ju försöker se allt på repertoaren. Jag har aldrig gillat Mumintrollen. Tove Janssons böcker och tecknade serier är sådant där man ska tycka om, det är ju så fint och bra och finurligt och satiriskt och sagolikt och allt vad det nu är. Vad det framför allt är, är tråkigt och dystert. Det tryckte jag som barn, det tycker jag som vuxen.
MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN bygger på en av Tove Janssons tidigaste serier, den publicerades 1955; filmens förtexter är på svenska, men av någon anledning står ett seriealbums; en samlingsvolym, titel på engelska. Märkligt. I berättelsen dyker ett par figurer upp för allra första gången; två av dem är Mymlan med sin lillasyster Lilla My. De två har av okänd orsak varit fångar på ett piratskepp; i filmens början får vi se dem komma undan medan skeppet sjunker. Det är väldigt märkligt - och sedan blir det hela ännu märkligare. Den här storyn är nämligen hur stökig som helst. Snorkfröken drömmer om filmstjärnor på Rivieran. Muminpappan vill spela på casino och dricka sprit. Därför åker familjen, samt Lilly My, segelbåt till Rivieran, där de utger sig för att vara flotta familjen De Mumin. De är naiva och korkade och fattar inte att de tar in på ett lyxhotell och att man ska betala pengar för det.

Det händer en massa saker - och det mesta är bara konstigt. Snorkfröken vill tvunget köpa en dyr bikini och måste spela på casinot för att vinna ihop pengar. Det blir rätt konstigt när de här figurerna, som väl går omkring nakna, plötsligt ska ha på sig badkläder. Muminpappan träffar en knasig markis som även är konstnär, de krökar till det och ställer ut elefantskulpturer på stan. Det bråkas och duelleras med Det Vackra Folket. Jag undrar vad det är jag tittar på.
Bredvid mig i salongen satt en liten, liten, liten flicka; hon var stor som en syltburk, ungefär, och ställde en synnerligen relevant fråga: "Varför har de inga munnar?". Det vet jag inte. De har ju inte det. Trots detta smetar Snorkfröken läppstift i nyllet. Finns det en mun gömd där någonstans, eller bara målade hon läppar på sin jättenäsa?
Xavier Picard och Hanna Hemilä har regisserat den här filmen, som är en traditionell tecknad till. det tycker jag är trevligt och sympatiskt. Ingen plastig och steril 3D-animering här, inte. Det ser ut som Tove Janssons teckningar.
Jag vet inte vad ungarna i publiken tyckte, men jag själv var inte vidare nöjd med filmen.
Medan eftertexterna rullade stod det en annan liten, liten tös i bänkraden bakom mig och drog mig i öronen. Det tyckte hon nog var roligare än filmen.

(Biopremiär 31/10)

-->

Bio: Det blåser upp en vind

Bilder copyright (c) TriArt Film

Varje gång en ny - eller gammal - film från Studio Ghibli får biopremiär, blir den samlade svenska kritikerkåren alldeles till sig i trasorna. Alla utom jag. Denna japanska studio gör alltid filmer som har två saker gemensamt: de är alltid otroligt snygga - och de är oftast mördande tråkiga. Åtminstone de som haft svensk premiär de senaste åren. UPPE PÅ VALLMOKULLEN är ett rejält sömnpiller, LÅNAREN ARIETTY och PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET några bättre.

DET BLÅSER UPP EN VIND ska vara regissören Hayao Miyazakis sista film och handlar om den närsynte Jiro, som inte kan bli pilot, vilket han drömmer om, och istället blir flygplanskonstruktör - inspirerad av den italienske flygplansritaren Caproni. Jiro är en fiktiv figur, en kombination av ingenjören Jiro Horikoshi och författaren Tatsuo Hori, men mycket av det som sker i filmen bygger på sanna händelser. Vi får följa Jiro från att han är  en ung pojke, via jordbävningen i Kanto 1923, till Japans inblandning i kriget. Det blir en hel del politik, Japans relationer till andra länder, främst Tyskland, skildras på ett nytt sätt. På vägen träffar Jiro den söta Nahoko, som han senare gifter sig med - och som blir sjuk och hostar blod.

DET BLÅSER UPP EN VIND är otroligt snyggt animerad. Ingen 3D här, inte, det är klassisk tecknad film, och det är extremt skickligt gjort. Men! Jag tycker att det är är ... fantastiskt tråkigt. Tempot i detta över två timmar långa drama är långsamt, många pratar med dämpade röster, och musiken är saggig. Jo, det ska vara vackert, känsligt, poetiskt, symbolfyllt. Men även om jag egentligen är hyfsat intresserad av flygplansbyggandet - jag läste Pilot som barn - blir jag uttråkad. Jag tycker även att kärlekshistorien med den sjuka Nahoko blir nästan löjeväckande sentimental.

De förekommer en del europeiska figurer i filmen och dessa är den enda som har försetts med ordentliga karaktärsdrag utseendemässigt. De har rynkor, buckliga näsor, olika frisyrer och så vidare. Alla japanska figurer ser i princip likadana ut - de är tecknade i vanlig, könlös mangastil. Blanka ansikten med stora ögon. Något jag har svårt för. Men det är lite kul att de europeiska figurerna pratar japanska med till exempel tysk och italiensk brytning - det hör man  inte alltför ofta!

Jag känner återigen att det här är en sådan där film jag inte har så mycket att säga om. Om man nu älskar Studio Ghibli, och det är det många som gör, lär man belåtet slicka i sig det här. Vi andra gäspar. Mitt betyg nedan är kanske i hårdaste laget, men jag tror inte att jag kan sätta något annat. Sorry.

(Biopremiär 4/4)

Bio: Benny Brun och hans överläppsfjun

Bilder copyright (c) Folkets Bio

Jaha, och vad kan man göra en lagom bakfull söndagseftermiddag som den här? Tja, man kan ju gå på söndagsmatiné. Så det gjorde jag. Men inte så många till. De övriga i salongen var en far och vad jag gissar var hans två döttrar i femårsåldern. Enligt bioannonsen är den här filmen lämplig från tre år.

BENNY BRUN OCH HANS ÖVERLÄPPSFJUN är ännu ett verk av Magnus Carlsson - mannen bakom DE TRE VÄNNERNA OCH JERRY och en massa annat. Hans grejor brukar ju vara kul, och det är väl även nya figuren Benny Brun. Filmen varar bara 35 minuter och det är väl fel att kalla den "film", eftersom man bara klippt ihop sex-sju avsnitt av en TV-serie med korta episoder. Det är ju vanligt att man gör så i Sverige, senaste exemplet var EMIL & IDA I LÖNNEBERGA.

Det här påminner en hel del om KALLES KLÄTTERTRÄD. Benny Brun är en ung grabb med fjun på överläppen och som funderar över olika saker. Hur är det att vara Korv-Olga? Banktjänsteman? Pensionär? Bebis? Magnus Uggla gör berättarrösten, medan figurerna bara utstöter lustiga läten som "Mjönnemjönnemjönnemkönne". Typ.

Jodå, det här är rätt kul. Snällt men ibland oväntat knasigt. Carlsson har slängt in en del bisarra inslag man sällan ser i barnfilmer; redan i vinjetten petar Benny ut en kråka ur näsan och äter upp den. Tyvärr får vi se den relativt långa vinjetten före varje ny episod, av någon anledning har man struntat i att klippa bort den. Det känns som om en tredjedel av filmen består av vinjetten och Benny Brun-låten. Det blir rätt tjatigt.

Vad småtöserna i salongen tyckte vet jag inte. När jag kom ut i foajén var den överfull av pensionärer, främst tanter. De skulle se DEN STORA SKÖNHETEN.

(Malmöpremiär 23/3)

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)

Bio: Emil & Ida i Lönneberga

Bilder copyright © Filmlance International AB & PennFilm Studio AB

För att vara död är Astrid Lindgren väldigt livaktig. Hon medverkar nämligen själv i den här nya filmen - åtminstone med sin röst.

Per Åhlin är tillbaka med ännu en tecknad film. Men liksom fallet varit de senaste åren, handlar det inte om en "Per Åhlin-film". Åhlin får väl nästan kallas folkkär på grund av sitt samarbete med Hasse & Tage och för en del egna projekt, men Åhlin och hans Pennfilm ägnar sig numera mest åt att filmatisera populära barn- och bilderböcker. Dessa filmer görs inte i Åhlins egen, trevliga stil, utan man försöker efterlikna illustrationerna i böckerna. Resultaten går tydligen hem hos barn, men det är ofta tråkigt och lite själlöst animerat.

I den nya filmen EMIL & IDA I LÖNNEBERGA imiterar man Björn Bergs klassiska teckningar i Astrid Lindgrens Emilböcker. Estetiskt har det väl blivit ... sådär. Visst ser det trevligt och välbekant ut, men samtidigt är det stelt och träigt. Visst behövs en motvikt till alla plastiga 3D-animeringar, men det är inte detsamma som att det måste vara tradigt.

Det är väldigt längesedan jag såg Olle Hellboms Emilfilmer från 1970-talet och jag vet inte om jag skulle palla se dem idag. Rent allmänt har jag numera väldigt svårt för Astrid Lindgren. Ursäkta om jag svär i kyrkan, men så är det. Den här nya filmen får mig inte att ändra inställning, tvärtom. Detta är en särdeles oinspirerad film. Eftersom man gjort en 65 minuter lång film som går upp på bio, trodde jag att man ansträngt sig för att göra en riktig, animerad långfilm. Förvisso får man väl knappast skriva nya, egna historier om Emil, men de skulle väl kunna knyta ihop berättelserna på någon vänster.

Men icke. Man verkar ha utgått från de gamla talskivorna (eller var det från början radioprogram?) på vilka Lindgren läser sina sagor. Filmen består av en rad korta, sammanfogade episoder, som om man klippt ihop en TV-serie. Vilket man antagligen har gjort. Slarvigt. Av någon anledning har Åhlin och medregissörerna Alicja Björk och Lasse Persson inte noterat alla upprepningar. Allting upprepas. "Här är snickarboden," säger Astrid. "Här är drängen Alfred." Tio minuter senare förklaras det igen vilka figurerna är och var de befinner sig. Och igen - och igen.

En av episoderna kände jag inte igen, men jag har nog bara glömt bort den. Annars är det de gamla vanliga, välbekanta historierna. Emils farsa Anton får paltsmet i huvudet, trampar i en råttfälla och så vidare. Jag inbillar mig att även dagens småungar har sett de gamla, bättre filmerna - så jag förstår inte varför man ska se det här. EMIL & IDA I LÖNNEBERGA tillför absolut ingenting, mer än att det är tecknat och mer tvådimensionellt.

Georg Riedel står för musiken, som även den är den gamla vanliga. Man har inte brytt sig om att komponera helt nya Emilsånger. De vissna, tecknade Pippifilmerna hade åtminstone en del nya (och konstiga) låtar. Allan Svensson gör Antons röst. De övriga figurernas småländska dialekt svajar mystiskt.

Segt, träigt, oinspirerat, tjatigt. Sällan har 65 minuter känts så långa.

(Biopremiär 25/12)

En bamse till trailer

Det svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse. Det har nu gått mer än tjugo år sedan jag försökte mig på detta. I slutändan blev det bara fem äventyr - vilka har repriserats åtskilliga gånger sedan dess.
Nu är ju den första tecknade långfilmen om Bamse på väg från Nordisk Film och här har vi den första trailern. Jag tycker att det är sympatiskt med en film i traditionell 2D. Det här ser ut som serietidningen. Och filmen är gjord i Malmö.
Handlingen verkar dock snodd från Conan, som ju också besökte the City of Thieves.

-->

BUFF: The Suicide Shop

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vanlig, gammaldags, traditionellt animerad film i 2D - "tecknad film" - är oftast fan så mycket snyggare än datoranimerade 3D-grejor. Det brukar kännas rätt skönt och befriande att se på platta tecknade filmer. Och ibland stöter man ju på tecknade filmer som verkligen höjer sig över mängden. Den tjusiga och trevliga ILLUSIONISTEN var en sådan film. Den fransk-belgisk-kanadensiska LE MAGASIN DES SUICIDES, visad på BUFF som THE SUICIDE SHOP, en annan.

Patrice Leconte är mest känd för spelfilmer som HÅRFRISÖRSKANS MAKE, men den här gången har han gjort en ytterst bisarr och morbid animerad film; en animerad musikal, till på köpet, baserad på en roman som av allt att döma är lika bisarr. Vi befinner oss i en grå storstad, befolkad av deprimerade, självmordsbenägna människor (nej, förresten, även djuren är självmordsbenägna - alldeles i början tar en deppig duva livet av sig). I denna stad ligger den gulliga lilla Självmordsbutiken. Den drivs av familjen Tuvache; pappa Mishima(!), som påminner om Gomez Addams, hustrun Lucrèce och deras två barn, och hit kommer man för att köpa omsorgsfullt tillverkade attiraljer, lämpliga för att avsluta sitt lidande. Rep av olika material, olika gifter, rakblad, knivar, svärd, pistoler, patroner och så vidare. Allt är väldigt dyrt - men vad ska man med pengar till efter att ha köpt någon av Tuvaches produkter? Man kan till och med få sakerna tjusigt inslagna, om man så vill. Dock måste man vänta med att kasta in handduken tills man kommit hem - det är nämligen olagligt att begå självmord på offentliga platser. Då får man böta! Polisen dyker upp och trycker in böteslappar i munnen på lik som hittas på gatan.

Lucrèce är gravid och problem uppstår när sonen Alan föds. Han är nämligen glad. Något alldeles makalöst glad. Han växer upp i denna synnerligen speciella och molokna familj, han hjälper till i butiken - men han slutar aldrig att le och skratta, och göra snälla, positiva saker. Föräldrarna uppskattar inte sonens rebelliska beteende. Något måste göras. Detta är storyn i korthet - och insprängt i detta finns en rad sångnummer av det ... ovanligare slaget.

Jag är väldigt förtjust i THE SUICIDE SHOP. Jag har sett långtifrån alla filmer på årets BUFF, men Lecontes film är nog favoriten av de jag sett - och då har påfallande många varit bra. Jag tilltalas verkligen av stilen filmen är tecknad i. Den påminner om något, men jag kan inte komma på vad. Jag gissar att det måste vara någon av de fransmän som medverkade i Epix på 1980-talet. Det här är extremt välgjort och snyggt gjort! Och som musikal slår den plågsamma LES MISÉRABLES med hästlängder!

Jag hoppas verkligen att någon svensk distributör plockar upp THE SUICIDE SHOP.

Innan filmen visades den tyska, datoranimerade kortfilmen FLAMINGO PRIDE - bisarr den med och väldigt rolig. Hundratusentals otroligt bögiga flamingos dansar loss till techno, men en av dem känner sig inte hemma där. Han försöker istället stöta på en storktjej i området där de straighta djuren bor. Det är inte utan att jag undrar hur filmskaparna tänkte när de kokade ihop det här. Listade de bögiga djur och kom fram till att flamingon toppar?

Bio: Molly och Julmonstret

Foton copyright (c) Folkets Bio

Ännu en gång har jag sett en så kallad Knattefilm. Den här gången en svensk animerad film av Michael Ekblad och Ted Sieger. Okej, svensk-tysk stämmer bättre.

Lilla Molly Monster bor med familj och vänner i något konstigt bergslandskap. De verkar inte ha hus, utan har alla möblerna utomhus. Trots att det är snö.

Det går mot jul, men i monsterlandet tror man inte på jultomten, utan på julmonstret. Molly och hennes bästis, den mekaniska leksaken Edison, beger sig ut för att hitta julmonstret. Vilket de lyckas med. Det är en stor varelse täckt av stjärnor. Julmonstret är snällt och hjälper Molly och Edison hem igen. Färgglada lampor tänds, alla sjunger och så är det slut. Julstämning saknas helt och hållet.

Jag vet inte. Jag är kanske dum i huvudet. Men jag begrep inte riktigt den här filmen. Visst. Jag är 40 år för gammal. MOLLY OCH JULMONSTRET riktar sig till barn som precis lärt sig gå. Men ändå. Det här är ju bara ... konstigt.

Filmen varar i 35 minuter, men känns ändå en halvtimme för lång. Världens simplaste och tunnaste story har dragits ut rejält. Figurerna ser väl lite skojiga ut, men äventyret och upptågen är inte kul. Antar att målgruppen kommer att skratta när monstren trillar av kälkar.

Molly pratar finlandssvenska. Ingen annan pratar finlandssvenska. Inte hennes föräldrar heller. Är Molly adopterad?

Som så ofta när det gäller barnfilm för de allra, allra minsta kan jag inte betygsätta det här. För även om jag själv tycker att det är skittråkigt kan ju telningarna mycket väl uppskatta filmen. Och om inget annat är det färgglatt.

Men en korvmacka kan väl filmen få.

(Biopremiär 3/12)

Bio: Nalle Puhs film - Nya äventyr i Sjumilaskogen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag skulle vilja påstå att jag inte har någon som helst relation till Nalle Puh. Jag vill minnas att farsan vid något tillfälle läste någon eller några berättelser om Puh som godnattsaga för snart 40 år sedan, men det var inget jag krävde at få höra igen. Däremot minns jag bestämt TV-programmet där Håkan Serner satt och läste högt or AA Milnes bok.

Som barn kände jag att det var något med Nalle Puh jag inte riktigt förstod och som jag inte uppskattade. Det här är ju barnböcker som är väldigt omhuldade av främst vuxna och intellektuella. Precis som Tove Janssons böcker - och nej, jag gillade aldrig mumintrollen. Det är möjligt att mycket har försvunnit när Milne översatts och tolkats till svenska, jag vet inte, men jag känner fortfarande att jag liksom vet att det ska finnas något speciellt i berättelserna, men som jag inte hittar.

Disneys version av Nalle Puh får man förstås inte tycka om. Puh-kännarna och -älskarna avskyr denna slickade upplaga. Men samtidigt är det Puh i Disneys tappning som har blivit något alldeles otroligt populär världen över, ungar älskar figurerna och de förekommer på hur många produkter som helst. Även många tonårstjejer verkar samla på Nalle Puh-prylar "för att de är så söta".

Jag skulle gissa att den här nya, föredömligt korta (65 minuter inklusive förfilm) biofilmen är perfekt för ungar i fem-sexårsåldern. De som är aningen för gamla för VEM-filmerna och för unga för coolare grejor. Som Gnurglan.

Om NALLE PUHS FILM bygger på specifika berättelser ur böckerna har jag ingen aning om, men historien om åsnan Iors försvunna svans låter bekant. Nalle Puh, som har slut på honing och därför är hungrig filmen igenom, och hans vänner Nasse, Tiger, Kanga och Roo beger sig ut för att leta efter den försvunna svansen. De upplever några äventyr och det hela är väldigt, väldigt snällt.

Jag uppskattar verkligen att filmen är en traditionell tecknad film i 2D; det ser ut som det ska. Det är aningen TV-mässigt i utförandet, men bakgrunderna är fina, tempot är långsamt och snabb MTV-klippning saknas helt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det här är väldigt ... tråkigt. För mig som vuxen karl. Jag nickade till i mitten av filmen, det blev lite för sövande, och jag tyckte inte att det var speciellt roligt eller underhållande.

Att översätta filmen till svenska kan inte ha varit lätt. Bland annat är figurerna rädda för en mystisk varselse som heter "Baksen" - de har läst om honom på en lapp. På lappen står det "Back soon!" och berättarrösten säger "Tillbaks sen", så rimligtvis borde figuren kallats "Tibaksen" eller något ditåt.

Nalle Puhs svenska röst görs av Jan Jönsson, som låter som en snuvig göteborgare; rösten stämmer inte riktigt med Puh, tycker jag. En kollega tyckte att han låter som Viveka Lärn.

En femåring sätter säkert högsta betyg på NALLE PUHS FILM. Jag som otålig vuxen är inte lika imponerad. Det är lite väl menlöst och slätstruket. Fast jag har säkert fel. Zooey Deschanel bidrar med en rad muntra men halvtrista sånger.

Festligt med vår vän Steven!

Gaston!

Oj! Jösses, varför har jag aldrig hört talas om den här tecknade TV-serien? Jag snubblade över den på YouTube av en slump. GASTON! Tydligen producerades 78 stycken sjuminutersavsnitt under 2008. Här är förtextsekvensen samt ett slags trailer. Jag har även sett på ett par avsnitt och jag måste säga att jag gillar det här - och jag gillar sättet det hela är gjort på. Man har i princip bara animerat Franquins originalteckningar från albumen. Det är 2D och seriemässigt på ett härligt sätt utan att det för den delen blir stifft. Och episoderna känner vi igen, de är plockade direkt från albumen. Det här är bokstavligt talat tecknade serier som rör på sig. Jag skulle inte ha något emot en DVD med hela serien - textad på begripligt språk (min franska är lite svajig). Rogntudjuuuuu!

Bio: Var inte rädd, Långa Farbrorn

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ett gäng år sedan fick jag en DVD med den första Lilla spöket Laban-filmen - som egentligen var en samling kortfilmer. Jag hade blivit rekommenderad den av en kompis, som hävdade att den var skitkul, så jag stoppade in skivan i DVD-spelaren. Efter en episod gav jag upp. Det var alldeles för tråkigt och saggigt.

De här filmerna från Per Åhlin och hans Pennfilm riktar sig till väldigt, väldigt små barn; tre-fyraåringar. Jag är fyrtio år för gammal. Och visst är väl det här passande för treåringar. Tror jag. Jag vet inte riktigt. Jag minns inte vad jag gillade när jag var tre år, men jag var ju en väldigt avancerad gosse som älskade Svenska MAD redan i fyra-femårsåldern.

Jag har ingen unge jag kan testa Laban på, och hade jag haft en son, hade hans favoritfilm troligen varit COMMANDO. Eller möjligen COMMANDO SQUAD med Kathy Shower och Brian Thompson. Han första ord hade säkert varit "Let off some steam, Bennett!".

Nå, här har vi så åter en samling filmer med Lilla spöket Laban som går upp på bio. 43 minuter varar det hela och det är inramat av att Lilla Anna (som pratar konstig skånska) försöker få den fege Långa Farbrorn att titta.

Detta är fruktansvärt snällt och rart, och ... jag somnade under den andra filmen. Maria Lundqvists berättarröst är rätt sövande. Jag vaknade lagom till sista episoden i vilken Laban ska fira jul, men jag somnade snart om och kvicknade inte till förrän eftertexterna rullade. Så om någon är intresserad av vad det hela handlar om, citerar jag pressmaterialet rakt av:

I dag ska Lilla Anna och Långa Farbrorn titta på film. Lilla Anna vill titta på sina fem favoritfilmer med spöket Laban och hans vänner. Eftersom Långa Farbrorn är rädd för spöken vågar han inte titta även om Lilla Anna säger att det inte är ett dugg läskigt. Tillsammans med Lilla Anna får vi återuppleva spännande äventyr med Laban, Labolina, Lillprins Bus och alla de andra på slottet Gomorronsol. Till slut förstår till och med den spökrädda Långa Farbrorn att filmerna inte alls är läskiga utan vågar sig fram för att titta. Som tur är har Lilla Anna även kvar en överraskning.

Tomas Von Brömssen gör förresten en av filmens röster.

Som så ofta är fallet med den här typen av barnfilm, kan jag omöjligt betygsätta den. Inte enligt mitt vanliga system. Ger jag en trea till den här, betyder den ingenting. Och en treåring skulle säkert sätta en femma. Barn ger alltid högsta betyg till alla filmer de ser på bio.

Så istället för att jag betygsätter VAR INTE RÄDD, LÅNGA FARBRORN, kan nu ju låta familjens lilla liv skriva sitt eget betyg på raden här under:

________________________________________

(Biopremiär 15/1)

Rambo firar jul

Bio: Prinsessan och grodan

Jag hade faktiskt sett fram emot Disneys PRINSESSAN OCH GRODAN och hoppats att den skulle vara bra - även om jag förstås hade på känn att en Disneyfilm om ännu en prinsessa inte var något för mig.
 
Anled-
ningen till att jag var nyfiken på filmen, var förstås att den är en traditi-
onell tecknad film i 2D. Säga vad man vill om dagens alla datoranimerade grejor från Pixar och Dreamworks, och alla excesser i 3D, men jag saknar känslan i de gamla, fina tecknade filmerna. Som jag brukar säga - nog är det lustigt att tecknad film från 1940- och 50-talen känns så mycket mer välgjord än dagens epos. Det fanns en själ i varje pennstreck draget av levande människor. Nu vet jag förvisso inte hur många pennstreck som dragits av levande människor i PRINSESSAN OCH GRODAN, eftersom man förstås varit framme och fuskat med datorer. 
Tiana heter en liten svart flicka som bor i New Orleans gemytliga kåkstad där alla diggar jazz, umgås med varandra och äter god mat. Men hon är kompis med en vit tjej som bor i en rik familj i ett palatsliknande hus. Den rika tjejen vill gifta sig med en prins, medan Tiana vill öppna egen restaurang.
 
Flickorna växer upp och Tiana jobbar som servitris. Hon sliter och har sig och sparar varenda cent för att kunna köpa sin restaurang. En dag anländer den afrikanske prinsen Naveen till New Orleans, och börjar genast brista ut i tradjazz på gator och torg. Den rika tjejen ser sin chans och ska se till att prinsen friar på en maskeradbal. På denna bal tvingas Tiana klä ut sig till prinsessa. Dock råkar Naveen ut för den lömske voodooutövaren Skuggmannen (som ser ut som Baron Samedi i LEVA OCH LÅTA DÖ). Prinsen förvandlas till en talande groda!

Grodan träffar på Tiana och tror att hon är en riktig prinsessa. Perfekt - eftersom prinsen faktiskt är luspank. Han lyckas övertala Tiana att kyssa honom så att han ska förvandlas tillbaka, men tjo, vad han bedrog sig. Istället blir även hon en groda!
 
Tillsammans beger sig grodorna ut i naturen för att hitta på ett sätta att förvandlas tillbaka till sig själva, och de träffar på en trumpetspelande krokodil, eller om det nu är en alligator, och en eldfluga som är kär i en stjärna på himlen. 
Det stora problemet med PRINSES-
SAN OCH GRODAN är att den inte är speciellt rolig. Jag skrattade till en gång i början när en katt blev tilltufsad, och den där jazzande krokodilen ser väl rätt kul ut på traditionellt Disneysätt; det är lite Baloo över honom. Men det håller inte. Storyn är i mjäkigaste laget, den känns helt och hållet anpassad för småflickor som gillar prinsessor, medan småpojkar - och vuxna människor - lär bli uttråkade. Det sjungs en hel del, och eftersom det är den alltid lika rövtriste Randy Newman som står för sångerna, vet vi att de knappast är hitlistematerial.
 
Trots att det alltså handlar om traditionell tecknad film, är det hela aningen för slickat och könlöst, precis som de mänskliga figurerna är lite könlösa. Med få undantag, har Disneys största svaghet alltid varit människor.

Feminister och politiskt korrekta typer har attackerat PRINSES-
SAN OCH GRODAN. Tiana är nämligen inte tillräckligt mörk i hyn, hon är alldeles för smal, hon är för snygg och hennes hår är rakpermanentat. Med andra ord, det är farligt för småflickor att titta på en så idealiserad svart kvinna, de kan ju tro att det är positivt att vara snygg. Nä, låt ungarna titta på PRECIOUS istället, där får vi en mer politiskt korrekt bild av svarta kvinnor av idag. Självklart är dessa åsikter dumheter. Jag skulle rädd för en sexåring som är negativt inställd till Tianas utseende. Jag hade blivit ännu mer rädd för sexåringens föräldrar.
 
I vilket fall: nu är jag förvisso en vuxen man, men jag älskar tecknad film - och jag tyckte att PRINSESSAN OCH GRODAN var alldeles för seg och trist. Och jag har en känsla av att en del barn kommer att hålla med mig.
 
För övrigt var det den svenska versionen jag såg. Jag tror inte filmen förlorat något i dubbningen.





  

 

 

(Biopremiär 5/2)

Bio: Ponyo - på klippan vid havet

För inte så längesedan skrev jag om Hayao Miyazaki och hans Studio Ghiblis animerade filmer i en krönika i Helsingborgs Dagblad. Jag skrev något kort om att de alltid är tjusigt tecknade, men oftast alldeles för långa, långsamma och trista - i synnerhet för mig som inte är så förjust i japansk animé.
Miyazakis filmer är typexempel på den sorts barnfilmer filmkritiker födda på 1940-talet uppskattar och tycker att barn ska gilla. Långsamt och oamerikanskt. Jag har ingen aning om hur jag hade mottagit de här filmerna om jag vore barn, men jag minns ju från min egen barndom att jag bara ville se Hanna-Barbera-grejor och westerns, och aldrig på de saker vuxna rekommenderade.


PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET; Miyazakis senaste verk, ska visst bygga på HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", men det kan jag inte riktigt uttala mig om, eftersom jag inte har några som helst minnen av vad den sagan handlar om. Och nej, jag har faktiskt inte sett Disneys film heller.

I vilket fall, den här filmen handlar om femårige Sosuke som bor med sin unga morsa Lisa i ett trevligt hus på en klippa vid havet. Farsan är jämnt ute på havet i ett fartyg. Lisa jobbar på ålderdomshem.

I havet huserar en mystisk, långhårig trollkarl som heter Fujimoto. Han har en massa döttrar, som ser ut som något slags guldfiskar, och en av dessa råkar få i sig magiska drycker och hamnar på klippan, där Sosuke hittar henne. Han döper fisken till Ponyo, och när Ponyo slickar i sig en droppe blod från Sosukes finger, förvandlas hon till en mänsklig flicka - men med magiska krafter.

Detta innebär även att naturen av någon anledning sätts i obalans - och trakten drabbas av en tsunami! Jajamen - det här är en glad tsunamisaga! Ponyo och Sosuke beger sig ut i en båt på de översvämmade gatorna för att leta upp Lisa. Och så dyker Ponyos mor, den gigantiska Havsgudinnan, upp och trollar och har sig. Fujimoto är lite elak och vill ha tillbaka Ponyo som fisk i havet.

Well, well. Handlingen är minst sagt konstig. Den är kanske självklar för japaner, men jag vet inte. Den här berättelsens logik finns inte i mitt universum. Fast det är ju klart, jag är ju lite inskränkt.
Som alltid är berättartempot långsamt. Filmen är 101 minuter lång, men känns oändligt mycket längre. Första halvan av filmen, fram till tsunamins ankomst, är mördande trist. För mig. Därefter tar det sig med en hel del fantasifulla scenerier med fiskar som simmar omkring mellan byggnader under vatten och överfulla båtar som glider fram längs vägarna. Scener som borde dykt upp långt tidigare för att fånga mitt intresse. Hade jag sett den här filmen på DVD, hade jag stängt av efter en halvtimme.

Men visst är det snyggt tecknat. Otroligt välgjort. Förstås. Och i 2D, som vi ju inte är bortskämda med idag. I synnerhet de stormiga vågorna imponerar; de ser ut som tagna från gamla japanska tavlor. Den pampiga musiken framförs av vad jag gissar är en gigantisk orkester med kör och grejor - medan de lustiga eftertexterna ackompanjeras av en glad, struttig barnsång.

Tack vare att PONYO är så snygg kan den få det betyg den får. Men den är fortfarande rätt tråkig och besynnerlig.

Filmen, som är dubbad till svenska, innehåller en märklig dialog om amning.

(Biopremiär 11/9)