Visar inlägg med etikett svärd och sandal-film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett svärd och sandal-film. Visa alla inlägg

fredag 19 december 2014

Bio: Exodus: Gods and Kings

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Det är inte det lättaste att snickra ihop bibliska epos. Inte ens om man heter Ridley Scott blir det vattentätt. Å andra sidan - Ridley Scott ska vi inte alltid förvänta oss det bästa av. När fick han ur sig något riktigt bra senast? Det senaste han gjort är inte speciellt minnesvärda och småvissna filmer som THE COUNCELOR och PROMETHEUS, och även om Scott gjort bra filmer som GLADIATOR och ROBIN HOOD kan även han misslyckas när svärden och sandalerna kommer fram - se bara på KINGDOM OF HEAVEN.
I EXODUS: GODS AND KINGS spelar Christian Bale Mose - och han ser ut ungefär som Christan Bale i skägg efter att ha utsatts för Brun Utan Sol. När filmen börjar är han general i Egyptens armé. Joel Edgerton spelar hans bror Ramses, som ska bli ny farao så snart den sittande kung Seti (John Turturro) kastat in handduken. Mose är en skicklig krigare, men han tror inte på de gudor och hokus pokus farao och hans folk förlitar sig på. Och han känner att något är fel.
Visst har han fel. Hebrén Nun (Ben Kingsley) förstår vem Mose egentligen är - han är det hebreiska gossebarn som en gång lades i en korg som puttades ut i vassen. Mose inser att detta stämmer, han och Ramses, som nu blivit farao, blir dödsfiender, och Mose åtar sig att leda sitt hebreiska folk ut ur Egypten.
Visst är det här en pampig film. Det är en otroligt pampig film. Det gamla Egypten har väl aldrig varit maffigare på film än så här. Det kryllar av statister - även om flertalet troligen är datoranimerade. Ridley Scott fläskar på med enorma och detaljerade fältslag, män och hästar och vagnar i tusental drabbar samman.
Vidare är flera specialeffekter utmärkta. Egyptens tio plågor, med skyfall av grodor och myggor och ett Nilen fullt av blod imponerar. Det är lite kul att det dyker upp en dåtida vetenskapsman som förklarar vad som har hänt p ett logiskt sätt. Som grande finale får vi se hur Röda havet delar sig på ett synnerligen övertygande sätt.
... Men som helhet funkar inte EXODUS: GODS AND KING. Den är inte särskilt engagerande, och detta beror inte enbart på att den är för lång med sina 150 minuter och på att filmen är full av likartade scener där det inte händer mycket mer än att de pratas i pampiga miljöer. Nej, det här blir lite för mycket maskerad för att jag ska köpa det hela. Tuturro är väldigt lustig som farao, övriga skådisar ser mest ut som västerlänningar som klätt ut sig, Sigourney Weaver har en överraskande liten roll, och när vicekonungen Hegep (Ben Mendelsohn) dök upp började jag skratta. Alla scener med honom ser ut att vara hämtade ur LIFE OF BRIAN. Ja, det gör även fler scener. Och det ser otroligt jönsigt ut när Christian Bale plötsligt skaffat sig enormt lösskägg och klättrar upp i bergen för att knacka ner de tio budorden. Då dyker även Gud upp i form av en liten pojke. Det hinns även med att brinna i busken. Joel Edgerton har ett och samma ansiktssuttryck - eller brist på sådant - genom hela filmen, han är rätt kass som Ramses.
Lång, seg och fånig, men inte direkt dålig. Filmen lär säkert gå hem hos en hel del. Själv föredrar jag nog att se om den betydligt charmigare DE TIO BUDORDEN från 1956.







(Biopremiär 25/12)

-->

lördag 10 maj 2014

Bio: The Legend of Hercules

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det händer ju lite då och då att filmer anländer i tandem. Förra året kom två stycker "DIE HARD i Vita Huset"-filmer, dessförinnan har vi fått två asteroidfilmer samtidigt, två Snövitfilmer, två vulkanfilmer, och så vidare. 2014 är det Herkules som gäller.

I juli har Brett Ratners HERCULES med Dwayne Johnson premiär. Trailern vevas just nu på biograferna, och Herkules går omkring och vrålar "AJ ... ÄM ... HÖR-KJU-LISS!!!". Denna helg hade Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES oväntat svensk premiär - den smögs upp utan att pressvisas. Jag är uppriktigt förvånad över att den går upp här, eftersom den hade amerikansk biopremiär redan i januari - och floppade så att det blixtrade om det. Filmen sågs av i princip ingen alls.

Herkulesfilmer är en gammal fin genre. Peplum, som den kallas. Svärd- och sandalfilmer. Tydligen går peplum hem på bio just nu, med tanke på att vi nu även kan se POMPEII och nyligen 300: RISE OF AN EMPIRE. Filmhistoriens främste Herkules är förstås Steve Reeves, som gjorde rollen i ett italienskt raffel från 1958. Reeves fortsatte att spela Herkules och andra muskelmän i en rad italienska filmer, och andra muskelknuttar äntrade filmbranschen och gjorde detsamma. Arnold Schwarzenegger var Herkules i den festliga HERCULES IN NEW YORK från 1969, och Lou "Hulken" Ferrigno var halvguden i Luigi Cozzis två stolliga filmer från 1980 och 1983. På 1990-talet var Kevin Sorbo Herkules i en populär TV-serie som jag följde slaviskt; det var en kul serie - och den lanserade Xena, som fick en egen serie som blev ännu mer populär.
Vem spelar Herkules i THE LEGEND OF HERCULES? Jo, Kellan Lutz. Vem? Killen som spelade Poseidon i IMMORTALS. Han ser ut ungefär som en amerikansk quarterback - och har så taskig utstrålning att automatiska dörrar inte öppnar sig för honom. För regin står finländaren Renny Harlin. Det var väldigt, väldigt längesedan vi fick se något av honom på bio. Det mesta han gjort på sistone har släppts direkt på DVD - och knappt det. Han hade sin storhetstid med röjarfilmer som DIE HARD 2 och LONG KISS GOODNIGHT. Den tiden känns väldigt avlägsen, än mer så efter att jag sett hans Herkulesfilm.

Varför går den här upp på bio i Sverige?

Och vad i helvete tänkte de på när de gjorde den här filmen?
Scott Adkins, en av mina favorit-actionskådisar, är den onde kung Amfitryon. Att han är ond märks främst på att han har skägg och vrålar. I början av filmen får vi veta att han har äktenskapsproblem och frugan letar upp Zeus fruga Hera, och i en synnerligen bisarr och fånig scen ligger hon i sin säng och blir påsatt i slowmotion av den osynliga Zeus. Hon har nämligen gått med på att bära hans barn. Hon föder Herkules, som dock går under annat namn.

Tjugo år förflyter, Herkules får ihop det med kalaskexet Hebe (Gaia Weiss), men hon ska giftas bort med Herkules onde halvbror. Amfitryon tillfångatar Herkules, som tvingas fara runt som gladiator, innan han samlar en armé för att störta den onde kungen.

Större delen av den här filmen satt jag och undrade vad fan det var jag tittade på. Bitvis är det hyfsat snyggt och pampigt; stora arméer tågar över broar och grejor. 3D:n - filmen är förstås i 3D - är betydligt bättre än väntat. Ett par fajter är rätt bra, i synnerhet den - SPOILER!!! - avslutande duellen mellan Herkules och Amfitryon.
... Men i övrigt är detta otroligt lamt och förvirrat. Dialogen är ibland sanlös. Handlingen är svårgreppbar. Till stora delar håller filmen kalkonnivå. Det här är skrattretande dumt. Herkules är ju känd för att ha ihjäl ett lejon - men lejonet i den här filmen är så illa datoranimerat att det ser ut som något slags parodi. Jag skrattade högt.

Att det ska vara så svårt att göra en Herkulesfilm? Jag menar, hur svårt kan det vara? POMPEII är ett mästerverk och en filmklassiker jämfört med THE LEGEND OF HERCULES.

... Och som den besserwisser jag är måste jag skjuta in att eftersom filmen utspelar sig i Grekland och alla har grekiska namn, borde ju vår hjälte heta Herakles. Herkules var romarnas namn på honom. Men det är väl så att rätt få vet vem Herakles var.

Det är synd att Scott Adkins slösas bort i sådana här filmer. Vill ni se honom sparka röv ordentligt, kolla in NINJA och NINJA: SHADOW OF A TEAR. Två B-filmer som levererar på actionfronten.







(Biopremiär 9/5)

onsdag 5 mars 2014

Bio: 300: Rise of an Empire

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har säkert sagt det förr, men få personer har betytt lika mycket som- och inspirerat mig mer än Frank Miller när jag växte upp. Framför allt när det gäller serieskapande - förstås. Nu är det dock väldigt längesedan jag läste något nytt av Miller. Jag har nog inte läst någonting alls av det han producerat på 2000-talet. Det mesta har dock fått rätt dålig kritik, det har känts ganska ointressant, och Miller själv har gjort sig mer känd för en rad klumpiga uttalanden. Han har väl förvisso alltid varit lite tveksam politiskt sett, men nu har han klampat omkring som en elefant inne på Cervera. Men be mig inte att redogöra för vad han har sagt, för det minns jag ärligt talat inte.

Zack Snyders 300, efter Frank Millers seriealbum, kom 2006 och blev en enorm succé, framför allt i USA. Den blev även anklagad för att att vara fascistoid. Själv tyckte jag mest att den var skojig. Ultravåld och homoerotik. Barbröstade muskelknuttar stod på klippor och vrålade. Hur festligt som helst.

300 var dessutom den första, eller åtminstone en av de första, av alla dessa mytologiska actionfilmer i vilka i princip alla miljöer är datoranimerade. Ett annat exempel är IMMORTALS. Även människorna har en tendens att se datoranimerade ut i dessa filmer.
Den här gången är det Noam Murro som har regisserat, och 300: RISE OF AN EMPIRE bygger på Millers serie "Xerxes". Vilket är intressant. Efter tre år har Miller nämligen bara avslutat två av de planerade fem delarna. Filmen har alltså biopremiär långt, långt innan serien färdigställts.

Nästan alla manliga rollfigurer dog i 300 - de var ju 300 spartaner som strök med - men Lena Headey återvänder från förra filmen. Hon spelar ånyo drottning Gorgo och stående med svärd i hand på ett krigsskepp agerar hon filmens berättarröst. Och hennes exposition går verkligen överstyr i början av filmen. Oj, vad hon babblar och förklarar. Hon lyckas nog få det hela att framstå som mer komplicerat än det är.

Även Rodrigo Santoro är tillbaka som människoguden Xerxes; persernas ledare och en figur som fick mycket kritik när förra filmen kom. Så där ser ju inte perser ut! tyckte folk och anklagade Miller och Snyder för rasism. Njä, sådär ser väl inte perser ut, men detta är ju allt annat än ett realistisk, historiskt korrekt drama - och mexikanen Santoro ser onekligen ut som en mystisk, mytisk, utomjordisk varelse. Vid sin sida har han de argsinta Artemisia (Eva Green), blodtörstig som få. Den person som visar sig vara något av filmens hjälte - eller "hjälte" - är general Themistokles (hopplöst namn!), som görs av TV-skådisen Sullivan Stapleton. Han är barbröstad och har skägg - precis som alla andra karlar i filmen. Han saknar även personlighet och är väldigt trist.
... Och trist, det är även den här filmen. 300: RISE OF AN EMPIRE är gjord i samma stil som föregångaren - och nu kan vi det här. Det ser bara artificiellt ut, allting ser ut att utspela sig på en enorm teaterscen. Det är för mörkt, för softat, för airbrushliknande - och jag har svårt att engagera mig. Alla rollfigurer och alla scener är likartade. Detta gäller framför allt stridsscenerna - och dessa är oräkneliga. Murro har gjort en riktigt fläskig splatterfilm; det datoranimerade blodet hinkas ut i parti och minut - dessutom i 3D. Det känns som om folk slåss, fäktas och kastar spjut på varandra oavbrutet i den här berättelsen om den persiska flottans enorma invasionsstyrkor på väg mot Grekland. Themistokles och hans män spjärnar emot. Det är väl vad det här handlar om. Jag började ganska snart att gäspa. Jag menar - jag gillar actionfilmer, jag gillar splatter, men det måste ju varieras. Här ser allting mer eller mindre likadant ut. Jag reagerade dock på vissa soldaters märkliga stridstekniker. Jag menar, om fienden kommer simmande mot båten du står på, är det då smart att ta ett spjut och hoppa ut på simmarna?
Men här finns en scen som sticker ut. Ja, en scen som verkligen sticker ut. För äntligen får vi se en sexscen i 3D! Förvisso inte så detaljerad, men ändå. Themistokles och hans fiende Artemisia går loss på varandra så att det ryker om det. Eva Green har ett rätt märkligt utseende; hårt och lite onda ögon, men hon har - som de sa i det gamla Grekland - schyssta rattar. Speciellt i 3D. Sedan börjar Themistokle och Artemisia att fäktas och försöker döda varandra och hon säger "You fight harder than you fuck!".

Denna scen räddar dock inte filmen. Det är möjligt att jag skulle uppskatta det här mer om jag inte sett andra filmer gjorda i denna stil; om jag vore tonåring och inte sett enorma mängder svärdsvingaraction. Men nu har jag det. 300: RISE OF AN EMPIRE är själlös, tjatig och tradig.
Men det ser onekligen komiskt ut med alla dessa barbröstade muskelknuttar uppradade bredvid varandra.








(Biopremiär 7/3)

tisdag 15 juni 2010

En film jag länge velat se #16

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD (1961)

Avdelningen Svära i kyrkan:

Mario Bava var en av de främsta italienska genrefilmregissörerna, en uppburen man det skrivits flera tjocka böcker om trots en relativt blygsam produktion. Bavas filmer har alla en sak gemensamt - de är oerhört snygga. Fantastiskt vackra - om man nu inte ser dem i fullscreen på sliten VHS från 1980, förstås.

Men filmerna har även en annan sak gemensamt. Och nu kommer jag att svära i kyrkan: många av Mario Bavas filmer är lite småtråkiga. Vågar jag skriva det? För sent. Redan gjort.

Det finns fortfarande en handfull Bavafilmer jag inte har sett. En av dem är svärd & sandal-rafflet HERCULES IN THE HAUNTED WORLD, även känd som HERCULES IN THE CENTER OF THE WORLD med Reg Park och Christopher Lee; en film jag läst mycket gott om och som ibland klassas som skräckfilm. Men nu har jag klämt den, i en flådig, färgsprakande widescreenversion.

Innan spaghettiwesterns var det peplum - svärd & sandal-film - som gällde i Italien. När Steve Reeves 1959 för första gången dök upp som Herkules sattes bollen i rullning. Det pumpades ut drivor av filmer om antika muskelberg. Hercules, Son of Hercules, Maciste (som ofta fick heta Hercules utanför Italien), Atlas, Ursus, fan och hans moster. Den ena filmen pampigare än den andra, trots vad jag antar relativt blygsamma budgetar i de flesta fallen. Det intressanta med italienare är ju att de har rätt svårt att göra fula filmer, och dessutom har de en massa antika byggnader och ruiner som liksom bara står där - en väldig massa gratiskulisser.

Jag har aldrig intresserat mig speciellt mycket för peplum, men under det senaste året har jag börjat klämma en del. De är rätt fascinerande - en massa snygga, halvnakna brudar blandat med rejäl homoerotik.

Handlingen i HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är hur förvirrad som helst. Jag hängde inte med det minsta. Herkules (Reg Park, alltså) och hans blonde, brudjagande polare Thesius, återvänder hem. Genast blir de attackerade av lönnmördare. Dessa får på nöten.

Herkules' kärleksintresse Daianara har visst blivit knäpp i bollen och känner inte igen honom. Christopher Lee är den slemme kung Lico, som låtsas vara Daianaras brydde farbror. Det är bara det att Lico tänker offra Daianara för att få evigt liv. Han föreslår att Herkules ber oraklet Medea om hjälp.

Detta fruntimmer - som visar sig vara en sexig brutta med vit ansiktsmask - säger åt Herkules att han måste bege sig till dödsriket Hades och knycka Glömskans Sten, ty då kommer Daianara att få minnet tillbaka och allt blir bra igen. Men för att komma in i Hades, måste vår skäggige hjälte först ta sig till ett annat mystiskt land med outtalbart namn och plocka ett gyllene äpple.

Herkules och Thesius får sällskap av en tjock liten comic relief-kille (som självklart inte är rolig), och så seglar de ut på stormiga hav under en blodröd himmel...

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är en makalöst snygg film. Det här är en av de absolut snyggaste filmer jag sett. Visst är studiobyggena uppenbara, men dessa tillför bara en overklig, surrealistisk dimension. Allting badar i blått, rött och grönt. Filmen ser ut som en serietidning i bästa fyrfärgstryck.

Ibland häckar Christopher Lee i en håla där det finns ett gäng likkistor av sten. Locken glider av dessa och något slags zombiespöken - jag vet inte riktigt vad de ska vara, demoner kanske? - reser sig ur kistorna. Under filmens sista minuter måste Herkules kämpa mot dessa svävande demoner i vad som kan vara den vackraste slutstriden någonson. Direkt därefter tampas Herkules med Christopher Lee, vars dolk visar sig vara en skeletthand när man ser den i närbild. På vägen dit har vi även fått se ett festligt stenmonster, folk som sjunker ner i lava, och ett flertal raffiga damer.

...Synd bara att den här filmen inte helt oväntat är aningen småtråkig. Den är inte tråkig så att det stör, man vill ju hela tiden fortsätta att titta, uppslukad av bilderna som man är, men det blir aldrig något större tjoflöjtraffel av det här. Det borde har varit roligare och mer underhållande.

Men självklart ska du se den här filmen ändå, det är svårt att uppbringa en tjusigare film.

Tydligen var Franco Prosperi medregissör, och vem assisterade Bava bakom kameran, om inte allas vår Joe D'Amato, som dock inte omnämns i filmens credits.