Bio: Spider-Man: No Way Home

Foton copyright (c) Sony Pictures

OBS! Det är möjligt att nedanstående text innehåller så kallade spoilers. Jag vet inte. Antagligen är filmens överraskningar välkända för alla utom mig.

När Sam Raimis SPIDER-MAN 3 kom 2007, fick den kritik för att den inte bara var sämre än de tidigare två filmerna, utan även för att den försökte beta av för mycket på en gång, och fläska på med flera superskurkar i en och samma film. Jag såg om SPIDER-MAN 3 häromåret, och så illa är den inte. Jag tittar hellre på den, än på de flesta av senare års Marvel-filmer, som inte kan stava till återhållsamhet. AVENGERS-filmerna får SPIDER-MAN 3 att känns som TURINHÄSTEN. 

Den nya Spindelmannen-filmen; SPIDER-MAN: NO WAY HOME i regi av Jon Watts, är också den en film som får SPIDER-MAN 3 att nästan kännas minimalistisk.

Eftersom mitt intresse för den här typen av film dalat en hel del de senaste åren, hade jag inte läst speciellt mycket om NO WAY HOME innan jag såg den. Inte mer än att den skulle handla om parallella universa; multiverse som de kallar det, och att Alfred Molina skulle återkomma i rollen som dr Octopus. Molina var ju dr Octopus i Sam Raimis SPIDER-MAN 2 (2004), som inte bara är den bästa filmen om Spindelmannen - jag hävdar fortfarande att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Ja, och så hade jag sett en trailer för den här nya filmen.

... Således kom stora delar av handlingen som trevliga överraskningar för mig. I NO WAY HOME försöker man nämligen lösa "problemet" med att det gjorts långfilmer om Spindelmannen i 19 år nu - filmer med olika skådespelare. Lösningen på detta heter multiverse. Om man inte sett alla Spindelmannen-filmer som gjorts under dessa 19 år, eller åtminstone de flesta av dem, lär den nya filmen upplevas som synnerligen förvirrande och obegriplig.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME tar vid där den förra filmen; SPIDER-MAN: FAR FROM HOME, slutade: den spindelmanshatande J Jonah Jameson (JK Simmons, som gjorde rollen i Raimis trilogi, återkommer), som driver sensationskanalen Daily Bugle, avslöjar Spindelmannens hemliga identitet som Peter Parker och utpekar honom som mördare - Spindelmannen påstås ha mördat skurken Mysterio.

Genast vänds Peter Parkers (Tom Holland) liv upp och ner. Alla vet vem han är, han får inte en lugn stund, och även hans närmaste vänner - MJ (Zendaya), Ned  (Jacob Batalon) och faster May (Marisa Tomei) - plockas in av FBI för förhör. De skaffar sig en sanslöst skicklig advokat som hjälper dem - här dyker Matt Murdock upp i ett kort inhopp, den blinde superhjälten Daredevil, alltså, spelad av Charlie Cox från TV-serien.

Peter Parker känner dock att allt måste ställas tillrätta igen, så att allt blir som förr, så han besöker dr Strange (Benedict Cumberbatch) för att försöka få honom att trolla och ha sig, så att folk glömmer bort att Peter är Spindelmannen. Dock klantar den omogne Peter sig medan Strange läser upp sin trollformel, och effekten blir inte vad de förväntat sig: portaler till parallella universa öppnar sig, och in i New York klampar plötsligt dr Octopus, följd av Gröna Trollet från 2002 års SPIDER-MAN (Willem Dafoe), Sandmannen från SPIDER-MAN 3 (Thomas Haden Church), Ödlan från THE AMAZING SPIDER-MAN (Rhys Ifans) och Electro från THE AMAZING SPIDER-MAN 2 (Jamie Foxx).

Peter Parker har lyckas skicka ut dr Strange på villovägar, för att istället försöka lösa problemet med superskurkarna på egen hand. Tillsammans med sina kompisar ska Peter fånga in bovarna - och göra dem snälla med hjälp av uppfinningar. Allt går förstås inte som planerat.

Det dyker upp oväntad hjälp. In från sina olika parallelluniversum kliver Tobey Maguire som Spindelmannen från Raimis filmtrilogi, och Andrew Garfield som Spindelmannen från Marc Webbs två filmer. Vi får tre spindelmän till priset av en! Den 25-årige (fast han ska föreställa 17), den 38-årige och den 46-årige. Jag hoppades att även Nicholas Hammond från TV-serien på 1970-talet skulle dyka up, då hade vi även fått en 71-årig Spindelman. Tyvärr höll han sig hemma.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är alldeles för stökig (om än inte lika stökig som andra Marvelfilmer), och den är alldeles för lång, men samtidigt är den trevlig, sympatisk, ofta rolig, och trots sin längd blir den - till skillnad från övriga Marvelfilmer - aldrig tråkig. En intressant detalj är att filmen lugnar ner sig mot slutet, istället för att brassa på med en halvtimmeslång slutstrid.

Det mest intressanta med NO WAY HOME är dock att vi får tillfälle att jämföra dessa tre olika tolkningar av Peter Parker - deras olika karaktärsdrag framstår tydligt. Tobey Maguire är genomsnäll och lite sorgsen, Andrew Garfield är lite av ett störigt rövhål, medan Tom Holland är pojkaktig och omogen.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är inte lika kul och charmig som den förra filmen; FAR FROM HOME, men jag tycker att den är betydligt bättre än de två senaste Marvelfilmerna jag recenserade; SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS och VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Därför är jag snäll och sätter en fyra i betyg. Den är lite svag.

... Startar de om Spindelmannen på nytt, skulle jag gärna vilja att de gör filmerna så som serien var på 60- och 70-talen. Och MJ ska ha rätt frisyr den här gången!

 

(Biopremiär 15/12)

Netflix: Thunder Force

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en superhjältefilm, ännu en Melissa McCarthy-komedi, och ännu en film som inte håller måttet.

THUNDER FORCE är skriven och regisserad av Ben Falcone, som också har en liten roll i filmen. Han har nu regisserat en rad komedier med Melissa McCarthy. Hur kan detta komma sig?

Jo, Ben Falcone och Melissa McCarthy är gifta med varandra. 

Jag har nog sett några av de här filmerna, men jag vet inte säkert. Med få undantag är alla filmer med McCarthy likadana, hon spelar mer eller mindre alltid samma typ, skämten går ut på att hon är överviktig, klumpig, korkad, högljudd och vulgär. McCarthy kan vara rolig när hon får ett ordentligt manus, men det är sällan hon får ett sådant. 

THUNDER FORCE är en superhjältekomedi. Det hela bygger på en lite märklig idé, som aldrig riktigt utvecklas. På 1980-talet inträffade något slags rymdtjoflöjt, som ledde till att en massa människor på jorden fick superkrafter - men enbart sociopater. Således började det att ränna omkring en massa superskurkar, medan superhjältar lyste med sin frånvaro.

En av dessa superskurkar har ihjäl lilla Emilys föräldrar. Det blir 1988. Emily är en supersmart plugghäst som mobbas i skolan, där hon lär känna den rätt störiga Lydia. Emily och Lydia blir bästisar. Här tyckte jag att det var fantastiskt att den unga Lydia spelas av en tjej som ser ut som-, låter som-, och beter sig precis som Melissa McCarthy. Detta visar sig bero på att den unga Lydia spelas av Vivian Falcone, som är dotter till Ben Falcone och Melissa McCarthy.

En dag blir Emily och Lydia ovänner. Hopp till nutid. Lydia, nu spelad av McCarthy (förstås), är en ensam, högljudd, korkad och vulgär kvinna, som kör gaffeltruck och lyssnar på Van Halen. Hennes skola ska ha återträff, och Lydia hör av sig till Emily, som hon inte träffat sedan 80-talet. 

Emily, som nu spelas av Octavia Spencer, kommer inte till skolfesten. Hon har blivit en framgångsrik och ekonomiskt välställd forskare, som häckar i ett enormt byggnadskomplex, där hon forskar fram ett sätt att bli superhjälte, så att hon kan hämnas mordet på sina föräldrar.

Lydia dyker upp i Emilys forskningskomplex och lämnas ensam i ett rum, och självklart måste hon börja pilla på alla knappar och dra i spakar. Javisst, hon beter sig precis så som inga - eller väldigt få - vuxna människor gör. Hon pillar på allt som ett litet barn. Och så går det som det går. Hon får superkrafer av misstag, och måste därför tränas till superhjälte. Hon har blivit superstark. Emily tar piller som kan göra henne osynlig.

Duon skaffar sig superhjältedräkter, de kallar sig Thunder Force, och de beger sig ut för att stoppa de härjande superskurkarna. Pom Klementieff spelar en av dessa. Bobby Cannavale är en slem politiker som också visar sig vara superskurk. En av skurkarna spelas av Jason Bateman. Han är till hälften krabba - han blev biten i pungen av en radioaktiv krabba när han simmade. Han visar sig vara snäll innerst inte, och han och Lydia blir kära i varandra.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte skrattade alls när jag såg THUNDER FORCE. Jag skrattade allt till ett par gånger, framför allt åt ett par av skurkarna. Och filmen är inte lika olidligt tråkig som flertalet moderna Marvel- och DC-filmer.

... Men det här är inte bra. Det är inte speciellt roligt. Det är slappt, det är lite för slarvigt och ogenomtänkt. Det är lite banalt. Jag kan acceptera en banal handling om det hela är jättekul trots detta - men det är inte jättekul. Melissa McCarthys är mest jobbig och irriterande dum. Octavia Spencers rollfigur är inte rolig alls, och Spencer ger intryck av att inte riktigt vilja vara med i filmen. Melissa Leo är också med i en mindre roll.

Detta är med andra ord ännu en ganska typisk Netflixproduktion.

 

 

 

(Netflixpremiär 9/4)