DVD/Blu-ray/VOD: Från Caligari till Hitler

FRÅN CALIGARI TILL HITLER (Njutafilms)

Jag ska villigt erkänna att jag inte är speciellt bra på att se på stumfilm. Jag kan fascineras av dessa gamla filmer; av pampiga studiobyggen, suggestiva bilder, kreativa specialeffekter - men jag tröttnar snabbt när jag försöker se en hel långfilm. Jag kan inte engagera mig när skådespelarna tar i för kung och fosterland; grimaserar och viftar med armarna.
Rüdiger Suchslands dokumentär FRÅN CALIGARI TILL HITLER handlar om tysk film under Weimarrepubliken 1918-1933. Om filmens uppgång och fall. Nazisterna klev in på scenen, samhället förändrades, de främsta regissörerna flydde till Hollywood.
Det här är en väldigt intressant film och det visas klipp ur mängder av filmer; främst genrefilmer. En del av dessa filmer har jag sett - till exempel DR CALIGARIS KABINETT, NOSFERATU, METROPOLIS och M (Jodå, ett par ljudfilmer hinns med). Många har jag inte sett, eller ens hört talas om. Filmklippen är ofta imponerande - som jag skrev ovan är bilderna suggestiva; ibland är fantasyscenerierna direkt mardrömslika.
Vi får även se snuttar av filmer som visar tyskt vardagsliv från den här tiden. Påfallande moderna filmer; positiva människor som har kul. Det påpekas att dessa filmer liknar Den nya franska vågen - gjorda flera decennier innan fransmännens revolutionerade filmskapandet.
Något som drar ner helhetsintrycket av den här dokumentären, är berättarrösten. Kommentarerna är lite pretentiösa, ibland flummiga. Det blir lite sövande.
En handfull sakkunniga människor dyker upp och uttalar sig, bland andra regissören Volker Schlöndorff. En amerikan uttalar genomgående "Weimar" fel. "Feimar", säger han.

-->

BUFF: Körkarlen (1921)

På barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF visas även en handfull klassiker, varav några stycken är långtifrån barn- eller ens ungdomsfilmer. Som till exempel Victor Sjöströms KÖRKARLEN från 1921. För den filmhistoriskt intresserade är den dock viktig, och den innehåller några scener som fortfarande är effektiva och imponerar - i synnerhet de med körkarlen själv. De för ibland tankarna till de klassiska, spanska Blind Dead-filmerna från 1970-talet. Det är även kul att Stanley Kubrick mer eller mindre kopierade en av scenerna i Sjöströms film till THE SHINING; Jack Nicholson var inte först med att yxa sig igenom en dörr.
Jag tänker faktiskt låta bli att recensera och betygsätta filmen, det känns lite onödigt. Fast jag kan väl nämna att den är aningen i längsta laget och handlingen blir ibland lite förvirrande - beroende på att jag hade svårt att se skillnad på flertalet rollfigurer; berättartekniken är förhållandevis avancerad och hoppar  i kontinuiteten. Jag vet faktiskt inte om jag tidigare har sett hela KÖRKARLEN från början till slut, eller bara valda, långa delar. Jag minns inte.

Däremot kan jag ju berätta lite om visningen på BUFF. De hade en nyrestaurerad 35mm-kopia på plats, men av någon anledning saknade den ljud. Istället visades en DVD med relativt nykomponerad musik av Matti Bye. Det talades varmt om Byes musik under introduktionen av filmen, men den visade sig vara väldigt okänslig. Ofta tog den allt fokus från filmen, det som märktes mest var musiken. Av någon anledning låter dessutom denna musik som judisk folkmusik, som om filmen utspelar sig i ett judiskt ghetto i Polen. Ungefär. Väldigt opassande. Och det är ett farligt gnisslande på fiolerna.
Vi var inte speciellt många på visningen - som hölls klockan bio på morgonen. En handfull vuxna cineaster, några lärare, och ytterligare en handfull ditkommenderade tonåriga skolelever. De sistnämnda verkade lida i 107 minuter. Nej, de var förstås helt fel publik för en film som denna. De satt och pratade och pillade med sina mobiler och vi fick be dem hålla käften ett par gånger. Men ska jag vara ärlig förstår jag dem. Är man inte specialintresserad är det sällan sådär jättenjutbart att titta på stumfilmsdramer. Åtminstone inte när de varar närmare två timmar.

Bio: The Artist

Foton copyright (c) Scanbox

Långt om länge når den fransk-belgiska THE ARTIST Sverige.

Fem Oscars, bland annat för Bästa Film.

Sju BAFTA.

Fyra Critics Choice.

Tre Golden Globes.

... Plus ytterligare 59 priser, bland dem priset för bästa skådespelare i Cannes.

Är filmen värd allt detta; alla priser och allt beröm? Låt mig för en gångs skull dra till med ett rungande JA som svar.

Regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius är tidigare mest känd för sina två filmer om OSS 117; båda släppta på DVD i Sverige under beteckningen AGENT 117 - och båda enorma framgångar i hemlandet Frankrike. Men att Hazanavicius skulle gå vidare med en film som THE ARTIST känns rätt oväntat.

Agent 117 spelades av den franske superstjärnan Jean Dujardin, som även var Lucky Luke i en rätt konstig film, och det är Dujardin som försetts med alla dessa skådispriser för sin huvudroll som the artist. Bérénice Bejo, som Oscarnominerades för den kvinnliga huvudrollen, var även hon med i en av AGENT 117-filmerna, men hennes karriär är längre än jag trodde; jag hade ingen aning om att hon var med i till exempel EN RIDDARES HISTORIA och en väldig massa annat.

Handlingen i THE ARTIST är väldigt enkel, inga krusiduller alls. Det är inte utan att tankarna går till SINGIN' IN THE RAIN när filmen börjar i Hollywood år 1927 och Dujardin är den firade stumfilmsstjärnan George Valentin; ett slags kombination av Douglas Fairbanks och Rudolph Valentino. Efter premiären på Valentins senaste film råkar en av hans fans, den peppiga Peppy Miller (Bejo) trilla genom avspärrningarna och fotograferas när hon pussar Valentin.

George Valentin är stenrik och lever flott, men hans äktenskap är det värre ställt med - hans fru vantrivs, och det gör väl han också. Samtidigt spekulerar pressen i vem den där Peppy är. Peppy åker till Hollywood och söker jobb som statist. Hennes småroller blir större och större - men så meddelar filmbolaget Kinographs ledning och dess regissör (John Goodman) att stumfilmens tid är förbi, nu vill publiken ha talfilm - och publiken har alltid rätt. Och enligt bolaget vill ingen höra George Valentin prata. Stjärnan bara skrattar åt dem, han anser att talfilm bara är en fluga, så han beslutar sig för att skriva, producera och regissera en egen film - en stumfilm.

Peppy Miller blir stor, hyllad, superpopulär stjärna i talfilmer. Valentins film floppar rejält, han blir en arbetslös föredetting och super ner sig (vilket bland annat leder till en scen med kreativa hallucinationer).

Jag satt med ett fånleende genom hela filmen. THE ARTIST är pure movie magic. Det är en film som får mig att förstå varför jag älskar film. Och det är en film för folk som älskar film. Som älskar all film. Och vars hjärtan kanske klappar lite extra åt klassisk Hollywoodfilm.

Att själva berättelsen är lite tunn spelar ingen som helst roll när den berättas så här medryckande och fantastiskt. Till saken hör att THE ARTIST dessutom är en stumfilm! Svartvit, normalformat (det vill säga nästan kvadratisk bild), den sparsamma dialogen framförs med hjälp av textskyltar, Ludovic Bource (AGENT 117 där med) står för ett enastående musikspår, och i och med ljudfilmens intåg leks det lite grann med ljud i framför allt en drömscen.

Men nu är ju inte THE ARTIST en 85 år gammal film, utan från 2011, vilket innebär att den inte bara tekniskt sett är bättre än filmerna från åren runt 1930; skådespelarna är betydligt mer naturliga i sitt agerande, trots vissa grimaser och överdrifter som används för att förklara skeendena. Bland de övriga medverkande ser vi alltid lika pålitlige James Cromwell som Valentins chaufför och butler, gamle favoriten Ed Lauter från DEATH WISH 3 dyker upp som Peppys butler, Penelope Ann Miller gör Valentins fru, medan Caligula själv - Malcolm McDowell - har en minimal roll som en man som söker en statistroll.

Jean Dujardin är verkligen värd sin Oscar - och alla andra priser. Han är fantastisk. Som stumfilmshjälte är han dashing! Han fäktas, han steppar, men han visar även andra sidor. Det är möjligt att Bérénice Bejo redan var en stor stjärna i Frankrike, men hennes insats här är en, som det heter på främmande språk, star making turn. Hon är fullkomligt bedårande. Det här måste vara det största genombrottet för en fransk (om än argentinskfödd) skådespelerska sedan Audrey Tautou i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE.

Men filmens största stjärna torde Uggie vara. Uggie spelar George Valentins hund, som nästan är mer Milou än Milou själv.

Jag har ingen aning om vad den så kallade "vanliga" biopubliken kommer att tycka om THE ARTIST. "Va? Inget ljud? Ingen färg? Vaffan är det här för skit?". Härommånaden såg jag trailern för THE ARTIST i en salong full av medelålders tanter, och deras kommentarer gick mest i stil med "Va e de för nån konstig film?".
THE ARTIST är underhållande från början till slut, den är fascinerande, det är en otroligt snygg film; filmfotot är fantastiskt - som sagt: jag satt där i hundra minuter med ett saligt leende på läpparna.
Det här är en underbar film.

Gillar man inte THE ARTIST måste man allt vara en hjärtlös själ.

(Biopremiär 9/3)

För er som tycker att Piranha 3-D är för modernt