Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg

torsdag 19 maj 2022

DVD/VOD: Bull

BULL (Njutafilms)


Innan jag såg den, trodde jag att BULL skulle vara ännu en av dessa våldsamma, brittiska lågbudgetfilmer, gjorda av unga filmskapare och med okända namn i rollistan (om de inte lyckats anlita Vinnie Jones för två dagar). Nu är BULL förvisso en lågbudgetfilm, förhållandevis, men den är skriven och regisserad av Paul Andrew Williams, som tidigare bland annat gjort den ganska vämjeliga feelgood-filmen EN SÅNG FÖR MARION.

Enligt DVD-omslaget är BULL en thriller. Jag har även sett filmen omnämnas som actionfilm. Men jag tycker nog att det här varken är en thriller eller en actionfilm. BULL är bokstavligt talat en våldsfilm.

Neil Maskell spelar Bull, ett råskinn som efter att ha varit försvunnen i tio år återvänder till sin gråa och skitiga hemstad. Eller by. Det verkar inte bo så många där, och de flesta ger intryck av att vara mer eller mindre kriminella. Bull har återkommit för att hämnas, och för att hitta sin son. I tillbakablickar ser vi hur den kriminelle Bull levde jävel tillsammans med den lokala gangsterligan, ledd av den genomvidrige, totalt hänsynslöse Norm (David Hayman). Någonting hände Bull då, för tio år sedan, vi får upprepade gånger se en brinnande husvagn, och det dröjer till slutet innan vi får veta vad som skett. Återblickarna visas med jämna mellanrum filmen igenom.

Bull hämnas - och det med besked. Han letar upp busarna en i taget, och torterar och mördar dem på de mest sadistiska och bestialiska sätt. Norm får till sin stora förvåning veta att Bull är tillbaka - något han hävdar är omöjligt. Norm börjar att tortera och mörda folk på de mest sadistiska och bestialiska sätt.

Detta är i princip hela handlingen. Det hela leder fram till ett hyfsat oväntat slut, under vilket filmen förvandlas till något slags skräckfilm. Jag skulle kunna jämföra med en annan, på sin tid väldigt populär hämnarfilm, men då spoilar jag slutet på BULL.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka om BULL. Det här är en film som går i den där typiska, brittiska diskbänksrealistiska stilen. Miljöerna är gråa och fula, alla människor ser mer eller mindre glåmiga ut, och jag är tacksam för att filmen är textad, eftersom rollfigurernas dialekt bitvis är så grötig att det inte går att höra vilket språk de talar. Flertalet roller görs av karaktärsskådespelare.

Problemet med filmen är att den inte är spännande eller engagerande. Bull, som är "hjälten", är ett svin. Det spelar ingen roll vad han råkat ut för, han är en rejält osympatisk typ. Det är egentligen bara Norm som är ännu värre. Handlingen går i princip bara från en blodig våldssekvens till nästa.

Samtidigt är BULL ingen dålig film. Den är välgjord och välspelad, och de snaskiga effekterna är övertygande. Sedan kan man tycka vad man vill om upplösningen. 

Jag sätter en trea, mest för att jag inte riktigt vet vad jag ska sätta för betyg på det här. BULL är nog ingen film jag kommer att se om i första taget.




tisdag 10 maj 2022

Netflix: The Takedown

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Den här filmen heter i original LOIN DU PÉRIPH, vilket betyder ungefär "Långt från huvudleden" eller kanske "motorvägen" - en inte alltför lockande svensk titel. Men, istället för att ge filmen en ny, bättre svensk titel, visas den med sin engelska titel THE TAKEDOWN. Då kan man ju dessutom lura tittare som aldrig skulle få för sig att se en fransk film att tro att det är en amerikansk actionfilm.

THE TAKEDOWN är en actionkomedi av Louis Leterrier, som tidigare bland annat gjort de två första TRANSPORTER-filmerna, THE INCREDIBLE HULK, och NOW YOU SEE ME. Denna nya film är ännu ett franskt försök att göra en fläskig film i Hollywoodstil, och den lider av ungefär samma problem som tidigare franska filmer i denna genre.

Det här visar sig vara en uppföljare till ON THE OTHER SIDE OF THE TRACKS från 2012, en film jag inte sett eller ens hört talas om. Omar Sy och Laurent Lafitte spelar poliserna Ousmane Diakité och François Monge. De har tidigare jobbat tillsammans (det skildras nog i den förra filmen), men numera är den handlingskraftige Ousmane en kriminalare som rör sig bland buset, medan François, som är en hal kvinnotjusare i kostym, har en skrivbordstjänst. De två är väldigt olika.

De två stöter på varandra på en järnvägsstation, där man oväntat hittat ett lik - ett halvt lik. Den andra halvan finns i en mindre stad i de franska alperna. Ousmane får i uppdrag att åka till alperna, och François tjatar och tjatar och vill följa med. Det får han inte, men han åker med ändå. 

På plats i alpstaden träffar de Alice (Izïa Higelin), polisen som håller i fallet. Hon är charmig och Ousmane fattar tycke för henne. Spåren leder till ett litet högerextremt parti med terrorplaner.

Omar Sy är en av Frankrikes större filmstjärnor, och han har en viss utstrålning. Den här filmen ser hyfsat påkostad ut, och den har några roliga scener och en del kul repliker. Men, liksom så många andra franska actionfilmer, har den problem med tempot. Berättartempot är ojämnt, ofta känns det som om filmen inte rör sig framåt. Jag kom ibland på mig med att tappa tråden, eftersom filmen konstant pendlar mellan att vara kul och underhållande, och lite småtråkig.

Ett problem är att skurkarna knappt förekommer alls i filmen, vi får bara se dem lite då och då. Den här typen av film kräver tydliga, onda skurkar, som utgör ett hot mot hjältarna - jämför till exempel med skurkarna i DÖDLIGT VAPEN-filmerna, eller i DIE HARD. Större delen av filmen består av att de två hjältarna smågnabbas- eller skämtar med varandra.

Filmens höjdpunkt är antagligen en märklig biljakt med radiobilar inne på en stormarknad, där de säger saker som "Vi kommer ikapp honom vid flingorna!".

THE TAKEDOWN går att titta på utan större problem, men i slutändan är detta bara ännu en lättglömd film.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 6/5)


fredag 22 april 2022

Amazon Prime: The Contractor

Foton copyright (c) Amazon

THE CONTRACTOR är en film från 2007 med Wesley Snipes. Det är också en film från 2013 med Danny Trejo, och en mexikansk film från 2013. Vidare finns det ett helt gäng ännu tidigare filmer som heter THE CONTRACTOR.

Detta ska dock handla om en amerikansk film som hade premiär på Amazon Prime för ett par veckor sedan - att jag inte sett- och recenserat den förrän nu, beror på att jag av någon anledning trodde att det var en TV-serie. THE CONTRACTOR inleds med Amazon Original-loggan, men detta är ingen Amazonproduktion. Filmen spelades in i USA och Rumänien 2019, alltså innan pandemin, och sedan blev det lite strul med filmens rättigheter. Den gick upp på bio i USA (och floppade) samtidigt som den släpptes på VOD.

Regissör är svenskfödde Tarik Saleh, som hade vissa framgångar med THE NILE HILTON INCIDENT. THE CONTRACTOR är betydligt sämre. Det här är en dödbakad actionthriller som inte riktigt vet vad den vill vara. Filmen är mer drama än actionfilm, men den är inte mycket till drama heller. Det här är en rätt lam film.

THE CONTRACTOR inleds ganska märkligt - och väldigt amerikanskt. Jag har svårt att avgöra om det är tänkt som kritik av den amerikanska livsstilen, eller en hyllning till det amerikanska samhället. Vi får se en gudstjänst med en massa militärer närvarande. De applåderar Gud. Det hälsas på stjärnbaneret. Rollfigurerna äter middag och ber bordsbön. Gudstro, patriotism och militärer. För mig som svensk känns sådant här väldigt konstigt och främmande.

Chris Pine spelar James Harper, en elitsoldat som får sparken, eftersom han tagit otillåtna droger för att lindra en knäskada. Han får gå med hedern i behåll, men han kommer inte att få någon pension eller gratis sjukförsäkring - det här är ju Amerika, landet där humanitära självklarheter inte är självklarheter. Således uppstår en kris i James' familj. De har en massa skulder som inte kan betalas. James behöver stålar - snabbt.

James' kompis och vapenbroder Mike (Ben Foster) säger att med James' imponerande CV kommer han inte att ha några problem att anlitas som legosoldat av privata aktörer. Mike tipsar om en skum snubbe som heter Rusty (Kiefer Sutherland), som behöver folk till ett enkelt uppdrag. Två veckor högst, bra betalt.

James tar jobbet och åker till Berlin, där han och hans team ska leta upp en forskare (spelad av Fares Fares), som påstås utveckla ett biologiskt vapen. Självklart går uppdraget fel, forskaren dödas, och folk börjar jaga James.

Handlingen i THE CONTRACTOR är inte speciellt originell - men en film kan ju vara bra ändå, om den levererar spänning, action, humor, drama, och har bra rollfigurer. Problemet är att Tarik Salehs film inte levererar någonting alls. Tempot är lågt, actionscenerna är få och inte märkvärdiga, filmmusiken är tråkig och sövande. Eddie Marsan dyker upp i en liten roll. 

Hyfsat filmfoto, några bra skådisar, men THE CONTRACTOR är alldeles för trist och slätstruken. Jag förstår att få ville se den på bio.


 

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 4/4)


torsdag 21 april 2022

Netflix: Choose or Die

Foton copyright (c) Netflix

Jag har varit bortrest över påsken, och har därför halkat efter lite i recenserandet, men här har vi ännu en Netflixpremiär, denna gång på en brittisk skräckfilm.

Jag hade vissa förhoppningar på CHOOSE OR DIE, som är Toby Meakins' långfilmsdebut som regissör. Dels för att det alltså är en brittisk produktion, dels för att Eddie Marsan är med. Dessutom lät storyn lite halvintressant. Tyvärr visade filmen sig vara riktigt dum och kass.

CHOOSE OR DIE är en schizofren film. Jag satt en bra stund och undrade var det är meningen att filmen ska utspela sig. Det här är en film som låtsas vara amerikansk. Med undantag för Robert Englund, som bara medverkar med sin röst, är - tror jag - samtliga skådespelare från England, men de spelar amerikaner. Filmen är inspelad i London, i riktigt ruffiga områden, och när det mot slutet dyker upp en bil, står det New York på registreringsskylten, så jag antar att filmen ska utspela sig där. Nämnda bil kör på en stor ödetomt, där den kan köra på höger sida av vägen utan problem. Just det, det dyker även upp en amerikansk polisbil i början, den är parkerad utanför en brottsplats.  

Meakins' film handlar om ett datorspel från 1984 - "Curs>r", heter det. Det här spelet är besatt av övernaturlig ondska - spelar man det kommer andra att skadas eller dödas, och eventuellt dödas man även själv. Hur det nu var. Spelet inleds med att Robert Englund, i rollen som sig själv, läser upp en introduktion. 

Eddie Marsan spelar Hal, en man som är besatt av 1980-talet. Han har kommit över det gamla spelet och råkar aktivera det - och ondskan i spelet. Det dröjer inte många minuter innan Hals fru tar fram en förskärare och skär av tungan på sin och Hals son. Därefter försvinner Hal ur handlingen, för att inte återkomma förrän på slutet.

Filmens huvudpersoner är den unga tjejen Kayla (Iola Evans) och hennes kompis Isaac (Asa Butterfield). Isaac är en hacker, och även han besatt av populärkultur från 80-talet, och när de kommer över "Curs>r"blir han extatisk. Självklart går allt snart åt helvete, när personer i deras närhet plötsligt dör på bisarra sätt. Kayla och Isaac förstår att det är övernaturligheter på gång, och de försöker lösa hemligheten bakom spelet. Vem har tillverkat det? Varför?

CHOOSE OR DIE känns lite grann som en splatterversion av JUMANJI-filmerna; de senaste med Dwayne Johnson, men framför allt känns det som om filmen bygger på ett kasserat manus av Wes Craven. De olika olyckorna, morden och mardrömsscenerierna skulle kunna vara hämtade ur TERROR PÅ ELM STREET (som ju Robert Englund gjorde huvudrollen i). Främst påminner filmen om SHOCKER, Cravens osedvanligt misslyckade film som av någon obegriplig anledning totalförbjöds i Sverige. SHOCKER har en bra låt under förtexterna, men det är allt.

Handlingen i CHOOSE OR DIE känns inte riktigt genomtänkt, det står inte helt klart hur det där spelet fungerar. När jag såg filmen accepterade jag inte det som skedde, det var för mycket och för överdrivet, vilket innebar att eventuell spänning och skräckstämning försvann. Det var för dumt, helt enkelt - man måste kunna köpa det övernaturliga. Rollfigurerna är lite halvbakade och inte alltför sympatiska.

Jag förstår inte varför det hela ska utspela sig i USA. Det här ser ut som en engelsk film, det ser ut som ruffiga kvarter i England, och det är lite störande att de medverkande låtsas vara amerikaner. Kanske hade filmen funkat bättre om den utspelat sig i London.

Nej, vet ni vad, det här var för dåligt.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/4)


måndag 11 april 2022

Amazon Prime: All the Old Knives

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär på en Amazon-produktion.

Ett berättargrepp jag är heligt trött på, är uppbruten kronologi. Detta grepp kändes lite fräscht för 25-30 år sedan, men snart blev det ganska irriterande, eftersom det sällan fyller någon större funktion. Uppbruten kronologi brukar oftast bara leda till förvirring, och i värsta fall till att vissa överraskningsmoment förtas, eftersom vi redan sett till exempel slutet i början av filmen.

ALL THE OLD KNIVES är en amerikansk spionthriller i regi av dansken Janus Metz, som gjorde den svenska filmen BORG - alltså den om Björn Borg. På pappret lät den här filmen lovande. Ja, inte på pappret, direkt, men väl i Amazon Primes app, där det finns ett kort innehållsreferat. En thriller med Chris Pine, Thandiwe Newton, Jonathan Pryce och Laurence Fishburne lät inte så dumt.

Filmen, som bygger på en roman, börjar också lovande. En flygkapning på en flygplats i Österrike år 2012 går åt helvete, och alla ombord dör. Någon agent kan ha försett terroristerna med information. Åtta år senare åker CIA-agenten Henry Pelham (Pine) till Carmel-by-the-Sea, där han ska möta CIA-agenten Celia Harrison (Newton), som var med i Österrike, och som Pelham hade en kärlelsrelation med. 

De två träffas på en restaurang, där de äter och dricker vin, medan Pelham förhör Harrison. Där sitter de kvar resten av filmen och pratar, medan vi i flashbacks får se vad som hände tolv år tidigare. Dessa flashbacks visas inte i ordning. Alldeles för ofta för vi bara se extrema närbilder på ansikten, och då är det omöjligt att veta om det är nutid eller dåtid. Jonathan Pryce spelar en agent som beter sig som om det är han som var mullvaden. Laurence Fishburne gör en CIA-chef.

Estetiskt ser filmen ut som ett avsnitt av en engelsk TV-deckare. De engelska skådisarna spelar amerikaner. Tempot är otroligt långsamt. Här finns inget tempo alls. Filmmusiken är usel, den består enbart av stråkar som framför en tjock, trist ljudmatta som ligger över alla scener. Filmen innehåller ingen som helst spänning eller dramatik. Slutet bjuder på en twist, men ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är.

Betyget nedan är nog i snällaste laget. Jag sätter det för att de medverkande skådespelarna gör bra ifrån sig. Men - ALL THE OLD KNIVES är bara tråkig. Det känns som om den varar fjorton timmar. Detta är en tålamodsprövande film.

... Men det var väl enkelt under pandemin att göra en film om ett fåtal rollfigurer som sitter och pratar.


 




(Amazon Prime-premiär 8/4)


söndag 10 april 2022

Netflix: Yaksha: Ruthless Operations

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en sydkoreansk film.

För ett par decennier sedan såg jag en farlig massa koreanska filmer, mest actionfilmer, och det släpptes en hel del på DVD även i Sverige. De koreanska actionfilmerna skilde sig en aning från de japanska filmerna, och de från Hongkong, som släpptes samtidigt. Filmerna från Korea kändes mer västerländska, på flera sätt. Jag nämnde detta för en koreansk tjej som jobbade på något filmbolag, och hon höll med.

Det släpps fortfarande en och annan koreansk film eller TV-serie här i väst, men den där stora floden för drygt tjugo år sedan ebbade snabbt ut. Själv har jag nog glömt bort större delen av de filmer jag såg.

YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS, i regi av Hyeon Na, är en actionthriller om spioner. Efter en prolog som utspelar sig i Hongkong, flyttas handlingen till Sydkorea, för att därefter fortsätta i den spionfyllda staden Shenyang i nordöstra Kina. Kang-in (Sol Kyung-gu) heter en stenhård koreansk agent som leder ett black ops-team i Shenyang. Han har försetts med smeknamnet Yaksha, vilket är namnet på en människoätande ande, och han skjuter först och frågar sedan. Alla i hans team skjuter först och frågar sedan, känns det som. De är ruthless.

Det verkar som om det finns en mullvad, en läcka, i Kang-ins team. Den koreanska underrättelseorganisationen NIS skickar åklagaren Han Ji-hoon (Park Hae-soo) till Shenyang för att kolla upp detta. Ji-hoon är Kang-ins diametrala motsats - Ji-hoon är vänlig och obeväpnad.

Ska jag vara helt ärlig, så tappade jag tråden ganska tidigt när jag såg den här filmen. YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS är alldeles för lång och alldeles för pratig. Det är väldigt mycket exposition i dialogen. Det figurerar spioner till höger och vänster.

Filmen har några hyfsat bra actionsekvenser och huvudrollsinnehavarna är bra - Sol Kyung-gu känns igen från en rad koreanska actionfilmer. Filmfotot är mestadels glassigt, de neonindränkta städerna blänker i nattens mörker - dock har skådespelarna ibland en tendens att bli lätt gröna i ansiktet, som om detta vore ett drama om sjösjuka spioner.

Jag blev lite besviken på den här filmen, jag tycker den är lite för tråkig för sitt eget bästa. När jag tänker efter, tyckte jag nog ofta så om de koreanska filmer jag såg för tjugo år sedan. De var alla en liten aning för långa, precis tillräckligt för att de skulle kännas lite sega. Ungefär som nästan alla filmer med Terence Hill och Bud Spencer - i dessa är nästan varje enskild scen lite för lång.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 8/4)


lördag 9 april 2022

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Death on the Nile

DEATH ON THE NILE (Disney)


Avdelningen för titelförvirring: när den här filmen gick på bio hette den DÖDEN PÅ NILEN. Vad den heter på Disney+ vet jag inte, eftersom jag inte har den tjänsten, men på DVD och Blu-ray har filmen fått behålla sin engelska originaltitel. Jag såg den på Blu-ray.

Juldagen 1983 såg jag John Guillermins film DÖDEN PÅ NILEN från 1978, byggd på Agatha Christies roman, på TV. Jag har inte sett den sedan dess, och jag mindes inte vem som mördades och vem mördaren var - men, jag kom ihåg hur mordet utfördes. Jag minns att jag tyckte att det var långsökt och omöjligt att utföra. Filmen i sig tyckte jag var trevlig, den hade ett fantastiskt skådespelaruppbåd, och Peter Ustinov som Hercule Poirot.

2017 hade Kenneth Branaghs MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, med Branagh själv som Poirot, premiär. En film vars första hälft var utmärkt, men som märkligt nog blev tråkigare och mindre intressant efter själva mordet knappt halvvägs in. Filmen visades på 70mm på utvalda biografer, och den fick nästan mer uppmärksamhet för detta, än för innehållet. Den filmen slutade med att Hercule Poirot skickas till Nilen för att lösa ett nytt fall.

... Och här har vi alltså Kenneth Branaghs DÖDEN PÅ NILEN, delvis inspelad i Egypten och Marocko. Liksom i den förra filmen, kryllar det av kända skådespelare. Gal Gadot, Annette Bening, Dawn French, Jennifer Saunders, Russell Brand, och en massa andra. Armie Hammer har en stor och viktig roll, den här filmen spelades in innan Hammers karriär rasade ihop efter en rad bisarra händelser, och han blev persona non grata.

Alla dessa personer, samt Hercule Poirot, befinner sig alltså på Nilen. Närmare bestämt ombord på en lyxig båt. Det uppstår intriger - Gal Gadot spelar en svinrik kvinna, Linnet, som gift sig med sin kompis Jacquelines (Emma Mackey) pojkvän Simon (Hammer). Jacqueline är också ombord på båten, hon går omkring och hatar Linnet. Fler kärleksintriger förekommer: rollfiguren Bouc (Tom Bateman) återkommer från MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, han har ett hemligt förhållande med en annan av passagerarna.

Men hur står det till med den utlovade döden? Det dröjer en timme och fem minuter innan det första mordet sker - ytterligare mord följer. Filmen varar två timmar och sju minuter, så vi får alltså vänta mer än halva filmen. Eftersom jag alltså kom ihåg hur mordet gick till, visste jag vem som låg bakom när mordet väl skedde. Huruvida man gjort några större förändringar mot boken och den tidigare filmatiseringen vet jag inte - med undantag för en svartvit prolog som utspelar sig under första världskriget. I denna prolog får vi förklaringen till varför Poirot har sin stora mustasch, och detta är påhittat av manusförfattaren Michael Green.

DÖDEN PÅ NILEN är grann att titta på, här finns flera maffiga vyer, och den är säkert ännu maffigare på en stor bioduk. Dock är filmen i sig rätt ljummen. De medverkande skådespelarna må vara kända, men de är inte så där jättekul. Gal Gadot har jag alltid tyckt är tradig. Någon större spänning uppstår aldrig - fast det kan bero på att jag visste vem mördaren var. Någon humor finns här knappt alls, trots att både French och Saunders medverkar. Jag minns MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN som bättre, men framför allt minns jag versionerna från 1970-talet av dessa två deckare som bättre.

Bland extramaterialet hittar vi intervjuer med filmskapare och skådisar, samt barnbarn och barnbarnsbarn till Agatha Christie.


 


söndag 3 april 2022

Netflix: The Bubble

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en amerikansk komedi av Judd Apatow, inspelad i England.

THE BUBBLE spelades in under pandemin - och handlar om pandemin. I den här filmen är världens populäraste actionfilmserie något som heter CLIFF BEASTS - det finns fem filmer, och nu ska det göras en sjätte del. Eftersom det alltså är mitt i pandemin, ska filmen spelas in i en så kallad bubbla - en helt Covid-fri omgivning. Därför skickas filmteam och skådisar till ett enormt gods på landet i England. Där ska alla först sitta i karantän på sina rum ett par veckor, tills det är helt säkert att ingen är positiv.

... Och sedan spelas filmen in, till större delen framför green screens. Ingenting går som det ska, problem uppstår hela tiden, skådespelarna råkar i luven med varandra och med regissör och producenter, någon visar sig plötsligt vara positiv, och alla får sitta i karantän igen, vakter kallas in för att se till att alla följer restriktionerna, och skådespelarna vill hoppa av och lämna inspelningen, de tycker att livet på godset är miserabelt. Scener ur filmen som spelas in - filmen i filmen - visas då och då, och det ser förstås fånigt ut, vilket är medvetet.

En lång rad kända namn medverkar i THE BUBBLE: Karen Gillan, Leslie Mann, Pedro Pascal, David Duchovny, Kate McKinnon, John Cena och John Lithgow, Daisy Ridley skymtar några sekunder, Beck och James McAvoy dyker upp som sig själva. Iris Apatow, dotter till Judd Apatow och Leslie Mann, spelar en TikTok-stjärna som fått en roll i filmen enbart för att hon har miljoner följare. Galen Hopper, dotter till Dennis Hopper, spelar en kuf, detta är hennes skådespelardebut. Ytterligare en massa människor medverkar utöver de jag nämnt.

Denna satir innehåller onekligen några roliga scener - men! THE BUBBLE känns som en kortfilm på tjugo minuter som dragits ut till över två timmar. Idén håller inte för den rejält tilltagna speltiden. Filmen känns mest som en väldigt lång rad sketcher staplade på varandra, och för det mesta går det på tomgång. Kanske hade det hela funkat bättre som en TV-serie i korta avsnitt.

Vidare känns THE BUBBLE som en två timmar lång reklamfilm för TikTok, det pratas mycket om TikTok, det visas klipp från TikTok, och loggan förekommer med jämna mellanrum. Iris Apatows rollfigur är känd för att dansa i sina TikTok-videor, och därför får vi ett par dansscener i den här filmen, där alla de medverkande dansar och tokar sig. När Beck dyker upp framför han en låt. Allt det här innebär förstås att speltiden blir längre.

Men som sagt: några scener är roliga. Jag gissar att de hade roligt när THE BUBBLE spelades in, troligen roligare än det är att titta på den färdiga filmen. Jag har dock sett en del Covid-projekt som är betydligt sämre än THE BUBBLE.



 

 

 

 

Netflixpremiär 1/4


lördag 26 mars 2022

Amazon Prime: Master

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazonpremiär på en Amazonproduktion. Amazon är märkligt nog ibland lite dåliga på att marknadsföra sina egna filmer; de gjorde mycket reklam för DEEP WATER, som hade premiär samtidigt, men jag har inte sett någon reklam alls för MASTER - jag upptäckte filmen av den slump. Den finns inte ens med på Amazon Prime Videos pressida. 

MASTER är en skräckfilm av Mariama Diallo, och den visade sig vara bättre än jag förväntade mig. Jag har några invändningar jag återkommer till längre ner.

Filmens två huvudroller görs av Regina Hall och Zoe Renee. Jag har nog bara sett Regina Hall i komedier - hon är ju bland mycket annat med i SCARY MOVIE-filmerna. Därför hade jag till en början lite svårt att placera henne, här gör hon en seriös, "allvarlig" roll. Hall spelar Gail Bishop, som anländer till en skola, där hon är ny master. Detta översätts med skolmästare - en titel som i Sverige inte förekommit sedan 1800-talet. Exakt vad en master är vet jag inte, men Gail verkar vara något slags rektor. 

Gail flyttar in i ett stort hus på skolans tomt, och märkligheter sker redan på en gång, när hon inte kan låsa upp ytterdörren, som sedan plötsligt öppnas av sig själv.

Zoe Renee spelar den nya eleven Jasmine, som anländer samtidigt som Gail. Jasmine tilldelas ett rum på skolan - ett rum som påstås vara hemsökt. En tidigare elev har dött i det rummet. På skolans område ska även en kvinna som anklagades för att vara häxa ha avrättats på 1600-talet.

Den anrika gamla skolan har inlett en ny satsning på mångfald och inkludering. Till saken hör att både Gail och Jasmine är svarta, liksom en tredje rollfigur; lärarinnan Liv (Amber Gray), som beter sig rätt märkligt. I övrigt är antalet svarta på skolan litet.

Både Gail och Jasmine upplever mystiska, övernaturliga saker, men framför allt känns det som om skolan genomsyras av ingrodd rasism.

Problemet med MASTER är att den är alldeles för övertydlig. Det är fullkomligt omöjligt att missa filmens budskap, vi får det skrivet på näsan. Det kan bli lite irriterande, budskapet kommer i första hand, ungefär som i ett proggigt barnprogram på 70-talet.

... Vilket är lite synd, eftersom Diallos film faktiskt innehåller några genuint kusliga scener, som för tankarna till skräckfilmer från 70-talet. Berättartempot är återhållsamt på ett effektivt sätt, och filmen blir ibland mardrömslik. Filmfotot är bra, historien utspelar sig i december, vilket ökar stämningen. Även skådespelarna gör bra ifrån sig. Pluspoäng för likmaskar som krälar ut ur en tavla.

Slutet är inte helt tillfredsställande, men MASTER är ändå bättre än mycket annat som får premiär direkt på olika streamingtjänster. Rent allmänt brukar Amazons produktioner vara bättre än det som Netflix klämmer ur sig.

Den svenska översättningen känns ibland lite för snäll, som om översättaren inte vågar skriva det som faktiskt sägs i dialogen sägs. I en scen undrar Liv om Gail känner sig som en house nigger. Detta översätts med "fjäskare", vilket inte är helt fel, men det saknas ett antal nyanser. I en annan scen pratar Jasmine och en vit tjej om en uppsats, och tjejen säger att hon skrev om indians - vilket översätts med "ursprungsamerikaner". Det här är en film om rasism, och då funkar det inte med en politiskt korrekt översättning.


 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 18/3)


söndag 20 mars 2022

Netflix: Windfall

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en film som känns som ett Covid-projekt: fyra skådespelare, en spelplats.

Det här är en film av Charlie McDowell, som verkar vara ett namn man ska känna till - men jag har aldrig hört talas honom. Han är ung, han har inte gjort så mycket, och det mesta han gjort är avsnitt av TV-serier. McDowell har även skrivit manus tillsammans med några andra, en av dessa andra är Jason Segel, som även är en av filmens skådespelare. Segel är dessutom en av producenterna; flera av skådisarna har varit med och producerat.

WINDFALL betyder fallfrukt. Det här är något slags thriller, och det hela börjar onekligen rätt bra. Jason Segel spelar en namnlös man som brutit sig in i en ödsligt belägen lyxvilla, vilken tillhör en namnlös miljardär, spelad av Jesse Plemons. Segel går omkring i villan, han dricker juice, han pinkar i duschen, och tar igen sig i en stol. Just som han ska gå därifrån, får han för sig att han även ska stjäla lite grejor.

Medan Segel rotar igen gömmorna, anländer Plemons till villan tillsammans med sin namnlösa fru, spelad av Lily Collins. De hittar Segel, och genast uppstår problem. Den lite tafatte Segel vill ha mer pengar och Plemons säger att han kan fixa fram mer - om nu Segel orkar bära en väska med så mycket pengar i kontanter. Plemons ringer och ordnar så att pengarna ska levereras till huset - men det kommer att ta mer än ett dygn. Således måste de här tre - inbrottstjuven och hans fångar - fördriva tiden. De tittar på John Landis' TRE AMIGOS, men mest pratar de. Segel klagar på Plemons och rikemansfolk. Plemons klagar på Segel. En trädgårdsmästare (Omar Leyva) dyker oväntat upp och ställer till det. Det hela leder fram till ett aningen oväntat slut. Eller, nä, jag vet inte, det är kanske inte så oväntat.

WINDFALL är inte en rak thriller - det här är mest ett drama. Och det finns drag av komedi - en hel del repliker och situationer är roliga. Men filmen känns efter ett tag fruktansvärt seg. Den handlar alltså om tre personer som till större delen fördriver tiden - och det känns som om även regissör och skådespelare fördriver tiden. Speltiden på 92 minuter känns längre än den är. Filmen blir alldeles för tråkig för sitt eget bästa. Lite synd, för det här kunde blivit bättre, idén är inte dum. Jag kan tänka mig att en del gillar det här. Det händer inte så mycket, så det går säkert att laga Janssons frestelse medan man tittar.

Filmfotot är förresten rätt snyggt.




 

 

(Netflixpremiär 18/3)


lördag 19 mars 2022

Amazon Prime: Deep Water

Foton copyright (c) Amazon Prime Video

Adrian Lyne. Kommer ni ihåg honom? En engelsman som nästan är synonym med 80-talet. Det var han som gjorde FLASHDANCE, 9½ VECKA och FARLIG FÖRBINDELSE. Lyne fyllde nyligen 81, och efter att inte regisserat sedan 2002, då filmen UNFAITHFUL kom, återvänder han nu med en ny film. I Europa är DEEP WATER en Amazon Original-film, men i USA visas den på streamingtjänsten Hulu.

Den lät först inte så där jättelockande, den här filmen. En generisk titel - DEEP WATER är en titel som använts oräkneliga gånger tidigare - och Ben Affleck i huvudrollen. Men, den här filmen bygger på en roman av Patricia Highsmith; den kom 1957 och är en av hennes mindre kända böcker. Genast blev Lynes film mer intressant.

DEEP WATER är en erotisk thriller. Den utspelar sig i nutid, och det är en film noir i ordets rätta bemärkelse. Det är en film med ett vuxet anslag, den är besatt av sex, och den har genomgående en mörk, olycksbådande stämning. Det här hade kunnat vara en svartvit thriller från 50-talet. Med undantag för de många sex- och nakenscenerna.

Ben Affleck och Ana de Armas spelar det gifta paret Vic och Melinda. De är två märkliga människor, och deras förhållande är ännu märkligare. Det finns enorma sprickor i äktenskapet, men för att hålla ihop den lilla familjen - paret har en liten dotter - låter Vic sin fru träffa- och ligga med andra män. Vic älskar Melinda, och trots konstanta bråk, verkar hon älska honom också.

En av Melindas älskare har försvunnit, och Vic brukar skämta om att han mördat honom. När en andra älskare hittas drunknad i en swimmingpool under en fest, börjar både vänner och polis tro att Vic faktiskt mördat killen. En privatdeckare kopplas in för att kolla upp Vic. Handlingen utvecklas till att bli rätt bisarr, och slutet, som understryker att paret älskar varandra, är både väntat och oväntat.  

Liksom Adrian Lynes tidigare filmer, är DEEP WATER en snygg film. Den är lite gammaldags i det att berättartempot är en aning återhållsamt och behagligt, som Lynes filmer på 80-talet. Här finns flera udda detaljer - som att Vic samlar på sniglar, han har ett speciellt rum där han föder upp- och förvarar sniglar. Marco Beltrami står för filmmusiken.

DEEP WATER tappar tempo en stund i mitten, då den blir lite tråkig, men filmen återhämtar sig. Jag vill inte påstå att den här filmen är speciellt spännande, men den är hyfsat intressant och fascinerande, och jag får nog säga att den är betydligt bättre än jag förväntat mig. Dessutom är Ben Affleck helt okej i den.

Det här är en film som passar bra att se mitt i natten. Den hade inte skämts för sig om den gått upp på bio istället för att förpassas direkt till streaming. 






(Amazon Prime-premiär 18/3)


Netflix: Svart krabba

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. Denna film skiljer sig dock från de flesta andra Netflixfilmer i det att det handlar om en svensk produktion. Detta är musikvideoregissören Adam Bergs långfilmsdebut.

SVART KRABBA bygger på en roman från 2002 av Jerker Virdborg. Jag har inte läst boken, men jag noterar att den utspelar sig i ett fiktivt land, och att hjälten är en soldat som heter Karl Edh.

I filmatiseringen namnges aldrig landet det hela utspelar sig i, men jag utgick från att det är Sverige, eftersom det ser ut som Sverige och alla pratar svenska - utom en dansk. Karl Edh har bytt kön och heter nu Caroline Edh. Hon spelas av Noomi Rapace. En icke namngiven yttre fiende; ett annat land, har plötsligt attackerat, det är krig och stora delar av städerna ligger i ruiner. Caroline kallas till ett möte med en överste som heter Raad (David Dencik). Han har handplockat några soldater som ska bege sig ut på ett uppdrag med kodnamnet Svart krabba, Caroline lockas till att delta, eftersom hon kan få chansen att återse sin försvunna dotter. De ska åka skridskor ut på stora isar för att hitta ett fastfruset fartyg, och ombord på detta finns något okänt som kan stoppa kriget. Eftersom detta är en actionthriller blir färden farofylld.

Det var inte utan att jag tänkte på Alistair MacLean när jag såg den här filmen. En grupp soldater på hemligt uppdrag. Kanske är en av dem en förrädare. På slutet blir det en kamp mot klockan för att rädda världen. 

SVART KRABBA är en snygg film - den ser betydligt bättre ut än de flesta andra svenska långfilmer. Det märks att Berg jobbat med musikvideor. Det är även gott om pangande, fajtande och blod i filmen, så här mycket action har vi nog inte sett i en svensk film sedan Mats Helge Olsson härjade på 1980-talet.

... Fast speciellt spännande blir det aldrig. SVART KRABBA är nämligen gravallvarlig. Här finns ingen som helst antydan till humor, vilket gör att samtliga rollfigurer upplevs som tråkiga, och i vissa fall direkt osympatiska. Oavsett hur allvarlig en film är, behövs ett visst mått lättsamhet för att göra gestalterna lite mer mänskliga och sympatiska. Vidare får vi aldrig riktigt veta vad det är som hänt, vad som pågår. Förvisso behöver man inte alltid redogöra för allt, men i det här fallet är de flesta mer eller mindre anonyma; både fienden och hjältarna, och det blir därför svårt att engagera sig.

Noomi Rapace gör sin roll precis likadant som alla andra roller hon gör - det slår mig att hon alltid agerar på samma sätt; hon är samma gestalt med olika frisyrer. Hopknipen mun och sur uppsyn. I den här filmen har hon en hopplös frisyr som antyder att hon gillar linedance, och gärna äter flygande jakob på lördagar.

En av de andra soldaterna spelas av norrmannen Jakob Oftebro, han som var agent Hamilton i TV-serien häromåret. Han pratar svenska. En tredje man i teamet görs av Dar Salim, han pratar rätt grötig danska, och ingen har problem med att förstå vad han säger. En del av skådisarna i de mindre rollerna är inget vidare.

Filmen varar nästan två timmar och är för lång - den tar liksom slut efter 90 minuter, men sedan börjar den om när uppdraget går in i en andra fas. Slutminuterna är lite fåniga. Jag hade nog gillat filmen bättre om den kortats. Filmmusiken är lika vissen som i de flesta andra svenska filmer, den förstärker inte scenerna, utan känns bara som en tjock smet i bakgrunden. Rapace är inte så övertygande som tuff soldat.

Huruvida SVART KRABBA är realistisk eller ej vet jag inte.

Det kändes allt lite märkligt att se de inledande scenerna, nu när Ukraina står i lågor efter att ha invaderats av Ryssland. Vidare förekommer ett dödligt virus i berättelsen, och det är ju inte utan att man associerar till Covid-19. Här finns alltså paralleller till både kriget i Ukraina och pandemin - i en och samma film. Fast det var så klart inte meningen när boken skrevs, eller när filmen gjordes. 



 

 

 

(Netflixpremiär 18/3)


måndag 14 mars 2022

Netflix: The Adam Project

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Ännu en Ryan Reynolds-film.

Jag gillar Ryan Reynolds, han är sympatisk och rolig - men, han gör alla roller precis likadant. Han spelar alltid samma figur, med olika namn (möjligtvis med undantag för Deadpool). Så även här.

Shawn Levy har regisserat THE ADAM PROJECT. Han är inte helt obegåvad, han har gjort några acceptabla filmer, men i det här fallet undrar jag om han - eller någon annan - läste manuset innan han tackade jag till att göra filmen. Det krävdes fyra (4) personer för att skriva detta värdelösa manus.

Ryan Reynolds spelar piloten Adam, som år 2050 beger sig ut på ett uppdrag: han ska resa i tiden. Han ska åka tillbaka till 2018 för att rädda sin fru Laura (Zoe Saldana), som då omkom i en krasch. Något går fel, och Adam hamnar istället i 2022. Där träffar han sig själv som 12-åring (Walker Scobell), en störig unge som sörjer sin far (Mark Ruffalo), som omkommit ett år tidigare. Adams ömma moder (Jennifer Garner med nytt ansikte) har problem med sonen, som mobbas i skolan. Att Adam den äldre kan umgås med Adam den yngre försöker man förklara senare i filmen, det är livsfarlig att resa tillbaka i sin egen tidslinje, men det är något fel som är trasigt.

Adam och Adam reser tillbaka till 2018 för att träffa farsan. De jagas av några onda typer från framtiden. Laura dyker upp och räddar dem. Det händer saker.

Mitt i filmen ringde min farsa. Han behövde hjälp med en grej, och vi pratade kanske en halvtimme. När jag återgick till THE ADAM PROJECT, hade jag glömt vad den handlade om! Det säger en del om hur engagerande den här filmen är.

THE ADAM PROJECT är en barnfilm. Åtminstone tror jag det. Fokus ligger på den unge Adam. Dock antar jag att det tekniska babblandet om tidsresor är för avancerat för barn.

Dialogen är fullkomligt fruktansvärd. Det var längesedan jag hörde dialog som var så här späckad med moralkakor. Det känns som om var och varannan replik innehåller moralkakor. Positiva budskap och visdomsord och skit. Det är väldigt amerikanskt, sentimentalt och sliskigt. 

Det blir en del jakter, pangande och fajting, och sedan är det slut. 

Redan 2012 började man att jobba på den här filmen. Då skulle den ha Tom Cruise i huvudrollen. Projektet lades i malpåse, och först nu kom alltså filmen, producerad av Netflix. Det här var inte en film värd att vänta på. Den ser påkostad ut, men det räcker inte när manuset är kasst.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/3)