Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg

torsdag 2 september 2021

Netflix: SAS: Rise of the Black Swan

Foton copyright (c) Sky Cinema

Ännu en Netflixpremiär, dock ej på en Netflixproduktion. SAS: RISE OF THE BLACK SWAN, som regisserats av norrmannen Magnus Martens, är producerad av den engelska kabelkanalen Sky Cinema (plus ytterligare några bolag). Filmen började spelas in redan 2018 och låg klar 2019 - men det kom att dröja tills 2021 innan den fick premiär. Den premiärvisades i våras på olika kanaler och streamingtjänster i ett antal länder under titeln SAS: RED NOTICE, men när Netflix köpte den för distribution i resten av världen, döptes filmen om till SAS: RISE OF THE BLACK SWAN för att undvika att det blandas ihop med Netflixproduktionen RED NOTICE.

Filmen bygger på en roman av den svenska SAS-piloten ... Nej, jag skojar, den bygger på en roman av den tidigare SAS-soldaten Andy McNab (pseudonym för Steven Billy Mitchell), som även producerat filmen. SAS står för Special Air Service, Englands hårdaste specialförband. 1999 spelade Sean Bean McNab i TV-filmen BRAVO TWO ZERO, jag tror att jag sett den, men den var nog inget vidare. Dock var den sannolikt betydligt bättre än SAS: RISE OF THE BLACK SWAN.

Australiskan Ruby Rose spelar amerikanskan Grace Lewis. Psykopat och soldat. Hon är dotter till en garvad soldat som görs av engelsmannen Tom Wilkinson. Grace har en bror som strider med sin far och syster, han görs av walesaren Owain Yeoman. Tydligen var det svårt att hitta riktiga amerikaner till rollerna.

Den brittiska regeringen har skickat ut familjen Lewis; de svarta svanarna, på ett uppdrag som inte går som planerat - Grace och hennes gäng slaktar invånarna i en liten öststatsby. Dock filmas deras krigsförbrytelser, och när videosnutten visas på TV - på Sky News, förstås - uppstår en kris på Downing Street. Premiärministern måste avgå och den kommer ut att han skickat ut galningarna på uppdraget.

Jobbet att stoppa familjen Lewis går till SAS-soldaten Tom Buckingham (Sam Heughan), en överklasskille som bor i ett slott. Gamle far Lewis stryker med när Tom och hans män slår till, men Grace och brorsan kommer undan.

Tom har en flickvän, doktorn Sophie Hart (Hannah John-Kamen), som han vill gifta sig med. Han planerar att ta henne till Paris, där han ska fria till henne. De sätter sig på tåget under engelska kanalen - men gissa vilka som av en slump befinner sig på samma tåg! Jo, syskonen Lewis och deras illasinnade legosoldater. De ställer till med jävelskap. Det visar sig att flera av de goda killarna är köpta och hjälper Grace att komma undan. Andy Serkis spelar en elak typ som håller i flera trådar. Den ende som kan reda ut situationen och rädda tågets passagerare är förstås Tom Buckingham, som bland annat hjälper en liten fransk tös att fly via en toalettstol.

SAS: RISE OF THE BLACK SWAN är verkligen erbarmlig! Trots en massa action, är den vansinnigt tråkig, den är alldeles, alldeles för lång; över två timmar när 90 minuter hade räckt, manuset illa skrivet, dialogen är hemsk, skådespeleriet är än värre. Filmfotot är platt och fult, filmen ser billig ut trots att den säkert kostat en hel del. Det hela är taffligt och valhänt. Den tuffe hjälten har ingen personlighet alls, ingen som helst utstrålning, han hade lika gärna kunnat spelas av ett vedträ. Eller av Krister Henriksson.

Ruby Rose, som inte kan agera alls, har den ondskefullaste frisyren sedan Javier Bardem i NO COUNTRY FOR OLD MEN.

Att det ska vara så ohyggligt svårt att göra actionfilmer nuförtiden! Har folk glömt hur man gör?



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/8)


lördag 21 augusti 2021

Netflix: Sweet Girl

Foton copyright (c) Netflix

Först av allt: VARNING! Detta är ännu en actionfilm som Netflix låtit dubba till svenska! Detta är förstås ett jävla oskick! Om denna dubbningstrend fortgår, och om det sprider sig till fler streamingtjänster och kanaler, föreligger det risk att vi blir lika kassa på engelska (och andra språk) som folk är i en del andra länder där film och TV dubbas, åtminstone vad gäller uttalet. Tack och lov går det att ändra ljudspår på filmen.

Nå. Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ännu en rätt medioker actionfilm - som dock lyckas överraska på ett minst sagt oväntat sätt. 

Temat i SWEET GIRL, som regisserats av Brian Andrew Mendoza, är väldigt amerikanskt: svindyr sjukvård, patienter som är skuldsatta upp över öronen, korrupta läkemedelsföretag och ännu mer korrupta politiker.

Jason Momoa, som även producerat, spelar Ray Cooper, vars fru Amanda (Adria Arjona) är svårt sjuk i cancer. Familjen har belånat allt och Ray jobbar dubbla skift för att de ska ha råd att betala Amandas vård. De har inte ens råd att köpa en kanin till den tonåriga dottern Rachel (Isabela Merced), istället får hon en tygkanin.

En läkare säger att det kommit ett nytt läkemedel som kan bota Amanda - men plötsligt drar tillverkaren BioPrime tillbaka medicinen. Den slemme och onde VD:n på BioPrime, Simon Keeley (Justin Bartha), medverkar i ett TV-program, till vilket Ray ringer och i direktsändning säger att om Amanda inte överlever, kommer Ray att döda Keeley med sina bara händer.

Amanda överlever inte. Ray ger sig inte på Keeler med sina bara händer, men ett antal månader senare hör en journalist av sig till Ray. Journalisten har upptäckt en massa oegentligheter som kan fälla BioPrime och Keeley. Han vill inte ta det över telefon, istället skickar han ut Ray på stan, och de träffas ombord på ett tunnelbanetåg. Rachel smyger efter sin far.

Ombord på tunnelbanetåget dyker det plötsligt upp en hitman (Manuel Garcia-Rulfo), som hugger ihjäl journalisten och även ger sig på Ray och Rachel. Ray misstänker att det är Keeley som anlitat mördaren. Ray ger sig ut efter Keeley, medan både mördaren och FBI jagar Ray och Rachel.

SWEET GIRL är en ganska slätstruken actionthriller. Den är inte direkt dålig, några actionscener är rätt bra, men det är inte speciellt minnesvärt, och en del dialog är rätt vissen; det är lite sentimentalt och Rachels repliker gör att hon ibland framstår som lillgammal.

Men! Plötsligt! När det det återstår 20-30 minuter av filmen kommer en twist som är fullkomligt omöjlig att förutse. Oväntad är bara förnamnet. Dock är twisten mer oväntad än bra. Twisten innebär att handlingen blir lika långsökt och ologisk, som omöjlig.

Jag sätter en trea, men betyget är egentligen 2½.





 

(Netflixpremiär 20/8)

torsdag 19 augusti 2021

Netflix: Den svarta ön

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL! 

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion; en tysk sådan. DEN SVARTA ÖN, i regi av portugisen Miguel Alexandre, har ingenting med Tintinäventyret med samma namn att göra. Det är onekligen lite märkligt att en europeisk film väljer samma titel som ett seriealbum som är synnerligen välkänt i större delen av Europa. 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmen. Något slags thriller, en spännande miljö, mystik på en ö.

Till en början ångrade jag att jag började titta på DEN SVARTA ÖN. 17-årige Jonas' (Philip Froissant) föräldrar har omkommit i en bilkrasch, och han bor hon sin farfar (Hanns Zischler) på en tysk ö med tillräckligt många invånare för att där ska finnas en ganska stor skola. Filmen är inspelad på ön Amrum, men om den utspelar sig där låter jag vara osagt, jag minns inte om ön nämndes vid namn. Ön ger intryck av att vara rätt ödslig.

Hur som helst - Jonas' klass får en ny lärarinna, Helena Jung (Alice Dwyer), som är trevlig, attraktiv, men lite märklig. Jonas har en kompis, Nina (Mercedes Müller), som han nog är förälskad i, hon verkar förälskad i honom. Men Jonas attraheras av fru Jung, och det bär sig inte bättre än att de inleder en sexuell relation. I smyg förstås. Samtidigt som Jonas även lyckas få ihop det med Nina.

Till en början kändes det här som en ganska typisk film för så kallade unga vuxna. Det var lite mer drama än thriller, och jag kände att jag nog inte tillhörde målgruppen. Jag tänkte att, nä, det här vill jag inte se.

Men, halvvägs in, ungefär, vänder filmen. Det är som om filmmakarna plötsligt kommit på att de vill byta målgrupp. DEN SVARTA ÖN blir mörkare (svartare?) och mer vuxen i tonen. Det har hela tiden antytts att något inte stämmer med fru Jung, hon har något i görningen, någonting illasinnat - kan det vara så att hon är en kaninkokerska? Bindgalen?

Den här filmen innehåller ett flertal sexscener, vilka är överraskande heta utan att egentligen visa några närbilder. Tonåringarna spelas av skådespelare som är betydligt äldre än 17 - till exempel är Philip Froissant 27, medan Mercedes Müller fyller 25 i höst. Å andra sidan är Alice Dwyer bara 33.

Jag tycker att DEN SVARTA ÖN är rätt bra. Den tog sig efter ett tag, den blev bättre, den höll intresset uppe, den blev lite spännande, och den var sexigare än förväntat. De flesta av rollfigurerna är sympatiska; tonåringarna är inte irriterande, vilket annars brukar vara fallet i sådana här filmer. Dock är upplösningen lite väl långsökt.   

Några av låtarna som ligger på soundtracket är fullkomligt vedervärdiga. Gillar verkligen dagens ungdomar sådan skit?

Om jag haft halva betyg, hade jag gett DEN SVARTA ÖN betyget 3½.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/8)


lördag 7 augusti 2021

Netflix: Svärmen

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär. SVÄRMEN är producerad av Wild Bunch, ett bolag som ofta är representerat bland tävlingsfilmerna i Cannes, och TV-kanalen Arte, samt ytterligare några bolag. Jag gissar att Netflix inte var inblandade i produktionen, utan bara köpte filmen, eftersom pandemin såg till att en biopremiär fick skrotas. Jag noterar att SVÄRMEN visades på några filmfestivaler förra året. Återigen måste jag gissa, och jag gissar att det var digitala versioner av dessa festivaler, eftersom de flesta biografer förstås var stängda förra året.

Regissören Just Philippot långfilmsdebuterar med detta skräckdrama, med betoning på drama. I huvudrollen ser vi Suliane Brahim de la Comédie-Française.Nej, hon heter inte så, hon heter inte
Suliane Brahim de la Comédie-Française, men det står så i förtexterna. La Comédie-Française är Frankrikes nationalteater, det är så berömt att skådespelarna gärna lägger till det efter sina namn.

Om man sätter sig i sin Ikeasoffa, eller sin divan, för att se SVÄRMEN, ska man inte förvänta sig en skräckfilm. Åtminstone inte en regelrätt skräckfilm. Philippots film ser ut- och känns som alla de här små vardagsrealistiska, lågmälda franska dramerna som visas på landets biografer för så kallad konstnärlig film. Här finns inga coola människor i snygga kläder som röker Gaulois och dricker pastis, inga flotta miljöer, inga historiska byggnader, inget utstuderat filmfoto. SVÄRMEN utspelar sig på vischan. Miljöerna är lite sjabbiga, bostädernas interiörer är lite gråa och fula (jag har varit hemma hos folk på den franska landsbygden, det ser ofta lite skabbigt ut; mörkt och muggigt), och de relativt få medverkande ser ut som folk gör mest.

Suliane Brahim de la Comédie-Française spelar Virginie, som bor på en liten gård tillsammans med sina två barn. Dottern hatar tillvaron där, och hon hatar det Virginie försöker livnära sig på. Virginie håller på att gå i konkurs, och för att rädda sin gård, har hon börjat föda upp ätbara gräshoppor. Gräshoppor som grillas. Vi får se hur de tillagas. De blir förvisso härligt krispiga, men jag får inte lust att smaka.

Det går inte så bra det här heller. Att föda upp- och sälja ätbara gräshoppor, alltså. Men så upptäcker Virginie något märkligt. De gillar blod, de här gräshopporna. Blod får dem att piggna till. Dessutom börjar Virginie att utveckla något slags märklig, besatt relation till gräshopporna.

Större delen av SVÄRMEN handlar inte om gräshoppor som glufsar i sig blod. Det här är främst ett drama om Virginie och hennes barn, och om ett par män som ibland kommer till gården. Virginie blir alltmer sliten och beter sig alltmer besynnerligt. Förhållandet till dottern är inte det bästa. Dottern är sur och tvär, och rätt jobbig. De flesta av rollfigurerna är lite trista eller osympatiska. Men de har en trevlig get på gården.

Det dröjer länge innan filmen utvecklas till något som liknar thriller. Visst kommer gräshopparna att bege sig ut och leva jävel, men vi får vänta till slutet, som är aningen hafsigt. Jag kan inte påstå att det blir otäckt eller spännande, men filmen är en aning intressant.

"Slowburn" kallas filmer som tar tid på sig innan det händer något. SVÄRMEN brinner extra långsamt. Men i egenskap av drama är filmen rätt okej. De som förväntar sig fläskig gräshoppeskräck kommer att bli besvikna.


  


 

 

(Netflixpremiär 6/8)


torsdag 5 augusti 2021

Netflix: Aftermath

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, men den här gången handlar det inte om en Netflixproduktion. Dock verkar filmen ha fått premiär direkt på Netflix.

Ibland kan det vara bra att sova på saken. Vilket jag gjorde med Peter Winthers spökthriller AFTERMATH, som jag såg igår kväll. Direkt efter att jag sett filmen tyckte jag att den var alldeles för lång, men rätt okej. En svag trea skulle den nog kunna få. Men så funderade jag lite till, i synnerhet på slutet, och nu när jag sitter här och skriver, har jag beslutat mig för att sänka betyget.

Shawn Ashmore spelar Kevin Dadich, som jobbar med att rengöra hus och lägenheter där folk mördats eller tagit livet av sig så att blod och äckel har stänkt. Efter att ha tvättat rent en flott lyxvilla där en man skjutit sig efter att först ha mördat sin fru, erbjuds Kevin att köpa huset till ett vrakpris.

Kevins fru Natalie (Ashley Greene) är ytterst tveksam till att flytta in i huset. Men eftersom hon är modedesigner, kan hon behöva ett rejält arbetsrum, och dessutom har hon ett fett kontrakt på gång. Motvilligt ger hon med sig.

Kevins och Natalies relation är inte den bästa. De går i parterapi. Natalie har varit otrogen. De behöver tjäna mer pengar. Natalies morsa är ond och jobbig.

Relationen blir inte bättre av att huset de flyttat in i är hemsökt. Åtminstone är det vad Natalie tror. Kevin är förstås inte hemma när Natalie upplever övernaturligheter, och de gånger han faktiskt hör mystiska ljud, hittar han aldrig något. Det han dock tycker är märkligt, är att någon beställer mängder av porrtidningar i hans namn, och att någon pekat ut Kevin och Natalie som nazister, vilket inte är sant. Polisen tror förstås att Natalie är knäpp när hon redogör för det hon sett.

Större delen av den här filmen är mer ett drama om Kevins och Natalies relation. Men när det väl spökar i filmen, blir det faktiskt rätt kusligt. Ett par scener är effektiva. Dessutom är filmen förhållandevis välgjord.

Men så kommer vi fram till upplösningen. Jag ska inte avslöja slutet här, men när filmen slutade kände jag att det var i dummaste laget. Eller hade jag missförstått? Jag gick och la mig, men idag när jag tänkte på filmen och dess slut, googlade jag fram en sida där slutet förklarades. Det var så som jag trodde - och det är otroligt fånigt och långsökt.

Till detta kommer det faktum att Natalie är en rätt störig typ, med sina jobbiga utbrott, medan Kevin är en blek och trist snubbe. Ytterligare en märklig grej, är att när Kevin börjar studera vid sidan av jobbet, för att kunna få ett bättre och mer välbetalt jobb, blir han klasskompis med en ung, söt tjej (Diana Hopper). Han spenderar en hel del tid med henne, han är ofta hos henne och pluggar, och jag tänkte att snart kommer han att ta ett snedsteg. Men det händer ingenting, hon försvinner ur handlingen, och alla hennes scener är meningslösa. Om de plockats bort, hade filmen kunnat bli betydligt kortare.

Lättskrämda personer som gillar Ashley Greene och Shawn Ashmore lär uppskatta filmen mer än jag. AFTERMATH påstås bygga på sanna händelser. Antagligen är det mesta hittepå.






(Netflixpremiär 4/8)


söndag 1 augusti 2021

DVD/VOD: The Dam Busters

THE DAM BUSTERS (Retro Film)


När Michael Andersons film THE DAM BUSTERS från 1955 gick på bio i Sverige, hette den DE FLÖGO ÖSTERUT. Det är ju lite synd att filmen inte fick behålla denna slagkraftiga titel nu när den släppts på DVD. Eller så skulle den kunnat få en helt ny svensk titel - som DAMMSPRÄCKARGÄNGET.

Jag hade aldrig tidigare sett den här filmen när jag slog mig ner för att se denna nya DVD. Den är omtalad som en av de främsta brittiska krigsfilmerna och den bygger på verkliga händelser. Idag är filmen dock mest känd för något annat än händelserna som skildras - nämligen det faktum att George Lucas lät sig inspireras så pass kraftigt av THE DAM BUSTERS, att han mer eller mindre kopierade attackscenerna när han gjorde sin STJÄRNORNAS KRIG 1977. Inte nog med det - Lucas anlitade samma filmfotograf; Gilbert Taylor.

Det är 1942. Michael Redgrave spelar dr Barnes Wallis, som är besatt av att utveckla en bomb som kan studsa på vattenytan. Sådana bomber kan användas för att på bästa sätt spränga tre dammar i Tyskland, vilket kommer att leda till att viktiga tyska kraftverk översvämmas. Att även massor av oskyldiga civila lär stryka med skänker man inte en tanke på, en liknande attack hade troligen klassats som krigsbrott idag.


De bästa piloterna för uppdraget väljs ut för att flyga Lancasterbombplanen till Tyskland. Ledaren är Wing Commander Guy Gibson, som spelas av Richard Todd. Han är en rättskaffens man, han är trevlig, charmig och omtyckt. Verklighetens Gibson ska ha varit en otrevlig tölp utan utstrålning.

Wallis misslyckas gång på gång när han försöker uppfinna sin studsbomb. Piloterna upptäcker att det är svårare än de trott när de övar lågflygning över vatten. Kommer de att lyckas?

Problemet med krigsfilmer som bygger på verkliga händelser, är förstås att vi vet att de kommer att lyckas med uppdraget. Ingen hade gjort en film om operationen om den misslyckas. Och även om man aldrig hört talas om dammsprängaruppdraget, så räcker det med att titta på DVD-omslaget, som pryds av en fet explosion.

Det dröjer åttio minuter innan planen lyfter. Dessförinnan får vi mest se en massa härligt stiffa militärer och forskare som antingen har möten, eller testar sin uppfinning. Det är förvisso rätt trevligt att titta på.

Den långa attacken mot de tyska dammarna är bra - och skapar en viss déjà-vu-känsla. Likheterna med attacken mot Dödsstjärnan i STJÄRNORNAS KRIG är slående. Samma bildvinklar, liknande klippning, snarlika repliker. Jag satt nästan och väntade på att de skulle ropa på Biggs och Porkins. Specialeffekterna haltar emellanåt. Modellbyggena är uppenbara, de briserande bomberna är allt annat än övertygande - men detta tillför en viss charm.

THE DAM BUSTERS innehåller inslag som numera är väldigt kontroversiella. Jag tycker nog att de vore kontroversiella redan 1955, men tydligen var så inte fallet - åtminstone inte i England. Ni som har svårt för kontroversiella ord som anses gravt stötande kan sluta läsa här - jag kommer att skriva ut ordet. Nå. Guy Gibson hade, både i verkligheten och i filmen, en hund. En hund som var populär på förläggningen, och något av deras maskot. Denna hund hette, håll i er, Nigger. Ja, jösses. Det är mycket prat om Nigger i dialogen. Vidare används några kodord under uppdraget. När en bomb missar, lyder kodordet "Goner" - men, när de lyckas är kodordet "Nigger". Det blir otroligt konstigt när de bistra männen i ett kontrollrum får rapporter och jublar "It's a Nigger!".

När THE DAM BUSTERS visades i USA, hade detta dubbats om - de ändrade i dialogen, så att hunden hette Trigger. När filmen TV-visats i England, har all dialog med hundens namn plockats bort. Hunden ligger begravd på förläggningen, men hans gravsten har nu plockats bort, eftersom det inte passar sig med ett så pass stötande ord där. Även om nu hunden verkligen hette så, och även om kodordet löd så, tycker jag nog att filmskaparna 1955 borde vetat bättre och bytt ut det.

Filmens skådespelaruppsättning är rätt kul - men man måste titta väldigt noga för att upptäcka det. En av piloterna spelas av Robert Shaw, som tidigare bara gjort små inhopp i filmer och TV-program. En soldat som vaktar en dörr görs av Patrick McGoohan. En bonde som pratar i telefon i närbild en längre stund spelas av Laurence Naismith, han som var Judge Fulton i SNOBBAR SOM JOBBAR.

Det ligger en hel del extramaterial på DVD:n. Bland annat en 40 minuter lång film om hur THE DAM BUSTERS gjordes, och en timslång film där verklighetens piloter minns uppdraget. Här finns också en kort grej om restaureringen av filmen. När jag såg denna konstaterade jag något mindre trevligt: versionen på denna svenska DVD är i fel format! THE DAM BUSTERS är ursprungligen i det som kallas Normalformat, det vill säga ungefär 4:3, lite mer kvadratiskt, som gamla TV-apparater. Men - på DVD:n är bilden beskuren till 16:9! Bildens övre och undre del har skurits bort. Nu stör detta förvisso inte nämnvärt, jag märkte inget när jag såg filmen, till skillnad från när jag ser en del gamla TV-filmer som beskurits till 16:9 på ett synnerligen märkbart sätt. Men ändå - det här var inte filmskaparnas vision, det var inte så här Gilbert Taylor tänkte sig att hans bilder skulle se ut.

1944 omkom Guy Gibson i en flygkrasch.




 


lördag 31 juli 2021

Bio/streaming: Jungle Cruise

Foton copyright (c) Disney

Förra veckan stämde Scarlett Johansson Disney, eftersom de släppte ut BLACK WIDOW på biografer och streaming samtidigt, vilket genererade inkomstbortfall för Johansson. Dock var det väl värre för biograferna, som tappade publik.

Nu är det dags igen. JUNGLE CRUISE, som legat på hyllan ett par år, släpps på streamingkanalen Disney+ samtidigt som den går upp på bio. 

Den här filmen bygger på en åkattraktion på Disneyland. Då kan det gå lite hur som helst. För regin står Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort ett helt gäng actionthrillers med Liam Neeson - UNKNOWN, NON-STOP, RUN ALL NIGHT och THE COMMUTER, och han har även fått ur sig hajrafflet THE SHALLOWS.

Året är 1916, första världskriget pågår för fullt. I England hittar vi dr Lily Houghton (Emily Blunt), som tillsammans med sin bror MacGregor (Jack Whitehall) gett sig den på att hitta ett mytomspunnet träd som kallas Månens tårar, vars blad kan bota sjukdomar, och som ska finnas i Brasiliens regnskogar. Lily är något slags handlingskraftig Indiana Jones-typ, medan brodern är valhänt. 

De beger sig till Brasilien för att hitta en skeppare som kan ta dem till platsen där trädet enligt legenden finns. Dwayne Johnson är skepparen Frank Wolff, som har ont om stålar. Paul Giamatti är den slemme Nilo, som äger alla båtar, och Frank är skyldig Nilo pengar. Lily har för avsikt att anlita en av Nilos skeppare, men självklart bär det sig inte bättre än att hon istället tvingas anlita Frank.

De beger sig iväg längs floden, men allt är inte frid och fröjd. Efter sig har de den onde tysken prins Joachim (Jesse Plemons), som åker ubåt tillsammans med sina onda mannar.

JUNGLE CRUISE har fått rätt ljum kritik. Andra kritiker har tyckt att filmen är trevlig, men rätt menlös. Därför blev jag till en början överraskad av den här filmen. Jag tyckte nämligen att den var oväntat bra. Dwayne Johnson, som ständigt berättar dåliga vitsar (vilket är hämtat från attraktionen på Disneyland), och Jack Whitehall är roliga i sina roller, jag skrattade. Emily Blunt är rätt oemotståndlig som hjältinnan. Det känns lite grann som en klassisk, hederlig äventyrsfilm i djungelmiljö. Filmmusiken av James Newton Howard är även den klassisk och av ett slag vi sällan hör idag.

... Men halvvägs in i denna alldeles för långa film vänder det och blir betydligt sämre. Handlingen går överstyr, och fokus läggs på övernaturligheter. En uppsjö av förvånansvärt illa gjorda datoranimationer kastas över oss. Edgar Ramírez är en återuppstånden conquistador som bråkar med hjältarna. Jag tappade intresset och började tänka på annat. Det blev tråkigt och irriterande. Synd, det började ju så bra.

Frank Wolffs husdjur är en tam leopard. Även den är datoranimerad - och långtifrån övertygande.

Här borde jag slänga in ett par meningar om att JUNGLE CRUISE har flera likheter med John Hustons AFRIKAS DROTTNING från 1951 (vilken i sin tur bygger på en roman av CS Forester). Jag har sett AFRIKAS DROTTNING på bio, faktiskt, och senare på TV - men det är nog minst trettio år sedan jag senast såg den, så jag minns inte så mycket mer än att Humphrey Bogart och Katharine Hepburn gör huvudrollerna. Dock har JUNGLE CRUISE nog större likheter med mumiefilmerna med Brendan Fraser.

När får vi se en svensk film som bygger på Flumeride på Liseberg?


 


 

 

(Bio- & streamingpremiär 30/7)


fredag 30 juli 2021

Netflix: Den sista legosoldaten

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Fast på ... svenska?!

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, denna gång på en fransk actionkomedi med Jean-Claude Van Damme. Filmen inleds med förtexter på engelska, trots att det är en fransk film. Detta är inget ovanligt, många Netflixfilmer som är på andra språk än engelska har förtexter på engelska. Kanske för att inte skrämma bort amerikanska tittare som får utbrott om något inte är på engelska.

Filmen börjar och redan efter några sekunder presenteras vi för den hemlige agenten Richard (Van Damme), som i sin första scen gömmer sig under ett tak med hjälp av sin berömda split. Han hoppar ner på marken - och börjar prata svenska. Jaha? Jag tänkte att han väl är en agent som kan olika språk, och måste prata svenska under detta uppdrag.

... Men sedan fortsatte rollfigurerna att prata svenska, ur synk, och det lät som en tecknad film. Vad i helvete? Och så insåg jag det:

DEN SISTA LEGOSOLDATEN är dubbad till svenska!

Netflix har låtit dubba den här filmen till svenska!

Det låter inte klokt. Det är inte klokt. Vem kom på detta? Vi har haft Netflix ett antal år i Sverige vid det här laget, de borde ha lärt sig att vi inte dubbar annat än barnfilm i Norden. Eller, om någon europeisk höjdare på Netflix sagt att, nu jävlar ska vi dubba filmer även till svenska, borde det funnits någon på plats som vetat bättre och sagt, nej, de gör inte det i Norden, tittarna kommer att skratta åt filmen.

Jag skrattade åt dubbningen. Det ser inte klokt ut, det funkar inte för fem öre. Tack och lov går det att ändra ljudet, så att vi får franskt originalljud.

Jag har tidigare påpekat att vissa Netflixfilmer som inte är på engelska automatiskt visas dubbade till engelska, vilket förstås är ett jävla oskick, och man måste själv ändra inställningarna. Nu föreligger det alltså risk att vi i framtiden kommer att automatiskt få filmerna dubbade till svenska.

Filmen, då? DEN SISTA LEGOSOLDATEN (som på svenska borde heta DEN SISTE LEGOSOLDATEN), i regi David Charhon, är en komedi om den mystiske agenten Richard, som går under namnet Dimman, och som tydligen nu är legosoldat. Han måste återvända till Paris, eftersom han har en son, Archibald (Samir Decazza), som oskyldigt anklagas för att smuggla droger och vapen. Archibald förvånas över anklagelserna - och han vet inte vem Richard är, eftersom han aldrig träffat sin far. Modern är död.

Richard är en jäkel på förklädnader och hinner klä ut sig ett flertal gånger under filmens speltid. De måste samarbeta med kompisar till Archibald och lite annat löst folk, för att sätta dit de egentliga skurkarna. Det förekommer även en snubbe som är besatt av SCARFACE och som har inrett sin bostad som Tony Montanas hem.

Handlingen i den här filmen är hur stökig som helst. Den är verkligen jättekonstig. Jag tror inte att jag hängde med överhuvudtaget. Antagligen beror rörigheten på filmens struktur och berättande, inte handlingen i sig. Stökigheten gjorde att filmen emellanåt blev lite tråkig.

... Men här finns ett flertal roliga scener. Lustiga rollfigurer, kul repliker, slapstick, en rätt bra biljakt med små franska bilar, och Van Damme kan vara rätt skojig.

Numera medverkar Van Damme mest i små, billiga B-filmer som släpps direkt på DVD. DEN SISTA LEGOSOLDATEN är nog den mest påkostade film Van Damme medverkat i sedan THE EXPENDABLES 2, som kom 2012. Det här ser ut som en riktig film. 

När jag tänker efter skulle jag inte ha något emot att Jean-Claude Van Damme ägnar resten av sin karriär åt att göra franska komedier.



 

 

 

(Netflixpremiär 30/7)


torsdag 29 juli 2021

Netflix: Bartkowiak

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en polsk film. Jag har nämnt det tidigare, men jag tycker att det är kul att vi nu får se genrefilmer från olika länder på Netflix, ibland från länder som inte alls är förknippade med genrefilm. Som Polen. BARTKOWIAK är en polsk martial arts-actionfilm!

Under 1990-talet kom det en stor, väldigt stor, mängd B-actionfilmer från bolag som PM Entertainment och Image Organization. Filmer som släpptes direkt på video. Eftersom jag recenserade film på video åt dagstidningar, fick jag det mesta som släpptes, och det kom ungefär en actionfilm i veckan. Det här var enkla, men underhållande filmer med folk som Jeff Wincott och Gary Daniels. Budgeten var lite högre på den tiden jämfört med dagens B-action, så de levererade oftast vad de lovade. 

BARTKOWIAK, som regisserats av Daniel Markowicz, påminner kraftigt om dessa filmer. Dessutom ser huvudrollsinnehavaren Józef Pawlowski lite grann ut som en korsning mellan Wincott och Daniels.

Handlingen är synnerligen enkel. Pawlowski spelar MMA-fajtern Tomek Bartkowiak, som i filmens inledning får rejält med spö under en match mot den grymme Scar (Antoni Pawlicki). Några månader senare har Bartkowiak dragit sig tillbaka och jobbar istället som dörrvakt och säkerhetsansvarig på en nattklubb. En dag omkommer hans bror i en bilolycka. Brodern ägde en nattklubb - inte den Bartkowiak jobbar på.

Bartkowiak erbjuds ta över nattklubben, men eftersom han inte har lust att driva den, tänker han sälja den. Dock visar det sig att de som erbjuder sig att köpa den är gangsters. Marken klubben ligger på är värd en förmögenhet, och en slem gangster har köpt upp alla butiker och etablissemang i kvarteret; de som vägrar sälja råkar illa ut. Bartkowiak inser att hans bror blev mördad, eftersom han vägrade sälja.

Råskinn anländer för att tvinga bort Bartkowiak, Scar jobbar nu för de onda. Bartkowiak i sin tur har hjälp av sin gamle tränare och ett par andra killar som är bra på att slå folk sönder och samman. Knytnävarnas lag gäller när Bartkowiak nu ska skipa rättvisa! (... hade det stått på omslaget till en gammal kioskbok, om detta vore en sådan.) 

Den här filmens budget har nog inte varit stor. Bartkowiaks nattklubb ser mest ut som en pub. Filmfotot är bara snäppet över en Beck- eller Wallander-film. Huruvida skådespelarna är bra eller inte har jag svårt att avgöra, eftersom jag inte förstår polska - men de ger inte intryck av att vara sämre än skådisarna i amerikanska motsvarigheter. 

Slagsmålen i filmen är bättre än väntat. En fajt mellan Bertkowiak och Scar inne på nattklubben mot slutet av filmen är vildsint och brutal. 

Det är lite svårt att säga om den här filmen är bra eller dålig. Det hela är lite för simpelt. Men, som slåssfilm gör den sitt jobb. Jag tycker att BARTKOWIAK är bättre och mer underhållande än det mesta till exempel Scott Adkins gjort de senaste åren. Vilket kanske inte säger så mycket. 

Jag sätter en generisk trea. Pluspoäng för att den bara varar 91 minuter. Vi får även polsk hiphop i en scen eller två, samt mord på golfbana.






(Netflixpremiär 28/7)

Bonusrecension: När BARTKOWIAK slutade, kom det i vanlig ordning upp rekommendationer på andra, liknande filmer på Netflix. En av dessa var förra årets franska Netflixproduktion EN FÖRLUPEN KULA, som jag av någon anledning missade då. Så, jag såg den också. Den var rätt kul. Fransk biljakts- och actionfilm. Lite större budget än BARTKOWIAK. Bättre än de flesta FAST & FURIOUS-filmerna. Ett par uppfinningsrika scener. Pluspoäng för att den bara varar 92 minuter. Innehåller en traktor.


onsdag 28 juli 2021

Netflix: Blood Red Sky

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en tysk film - som samproducerats med USA och Tjeckien. De är lite märkliga på Netflix när det gäller premiärer. Jag fick ett pushmeddelande från Netflix igår om att filmen nu finns att se - men premiärdatum verkar ha varit den 23:e juli. Varför fick jag inget meddelande då? Detta sker för jämnan.

Nå. Det finns ett par grejor filmskapare måste lära sig, ett par grejor som sällan uppskattas: En grej är förstås att låta en film hålla på åt helvete för länge. BLOOD RED SKY är en typisk 85-minutersfilm. Den innehåller bara material för 85 minuter. Men varar den 85 minuter? Nej, den varar två timmar och tre minuter. Jag tröttnade efter 85 minuter, så resten av speltiden satt jag bara och väntade på att filmen skulle sluta.

En annan oönskad grej, är att börja med slutet, för att sedan berätta storyn i en lång flashback. Det tillför sällan någonting - tvärtom, publiken sitter i de flesta fall bara och väntar på slutet vi redan sett. Visst, ibland kommer det någon twist, en slutknorr, men det finns i stort sett aldrig någon orsak till att inte börja från början.  

BLOOD RED SKY, som regisserats av Peter Thorwarth, börjar med slutet. Liksom i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY inleds Thorwarths film med att ett mystiskt flygplan landar på en flygplats. En insatsstyrka sitter beredd. Vad har skett ombord? Vem är mannen i cockpiten? En liten pojke, Elias (Carl Anton Koch), klättrar ut ur planet.

... Därefter följer Elias' berättelse om vad som hände. Pojkens mor, Nadja (Peri Baumeister), är svårt sjuk. Vi får intryck av att hon har cancer - men så är inte fallet. Nej, Nadja är något slags vampyr - hon förvandlas till ett blodsugande monster. I en flashback i flashbacken för vi se hur det gick till när hon blev biten.

Nadja kan hejda vampyrismen med hjälp av en medicin, och nu ska hon tillsammans med Elias flyga till en klinik i USA. Tyvärr hamnar mor och son på samma plan som ett gäng brutala kapare, eller om de nu är terrorister, vars ledare spelas av Dominic Purcell. En av kaparna är en bindgalen psykopat, som med stor inlevelse spelas av Alexander Scheer.

Tumult uppstår, och den ende som kan stoppa kaparna är Nadja, som förvandlas till vampyr. Blodbad följer. Tyvärr förvandlas de som blir bitna till vampyrer de med, så det blir ännu mer blodbad.

BLOOD RED SKY får väl sägas vara en okej film. Den är hyfsad. Det största problemet med filmen är alltså att den håller på ungefär fyrtio minuter för länge. Logiken i storyn är kanske lite märklig emellanåt, men det kan jag ta. Det handlar trots allt om monster ombord på ett flygplan. Jag sätter ett snällt betyg.

Filmen innehåller repliker som "Finns det någon ombord som kan flyga ett plan?" och "Finns det en doktor ombord?". Jag saknade repliken "And don't call me Shirley!" och en nunna med gitarr.




 

 

(Netflixpremiär 23/7)


lördag 24 juli 2021

Amazon: Jolt

Foton copyright (c) Millennium Media

Ännu en premiär på Amazon Prime, denna gång på en biofilm producerad av Millennium Media, som sålde filmen till Amazon på grund av pandemin. 

Numera läser jag sällan recensioner av filmer innan jag själv sett dem, åtminstone när det gäller filmer jag kommer att se- och skriva om inom en snar framtid. Det kan dock hända att jag läser recensioner och andra omdömen efter att ha sett filmen, men innan jag hunnit skriva om den.

Så var fallet med JOLT. Jag såg filmen, och därefter läste jag några så kallade användarrecensioner på IMDb. Det var rätt deprimerande läsning. Vad är det med folk idag? Ett flertal personer, antagligen amerikaner, har blivit rejält upprörda av JOLT - eftersom den har en kvinna i huvudrollen, regissören är kvinna, och i rollistan återfinns en transperson. En lång rad reaktionära typer skriker att Hollywood måste sluta göra sådana här politiskt korrekta och feministiska filmer, filmer som är "woke", och så vidare. Folk är inte kloka nuförtiden. Dessutom: en actionhistoria behöver inte nödvändigtvis vara uttalat feministisk bara för att hjälten är kvinna. JOLT är en actionfilm! Okej: det är en actionkomedi.

Ärligt talat trodde jag att JOLT skulle vara skitdålig. Många av de är filmerna som antingen produceras av streamingtjänsterna, eller som säljs till dessa tjänster, brukar ju inte vara något vidare. Handlingsreferatet lät inte heller så lockande.

... Å andra sidan är filmen regisserad av Tanya Wexler, som gjorde den utmärkta HYSTERIA, så det var ju lovande. Och sedan kan jag inte påstå något annat än att jag tycker att Kate Beckinsale är skitsnygg och en inte helt oäven skådis, även om hennes filmer ibland inte är något vidare.

Till min förvåning kom jag på mig med att sitta och skratta när jag kollade på JOLT. Beckinsale spelar Lindy, en tjej som lider av extrema aggressionsutbrott. När hon blir upprörd, blir hon bindgalen, okontrollerbar, och fruktansvärt våldsam. Sedan barndomen har hon mest suttit inspärrad på diverse forskningsinstitut.

Nu, när Lindy är vuxen, har hennes psykiater (Stanley Tucci) kommit på ett sätt att hejda hennes utbrott. Hon bär något slags elektrisk väst försedd med en knapp som hon trycker på när utbrott är på väg. Hon får då en kraftig stöt, jolt, och lugnas.

I början av filmen gör Lindy något hon sällan gör - hon går på dejt. Mot alla odds blir hon förälskad i killen hon träffar; en revisor som heter Justin (Jai Courtney). Dock blir inte deras förhållande långvarigt. Justin hittas mördad. De två poliserna som utreder fallet, Vicars (Bobby Cannavale) och Nevin (Laverne Cox), berättar att Justin hade samröre med en gangster. Vad värre är, är att Lindy misstänks för mordet.

Lindy smiter från poliserna för att själv lösa mordet på Justin. Hennes aggressionsutbrott kommer väl till pass. Många får på nöten. Vicars verkar dock vara förtjust i Lindy.

JOLT innehåller massor av roliga repliker. Framför allt är det Lindy som levererar roliga repliker. Vidare finns här flera bra scener - bland annat en sanslös sådan där Lindy slungar iväg spädbarn till Nevin för att komma undan. Bebisjonglering har vi inte sett sedan DOUBLE TEAM med Van Damme, tror jag.

JOLT varar bara 91 minuter, vilket ju är jättebra. Kort speltid får mig automatiskt att höja betyget. Jag tycker att Wexlers film är väldigt underhållande och mycket bättre än jag väntat mig. Jag har ju inga halva betyg, så jag kan inte sätta betyget 3½ - därför avrundar jag uppåt. Kanske för snällt, jag vet inte, men jag gillade den här betydligt mer än andra liknande filmer jag sett på sistone.

Susan Sarandon dyker förresten upp i en onödig epilog. Denna scen ger en vink om att det ska komma en fortsättning. Om vi verkligen får se en andra film återstår att se.



 

 

(Amazon Prime-premiär 23/7)


fredag 16 juli 2021

Netflix: Gunpowder Milkshake

Foton copyright (c) Studiocanal

Ännu en film som från sin premiär på Netflix. GUNPOWDER MILKSHAKE, i regi av israelen Navot Papushado, är en fransk-tysk film från Studiocanal, inspelad i Tyskland, men på engelska. Detta är ännu en film som var avsedd att gå upp på bio förra året, men som såldes till Netflix istället. Dock kommer den att gå upp på bio i Frankrike och Tyskland senare i år.

Skådespelaruppsättningen i den här filmen är inte att leka med: Karen Gillan, Lena Headey, Michelle Yeoh, Carla Gugino, Angela Bassett, och Paul Giamatti. Giamatti är en av mina favoritskådespelare, och Yeoh har jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY, som kom 1985 - det var hennes tredje film, och hennes första huvudroll. 

Så - en glassig actionfilm med det här gänget lät ju lovande.

Men där sket jag mig allt på tummen. Det här är häpnadsväckande dåligt.

Karen Gillan spelar Sam, dotter till lönnmördaren Scarlet (Headey). Av någon anledning har Sam gått i sin mors fotspår och blivit lönnmördare hon också. Hon jobbar åt en firma som heter Firman, och som leds av en viss Nathan (Giamatti). 

Nathan skickar ut Sam för att knäppa en kille som stulit en massa pengar av en väldigt farlig typ. Det visar sig att killen snott pengarna eftersom hans lilla dotter Emily (Chloe Coleman) blivit kidnappad, stålarna skulle lösa ut henne. Sam råkar skjuta ihjäl killen av misstag, men hon får dåligt samvete, och ger sig ut för att befria Emily.

Därefter jagas Sam och Emily av horder av skurkar. De behöver hjälp, så de går till ett bibliotek, på vilket de tre damerna Madeleine (Gugino), Florence (Yeoh), och Anna May (Bassett) jobbar. De här tre är involverade i lönnmörderiet, och de förvarar vapen, ammunition, pengar och annat gömda i böckerna - böckernas titlar är ledtrådar till innehållet. Även Scarlet dyker upp för att hjälpa sin dotter. Deras förhållande har inte varit det bästa under uppväxten, men det är dags att glömma gammalt groll när kulorna haglar. Emily ska skyddas, men hon hjälper till och kallar sig Sams lärling.

GUNPOWDER MILKSHAKE har ett glassigt filmfoto, miljöerna är glassiga de med, och färgerna är knalliga. Men vad hjälper det när det känns som en film gjord av några femtonåringar med alldeles för mycket pengar.

I mångt och mycket är detta en rip-off på JOHN WICK. Kanske lite grann en parodi på JOHN WICK. Filmen utspelar sig i en bokstavligt talat färgstark värld, där det finns stora etablissemang för professionella mördare. Alla medverkande, oavsett yrke, verkar vara involverade i kriminella organisationer. Man kan även dra paralleller till LÉON och KILL BILL.

När det var dags för filmens första större slagsmålsscen ryggade jag häpet tillbaka. Vad fan är det här?! stånkade jag. Sam befinner sig i en bowlinghall, där hon med hjälp av en väska med pengar som tillhygge ska fajtas mot tre män. Inte nog med att denna actionscen är remarkabelt illa koreograferad - det är uppenbart att Karen Gillan inte kan slåss. Alls! Det är likadant i alla actionscener där hon ska kung fu:a motståndarna. Det är makalöst taffligt. I filmer som THE BOURNE IDENTITY och TAKEN löste de problemet med snabba klipp och närbilder, då syns det inte att Liam Neeson och de andra inte är några kampsportare. Så icke i GUNPOWDER MILKSHAKE. 

Dialogen är också bitvis katastrofal. Den är nog avsedd att vara rolig, men det funkar inte. Det är möjligt att det funkat bättre om någon gammal actionhjälte med viss självdistans sagt replikerna, men det är inte säkert. Lena Headey pratar med sin vanliga engelska accent, men av någon anledning pratar Karen Gillan - som är från Skottland - med amerikansk accent. Jag kan faktiskt tänka mig att Sams repliker funkat bättre om hon hade fällt dem med skotsk accent! Det hade blivit rätt coolt. Nu känns det mest som att hon leker amerikansk tuffing. Jag har inget emot Karen Gillan, men hon funkar inte alls som tuff actionhjältinna. Lena Headey funkar betydligt bättre, hon har en tuff utstrålning.

Den långa slutuppgörelsen sker på biblioteket, så att alla damerna kan vara med och slåss och panga och kasta yxa. Tyvärr får inte Michelle Yeoh många chanser att visa upp sina färdigheter. Och varför har de spökat ut henne till Sickan Carlsson? Visst, hon är ingen ungdom längre, men hon behöver väl inte se ut som en tant för det?

Som sagt: det här känns som om några femtonåringar satt sig ner och sagt "Okej, vi gör en film, jag har en massa pengar! Vi kan ha en massa tuffa brudar som är skitcoola, och så kan de vara, typ, lönnmördare som John Wick, och så kan de bo nånstans där allt är neonblänkande, och så säger de coola saker, och så kan det vara roligt också, och glöm inte att blodet ska stänka, och så måste vi ha flera scener i slowmotion där det spelas nån gammal hitlåt, vad säger ni, ska vi göra en sån film? Bra! Leverera manus ikväll!".

Tonåringar tycker kanske att GUNPOWDER MILKSHAKE är en cool film. Jag tycker att den mest är lite pinsam. Jag noterar att en massa reaktionära amerikaner klagar på att den är alldeles för politiskt korrekt - därborta är det ju många som har problem med filmer med kvinnor i huvudrollerna.

... Just det, det finns ju en skurk i filmen också. Överskurken. Men han är knappt med alls och jag har glömt vem det var.

En uppföljare är redan på gång.


 

 




(Netflixpremiär 14/7)


torsdag 15 juli 2021

Netflix: En klassisk skräckfilm

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion.

EN KLASSISK SKRÄCKFILM är en lika fantasilös som genialisk titel. Faktum är att den svenska titeln är bättre än originaltiteln. Av någon anledning har denna italienska film en engelsk titel - A CLASSIC HORROR STORY. Förtexterna är dock på italienska, och majoriteten av filmens repliker är också på italienska. "En klassisk skräckhistoria", alltså. Men, eftersom det här är en film, är ju den svenska titeln mer passande.

Med en titel som den här, förväntar man sig en skräckfilm av gammalt gott virke. Kanske en pastisch på-, eller hyllning till äldre skräckklassiker. Och jodå. Den här filmen, som regisserats av Roberto De Feo och Paolo Strippoli, består i stort sett bara av en lång rad lån från andra filmer. På gott och ont.

Efter en blodig prolog, i vilken en fastbunden kvinna mördas i ett mörkt rum, följer förtexterna, som rullar mot scener som imiterar inledningen på MOTORSÅGSMASSAKERN, originalet från 1974. En husbil kommer körande längs en öde landsväg och vi presenteras för gänget i bilen. Det är ungefär den vanliga laguppställningen. En av dem är en skitjobbig engelsman som jag hoppades skulle bli den första att stryka med. Färgskalan och kameravinklarna under dessa scener imiterar Tobe Hoopers film.

Det blir mörkt och den jobbige engelsmannen är full och insisterar på att köra bilen. Det går inte så bra. De kör av vägen och in i ett träd. När de irrar runt på jakt efter hjälp, hamnar de i ett ödsligt och otäckt hus. Där pågår det räliga saker.

Ja, och så dyker busemännen upp. En massa maskerade män i kåpor. Det går inte så bra för våra huvudpersoner. De mördas en i taget under rituella former.

Filmer övergår till tortyrporr. Sedan blir det något slags blandning av MIDSOMMAR och den nya versionen av WRONG TURN. Ja, och WICKER MAN. Handlingen övergår sedan till att handla om ... Nej, det ska jag inte berätta här, men en vändning som är tänkt att vara överraskande, har används åtskilliga gånger de senaste åren. Ganska nyligen såg jag en engelsk film på Amazon Prime som handlade om samma sak. Kort därpå såg jag ytterligare en film på samma tema. Och det finns fler exempel.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om EN KLASSISK SKRÄCKFILM. Till en början tyckte jag att det var rätt bra. Efter ett tag började jag tycka att det hela var lite slappt - lånen från andra filmer kändes inte vidare smarta. Det här är ingen ny CABIN IN THE WOODS. Det känns nästan som om filmskaparna bara knyckt en massa saker, eftersom de inte kom på något själva.

Tekniskt sett är filmen bra. Det är en snygg film. Bitvis är det jävligt blodigt. Budgeten var visst lite högre än jag gissade. De sista sextio sekunderna är lite kul. 

Det är svårt att sätta ett betyg här. Första kände jag att det här kan kanske utveckla sig till en fyra. Denna fyra sänkte jag efter ett tag till en trea. Denna trea trillade ner till en tvåa. Men - jag sätter en trea ändå. En svag trea. Tolka den som en glorifierad tvåa!


 

 

 

 

(Netflixpremiär 14/7)