Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg

tisdag 13 juli 2021

Netflix: Willy's Wonderland

Foton copyright (c) Screen Media/Netflix

Nej, det här är inte en Netflixproduktion, men den dök upp på Netflix igår, så jag passar på att recensera den här. Det verkar som att SF släppte den på Blu-ray i Sverige i mars, något jag inte hade en aning om - marknadsföring av DVD och Blu-ray, och pressreleaser för nya releaser, har de senaste åren minskat till ... tja, nästan ingenting. 

Nå. Till saken. WILLY'S WONDERLAND. I regi av Kevin Lewis och med Nicolas Cage i huvudrollen. Ja, jösses. Det här är en vansinnig film. Och en kul film! Det här en väldigt bisarr och märklig skräckkomedi. 

Manuset till filmen är författat av G O Parsons, som mest varit verksam som skådespelare; detta är hans första långfilmsmanus. Nicolas Cage gillade manuset så pass mycket, att han gick in som producent för filmen. Bland övriga producenter på filmen hittar vi Adam Rifkin, som bland annat regisserat KISS-filmen DEITROCK ROCK CITY, och skådespelaren Mark Damon, född 1933, som medverkade i mängder av italienska filmer under 1960- och 70-talen.

Nicolas Cage spelar en namnlös kille som kommer körande på en landsväg, när han får punktering på samtliga fyra däck. Någon hade lagt ut en spikmatta över vägen. En cigarrökande gubbe dyker upp och bärgar bilen till sin verkstad. Gubben vill ha tusen dollar för att fixa bilen - kontant. Cage har inga kontanter, och bankomaten funkar inte, så gubben föreslår att Cage ska jobba av skulden. Cage skickas till den sedan länge stängda nöjesanläggningen Willy's Wonderland, som behöver städas upp.

Det visar sig att det var gubben som lagt ut spikmattan. Några av byborna samarbetar för att skicka främlingar till Willy's Wonderland. Främlingar förhoppningsvis ingen kommer att sakna. De mekaniska dockorna därinne är nämligen besatta av en galen seriemördares onda själ! Ungefär som Chucky i DEN ONDA DOCKAN. Djuren och figurerna därinne lever sina egna onda liv och mördar alla som kommer dit. Och de måste förses med nya offer, annars blir det värre.

Emily Tosta spelar Liv, en ung tjej som tillsammans med sina kompisar försöker bränna ner nöjesanläggningen. Men de vet att Cage är där inne, och de vill inte mörda honom på kuppen. Det bär sig inte bättre än att dessa ungdomar råkar hamna på insidan, så att de kan dödas en i taget. Cage beter sig skumt. Han spelar flipper, dricker enorma mängder av en energidryck som heter Punch, ibland slaktar han dockor, men han verkar mest vara intresserad av att städa färdigt, så att han kan få tillbaka sin bil. 

Det mest anmärkningsvärda med WILLY'S WONDERLAND är nog det faktum att Nicolas Cage inte har en enda replik! Han säger ingenting! Vid ett fåtal tillfällen utstöter han ljud; han stånkar eller ryter när han fajtas med dockorna, men det är allt. Vi får aldrig veta vem han är, eller varför han beter sig som han gör. Han utför en märklig dans när han spelar flipper.

Den här filmen känns lite grann som en något mer konstnärlig Full Moon-film. Full Moon är ju det där B-filmsbolaget som ofta gör filmer om onda dockor; PUPPER MASTER-serien, DEMONIC TOYS, och så vidare. WILLY'S WONDERLAND kostade ungefär fem och en halv miljon dollar att göra. Visst, det är mer än vad en normalbudgeterad svensk långfilm kostar, men med amerikanska mått mätt är detta en lågbudgetfilm. Emellanåt ser filmen ut att ha kostat betydligt mindre - en stor del av kakan har säkert gått till Cage och dockeffekterna. 

Jag tycker att det här är Nicolas Cages bästa film på bra länge. COLOR OUT OF SPACE tyckte jag var okej, men inte så himla bra som en del andra tyckte. Och den pretentiösa och skitnödiga MANDY gillade jag inte alls. WILLY'S WONDERLAND, däremot, det är bara en flängd film, den är underhållande och fascinerande, och eftersom den bara varar 88 minuter hinner man inte tröttna.



 

 

(Netflixpremiär 12/7)


söndag 11 juli 2021

Bio/streaming: Black Widow

Foton copyright (c) Disney

Jag hade vissa förhoppningar om att BLACK WIDOW skulle vara bra. Dessa förhoppningar berodde nog mest på att jag gillar Scarlett Johansson. Det är rätt svårt att inte gilla Scarlett Johansson. Men jag tycker att Svarta änkan är en rätt cool figur. Jag har förvisso inte läst några serier om henne sedan 1980-talet, när jag läste om henne höll hon ihop med Daredevil, men hon har varit cool i de här filmerna som kommit det senaste decenniet. Dessutom medverkar även Rachel Weisz och Olga Kurylenko. 

Jag hade glömt bort att Svarta änkan dog i AVENGERS: ENDGAME. Det enda jag minns från den filmen, vilken är episkt tråkig, är att Järnmannen dog. Därför utspelas BLACK WIDOW, som regisserats av Cate Shortland, före ENDGAME. 2016, tror jag årtalet är.

... Fast filmen inleds 1995. Vi presenteras för en liten amerikansk familj, de bor i ett typiskt medelklasshem med en idyllisk trädgård, där den ömma modern Melina (Rachel Weisz) håller ett långt och skittråkigt anförande om eldflugor för sina små döttrar Natasha och Yelena. Plötsligt kommer fadern (David Harbour) hem och säger att de genast måste ge sig av.

De är nämligen ryska spioner, den här familjen. De är inte alls en familj, flickorna är inte Melinas och Alexeis, som fadern heter, riktiga döttrar. De jagas av S.H.I.E.L.D., det pangas, de hoppar på ett flygplan, och tar sig till Kuba, och därefter hoppar vi till 2016. Vi bjuds även på riktiga förtexter, vilket förstås är trevligt.

Natasha har vuxit upp till Scarlett Johansson, medan lillasyster Yelena spelas av Florence Pugh. Yelena är rysk agent och pratar nu med rysk brytning. Jag fattade aldrig om det var meningen att det skulle vara översatt ryska hon pratar, eller engelska med rysk brytning. Detsamma gäller Melina och Alexei, som visar sig vara i livet. I prologen, när de låtsades vara amerikaner, pratade de med amerikansk accent, men nu plötsligt bryter de på ryska. Varför då? Natasha bryter förstås inte, eftersom hon var med i Avengers.

Natasha och Yelena råkar på varandra som vuxna och slåss en stund, som sig bör. Sedan samarbetar de. Alexei har blivit tjock och skaffat skägg, men han drar på sig en gammal superhjältedräkt han har liggande. Melina är också med och fajtas. Det finns ett helt klöve svarta änkor. 

Skurken är visst en gubbe som heter Dreykov (Ray Winstone). Han har glasögon och tycker om att sitta. Jag fattade inte att det var han som var filmens skurk. Var fan är filmens skurk, tänkte jag. Det måste väl vara en mäktig supersnubbe? Eller är det bara den där farbrorn?

Svarta änkan och Yelena måste även slåss mot en maskerad krigare som heter Taskmaster. I serietidningarna är Taskmaster en legosoldat, en man som kan imitera all världens närstridstekniker. I den här filmen är Taskmaster en kvinna. Hon är visst Dreykovs dotter. Hon spelas av Olga Kurylenko, som är ryska på riktigt - men som lustigt nog bara har en enda replik, som jag vill minnas består av två ord. Taskmaster har nästan ingenting alls att göra i den här filmen. Fast det har ingen annan heller. 

Det märkliga med BLACK WIDOW är att filmen aldrig riktigt lyfter. Jag satt hela tiden och väntade på att den skulle börja. Det smäller och brakar lite då och då, och ibland görs det försök till inte alltför lyckade komiska scener. Eftersom hjältarna inte har superkrafter blir det ibland lite konstigt när de beter sig som om de hade sådana - till exempel klipper Dreykov i en scen till Natasha i nyllet med knytnäven upprepade gånger, och hon bara skrattar åt honom.

Scarlett Johansson ger nästan intryck av att vara ointresserad av den här filmen. Hon ser lite uttråkad ut. Florence Pugh är desto mer entusiastisk, och får väl sägas vara filmens egentliga hjältinna. I epilogen efter eftertexterna antyds det att hon blir den nya Svarta änkan. I epilogen är Natasha död. Här dyker förresten Julia Louis-Dreyfus upp som någon sorts överordnad. Hon är tydligen med i TV-serien THE FALCON AND THE WINTER SOLDIER, men den har jag inte sett, så jag fattade inte vem hon var, och när hon visade upp en grej för Yelena, tänkte jag att det nog är ett hemligt recept på soppa.

William Hurt är också med i den här filmen. Han spelar en man med mustasch.

I en scen tittar en av rollfigurerna på James Bond-filmen MOONRAKER på TV. Jag fick genast lust att se MOONRAKER istället. BLACK WIDOW är mer en agentfilm av Bond-modell, snarare än superhjältefilm. Men ofta verkar filmen inte riktigt veta vad den vill vara. I början får vi se Natasha komma ut från ett snabbköp i Norge. Jag såg fram emot att få se henne stå i sitt norska kök och steka sejbiff, men så långt kom vi aldrig.

Det här är en märkligt tråkig film. Vilket är synd - figuren har potential. Här finns ingenting som sticker ut, varken regi eller filmfoto utmärker sig. Precis som majoriteten filmer från MCU är detta bara ännu en produkt.

Samtidigt som BLACK WIDOW gick upp på bio, släpptes den streamad på Disney+, där man kan se den mot en extra avgift.






 

(Bio- & streamingpremiär 7/7)


lördag 10 juli 2021

Netflix: Hur jag blev en superhjälte

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-belgiskt, till och med.

Direkt efter att jag sett MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, såg jag HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE, som var gårdagens premiär på en Netflixproduktion. En fransk-belgisk film i regi av Douglas Attal.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmen. Titeln fick mig att gissa på en superhjältekomedi. Det visade sig att så inte var fallet - inte riktigt.

På IMDb har någon skrivit att filmen verkar bygga på serietidningen Powers av Brian Michael Bendis. Så är dock inte fallet. Attals film bygger på en roman från 2007, "Comment je suis devenu super héros", av Gérald Bronner, som är författare och professor i sociologi. Visst är det möjligt att Bronner läst Bendis, men det är knappast troligt.

Jag:et i filmens titel, är polisen Gary Moreau (Pio Marmaï), som ofta sitter i sin Parislägenhet och är deppig. Han lever i en värld där superkrafter existerar - det finns superhjältar i hans Paris, men många använder sin krafter sina krafter till annat än att bekämpa brott, exempelvis är en kille TV-kock och kokar upp vatten med händerna.

Nya droger florerar på stan. Rör med olikfärgade substanser; man knäcker röret, och drar in substansen i näsan. Den ena sorten gör att man kan skjuta eldflammor från händerna, medan en annan ser till att man kan skjuta strålar från ögonen - om man inte dör knall och fall.

Moreau får en ny partner, Cécile Schaltzmann (Vimala Pons), som konstant röker och dricker rödvin ur saftglas. Cécile förvandlas nästan till den här filmens huvudperson; Moreau är lite blek och tråkig, Cécile är desto tuffare. Men det är Moreau som är den som blir superhjälte. Han har haft superkrafter hela tiden, får vi veta en bra bit in, men han vill inte använda dem; han vill inte vara superhjälte. Verkar det som. Men han har ingenting emot godis.

Moreau och Cécile sätts på att sätta dit de som säljer drogen. Till sin hjälp har de Callista (Leïla Bekhti) och Monte Carlo (Benoît Poelvoorde), som tidigare ingått i ett populärt superhjälteteam. Monte Carlo har en härligt illasittande dräkt, och han är rätt lustig - det är han ju ofta, Poelvoorde.

Det här är väl inte riktigt en komedi. Samtidigt är det heller ingen rak superhjältefilm. HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE är en ganska trivsam film, för att vara en film om superkrafter är den förhållandevis lågmäld. Den är inte bombastisk.

Den här filmen gör inget större avtryck i filmhistorien, men den är helt okej, och jag tyckte att den var bättre och mindre tråkig än de senaste årens Marvelfilmer.

Jag har ingen som helst aning om hur pass nära romanen den här filmatiseringen ligger.



 

 

 

(Netflixpremiär 9/7)


Netflix: Major Grom: Plague Doctor

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det ryskt här på TOPPRAFFEL!

... Och ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har nämnt det förr, men de Netflixproduktioner som inte är amerikanska, är oftast lite bättre. Framför allt ger de oss tillfälle att se underhållningsfilm från alla möjliga länder.

Få ryska filmer släpps här i Sverige, och de vi får se är i de flesta fall typiska filmfestivalfilmer, eller andra typer av "konstnärlig" film. Det brukar vara betong och vodkaindränkt. Glåmiga människor som stirrar tyst på varandra. I svartvitt eller sepia. Precis som utlandet aldrig får se Jönssonligan och Stig-Helmer, får vi sällan se det den stora ryska publiken gillar.

Något annat vi aldrig får se i Sverige, är ryska serietidningar. Detta beror inte enbart på att serierna är ryska. Det beror även på att tecknade serier är en förhållandevis ny konstform i Ryssland. Det är inte längesedan det i princip inte fanns några ryska serietidningar alls.

I år firar det ryska serieförlaget Bubble Comics tioårsjubileum. En av deras mest populära titlar är Major Grom, vilket jag förstått betyder major Åska. Nu har förlaget även startat upp filmavdelningen Bubble Studios, och tillsammans med Netflix har de gjort långfilmen MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, i regi av Oleg Trofim.

Jag såg MAJOR GROM igår kväll, efter att på förmiddagen ha sett FAST & FURIOUS 9 i en IMAX-salong (recension av den kommer vad det lider). MAJOR GROM inleds med en jakt på bankrånare, och denna vilda inledning är betydligt bättre och mer kreativ än hela F9. Framför allt går det att se vad som händer i den ryska filmen.

Oleg Trofims film är en actionfilm med vissa drag av superhjältefilm - men den handlar inte om superhjältar. Major Igor Grom (Tikhon Zhiznevskiy, som ser ut som Robert Downey Jr) är en civilklädd polis som aldrig använder vapen. Han är dock fantastiskt skicklig, och kastar sig över bovar och banditer som vore han Läderlappen. Men till skillnad från Bruce Wayne, har Grom dåligt med stålar, och han bor i en sketen lägenhet i St Petersburg.

När jag såg filmtiteln trodde jag att Grom är en pestdoktor, men "Plague Doctor" är titeln på äventyret. Pestdoktorn är skurken i den här historien. Han är en vigilante maskerad med pestmask, och han börjar mörda kriminella och korrupta människor i St Petersburg. Pestdoktorn blir först en hjälte i staden, och hans fans börjar bära likadana masker - lite grann som i V FOR VENDETTA. Pestdoktorn går dock för långt, hans agenda är extrem, och han måste stoppas.

Major Grom är förstås mannen för jobbet. Han får hjälp av en ung och grön polis, och framför allt av den påstridiga journalisten Yulia (Lyubov Aksyonova), som Grom först inte kan med, men som han inte helt oväntat snart fattar tycke för.

Jag kan väl inte påstå att MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR är unik. Filmen känns i mångt och mycket som ett ryskt försök att göra en amerikansk blockbuster av Marvel-modell. Filmen är också för lång med sina två timmar och arton minuter. Men - jag gillade den här filmen. Den var betydligt bättre än jag förväntat mig, och den känns faktiskt rätt fräsch. 

Att den känns fräsch kan bero på att den är rysk, att den handlar om ryssar, och att den utspelar sig i St Petersburg - samt på det faktum att den, till skillnad från de ryska filmer som visas i Sverige, inte handlar om deprimerade människor som krökar i sina deprimerande bostäder. Rollfigurerna i MAJOR GROM är sympatiska, och filmen i sig är sympatisk. Bitvis är den riktigt rolig. Det blir inte sämre av att filmfotot är snyggt. Filmen lär ha kostat bortåt 75 miljoner svenska kronor, vilket inte är mycket jämfört med motsvarande amerikanska filmers budget, men den ser påkostad ut.

Jag ser gärna fler filmer om major Grom. Och om andra ryska seriefigurer. 

... Och jag blev väldigt nyfiken på ryska serier rent allmänt ...



 

 

(Netflixpremiär 7/7)


måndag 5 juli 2021

Netflix: The 8th Night

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ännu en skräckfilm, denna gång från Sydkorea.

... Men denna recension blir nog inte som vanligt. Jag begrep nämligen ingenting av THE 8TH NIGHT, som regisserats av Tae-Hyung Kim. Jag tappade tråden nästan omgående. Jag fattade halv sju av den här filmen.

Filmen inleds med en berättarröst som berättar bakgrunden till historien, det handlar om en legend om ... vad det nu var. Jag vet inte. Jag var inte tillräckligt uppmärksam här. Demoner och grejor är det i varje fall. Jag tänkte att det reder sig nog ändå, jag kommer snart att fatta vad det går ut på.

Inte fan gjorde jag det.

I en öken någonstans kommer en koreansk professor körande, han är på jakt efter en magisk artefakt som har med legenden att göra. Han hittar prylen och tar den med sig hem, men folk tror att han bara luras. Prylen är så pass viktig att den hamnar i nyheterna.

Därefter hoppar vi i tiden, och det är fjorton, eller om det nu var femton, år senare. Professorn går omkring och ser trött och sliten ut. Folk blir besatta av en demon. Två poliser försöker lösa fallen med alla personer som hittas döda och uttorkade. Folk dör till höger och vänster.

En ung munk som avgett tysthetslöfte dyker upp och hänger på professorn i jakten på demonen. Munken råkar prata av misstag. Professorn köper ett par vita gymnastikskor till munken. Munken blir kompis med en tjej som nog är ett spöke. Han vill ge henne sina skor, men hon hittar ett par skor vid en soptunna. De har rätt storlek.

En elak demonflicka dyker upp. Hon sniffar med näsan och har ett brett, obehagligt leende. Ibland öppnas hennes kind och ett öga tittar fram.

Fler människor dör, folk blir besatta av demonen, och sedan blir det demonfajt innan det slutar.

THE 8TH NIGHT varar två timmar, men den känns som åtta timmar. Jag satt mest och undrade vad det var jag tittade på. Förvirringen var total. Det är möjligt att jag hade kunnat hänga med i handlingen om jag verkligen koncentrerat mig, men det här var så tråkigt att jag tänkte på annat. Jag var nära att stänga av flera gånger under den första timmen.

Men det är en rätt snygg film. Det är många datoranimeringar, men en del effekter är lite innovativa. Hud spricker upp lite varstans på kroppen och ett dold öga tittar ut. I en kort scen fylls hela bakgrunden med ögon. 

Otäckt och spännande är det förstås inte.

Filmen är indelad i kapitel. Det sista kapitlet heter "Den åttonde dagen". De glömde visst bort att filmen heter "Den åttonde natten". Fast det är natt i det sista kapitlet.

Som vi brukar säga här på Toppraffelredaktionen: en film behöver inte vara bra, eller ens intressant, bara för att den är på ett språk man inte förstår.



 

 

 

(Netflixpremiär 2/7)

lördag 3 juli 2021

Amazon: The Tomorrow War

Foton copyright (c) Amazon Studios

THE TOMORROW WAR, i regi av Chris McKay som gjorde THE LEGO® BATMAN MOVIE, producerades av Paramount och Skydance 2019 för biopremiär, men på grund av pandemin skippades de planerna, och istället såldes filmen till Amazon, som igår lät den få premiär direkt på streaming - ett faktum få kan ha missat, eftersom filmaffischen syns överallt.

Marknadsföringen är hård, och i det här fallet är det snarare fråga om en produkt än en film. THE TOMORROW WAR fick mig att tänka på det senaste decenniets Marvelfilmer - med ytterst få undantag går det inte att avgöra vem eller vilka som gjort Marvelfilmerna; de är produkter från en superhjältefabrik. Säga vad man vill om konkurrenten DC Comics' filmer och regissörer som Zack Snyder - men Snyder har om inget annat något slags konstnärlig vision, även om filmerna oftast är dåliga.

THE TOMORROW WAR är ett ganska anonymt science fiction-äventyr - men det hela inleds ganska hyfsat. Jag satt där i soffan och drack folköl och tänkte att det här var ju inte så illa som jag förväntat mig. Berättelsen börjar julen 2022 och familjen Forester tittar på fotbolls-VM på TV. Jag googlade nästa års VM, det brukar väl hållas sommartid, men 2022 går VM av stapeln mellan den 21:a november och den 18:e december. Chris Pratt spelar Dan Forester, som är lärare. Betty Gilpin gör hans fru Emmy, medan Ryan Kiera Armstrong spelar nioåriga dottern Muri.

Plötsligt stoppas fotbollsmatchen när ett ljusfenomen uppstår ovanför planen, och ur detta sken kliver en samling beväpnade soldater. De säger att de kommer från framtiden - om trettio år utkämpar jorden ett krig mot invaderande rymdvarelser. Det ser illa ut för mänskligheten - därför måste nya soldater rekryteras. Rekryterna hämtas från 2020-talet - de skickas trettio år in i framtiden för att strida mot monster i sju dagar, sedan skickas de tillbaka till sin egen tid. Om de överlever. De flesta överlever inte. De som blir inkallade har inget annat val än att slåss.

Samtliga länder på jorden strider tillsammans mot rymdvarelserna - men tyvärr får vi bara se amerikaner. Det hade varit kul om filmskaparna verkligen sett till att amerikaner, svenskar och nordkoreaner kämpade sida vid sida.

Självklart kallas Dan Forester in. Han tar farväl av sin familj och säger att de inte ska vara oroliga, han är tillbaka om en vecka. Och så skickas han till framtiden. Här introduceras vi för ytterligare några rollfigurer, en av dem spelas av Sam Richardson, som är tänkt att vara filmens comic relief. Deras överordnade är en överste Forester (Yvonne Strahovski) - vänta nu här. Överste Forester? Kan hon vara ...?

När de slungas iväg till framtiden, släpps de ner tre meter över marken, så att de dimper i backen. Första uppdraget går fel - de släpps ner ovanför Miamis raserade skyskrapor, vilket innebär att en hel hög slår ihjäl sig på en gång. Går det inte att skicka iväg soldaterna i något slags farkost, så att de slipper trilla tre meter och slå ihjäl sig eller bryta benen? Tänkte de inte på detta? 

När hjältarna väl börjar slåss mot de insektsliknande rymdvarelserna, blir det hela genast betydligt tristare. Nu känns THE TOMORROW WAR plötsligt som en sämre version av STARSHIP TROOPERS, med drag av TERMINATOR och EDGE OF TOMORROW. Det pangas monster hejvilt och det ser illa ut för mänskligheten. Men Dan Forester är en duglig karl som inte ger upp, och överste Forester är inte sämre, så de två försöker komma på ett sätt att förinta fienden. Kommer de att lyckas? Har påven en rolig hatt?

Logiken är inte den bästa i den här filmen. De personer som väljs ut 2022 är de som kommer att vara döda trettio år senare; de som man vet har avlidit eller omkommit under dessa år. Detta för att undvika att de träffar sig själva i framtiden, vilka skulle leda till elände. Det här kan jag acceptera - men här finns en massa andra konstigheter. Jag satt ofta och tänkte Vänta nu här! Dock vill jag inte nämna alla konstigheter här för att undvika spoilers. Fast jag har nog redan glömt bort dem ändå.

Numera har jag lite svårt för Chris Pratt, som även var en av filmens verkställande producenter. Jag brukade tycka att han var rätt kul och sympatisk, till exempel i GUARDIANS OF THE GALAXY, men tack vare sociala medier framgick det att han befinner sig långt ut på den amerikanska högerkanten och är ganska reaktionär, vilket genast gör honom osympatisk. Dock är han inte lika bindgalen som Kevin Sorbo.

JK Simmons; en av mina favoritskådespelare, står ganska högt upp i rollistan, men hans roll i filmen är förhållandevis liten. Han spelar Dans far, och medverkar främst på slutet.

THE TOMORROW WAR är kompetent gjort rent tekniskt, den ser dyr ut, men det är en plastig produktion. Här finns inget som utmärker vare sig regi eller filmfoto. Estetiskt är det trist som en Marvelfilm. Det är inga virtuoser som gjort filmen. Mer humor och satir hade inte skadat. Det här är bara en produkt i mängden. Lång som ett ösregn är filmen också - två timmar och arton minuter. Helt i onödan. De hade enkelt kunnat klippa bort 30-40 minuter.

Det här går säkert hem hos tolvåringar. Vi andra kan ju alltid se om ... Tja, vad som helst vi gillar. Varför inte DE DJÄVULSKA, som nu finns på SVT Play? Den har inget med THE TOMORROW WAR att göra, jag ville bara nämna en bra film.



 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär: 2/7)

onsdag 23 juni 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Äventyraren Flynn

ÄVENTYRAREN FLYNN (Studio S Entertainment)


Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller den australiske regissören Russell Mulcahy 68 år. Han började sin karriär med att göra musikvideor - till exempel var det han som gjorde videon till "Video Killed the Radio Star" med the Buggles (1979), som blev den allra första video som visades på MTV. Han långfilmsdebuterade 1984 med RAZORBACK, en film som fick rätt dålig kritik när den kom, men som numera har sina beundrare. 1986 gjorde han HIGHLANDER, som blev en succé. Själv tyckte jag att den var extremt cool. Då. Jag såg om den häromåret, och den är ju inte speciellt bra. Fast det är klart, jag är inte arton längre.

Därefter gick det lite ... sådär med Mulcahys karriär. Han gjorde ytterligare ett par hyfsat framgångsrika filmer, RESIDENT EVIL: EXTICTION (2007) är nog den bästa filmen i RESIDENT EVIL-serien (vilket inte säger så mycket), men det mesta han gjort har varit lågbudgetfilmer och direkt-på-DVD-uppföljare, och dessa har oftast varit kassa. Han har även regisserat en lång rad avsnitt av olika TV-serier.

ÄVENTYRAREN FLYNN, som Russel Mulcahy regisserade 2018, är en australisk-kanadensisk film om Errol Flynns liv innan han blev filmstjärna i Hollywood. Filmen bygger på en bok Flynn själv skrev, och barnbarnet Luke Flynn har varit med och skrivit filmmanus och producerat.

Det här är en påfallande illa berättad film. Ja, storyn är direkt märklig - det känns som att man missat att ta med alla väsentligheter. 

Året är 1930 när filmen börjar i en djungel i Nya Guinea. Errol Flynn (Thomas Cocquerel) är något slags Indiana Jones, som tillsammans med en liten expedition stöter på en illasinnad djungelstam. Denna inledning är lovande - men oväntat brutal och blodig. Jag hade förväntat mig att ett lättsamt familjeäventyr. Det bjussas på mycket djungelaction under dessa första minuter.

Efter denna prolog tvärdör filmen. Errol Flynn och hans kompisar befinner sig i Sydney - Flynn var australier - och bestämmer sig för att bege sig ut på skattjakt. De knycker en segelbåt, som visar sig tillhöra kinesiska opiumsmugglare. Dessa banditer förföljer Flynn och hans gäng.

Det märkliga är att det i princip inte händer någonting alls i ÄVENTYRAREN FLYNN. Okej, visst händer det saker, men här finns ingen som helst karaktärsutveckling, inga rollfigurer presenteras närmare. En del skådisar är rätt kassa. Det här är bara en massa scener staplade på varandra. Större delen av filmen befinner hjältarna sig ombord på en båt. Det här är osannolikt oengagerande. Några scener är avsedda att vara roliga, men de är inte roliga. Först i slutminuterna, när Flynn hamnat i Hollywood och spelar in KAPTEN BLOD, blir det intressant, men då är det hela slut.

Errol Flynn dog ung, han var bara 50 när han 1959 kastade in handduken. Han söp hårt och han var totalt nergången, när han drabbades av en hjärtattack och dog. Men han levde ett intressant och fascinerande liv. Han var verkligen en äventyrare innan filmkarriären - och han fortsatte att äventyra i egenskap av journalist även när han slagit igenom som skådis. 

Flynns son, Sean Flynn, var även han en äventyrare. Han agerade i några filmer, innan han tröttnade och sadlade om. Först var han jägare i Kenya, därefter blev han fotograf och krigskorrespondent. Han for iväg till Vietnam för att rapportera från kriget, men 1970 försvann han i Kambodja. Antagligen tillfångatogs han och avrättades. Han var då 28 år gammal. The Clash skrev en låt om Sean Flynn.



     


Blu-ray/VOD: Lux Æterna

LUX ÆTERNA (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Men i övrigt vet jag inte riktigt vad det blir. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska säga om LUX ÆTERNA, en 51 minuter lång film av Gaspar Noé, en man som gjort sig en karriär på att vara provocerande och edgy. Jag har förvisso inte sett alla hans filmer, men när jag tänker efter tror jag inte att jag tyckt att någon av de jag sett varit speciellt bra. Möjligtvis långfilmsdebuten ENSAM MOT ALLA. Jag har för mig att jag träffat Noé, jag inbillar mig att han brukade partaja med oss filmfestivalsnubbar innan han slog igenom och blev berömd - men jag kan minnas helt fel, eftersom det är 25 år sedan. 

Häromåret gjorde Gaspar Noé en reklamfilm för Yves Saint Laurent (det kan vara DENNA giallo-doftande film). Samtidigt passade han på att spela in LUX ÆTERNA. Enligt baksidestexten är denna film en essä - och genren är skräck/thriller.

Sanningen är nog snarare den att det här inte är någonting alls. LUX ÆTERNA ska vara en hyllning till filmen och de regissörer som inspirerat Noé. Det går säkert att sitta och analysera det som försiggår i filmen och hitta något djupare. Eller så finns det inget djup alls.

LUX ÆTERNA utspelar sig på en filminspelning. Alla medverkande skådespelare spelar sig själva. Béatrice Dalle är Béatrice Dalle, Charlotte Gainsburg är Charlotte Gainsburg, och så vidare. Filmen som spelas in verkar handla om häxor.

Först får vi se klipp ur Carl Theodor Dreyers film VREDENS DAG från 1943 (några klipp kommer nog också från Benjamin Christensens HÄXAN från 1922). Detta håller på ganska länge. Sedan sitter Dalle och Gainsburg i varsin fåtölj och diskuterar häxor en bra stund. De ger intryck av att vara två alkoholiserade tanter som babblar. Två killar dyker upp, en av dem pratar engelska och vill ha med Gainsburg i en annan film han tänker göra.

Sedan ska de försöka spela in filmen, men alla blir arga, i synnerhet Dalle, som även verkar regissera. Jag vet inte riktigt. Folk går omkring och bråkar och skriker lite, innan ljuset i filmstudion pajar och rummet (och Noés film) börjar blinka psykedeliskt, det pågår i flera minuter, eftertexterna börjar rulla, och de blinkar de med - det blinkar så pass mycket att sjukvårdare fanns på plats när filmen visades i Cannes, utifall några i publiken skulle få epileptiska anfall.

Större delen av LUX ÆTERNA visas i splitscreen. Två, ibland tre, scenerier eller bildvinklar samtidigt, två olika dialoger samtidigt.

Det här ser ut som TV-teater. En pjäs de har glömt manuset till. Ett par av de medverkande är rätt kassa skådisar. Jag kan inte sätta något betyg på LUX ÆTERNA. Jag tycker absolut ingenting. Det här känns bara poäng- och meningslöst. Jag satt och väntade på att något skulle hända, på att det skulle bli intressant. Det enda som hände var att bilden började blinka, och sedan var det slut.

En del yngre snubbar tycker att LUX ÆTERNA är ascool. Det kan man nog tycka om man är i en viss ålder. Yves Saint Laurent-filmen jag länkar till ovan är betydligt bättre på alla sätt.

Som bonus på Blu-ray-utgåvan ligger tio minuter ur HÄXAN från 1922 - och jag fick genast lust att se denna 99-åriga klassiker på Blu-ray. Dessa tio minuter är vansinnigt snygga. Senast jag såg HÄXAN förstördes den av av ett (då) nykomponerat och ytterst opassande jazzsoundtrack.

      

söndag 6 juni 2021

DVD/VOD: Castle Freak (2020)

CASTLE FREAK (Njutafilms)


Jag har säkert nämnt det flera gånger tidigare, men jag såg Stuart Gordons CASTLE FREAK i Cannes 1995. Det var den allra första visningen, vissa scener var inte färgjusterade, och uppenbarligen hade folket på Full Moon, som producerat filmen, inte sett den färdiga filmen. Vi reagerade på hur blodig filmen var - och när eftertexterna rullat klart, sa en representant från Full Moon att han skulle ta ett snack med Gordon. Jag vet fortfarande inte om de trimmade filmen innan den släpptes - jag har filmen på Blu-ray, men det är nu så pass längesedan jag såg den i Cannes, att jag inte minns om den innehöll något som kapades.

CASTLE FREAK från 1995 är ingen klassiker, men det är en skräckfilm av klassiskt snitt. Det är en rejäl, kompetent film, med bra filmfoto och miljöer, praktiska effekter, och kul skådisar som Jeffrey Combs och Barbara Crampton.

Att göra en nyinspelning 25 år senare känns lika korkat som fantasilöst. Visst är 25 år en ganska lång tid, men originalfilmen får väl ändå sägas vara en modern film - det är ju inte som när en svartvit 50-talsfilm gjordes på nytt i färg på 70-talet.

... Men här har vi nu en ny version av CASTLE FREAK. En så kallad "re-imagining". Filmen är producerad av skräckfilmstidningen Fangoria, och Barbara Crampton är en av filmens producenter - hon medverkar dock inte framför kameran. Den här nyinspelningen väckte ett visst förhandsintresse, eftersom vår favorit Fabio Frizzi står för filmmusiken. Jag hade hört musiken innan jag såg filmen. För regin står Tate Steinsiek, en makeup-effektskille.

När filmen börjar känner man redan på en gång att det här inte kommer att bli bra. Ett fult, platt digitalfoto sätter tonen. Originalfilmen utspelar sig i Italien, den här versionen är inspelad i Albanien. Den kvinnliga huvudpersonen Rebecca (Clair Catherine), som är blind efter en bilolycka, får ärva ett slott i Albanien. Hon åker dit med sitt rövhål till pojkvän, John (Jake Horowitz), och de flyttar in. 

I slottet hör Rebecca otäcka ljud, hon känner att de inte är ensamma där. Trams, tycker John, och bjuder dit deras jobbiga polare från Amerika. Rollfigurerna i den här filmen är mest intresserade av att supa och knarka, så det är vad de främst ägnar sig åt. Utom Rebecca, för hon är blind och sur på John.

Och visst har Rebecca rätt. De är inte ensamma i slottet. I källaren bor nämligen the freak. I den här versionen är det en kvinna. Men det är fortfarande en le fan som har ihjäl folk. Fast det är lite synd om henne också. Eftersom alla rollfigurerna i den här filmen är osympatiska rövhål, hejar man på fröken Castle Freak.

CASTLE FREAK årgång 2020 är blodig, men den överraskar med ovanligt många naken- och sexscener för att vara en ny film. Sådant har nästan försvunnit från dagens skräckfilmer. Våld och blod är okej, men naket är upprörande. 

... Men sex och våld kan inte rädda den här filmen. Den är nämligen jävligt dålig. Den är fruktansvärt dålig. Här har de fått tag på ett ordentligt slott i Albanien, men filmfotot är så trist att filmen är helt befriad från stämning. Och manuset är värre än filmfotot. Det är möjligt att de tänkte att publiken ska tycka att det är coolt med unga vuxna som tar droger och bär sig åt och har sig - men de är bara påfrestande.

Tempot är långsamt, filmen är för lång, regin är tafflig och skådespeleriet inget vidare. Det är lite amatörafton över den här filmen. Tyvärr utmärker sig inte Fabio Frizzis musik. Det var knappt att jag noterade musiken.

Filmskaparna har lagt in en massa Lovecraft-referenser som inte fanns i originalfilmen, och en påklistrad epilog med Herbert West från RE-ANIMATOR är direkt fånig. 

... Fast det är klart, om man bara är ute efter våld, blod och naket uppskattar man kanske den här filmen. Själv såg jag om originalfilmen. Den håller än.


 


lördag 5 juni 2021

Netflix: Xtremo

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det spanskt här på TOPPRAFFEL!

... Och jag betar av ännu en premiär på en Netflixproduktion. De Netflixproduktioner som inte är amerikanska brukar ofta vara lite bättre än, ja, de amerikanska. Så är dock inte fallet den här gången.

Filmskapare som gör actionfilmer måste lära sig att det sällan är lämpligt att låta samtliga rollfigurer vara kriminella, inklusive "hjältarna". Det är sällan det funkar. För att det ska funka måste den kriminelle huvudpersonen ha sympatiska drag. Inslag av humor hjälper också. 

Huvudpersonen i XTREMO, i regi av Daniel Benmayor (TRACERS), heter Maximo (Teo García). Han är en före detta gangster som fått hela sin familj mördad av en annan gangster, Lucero (Óscar Jaenada) - som råkar vara Maximos bror. Det var meningen att även Maximo skulle tas av daga, men han överlevde. Två år senare bor han i en bilverkstad och vill inte umgås med någon.

Óscar Casas spelar en yngling som heter Leo. Han åker runt på en elsparkcykel och säljer knark till jämnåriga. Men så klantar han sig och får Luceros gangstrar efter sig. Maximo hjälper Leo och något slags vänskap uppstår, men när Lucero låter mörda hela Leos familj tycker Maximo att det får vara nog, nu är det dags att ta kål på brorsan och dennes anhang.

XTREMO inleds med en massa våldsam action. Inga rollfigurer presenteras närmare, det bara fläskas på med våld, och jag undrar vad det är jag tittar på. Detta visar sig vara en prolog, där Maximo fortfarande är gangster. Denna prolog håller på i en kvart. Sedan hoppar man två år framåt i tiden.

Här lugnar tempot ner sig en aning, men vi får fortfarande inga ordentliga presentationer av rollfigurerna, och här finns i princip ingen som helst karaktärsutveckling. Maximo må vara trött på att vara gangster och på sin synnerligen onde bror, men han är inte speciellt sympatisk, Maximo. Han är bara ett lufsande råskinn som är en jävel på att slåss och ha ihjäl folk.

Daniel Benmayor har gjort en rätt snygg film. Filmfotot är utmärkt, färgerna är varma. De oräkneliga actionscenerna är välkoreograferade, slagsmålen och bilkrascherna är bra. Folk går loss på varandra med samurajsvärd och skruvmejslar.

... Men vad spelar det för roll när handlingen, trots all dramatik, är märkligt oengagerande, och när man inte känner det minsta för rollfigurerna? Jag skiter blankt i hur det går för Maximo och Leo. Maximo har även en snygg, kvinnlig medhjälpare (Andrea Duro), som tydligen är hans adoptivsyster, eller hur det var. Jag hade föredragit om hon var ensam huvudperson, hon är den enda som upplevs som lite sympatisk.

Lucero har en av filmhistoriens mest misslyckade frisyrer. Den är så hemsk att jag blev direkt förbannad.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/6)

onsdag 26 maj 2021

Netflix: Army of the Dead

Foton copyright (c) Netflix

Jag tog mig friheten att resa bort några dagar, och kunde därför inte se den här Netflixproduktionen på premiärdagen. Nu har jag dock sett den - och jag konstaterar att Netflix fortsätter att hålla jämn kvalitet på sina egna produktioner. Kvaliteten är låg - men jämn! 

Zack Snyder tillhör inte mina favoritregissörer. Jag gillade hans långfilmsdebut; nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD (2004). Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag var aldrig någon större anhängare av George A Romero och dennes zombiefilmer. Jag tycker inte att de är dåliga, men Romero hade ibland ett lite klumpigt handlag, och några av skådisarna han anlitade var ... mindre bra. Filmernas inslag av satir och samhällskritik kan inte kompensera för allt.

Jag har flera gånger tidigare nämnt att jag sedan länge tröttnat på zombiegenren. På 1980-talet var zombiefilmer bland det coolaste som fanns - och då gjordes de bästa filmerna i genren. Lucio Fulci och några andra italienare gjorde fascinerande, blodiga, och ofta estetiskt framstående, mardrömslika filmer. Dan O'Bannon gjorde RETURN OF THE LIVING DEAD och Stuart Gordon kom med RE-ANIMATOR. För att nämna några stycken.

... Men under det senaste decenniet har marknaden svämmat över av lågbudget- och nollbudgetproduktioner. Alldeles för många obegåvade filmare med tillgång till en HD-kamera trodde sig kunna tjäna snabba pengar genom att snabbt slarva ihop zombiefilmer. Jag blev så trött på genren att jag även tröttnade på TV-serien THE WALKING DEAD efter en säsong.

Zack Snyder har väl egentligen inte fått ur sig något jag gillat sedan debuten. Fast där ljuger jag. Jag ser att jag gav högst betyg till WATCHMEN - men jag har inte sett om den sedan jag såg den på bio, och jag vet inte om jag skulle uppskatta den idag, tolv år senare.

Nu har Snyder gjort en zombiefilm igen. Till skillnad från alla de oräkneliga zombiefilmer som vällt ut på marknaden, är ARMY OF THE DEAD en riktig film, gjort med rejält tilltagen budget. Det här är dessutom Zack Snyders bästa film på länge - i betydelsen Tja, den var ju inte så dålig som jag förväntade mig.

Filmen börjar bra. Förtexterna rullar över ett långt montage där zombies tar över Las Vegas. Ja, denna fläskiga inledning är faktiskt riktigt bra! 

... Men det är å andra sidan det enda som är riktigt bra i filmen. För därefter blir det det gamla vanliga. Det är världen efter zombieapokalypsen. Zombiekaoset Las Vegas är inhägnat. Mänskligheten, det lilla vi får se av den, verkar mest utgöras av en massa mer eller mindre hårda typer.

En av dessa hårdingar är Scott Ward (Dave Bautista). En dag dyker den slemme Tanaka (Hiroyuki Sanada) upp, och han har ett uppdrag åt Scott. En jävla massa pengar finns i ett kassavalv i Las Vegas. Om Scott kan samla ihop ett team, ta sig in i Vegas, och hämta stålarna, kommer Scott att få en väldig massa miljoner dollar. Scott gillar inte Tanaka, men han behöver kosingen. Men det är brådis. Presidenten har nämligen bestämt att Las Vegas ska atombombas ett par dagar senare.

Det tar inte lång tid för Scott att samla ihop ett lämpligt gäng. Det är en amerikan, en fransk, en tysk och Bellman som ska till Las Vegas. Eller nästan. Han anlitar en tysk kassaskåpsexpert (Matthias Schweighöfer) och en stenhård fransk tjej som av någon anledning kallas the Coyote (Nora Arnezeder) - det hade varit roligare om det stod Gråben i den svenska texten. Det ingår ytterligare några personer i teamet, Tig Notaro spelar en knäpp helikopterpilot, och så släpar Scott med sig sin dotter Kate (Ella Purnell), som han har en dålig relation till.

Väl på plats visar det sig att det inte bara finns vanliga zombies i Las Vegas. En ny art har utvecklats, Alfas. Det är tänkande zombies. Dessa varelser har byggt upp något slags bisarrt samhälle i ruinerna. Även en zombietiger stryker omkring.

... Ja, och sedan är det det gamla vanliga. Det pangas zombies hejvilt. Medlemmarna i Scotts team blir bitna och förvandlas till zombies. Det pangas fler zombies. Kate går vilse. En i teamet är förstås en förrädare. Och så pangas det ännu fler zombies.

ARMY OF THE DEAD har några bra scener. Här finns några kul detaljer. Jag gillar att det är Las Vegas-folk som zombifierats - zombies i glitterklänningar är lite fränt. En kvinnlig zombie, som blir något av en huvudperson, liknar en demon i 80-talsfilmen NIGHT OF THE DEMONS. Visuellt ser det ibland bra ut, en zombie till häst är tjusigt. Några scener får mig att associera till de spanska Blind Dead-filmerna; de där spanska filmerna om de zombifierade tempelriddarna.

Men det här är en rätt meningslös film. Ointressant och tjatig. Det största problemet är att filmen varar hela två timmar och tjugoåtta minuter! Den lyckas med konststycket att vara en hel timme för lång. Hur tänkte Snyder och Netflix där? Hur kan de tro att filmen blir bättre om den håller på en evighet? Det är mycket möjligt att jag hade satt ett högre betyg om den bara varade 85 minuter - vilket är en lämplig spellängd för filmer av det här slaget.

Efter en timme tröttnade jag på ARMY OF THE DEAD - och då var vi alltså inte ens halvvägs. En epilog antyder att det kan komma en fortsättning.


 


 

 

(Netflixpremiär 21/5)

torsdag 20 maj 2021

Netflix: Light the Fuse ... Sartana Is Coming

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING är den femte och sista av de officiella Sartanafilmerna - det finns ytterligare en rad filmer med namnet Sartana i titeln, precis som fallet är med Django.

Den första filmen i serien kom 1968 och hette IF YOU MEET SARTANA ... PRAY FOR YOUR DEATH. Denna första film regisserades av Gianfranco Parolini (som kallade sig Frank Kramer i förtexterna), övriga fyra filmer gjordes av Giuliano Carnimeo (som kallade sig Anthony Ascott). I fyra av filmerna spelas Sartana av Gianni Garko, i den tredje; SARTANA'S HERE ... TRADE YOUR PISTOL FOR A COFFIN (1970), var Garko ersatt av George Hilton. De tre sista filmerna hade samtliga premiär under 1970.

Jag hyrde den första filmen på A-Video i Helsingborg. Det är en riktigt bra spaghettiwestern, där den svartklädde revolvermannen Sartana nästan framstår som ett övernaturligt väsen. Är han Döden själv? Satan? De följande filmerna blev alltmer lättsamma och komiska, även om de fortfarande var våldsamma och ibland rätt råa.

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING ingår i det paket med italienska filmer Netflix skaffat rättigheterna till. Jag gissar att samtliga fem filmer ingår i paketet, men av någon anledning väljer de att börja med att lägga ut den sista. Det spelar förvisso ingen roll, alla filmerna i serien är helt fristående.

Det var inte längesedan jag såg den här filmen förra gången, och jag har sett den även innan dess. Det är en film som är svår att glömma, på grund av dess minst sagt flängda slutstrid.

... Däremot tycker jag att det är svårt att följa med i handlingen. En recensent skrev att filmen har ett bra manus. Jag tycker snarare att filmen har ett osedvanligt förvirrat manus, där handlingen försvinner i allt skjutande.

Sartana är på jakt efter 500 000 dollar, som finns gömda någonstans. Han letar även efter två miljoner dollar i falska sedlar. För att kunna hitta pengarna, fritar han en annan revolverman som hålls fången. En massa andra slemma typer är på jakt efter pengarna. Ja, en väldig massa typer jagar dem. Det är lite svårt att hålla ordning på alla inblandade och vad de håller på med.

I den här filmen är Sartana ingen mystisk man som dyker upp ur ingenstans. Det enda övernaturliga med honom är hans pricksäkerhet med skjutjärnet och snabbheten när han drar. Den här gången ligger fokus snarare på de manicker Sartana använder sig av. Han har bland annat en liten mekanisk figur som traskar runt och pangar på folk, och han har en orgel som är ombyggd till kulspruta och granatkastare.

Det här är en snygg film med utmärkt filmfoto. Filmen är tjusig satt titta på och den är hyfsat påkostad. Bruno Nicolai står för filmmusiken, som är bra. Gianni Garko är som vanligt bra i titelrollen. Susan Scott (Nieves Navarro), känd från många gialli, spelar en lömsk kvinna.

Dock känns filmen lite längre än den är, vilket antagligen beror på det myckna skjutandet. Rollfigurerna är många, alla skjuter på alla, och även om jag gillar filmen, blir det lite tröttande med all action. 

Netflix visar filmen med italienskt tal. Filmen är smått surrealistisk som den är, men den blir ännu mer surrealistisk när alla pratar italienska i vilda västern.

Den här filmen innehåller även en oväntad bastubadarscen.



 

 

 

(Netflixpremiär 19/5)

Netflix: Tenebre

Eftersom Netflix införskaffat rättigheterna till ett stort, stort, väldigt stort antal italienska filmer, serveras vi nu en hel del glada överraskningar. En av dessa är Dario Argentos TENEBRAE från 1982.

... Ja, som ni ser står det TENEBRE, utan A:et, i rubriken ovan; den italienska titeln. I Netflix' app är den även listad som UNSANE, vilket filmen kallades i USA ett tag. Själv har jag alltid stavat titeln TENEBRAE, så det fortsätter jag med här. Dessutom står det "Tenebrae" på omslaget till romanen som förekommer i filmen.

TENEBRAE släpptes på video i Sverige 1984 som TENEBRAE ... TERROR UTAN GRÄNS. Den var hårt nerklippt av bolaget själv för att undvika totalförbud. Jag hyrde den långt senare, bara för att ha sett den svenska versionen. Jag vill minnas att i princip alla mord var bortklippta, vilket gjorde filmen obegriplig. TENEBRAE recenserades i ett nummer av Scandinavian Film & Video. Det var en skoningslös sågning av en kille vars namn jag inte tänker nämna här (men jag känner honom, han går alltid under sina initialer, han är numera framgångsrik filmdistributör, och han har släppt filmer av Argento). Han skrev att Argento är en obegåvad regissör, som utan anledning låter en kamera glida över hustak till discomusik i flera minuter, och i en scen sitter en man på en bänk så länge, att det blir en lättnad när mördaren plötsligt kommer fram och sticker en kniv i honom. 

TENEBRAE är en giallo, och en av Dario Argentos bättre filmer - och en av de sista som kan kallas bra. Efter denna gjorde han den övernaturliga rysaren PHENOMEMA (1985), som är rätt fånig, och giallon OPERA (1987), vilken brukar räknas som Argentos sista bra film. Allt Argento regisserat sedan dess tycker jag, och de flesta med mig, mediokert, eller direkt dåligt - ett par filmer kan till och med kallas usla.

Åter till TENEBRAE. Detta är den klassisk giallo med alla de ingredienser vi förväntar, kryddat med mer blod och våld än filmerna från 1970-talet. Vi får en mördare med svarta handskar, vi får rakknivsmord, vi får ett superestetiskt filmfoto, vi finner ledtrådar i någon form av kultur; i det här fallet en bok, vi får tillbakablickar till en traumatisk händelse i mördarens ungdom, och vi får en intrig som är så härligt ologisk att det kan vara något slags rekord för en giallo, Argento överträffar sig själv.

Anthony Franciosa spelar den populäre, amerikanske deckarförfattaren Peter Neal, som reser till Rom för att marknadsföra sin nya roman "Tenebrae" ("Årets bästa giallo, kanske decenniets bästa giallo!"). John Saxon spelar hans agent Bullmer, som håller i pressarrangemangen. 

En galen mördare går lös - en tosing som skär halsen av folk och fotograferar liken. Rakknivsmördaren! När en tjusig kleptoman får halsen avskuren, stoppar mördaren sidor ur Peter Neals bok i munnen på henne. Således blir Neal indragen i jakten på mördaren. Guiliano Gemma spelar polisen Germani, som leder jakten, och som gärna drar sin stora puffra i onödan.

Trots att folk dör som flugor kring Peter Neal, fortsätter pressträffarna. Den otroligt tjusiga Mirella D'Angelo spelar en lesbisk litteraturkritiker som inte uppskattar alla mord på kvinnor Neals böcker innehåller. John Steiner gör en märklig man som har ett kulturprogram på TV. I handlingen figurerar även Neals skumma flickvän Jane (Veronica Lario), som ses smyga omkring i Rom trots att hon ska vara i New York, och Daria Nicolodi spelar en gammal vän till Peter Neal - eller är hon hans kärlek? Jag blir aldrig klok på deras förhållande. Lara Wendel spelar en tösabit som jagas av en hund och har ett ödesdigert möte med en yxa, Eva Mann och Michele Soavi syns i flashbacks.

Som jag nämnde är handlingen ologisk. Inga rollfigurer beter sig som riktiga människor - som sig bör i en giallo. TENEBRAE är en förhållandevis surrealistisk skapelse. Argento har påstått att den utspelar sig i framtiden - fast jag har aldrig fattat vad han menar med det.

Stora delar av filmen utspelar sig ett ett stort byggnadskomplex som uppfördes av fascisterna, detta för att Argento ville att platsen för handlingen skulle vara genomsyrad av ondska. Detta kan man jämföra med ölhallen i SUSPIRIA, som under andra världskriget var ett tillhåll för nazister, och som Argento använde av samma skäl.

Filmen går i ljusa färger - titeln är TENEBRAE, alltså mörker, men filmen är allt annat än mörk. Blå himmel, vita väggar och fasader. Skådespelare i ljusa kläder. Allt kontrasterar mot det knallröda blodet och de mörka handlingarna.

Filmfotot är utstuderat. I filmens mest berömda sekvens (som inte uppskattades av Scandinavian Film & Video) befinner sig Mirella D'Angelo i sin lägenhet, när kameran glider ut ur huset och fortsätter att åka över husets fasad, förbi olika fönster, tills den slutligen hittar mördaren, som är på väg att ta sig in i huset. Detta ackompanjeras av det svängiga ledmotivet av trion Simonetti-Morante-Pignatelli; det vill säga delar av Goblin.

Även morden i filmen är utstuderade. Vissa mord antyds bara med närbilder på offrets ansikte och blodstänk, andra är brutalt detaljerade - en person får en yxa i huvudet i närbild. Scenen där en kvinna, som håller en pistol i handen, får armen avhuggen har jag alltid tyckt är fånig. Hon sitter nämligen på ett synnerligen onaturligt sätt enbart för att kunna få armen avhuggen! Dock citerade jag denna scen i mitt och Mikael Tomasics första seriealbum; "In Memoriam". I vår serie får en kvinna armen avkapad, och precis som i TENEBRAE sprutar blodet över en vit vägg - i vår serie rinner blodet på väggen och bildar ordet "Tenebrae".

Här finns fler scener som är i fånigaste laget. Alldeles i början, när Peter Neal befinner sig på en flygplats och han får ett telefonsamtal, släpper han sin väska på golvet för att gå ett par meter till höger. Detta enbart för att något ska kunna hända med väskan. Slutscenerna; upplösningen, är effektiva, men det är inte utan att man undrar "Jaha, men VARFÖR?!". Det är nog bäst att inte ställa sig den frågan, det är bäst att inte tänka på logiken överhuvudtaget.

På Netflix ligger filmen enbart med italienskt tal. Jag har aldrig tidigare sett den med italienskt tal. Jag är välbekant med den engelska versionen; med Anthony Franciosas och John Saxons röster, och med Daria Nicolodi dubbad av Theresa Russell. Det känns ovant att se dem med andra röster.

TENEBRAE är inte lika bra som LJUDET FRÅN KRISTALLFÅGELN och DEEP RED, men det här är en bra och rekommendabel giallo. 



 

 

(Netflixpremiär 19/5)