Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg

måndag 18 januari 2021

VOD: Hunted

HUNTED (Njutafilms)


HUNTED. Vad är det för fantasilös titel? Filmer med den titeln går det tretton på dussinet av. Den här gången handlar det om ännu en film producerad av streamingtjänsten Shudder.

Skillnaden mot andra Shudderproduktioner jag sett, är att det här inte är en amerikansk film. Skräckthrillern HUNTED är belgisk. Okej, den är belgisk-fransk-irländsk, men den är inspelad i Belgien. Belgien är inte ett land som är känt för skräckfilm, jag kommer nog bara på RABID GRANNIES. Ja, och DAUGHTERS OF DARKNESS, förstås. Frankrike, å andra sidan, har de senaste decennierna producerat en lång rad stenhårda och kontroversiella skräckfilmer. HUNTED är en film i denna franska tradition.

Jag förväntade mig en vanlig lågbudgetfilm; en film där det verkligen syns att budgeten är låg. Budgeten var säkerligen låg, förhållandevis, men filmen överraskade på en gång med ett ovanligt genomtänkt filmfoto. Det här är snyggt, fotot går i varma, organiska toner. Men så visar det sig också att HUNTED är regisserad av Vincent Paronnaud. Paronnaud var medregissör till PERSEPOLIS, en film som Oscarnominerades.

Handlingen är enkel, kanske lite för enkel. Efter en prolog i vilken en mor berättar en legend för sin son om en kvinna som använde naturen för att hämnas på de som ville henne illa, presenteras vi för Ève (Lucie Debay). Ève går till en bar för att ta sig en drink. En jobbig kille raggar på henne, men hon räddas av en annan snubbe; en namnlös man som spelas av Arieh Worthalter. Ève fattar tycke för sin räddare, men det visar sig att han är en tvättäkta psykopat.

Mannen tvingar in Ève i sin bil, där hans kompanjon Andy (Ciarán O'Brien) väntar. De kör iväg, men kraschar i en skog. Andy är vek och vill inte längre vara med, men den namnlöse psykopaten flippar helt. Ève ska jagas, torteras och dödas. Är det tänkt. Ève slår tillbaka, och liksom i den inledande legenden verkar hon få hjälp av naturen.

Arieh Worthalter är bra som galningen, han ger ett realistiskt intryck. Det har hänt att jag träffat på sådana här obehagliga och oberäkneliga typer - män som en sekunden är trevliga, för att i nästa sekund vara hotfulla. Tack och lov har jag alltid lyckats ursäkta mig och lämnat. Lucie Debay är också bra i sin roll. Av någon anledning är filmen på engelska, vilket innebär att några skådespelare - de flesta är fransmän och belgare - talar med tydlig brytning, något som ibland ger en lätt amatörmässig touch. 

Det här är en rå och blodig film. Det är mycket raseri och skrikande. Ibland blir handlingen lite intressant, ibland känns det hela för tunt. Ibland skiner en svart humor igenom. Spelplanen för slutuppgörelsen är lite oväntad. En del inslag i filmen är ologiska, nästan direkt surrealistiska, vilket jag antar är ett försök till konstnärligt anslag.

Jag tyckte inte att HUNTED var speciellt spännande eller otäck, men filmfotot och det allmänna tekniska handlaget höjer filmen en bit över medel. Filmen går bara att se strömmad på nätet. Synd, den här borde även släppas på DVD och Blu-ray.


 



lördag 16 januari 2021

Netflix: Outside the Wire

Foton copyright (c) Netflix

Nytt år, ny månad, ännu en premiär på en Netflixproduktion.

Jag såg aldrig Mikael Håfströms förra film; QUICK, som var en svensk produktion, men det är svårt att påstå att Håfströms karriär i utlandet går lysande. Snarare tvärtom. Majoriteten av de Hollywoodfilmer han regisserat har antingen floppat, underpresterat, eller fått dålig kritik. Eller så har de både floppat och fått dålig kritik. När 1408 hade premiär 2007 blev den lite oväntat den mest framgångsrika Stephen King-filmen på länge, så den får utgöra ett undantag. ESCAPE PLAN med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger är hyfsad, men verkligen inget speciellt, och den tillhör de filmer som underpresterade. RITUALEN med Anthony Hopkins minns jag faktiskt inte att jag har sett - men det har jag, eftersom jag recenserat den. 

Jag brukar sällan vara positiv till Netflix' egna produktioner. Snarare tvärtom. De utmärker sig ofta genom att göra vad som känns som osedvanligt billiga, slätstrukna direkt-på DVD-filmer - med alldeles för hög budget. Filmerna ser ut att ha kostat en hel del att göra, men de är i de flesta fall märkligt plastiga och tomma, som om de producerats av en maskin. En maskin som förser filmerna med en blockbuster-look, men som glömmer viktiga ingredienser som engagerande handling och bra rollfigurer.

OUTSIDE THE WIRE utspelar sig i en nära framtid. Filmen inleds med fullt krig i någon krigszon i öst, vad den nu hette. Folk pangar hejvilt i mörker. Damson Idris spelar den unge löjtnanten Harp, som sitter i trygghet och sköter en drönare. Han tvingas att snabbt fatta ett beslut, vilket leder till att 38 amerikaner räddas, medan två dör. Harps överordnade blir fly förbannade för att Harp lät två mannar dö, så Harp bestraffas genom att skickas till krigszonen, där han ska inställa sig inför en viss kapten Leo, som spelas av Anthony Mackie.

Efter ungefär en halvtimme pausade jag för att rengöra ugnen. Jag har tidigare använt ett medel från Mr Muscle, men det funkade inget vidare. Nu hade jag istället köpt en liknande medel av ett annat, billigare märke. Jag spejade ugnens insida och det igengrodda fönstret i ugnsluckan, och fascinerades av det vita skummet, som inte luktade lika fränt som medlet från Mr Muscle.

Harp och Leo ska bege sig ut på ett uppdrag bakom fiendens linjer. De ska ta kål på en slem typ som spelas av dansken Pilou Asbæk. Nu visar det sig att kapten Leo är en android! En superavancerad robot. Han är så avancerad att han kan tänka helt fritt och han har känslor. Till skillnad från övriga robotsoldater i filmen, de liknar mest ED-209 från ROBOCOP. Vad som är skitroligt är att dessa enklare robotar kallas "gumps", vilket i den svenska texten översätts till "gumpar". Komik uppstår när tuffa soldater pratar om att skicka gumpar på fienden.

På vägen träffar de en tuff engelsk tjej som spelas av Emily Beecham, och hon ... Ja, jag har glömt vad hon hade för funktion, hon var nog något slags ledare för rebellerna, men nu hade jag låtit rengöringsmedlet verka en halvtimme, så jag gick bort och torkade ugnen med en blöt trasa, och minsann - det funkade ju riktigt bra! Och med en hällskrapa fick jag bort det inbrända, bruna stänket från glaset.

Harp och Leo pangar fiender, både människor och robotar, och efter ett tag visar det sig att allt inte är som det ser ut, och det hela leder fram till en twist som kanske inte är jätteöverraskande.

OUTSIDE THE WIRE känns som en av alla de här billiga actionfilmerna som spelas in i Rumänien, ibland med Steven Seagal, ibland utan Steven Seagal. Håfströms film är dock inspelad i Ungern, men den skulle kunna vara inspelad var som helst, eftersom den till stor del utspelar sig i gråa, ibland sönderbombade miljöer. Den här filmen är förstås betydligt dyrare än Rumänienfilmerna och den har bättre skådisar.

Men att filmen är dyrare hjälper inte mycket om manuset är skit. Och det känns som om OUTSIDE THE WIRE är skriven av en drönare. Det här är utomordentligt ointressant. En tråkig handling som aldrig någonsin grabbar tag. Tråkiga rollfigurer det är omöjligt att bry sig om. Actionscenerna är inget att skriva hem om. Allting är slentrianmässigt, och Mikael Håfström är en regissör helt i avsaknad av utmärkande stilistiska drag. 

OUTSIDE THE WIRE är ingen film, det är en produkt. En plastig historia där ingen, vare sig framför eller bakom kameran, verkar ha varit intresserad. 

Det här var jävligt tradigt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/1)


lördag 26 december 2020

VOD: Se upp för Jönssonligan

Foton copyright (c) C More

Det har varit en hel del skriverier om den nya Jönssonliganfilmen de senaste månaderna. Inte på grund av det faktum att man gett sig på en nystart av filmserien, utan för att regissören Tomas Alfredson beklagat sig över att filmen, på grund av pandemin, inte bara fått hoppa över den planerade biopremiären, den har dessutom hamnat på streamingtjänsten C More Play, vilket innebär att förhållandevis få i den tilltänkta publiken får möjlighet att se den. Jag har tidigare haft C More, men jag tittade sällan på deras utbud. Nu har jag fått C More igen gratis ett par månader, och jag konstaterar att utbudet blivit sämre den senaste tiden. Om man, som jag, helst vill se långfilmer, är utbudet riktigt dåligt - det är fullt möjligt att se rubbet under inte alltför lång tid. Dyrt är det också att abonnera på C More. Om Alfredsons film istället hamnat på Netflix, hade fler kunnat se den, eftersom betydligt fler har Netflix. Men Alfredson ville förstås helst sett sin film på en stor bioduk, som planerat.

För ett par år sedan såg jag samtliga Jönssonliganfilmer, utom de om Lilla Jönssonligan. Jag hade inte sett dem sedan de kom, och jag vet inte om jag faktiskt sett alla tidigare. Det visade sig att Jönssonliganfilmerna var riktigt ruggigt usla. Förvånansvärt usla. Slarvigt gjorda filmer som inte är speciellt roliga. De lever helt och hållet på att rollfigurerna görs av folkkära skådespelare. Men nu tyckte jag inte att Gösta Ekman var rolig som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, han kändes mest lite osympatisk. Björn Gustafson som den supande Dynamit-Harry kändes rätt tragisk och jobbig. Det var egentligen bara Ulf Brunnberg som Vanheden jag tyckte var lite kul. Ibland. Och till min stora förvåning tyckte jag att JÖNSSONLIGANS STÖRSTA KUPP från 1995, utan Ekman med med Stellan Skarsgård, var den bästa filmen i serien.

2015 försökte man sig på en minst sagt besynnerlig reboot av Jönssonligan. DEN PERFEKTA STÖTEN. Ett märkligt försök att göra något slags halvseriös thriller om ligan, med nya skådisar i samtliga roller. Filmen innehöll våld, blod och misslyckad Tarantino-humor. Det kom inga uppföljare till den. Jag är inte förvånad.   

Tomas Alfredsons SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är tekniskt sett den bästa Jönssonliganfilmen.

... Men det är nog det enda snälla jag kan säga om filmen.

SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är häpnadsväckande usel. Det här är en film som inte funkar överhuvudtaget. Manuset är skrivet av Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, och det är inte utan att jag undrar vad de tänkte på.  

De klassiska rollfigurerna är tillbaka - men de har  princip bara namnen gemensamt med originalgestalterna. Henrik Dorsin är Sickan. Han säger ibland "Jag har en plan!", men annars har han inte mycket gemensamt med Gösta Ekman. Snubbelorgier saknas. Anders "Ankan" Johansson spelar Ragnar Vanheden, men han är så långtifrån Brunnbergs figur man kan komma. Han bor tillsammans med sina föräldrar och jobbar i farsans radioaffär. Doris och Dynamit-Harry görs av Hedda Stiernstedt och David Sundin. De har nu en massa barn och de bor i Jönssonligans högkvarter, en nedlagd fabrik. Harry ägnar sig inte åt att spränga saker och han dricker inte. Han har ingen funktion alls och är knappt med i filmen. Doris är driftig, men en helt annan typ av person än den figur Birgitta Andersson gjorde.

Filmens handling är snarare konstig än klurig. Det är en invecklad historia om en finsk kungakrona och en värdefull sten som är på vift och ska stjälas. Det är otroligt rörigt, och därför tråkigt och ointressant.

Ingenting alls är roligt i den här filmen. Eller, jo, jag tyckte att det var kul när Sickan i en scen gömde sig i en tunna med majonnäs, men det är bara för att jag tycker att det är roligt med majonnäs. Johan Wahlström är lite kul som radiopratare i ett par korta scener. Men det är allt. Det här är vansinnigt tråkigt. 

Filmen är lång som ett ösregn - över två timmar. Detta beror bland annat på några fullkomligt onödiga scener och handlingstrådar. Bland annat handlar en tråd om att Doris och Harry flyttar in i en ny lägenhet, och att de en tid senare går på en bananfest på gården. Det här har absolut ingenting med någonting att göra, och det är inte det minsta roligt. Det är bara utfyllnad.

Lena Olin och Reine Brynolfsson spelar de skurkaktiga Anita och Televinken i några märkliga scener. MyAnna Buring, som vi tidigare bland annat sett i en massa Hollywoodfilmer, är en slem dam på jakt efter kronan och stenen, och en mystisk man med skägg sitter i en skyskrapa och är konstig.

DEN PERFEKTA STÖTEN Var dålig, men den var så oerhört besynnerlig att den blev lite fascinerande. SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är nog sämre, faktiskt, eftersom den försöker vara en traditionell Jönssonliganfilm, men misslyckas kapitalt på alla plan.

Nu är förvisso jag en medelålders karlslok, men jag tror inte att den här filmen kommer att gå hem vare sig hos barn eller vuxna. Barn kommer inte att fatta handlingen, och vuxna kan inte förklara handlingen, eftersom de har somnat.


 

 

 

 

 

(Premiär på C More 25/12)


onsdag 16 december 2020

VOD: Fatman

FATMAN


De senaste åren, ja, det handlar kanske till och med om decennier nu, har Mel Gibson mest varit omskriven i egenskap av religiös knäppgök, våldsam, obekväm, och allmänt bindgalen. Vilket han sannolikt också är, det är inget jag ifrågasätter. Men det är lätt att glömma bort vilken utmärkt skådis Gibson ju faktiskt är. Dessutom smetar privatpersonen Gibson av sig på rollerna han gör - när jag sett hans senaste filmer, vilka inte varit något vidare, har jag suttit och tänkt, jaha, där kommer den knäppgöken. Trots att jag, förstås, älskade honom som Mad Max och som Martin Riggs i DÖDLIGT VAPEN-filmerna.

Därför känns det trevligt att återknyta bekantskapen med honom i den minst sagt bisarra julkomedin FATMAN. Här är det den gamle, goe Mel Gibson vi får se - i en film som nästan känns hämtad från 1980-talet, vilket ju är ett plus. Jag skänkte inte den tanke på privatpersonen Mel Gibson när jag såg den här.

Jag noterar att en del personer, antagligen mest amerikaner, har funnit FATMAN upprörande. Det här är väl ingen julfilm? Den är alldeles för våldsam! Folk svär! Tomten ska inte skjuta folk! Här finns ingen julstämning! Och framför allt: den här filmen är ju inte rolig alls!

Jag tyckte att FATMAN var rolig. Den är inte rolig så att man skrattar högt, men jag lät slippa ur mig några råa hö hö-läten, och jag log, kanske lite cyniskt på ett 80-talssätt, under större delen av filmen.

Bröderna Eshom och Ian Nelms står för manus och regi till FATMAN, i vilken Mel Gibson spelar Chris. Chris är jultomten, och det är hårda tider för honom och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste). De får inte tillräckligt betalt för sitt jobb och Chris sitter mest på puben. Men så en dag dyker det upp folk från militären. De vill anlita Chris och nissarna i tomteverkstaden. Här ska det tillverkas delar till försvarets bomber och granater. Chris tackar ja, han behöver stålarna.

I en annan del av landet bor pojken Billy (Chance Hurstfield). Det är en le jävel. Han är en bortskämd rikemanspojk som bor i ett stort hus med sin farmor och deras tjänstefolk. Billys far är aldrig hemma, modern är kanske död, det minns jag inte. Billy är beredd att gå över lik för att allt ska gå vägen för honom. Han känner en iskall hitman (Walton Goggins) som han ibland anlitar. När Billy bara vinner andra pris i en tävling på skolan, låter han kidnappa flickan som vann, och hotar med att tortera henne och mörda hennes föräldrar och hund, om hon inte går ut och säger att hon fuskade.

Varje år skickar Billy sin önskelista till jultomten, men eftersom han inte är snäll, får han bara kol i sina paket. Kol? Det där är visst en anglosaxisk grej - barn som inte är snälla får en kolbit i julstrumpan eller i ett paket.

Den här gången blir Billy så fruktansvärt förbannad när han packar upp kolbiten, att han ringer mördaren och ger honom ett uppdrag: han ska döda jultomten! Således beger mördaren sig iväg på jakt efter tomten - och ja, självklart hittar han Chris, annars hade det ju inte blivit någon film av det här. Och Chris är inte den som är den om det dyker upp illasinnade karlar. Han plockar fram puffrorna.

Jag blev väldigt överraskad av FATMAN. Jag hade inte förväntat mig något speciellt, men jag tyckte att det här var jättebra - det är synd att filmen inte gick upp på bio. Det här är en julfilm i min smak.

Det här är en robust film, den håller ett bra tempo, här finns inga krystade försök att filma- och klippa "häftigt". Mel Gibson är bra som den grinige Chris, Walton Goggins är utstuderat grym, och Chance Hurstfield är så vidrig att man omedelbart vill se honom råka ut för en oförklarlig giljotinolycka. FATMAN är en svart komedi, så pass svart att en del inte uppfattar humorn. Men dessa traderövar har ju så mycket annat att välja på, framför allt på Netflix, som översvämmas av julfilmer fyllda av stomatolleenden och lillgamla ungar.


 


söndag 6 december 2020

Netflix: En dödlig jul

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixproduktion, denna gång en tysk sådan. En tysk kriminalkomedi med jultema.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av filmen när jag började titta. Antagligen att den skulle vara underhållande - och rolig. Men där sket jag mig på tummen.

Skådespelaren Detlev Buck står för regin, han är även inblandad i manus, samt spelar en av rollerna. EN DÖDLIG JUL börjar hyfsat lovande. Alli Neumann spelar Edda, som med tårar rinnande nerför kinderna går in på en bar, sätter sig vid bardisken, och börjar prata med killen som sitter bredvid henne. Sam (Kostja Ullmann) heter han, och efter att de två svept några glas vodka, bär det sig inte bättre än att de faller pladask för varandra.

Sam, som "jobbar med amerikansk litteratur", bor i en skåpbil, och han och Edda tycker att de ska åka in i en skog och ha sex, så de kör iväg. Inne i skogen hör Sam rop på hjälp, så han går ut för att se vad det är som sker. Han får syn på några gangstrar som ska till att avrätta en kille. Tumult uppstår och Sam lyckas komma undan - tillsammans med det tilltänkta mordoffret. Gangstrarna jagar dem.

Edda har glömts kvar i skåpbilen. Vart tog Sam vägen? Hon tar hjälp av en svinig polis för att hitta sin nyblivne pojkvän.

Resten av filmen består i att alla jagar alla, och lite då och då dödas folk, eller så skadas de.

... Och jag tyckte inte att det var roligt alls. Jag skrattade inte en enda gång. Jag tyckte heller inte att det var coolt, häftigt och spännande. Jag antar att herr Buck siktat på att göra något i Tarantino-stil. 1990-talets Tarantino, alltså. Ironiskt våld och kriminella rollfigurer.

Under handlingens gång visar det sig att mycket i filmen hänger ihop. Alla är släkt med varandra, eller känner varandra. Eller något.

Jag tappade intresset ganska snart, och därefter tappade jag koncentrationen. Jag tyckte bara att EN DÖDLIG JUL var ansträngd och tråkig. Filmen känns mycket längre än den är, eftersom den är så tjatig; samma typ av incidenter upprepas ideligen.

Under eftertexterna dansar skurkarna till en Leonard Cohen-låt.

Betyget ett är kanske för lågt, det är inget dåligt gjord film, det här. Men - jag hade inte sett klart på den om jag inte haft för avsikt att skriva om den här. Så pass trist tycker jag att den är.

... Å andra sidan är det förstås möjligt att tjugoåringar tycker att filmen är cool och häftig.


  



 

 

(Netflixpremiär 4/12)

lördag 5 december 2020

Netflix: Mank

Foton copyright (c) Netflix

Något jag kan finna smått irriterande, är när folk slänger ur sig en del etablerade sanningar utan att egentligen ha en egen åsikt. Framför allt när det gäller kultur - och då främst film. Ni vet, folk som hävdar saker de läst, hört, eller lärt sig under diverse utbildningar. Tråkiga åsikter, som att Ingmar Bergman var den bäste regissören någonsin, att ingenting är roligare än Tatis filmer, och att THE SHINING är den bästa skräckfilmen någonsin. Åsikter som får mig att undra "Jaha, men vad tycker du själv, på riktigt; vem eller vad betyder mest för dig, personligen?".

Orson Welles' CITIZEN KANE - EN SENSATION från 1941 brukar väldigt ofta omnämnas som den bästa film som någonsin gjorts. Som om det inte gjorts några andra filmer de senaste 79 åren. Men ... är inte CITIZEN KANE den bästa film som någonsin gjorts?

Jag själv tycker att CITIZEN KANE är jättebra. Verkligen. Det är en alldeles utmärkt film. Dessutom är det så oerhört uppenbart varför filmen hade ett enormt inflytande på filmkonsten, det syns i nästan varje scen.

Men! Jag kan inte hävda att jag tycker att CITIZEN KANE är världens bästa film. Den har nämligen inte påverkat mig och mitt kreativa skapande på något sätt. Det finns ett antal filmer som har gjort ett djupt intryck på mig, filmer som jag ser om och om igen, filmer som skapat mitt filmintresse, filmer som inspirerar mig, regissörer vars berättarteknik jag tagit med mig när jag jobbar med andra former av berättande, till exempel tecknade serier; min huvudsakliga sysselsättning. CITIZEN KANE är inte en av dessa filmer. Welles film är dock en njutning från början till slut.

Jag hade sett fram emot David Finchers MANK. Den första trailern till denna Netflix-produktion lovade väldigt gott. Fast man vet ju aldrig vad man får när det gäller David Fincher. Även om jag i och för sig gillade några av hans mest kritikerrosade filmer, som SEVEN och FIGHT CLUB, var jag ingen större entusiast. Fincher har inte regisserat en långfilm på fyra år, hans senaste film var GONE GIRL, och den tyckte jag var rätt dålig. Han har gjort fler filmer jag tycker är rätt dåliga.

Även om jag i princip tycker att MANK är rätt bra, är det inte utan att jag blev lite besviken. Faktum är att jag blir mer besviken ju mer jag tänker på filmen, och upptäcker diverse konstigheter. Direkt efter att jag sett filmen tänkte jag sätta ett högre betyg, men efter att ha sovit på saken beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

MANK är en snygg film med utmärkta skådisar. Den handlar om filmmanusförfattaren Herman J Mankiewicz, som skrev manuset till CITIZEN KANE. Ett manus som bearbetades av Orson Welles, och de två fick dela på en Oscar för bästa manus. Hur det verkligen låg till med manusförfattandet blir jag inte klok på, och det finns nog ingen nu levande människa som vet vem som skrev vad. Det hävdas att Herman "Mank" Mankiewicz skrev det mesta, samtidigt hävdar andra det att det bara var en journalist som hittat på detta, och att det i verkligheten var Welles som skrev det mesta. Enligt Finchers film, vars manus för övrigt skrevs av Jack Fincher, Davids far som dog 2003, var det dock Mank som stod för det allra mesta.

Gary Oldman är tjugo år för gammal för rollen, men han är utmärkt som Mank. Efter en bilolycka ligger den hårt krökande Mank nerbäddad, då han får uppdraget att skriva ett manus till den unge stjärnregissören Orson Welles. Mank måste dock gå med på att hans namn inte nämns i filmen. Han ligger i sängen och dikterar sitt manus för den uthålliga Rita Alexander (Lily Collins).

Med jämna mellanrum hoppar filmen tillbaka till mitten av 1930-talet, större delen av MANK utspelar sig då. Den ständigt halvpackade Mank drar omkring på olika produktionsbolag, han sitter i möten med folk, och mediemogulen Randolph Hearst (Charles Dance) fattar tycke för den bufflige manusförfattaren. Mank blir ständigt inbjuden till Hearsts middagar och fester - och det är den rätt vidrige, och stormrike, Hearst som kommer att bli förebilden för Charles Foster Kane i CITIZEN KANE.

... Och detta är väl egentligen allt som händer i MANK. Stora delar av filmen slösas av någon anledning bort på ett val i Kalifornien. I samband med detta har Fincher stoppat in en, om jag uppfattat det rätt, helt fiktiv rollfigur som gör fejkade journalfilmer inför detta val. 

Dialogen är genomgående överarbetad, rollfigurerna babblar konstant, det är nästan aldrig tyst i filmen, och efter ett tag började jag inse att många dialoger och monologer inte leder någonstans. Det handlar inte om smarta monologer, som i en Tarantino-film. Värst är en synnerligen lång monolog en aspackad Mank håller mot slutet, den förefaller rätt poänglös - med det undantaget att Mank nämner Don Quixote. Orson Welles försökte under en längre tid göra en film om Don Quixote, filmen färdigställdes efter Welles' död av den spanske B-filmkungen Jess Franco, av alla människor.

Ett annat problem med dialogen är att gestalternas namn ofta läggs in i replikerna, så att vi ska veta vilka det är som pratar med varandra. Förutsatt att vi vet vilka det är. Fincher tar nämligen för givet att publiken vet vilka alla de här film- och medieprofilerna är, och att vi känner till allt om CITIZEN KANE.

Amanda Seyfried spelar skådespelerskan Marion Davies, som var Hearsts älskarinna. Orson Welles gestaltas av Tom Burke, men han är knappt med alls i den här filmen. Herman Mankiewicz dominerar helt, och han är en osympatisk tölp, vilket innebär att jag har svårt att engagera mig i hans öde. 

MANK är filmad i svartvit och den är tänkt att gå i samma stil som CITIZEN KANE, med hopp i tiden och annat. Men det är inte utan att jag undrar varför David Fincher inte sköt sin film på 35mm. Den är filmad digitalt. Dessutom är den i widescreen, ett format som inte fanns 1941.

Jag har alltid varit svag för filmer som handlar om filminspelningar och Hollywood. Därför gillar jag att se 1930-talets Hollywood återskapat i den här filmen. Det är fascinerande att se. Det är detta som är filmens behållning, tillsammans med de utmärkta skådespelarna och filmfotot. Filmmusiken av Trent Reznor och Atticus Ross upplevde jag som lite mer anonym.

... Men jag hade förväntat mig mer av MANK. Det blev allt lite småtråkigt efter ett tag. Efter att ha sett filmen, började jag att titta på CITIZEN KANE. Jag har inte hunnit se om hela, men de första tjugo minuterna av Welles' film är bättre och mer engagerande än hela MANK.

Nu slog det mig förresten att jag aldrig fick tummen ur att se THE OTHER SIDE, en film Orson Welles påbörjade 1970, och som fortfarande inte färdigställts när han dog 1985 - och som fick premiär på Netflix 2018. Filmfotograf på denna var Gary Graver, en kille som filmade många B-filmer, och som under pseudonymen Robert McCallum regisserade oräkneliga porrfilmer.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/12)

tisdag 1 december 2020

Netflix: La Belva - Odjuret


Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. LA BELVA - ODJURET är producerad av Warner Bros. Entertainment Italia, men har fått premiär direkt på Netflix, sannolikt beroende på pandemin.

Det finns en del länder och städer som är kända för att vara vackra och pittoreska så där rent allmänt. Tjusig arkitektur, mysiga städer, svindlande landskap. Till exempel Frankrike. Och Italien. Oavsett hur hård och otäck en italiensk film är, brukar den utspela sig i tilltalande miljöer.

Så inte LA BELVA, ett actiondrama som regisserats av Ludovico Di Martino. Jag vet inte var i Italien filmen är inspelad, men man har verkligen valt att visa upp landets fulaste sida. Det här ser ut som den gråaste förort i Belgien man kan tänka sig. Alla miljöer är fula och till och med vädret är dåligt. I denna värld rör sig mest glåmiga människor som ser ut att vara trötta på denna fula omgivning.

Nå. Häromveckan skrev jag om den amerikanska actionrullen SEIZED, som är en variant på TAKEN. LA BELVA är en italiensk variant på TAKEN. Handlingen är minst sagt rudimentär och generisk.

Fabrizio Gifuni spelar Leonida Riva, en före detta elitsoldat som är svårt traumatiserad av de krig i vilka han deltagit. Han har varit fången, han har torterats. Nu vägrar han att gå i terapi, istället äter han stark medicin.

Rizzi har två barn. En son, Mattia (Emanuele Linfatti), som ser ut att vara allt mellan 20 och 40, och en liten dotter i tioårsåldern. En kväll tar Mattia lillsyrran med sig till ett snabbmatställe. Medan hon äter, går Mattia ut för att röka brass om hörnet med två kompisar. Medan han är ute dyker det upp några och för bort lillflickan.

Mattia ringer farsan, som dyker upp strax innan polisen anländer. Riva tycker att det är bättre om han själv letar rätt på kidnapparna, så han knycker en walkie-talkie från en polis och sätter av i sin lilla bil. Detta leder till att polisen tror att Riva har något med kidnappningen att göra.

Tja, och sedan letar Riva upp bovarna. Han spöar dem. Han får spö. Han spöar dem lite till. Han får ännu mer spö. Det är lite intressant att filmen ser ut att sluta efter en dryg timme, då den gravt misshandlade Riva hamnar på sjukhus. Men han ger inte upp, så han fortsätter att leta efter dottern.

LA BELVA är en rätt tråkig film. Dessutom är Riva, filmens hjälte, alldeles för osympatisk för att vara en actionhjälte. Eller, jag vet inte, osympatisk är kanske fel ord, men han ger mest intryck av att vara ett tystlåtet råskinn med psykiska problem och hipsterskägg.

En detalj i filmen som är lite märklig, är att Riva är lite halvkass på att slåss. Detta kan bero på lite halvvissen stridskoreografi och på de trista ljudeffekterna - det låter "plaff!" när någon får en snyting i nyllet. Kanske är det ett försök att få filmen att verka realistisk, men det blir lite konstigt när hjälten hela tiden åker på spö.

Generisk action kan funka utmärkt om rollfigurerna är kul och om actionscenerna är välgjorda. Så är inte fallet här.

Nä, det här var inget vidare.


 




 

(Netflixpremiär 27/11)

P.S. Idag börjar Toppraffels julkalender! Varje dag klockan 07:00 fram till julafton öppnas en ny lucka. I år är det en följetong (från 1994).

måndag 30 november 2020

Netflix: The Call

 

Foton copyright (c) Netflix

Jag är lite osäker på vad denna koreanska Netflixproduktion heter. När titeln dyker upp i eftertexterna står det CALL (med den koreanska titeln intill), vilket filmen även heter på IMDb. Men Netflix och Wikipedia kallar den THE CALL. Således väljer jag att kalla filmen THE CALL - även om det föreligger risk att den blandas ihop med en amerikansk skräckfilm från i år med samma titel.

I eftertexterna till THE CALL dyker det upp en rad på engelska i vilken det står något om att handlingen är hämtad från en äldre film som heter THE CALLER, en brittisk film, verkar det som. Jag har inte sett den tidigare filmen, så jag kan inte jämföra. Jag associerade snarare till det koreanska dramat IL MARE från år 2000, den som senare kom i en amerikansk version med Keanu Reeves och Sandra Bullock; HUSET VID SJÖN. En film om en magisk brevlåda, med vilken två personer som bor i samma hus med två års mellanrum kan hålla kontakt med varandra. En tidsmaskinsbrevlåda.

I 2020 års THE CALL - den koreanska alltså - är det en telefon som svarar för kontakten med det förflutna. Chung-Hyun Lee står för manus och regi till denna film, och jag måste tillstå att jag överraskades när jag såg den. Jösses, den här filmen var ju riktigt bra! Den är i princip fullkomligt oförutsägbar. Huruvida logiken funkar eller ej vill jag inte ge mig in på, men har man överseende med detta, är THE CALL en spännande, intressant och fascinerande film. Snygg är den också.

Park-Shin Hye spelar Seo-yeon, som bor med sin mor i ett stort hus. 1999, när Seo-yeon var liten, omkom hennes far i en eldsvåda, och Seo-yeon fick brännmärken på benet. Seo-yeon har råkat bli av med sin smartphone, och börjar därför använda en gammal trådlös telefon som finns i huset. Be mig inte förklara hur det går till, men telefonen kan ringa till sig själv - men till år 1999. Den ringer alltså bakåt i tiden. Och 1999 ringer den upp sig själv år 2000.

Seo-yeon får kontakt med en ung tjej; Young-sook (Jong-seo Jun), som bodde i villan 1999. Young-sook har ett helvete där hemma; hon lider av någon psykisk åkomma, och hennes grymma mor försöker bota henne med exorcism. De två tjejerna gillar att prata med varandra och upprättar en märklig gemenskap med två decenniers mellanrum.

De kommer på att de kan korrigera tillvaron. Young-sook får veta hur eldsvådan 1999 uppstod, så hon lyckas förhindra den. Då förändras villans interiörer tjugo år senare, Seo-yeons brännmärken försvinner och hon hittar sin far i livet nere i köket. Young-sook lyckas även göra sig av med sin onda mor 1999.

... Det är bara det att det fanns en orsak till att Young-sooks mor var så hård och grym. Young-sook visar sig nämligen vara bindgalen. Kaninkokar-galen. Seriemördargalen. Hon är besviken på Seo-yeons beteende i framtiden, det vill säga i nutiden, så hon börjar att bestialiskt mörda folk - och för varje nytt illdåd förändras Seo-yeons tillvaro.

Det är sällan det händer när jag tittar på Netflixfilmer, men THE CALL behöll min uppmärksamhet från början till slut. Jag satt hela tiden och undrade vad den illasinnade Young-sook skulle hitta på härnäst, och hur Seo-yeon skulle reda ut det. Allting blir konstant värre och krångligare.

Min enda egentliga invändning är mot några sekunder under eftertexterna. Här har man plötsligt slängt in en onödig epilog med en extra tvist, och den funkar inte alls logiskt sett. Det är ju lite dumt - här hade de en riktigt bra film, och så lägger de till några sekunder som sabbar allt. Stäng av filmen när eftertexterna börjar rulla, så slipper ni epilogen.

Varför telefonen är magisk förklaras inte. Den bara är det. Magisk, alltså. Köper man detta, köper man resten av filmen, skulle jag tro.

Jag tycker THE CALL är skitbra. 




 

(Netflixpremiär 27/11)

P.S. I morgon börjar Toppraffels julkalender! Varje dag klockan 07:00 fram till julafton öppnas en ny lucka. I år är det en följetong (från 1994).

söndag 29 november 2020

Netflix: Rösterna

Foton copyright (c) Netflix

Vet ni vad jag tycker förstör många spökfilmer? Nej, hur ska ni kunna veta det. Jo, en grej jag tycker förstör många spökfilmer, är spökjägare. Ni vet, sådana där jönsar som dyker upp för att undersöka hemsökta platser och som har med sig en massa mätare och mackapärer och annat som jag tycker förtar den eventuella spökstämningen. 

Spökjägare med mackapärer är något som förekommer i denna spanska Netflixproduktion. 

De senaste decennierna har det kommit en hel del spansk skräck, varav många filmer kritikerrosats, och till och med tävlat i Cannes och på andra respektabla festivaler. Många av dessa filmer är tillsynes påkostade, de är välgjorda, men själv tycker jag att det de flesta har gemensamt, är det faktum att det är något som saknas i filmerna. Jag vet inte riktigt vad det är. Inga av de här filmerna, inte ens BARNHEMMET, tillhör mina favoriter; det är inga filmer jag ser om. Jag kan tycka att de är helt okej, ibland att de är rätt bra - men jag kan inte sätta fingret på vad det är jag tycker fattas. Kanske är de för allvarliga? Är det det som är problemet? 

RÖSTERNA, i regi av Ángel Gómez Hernández, har flera ingredienser som borde borga för en bra och kuslig spökfilm, men jag tyckte mest att det var småtråkigt och ibland lite töntigt.

Rodolfo Sancho och Belén Fabra spelar Daniel och Sara, som med sin lille son Eric flyttat in i en enorm, nedgången villa som de håller på att renovera. Eric klagar på att han hör röster. Någon eller några pratar med honom i hans huvud hela tiden. Han tycker sig även se skepnader som rör sig i huset. Det bär sig inte bättre än att Eric efter ett tag hittas drunknad i poolen i trädgården.

Sara åker hem till sina föräldrar, medan Daniel stannar kvar i huset. Han råkar på någon vänster spela in Erics spökröst på sin telefon. Detta får honom att uppsöka en viss Germán (Ramón Barea); en äldre författare som specialiserat sig på ljudupptagningar med spökröster. Han har skrivit flera böcker i ämnet. Inte nog med att Daniel känner till Germán, han har även läst en av böckerna, och minsann om inte Germán sitter och signerar i en bokhandel i närheten just som han behövs. Han har en jävla tur, Daniel. Germán går även med på att lyssna på Daniels inspelning. 

Germán åker ut till villan tillsammans med sin tjusiga dotter Ruth (Ana Férnandez), de har med sig en massa utrustning och traskar runt i kåken, där de hittar väl dolda hemligheter.

Det finns en del riktigt bra inslag i RÖSTERNA. Jag gillar att allt går tillbaka till spanska inkvisitionen. Här finns några bra scenerier.

... Men jag tycker inte att filmen funkar riktigt. Rollfigurerna är inte alltför sympatiska. Filmen är genomgående gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Hemligheten i källaren är lika flängd som dr Freudsteins källaraktiviteter i Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY, skillnaden är att Fulcis film upplevs som en surrealistisk mardröm där man inte ifrågasätter det faktum att ingen tittat i källaren på hundra år. RÖSTERNA avslutas med en twist jag inte tyckte var alltför överraskande.

Jag vet att många tycker att RÖSTERNA är otäck och spännande. Det är mörkt och dystert, en del scener är blodiga, och här finns några jump scares. Men själv tyckte jag alltså mest att det var småtråkigt.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/11)

torsdag 19 november 2020

VOD: Final Kill

FINAL KILL (Njutafilms)


För ett par månader sedan skrev jag om regissören Justin Lee och dennes westernfilm BADLAND. Nu har Njutafilms släppt ännu en film av Lee, denna gång enbart som Video on Demand på streamingplattformar - och det är inte utan att jag undrar om Njutafilms fått något slags paket med dessa filmer, och måste släppa dem för att inte förlora pengar. För jag kan inte komma på en enda anledning till att släppa FINAL KILL på den svenska marknaden. Eller på någon marknad alls.

Tidigare har jag bara sett Justin Lees westernfilmer. FINAL KILL är dock en actionfilm. I rollistan återfinns en del hel- och halvkända namn, vilka kanske kan locka en del till att se den här filmen. Men: många amerikanska skådespelare, oftast de i B-filmsfacket, går att hyra en dag i taget. De har ett mer eller mindre fast arvode. Vill en producent ha med en igenkännbar skådespelare i sin film, kan en sådan hyras för en dag eller två utan att den lilla budgeten spricker. 

I alldeles för många fall vet filmskaparna inte riktigt vad de ska göra med dessa inhyrda namn, och ofta utnyttjas de inte alls. I FINAL KILL hittar vi Randy Couture, som sitter på en stol i två korta scener, dr Drew Pinsky (!), som medverkar i en kort prolog, Danny Trejo, som är med drygt 30 sekunder innan han skjuts ihjäl, och James Russo, som jag inte minns vad han gjort under sina minuter. Billy Zane har en lite större roll. Han sitter förvisso bakom ett skrivbord i alla sina scener, men hans roll är av betydelse för handlingen.

Huvudrollen innehas av Ed Morrone. Han spelar Mickey Rome, som är något slags beskyddare/säkerhetsansvarig som jobbar för Billy Zanes rollfigur. Mickey skickas till Costa Rica, där han ska beskydda ett gift par, som stulit åtta miljoner dollar från en gangsterfamilj. De häckar nu i en lyxvilla.

Och sedan ... Tja, jag vet inte riktigt vad som händer. FINAL KILL är nämligen en bitvis osannolikt inkompetent film. Här finns ett par bra idéer, miljöerna man använt sig av är imponerande, men manus, dialog, regi och klippning är uselt. Det här är en actionfilm utan action. Okej, här finns ett par actionscener, men de är så illa iscensatta att de inte räknas. Istället pratas det hela tiden, det babblas och det är så fruktansvärt tråkigt, att jag med jämna mellanrum satt och tänkte på annat, och därför tappade tråden. Men det hade nog inte gått att följa med ändå, eftersom Justin Lee i sin iver att få med alla dessa skådisar i småroller ständigt slänger in fullkomligt meningslösa scener, och låter handlingen hoppa omkring okontrollerat.

Ytterligare ett problem är huvudpersonen Mickey Rome. Det är antagligen meningen att denne hysteriskt babblande kille ska vara rolig, men han är bara osympatisk och påfrestande. Och vem anlitar en sådan kille om man vill ha beskydd?

Vad är det för människor som finansierar Justin Lees filmer? Varför fortsätter de att ge honom mer pengar så att han kan göra fler filmer? FINAL KILL ser ut- och känns som ett filmskoleprojekt.




onsdag 18 november 2020

DVD/VOD: Seized

SEIZED (Njutafilms)


Jag inbillade mig satt SEIZED var helt ny på DVD och streamingplattformarna, men nu upptäckte jag att den funnits ute en månad. Nåja, skit samma. Jag såg den nu, och eftersom biograferna stänger, alla pressvisningar har ställts in, och det är ont om filmer att recensera, tar jag och skriver om den här rullen, vilken dessutom är ett raffel.

Jag gillar den engelske slåsshjälten Scott Adkins - men man vet aldrig vad man får när man ser hans filmer. Adkins medverkar i lite för många filmer, och en del av dessa, kanske majoriteten, är alldeles för dåliga.

Detsamma kan man nog säga om regissören Isaac Florentine. Han har gjort några riktigt bra, välgjorda actionrullar - men även några riktigt ruttna.

SEIZED är ingen minnesvärd film, men om inget annat höjer den sig något över snittet när det gäller lågbudgetaction, tack vare sina actionscener.

Titeln SEIZED har ungefär samma betydelse som TAKEN - och det här är väl TAKEN med lägre budget och med Scott Adkins som Liam Neeson, höll jag på att skriva. Filmen utspelar sig i Mexiko, där en rejäl och ordentlig företagare (Adkins) bor med sin son. Jag tror inte att Adkins' rollfigur har något namn i början. Han är i vilket fall änkling, och han har problem med tonårsgrabben, som ständigt hamnar i slagsmål i skolan, eftersom han är mobbad. Den ordentlige fadern försöker lära pågen att våld inte är lösningen, våld löser inga problem. Vi anar att alla kommande problem kommer att lösas med hjälp av ultravåld.

En dag kidnappas pågen av den skrupelfrie kartelledare Mzamo (Mario Van Peebles). Det visar sig att den rekorderlige företagaren har ett våldsamt förflutet - förstås. Han är en före detta Brittisk spion och en jävel på att ha ihjäl folk. Hans kodnamn var Nero, och nu vill Mzamo att Nero ska döda alla andra karteller i regionen så att Mzamo inte har några konkurrenter kvar, annars dör den kidnappade pågen. Nero förses med dödlig utrustning och en kamera på bröstet, så att Mzamo och hans champagnepimplande hejdukar kan följa slakten live på en TV-skärm, där det ser ut som ett så kallat First Person Shooter-spel.

Och, tja, det är väl det hela. Problemet med SEIZED är att handlingen är alldeles för simplistisk. Förvisso gillar jag actionfilmer med enkel, rak handling, men den här är i enklaste laget. En del repliker är riktigt risiga, liksom några skådespelare. Slutet blir lite av en antiklimax.

Men - många av actionscenerna är väldigt bra. Liam Neeson må vara en betydligt bättre skådis än Scott Adkins, men Scott Adkins är extremt mycket bättre än Neeson på att fajtas. En del av bataljerna i SEIZED går i samma stil som de i JOHN WICK-filmerna. Det är hårt och välkoreograferat. Vilket får mig att vilja se Scott Adkins möta Keanu Reeves i någon kommande Wick-film - det vore något!

SEIZED funkar helt okej till ett par koppar kaffe, om man har överseende med dialog och handling.

Har jag förresten berättat om den gången då Mario Van Peebles pussade mig på kinden? Jag träffade honom på en fest och hängde med honom, han uppskattade att jag hade sett hans fars filmer. Plötsligt fick han för sig att han skulle pussa tjejen jag var där med. Direkt därefter sa han "What the hell!" och pussade mig också. Det var bara det att han är väldigt kortvuxen, så han fick hoppa för att nå upp till mig!




söndag 8 november 2020

DVD/Blu-ray/VOD: The Pale Door

THE PALE DOOR (Njutafilms)

Nu blir det nyproducerad Western igen här på TOPPRAFFEL! Och skräck. Samtidigt. En skräckwestern, författad av bland andra Keith Lansdale, son till den uppburne författaren Joe R Lansdale, som i sin tur agerar verkställande producent på den här filmen. Regissör är en av männen bakom SCARE PACKAGE, Aaron B Koontz, som också varit inblandad i manuset.

THE PALE DOOR. Den bleka dörren. Nej, det är ingen vidare titel på en film. Om jag bara såg titeln listas någonstans utan beskrivning, skulle jag aldrig överväga att undersöka vad det är. Fast filmaffischen, det vill säga DVD- och Blu-ray-omslaget, till den här filmen är snyggt. Filmen släpptes först till streaming, där jag såg den, men fysiska utgåvor är på väg.

Idén till den här filmen är inte så dum. Vi befinner oss i vilda västern, och ett gäng laglösa rånar ett tåg, kommer över en kista innehållande en flicka och inte guld och pengar, och de hamnar i en liten håla bebodd av häxor, som gillar att döda folk som kommer dit.

Ingen dum idé, det här lät intressant - och rätt coolt. Tyvärr är utförandet till större delen under all kritik. Skådespelarna är egentligen helt okej, de är inga större kändisar, men flera av dem har medverkat i välkända produktioner; det är inte amatörafton. Mest känd är nog den gamle karaktärsskådespelaren Stan Shaw, som jag lustigt nog bara häromdagen såg i en av sina allra första roller - i Cirio H Santiagos osannolikt taffliga blaxploitation-kung fu-film TNT JACKSON från 1974, en skitrolig film jag helhjärtat rekommenderar (finns på Prime).

Tyvärr kämpar dessa skådespelare med ett illa skrivet manus och med ännu värre dialog. Och dialog är det gott om. Det pratas alldeles för mycket i filmen och ofta helt i onödan. Koontz' regi är rätt valhänt och osäker.

Som de flesta andra filmer nuförtiden, är THE PALE DOOR filmad digitalt - och det ser verkligen digitalt ut. Filmfotot är fult och sterilt, och ger ett amatörmässigt intryck - det ser verkligen billigt ut. Inte blir det bättre av att alla kläder ser ut att vara helt nyinköpta från en cowboyaffär. Redan i prologen, där en man ropar till sina söner att de måste sätta på sig stövlarna, reagerade jag - de där ullfodrade stövlarna såg ju verkligen inte ut som något från 1800-talet.

Filmen innehåller en del blod, action och effekter, men det är inget att skriva hem om. Plus för att man inte använt sig av datoranimerade revolverskott, med pickorna låter "paff!", vilket förstärker intrycket av att vi tittar på några som leker cowboys. Jag blev inte klok på om designen av häxorna, med stora häxnäsor och -hakor, är tänkt att vara otäck eller skojig.

För att vara en film med mycket pangande och splatter, är tempot vansinnigt långsamt. Det tar drygt 40 minuter innan den egentliga handlingen kommer igång. Det är dåligt berättat och bitvis förvirrat.

Betyget två är egentligen för högt till THE PALE DOOR, men här finns ett par hyfsade scener och bra idéer, så en etta är lite för lågt.


 


söndag 1 november 2020

Netflix: Herrens dag

Foton copyright (c) Netflix

Minsann om inte ännu en skräckfilm haft premiär på Netflix. Denna gång handlar det om en mexikansk-spansk film i regi av Santiago Alvarado, som även varit inblandad i manus. HERRENS DAG är en film på temat exorcism - och den lämnade mig lite villrådig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Juli Fàbregas spelar Menéndez. Menéndez är en före detta präst som suttit i fängelse efter att en pojke dog när Menéndez utövade exorcism av det mer brutala slaget. Numera tillbringar han dagarna ensam i sin stora, mörka villa.

En dag får Menéndez besök av en man han lärde känna i fängelset, Sebas (Hector Illanes). Sebas misstänker att hans tonåriga dotter Raquel (Ximena Romo) är besatt, och han vill att Menéndez driver ut demonen. Menéndez vägrar, men låter sig övertalas, och Sebas återkommer tillsammans med dottern.

Till en början går det lugnt till. Menéndez och Raquel samtalar och äter middag, och det verkar mest som att det är Raquels normala tonårsbeteende, en visst upproriskhet och sexuell nyfikenhet, som Sebas tolkar som besatthet. Men så plötsligt slår Menéndez ner tjejen, kedjar fast henne i källaren, och med Sebas som assistent ska det utövas exorcism av synnerligen brutalt slag.

Med undantag för ett par inledande minuter med förtexter utspelas hela filmen i Menéndez bostad. Det är dystert och så mörkt att det ibland är lite svårt att se hur det ser ut därinne. Filmens startsträcka är lång, det tar nästan halva filmen innan det tar fart, och det är i pratigaste laget. Till en början tyckte jag att det var rätt trist och alldeles för pladdrigt, men när Raquel dyker upp lyfter det. Ximena Romo är jättebra i rollen.

En stund senare tar handlingen en tvär vändning igen och övergår till tortyrporr av ett slag som kan få även de mest härdade att vända bort blicken. Menéndez grej är nämligen att tortera folk tills demonerna tackar för sig. 

Med tanke på att Menéndez inte är helt frisk, framgår det inte riktigt om den demon som lockas fram är äkta, eller om det bara är febriga fantasier. Ximena Romo är dock smått fantastisk som en lika elak som kåt demon, indränkt i blod - hon ser ut att höra hemma i EVIL DEAD.

HERRENS DAG pendlar mellan att vara rätt tråkig och rätt bra - och vidrigt chockerande. Netflix varnar både för våld och sexuellt våld (hade det inte räckt med att skriva sexuellt våld?), och varningen är berättigad.

Förutom de tre rollfigurerna som nämns här ovan, förekommer ytterligare ett par-tre personer, men de medverkar sammanlagt en minut eller två. Skådespelarinsatserna är gedigna, filmen är förhållandevis välgjord, men i slutänden känns det hela lite poänglöst. Men ultravåld och religiösa grubblerier går kanske bättre hem hos katoliker än hos mig.




 

 

(Netflixpremiär 30/10)

lördag 31 oktober 2020

Netflix: His House


Foton copyright (c) Netflix

Idag är det Halloween och således är det dags för skräck. Igen. Dags för ännu en Netflixpremiär. Igen.

Jag hade rätt stora förväntningar på HIS HOUSE, en brittisk film i regi av Remi Weekes, eftersom kollegor i utlandet som såg den i Sundance i början av året hävdade att den mycket bra. Tyvärr infriades inte mina förväntningar.

Sope Dirisu och Wunmi Musako spelar Bol och Rial, ett gift par som flyr från våldsamheterna hemma i Sudan. Parets dotter omkom under färden. De hamnar i England - det fulaste England man kan tänka sig.  Där skaffar myndigheterna fram en bostad till paret - det blir tilldelade ett eget hus. Huset visar sig vara ett vidrigt, fallfärdigt ruckel i en dålig stadsdel, men Bol och Rial är glada över att ha någonstans att bo. Dr Who-skådisen Matt Smith spelar en kille som jobbar åt myndigheterna och han räknar upp en massa regler de två flyktingarna måste förhålla sig till för att de inte ska skickas tillbaka till Sudan.

Det blir svårt för Bol och Rial att förhålla sig till dessa regler när det visar sig att huset är hemsökt. Eller är det så att en ond ande följt med dem från Afrika? Vad hände under flykten? Hur ska de bli av med spöket? Och vad ska myndigheterna säga när de ser att Bol slagit en massa hål i väggen med en hammare i sin spökjakt?

Jag blev rätt konfunderad när jag såg filmen. Behandlas flyktingar så här i England? Finns det verkligen så här ruttna bostäder - som alltså används av myndigheterna? Låses nyanlända in i interneringsläger i väntan på att godkännas? Förses flyktingar med regler som säger att de inte får ha besök, inte festa, inte tjäna pengar och inte ens ha levande ljus? Enligt några engelska kritiker går det inte till som det gör i filmen, det ska vara extremt överdrivet.

HIS HOUSE är mer ett drama, ett socialrealistiskt sådant, än en skräckfilm. Filmen är förvisso lite intressant, handlingen är ovanlig vilket gör filmen lite unik i sin genre. En spökfilm i flyktingmiljö. Skådespelarna är bra, men tyvärr är utförandet lite väl ... platt. Remi Weekes må vara duktig på diskbänksrealism, men spökstämning klarar han inte av att bygga upp. Jag upplevde inte filmen som det minsta otäck och spännande. Jag satt istället mest och hoppades att Bol och Rial skulle skärpa sig och få ordning på allt så att de fick stanna kvar. De är nämligen sympatiska, de här två. De utmanar verkligen ödet när de babblar om häxor och onda andar när sura typer från myndigheterna knackar på.

En twist mot slutet är lite oväntad, men som helhet tyckte jag att HIS HOUSE var lite väl grå och småtråkig. BBC Films är inblandade i produktionen, och det här känns mest som ett brittiskt TV-drama.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/10)

torsdag 29 oktober 2020

Netflix: Nobody Sleeps in the Woods Tonight


Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL! - igen. I våras skrev jag om en polska thrillern THE PLAGUES OF BRESLAU. Två polska filmer på ett år, minsann. 

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT, i regi a Bartosz M Kowalski som även är inblandad i manuset, har kallats den första polska slasherfilmen. Om detta stämmer vet jag inte. Filmen skulle gått upp på bio i Polen i våras, men dagen innan premiären stängdes samtliga polska biografer på grund av coronan, och nu släpps Kowalskis film istället direkt på Netflix.

Det här är en lite besynnerlig film - på så sätt att den inte riktigt verkar veta vilken typ av film den vill vara. I centrum finns en grupp tonåringar, som skickats ut i skogen på något slags scoutläger där ungdomar ska avvänjas från teknik. Eller hur jag nu ska formulera det. Tonåringarna är alla beroende av mobiler, internet och datorspel, och det är ju inte bra, tycker de som vet bättre. Nu ska de istället leva friluftsliv, och alla mobiler samlas in (så att det inte ska gå att ringa efter hjälp senare i filmen). Detta tema och denna miljö gör att filmen känns som en barn- och ungdomsfilm i upplägget.

En handfull tonåringar med olika personlighet plockas ut för att med en hurtig ledare traska in i skogen. Det är den tystlåtna tjejen som närmast har "Final Girl" stämplat i pannan, den tjocke nörden som vet allt om skräckfilmer, den slampiga blondinen, en hemligt homosexuell kille, samt en tuffing som visar sig vara oskuld. Det pratas om hur man överlever i skräckfilmer, anslaget är lätt humoristiskt, och det blir lite komedi, eller åtminstone SCREAM, över det hela.

I skogen häckar en galen mördare som rymt från en källare. Ja, inte bara en mördare - det är ett tvillingpar. Tonåringarna och andra som kommer i vägen slaktas en i taget, modell FREDAGEN DEN 13:E. Men eftersom mördarna är groteskt vanställda mutanter blir det även WRONG TURN av det här.

Jag trodde länge att detta skulle vara en rätt snäll, parodisk skräckfilm med en ung målgrupp. Därför förvånades jag när våldet är överraskande grovt, morden är snaskiga och blodiga, det är hejvilt splatter - även om en del sker utanför bild. Effekterna är välgjorda och designen av de fruktansvärt fula mördarna är utmärkt, frågan är om vi någonsin sett vidrigare bestar, till utseendet, alltså.

Men tyvärr är filmen inte speciellt bra. Förvisso skojar Kowalski med skräckgenrens klichéer, men samtidigt är hans film alldeles för klichéfylld. Filmen vara en timme och 42 minuter, vilket är ungefär tjugo minuter för länge för en film av den här typen. Tempot blir för långsamt, det blir för många utfyllnadsscener, och det blir lite tråkigt. Filmfotot är kompetent, men inget speciellt, och musiken som ska vara inspirerad av John Carpenter är inget vidare.

Filmen innehåller tydligen referenser till- och kritik av polsk politik, men det var ingenting jag uppfattade. Slutet öppnar för en uppföljare.

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT hade kunnat bli en bättre film om man gått hårdare fram med saxen, samt om man försökt renodla den lite mer.

För övrigt har jag alltid tyckt att scoutliv känns som en försmak av helvetet.



 

 

 

(Netflixpremiär 28/10)