Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg

söndag 29 november 2020

Netflix: Rösterna

Foton copyright (c) Netflix

Vet ni vad jag tycker förstör många spökfilmer? Nej, hur ska ni kunna veta det. Jo, en grej jag tycker förstör många spökfilmer, är spökjägare. Ni vet, sådana där jönsar som dyker upp för att undersöka hemsökta platser och som har med sig en massa mätare och mackapärer och annat som jag tycker förtar den eventuella spökstämningen. 

Spökjägare med mackapärer är något som förekommer i denna spanska Netflixproduktion. 

De senaste decennierna har det kommit en hel del spansk skräck, varav många filmer kritikerrosats, och till och med tävlat i Cannes och på andra respektabla festivaler. Många av dessa filmer är tillsynes påkostade, de är välgjorda, men själv tycker jag att det de flesta har gemensamt, är det faktum att det är något som saknas i filmerna. Jag vet inte riktigt vad det är. Inga av de här filmerna, inte ens BARNHEMMET, tillhör mina favoriter; det är inga filmer jag ser om. Jag kan tycka att de är helt okej, ibland att de är rätt bra - men jag kan inte sätta fingret på vad det är jag tycker fattas. Kanske är de för allvarliga? Är det det som är problemet? 

RÖSTERNA, i regi av Ángel Gómez Hernández, har flera ingredienser som borde borga för en bra och kuslig spökfilm, men jag tyckte mest att det var småtråkigt och ibland lite töntigt.

Rodolfo Sancho och Belén Fabra spelar Daniel och Sara, som med sin lille son Eric flyttat in i en enorm, nedgången villa som de håller på att renovera. Eric klagar på att han hör röster. Någon eller några pratar med honom i hans huvud hela tiden. Han tycker sig även se skepnader som rör sig i huset. Det bär sig inte bättre än att Eric efter ett tag hittas drunknad i poolen i trädgården.

Sara åker hem till sina föräldrar, medan Daniel stannar kvar i huset. Han råkar på någon vänster spela in Erics spökröst på sin telefon. Detta får honom att uppsöka en viss Germán (Ramón Barea); en äldre författare som specialiserat sig på ljudupptagningar med spökröster. Han har skrivit flera böcker i ämnet. Inte nog med att Daniel känner till Germán, han har även läst en av böckerna, och minsann om inte Germán sitter och signerar i en bokhandel i närheten just som han behövs. Han har en jävla tur, Daniel. Germán går även med på att lyssna på Daniels inspelning. 

Germán åker ut till villan tillsammans med sin tjusiga dotter Ruth (Ana Férnandez), de har med sig en massa utrustning och traskar runt i kåken, där de hittar väl dolda hemligheter.

Det finns en del riktigt bra inslag i RÖSTERNA. Jag gillar att allt går tillbaka till spanska inkvisitionen. Här finns några bra scenerier.

... Men jag tycker inte att filmen funkar riktigt. Rollfigurerna är inte alltför sympatiska. Filmen är genomgående gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Hemligheten i källaren är lika flängd som dr Freudsteins källaraktiviteter i Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY, skillnaden är att Fulcis film upplevs som en surrealistisk mardröm där man inte ifrågasätter det faktum att ingen tittat i källaren på hundra år. RÖSTERNA avslutas med en twist jag inte tyckte var alltför överraskande.

Jag vet att många tycker att RÖSTERNA är otäck och spännande. Det är mörkt och dystert, en del scener är blodiga, och här finns några jump scares. Men själv tyckte jag alltså mest att det var småtråkigt.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/11)

torsdag 19 november 2020

VOD: Final Kill

FINAL KILL (Njutafilms)


För ett par månader sedan skrev jag om regissören Justin Lee och dennes westernfilm BADLAND. Nu har Njutafilms släppt ännu en film av Lee, denna gång enbart som Video on Demand på streamingplattformar - och det är inte utan att jag undrar om Njutafilms fått något slags paket med dessa filmer, och måste släppa dem för att inte förlora pengar. För jag kan inte komma på en enda anledning till att släppa FINAL KILL på den svenska marknaden. Eller på någon marknad alls.

Tidigare har jag bara sett Justin Lees westernfilmer. FINAL KILL är dock en actionfilm. I rollistan återfinns en del hel- och halvkända namn, vilka kanske kan locka en del till att se den här filmen. Men: många amerikanska skådespelare, oftast de i B-filmsfacket, går att hyra en dag i taget. De har ett mer eller mindre fast arvode. Vill en producent ha med en igenkännbar skådespelare i sin film, kan en sådan hyras för en dag eller två utan att den lilla budgeten spricker. 

I alldeles för många fall vet filmskaparna inte riktigt vad de ska göra med dessa inhyrda namn, och ofta utnyttjas de inte alls. I FINAL KILL hittar vi Randy Couture, som sitter på en stol i två korta scener, dr Drew Pinsky (!), som medverkar i en kort prolog, Danny Trejo, som är med drygt 30 sekunder innan han skjuts ihjäl, och James Russo, som jag inte minns vad han gjort under sina minuter. Billy Zane har en lite större roll. Han sitter förvisso bakom ett skrivbord i alla sina scener, men hans roll är av betydelse för handlingen.

Huvudrollen innehas av Ed Morrone. Han spelar Mickey Rome, som är något slags beskyddare/säkerhetsansvarig som jobbar för Billy Zanes rollfigur. Mickey skickas till Costa Rica, där han ska beskydda ett gift par, som stulit åtta miljoner dollar från en gangsterfamilj. De häckar nu i en lyxvilla.

Och sedan ... Tja, jag vet inte riktigt vad som händer. FINAL KILL är nämligen en bitvis osannolikt inkompetent film. Här finns ett par bra idéer, miljöerna man använt sig av är imponerande, men manus, dialog, regi och klippning är uselt. Det här är en actionfilm utan action. Okej, här finns ett par actionscener, men de är så illa iscensatta att de inte räknas. Istället pratas det hela tiden, det babblas och det är så fruktansvärt tråkigt, att jag med jämna mellanrum satt och tänkte på annat, och därför tappade tråden. Men det hade nog inte gått att följa med ändå, eftersom Justin Lee i sin iver att få med alla dessa skådisar i småroller ständigt slänger in fullkomligt meningslösa scener, och låter handlingen hoppa omkring okontrollerat.

Ytterligare ett problem är huvudpersonen Mickey Rome. Det är antagligen meningen att denne hysteriskt babblande kille ska vara rolig, men han är bara osympatisk och påfrestande. Och vem anlitar en sådan kille om man vill ha beskydd?

Vad är det för människor som finansierar Justin Lees filmer? Varför fortsätter de att ge honom mer pengar så att han kan göra fler filmer? FINAL KILL ser ut- och känns som ett filmskoleprojekt.




onsdag 18 november 2020

DVD/VOD: Seized

SEIZED (Njutafilms)


Jag inbillade mig satt SEIZED var helt ny på DVD och streamingplattformarna, men nu upptäckte jag att den funnits ute en månad. Nåja, skit samma. Jag såg den nu, och eftersom biograferna stänger, alla pressvisningar har ställts in, och det är ont om filmer att recensera, tar jag och skriver om den här rullen, vilken dessutom är ett raffel.

Jag gillar den engelske slåsshjälten Scott Adkins - men man vet aldrig vad man får när man ser hans filmer. Adkins medverkar i lite för många filmer, och en del av dessa, kanske majoriteten, är alldeles för dåliga.

Detsamma kan man nog säga om regissören Isaac Florentine. Han har gjort några riktigt bra, välgjorda actionrullar - men även några riktigt ruttna.

SEIZED är ingen minnesvärd film, men om inget annat höjer den sig något över snittet när det gäller lågbudgetaction, tack vare sina actionscener.

Titeln SEIZED har ungefär samma betydelse som TAKEN - och det här är väl TAKEN med lägre budget och med Scott Adkins som Liam Neeson, höll jag på att skriva. Filmen utspelar sig i Mexiko, där en rejäl och ordentlig företagare (Adkins) bor med sin son. Jag tror inte att Adkins' rollfigur har något namn i början. Han är i vilket fall änkling, och han har problem med tonårsgrabben, som ständigt hamnar i slagsmål i skolan, eftersom han är mobbad. Den ordentlige fadern försöker lära pågen att våld inte är lösningen, våld löser inga problem. Vi anar att alla kommande problem kommer att lösas med hjälp av ultravåld.

En dag kidnappas pågen av den skrupelfrie kartelledare Mzamo (Mario Van Peebles). Det visar sig att den rekorderlige företagaren har ett våldsamt förflutet - förstås. Han är en före detta Brittisk spion och en jävel på att ha ihjäl folk. Hans kodnamn var Nero, och nu vill Mzamo att Nero ska döda alla andra karteller i regionen så att Mzamo inte har några konkurrenter kvar, annars dör den kidnappade pågen. Nero förses med dödlig utrustning och en kamera på bröstet, så att Mzamo och hans champagnepimplande hejdukar kan följa slakten live på en TV-skärm, där det ser ut som ett så kallat First Person Shooter-spel.

Och, tja, det är väl det hela. Problemet med SEIZED är att handlingen är alldeles för simplistisk. Förvisso gillar jag actionfilmer med enkel, rak handling, men den här är i enklaste laget. En del repliker är riktigt risiga, liksom några skådespelare. Slutet blir lite av en antiklimax.

Men - många av actionscenerna är väldigt bra. Liam Neeson må vara en betydligt bättre skådis än Scott Adkins, men Scott Adkins är extremt mycket bättre än Neeson på att fajtas. En del av bataljerna i SEIZED går i samma stil som de i JOHN WICK-filmerna. Det är hårt och välkoreograferat. Vilket får mig att vilja se Scott Adkins möta Keanu Reeves i någon kommande Wick-film - det vore något!

SEIZED funkar helt okej till ett par koppar kaffe, om man har överseende med dialog och handling.

Har jag förresten berättat om den gången då Mario Van Peebles pussade mig på kinden? Jag träffade honom på en fest och hängde med honom, han uppskattade att jag hade sett hans fars filmer. Plötsligt fick han för sig att han skulle pussa tjejen jag var där med. Direkt därefter sa han "What the hell!" och pussade mig också. Det var bara det att han är väldigt kortvuxen, så han fick hoppa för att nå upp till mig!




söndag 8 november 2020

DVD/Blu-ray/VOD: The Pale Door

THE PALE DOOR (Njutafilms)

Nu blir det nyproducerad Western igen här på TOPPRAFFEL! Och skräck. Samtidigt. En skräckwestern, författad av bland andra Keith Lansdale, son till den uppburne författaren Joe R Lansdale, som i sin tur agerar verkställande producent på den här filmen. Regissör är en av männen bakom SCARE PACKAGE, Aaron B Koontz, som också varit inblandad i manuset.

THE PALE DOOR. Den bleka dörren. Nej, det är ingen vidare titel på en film. Om jag bara såg titeln listas någonstans utan beskrivning, skulle jag aldrig överväga att undersöka vad det är. Fast filmaffischen, det vill säga DVD- och Blu-ray-omslaget, till den här filmen är snyggt. Filmen släpptes först till streaming, där jag såg den, men fysiska utgåvor är på väg.

Idén till den här filmen är inte så dum. Vi befinner oss i vilda västern, och ett gäng laglösa rånar ett tåg, kommer över en kista innehållande en flicka och inte guld och pengar, och de hamnar i en liten håla bebodd av häxor, som gillar att döda folk som kommer dit.

Ingen dum idé, det här lät intressant - och rätt coolt. Tyvärr är utförandet till större delen under all kritik. Skådespelarna är egentligen helt okej, de är inga större kändisar, men flera av dem har medverkat i välkända produktioner; det är inte amatörafton. Mest känd är nog den gamle karaktärsskådespelaren Stan Shaw, som jag lustigt nog bara häromdagen såg i en av sina allra första roller - i Cirio H Santiagos osannolikt taffliga blaxploitation-kung fu-film TNT JACKSON från 1974, en skitrolig film jag helhjärtat rekommenderar (finns på Prime).

Tyvärr kämpar dessa skådespelare med ett illa skrivet manus och med ännu värre dialog. Och dialog är det gott om. Det pratas alldeles för mycket i filmen och ofta helt i onödan. Koontz' regi är rätt valhänt och osäker.

Som de flesta andra filmer nuförtiden, är THE PALE DOOR filmad digitalt - och det ser verkligen digitalt ut. Filmfotot är fult och sterilt, och ger ett amatörmässigt intryck - det ser verkligen billigt ut. Inte blir det bättre av att alla kläder ser ut att vara helt nyinköpta från en cowboyaffär. Redan i prologen, där en man ropar till sina söner att de måste sätta på sig stövlarna, reagerade jag - de där ullfodrade stövlarna såg ju verkligen inte ut som något från 1800-talet.

Filmen innehåller en del blod, action och effekter, men det är inget att skriva hem om. Plus för att man inte använt sig av datoranimerade revolverskott, med pickorna låter "paff!", vilket förstärker intrycket av att vi tittar på några som leker cowboys. Jag blev inte klok på om designen av häxorna, med stora häxnäsor och -hakor, är tänkt att vara otäck eller skojig.

För att vara en film med mycket pangande och splatter, är tempot vansinnigt långsamt. Det tar drygt 40 minuter innan den egentliga handlingen kommer igång. Det är dåligt berättat och bitvis förvirrat.

Betyget två är egentligen för högt till THE PALE DOOR, men här finns ett par hyfsade scener och bra idéer, så en etta är lite för lågt.


 


söndag 1 november 2020

Netflix: Herrens dag

Foton copyright (c) Netflix

Minsann om inte ännu en skräckfilm haft premiär på Netflix. Denna gång handlar det om en mexikansk-spansk film i regi av Santiago Alvarado, som även varit inblandad i manus. HERRENS DAG är en film på temat exorcism - och den lämnade mig lite villrådig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Juli Fàbregas spelar Menéndez. Menéndez är en före detta präst som suttit i fängelse efter att en pojke dog när Menéndez utövade exorcism av det mer brutala slaget. Numera tillbringar han dagarna ensam i sin stora, mörka villa.

En dag får Menéndez besök av en man han lärde känna i fängelset, Sebas (Hector Illanes). Sebas misstänker att hans tonåriga dotter Raquel (Ximena Romo) är besatt, och han vill att Menéndez driver ut demonen. Menéndez vägrar, men låter sig övertalas, och Sebas återkommer tillsammans med dottern.

Till en början går det lugnt till. Menéndez och Raquel samtalar och äter middag, och det verkar mest som att det är Raquels normala tonårsbeteende, en visst upproriskhet och sexuell nyfikenhet, som Sebas tolkar som besatthet. Men så plötsligt slår Menéndez ner tjejen, kedjar fast henne i källaren, och med Sebas som assistent ska det utövas exorcism av synnerligen brutalt slag.

Med undantag för ett par inledande minuter med förtexter utspelas hela filmen i Menéndez bostad. Det är dystert och så mörkt att det ibland är lite svårt att se hur det ser ut därinne. Filmens startsträcka är lång, det tar nästan halva filmen innan det tar fart, och det är i pratigaste laget. Till en början tyckte jag att det var rätt trist och alldeles för pladdrigt, men när Raquel dyker upp lyfter det. Ximena Romo är jättebra i rollen.

En stund senare tar handlingen en tvär vändning igen och övergår till tortyrporr av ett slag som kan få även de mest härdade att vända bort blicken. Menéndez grej är nämligen att tortera folk tills demonerna tackar för sig. 

Med tanke på att Menéndez inte är helt frisk, framgår det inte riktigt om den demon som lockas fram är äkta, eller om det bara är febriga fantasier. Ximena Romo är dock smått fantastisk som en lika elak som kåt demon, indränkt i blod - hon ser ut att höra hemma i EVIL DEAD.

HERRENS DAG pendlar mellan att vara rätt tråkig och rätt bra - och vidrigt chockerande. Netflix varnar både för våld och sexuellt våld (hade det inte räckt med att skriva sexuellt våld?), och varningen är berättigad.

Förutom de tre rollfigurerna som nämns här ovan, förekommer ytterligare ett par-tre personer, men de medverkar sammanlagt en minut eller två. Skådespelarinsatserna är gedigna, filmen är förhållandevis välgjord, men i slutänden känns det hela lite poänglöst. Men ultravåld och religiösa grubblerier går kanske bättre hem hos katoliker än hos mig.




 

 

(Netflixpremiär 30/10)

lördag 31 oktober 2020

Netflix: His House


Foton copyright (c) Netflix

Idag är det Halloween och således är det dags för skräck. Igen. Dags för ännu en Netflixpremiär. Igen.

Jag hade rätt stora förväntningar på HIS HOUSE, en brittisk film i regi av Remi Weekes, eftersom kollegor i utlandet som såg den i Sundance i början av året hävdade att den mycket bra. Tyvärr infriades inte mina förväntningar.

Sope Dirisu och Wunmi Musako spelar Bol och Rial, ett gift par som flyr från våldsamheterna hemma i Sudan. Parets dotter omkom under färden. De hamnar i England - det fulaste England man kan tänka sig.  Där skaffar myndigheterna fram en bostad till paret - det blir tilldelade ett eget hus. Huset visar sig vara ett vidrigt, fallfärdigt ruckel i en dålig stadsdel, men Bol och Rial är glada över att ha någonstans att bo. Dr Who-skådisen Matt Smith spelar en kille som jobbar åt myndigheterna och han räknar upp en massa regler de två flyktingarna måste förhålla sig till för att de inte ska skickas tillbaka till Sudan.

Det blir svårt för Bol och Rial att förhålla sig till dessa regler när det visar sig att huset är hemsökt. Eller är det så att en ond ande följt med dem från Afrika? Vad hände under flykten? Hur ska de bli av med spöket? Och vad ska myndigheterna säga när de ser att Bol slagit en massa hål i väggen med en hammare i sin spökjakt?

Jag blev rätt konfunderad när jag såg filmen. Behandlas flyktingar så här i England? Finns det verkligen så här ruttna bostäder - som alltså används av myndigheterna? Låses nyanlända in i interneringsläger i väntan på att godkännas? Förses flyktingar med regler som säger att de inte får ha besök, inte festa, inte tjäna pengar och inte ens ha levande ljus? Enligt några engelska kritiker går det inte till som det gör i filmen, det ska vara extremt överdrivet.

HIS HOUSE är mer ett drama, ett socialrealistiskt sådant, än en skräckfilm. Filmen är förvisso lite intressant, handlingen är ovanlig vilket gör filmen lite unik i sin genre. En spökfilm i flyktingmiljö. Skådespelarna är bra, men tyvärr är utförandet lite väl ... platt. Remi Weekes må vara duktig på diskbänksrealism, men spökstämning klarar han inte av att bygga upp. Jag upplevde inte filmen som det minsta otäck och spännande. Jag satt istället mest och hoppades att Bol och Rial skulle skärpa sig och få ordning på allt så att de fick stanna kvar. De är nämligen sympatiska, de här två. De utmanar verkligen ödet när de babblar om häxor och onda andar när sura typer från myndigheterna knackar på.

En twist mot slutet är lite oväntad, men som helhet tyckte jag att HIS HOUSE var lite väl grå och småtråkig. BBC Films är inblandade i produktionen, och det här känns mest som ett brittiskt TV-drama.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/10)

torsdag 29 oktober 2020

Netflix: Nobody Sleeps in the Woods Tonight


Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL! - igen. I våras skrev jag om en polska thrillern THE PLAGUES OF BRESLAU. Två polska filmer på ett år, minsann. 

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT, i regi a Bartosz M Kowalski som även är inblandad i manuset, har kallats den första polska slasherfilmen. Om detta stämmer vet jag inte. Filmen skulle gått upp på bio i Polen i våras, men dagen innan premiären stängdes samtliga polska biografer på grund av coronan, och nu släpps Kowalskis film istället direkt på Netflix.

Det här är en lite besynnerlig film - på så sätt att den inte riktigt verkar veta vilken typ av film den vill vara. I centrum finns en grupp tonåringar, som skickats ut i skogen på något slags scoutläger där ungdomar ska avvänjas från teknik. Eller hur jag nu ska formulera det. Tonåringarna är alla beroende av mobiler, internet och datorspel, och det är ju inte bra, tycker de som vet bättre. Nu ska de istället leva friluftsliv, och alla mobiler samlas in (så att det inte ska gå att ringa efter hjälp senare i filmen). Detta tema och denna miljö gör att filmen känns som en barn- och ungdomsfilm i upplägget.

En handfull tonåringar med olika personlighet plockas ut för att med en hurtig ledare traska in i skogen. Det är den tystlåtna tjejen som närmast har "Final Girl" stämplat i pannan, den tjocke nörden som vet allt om skräckfilmer, den slampiga blondinen, en hemligt homosexuell kille, samt en tuffing som visar sig vara oskuld. Det pratas om hur man överlever i skräckfilmer, anslaget är lätt humoristiskt, och det blir lite komedi, eller åtminstone SCREAM, över det hela.

I skogen häckar en galen mördare som rymt från en källare. Ja, inte bara en mördare - det är ett tvillingpar. Tonåringarna och andra som kommer i vägen slaktas en i taget, modell FREDAGEN DEN 13:E. Men eftersom mördarna är groteskt vanställda mutanter blir det även WRONG TURN av det här.

Jag trodde länge att detta skulle vara en rätt snäll, parodisk skräckfilm med en ung målgrupp. Därför förvånades jag när våldet är överraskande grovt, morden är snaskiga och blodiga, det är hejvilt splatter - även om en del sker utanför bild. Effekterna är välgjorda och designen av de fruktansvärt fula mördarna är utmärkt, frågan är om vi någonsin sett vidrigare bestar, till utseendet, alltså.

Men tyvärr är filmen inte speciellt bra. Förvisso skojar Kowalski med skräckgenrens klichéer, men samtidigt är hans film alldeles för klichéfylld. Filmen vara en timme och 42 minuter, vilket är ungefär tjugo minuter för länge för en film av den här typen. Tempot blir för långsamt, det blir för många utfyllnadsscener, och det blir lite tråkigt. Filmfotot är kompetent, men inget speciellt, och musiken som ska vara inspirerad av John Carpenter är inget vidare.

Filmen innehåller tydligen referenser till- och kritik av polsk politik, men det var ingenting jag uppfattade. Slutet öppnar för en uppföljare.

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT hade kunnat bli en bättre film om man gått hårdare fram med saxen, samt om man försökt renodla den lite mer.

För övrigt har jag alltid tyckt att scoutliv känns som en försmak av helvetet.



 

 

 

(Netflixpremiär 28/10)

söndag 25 oktober 2020

VOD: Scare Package

SCARE PACKAGE (Njutafilms) 


Mer ny skräck, denna gång en film som häromveckan släpptes direkt på Sveriges streamingtjänster.

Det korta formatet lämpar sig ofta bra för skräck och rysare. Exempel på klassiska noveller i genren hoppar vi över, eftersom de är oräkneliga. I skräckserietidningar var kortrysare länge det förhärskande formatet, med förlaget EC Comics och tidningar som Tales from the Crypt som bästa exempel. På TV har vi fått program som THE TWILIGHT ZONE och Alfred Hitchcocks olika serier. Och på bio har vi sett brittiska Amicus' antologifilmer, ja, och CREEPSHOW, förstås.

Dessa antologifilmer har ofta en sak gemensamt. De brukar i de flesta fall innehålla en eller två episoder som inte håller måttet. De brukar bestå av fyra eller fem berättelser, samt en ramhandling, men om bara en historia är kass, är man rätt nöjd ändå.

Sedan finns det en del antologifilmer där ingen av historierna håller måttet, där alla har svaga, eller inga, slutpoänger, eller där allt är illa gjort. De flesta av dessa är dock extrema lågbudget- eller direkta amatörproduktioner, där det inte funnits några bossar som sett till att den färdiga filmen faktiskt går att visa för en betalande publik. 

SCARE PACKAGE är producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, en skräckversion av Netflix. Det här är en film som till större delen ser ut som en "riktig" film, och inte som något gjort av några kompisar som köpt en digitalkamera.

... Dock vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den är gjord av sju regissörer och innehåller sju historier - fast det känns som fler, och vissa av dem flyter ihop.

SCARE PACKAGE påminner lite om en ovanligt välgjord Troma-film. Betoningen ligger på komedi och splatter. Och det är extremt mycket splatter, effekter, gegga och klet. Dessa blodiga effekter är till större delen rätt bra gjorda, eller de är åtminstone kul i sin kladdighet.

Det är värre ställt med de olika historierna och den märkliga ramberättelsen, som utspelar sig i en videobutik. Några historier är alldeles för tunna, det är knappt så att jag märker att de börjar och slutar. Och eftersom historierna är för många, glöms de tidigare bort ju närmare slutet man kommer. Filmen varar en timme och 47 minuter, vilket är en halvtimme för länge. Man blir mätt och tröttnar halvvägs.

Den legendariske kultfilmskritikern och -profilen Joe Bob Briggs (som egentligen heter John Bloom) dyker upp som sig själv, vilket är lite kul - han betydde mycket för mig när jag var ung. Fast idag orkar jag inte läsa honom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på SCARE PACKAGE. Nedanstående betyg är säkert ett överbetyg.

lördag 24 oktober 2020

Netflix: Kadaver

Foton copyright (c) Netflix

Igår hade en ny, svensk skräckfilm; ANDRA SIDAN, biopremiär. I förrgår hade en ny, norsk skräckfilm premiär på Netflix - KADAVER, som är en Netflixproduktion inspelad i Tjeckien.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen, som skrivits och regisserats av långfilmsdebuterande Jarand Herdal. Handlingen verkade intressant, och av bilder ur filmen att döma såg den ut att vara snygg.

Jodå. Nog för att det är snyggt, alltid. Åtminstone ibland. Filmen utspelar sig på ett pampigt gammalt hotell med tacksamma miljöer, och den varma färgskalan med mycket rött får mig ibland att associera till Dario Argento.

... Men detta är det enda positiva jag har att säga om Herdals film, eftersom den visade sig vara fascinerande dålig och väldigt svår att sitta igenom, trots att den bara varar 86 minuter.

KADAVER utspelar sig efter katastrofen. Vad som hänt nämns aldrig, men Norge ligger i rykande ruiner och stora delar av befolkningen - kanske alla? - lever i nöd. Gitte Witt spelar den före detta skådespelerskan Leonora, som bor med sin man Jacob (Thomas Gullestad) och lilla dotter Alice i en mörk, halvt raserad lägenhet.

En dag dyker det upp en märklig man på gatan utanför. Han säljer biljetter till en teaterföreställning som kommer att ske på ett gammalt hotell. Unik underhållning som ska lätta upp den hårda vardagen. Köper man en biljett för man även en middag på hotellet. Leonora ger gubben alla sina pengar, och beger sig tillsammans med Jacob och Alice till hotellet.

 

Väl där placeras de vid dukade bord i en flott sal. De serveras en fin middag (och redan här gissade jag vad det är de egentligen äter). Mannen bakom teaterföreställningen, Mathias (Thorbjørn Harr), gör entré på en scen och berättar att det är en interaktiv pjäs. Publiken ska ta på sig masker och sedan gå runt i hotellet, där olika scener spelas upp.

De olika scenerna blir alltmer otäcka. Folk försvinner. Folk torteras och mördas och blodet sprutar. I dolda rum hittar Leonora slaktare. Vad är verklighet och vad är teater?

Samtliga rollfigurer, inklusive Leonora och Jacob, är osympatiska. Det är omöjligt att känna något för dem och att engagera sig i den krystade handlingen, vars budskap är lite för övertydligt. KADAVER är fullkomligt spänningsbefriad. Tvärtom är den enastående tråkig, det här är bara en lång väntan på att den ska ta slut.

 

Anslaget är rätt pretentiöst. Eftersom filmen handlar om teater, blir dialogen förstås rätt teatralisk och onaturlig, även när det är meningen att det inte ska vara en pjäs. Tonen är gravallvarlig och här finns ingen antydan till humor.

Filmen är postapokalyptiskt för att kunna skildra desperata människors tilltag i hårda tider - men jag tror att KADAVER hade blivit väldigt mycket bättre om den utspelade sig i ett nutida Norge (ja, kanske inte 2020, det hade blivit rätt visset). Om den handlade om en vanlig, sympatisk, trevlig familj som lever ett tryggt medelklassliv, och som hamnar i en bisarr, interaktiv helvetespjäs där de måste slåss för livet på riktigt. Den postapokalyptiska inramningen känns bara krystad. Hela filmen känns krystad. Det hade kunnat dock kunnat bli en bra kortfilm modell THE TWILIGHT ZONE av det här.

Just det: av någon anledning tror Netflix att deras tittare inte vill se filmer på norska. Därför spelas KADAVER automatiskt upp i en engelskdubbad version! Man måste själv gå in i inställningarna och ändra. Otroligt fånigt.



 

 

 

(Netflixpremiär 22/10)

fredag 16 oktober 2020

VOD: He's Out There

HE'S OUT THERE (Studio S Entertainment)

Mer skräck. Ännu en relativt nyproducerad film, den är från 2018, och den släpps nu direkt till streamingtjänster i Sverige.

HE'S OUT THERE är en slasher i regi av debutanten Quinn Lasher. Borde han inte kallat sig Quinn Slasher? Yvonne Strahovski spelar Laura, som tillsammans med sina två små döttrar åker ut till sitt stora hus på landet, dit de åker en gång om året. Lauras man ska också dit, han jobbar och kommer lite senare.

Just det här året anländer Lauras familj lite senare på året än vanligt. Och den här gången är de inte ensamma. En maskerad galning går omkring på markerna - och ibland tar han sig in i huset. Lauras och flickornas liv är i fara.

... Och detta är i princip allt som händer. Ytterligare ett par-tre skådespelare medverkar i ett fåtal scener, i övrigt handlar det bara om Laura, flickorna och mördaren. Det är av uppenbara skäl svårt att göra en ordentlig slasher med en så här liten rollista, FREDAGEN DEN 13:E med flera fick ju ut på att en lång rad överåriga tonåringar mördades på kreativa sätt. Dessutom är det svårt att hålla intresset- och den eventuella spänningen uppe i en och en halv timme när det enda som sker är att några rollfigurer springer runt i ett hus och ibland ut i trädgården.

Orsakerna till att jag inte sätter en etta i betyg, är några stycken. Yvonne Strahovski är inte bara snygg, hon är även bra i huvudrollen. Mördarens maskering är rätt cool. De få mord och splatterscener filmen innehåller är välgjorda. Mördaren har en del intressanta saker för sig, han snidar dockor som han placerar i skogen, och en del annat. Främsta orsaken till att jag inte sätter ett lägre betyg, är att jag trots allt sett mängder av filmer som är mycket, mycket sämre.

Men bra är det här inte. Manuset är exceptionellt ogenomtänkt. Den som förväntar sig en förklaring till varför mördaren häckar i huset, varför han är maskerad, gör bisarra saker och mördar folk, ja, den skiter sig på tummen. Filmskaparna struntar fullkomligt i alla förklaringar, som om det räcker med att det finns en galen mördare på platsen. Huvudpersonerna beter sig genomgående idiotiskt. Av någon anledning har mördaren dukat fram te och kakor i skogen, dit han lurar småflickorna. De äter kakorna - som kan ha stått där hur länge som helst. Det är gift i kakorna, så den ena tösen blir magsjuk. Hur lyckades mördaren planera allt detta? Och varför gjorde han det? Varför låser inte Laura alla dörrar och stänger alla fönster? När de i början anländer till huset pratar Laura i sin mobil, och när hon är klar lägger hon mobilen i sin bil, istället för att ta den med sig in i huset. Hon satt alltså inte i bilen - hon öppnar bildörren, lägger in mobilen, stänger dörren, och går in i huset.

Med undantag för Strahovski är skådespeleriet rätt dåligt. De två flickorna är olidligt jobbiga. De skriker och gnäller och bär sig åt, och efter ett tag hejar publiken på mördaren - kan han se till att få tyst på ungjävlarna? Filmfotot är i grunden okej, men man använder sig genomgående av sönderfrätta färger, vilket dels gör att bilderna ibland sticker i ögonen, och dels ger det hela ett lätt amatörmässigt intryck. Ofta ligger lite dassig musik över scener som inte borde ha musik, vilket också förstärker det amatörmässiga. Slutet öppnar för en uppföljare.

En lättskrämd publik som inte sett så mycket skräck kan kanske ha ett visst utbyte av HE'S OUT THERE. 




onsdag 14 oktober 2020

DVD/Blu-ray/VOD: Let's Scare Julie

LET'S SCARE JULIE (Njutafilms)

Den engelske filmskribenten Alan Jones tycker tydligen att LET'S SCARE JULIE, med manus och regi av Jud Cremata, är lysande. Jaha, det gjorde mig lite nyfiken på den här nysläppta filmen, som har copyrightåret 2018 utskrivet sist i eftertexterna, men som enligt IMDb är en film från i år.

Tja, det börjar onekligen bra, med snygga förtexter och tvärflöjt på ljudspåret. Därefter tar själva filmen vid, och det dröjde inte länge innan jag undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på.

Jag hade inte läst mer än Jones' citat, och ett kort handlingsreferat, så jag visste inte att det här är en film som använder sig av gimmicken med en enda tagning. Kameran följer efter skådespelarna genom hela filmen, utan att det klipps. Dock fuskas det på ett par ställen.

LET'S SCARE JULIE handlar om ett gäng tonårstjejer som ... Tja, de sitter i ett rum. De här unga skådisarna är riktigt begåvade, det får jag ge dem, men deras rollfigurer är osympatiska och jobbiga. De sitter där i rummet och babblar i mun på varandra, deras samtal är totalt ointressanta, och efter femton minuter har det bokstavligt talat inte hänt någonting alls.

Sedan får de den väldigt konstiga idén att klä ut sig och bryta sig in i huset på andra sidan gatan, för att skrämma en mystisk tjej som bor där. Vaffan? Är de helt jävla dumma i huvudet, de här töserna? Så kan man väl inte göra? Är de psychos hela högen?

En av tjejerna följer inte med till huset, hon stannar kvar, och det är henne vi får följa. Alltså, vi stannar kvar - i realtid - hos en tjej som inte gör någonting alls mer än att vänta på att hennes kompisar ska komma tillbaka.

Men bara två av kompisarna kommer tillbaka. Det hände visst något otäckt i huset och tjejerna försvann. Och snart verkar det som att någon eller något följt med tillbaka. Vad är det?

Fråga inte mig, eftersom filmen bara slutar tvärt.

Tekniskt sett är den här filmen rätt hyfsad, men Jud Cremata borde skrivit ett ordentligt manus innan han började filma. Hans film är nämligen varken spännande eller otäck, den är bara skittråkig. Och den saknar en fungerande handling. Framför allt saknar den ett slut. Cremata tyckte tydligen att det var en bra idé att låta sin huvudperson skrika och sedan klippa till svart. Jag kan berätta att detta är en väldigt dålig idé. Det är uppenbart att Cremata inte visste hur han skulle avsluta sin film, eller ens vad den egentligen handlade om och gick ut på. Ett tema i filmen är mobbing, men det görs det inte så mycket av.

En fruktansvärd massa namn listas i eftertexterna, vilket avslöjar att denna minimalistiska film kostade en del att göra. Det märks inte. LET'S SCARE JULIE är totalt värdelös. Möjligen kan den uppskattas av 15-åriga tjejer som gillar att babbla och vara störiga.

Dock blev jag sugen på att se om LET'S SCARE JESSICA TO DEATH, så det gjorde jag. Det är en klassisk lågbudgetskräckis från 1971, och det är verkligen jättebra. Se den istället!


 



torsdag 8 oktober 2020

Netflix: Hubie Halloween


Foton copyright (c) Netflix

Ser man på! Ännu en Netflix-premiär!

Jag har inte sett dem sedan de kom, men jag gillade Adam Sandlers tidiga filmer. De var tramsiga komedier som passade min tramsiga smak när jag var i tramsåldern. 

Sedan hände något med Adam Sandler. Rättare sagt: det hände något med Adam Sandlers komedier. Det visade sig att Sandler faktiskt fungerar när han gör lite mer, för honom, ovanliga roller. Han kan vara sympatisk i dramer och romantiska komedier, och han kammade hem- och nominerades till en massa priser för sin insats i förra årets UNCUT GEMS. Ja, även filmen vann priser. Själv var jag mindre förtjust i den.

Men när det gäller renodlade komedier, blir Sandlers filmer ständigt sämre. Han är konsekvent, Sandler! Det går spikrakt - neråt! Efter att flera av hans filmer floppade på bio, förpassades Sandler till Netflix, där han åter drar stor publik. Fan vet varför. MURDER MYSTERY, som också kom förra året, var inte helt hopplös, kanske beroende på att den i grunden var en pusseldeckare, men frågan är om inte hans senaste film, HUBIE HALLOWEEN, är Adam Sandlers sämsta film någonsin. Den här är ännu sämre än JACK AND JILL.

För regin står Steven Brill. År 2000 gjorde han Adam Sandler-filmen LITTLE NICKY, det är den där Hitler, nere i Helvetet, får en ananas uppkörd i röven en gång om dagen. 2002 gjorde Brill MR. DEEDS, vilken jag minns, eftersom jag citerades i annonserna - med en mening tagen ur sitt sammanhang. Jag var ganska negativ, men tyckte att det här och var var riktigt roligt. Distributören behöll "riktigt roligt" i annonserna och på DVD-omslaget. Steven Brill har gjort ytterligare några komedier, han regisserade ett avsnitt i den bisarrt usla MOVIE 43, och han gjorde Sandlers Netflix-film THE DO-OVER, vilken jag inte sett.

I HUBIE HALLOWEEN spelar Adam Sandler Hubie Dubois, som älskar halloween. Han är även stadens mobbade byfåne. Han bär alltid på en termos fylld med soppa, han har mustasch, underbett - och han pratar med fånig, jobbig röst. Ja, herregud. Varför denna röst? Han är bakom flötet - och han låter bakom flötet.

I filmens inledning rymmer en galning från ett mentalsjukhus. Nej, det är inte Hubie som rymmer. Vilket jag först trodde. Kort därpå får Hubie, som bor hemma hos morsan, en ny granne; den mystiske Walter Lambert (Steve Buscemi), som Hubie misstänker är varulv. Det är, förstås, den 31:a oktober och alla i Salem firar halloween. Men något står inte rät till. Folk försvinner spårlöst. En ondskefull varelse verkar härja i staden. Det är i alla fall vad Hubie tror, men eftersom han är en knäppgök är det ingen som tror på honom.

En massa kända skådisar medverkar i HUBIE HALLOWEEN, några har större roller, andra gör inhopp på ett par minuter. Ben Stiller är med i prologen, Kevin James spelar polis, Ray Liotta är en elak typ, Michael Chiklis är präst, Maya Rudolph och Tim Meadows spelar ett gift par i halloweenutstyrsel. Julie Bowen spelar en fullkomligt normal kvinna som har varit förälskad i Hubie sedan hon var barn, och han har förstås varit förälskad i henne. Hur i helvete kan man vara förälskad i en person som Hubie Dubois? Han är en förvuxen femåring.

I stort sett ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till när Shaquille O'Neal dyker upp i en scen, han spelar en radiopratare vars radioröst låter som en sexig kvinna. Och jag fnissade när Rob Schneider belåtet pissade i byxorna, vilket väl säger mer om mig än om filmen.

I övrigt är det här så uselt att det gör ont. HUBIE HALLOWEEN är att jämföras med motorsågslavemang. Humorn består mest i att Adam Sandler blir rädd och skriker. Får man inte nog av hans skrikande, kommer ett Adam Sandler skriker-potpurri under eftertexterna.

Det är möjligt att små barn tycker att den här filmen är kul. Jag vet inte. Men om du ser den här och tycker att den är bra, gör du bäst i att inte berätta det för någon. Annars riskerar du att bli inspärrad i Skansen Kronans källare och endast serveras avslagen lättöl och lutfisk.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/10)

måndag 5 oktober 2020

Netflix: Il legame

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en italiensk skräckfilm - kom därför ihåg att ändra i språkinställningarna till originaldialog, idiotiskt nog är den engelskdubbade versionen förinställd.

Italiensk skräck ser vi inte så ofta - nuförtiden. Förr var ju italienarna skräckens kungar. Under 1960-, 70- och 80-talen producerades mängder av italiensk genrefilm, och sedan tog det plötsligt slut. Marknaden försvann, det lönade sig inte längre.

Eftersom IL LEGAME (som har den engelska titeln THE BINDING) är italiensk, blir jag genast mer intresserad än i vanliga fall. Jag har alltid föredragit italiensk skräckfilm, åtminstone sedan jag var tonåring. Och jag måste säga att den här lilla filmen, i regi av Domenico Emanuele de Feudis, inte gjorde mig besviken. Visst, det är ingen märkvärdig film, det här är inget speciellt, men så som genren ser ut idag, så höjer den sig över mängden.

Mía Maestro spelar Emma, som ska gifta sig med pianisten Francesco (Riccardo Scamarcio). Emma har en dotter från ett tidigare äktenskap, Sofia (Giulia Patrignani). De här tre är på väg till Francescos mor, Teresa (Mariella Lo Sardo), som bor på landsbygden i södra Italien. Emma har aldrig träffat Teresa.

I en prolog har vi redan sett att allt inte står rätt till där nere på vischan, bisarra ritualer har utförts i en grotta. Teresa bor på en stor och fullkomligt fantastisk herrgård. En vacker byggnad som nästan blivit ett med naturen - och som verkar hålla på att vittra bort. Det är lite lustigt att man i så många sydeuropeiska filmer har bostäder som egentligen är otjänliga. Nu är förstås standarden inte så sällan sämre än vi är vana vid i Sverige, jag har varit i en del muggiga franska bostäder, men vem vill ha ett badrum som är dåligt upplyst och ser ut som ett slakthus? Eller stora, tomma salar med en ensam hylla längs en vägg?

I trakten finns märkliga, döende träd, som Teresa försöker rädda med mystiska, uråldriga metoder. Tersa beter sig mystiskt rent allmänt, och när lilla glada Sofia plötsligt verkar bli besatt av något ondskefullt börjar vi undra på vilken sida Teresa står. Hon är uppenbart något slags häxa, men är hon ond eller god? Och vad är det som har hänt i trakten, vad är det för otäck kvinna i vit klänning och död blick som rör sig i omgivningarna?

IL LEGAME är en fantastisk film att titta på. Det var längesedan jag såg en skräckfilm som var så här snygg. Det otroliga, nästan organiska huset är en rollfigur i sig. Färgerna är varma, omgivningarna är ofta mörka.

Emellanåt associerar jag till Lucio Fulci och då framför allt till THE BEYOND. de Feudis' film är förstås långtifrån lika bra, men här finns en del beröringspunkter. Här figurerar kvinnor med gråa, döda ögon. Kanske går det även att likna filmen med THE HOUSE BY THE CEMETERY. Ja, och de eventuella häxorna får mig förstås att tänka på SUSPIRIA. Och nog vilar det lite Pupi Avati över filmens stil.

Filmmusiken är dock av modernt snitt, den består mest av otäcka ljud, några egentliga melodier finns här knappt. Det är inte utan att jag undrar hur det hela hade blivit med ett inspirerat soundtrack av till exempel Fabio Frizzi.

Filmen är rätt långsam och en del lär tycka att den här tråkig. IL LEGAME är ingen filmhistorisk milstolpe, men jag gillade den. Alla Netflixproduktioner är inte undermåliga.

 


 

 

(Netflixpremiär 2/10)

lördag 3 oktober 2020

Netflix: Vampires vs. the Bronx

Foton copyright (c) Netflix

VAMPIRES VS. THE BRONX, i regi av Oz Rodriguez, fick premiär direkt på Netflix. Dock är detta ingen Netflixproduktion; filmen inleds med Universals logga, så min gissning är att filmen skulle gått upp på bio, men dumpades på Netflix på grund av den rådande pandemin. Fast här i Sverige hade filmen säkert inte fått biopremiär ändå.

Den här vampyrkomedin med en ung publik som målgrupp har än så länge märkligt lågt snittbetyg på IMDb, även om det gått upp ett par snäpp sedan premiärkvällen. Det kan bero på att publiken inte förväntade sig en barn- och familjefilm. Det kan också bero på reaktionära högermakter som anklagar allt som visas på Netflix för att vara "woke", och därför något dåligt som måste bekämpas. En film om svarta- och latinamerikanska ungdomar, det är förstås utstuderat politiskt korrekt - tycker dessa högertroll.

Själv tycker jag att VAMPIRES VS. THE BRONX är överraskande charmig och sympatisk liten film. Tankarna går till 80-talsfilmen THE MONSTER SQUAD, en barnfilm som i Sverige censurklipptes för att kunnas släppas barnförbjuden.

Jaden Michael, Gerald Jones III och Gregory Diaz IV spelar kompisarna Miguel, Bobby och Luis, som bor i - just det! - New York-stadsdelen Bronx. De tre håller på att förbereda en gatufest till förmån för en nedläggningshotad kvartersbutik. Ett ondeskefullt fastighetsbolag som heter Murnau, och som har Vlad Tepes som symbol, håller på att köpa upp- och lägga ner alla butiker och etablissemang i området. Vad är det som försiggår? Vad är Murnau ute efter?

De tre killarna upptäcker vad som är i görningen. Ja, självklart är det slemma vampyrer som tänker ta över Bronx! Och självklart är det inga som tror på pojkarna när de berättar om sina iakttagelser. Således är det upp till trion att själva ta hand om det vandöda hotet.

Killarna tittar på BLADE, de beväpnar sig med träpålar och oblat, de stjäl vigvatten från kyrkan, och så beger de sig ut för att slakta vampyrer.

Det är en rappt berättad film, det här. 85 minuter som passerar snabbt. Amerikanska barnskådespelare, eller, ja, i princip alla barnskådespelare världen över, brukar vara ganska olidliga, i synnerhet när de innehar huvudrollerna i barn- och ungdomsfilmer. De är antingen präktiga, eller lillgamla, eller bara störiga rent allmänt. Men i den här filmen funkar ungarna bra, de känns som riktiga pojkar och de är lite kul.

Något blod förekommer knappt alls i filmen, här finns en del mildare våld, och de flesta som stryker med är vampyrer, som löses upp i moln av gnistor. Det hela är snällt. Vore jag tio år hade jag nog tyckt att det här var en cool och spännande film.

Cliff  "Method Man" Smith spelar präst. Zoe Saldanas roll är minimal, hon är bara med ett par minuter i filmens prolog.


 

 

 

(Netflixpremiär 2/10)

fredag 25 september 2020

Netflix: Enola Holmes

Foton copyright (c) Netflix/Legendary

Jag ska vara ärlig: jag såg ENOLA HOLMES, i regi av Harry Bradbeer, bara för att ha något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!. Jag tillhör inte målgruppen - den här filmen riktar sig till barn och yngre tonåringar, främst flickor, och inte till karlslokar som är över 50.

... Å andra sidan hade jag ingen aning om vad det här var för någonting. Jag hade nog inbillat mig att ENOLA HOLMES skulle vara något slags hipp actionkomedi om en kvinnlig detektiv. Men så har jag heller aldrig hört talas om böckerna av Nancy Springer som filmen bygger på. Jag har ingen som helst koll på ungdomsböcker. Jag hade aldrig hört talas om TWILIGHT innan filmen kom. 

16-åriga Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS innehar titelrollen, och det tog ganska exakt trettio sekunder innan jag började ogilla filmen. Filmen inleds nämligen med att Enola kommer cyklande, och plötsligt tittar hon rakt in i kameran och pratar med tittarna på det mest irriterande sätt. Detta fortsätter hon med genom hela filmen - med jämna mellanrum bryter Enola den fjärde väggen för att prata med publiken. Irriterande är bara förnamnet.

Året är 1884 och Enola Holmes bor i ett stort hus med sin ensamstående mor Eudoria (Helena Bonham Carter). Eudoria utbildar sin dotter i hemmet, och ser till att hon blir en beläst, klok och tuff tjej som kan jiu-jitsu. Enola har även två äldre bröder som sedan länge flyttat hemifrån. Sherlock och Mycroft heter de och spelas av Henry Cavill och Sam Claflin. Jodå, Enola är Sherlock Holmes lillasyster.

En dag är Eudoria Holmes plötsligt försvunnen. Har hon övergivit Enola? Sherlock och Mycroft anländer, och den närmast reaktionäre Mycroft ska se till att Enola får börja på en strikt flickskola där hon kan uppfostras till en respektabel dam och bli kvitt sina dumma idéer om kvinnlig självständighet. 

Enola rymmer omgående och beger sig ut för att hitta sin mor. Ombord på ett tåg träffar hon den jämngamle lord Tewkesbury (Louis Partridge), som även han rymt. Den lille lorden har en grym mördare efter sig. De två tonåringarna försöker lösa alla problem samt hitta Eudoria, medan Sherlock letar efter den efterlysta Enola. 

ENOLA HOLMES känns verkligen som ett feministiskt manifest - författat av en tolvåring. Det är förstås inget som helst fel på filmens budskap och jag håller med om allt, men jag finner den groteska övertydligheten rejält irriterande. Det känns verkligen som om filmskaparna kör ner en stor tratt i halsen på en, och sedan skyfflar in budskapet. Lite grann som de allra proggigaste barnprogrammen och barnböckerna när jag var barn på 1970-talet. Jag hatade det då, jag tycker inte bättre om det idag. Den här filmen är lika subtil som ett första maj-plakat, ett plakat som kommer i vägen för en ordentlig, engarerande berättelse med levande gestalter. Med få undantag är filmens vuxna rollfigurer onda bakåtsträvare, och värst är nästan den fullkomligt genomvidrige Mycroft Holmes. Den onda rektorn på flickskolan, miss Harrison (Fiona Shaw), är dock lite rolig i sin ruttna ondskefullhet, eftersom hon påminner om elakingarna i skräck- och exploitationfilmer som HOUSE OF WHIPCORD och liknande.


Men mest irriterande är det ständiga pratandet in i kameran - i kombination med överspel från Millie Bobby Browns sida. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, och hon tar ibland i som i ett särdeles teatraliskt barnprogram. Henry Cavill gör å andra sidan sin version av Sherlock Holmes precis tvärtom mot vad alla andra Holmestolkare brukar göra. Han är mjuk och omtänksam, vilket fått Arthur Conan Doyles dödsbo att reagera, läste jag någonstans. De försökte dessutom stämma filmen för copyrightintrång. Själv tycker jag att det är rätt uppfriskande att Sherlock Holmes för en gångs skull framställs som sympatisk. Fast han känns förstås inte det minsta som Sherlock Holmes. Henry Cavill skulle även kunna fungera bra som en sympatisk James Bond.

ENOLA HOLMES är ibland överraskande våldsam. Oväntat våldsam. Ibland rinner blodet och en rollfigur stryker med under handlingens gång. Saker exploderar. Det känns rätt malplacerat och onödigt i en film som riktar sig till en väldigt ung publik. Filmens upplösning är rätt värdelös. det blir liksom ingenting av det som byggs upp, allt bara rinner ut i sanden på ett otillfredställande sätt.

Den här filmen är producerad av Legendary och skulle egentligen ha gått upp på bio, men så blev det inte - istället sålde de filmen till Netflix. ENOLA HOLMES ser ut att ha kostat en slant. Miljöerna är bra, filmfotot är flott. Men nej, jag gillade inte det här. Om jag haft halva betyg hade jag satt 1½, nu får det bli en tvåa, mest för filmfotot.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 23/9)

lördag 19 september 2020

DVD/VOD: BADLAND

BADLAND (Studio S Entertainment)


Dags för ännu en nyproducerad western. BADLAND från 2019.

Häromåret kom en western som hette PRISJÄGAREN (ANY BULLET WILL DO). Jag såg den, men av någon anledning recenserade jag den inte. PRISJÄGAREN var inget vidare, det var en ganska märklig film. Till synes hyfsat påkostad, till skillnad från många andra lågbudgetfilmer, men rätt taffligt gjort.

Den filmen regisserades av Justin Lee, och det är Lee som skrivit och regisserat BADLAND.

BADLAND skulle kunna ha blivit en bra film. Grundstoryn är inte så dum: Pinkerondetektiven Mathias Breecher (Kevin Makely) är på jakt efter en rad sydstatsbefäl som är efterlysta för krigsbrott. Breecher letar upp dem en i taget, med avsikt att se till att de hängs. Problem uppstår när de inte går med på att frivilligt låta sig hängas. Ännu mer problem uppstår när en av av de efterlysta, Cooke (Bruce Dern), inte bara är ångerfull, sjuk och döende, utan även har en förtjusande dotter, Sarah (Mira Sorvino), som Breecher fattar tycke för.

Justin Lee har lyckats anlita en lång rad kända namn till sin film. Förutom de ovan nämnda, medverkar Wes Studi, Jeff Fahey, Tony Todd, James Russo, Amanda Wyss, med flera. Tyvärr kan dessa rutinerade skådespelare inte rädda BADLAND.

Dialogen är bitvis riktigt bedrövlig. Inte de bästa skådespelare kan fälla dessa repliker på ett övertygande sätt. Men allt i filmen är lite tafatt. Det är lite amatörmässigt gjort. Filmen saknar en egen stil, den har ingen stil alls. Filmmusiken är, som ofta är fallet, mördande tråkig och består mest av en ensam, sorgsen fiol. Ibland ligger det monoton musik över scener som hade funkat betydligt bättre utan musik.

Dessutom varar BADLAND två timmar. Det är åt helvete för långt. Alla scener varar för länge, många scener är onödiga, tempot är alldeles för långsamt, och filmen blir tråkig. Men! En skicklig klippare hade kunnat göra en bättre film av det här. Om man kapar trettio minuter, och rappar upp övriga scener, samt byter ut den vissna filmmusiken, kan man få en helt okej western.

Här finns några bra scener. Scenerna med Bruce Dern är rätt fina, och den spirande romansen mellan Breecher och Sarah funkar bättre än actionscenerna. Kanske borde Justin Lee satsa på kärleksfilmer istället för westerns?