Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

måndag 29 juni 2020

Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.
Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.
Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.










(Netflixpremiär 26/6)

lördag 13 juni 2020

Netflix: Da 5 Bloods

Foton copyright (c) Netflix

Om Netflix var lite fel på det med THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME; förra veckans premiär som var dåligt tajmad med tanke på George Floyd-demonstrationerna, så är de betydligt mer rätt på det med veckans premiär, Spike Lees DA 5 BLOODS. Det känns nästan som om filmen gjorts för att kunna visas just nu.

1999 såg jag Spike Lees SUMMER OF SAM i Cannes, och jag minns att jag och mina kollegor satt och gapade. Vi tyckte nämligen att dialogen i den filmen var under all kritik. Ingenting lät naturligt.

Jag har inte sett speciellt många Spike Lee-filmer sedan dess (jag har fortfarande inte fått tummen ur till att se BLACKKKLANSMAN, som också ligger på Netflix), men när det gäller usel dialog lyckas DA 5 BLOODS vara värre än SUMMER OF SAM. Rent allmänt är det värre på de flesta sätt.

Jag noterar en hel del positiva reaktioner på DA 5 BLOODS, men jag gissar att folk har stirrat sig blinda på det viktiga budskapet, och fullkomligt missat att detta är en uppseendeväckande klumpig film. Den är märkligt amatörmässig, den är tråkig, och den är så övertydlig att den blir en pekoral. Jag skrattade på fel ställen.

Liksom så många andra Netflixproduktioner är detta en påkostad film, filmfotot är bra, miljöerna tjusiga, och ett flertal duktiga skådisar har placerats i de bärande rollerna, men det hjälper föga när manuset inte duger.

Titelns 5 bloods är Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), samt Pauls son David (Jonathan Majors). Med undantag för David är de här männen kompisar från Vietnamkriget. 45-50 år tidigare kraschade de i en helikopter mitt i djungeln. Helikoptern fraktade även guldtackor. Efter vilt pangande med Vietcong lyckades de komma undan, men deras kompis Stormin' Norman (Chadwick Boseman) och guldtackorna blev kvar i djungeln.
I nutid återförenas de här vietnamveteranerna i Ho Chi Minh City. De har nämligen lokaliserat helikoptern, som tittat fram efter ett jordskred. Nu tänker de hämta hem guldet och bli miljonärer. Jean Reno spelar en skum fransos i vit kostym de gör en deal med, och försedda med en vietnamesisk guide beger de sig in i djungeln.

Fem afroamerikaner på skattjakt i Vietnams djungler, det låter ju lovande, och det var därför jag såg den här filmen. Men det här är ingen rak äventyrsfilm. Det är en film om USA:s samvete efter Vietnamkriget - och om de svartas situation i Amerika. Budskapen är lika subtila som demonstrationsplakat på första maj. Spike Lee närmast skriker ut det han vill ha sagt, här figurerar till och med en ond figur som tar på sig en Make America Great Again-keps.

Filmen innehåller ett flertal flashbackscener från kriget, och i dessa spelas de fyra kompisarna av samma skådespelare som i nutid. Spike Lee har inte gjort som Martin Scorsese i THE IRISHMAN och försökt föryngra skådespelarna digitalt, vilket vi ska vara tacksamma för, men han har heller inte anlitat yngre skådisar som liknar de äldre. Jag upplevde det som synnerligen förvirrande när samma 65-plussare plötsligt figurerade på 1970-talet.
Actionscenerna är överfyllda med CGI: datoranimerade mynningsflammor och datoranimerat blod. Det ser ut som ett TV-spel. Ofta parallellklipps våldet med autentiska bilder och filmklipp på Vietnamkrigets offer. Effekten blir konstig - obehagliga bilder på sönderskjutna barn varvat med orealistiska stridsscener. Ännu konstigare blir det när allt leder fram till en traditionell slutuppgörelse i en tempel i djungeln, det här skulle kunna vara hämtat ur en Antonio Margheriti-film från 80-talet, bortsett från att Margheriti hade används sig av lösa skott och squibs istället för CGI.

Ibland får vi se knutna nävar i luften, ibland klipps det in bilder på svarta frihetskämpar, och vid ett par tillfällen håller rollfigurerna långa tal medan de tittar rakt in i kameran. Nämnde jag att filmen varar två timmar och 34 minuter? DA 5 BLOODS varar två timmar och 34 minuter. Utan större anledning.

Det spelar ingen roll att Spike Lee har goda avsikter - det här är en rejält misslyckad film. Enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg är att filmen har ett flott filmfoto och bra skådisar. Jag gillade även Lees grepp att ändra filmformatet beroende på var och när det utspelar sig: CinemaScope i Ho Chi Minh City, 16:9 när de är på guldjakt i djungeln, och 4:3 när det är tillbakablickar från kriget.










(Netflixpremiär 12/6)

lördag 6 juni 2020

Netflix: The Last Days of American Crime

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en Netflixfilm som bygger på en tecknad serie, och ännu en film som är totalt jävla värdelös.

Serien The Last Days of American Crime av Rick Remender och Greg Tocchini, och som kom 2009, låter bekant, men det är inget jag har läst. Jag vet inte riktigt varför har blivit relativt ointresserad av amerikanska serier de senaste tio-tjugo åren, medan intresset för fransk-belgiska serier åter ökar.
Filmatiseringen, inspelad i Sydafrika, är regisserad av fransmannen Olivier Megaton; han som gjorde TRANSPORTER 3, TAKEN 2 & 3, och COLOMBIANA. En hyfsat kompetent, men fullkomligt ointressant regissör. Hans tidigare filmer har inte varit några större höjdare, men THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är hans sämsta film - med råge.

Tajmingen för premiären kunde inte vara sämre, och Netflix har fått massiv kritik för att de släpper Megatons film just nu, mitt under George Floyd-kravallerna i USA. THE LAST DAYS innehåller en hel del kravaller och polisbrutalitet. Men det handlar förstås bara om dålig tajming, filmen började spelas in redan 2018.
Vad THE LAST DAYS egentligen handlar om är lite oklart, eftersom filmen berättas på ett synnerligen förvirrande, oengagerande sätt. I Amerika i en nära framtid har man utvecklat en signal som gör det omöjligt att begå brott; signalen ska sändas ut över hela landet ett visst datum. Edgar Ramírez spelar den gravt kriminelle Graham Bricke, som på märkliga sätt träffar på en tjej som heter Shelby (Anna Brewster) och hennes psykotiske pojkvän Kevin Cash (Michael Pitt), och tillsammans ska de genomföra en sista stöt, som kommer att göra dem till miljardärer, och därefter ska de fly till friheten i Kanada.

Ingenting går som planerat, blodet forsar, och en polis (Sharlto Copley) börjar att ... Tja, jag blev inte riktigt klok på vad han håller på med.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME varar två och en halv timme. Det finns ingen som helst anledning för det här skräpet att hålla på så länge. Megaton borde klippt bort en timme. Fast det hade inte hjälp för att rädda filmen. Samtliga rollfigurer är riktigt, riktigt osympatiska. Här finns ingen man kan känna något för, det är omöjligt att bry sig om dem, man struntar i hur det kommer att gå för dem. Flera av skådespelarna ser ointresserade ut; lika likgiltiga som publiken. Några rör sig genom filmen som sömngångare.
Det är bitvis en extremt våldsam film, men en massa blod, sadism och action kan omöjligt rädda en film som inte verkar ha haft några förutsättningar att fungera. Megaton verkar inte ha en aning om hur han ska berätta den här historien. Till på köpet är filmen fullkomligt humorbefriad, vilket gör det ännu värre och skapar en dålig smak i munnen.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är så usel och osebar att den fräter sönder åskådarnas hjärnor. Att det ska vara så svårt för Netflix att lyckas producera långfilmer som är bra, eller åtminstone acceptabla ...
 









(Netflixpremiär 5/6)

tisdag 2 juni 2020

Netflix: D'après une histoire vraie

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

I min recension av EN OFFICER OCH EN SPION nämnde jag två filmer av Roman Polanski jag inte sett, eller ens hört talas om. En av dessa var D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, som visades i Cannes 2017 och senare samma år på Stockholms filmfestival. Därefter verkar den ha försvunnit. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, och om den släpptes på DVD har jag helt missat detta faktum. Nu finns den dock tillgänglig på Netflix.

Vad som är lite märkligt, är att Netflix inte bemödat sig om att ge filmen en svensk titel. Den har inte ens försetts med sin engelska titel; BASED ON A TRUE STORY. Hur många svenskar förstår en titel på franska?

Att filmen inte gick upp på bio är ganska förståeligt. Thrillern D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE är inte jättebra. Rättare sagt, den första tredjedelen är hyfsat bra, därefter övergår filmen till att vara en ointressant väntan på slutet.
Emmanuelle Seigner, som ser rejält sliten ut (är det inför rollen, eller är hon så här sliten?), spelar den uppburna författarinnan Delphine. I filmens inledning sitter Delphine i en bokhandel och signerar, kön är lång, Delphine är trött och vill därifrån. En kvinna, Elle (Eva Green), kommer fram och hävdar att hon är Delphines största fan.

Kort därpå tar Elle kontakt med Delphine. De börjar umgås. Delphine har skrivkramp och har problem med sin nästa bok, men Elle kan ju hjälpa till, hon kan vara bollplank. En viss erotisk spänning uppstår mellan de två kvinnorna, men efter ett tag visar det sig att Elle, inte helt oväntat, är galen.
Slutet ska komma som en överraskning, men det tog mig tio minuter att räkna ut hur allt hänger ihop. Manuset, som Polanski skrivit tillsammans med Olivier Assayas, och som bygger på en roman av Delphine de Vigan, är förvånansvärt ooriginellt. Det finns ett flertal böcker och filmer med liknande handling, jag ska inte nämna den film som är mest lik, eftersom ni då räknar ut överraskningen redan innan ni börjat titta (om ni nu tänker se den här filmen). Polanski själv har så smått varit inne och tassat på området in sin HYRESGÄSTEN (1976), en på alla sätt bättre film.

Återstår att se om även Polanskis VENUS IN FUR från 2013 kommer att hamna på Netflix. Den filmen är visst mest filmad teater, men tydligen rätt bra, enligt en kollega som sett den.










(Netflixpremiär 1/6)

lördag 23 maj 2020

Netflix: The Lovebirds

Foton copyright (c) Netflix

Ett problem med alldeles för många amerikanska komedier gjorda de senaste tjugo-trettio åren, är att jag ofta upplever huvudpersonerna som lite (och ibland mycket) osympatiska. De är högljudda, barnsliga och annat som gör att de känns påfrestande snarare än roliga.

Så är inte fallet med Issa Rae och Kumail Nanjiani som spelar Leilani och Jibran, huvudpersoner i Netflix' nya komedi av Michael Showalter. De två är sympatiska. Detta faktum innebär dock inte att THE LOVEBIRDS blir något annat än ännu en dussinkomedi som inte är särskilt rolig. En kombination av romantisk komedi och mordthriller som svajar betänkligt.

Filmen inleds med en lite gullig prolog i vilken Leilani och Jibran träffas och blir förälskade. Därefter görs ett hopp på fyra år, och paret bor tillsammans. Nu knakar deras tidigare så lyckliga förhållande i fogarna.
I bilen, på väg till en middag, gör de slut - vilket får Jibran att tappa uppmärksamheten för ett ögonblick, och han kör på en cyklist. Den skadade cyklisten vill inte ha hjälp, utan fortsätter sin färd i full fart. En man som påstår sig vara polis kommer farande och sätter sig i Jibrans och Leilanis bil, polisen säger att cyklisten är en skurk som måste stoppas, och med Leilani och Jibran i baksätet jagas cyklisten. Polisen visar sig förstås vara en skurk, så när de kommer ifatt cyklisten mördar polisen honom.

Två vittnen ser det förtvivlade paret kliva ur bilen som kört över cyklisten upprepade gånger, och i tron att de är mordmisstänkta flyr Leilani och Jibran. De jagas av både polis och skurkar, medan de själva kommer skurkarna på spåren. Kommer de även att kunna rädda sitt förhållande?
Handlingen är ibland märkligt ologisk. Saker händer utan att jag förstår varför, vissa ingredienser vet jag inte vad de har med saken att göra. Här figurerar ett hemligt sällskap iförda venetianska masker, men detta utveckla inte på ett tillfredsställande sätt.

Jag skrattade till ett par gånger, och som sagt - Issa Rae och Kumail Nanjiani är sympatiska. Men mer är det inte. THE LOVEBIRDS är inte lika påfrestande som den del andra Netfixkomedier, men det är långtifrån en höjdarkomedi.










(Netflixpremiär 22/5)

fredag 15 maj 2020

Netflix: The Wrong Missy

Foton copyright (c) Netflix

Adam Sandler och hans kompisar har ju som bekant förpassats till Netflix sedan några år tillbaka. Fast "förpassats" är kanske fel ord. Produktionsbolaget Happy Madisons filmer gick allt sämre på bio, men om jag förstått det rätt är Netflixfilmerna exceptionellt populära. Jag har bara sett ett par av dem, och de har inte varit något att hänga i julgranen, eller någon annanstans.

Detta gäller även den senaste i raden; THE WRONG MISSY, i regi av Tyler Spindel.

David Spade spelar Tim Morris, vars älskade fästmö slagit upp förlovningen och lämnat honom för en annan man. I jakt på en ny kärlek går Tim på en blind date. Kvinnan han träffar; Missy (Lauren Lapkus), visar sig vara komplett galen, hon är så socialt inkompetent man kan vara - högljudd, vulgär, och allmänt störig. Tim flyr från träffen.

Tre månader senare råkar Tim träffa sina drömmars kvinna på en flygplats, och efter lite hångel i en skrubb innan hon måste flyga iväg, får han hennes mobilnummer. Melissa heter hon, och när Tim en tid senare ska åka iväg till Hawaii för en konferens med företaget, SMS:ar han Melissa och bjuder med henne. Konferensen ska hållas på ett lyxhotell med allt som där hör till.
Problemet är att Tim råkade SMS:a fel Melissa. Den bindgalna tjejen heter också Melissa, Missy kallad. Således tvingas Tim spendera en helg i Hawaii med fel Missy och kalabalik uppstår.

Det är inte mycket som är roligt i THE WRONG MISSY. Det är möjligt att jag är för gammal, men ett oavbrudet rapande av sexskämt och sexanspelningar tycker jag bara är jobbigt och irriterande, lite genant - på fel sätt. Och vad är det med  dessa märkliga amerikaner - i den här filmen (och oräkneliga liknande filmer) säger de "fuck" för jämnan, men könsorganen är "penis" och "vagina". 

Lauren Lapkus, som liknar Petra Mede på speed, är för mycket som Missy. Hennes groteskt överdrivna gestaltning påminner om Jim Carrey på 90-talet, fast fullkomligt besatt av sex och sprit, men hon framstår mest som psykotisk, och om det funnits någon som helst logik i filmen hade hon genast blivit utslängd - och troligen satt på psyket.
Handlingen följer mall 1A - jodå, det slutar precis så som vi tror det kommer att sluta. Visar det sig att Missy trots allt har några riktigt goda sidor? Lyckas hon rädda Tims karriär? Fattar Tim tycke för Missy? Får vi några moralkakor på slutet? Vad tror ni?

Rob Schneider dyker upp i en liten, bisarr roll. Några repliker är rätt kul.

Förresten, vad är det för jävla frisyr David Spade har skaffat? Nylonperuk? Han ser för fan ut som Lars Adaktusson!










(Netflixpremiär 13/5)

tisdag 12 maj 2020

Bio/VOD: The Jesus Rolls

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tydligen visas det fortfarande film på en del biografer runt om i landet, om än inte där jag bor. THE JESUS ROLLS hade biopremiär i fredags, men släpptes samtidigt på diverse streamingtjänster.

En sak jag tror gör mig unik, är att (håll i er, ni kommer inte att tro mig!) jag inte sett om bröderna Coens THE BIG LEBOWSKI sedan den gick upp på bio 1998! Nix! Det har jag inte. Och jag vet inte varför. Det finns en massa filmer jag ser om, många ser jag om rätt ofta - men av någon anledning ser jag inte om bröderna Coens filmer, även om jag gillade dem när jag såg dem första gången. Jag har ofta tänkt att jag måste se om BLOOD SIMPLE, ARIZONA JUNIOR, O BROTHER WHERE ART THOU och THE BIG LEBOWSKI, men lik förbannat ser jag om någon italiensk 70-talsfilm istället.

Jag gillade THE BIG LEBOWSKI, men idag minns jag bara fragment av den; vissa gestalter, vissa scener - och så minns jag John Turturro som bowlaren Jesus Quintana; han som säger "Don't fuck with the Jesus".

Joel och Ethan Coen har ingenting med spinoffen THE JESUS ROLLS att göra, inte mer än att de har låtit John Turturro få använda sig av rolliguren. För det är John Turturro som står för manus och regi. Fast det visade sig att THE JESUS ROLLS bygger på Bertrand Bliers franska film FLÖRTKULORNA med Gérard Depardieu från 1974, vilken i sin tur bygger på en roman av Blier. Jag tror inte att jag har sett FLÖRTKULORNA, men jag är inte helt säker, eftersom den känns bekant när jag läser om den.
Sist i eftertexterna till THE JESUS ROLLS står det att filmen är copyright 2017. Den har alltså legat på en hylla i tre år. Antagligen har man inte vetat vad man skulle göra av filmen - och det kan jag förstå. Turtorros film är nämligen inte helt lyckad.

THE JESUS ROLLS börjar rätt bra och kul med att Jesus släpps ut ur fängelse efter ett kortare straff, och genast ger sig ut på brottsliga upptåg tillsammans med kompisen Peter (Bobby Cannavale). De träffar på den flippade franska hårfrisörskan Marie (Audrey Tautou), och tillsammans beger de sig ut på något slags roadtrip, som dock verkar gå i cirklar. Trions relation till varandra tar lite oväntade vändningar.

Filmen består i princip bara av en massa löst sammanhållna scener, och efter ett tag inser jag att ingenting leder någonvart. En lång rad väldigt kända skådespelare passerar revy: Christopher Walken, Jon Hamm, Sônia Braga, Pete Davidson, Susan Sarandon med flera, men få av dem har något vettigt att göra. Med undantag för Sarandon medverkar de bara i en eller ett par scener.
Vid ett par tillfällen känns THE JESUS ROLLS som en Coen-film, men för det mesta känns det mest som en film som gått vilse och inte vet vad den vill berätta, vad den vill vara. Stora delar handlar om sex, här finns många sex- och nakenscener, och i en scen diskuterar Bobby Cannavale och Audrey Tautou lite oväntat Vanessa del Rio. Filmen blir rätt tråkig efter ett tag, den är varken intressant eller rolig eller någonting, den känns mest poänglös. Jag kan tänka mig att Bliers film från 1974 fungerar betydligt bättre.

Emilie Simon står för filmmusiken.

Det bowlas bara i en enda kort scen.


(Biopremiär 8/5)

lördag 2 maj 2020

Netflix: I vredens grepp

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En film som försetts med en svensk titel, minsann. Den franska originaltiteln lyder FURIE, och i USA har den fått den rätt fåniga titeln GET IN - för att anspela på GET OUT. Tja, till en viss del är detta en något slags omvänd GET OUT, men skillnaderna mellan filmerna är fler än likheterna.

För regin står Olivier Abbou. Han gjorde år 2010 en skräckfilm som heter TERRITORIES, vilken jag tror jag sett. Fångar inspärrade i små burar ser bekant ut, men jag minns inte vad jag tyckte om den, och jag verkar inte ha recenserat filmen.

I VREDENS GREPP visade sig inte riktigt vara det jag trodde det skulle vara. Jag förväntade mig en så kallad home invasion-film - rättare sagt, en omvänd home invasion-film, där huvudpersonerna försöker ta sig in i sitt hem, snarare än ut därifrån. Detta stämmer väl delvis, men inte riktigt.

Adama Niane och Stéphane Caillard spelar Paul och Chloé Diallo, som tillsammans med sin lille son kommer hem efter att ha varit på husbilssemester i två månader. När de kommer fram till sin villa med väldigt stor trädgård, kan de inte låsa upp grindarna och köra in på tomten. Det visar sig att deras barnflicka och hennes pojkvän, som skulle låna huset under dessa två månader, har flyttat in permanent och kallar huset sitt eget. Familjen Diallo tvingas vända.
Här måste jag säga att jag inte riktigt förstod handlingen och premisserna. Diallos går till polis och myndigheter, men det visar sig att barnflickan och Diallos skrivit på något slags kontrakt som ger barnflickan rätt till huset. Antagligen tittade jag bort för ett ögonblick just när de förklarade varför barnflickan med pojkvän inte kan kastas ut, men nog låter det väl konstigt - även om man skulle ett hus gratis, måste man beta av en massa pappersarbete och annat. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå annorlunda till i Frankrike. Men som sagt, jag missade nog ett par detaljer här.

I vilket fall: familjen Diallo kör till en husvagnspark där de ska bo i väntan på att myndigheterna slänger ut husockupanterna. Det visar sig att killen som sköter stället, Mickey (Paul Hamy), känner Chloé från skoltiden.

Pauls och Chloés förhållande knakar i fogarna. Paul, som är svart, är lärare och en bråkig svart elev kallar Paul för "oreo" - han är mörk på utsidan, men vit på insidan. Den förvirrade Paul börjar motvilligt att umgås och festa med Mickey och dennes märkliga polare, ett högljutt och vilt gäng man nog helst bör hålla sig undan för.
De första två tredjedelarna av I VREDENS GREPP är ett drama - ett mörkt sådant, om bland annat rasism och identitet. Det här var inte alls den thriller jag hade förväntat mig. Välspelat, men bara ännu ett deprimerande relationsdrama.

... Men sedan, i den tredje akten, då vänder det. Då förvandlas plötsligt Abbous film till en riktigt intensiv och direkt omskakande skräckfilm. Jag överraskades rejält. Det här är verkligen stenhårt - med betoningen på både sten och hårt. Jävlar, vad hårt det är! Och det är bra.

Betyget nedan är kanske aningen snällt, men låt oss vara snälla i dessa tider!








(Netflixpremiär 1/5)

lördag 25 april 2020

Netflix: Extraction

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en film producerad direkt för Netflix och som av allt att döma varit dyr som poker, och ännu en film där de mer eller mindre kastat pengarna i sjön.

EXTRACTION bygger på en serieroman från 2014 jag aldrig hört talas om; "Ciudad", författad av Joe och Anthony Russo, och tecknad av Fernando Léon González. Joe Russo, som regisserade CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, AVENGERS: INFINITY WAR och AVENGERS: ENDGAME, står för manuset till EXTRACTION, och han har även producerat tillsammans med filmens stjärna; Chris Hemsworth.
Av någon oförklarlig anledning inleds EXTRACTION med slutet. Legosoldaten Tyler (Hemsworth) springer bland kraschade bilar på en bro och skjuter och har sig. Plötsligt träffas han av en kula och sjunker ihop. Dog han?

Hopp till två dagar tidigare. Bangladesh. Rudhraksh Jaiswal spelar den 15-årige Ovi, vars far är en mäktig gangster som sitter i fängelse. Slemma typer kidnappar Ovi. Ovis styvfar säger att han känner till en kille som kan frita Ovi, en expert, men en dyr sådan. Ovis ömma moder tycker inte att pengar spelar någon roll, kontakta experten!
Denne fritagningsexpert är alltså Tyler. Eftersom han råkat ut för en tragedi i familjen är han gravt alkoholiserad, vilket inte hindrar honom från att vara i fysisk topptrim. Han åtar sig uppdraget, och tillsammans med sitt team åker han till ett smutsigt, svettigt och farligt Bangladesh. Det tar inte lång tid att lokalisera och frita Ovi, men problem uppstår, folk spelar dubbelspel, och Tyler och Ovi måste fly undan horder av slemma typer beväpnade till tänderna.

Tyler är värsta John Wick. EXTRACTION innehåller väldigt bra actionscener, och större delen av filmen består av våldsamma, blodiga actionscener; Tyler går fram som en slåttermaskin, fiender slaktas i tjogtal.

... Men actionscenerna är väl det enda som är bra i denna humorbefriade, tjatiga film. Jag gillar Chris Hemsworth, men hans rollfigur här är inget vidare. Manuset är tunt och slappt, filmens struktur är dålig, slutet är dumt. Så fort det inte är action, är filmen stendöd. Långfilmsdebuterande stuntmannen Sam Hargrave kan inte regissera scener utan slagsmål. Filmen är alldeles för lång med sina 117 minuter, och den känns längre än den är.
Och så har vi filmmusiken. Vad hände egentligen med den traditionella filmmusiken? Varför känns det som att man slutat komponera ordentlig filmmusik? Jag har den senaste månaden sett om en rad 80-talsklassiker. De flesta av dessa varar bara 90-105 tajta minuter, och för filmmusiken stod i många fall legendarer som Jerry Goldsmith, Basil Poledouris, Jerry Fielding med flera. Filmerna hade ledmotiv. Nuförtiden känns filmmusik mest som en intetsägande ljudmatta. Inte ens superhjältefilmerna har igenkännbara ledmotiv (med undantag för Spindelmannen). Filmmusiken i EXTRACTION är bara sömnig, den är extremt oinspirerad och förstärker inte scenerna, snarare tvärtom - med resultatet att det blir tråkigt.

EXTRACTION: Bra action, kass film.










(Netflixpremiär 24/4)

fredag 24 april 2020

Netflix: The Plagues of Breslau

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

Det är ju trots allt som så, att när det gäller raffel och spänning kan få länder klå Polen.

... Fast nu ljuger jag. Jag vet inte om jag någonsin har sett en polsk thriller eller en polsk snutfilm.

THE PLAGUES OF BRESLAU har av någon anledning inte förärats en svensk titel på Netflix. Inte nog med att den försetts med en engelsk titel, om man inte själv ändrar inställningarna och väljer originalspråk, få man filmen dubbad till engelska. Väldigt dumt.

För regin står en herre vid namn Patryk Vega. Han har visst gjort en hel del film och TV, men jag har förstås aldrig sett något av honom. Jag noterar att han 2012 gjorde en film som heter "Hans Kloss. Stawka wieksza niz smierc". Jodå - det är en ny film om Kapten Kloss! Kapten Kloss var en gestalt som var populär i Sverige för drygt 50 år sedan, det visades en polsk TV-serie om denne andra världskrigshjälte, det kom ut böcker, och han hade en egen serietidning.
THE PLAGUES OF BRESLAU är en snutthriller med starka drag av SE7EN. En död man hittas på en marknad, han är insydd i kohud som krympt och därmed dödat honom, och han har ett ord inristat på magen. Ett dygn senare rymmer två hästar ur ett stall, det visar sig att de har en man bunden mellan sig och som slits itu. Även han har ett ord inristat på kroppen. Så fortsätter det, en om dagen, folk mördas på utstuderade sätt hämtade från 1700-talet.

Den som försöker lösa fallet är en bittra polisen Helena Rus (Malgorzata Kozuchowska), som sörjer en pojkvän och som är rejält nergången. Till sin hjälp har hon den ännu mer nergångna Magda (Daria Widawska), som är en jävel på att hitta ledtrådar. De sargade liken staplas på hög och frågan är vad de har gemensamt. Upplösningen är lätt överraskande.

Patryk Vegas film har bitvis ett riktigt bra filmfoto, och framför allt har den rejält snaskiga våldsinslag. Filmen gottar sig i groteska mord, sargade kroppar och detaljerade obduktioner.
Dock blir det aldrig riktigt spännande. Huvudpersonerna är alldeles för osympatiska, vilket gör det aningen svårt att engagera sig. Det här är en orgie i fulhet och fula gestalter. Den felklippta Helena Rus är glåmig, Magda ser ut som Thomas Brolin en dålig dag - dessutom äter hon grovt bröd med inlagd gurka (inget smör) och pratar med mat i munnen. Allting ser ut att lukta vått ylle och T-sprit. Jag blev uppriktigt glad när jag upptäckte att skådisarna inte alls ser ut så här i vanliga fall.

I vilket fall: THE PLAGUES OF BRESLAU är en helt okej film. Den varar bara drygt en och en halv timme, den har bra tempo, och en del intressanta inslag. Plus i kanten för giljotinen.








(Netflixpremiär 22/4)

torsdag 23 april 2020

Netflix: Träskets tystnad

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en spansk Netflixfilm. Det har blivit några stycken den senaste tiden. Till skillnad från övriga spanska filmer jag sett på sistone, tycker jag att TRÄSKETS TYSTNAD, regisserad av Marc Vigil efter en roman av Juanjo Braulio, är rätt bra.

... Åtminstone tror jag att jag tycker att den är rätt bra. Jag tror nämligen inte att jag hängde med alla turer i intrigen. Ja, ni vet hur det är: när folk börjar prata om politik på spanska är det lätt att tappa uppmärksamheten.

Pedro Alonso spelar en framgångsrik deckarförfattare som går under betäckningen Q. Vad hans många läsare inte vet, är att Q även är en bestialisk mördare. För att göra sin nästa bok mer angelägen, kidnappar han Q en före detta politiker som visat sig vara korrupt och iblandad i skandaler. Q låser in politikern i ett rum, och sedan skriver Q ner det hans fånge vrålar. Därefter mördar- och styckar Q politikern.
En besynnerlig knarkdrottning, La Puri (Carmina Barrios), som är en av de mest frånstötande uppenbarelser jag sett på film, undrar vart politikern tagit vägen, så hon skickar ut sin bäste torped, Falconetti (William Smith? Nej, men Nacho Fresneda) för att leta upp honom. Falconetti går hårt fram och hittar snart ett spår som pekar mot Q.

Ovanstående handlingsreferat blandas upp med en tråd om husbyggen och andra politiska intriger. Dessutom är det mycket möjligt att inget av ovanstående faktiskt händer och att Q inte alls är en psykotisk mördare - handlingen kan mycket väl bara vara den nya bok han skriver.
Filmfotot är överraskande bra i TRÄSKETS TYSTNAD. Filmen blir aldrig riktigt spännande eller engagerande, men här finns ett flertal bra scener. Det här är en blodig thriller som ibland tangerar skräckfilm. Dock trodde jag att filmen skulle utspela sig i ett hus på styltor ute i ett träsk, men där sket jag mig på tummen.
     







(Netflixpremiär 22/4)

lördag 18 april 2020

Netflix: Ondskans arv

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg den spanska deckaren ONDSKANS ARV på Netflix, en film som visade sig vara andra delen i en trilogi. Den första delen, som jag inte sett men som ligger på Netflix, heter DEN OSYNLIGE VÄKTAREN. Om jag vetat att ONDSKANS ARV är en (fristående) uppföljare, hade jag förstås sett den första filmen först. Den tredje delen har inte släppts än.

ONDSKANS ARV var inte riktigt vad jag trodde att det skulle vara. För regin står Fernando González Molina, och de här filmerna bygger på böcker av Dolores Redondo. Jag gissar att hon är en spansk motsvarighet till de svenska deckardrottningarna. Jag har aldrig läst några böcker av dessa svenska deckardrottningar, men jag har sett några filmatiseringar, och det finns ett flertal likheter med ONDSKANS ARV.

Filmens inleds med en kort prolog som utspelas under spanska inkvisitionen. En kvinna föder en dotter, hon blir sedan påkommen av munkar, tror jag att de är, när hon bär på ett sönderbränt bebisskelett. Hopp till nutid och polisen Amaia Salazar (Marta Etura) är gravid. Hon ska närvara vid en rättegång, men brottslingen hittas död på toaletten, han har begått självmord och en lapp med texten "Tarttalo" hittas i hans byxor.
Amaia föder sitt barn, hennes amerikanske pojkvän eller make (engelsmannen Benn Northover) tycker att Amaia jobbar för mycket, och fler människor hittas döda, de har tagit livet av sig på snaskiga sätt och hela tiden hittas texten "Tartatalo" intill kropparna.

Handlingen är rörig och jag tappade ärligt talat tråden halvvägs in, så när filmen nådde fram till upplösningen hade jag inte riktigt koll på vad som skedde och vilka de inblandade var. Orsaken till att jag tappade tråden är att ONDSKANS ARV varar över två timmar, och alldeles för mycket tid läggs på Amaias bebis, på hennes privatliv, och en massa scener som inte leder någonvart.
Filmfotot är bra, det vilar en olycksbådande, hotfull stämning överanrättningen, och själva mordgåtan är intressant - lite ockultism, präster, ritualer, och blod. Skådespeleriet är väl också bra. Men filmen liksom bara rullar på hela tiden, nya scener, nya rollfigurer, den rör sig inte framåt utan i sidled. Kollegor brukar påpeka att till exempel Camilla Läckbergs och Liza Marklunds framgångar beror på att deras hjältinnor ägnar sig åt vardagliga sysslor de kvinnliga läsarna känner igen sig i. Nu är Amaias bebis viktig för handlingen och upplösningen, men jag ser helst filmer utan bebisar. Den här filmen är mycket tråkigare än den borde vara.
 









(Netflixpremiär 17/4)

Netflix: Jord och blod

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

JORD OCH BLOD, producerad direkt för Netflix, är ännu en fransk actionfilm av Julien Leclercq. Jag har sett ett par av Leclercqs tidigare filmer, och jag har recenserat en av dem; RÅNARNA, vilken släpptes 2016. Jag läste om min recension av den och konstaterar att jag nästan kan återanvända den rakt av för att beskriva JORD OCH BLOD.

Den nya filmen handlar om Saïd (Sami Bouajila), som äger ett sågverk. Detta tänker han sälja. Men det visar sig att en av hans anställda tvingats gömma kokain i byggnaden. Ett gäng grymma och beväpnade gangsters beger sig till sågverket för att hämta knarket, men Saïd är inte den som är den - han hämtar bössan och ser till så att buset decimeras en i taget.
JORD OCH BLOD varar 80 korta minuter. Efter en inledande rånsekvens med gangstrarna, förflyttas vi till sågverket i skogen, och det händer i princip ingenting alls under 40 minuter. Rollfigurerna presenteras inte närmare, en döv tjej som har en av huvudrollerna är möjligtvis Saïds dotter, men jag vet inte säkert (jag kan ha tittat bort när relationen nämndes). I början sitter Saïd och samtalar med en kvinna, som inte presenteras och som genast försvinner ur handlingen. Det pratas inte så mycket. Folk går omkring. Eftersom filmen går i dova, jordiga färger, vädret är grått, och det ser ut att vara fuktigt överallt, känns det här som ett franskt drama från Folkets bio; en viktig och angelägen film om verklighetens människor som sällan gör något av allmänt intresse. Om man nu inte är sågverksfetischist.

Sedan, halvvägs genom filmen, slår skurkarna till, och filmen förvandlas till en ultravåldsorgie. Folk skjuts- och huggs ihjäl, en får handen avkapad med en bandsåg, bilar sprängs, den döva tjejen jagas i skogen. När blodet sputat färdigt är filmen slut.
Som våldsam våldsunderhållning blir det rätt okej efter ett tag. Men filmen är besynnerligt tunn. Jag brukar ofta klaga på att filmer numera är åt helvete får långa - men den här är för kort. Vidare är JORD OCH BLOD fullkomligt humorbefriad. Den är gravallvarlig från början till slut.

OBS att man själv måste ändra filmens språk till franska i Netflix' inställningar i nedre högra hörnet, annars får man den dubbad till amerikanska.

Betyget är tveksamt, men solen skiner idag, så jag är snäll.








(Netflixpremiär 17/4)