Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett streaming. Visa alla inlägg

tisdag 16 november 2021

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings

SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS (Disney)


När jag var barn fanns det en serietidning som hette Mästaren på karate. Den kom ut med sexton nummer 1974-1975 och gavs ut av Red Clown, som även hann släppa ett specialalbum om karatemästaren. Mästaren på karate var en svartvit tidning i magasinsformat, och stod därför inte bland de vanliga serietidningarna - den hamnade bland skräcktidningarna i stort format, vilka i sin tur stod intill vecko- och herrtidningarna.

Jag fick aldrig något nummer av Mästaren på karate medan den fortfarande kom ut, men jag tror att jag läste den hos en kompis, vars storebror hade massor av tidningar om krig, skräck, karate och annat vi gossar tyckte var roligare än Kalle Vrånglebäck.

Något år senare, kanske 1977, köpte jag ett nummer av Mästaren på karate på Fynd-Shopen, ett antikavariat i Landskrona, där jag köpte massor av serier (jag minns det som massor). Redan då var Red Clowns tidningar ganska sällsynta på antikvariat. Numret jag köpte var nr 5/1974, och det gjorde förstås ett stort intryck på mig.

Omslaget pryddes inte av Mästaren på karate själv, utan av en maskerad kille som hette Järnnäven. När jag läste tidningen, tyckte jag bättre om Järnnäven än Mästaren på karate. Framför allt var Järnnäven bättre tecknad, tyckte jag, det var Gil Kane tuschad av Dick Giordano som låg bakom detta första avsnitt. Jag tyckte även att Järnnäven såg lite coolare ut än Shang-Chi, som mästaren på karate heter. Shang-Chi hade prins Valiant-frisyr.

Jag tyckte att tidningens fullständiga titel var konstig. "Shang-Chi's händer, mästaren på karate" stod det (Shang-Chis stavat med apostrof). Vaddå, Shang-Chis händer? Vad är det med hans händer? Red Clown hade ofta konstiga titlar på omslagen. "Sällsamma sagor om det blodiga svärdet med Conan" är ett annat exempel. Tidningen innehöll även ett par artiklar, en med lite fräna karatetips, och en om filmen BLACK BELT JONES med Jim Kelly.

Klicka för större bild!

För oss som var barn på 1970-talet var "karate" något mystiskt, spännande och lite okänt. Något slags kinesisk (japansk, men det visste inte vi) slagsmålsteknik som kan döda snabbt, och så skriker man "HAA! HAA! HAA!" när man slår på folk med öppen handflata eller hoppar i sidled och sparkar på folk. Man hade även karatedräkt. Jag fick en så kallad "mysdress" som var utformad som en karatedräkt. Den var otroligt tuff, tyckte jag. Svarta byxor och röd jacka.

Dock hade jag och mina kompisar aldrig sett en karatefilm. Väldigt få i Sverige hade sett karatefilmer. I början av 70-talet svepte en kung fu-våg över västvärlden, främst över USA. Dubbade kung fu-filmer från Hongkong blev populära. Fast här i Sverige blev de alltid totalförbjudna ("Det är fegt att sparkas!"), och om någon film släpptes igenom, hade Statens Biografbyrå klippt bort i stort sett samtliga slagsmål - när ENTER THE DRAGON efter två totalförbud gick upp på bio i Sverige, var den en timme och 17 minuter lång. Och ja, de här filmerna kallades ju "karatefilmer" i Sverige, eftersom ingen visste vad kung fu var. Det var först när hyrvideo slog igenom i början av 1980-talet som karatefilmer blev tillgängliga i Sverige - den första filmen i genren jag såg hette THE TIGER STRIKES AGAIN (1977) och hade Bruce Li i huvudrollen.

Som så ofta var fallet på 70-talet, läste vi serietidningar istället för att se på film. Mästaren på karate kom ut med få nummer, men det fanns några andra kampsportande figurer jag också gillade. Jag minns att jag tyckte att Richard Dragon, som dök upp i Läderlappen, var tuff. Och i superhjältegruppen Rymdens hjältar fanns Karatepojken. Karatepojken heter i original Karate Kid, och när Columbia producerade filmen KARATE KID, fick de pröjsa DC Comics för att kunna använda det namnet, trots att filmen inte har något med seriefiguren satt göra.

Det var kung fu-filmernas popularitet i USA som fick Marvel Comics att skapa figuren Shang-Chi, Master of Kung Fu. De var förstås tvungna att rida på vågen. Shang-Chi skapades av författaren Steve Englehart och tecknaren Jim Starlin. Figuren dök upp i nummer 15 av tidningen Marvel Special Edition. Shang-Chi blev så pass populär att när nummer 17 av tidningen kom ut, döpte man om den till The Hands of Shang-Chi, Master of Kung Fu. Englehart och Starlin hade redan hoppat av, och författaren Doug Moench och tecknaren Paul Gulacy tog över. Duon gjorde att tidningen under en period blev oerhört populär. Andra författare och tecknare tog över, och tidningen höll ut ända till 1983. Därefter har Shang-Chi dykt upp lite här och där, och han verkar ha ändrat karaktär och utseende en hel del på sistone, fast jag har inte läst några av dessa nya serier. Det senaste jag läst, är en miniserie av Moench och Gulacy som kom ut 2002-2003. Den gavs ut av Marvel MAX och var "barnförbjuden" - vilket innebar att figurerna sa "fuck", våldet var blodigt, och kanske var det även med lite naket, jag minns inte. Jag har för mig att jag tyckte miniserien var rätt bra, även om jag alltid haft lite svårt för Paul Gulacys teckningar - han kan inte rita ansikten, framför allt kan han inte rita ögon. Han gör fantastiska bildkompositioner, men alla ser ut som fiskar i nyllet.

Den ursprungliga serien om Shang-Chi var mer eller mindre en exploitationfilm i serieform - som sig bör. Den var som filmerna den inspirerats av. Shang-Chi var son till den orientaliske superskurken dr Fu Manchu, en romanfigur skapad redan 1913 av engelsmannen Sax Rohmer (Arthur Henry Ward). Shang-Chi tränades upp till att bli en rackare på kung fu, och hans första uppdrag var att mörda en av Fu Manchus motståndare. Efter detta uppdrag insåg Shang-Chi att hans farsa faktiskt är en ond och farlig människa, så hans beslutade sig för att istället försöka bekämpa farsgubben. 

Efter ett tag blev Marvel av med rättigheterna till dr Fu Manchu. Detta innebar att de ursprungliga serierna om Shang-Chi under en lång period inte kunde repriseras. Detta verkar ha löst sig, eftersom det nu finns samlingsvolymer. Dock har Fu Manchu i de nyare serierna ersatts av Zheng Zu, Master of the Ten Rings.

Foto copyright (c) Disney

För några år sedan blev Järnäven, det vill säga Iron Fist, TV-serie på Netflix. Jag såg den första säsongen och tyckte att det var konstigt att de inte anlitat en kille som faktiskt kan kung fu till huvudrollen. Rent allmänt var actionscenerna i TV-serien rätt undermåliga. Och nu har alltså även Mästaren på karate filmatiserats. SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS, i regi av Destin Daniel Cretton, pressvisades inte i Göteborg, och det blev aldrig av att jag gick och såg den senare. Men, nu är den släppt på Blu-ray, DVD, den finns att hyra på till exempel SF Anytime, och den streamar på Disney+. Själv såg jag den på Blu-ray.

Jag brukar oftast bli rätt besviken på Marvelfilmer som inte handlar om Spindelmannen. Jag tycker att de flesta är rätt dåliga och tråkiga, det är plastiga produktioner. Men när SHANG-CHI (jag orkar inte skriva ut hela titeln igen!) började, tyckte jag faktiskt att det var överraskande bra.

Zheng Zu har döpts om till Xu Wenwu (fast det är kanske inte exakt samma gestalt) och spelas av Tony Leung, välkänd från till exempel John Woos HARD BOILED och Wong Kar-Wais IN THE MOOD FOR LOVE. Xu Wenwu är tusen år gammal, han fick en gång tag i de magiska tio ringarna, som gjort honom lika odödlig som oövervinnelig. Han är en superskurk - och det är han som är Mandarinen (som figurerar i till exempel IRON MAN 3). I början av filmen slåss han i en skog med en kvinna han blir förälskad i, dessa wuxia-inspirerade scener för tankarna till Zhang Yimous filmer. Lille Shang-Chi föds efter detta möte 1996.

Hopp till nutid, och Shang-Chi (Simu Liu) bor i San Francisco, där han och hans kompis Katy (Awkwafina) jobbar med att parkera bilar åt folk - alltså sådan där "valet parking", som det heter. Shang-Chi kallar sig Shaun, han bor i en liten lägenhet, och han åker buss till sitt jobb.

En dag attackeras han plötsligt ombord på bussen - några biffar vill åt Shang-Chis halssmycke. Till Katys stora förvåning visar Shang-Chi upp sina färdigheter i kung fu. Denna bussfajt är rätt bra och jag tänkte att de verkar ha anlitat en kille som faktiskt är kampsportare, eller som åtminstone kan fejka det på ett övertygande sätt.

Shang-Chi berättar för Katy vem han egentligen är. Han måste åka till Macao och prata med sin syster Xialing (Meng'er Zhang), och Katy följer med. Jag undrar om de tog ut semester innan de reste. Xialing visar sig ha samma frisyr som Shang-Chi hade i serietidningen. Hon driver en klubb i Macao där folk fajtas, så det blir lite fajting. De träffar på den vissne skådespelaren Trevor Slattery (Ben Kingsley), mannen som anlitats för att låtsas vara Mandarinen i ovannämnda IRON MAN 3.

Den första halvan av SHANG-CHI tycker jag är riktigt bra. Filmen är faktiskt riktigt rolig emellanåt. Shang-Chi själv är en avspänd kille som inte riktigt ser ut som en filmhjälte; han ser mest ut som en jovialisk kille som jobbar i butiken på hörnet. Katy fäller många roliga repliker, och Trevor Slattery är vansinnigt rolig. Det här var lovande, tyckte jag, det här var över genomsnittet när det gäller Marvelfilmer.

Tyvärr är filmens andra hälft betydligt sämre. Filmen ändrar karaktär, den blir allvarligare, Shang-Chi måste rädda världen, och handlingen urartar i ändlösa, datoranimerade orgier. Plötsligt handlar filmen och stora kinesiska drakar och andra märkliga varelser, alla slåss med alla, det ser mest ut som en jobbig animerad film, drakarna övertygar inte. Michelle Yeoh är med och fajtas.

Förvisso har "Master of Kung Fu" plockats bort från filmtiteln, men jag hade ändå förväntat mig kung fu i en film om Shang-Chi. Filmen innehåller förvånansvärt lite kung fu. Istället får vi de vanliga specialeffekterna. Poängen med kung fu-film är ju liksom att det inte ska behövas några större specialeffekter om kombattanterna är skickliga.

Jag blev lite besviken på bonusmaterialet på Blu-ray-utgåvan. Jag hade hoppats på en liten dokumentär om Shang-Chi, i vilken Doug Moench och Paul Gulacy intervjuas. Istället får vi bara ett par korta inspelningsreportage och några bortklippta scener. Simu Liu säger att den ursprungliga serietidningen inte är det mest progressiva material att bygga en film på idag. Istället pratas det om hur viktigt det är att vi nu får se asiatiska hjältar på bio. Jag antar att de menar att det är viktigt i amerikansk film som ses av amerikaner av asiatisk härkomst - för asiatiska actionfilmer med asiatiska hjältar för en asiatisk publik finns det förstås tusentals.

Jag tycker att filmens första hälft är värd en fyra i betyg, medan andra halvan är en tvåa. Således bör slutbetyget på SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS bli en trea.


lördag 13 november 2021

Netflix: Red Notice

Foton copyright (c) Netflix

Härommånaden hade den engelska filmen SAS: RISE OF THE BLACK SWAN premiär på Netflix. Filmens originaltitel är SAS: RED NOTICE, med Netflix döpte om den för att undvika förväxling med sin egen produktion RED NOTICE, vilken hade premiär igår.

RED NOTICE är den hittills dyraste Netflixproduktionen - drygt 200 miljoner dollar gick den loss på, och filmens tre stjärnor Ryan Reynolds, Dwayne Johnson och Gal Gadot fick en rejäl bit av summan. För manus och regi står Rawson Marshall Thurber, som bland annat gjort DODGEBALL, CENTRAL INTELLIGENCE och SKYSCRAPER. Varför Netflix tyckte att det var värt att pumpa in så mycket stålar i det här projektet kan man undra. Filmen är inte på något sätt märkvärdig.

Det hela handlar om Cleopatras guldägg. Nej, inga ägg värpta av en gås som heter Cleopatra, men väl tre svindyra prydnadsägg som tillhört den legendariska drottningen. Två av äggen finns i säkert förvar, det tredje antas vara försvunnet för evigt.

Ryan Reynolds spelar den internationelle tjuven Nolan Booth, som är på jakt efter dessa tre ägg, i synnerhet det försvunna ägget. Booth, som är världens näst bästa konsttjuv, tvingas samarbeta med en viss John Hartley (Dwayne Johnson), som kanske är en agent, eller som kanske är en tjuv. Världens bästa konsttjuv är den mystiska Löparen, som ingen vet vem det är - tills vi ganska omgående upptäcker att det är Gal Gadot som är Löparen.

Booth och Hartley tävlar med Löparen om att hitta det tredje ägget, men Löparen verkar hela tiden ligga ett steg före - hon har nästa övernaturliga krafter, hon lyckas med allt. En ihärdig polis (Ritu Arya) jagar de tre tjuvarna.

Historien utspelas i ett flertal länder. De är i Rom och Paris och Bali och ett ryskt fängelse, de är i snöiga berg och i djupa djungler. Att de hamnar i en tjurfäktningsarena är rätt oväntat. Minst sagt.

Men det hjälper inte så mycket.

Ryan Reynolds är jätterolig i den här filmen. Okej, kanske inte jätterolig, men han har kul repliker och är avspänt charmig. I övrigt är detta ännu en actionkomedi som mest är stor, högljudd, stökig, rörig, och framför allt tråkig. Jag har sagt det flera gånger förut, men det känns som att Hollywood någon gång strax efter millennieskiftet glömde bort hur man berättar en historia. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och tänka på annat. Att filmens handling inte är speciellt originell kan jag ta, men RED NOTICE är bara en film som ser dyr ut, inget mer. 

Dwayne Johnson är fel i rollen - det är svårt att tänka sig att denne karl, står som en ladugårdsdörr, är konsttjuv. Gal Gadot är bara tråkig. Hon är alltid lite tråkig. Oavsett vad hon spelar, ser hon mest ut som en fotomodell som gått fel. Hon är snygg utan att ha någon större utstrålning, till skillnad från Ritu Arya - jag hade hellre sett en film som bara handlar om att Ritu Arya jagar Ryan Reynolds.

... Och jag hade hellre sett en film om gåsen Cleopatra som värper tre ägg.



 

 

 

(Netflixpremiär 12/11)


tisdag 2 november 2021

Netflix: Army of Thieves

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, och ... för en gångs skull blev jag faktiskt överraskad.

Jag hade inga större förväntningar på ARMY OF THIEVES, som är en prequel till Zack Snyders ARMY OF THE DEAD, vilken dök upp på Netflix i våras. Snyders zombiefilm var förvisso inte lika hemsk som befarat, men den var inte bra. Den var mest lång och högljudd. Därför gissade jag att denna andra film skulle vara ungefär likadan, och jag väntade några dagar innan jag såg den.

Men. Jag hällde upp en kopp kaffe och började titta på ARMY OF THIEVES - och kom på mig med att gilla den. Ja, jag gillade den ganska mycket!

Den här gången har Zack Snyder vare sig skrivit eller regisserat, han har nöjt sig med att producera. För regin står istället tysken Matthias Schweighöfer, som även spelar huvudrollen; han återkommer som Sebastian, kassaskåpsexperten från Snyders film. ARMY OF THIEVES är en tysk-amerikansk produktion, till större delen inspelad i Tjeckien, men även i Tyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike. Utöver inspelningsplatserna känns hela produktionen ganska europeisk, på ett bra sätt.

Den här gången är det ingen zombiefilm. Zombies förekommer bara i ett par nyhetsinslag, eftersom smittan skildrad i Snyders film börjat sprida sig i USA. Det dyker även upp zombies i några mardrömmar. Antagligen enbart för att knyta an till den förra filmen.

Den här gången är det en renodlad äventyrskomedi - ARMY OF THIEVES är en traditionell heist movie. Det var inte utan att jag tänkte på Jönssonligan - det här är lite grann som en Jönssonliganfilm med rejält hög budget, och med bättre filmfoto och regi.  

Sebastian är en ensamstående kille med ett trist jobb på en bank i Potsdam. Hans stora hobby är dock kassaskåp. Han har en YouTube-kanal där han berättar allt om kassaskåp och hur man öppnar dem. Han har dock inga tittare. Inga alls.

... Men så plötsligt har en person tittat på en video om den legendariske kassaskåpstillverkaren Hans Wagner. Inte nog med det, tittaren har kommenterat och skrivit att Sebastian ska infinna sig på en viss adress.

Nyfiken letar Sebastian upp stället, och hamnar i en märklig kassaskåpsöppnartävling, där några olika typer står på en scen och låser upp kassaskåp inför publik. Sebastian måste tävla - och vinner. Då ger hans tittare sig till känna. Det är en tjej som heter Gwendoline (Nathalie Emmanuel).

Gwendoline må vara charmig och söt som ett vaniljhjärta, men hon är även efterlyst av Interpol. Hon har varit kriminell större delen av sig liv, och nu är hon juveltjuv. Hon letade upp Sebastian, eftersom hon behöver honom till sin nya kupp: hon ska bryta sig in i tre Franz Jäger ... Förlåt, hon ska bryta sig in i tre Hans Wagner-kassaskåp i tre olika europeiska länder.

Sebastian presenteras för Gwendolines team. Det är hackern Korina (Ruby O Fee), flyktbilschauffören Rolph (Guz Khan), och en stöddig kille som kallar sig Brad Cage (Stuart Martin); han vill vara en amerikansk actionhjälte (“If Brad Pitt and Nic Cage fucked, and had a hotter baby,” säger Gwendoline) och påstår sig vara gängets ledare, vilket han inte är. Han hävdar även att Gwendoline är hans flickvän.

De lyckas galant med sin första kupp, men därefter uppstår problem - som sig bör i den här typen av film. En ihärdig Interpolagent spelad av fransmannen Jonathan Cohen jagar dem, och Brad Cage blir också ett problem, i synnerhet som Sebastian blivit förälskad i Gwendoline.

Jag noterar att en massa unga amerikaner hatar ARMY OF THIEVES. De tycker att den är långsam och tråkig. Men det säger mer om dem, än om filmen. De hade säkert förväntat sig ännu en högljudd, gapig film, fylld av explosioner och skottlossning. ARMY OF THIEVES innehåller några actioninslag, men till skillnad från Zack Snyder, har Matthias Schweighöfer gjort en elegant film, som satsar mer på att vara charmig och rolig.

Det som utmärker filmen är att rollfigurerna är sympatiska. Här finns en del karaktärsutveckling. Kupperna är fiffiga, dialogen är bra med roliga repliker, och det är emellanåt lite gulligt - den tafatte Sebastian försöker filmen igenom komma till att kyssa Gwendoline. 

ARMY OF THIEVES är en oförskämt trevlig film. Om det inte vore för ett par onödigt blodiga slagsmål, några zombies, och en del svärande, hade filmen kunnat funka som en söndagsmatiné för hela familjen. (Blodet lär skrämma bort vissa föräldrar.)

Det är allt lite synd att det är ARMY OF THE DEAD som är fortsättningen på den här historien. Jag hade gärna sett ännu en film om Sebastian och Gwendoline - men utan zombies.


  

 

 

(Netflixpremiär 29/10)


söndag 31 oktober 2021

Netflix: Hypnotic

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. På IMDb listas den här filmen som "drama/horror/mystery". Således började jag titta på filmen i tron att jag skulle få se en skräckfilm, men HYPNOTIC visade sig vara en thriller utan större skräckinslag.

Matt Angel och Suzanne Coote har regisserat den här filmen om Jenn (Kate Siegel), som inte mår så bra. Hennes förhållande har kraschat och hon känner sig rätt risig. På en fest träffar hon psykiatern Collin Meade (Jason O'Mara), som är både trevlig och stilig. En kompis till Jenne övertalar henne att uppsöka dr Meade, eftersom han behandlar patienter med hjälp av hypnos.

Allt allt inte står rätt till med dr Meade är förstås uppenbart - i synnerhet som filmen inleds med en prolog, i vilken en rädd kvinna försöker ringa polisen Wade Rollins (Dulé Hill), men istället får ett mystiskt samtal - varpå hon inbillar sig att hon krossas i en hiss.

Jenn börjar bete sig konstigt. När hon får telefonsamtal från ett okänt nummer, får Jenn en blackout, och när hon kvicknar till, har hon utfört mindre lämpliga saker - som att försöka ta livet av folk.

Jenn kontaktar Rollins, som luskar i fallet Meade. Flera personer i Meades närhet har dött under märkliga omständigheter. Det står klart att Meade är ute efter något och hypnotiserar folk för att nå sitt mål. Jenn är inte avhypnotiserad, så Meade kan kontrollera henne när han känner för det. "Bing! Du är hypnotiserad!"

HYPNOTIC är inte helt hopplös, men filmen är verkligen inget speciellt. Skådespelarna är helt okej, Jenn är hyfsat sympatisk. En del rollfigurer bor i- eller jobbar i flotta, eleganta, superdesignade kåkar, dr Meades kontor är flott, elegant och superdesignat. Många av rollfigurerna föredrar att inte tända lamporna i sina bostäder. Kanske försöker de spara ström. Kanske gillar de att sitta ensamma i mörker, i väntan på att något otäckt ska hända.

Den här filmen påminner en hel del om alla de TV-filmer från Paramount jag fick recensionsex av på 90-talet. Påfallande många av de filmerna hade Corbin Bernsen i rollistan. HYPNOTIC känns som en TV-film från 90-talet. Samma typ av handling, gestalter och miljöer. Dock lider HYPNOTIC stor brist på Corbin Bernsen. Jag kan tänka mig att den här filmen hade blivit mycket bättre med en bindgalen Bernsen som hypnotisör.

HYPNOTIC går att titta på, och eftersom den bara varar 88 minuter hinner den inte bli seg och tråkig. Men jag kan inte påstå att filmen är spännande och rysansvärd. Här finns några intressanta inslag och några snygga scenerier, men det är allt.

Filmer och TV-serieavsnitt om intet ont anande människor som programmerats att begå mord när de får en aktiveringssignal har vi sett många gånger tidigare. Det förekom i SNOBBAR SOM JOBBAR, i pilotavsnittet till SPINDELMANNEN på 70-talet, i DEN NAKNA PISTOLEN, i TELEFON med Bronson, med flera.


 

 




(Netflixpremiär 27/10)


Netflix: Nobody Sleeps in the Woods Tonight 2

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL! Igen!

Ännu en Netflixpremiär. För ganska exakt ett år sedan hade Bartosz M Kowalskis film NOBODY SLEEPS IN THE WOODS premiär. En polsk slasherfilm, med lån från FREDAGEN DEN 13:e, WRONG TURN och en del annat. Fula mutanter slaktade tonåringar i skogen. Filmen hade bra make up-effekter och en del överraskande grovt splatter, men den var inte speciellt bra. Den var för lång och lite trist mellan varven. Mellan varven? Vad är det för konstigt uttryck?

Kowalski har även regisserat denna uppföljare, som är en fantastiskt märklig och bisarr film. Det låter som en rekommendation, men det är det inte.

Skräckkomedin NOBODY SLEEPS IN THE WOODS 2 börjar bra. Mateusz Wieclawek spelar Adas, en ung polis som är blyg och tafatt. Han fantiserar om att han är en tuff snut som slåss med vampyrer för att rädda flickan han älskar, poliskollegan Wanessa (Zofia Wichlacz). I verkligheten vill Wanessa inte veta av tönten Adas.

I en cell på den riktigt rejält sketna polisstationen sitter Zosia (Julia Wieniawa-Narkiewicz), tjejen som överlevde den första filmen. Polisen tror inte på hennes story om massakern i skogen, så de har låst in henne. I en annan cell sitter två av de fula mutanterna.

Polischefen hämtar Zosia och tar med henne till huset i skogen där alla lik hittades, Zosia ska återigen redogöra för vad som hände. Dock blir polischefen omedelbart bajsnödig, och medan han sitter på dass, råkar Zosia utsättas för substansen från den meteorit som förvandlar folk till mordiska mutanter. Zosia förvandlas och dödar den färdigbajsade polischefen.

Eftersom polischefen slutar svara på anrop, sätter Adas och Wanessa sig i en bil, och kör in i skogen. Även en specialstyrka är på väg dit. Med andra ord: det är dags för slakt.

Till en början tyckte jag att NOBODY SLEEPS IN THE WOODS 2 var rätt bra - betydligt bättre än den första filmen. Handlingen kändes ovanlig, nästan lite unik i sin genre, och make up och specialeffekter är bättre än genomsnittet. Filmen var rolig och underhållande.

Men. Ungefär halvvägs in ändrar filmen spår. Plötsligt blir det här en synnerligen konstigt kärleksfilm om två fula mutanter. De förälskar sig i varandra, där i stugan i skogen. Detta må vara lika bisarrt som oväntat - men jag tappade intresset här. Det blev segt och dialogtyngt. Mutanter med monsterröster som har långa dialogscener. 

Mot slutet tar det sig igen, men filmen är ofta lite för mörk för att man ska kunna se vad som händer.

Synd. Om hela filmen vore som inledningen, hade det här kunnat vara en höjdare.

Dock är det onekligen kul att vi nu har möjlighet att se polska skräckfilmer. När jag växte upp handlade alla polska filmer om gruvarbetare. (Tycker ni att jag generaliserar?)



 

 

 

(Netflixpremiär 27/10)


torsdag 21 oktober 2021

Netflix: Night Teeth

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Denna gång på en vampyrfilm som är glassig och slickad ...

... men även häpnadsväckande kass.

Enligt IMDb heter den här filmen I AM NOT OKAY WITH THIS i Sverige och en del andra länder. Men det stämmer inte. Den listas som NIGHT TEETH i den svenska Netflix-appen. Filmen är regisserad av Adam Randall och känns som om den är kraftigt inspirerad av Marvelfilmen BLADE. Fast utan martial arts och utan Blade. Ja, utan det mesta.

NIGHT TEETH utspelar sig i Los Angeles, där det sedan länge bor vampyrer vars existens få känner till. De har anpassat sig på någon vänster, de flyter in i mängden, och de följer vissa regler för att inte avslöjas som vampyrer. Men nu vill en liten grupp vampyrer söndra och härska, en ond vampyr som heter Victor (Alfie Allen) vill ta över Los Angeles.

Jorge Lendeborg Jr spelar en kille som heter Benny. För att tjäna lite extra pengar, rycker han in som chaufför. Han ska hämta två tjejer, för att köra dem till en fest. De här två tjejerna, Blaire (Debbie Ryan) och Zoe (Lucy Fry), är snygga, men märkliga. De är förstås vampyrer, och de tvingar med Benny på en nattlig odyssé som blir allt blodigare, med vampyrklubbar och sammandrabbningar med vampyrjägare. Benny går även och blir kär i Blaire.

Det är fascinerande att man kan misslyckas så här kapitalt med en film. NIGHT TEETH har bra miljöer. Filmfotot är bra, neonen glimmar i mörkret. Blaire och Zoe är hyfsat coola som sexiga och farliga vampyrer.

Ändå är filmen mördande tråkig. Den är totalt oengagerande. Det är segt, det är illa berättat, och av någon anledning blir det hela fullkomligt ointressant. Detta beror inte på att mycket känns igen från andra filmer (och böcker och serietidningar), det hade kunnat bli kul ändå. Det beror nog snarare på att det är lite valhänt gjort. Dessutom tycker jag att filmens hjälte Benny är rätt trist. NIGHT TEETH har nog haft en hyfsad budget, men pengarna har inte förvaltats väl.

Megan Fox är med i den här filmen. Men, eventuella Megan Fox-fans (som till exempel Dave Gorman) lär bli besvikna. Fox gjorde sina scener - det var kanske bara en scen, jag minns inte - på en dag, och medverkar bara ett par minuter.

Jag kom på mig med att sitta och pilla på mobilen medan jag tittade på NIGHT TEETH. Kollade mail och Facebook, kollade trailers till andra filmer på YouTube. Betalade en räkning. Det var roligare än NIGHT TEETH.

Reaktionära amerikaner har redan fått utbrott och påstår att filmen är vänsterpropaganda - alla filmer vars hjältar inte är vita amerikaner är ju vänsterpropaganda, enligt dem.





 

 

(Netflixpremiär 20/10)


söndag 17 oktober 2021

Netflix: I död och lust

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det norskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, för ovanlighetens skull på en norsk film. I DÖD OCH LUST är regisserad av Tommy Wirkola, som även varit med och skrivit manus. Jag gissar att Wirkola fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, som kom 2009, men han har gjort en handfull filmer sedan dess. Den enda jag sett av dem, är HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Jag har haft DÖD SNÖ 2 stående i hyllan i flera år, fortfarande inplastad. Jag får kanske ta och se den någon gång. Dock tyckte jag inte att DÖD SNÖ var speciellt bra.

I DÖD OCH LUST är en thrillerkomedi. Men mycket till komedi är det här inte, om man förväntar sig en rolig film, lär man bli besviken. Det här är snarare en rätt obehaglig film. 

Noomi Rapace och Aksel Hennie spelar det gifta paret Lisa och Lars. Lisa är skådespelerska, Lars är regissör - och de har dåligt med pengar. Lars är spelberoende, de har skulder, karriärerna går inte så bra - och de hatar varandra. De hatar varandra så pass mycket att de önskar livet ut varandra.

Lars äger en ensligt belägen sommarstuga, som hans grinige far har byggt. Lars och Lisa åker dit för en avkopplande helg - men de har båda samma baktanke: Lisa tänker mörda Lars, Lars tänker mörda Lisa. Varför de inte bara ansöker om skilsmässa, eller något annat, mindre mordiskt, kan man ju fråga sig.

Efter en middag i stugan ryker de två ihop. De gör försök att ha ihjäl varandra, men misslyckas. Mitt i alltihop dyker det upp ytterligare några personer: tre galna mördare som rymt från ett fängelse. Efter att en av dem bajsat på stugans vind, där de gömt sig, brakar de igenom taket och ner till Lisa och Lars. Lisa och Lars tillfångatas, men de kommer förstås loss vad det lider, så att de kan slåss mot inkräktarna. 

I DÖD OCH LUST är våldsam, blodig och rätt nasty. För att vara en komedi är den väldigt o-rolig. Lisa och Lars är två osympatiska rollfigurer, vilket innebär att det blir lite svårt att engagera sig i deras öde. Övriga gestalter är lika osympatiska. Jag gissar att filmens många brutala splatterinslag är avsedda att vara roliga, men det är de inte. Splatter kan vara roligt om det handlar om zombies, demoner, eller andra monster. Annars är grovt extremvåld inte roligt - så tillvida regissören inte är osedvanligt begåvad och gör det på ett sätt som funkar. Så begåvad är inte Tommy Wirkola. Därför upplevs det här bara som brutalt. Vidare är våldtäkt aldrig roligt. I DÖD OCH LUST känns mest av allt som en våldsam home invasion-film, späckad med splatter.

Här finns faktiskt ett par inslag som är lite roliga, men de är inte många. Lars sure farsa (Nils Ole Oftebro) är småkul, i synnerhet när han ska tanka en stulen bil. Slutscenerna är också lite lustiga.

... Men som helhet är detta en thriller som inte är spännande och en komedi som inte är rolig. på 90-talet var det trendigt med ironiskt våld, det var väl Quentin Tarantino som startade trenden, men jag undrar om jag hade tyckt att I DÖD OCH LUST varit kul om jag vore 25. Vilket jag inte är. Till på köpet varar filmen i nästan två timmar. Wirkola borde klippt ner den till 90 minuter.

Jag är snäll och avrundar betyget uppåt.






(Netflixpremiär 15/10)


söndag 10 oktober 2021

Amazon: Mödrar

Foton copyright (c) Amazon Studios

Veckans andra Welcome to the Blumhouse-premiär, den här släpptes samtidigt som HEMMET. Denna gång handlar det om en liten skräckis av långfilmsdebuterande Ryan Zaragoza - han har onekligen ett bra namn, herr Zaragoza! Så talade Zaragoza.

Filmen inleds med texten "Based on true events". När det gäller spökfilmer innebär ju detta i vanliga fall att filmen bygger på hittepå, rykten och nonsens. Men! I det här fallet visar det sig att de sanna händelser filmen bygger på inte är själva spökhistorien, utan en politisk skandal med rasistiska förtecken som ägde rum i USA. Detta framgår först alldeles innan eftertexterna, och jag kan inte nämna vad det gick ut på utan att förstöra filmens berättelse och överraskningsmoment.

Det är 1970-tal, och Diana (Ariana Guerra) och Beto (Tenoch Huerta) flyttar till en liten håla i norra Kalifornien, främst bebodd av mexikaner. Diana och Beto är också mexikaner, men Diana är uppvuxen i USA och pratar knappt spanska. Beto ska arbeta på ortens odlingar, Diana är gravid och planerar att skriva en bok.

De flyttar in en ett avsides beläget hus, som tillhört en kvinna; Teresa, som ingen verkar veta vart hon tagit vägen. I huset hittar Diana prylar som tillhört Teresa - bland annat hennes anteckningar och en speldosa. En mystisk kvinna som har en liten butik i stan, Anita (Elpidia Carrillo), pratar om en förbannelse och vill beskydda Diana med hjälp av en magisk talisman, men Diana vägrar ta emot den, hon tycker att det är dumheter.

Snart börjar förstås märkliga saker att hända. Speldosan spelar av sig själv, utskurna ögon hittas upphängda i träden i trädgården, en kvinnogestalt syns röra sig genom huset. Som om detta inte vore nog, beter sig ortens doktor och hans personal märkligt, och övriga patienter verkar plågas. Det är något ytterst märkligt som pågår i stan, och det verkar som om Teresa kommit något på spåret när hon försvann.

MÖDRAR är en sympatisk skräckfilm. Den är kanske inte speciellt otäck, om man nu inte är extra känslig för sådant här, men den är välgjord, välskriven och välspelad. Det här må vara en TV-film, men den ser i princip ut som en bioproduktion - till skillnad från ett par av de andra Welcome to the Blumhouse-filmerna. 

Det vilar inte helt oväntat lite ROSEMARYS BABY över filmen, och i synnerhet ett inslag är (troligen) lånat från den klassikern, vilket innebär att en av filmens överraskningar är ganska väntad.

MÖDRAR tappar lite i tempo emellanåt, men det är inget större problem, filmen är bara 83 minuter lång. Jag kände inte till skandalen som avslöjas på slutet (eller så har jag glömt bort den, det var ett tag sedan), och den är minst sagt uppseendeväckande!



 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)


lördag 9 oktober 2021

Amazon: Hemmet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Igår släpptes ytterligare två Welcome to the Blumhouse-filmer, producerade av Blumhouse Television, på Amazon Prime Video. MÖDRAR och den här, som på Amazon listas både som THE MANOR och HEMMET. Lustigt nog kallas den GODSET på IMDb, en mer korrekt översättning av "the manor", men filmen handlar om ett ålderdomshem - det vill säga, det som i Skåne kallas "himmet".

För manus och regi står belgiskfödda Axelle Carolyn, som för mig mest är känd från YouTube-kanalen "Trailers from Hell", där hon tillhör gänget som pratar om olika filmer utifrån deras trailers. Carolyn ger intryck av att vara glad och sympatisk, och hon verkar verkligen gilla skräckfilm. Hon har varit gift med Neil Marshall och skådespelat i ett par av dennes filmer, utöver detta har hon pysslat med allt möjligt i filmbranschen. Jag tror dock aldrig att jag sett något hon regisserat. Axelle Carolyn har mest gjort kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer.

Förra veckan hade två andra Blumhousefilmer premiär på Amazon Prime; BLACK AS NIGHT och BINGOHELVETET. HEMMET är bättre än dessa filmer. HEMMET är en ganska bra film, vilket till stor del beror på utmärkta skådespelare.

HEMMET inleds med tjusiga förtexter, vilka ger en vink om att det här ska bli en film i subgenren balettskräck - det finns ju numera ett helt gäng filmer om dansöser i ondskans klor. Fast det visar sig att så inte riktigt är fallet. Barbara Hershey (som även var med i balettrysaren BLACK SWAN) spelar den före detta ballerinan Judith, som på sitt 70-årskalas trillar ihop. Hon är klar i skallen och långt ifrån en gammal kärring, men får något slags diagnos som gör att familjen inte tror att hon längre kan klara sig på egen hand.

Alltså hamnar Judith på ett hem. Detta är ett märkligt ställe, och man kan undra varför Judiths dotter placerade morsan där. Huset är vackert, det är ett stort gods med en enorm trädgård - men reglerna är hårda. Mobiltelefoner är förbjudna, ytterdörrarna är låsta, ingen får vistas i trädgården utan ledsagare, personalen är elak, och Judith får inget eget rum - hon måste dela rum med en skrumpen tant som ser ut att kunna dö när som helst.

Judith blir snabbt kompis med tre av de andra som bor på stället. Charmören Roland (Bruce Davison), och de två rumskompisarna Trish (Jill Larson) och Ruth (Fran Bennett). De träffas, spelar bridge, smygsuper, och har roligt.

Men. Judith känner att allt inte står rätt till på hemmet. Hon tycker sig se en mystisk man i mörkret på sitt rum. Några av de boende dör plötsligt. Och vad är det som försiggår i trädgården på nätterna?

Ett tag trodde jag att HEMMET skulle utvecklas till en sådan där äcklig film om åldringar som får vara barn eller unga på nytt - som Steven Spielbergs avsnitt i TWILIGHT ZONE - PÅ GRÄNSEN TILL DET OKÄNDA, och en del andra, ganska outhärdliga filmer. På sätt och vis är detta temat även i Axelle Carolyns film, men hon gör något annat av det.

HEMMET är nog mer en mysteriefilm än en skräckfilm. Jo, visst är det en skräckfilm, men den är inte speciellt otäck och kuslig. Däremot är filmens mysterium hyfsat spännande, jag ville veta vad det är som försiggår.

Det här är ingen större film, men den är helt okej, den lite bättre än genomsnittet, och den vinner på Hershey, Davison och de övriga medverkande.

Som statister i bakgrunden kan vi se två av Axelle Carolyns kollegor från "Trailers from Hell"; regissörerna Mike Mendez och Mick Garris. Kanske finns där fler kändisar som jag inte noterade.


 

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)


onsdag 6 oktober 2021

Netflix: There's Someone Inside Your House

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en skräckfilm producerad av James Wan. Tja, det är ju oktober, och då ska man se åtminstone en skräckfilm om dagen.

Slashers var en skräckfilmsgenre som blev populär på 1980-talet. Filmerna var billiga att göra och spelade in stora pengar. Det kom massor av slashers, det kom så många att vi tröttnade på genren. Man slutade därför göra sådana filmer.

I slutet av 1990-talet gjorde genren comeback med lätt ironiska, parodiska filmer som SCREAM och JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN. Det var lite kul i början, men vi tröttnade ännu snabbare än vi hade gjort på 80-talet.

Idag, på 2020-talet, tycker jag att 80-talets gamla slashers känns rätt fräscha - i förhållande till dagens skräckfilmer. Detta beror nog mest på att lågbudgetskräck, ja, skräckfilm i allmänhet, idag sällan är bra. Oftast är de sämre och billigare än 80-talsfilmerna, ibland går de knappt att se alls.

Dagens premiär THERE'S SOMEONE INSIDE YOUR HOUSE, i regi av Patrick Brice, är en slasher. Den bygger på en roman från 2017 av Stephanie Perkins, och den känns som en gammal ... Nej, inte som en slasher från 80-talet, utan som en från 90-talet. Den här filmen andas rätt mycket JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN.

Filmen inleds med att en typisk amerikansk high school-kille; en footballspelare, är ensam hemma. Han upptäcker att någon gömt sig i huset. Det sitter foton uppsatta på väggarna, foton tagna när han utförde ett grymt skämt som gick överstyr. Vill den utsatte hämnas detta skämt? En person maskerad med en mask som föreställer det blivande mordoffret kommer in, och schloffs och hugg, så är sportfånen mördad. 

Därefter presenteras vi för eleverna på skolan. Huvudperson är den rara Makani (Sydney Park). Hon och hennes vänner, ja, alla på skolan, döljer hemligheter, saker de inte vill ska komma ut. Mördaren slår till igen och igen, alltid maskerad för att likna sitt offer, och offren mördas först efter att deras djupaste hemlighet avslöjats för alla i hela stan. Det verkar bara finnas en polis i stan, så det blir förstås Makani som får lista ut vem mördaren är. Alla, precis alla, är misstänkta. På slutet visar det sig att det är precis den jag trodde att det var.

THERE'S SOMEONE INSIDE YOUR HOUSE är inte speciellt bra. Den är kompetent gjord, den är slickad, och effekterna är väl bra. Men, den är rätt tråkig och ospännande. Till stor del beror detta på att filmens tonåringar är rätt osympatiska och jobbiga, med undantag för Makani. Det är väl jag som är gammal, men är inte tonåringar på film betydligt mer jobbiga och osympatiska nuförtiden, än de var på 80-talet? Det måste bero på att de inte längre lyssnar på tuff musik, till exempel hårdrock. De lyssnar på kass musik och blir per automatik osympatiska. (Sedär, det var minsann en djuplodande analys!)

Asjha Cooper, som gjorde huvudrollen i BLACK AS NIGHT häromdagen, är med även i denna film, som du inte behöver se om du inte måste.






(Netflixpremiär 6/10)


måndag 4 oktober 2021

Amazon: Bingohelvetet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Detta är den andra av de två Welcome to the Blumhouse-filmer; lågbudgetskräck producerad av Blumhouse Television för Amazon Studios, som hade premiär den första oktober - den andra var BLACK AS NIGHT. På Amazon Prime Video listas skräckkomedin BINGOHELVETET under både denna titel, och under originaltiteln BINGO HELL.

Bingo. Bingoskräck. Detta är onekligen en unik genre. En udda genre. Men är det en bra film bara för at den är udda? Tyvärr inte.

Detta är den mexikanska skådespelerskan Gigi Saul Guerrero långfilmsdebut som regissör - hon har tidigare gjort en lång rad kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer. Det är synd att den här filmen, vars manus Guerrero också varit med och skrivit på, inte är bättre än den är.

I den spansktalande stadsdelen Oak Springs bor en massa till åren komna människor som vägrar låta sig anpassas och gentrifieras. Lupita (Adriana Barraza) heter en bestämd dam som ser till att gemenskapen är stor i området, som främst bebos av mexikaner och svarta. Många lokaler i Oak Springs har slagit igen, eller sålts.

En dag anländer en mystisk man som kallar sig mr Big (Richard Brake). Han öppnar över en natt en ny, flott bingohall, där vinsterna är höga. Befolkningen flockas. Här ska vinnas pengar! De stora summorna lockar, nu kan de bli rika och lämna Oak Springs, skit i Lupita och hennes stolthet! Några av berättelsens huvudpersoner vinner också stora pengar. Men - priset för vinsterna är högt. Mr Big är något slags demon, kanske satan själv, Oak Springs vinnare dör på bisarra, blodiga sätt, och ja, det här är ett tema som tidigare använts av bland andra Stephen King. Den enda som förstår vad som sker, är Lupita. Snart är det demondödardags.

Nästan alla medverkande i BINGOHELVETET spelar över på ganska irriterande sätt. Det känns som om skådespelarna gör överdrivna parodier på typiska mexikaner och svarta i pensionsåldern eller äldre. De skriker ofta sina repliker, i synnerhet Lupita är högljudd. Men vad vet jag, kanske pratar- och beter sig folk i sådana här stadsdelar så här på riktigt. Gigi Saul Guerrero är mexikanska, hon borde veta. Jag noterar att en hel del anklagar filmens rollfigurer för att vara rasistiska stereotyper, men jag tror nog att Guerrero bara försökt göra dem roliga. Detta misslyckas hon dock med.

BINGOHELVETET har en del politiska budskap som blir lite för övertydliga, vilket stör helhetsupplevelsen. Dessutom är samtliga rollfigurer rätt osympatiska. De är mest jobbiga och påfrestande. Så pass jobbiga att jag istället sympatiserade med mr Big. Det finns inget i filmen som engagerar, inget som får mig att bry mig om det som sker.

Dock tycker jag nog att BINGOHELVETET bättre än BLACK AS NIGHT - detta beroende på att Guerrero och hennes filmfotograf Byron Werner ger intryck av att vara virtuoser. Filmen är vildsint gjord, med knalliga färger, märkliga kameravinklar, och lite för överarbetad klippning. Dödsscenerna är blodiga och grisiga. Det är uppenbart att Guerrero gillar genrefilm, och med ett bra, ordentligt manus skulle hon kunna göra en riktigt bra, häftig film.

Filmens förtexter får mig att tänka på gamla MOTEL HELL från 1980. Den handlar om ett motell som heter Hello, men där o:et slocknat. I förtexterna till Guerreros film står det först BINGO HALL, innan A:et byts ut mot ett E.






(Amazonpremiär 1/10)


söndag 3 oktober 2021

Amazon: Black as Night

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jason Blum och hans Blumhouse; ett produktionsbolag som främst gör skräckfilmer, har börjat samarbeta med Amazon Studios. Welcome to the Blumhouse kallas projektet, och de producerar genrefilm som får premiär direkt på stremingtjänsten Amazon Prime Video. De gjorde några filmer förra året som jag inte har sett, men nu har de skickat ut två nya filmer samtidigt: BINGOHELVETET, som jag tänker se ikväll, och den här. Fler är på väg under oktober.

BLACK AS NIGHT, som regisserats av Maritte Lee Go, är en vampyrkomedi - och det är en rätt märklig film. Historien utspelas i New Orleans. 16-åriga Shawna (Asjha Cooper) är på väg hem efter en fest en natt, när hon får se en tiggare attackeras av ett gäng vampyrer. Hon blir också attackerad, men kommer undan. 

Ingen tror på Shawnas berättelse, förstås, men det visar sig att Shawnas morsa också blivit vampyr - morsan försöker bita sin dotter, men solskenet genom fönstret gör att vampyren tar fyr. Morsan trillar ut genom fönstret och dör. Tillsammans med sin bästis, en homosexuell mexikan, och en kille hon är förälskad i, letar Shawna upp en tjej som säger sig vara vampyrexpert. Denna tjej är nog den enda vita personen i hela filmen. Sedan beger de sig ut för att ta reda på varför det finns så många vampyrer i stadsdelen - och för att ta död på dem.

BLACK AS NIGHT ser ut- och känns som ett avsnitt av någon tvålopera för tonåringar, fast med mer våld. Det ser betydligt billigare ut än Blumhouses bioproduktioner. Handling och manus är påfallande ... slarvigt ihoptotade. Vampyrhistorien funkar inte alls. Det här är en film om och av svarta amerikaner - och det känns som om filmskaparna fokuserat för mycket på att göra ett politiskt inlägg, än att berätta en bra, fungerande historia. Allting är alldeles för övertydligt, de skriver publiken på näsan.

Delar av filmen är märkligt taffliga. Filmen känns längre än den är. Vad som är jättekonstigt är att Asjha Cooper är 28 år gammal, och ser ut att vara 28. Hittade de ingen riktig tonåring? Hon är inte speciellt bra i rollen. När hennes mor blir vampyr, brinner upp och dör, reagerar hon knappt. "Fan också, där strök morsan med," typ.

Keith David spelar vampyrernas ledare. BLACK AS NIGHT är inte helt hopplös, men nä, det här är inte speciellt bra. New Orleans' miljöer borde utnyttjats bättre.

Ett inslag i filmen tyckte jag var jättebra! Hjältarna har fångat en vampyr, och för att få honom att prata, torterar de honom genom att trycka en vitlök mot hans kind! En hel vitlök, alltså. Det förekommer även en del andra, liknande inslag, vilket gör att jag blir något mer förlåtande.



 



 

(Amazonpremiär 1/10)