Bio: The Battle of the Sexes

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det finns en Peter Sellers-film från 1959 som heter HELYLLESABOTÖREN. Originaltiteln är THE BATTLE OF THE SEXES. Denna recension ska inte avhandla Sellersfilmen. Nej, nu blir det tennis här på TOPPRAFFEL! och det var ju inte i jåns. Fast jag vet inte om jag någonsin skrivit om tennis här på bloggen. Varför skulle jag göra det?

James Erskines och Zara Hayes' dokumentär THE BATTLE OF THE SEXES handlar om en fullkomligt osannolik händelse i tennishistorien - ja, i sporthistorien rent allmänt. Äh, vaffan, en osannolik händelse i historien rent allmänt. Och en händelse jag aldrig hört talas om.

Amerikanen Bobby Riggs (1919-1995) var redan på 1930- och 40-talen framgångsrik tennisspelare. Dock skulle de tröja tills 1973, då han vid 55 års ålder och med karriären bakom sig spelade sitt livs match. Kvinnorörelsen växte sig allt starkare och kvinnliga tennisspelare konstaterade att manliga spelare vann väldigt mycket större prissummor än kvinnliga. Fullkomligt vansinnigt, tyckte kvinnorna - och kanske framförallt stjärnan Billie Jean King - och startade sitt eget förbund och en egen turnering. Glyttatrams, tyckte manchauvinisten Bobby Riggs. Kvinnor ska hålla sig i köket och sängkammaren! Fast i ärlighetens namn vet jag inte om Riggs, som liknade Austin Powers, verkligen tyckte så på riktigt. Han var en showman och verkade göra det mesta för pengar.

... Och ett sätt att skapa uppmärksamhet och tjäna pengar var att utmana kvinnosakskvinnorna. Bobby Riggs hävdade att kvinnor inte kan spela tennis och att han, trots att han är 55 och "knappt kan hålla ett racket" kan slå de bästa kvinnliga spelarna. 1973 mötte han därför australiskan Margaret Court, som han psykade så pass mycket att han vann matchen. Men så gick 29-åriga Billie Jean King med på att möta Riggs i en match som tydligen är den mest sedda tennismatchen någonsin - miljoner TV-tittare satt bänkade världen över.

THE BATTLE OF THE SEXES är en bra dokumentär; det är intressant, rolig - och lyckas dessutom bli lite spännande under tennismatcherna. Som sagt: jag hade aldrig hört talas om det här, så jag hade ingen aning om hur det skulle gå - även om det inte är svårt att gissa. Filmen blandar dokumentära klipp med nygjorda intervjuer, och här och var har man kryddat matcherna med rekonstruktioner, vilka inte stör det minsta. Här och var har filmskaparna varit extra smarta; de klipper ibland in snuttar ur gamla filmer med könsstereotyper, och vid ett tillfälle dyker det upp en gammal tecknad film i vilken dialogen bytts ut på ett snillrikt sätt.

Ungefär mitt i filmen berättar Billie Jean att hon mitt i karriären kom fram till att hon är lesbisk. Så lång tid tog det inte för oss andra att konstatera detta, hon var nämligen en vandrande lesbisk kliché. Som dessutom spelade tennis. Och sina åsikter till trots var Bobby Riggs skitrolig, han var ju fullkomligt sanslös - som en påhittad figur.

Pluspoäng för att John Wayne figurerar under några sekunder.

(Biopremiär 7/3)

Bio: Rush

Foton: Jaap Buitendijk (c) Rush Films Limited/Egoli Tossell Film and Action Image

En gammal kollega skrev en gång att den enda orsaken till att folk ser på Formel 1 är för att få se bilar krascha. Varför vill man annars titta på bilar som kör runt, runt, runt, runt? När jag var barn tyckte jag att det var tufft med Formel 1, jag vet inte riktigt varför, men det gick fort, lät högt, och bilarna var fräna. Fast jag intresserade mig aldrig för sporten. Jag fick Ronnie Petersons bil som leksak, jag minns när Peterson omkom, och jag minns att jag tyckte att James Hunt var ett tufft namn - det lät som en seriehjälte.

Gillar man bilar som kör runt, runt, runt finns det en chans att man kan uppskatta den oerhört jämne regissören (alla hans filmer är lika slätstrukna) Ron Howards nya film RUSH, som han handlar om rivaliteten och vänskapen mellan engelsmannen James Hunt (Chris Hemsworth) och Niki Lauda (Daniel Brühl) under 1970-talet.

Engelsmannen Hunt är en partysnubbe, en jävel på fruntimmer, och tar inte så allvarligt på saker och ting - fast han är bra på att köra bil. Österrikaren Lauda är tyskt perfektionistisk, stiff och hans liv går enbart ut på att köra racerbil. De två blir omgående fiender med respekt för varandra. Och så kör de bil.

Öööööön! Öööööönnnn! Ööööööööööönnnnn! 

Lauda kraschar och är nära att dö, men pusslas ihop och återkommer som Frankenstens monster. Och så kör de bil igen.

Öööööön! Öööööönnnn! Ööööööööööönnnnn!

Och så blir de vänner. Typ.

Jag känner en tjej som arbetar i den internationella Formel 1-cirkusen. Hon tyckte inte att den här filmen var något vidare. Och nej, det tycker inte jag heller. Det här är en sådan där film där man kan gå ut och göra sig en macka, uträtta sina behov, och komma tillbaka och konstaterar att bilarna fortfarande kör runt, runt, runt på den ena banan efter den andra.

Daniel Brühl pratar med skön tysk brytning och beter sig som en bensindriven robot. Bästa scenen är när han ligger på sjukhus och tvingas gå igenom en plågsam process, men klarar av det, eftersom han samtidigt tittar på Formel 1 på TV. Olivia Wilde är också med och skänker lite fägring åt det här.

RUSH känns mest lång och småtrist. Formulär 1A. Den upplevs kanske som bättre om man är intresserad av motorsport, men tävlingarna är inte alltför medryckande filmat. De är säkert realistiska, men inte särskilt kul eller spännande. Ronnie Peterson nämns vid ett tillfälle, men jag tro inte att man får se någon som spelar honom.

Det vore mycket intressantare med en film om James Hunts bisarra - och korta - karriär efter det att han slutade tävla, vilket han gjorde kort efter Petersons olycka. Då dök han upp som bisittare och kommentator i TV, figurerade i lekprogram och andra konstigheter, festade allt hårdare - och dog i en hjärtinfarkt 45 år gammal. Det vore något att berätta om!

Blanda nu inte ihop Ron Howards RUSH med Tonino Riccis postapokalyptiska äventyr RUSH från 1983! Eller någon annan film som bär titeln. Det finns nämligen en hel del. Senast ett Dolph Lundgren-raffel, ser det ut om.

(Biopremiär 4/10)