Visar inlägg med etikett sport. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sport. Visa alla inlägg

söndag 5 september 2021

Serier: Åshöjdens BK vol 1 & 2

ÅSHÖJDENS BK
1: "KALABALIK I LINGONSERIEN"
2: "EDWARDS EGEN VÄG"
av Max Lundgren och Reijo Stävenborg
Rutorik


Max Lundgren föddes, liksom jag, i Landskrona, men Lundgren tillbringade sina första år i Kävlinge; när han var tio flyttade familjen till Malmö. Min farsa är från Kävlinge. Min farmor och farfar bodde i Kävlinge. Farfar var murare, och 1937 var han med och byggde en fastighet som han och farmor flyttade in i när den stod klar. Där bodde farfar fram till en kort tid innan sin död på 90-talet.

När jag växte upp hade fotbollslaget Kävlinge GIF sin klubblokal på bottenvåningen i farmor och farfars hus. Min farsa brukade hävda att Max Lundgrens skapelse Åshöjdens BK egentligen handlade om Kävlinge GIF, något jag aldrig ifrågasatte - det skulle mycket väl kunna stämma. 

Som barn var jag aldrig speciellt fotbollsintresserad - eller sportintresserad rent allmänt. Jag tyckte sport var tråkigt och jag var betydligt bättre på att rita än på att sparka boll, vilket jag inte kunde alls. Jag hann vara med i både BK Fram och Wormo innan mina föräldrar insåg att det inte var lönt att släpa dit mig. (Dock var jag tydligen bra på brottning, jag var med i Argos en kort period och tränaren tyckte att var lovande, men alla mina kompisar hoppade av, så då lämnade jag också.)

Trots detta lånade jag den första av Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK, ursprungligen publicerad 1967, på biblioteket någon gång i slutet av 70-talet. Jag har alltid inbillat mig att det fanns hur många böcker som helst om Åshöjden, men det finns visst bara fyra. Nå, jag läste den första boken - och tyckte att den var jättebra. Jag engagerades av berättelsen om ett halvkasst fotbollslag i lingonserien som når framgångar; en klassisk underdog-historia. Den kändes tillfredsställande - på samma sätt som när Landskrona BoIS i år äntligen gjorde comeback i Superettan och plöjde sig igenom hela serien, innan det sket sig i de senaste matcherna.  

Jag lånade den andra boken om Åshöjden, men den läste jag nog aldrig färdigt. Jag hade redan tröttnat. Det är som med TV-serier på Netflix - jag brukar tröttna efter andra avsnittet.

1985 blev "Åshöjdens BK" TV-serie. Den är mest känd för att vara jävligt dålig. Den är otroligt dålig. Den är så dålig att parodin på den i Svenska MAD; "Åtlöjets bonnklubb", avslutades efter två sidor med ett meddelande från tecknaren, som inte ville fortsätta, manuset var för dåligt.

En kväll 1985 satt jag och min gymnasiekompis Robban på pizzeria Laguna i Landskrona och väntade på de pizzor vi hade beställt - jag tror vi skulle ha med dem till en klassfest. Medan vi väntade tittade vi på TV:n som fanns i ett hörn. Just då visades Åshöjden, och vi skrek av skratt. Johan Hedenberg medverkade, han var nog den ende riktige skådespelaren. Åshöjdens tränare Bagarn Olsson spelades av den gamle landslagsspelaren Björn Nordqvist. Regi, repliker och skådespeleri var inspirerat uselt! Resten av kvällen imiterade jag och Robban Björn Nordqvist och dennes exemplariska brist på inlevelse. Jag har sett om ett par avsnitt sedan dess, serien finns på Öppet arkiv, och det är fortfarande lika visset. Fan också, nu blev jag sugen på att se om TV-serien ...

Ett av de mest oväntade jobb jag haft, var när jag skrev en serie åt sportserietidningen Buster. Det var 2005, tidningens sista årgång. Min kompis Micke hade tagit över som redaktör och ville ta fram en originalserie.

Jag läste nästan aldrig Buster när jag växte upp. Jag hade ett par nummer, jag har för mig att jag gillade Johnny Puma och Super-Mac, men jag har alltid tyckt att det blir lite konstigt när fotboll ska skildras i serieform, det blir mest en massa stelt poserande på en fotbollsplan. Det krävs en engagerande ramhandling för att en sportserie ska funka - eller fruktansvärt skickliga serieskapare.

Jag tror aldrig att jag läste serieversionen av Åshöjdens BK när den gick i Buster, men nu har den gamle redaktören Micke startat ett nytt förlag, Rutorik, som med hjälp av Kickstarterkampanjer ger ut serien komplett. Fyra påkostade, inbundna volymer ska det bli, de två första kom tidigare i år. Serien debuterade 1975 och det sista avsnittet publicerades 1992. Det handlar om 124 avsnitt på sammanlagt 1526 sidor, och eftersom det är en sammanhållen historia som berättas, är detta den längsta serie som producerats i Sverige. 

Åshöjden är inte Kävlinge och laget är inte Kävlinge GIF - Lundgren har plockat inspiration från flera små nordvästskånska orter och platser, och många gestalter bygger på riktiga människor. Det borde vara 50-tal, jag tror inte att något årtal anges, och den före detta landslagsspelaren Bagarn Olsson anländer till den lilla hålan Åshöjden, där han tar över ett kafé. Det lokala fotbollslaget är inget vidare och matcherna brukar sluta i slagsmål.

Spelarna känner igen Bagarn och lyckas övertala dem att träna laget - Bagarn blir en spelande tränare. Laget klättrar i tabellen och snart klättrar de upp en division. Centralgestalterna är bröderna Edward och Jorma, Edward blir lagets stjärna. Det är vardagsrealism, en folkhemssåpa, lite grann som något slags fotbollsversion av Hem till gården. Folk har smeknamn och det sups en del. Det handlar om ett svunnet Sverige, som till vissa delar fortfarande fanns kvar när jag själv var barn. Tiden stod stilla ganska länge i Sverige. Dock hinner det hända en hel del i de här två volymerna.

Max Lundgren skrev själv manus till serien, som tecknades av finnen Reijo Piippo - som 1981 bytte namn till Stävenborg. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Stävenborgs grovhuggna teckningar. Estetiskt är det ingen stil som tilltalar mig - många av figurerna ser ut som om de kommer direkt från en finsk skog, där de huggit träd. Men stilmässigt passade serien in i Buster; de många engelska fotbollsserier från IPC de publicerade var också rätt stela.

Dialogen innehåller repliker som "På dom så det bloar!", vilket vi kunde skrika även när jag växte upp. Jag överraskas lite över alla slagsmål och snytingar som förekommer, åtminstone i de första avsnitten. Det är knytnävarnas lag och lite drängigt.

De här två böckerna, framför allt volym ett, innehåller en hel del intressanta artiklar. Författaren Michael Thörnqvist skriver bland annat att språket i de nyutgåvor av Lundgrens romaner som kom 2017 tvättats; tattarna kallas istället romer - dock är de lika lömska och skurkaktiga som de var när boken först kom ut 1967. Dessutom var det förstås ingen som sa "rom" på 50-talet, då boken utspelas. Detta har inte ändrats i denna nyutgåva av serieversionen.

Olof Lundh har skrivit förordet till volym två, och på ett foto poserar en ung Lundh iförd Landskrona BoIS' matchtröja. Det gör vi två tummar upp för!

torsdag 27 augusti 2020

Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.
För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.
Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.
Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.
Omslag av Bob Heinz.
På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.
En av Bob Heinz många serier.
Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.
I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.


torsdag 22 november 2018

Bio: Creed II

Foton copyright (c) SF Studios

När CREED kom 2015 pressvisades den inte i Göteborg. Jag brydde mig inte om att se den - det dröjde faktiskt till förra veckan innan jag tog mig samman och tittade på filmen, eftersom uppföljören skulle pressvisas.

Jag måste säga att jag inte riktigt förstår alla hyllningar av den första CREED. Sylvester Stallone, som Oscarnominerades, är betydligt bättre än filmen han är med i.

Dock var jag nyfiken på CREED II - självklart beroende på att Dolph Lundgren skulle återkomma som Ivan Drago, det ryska boxarmonstret från ROCKY IV (1985); mannen som slog ihjäl Apollo Creed i ringen.

Nu har jag sett CREED II - eller ROCKY VIII - och, tja, det är ungefär samma film en gång till. Samma film som vilken då? Välj själv: ROCKY II, ROCKY IV, CREED - eller någon annan boxningsfilm.

Filmen, som regisserats av nykomlingen Steven Caple Jr, inleds i Kiev i Ukraina. Där, i en riktigt sketen lägenheten i ett riktigt sketet hus i en riktigt sketen stadsdel, bor Ivan Drago tillsammans med sin son Viktor (Florian Munteanu); en redig biff med råskinnsutseende, och boxare även han. Det har inte gått så bra för Ivan Drago sedan han fick på nöten av Rocky för mer än 30 år sedan. Ryssland vände honom ryggen och hans fru Ludmilla (Brigitte Nielsen) lämnade honom. Men han drömmer om hämnd.
I Amerika har Adonis Creed (Michael B Jordan) gått och blivit världsmästare. Han passar även på att fria till sin älskade Bianca (Tessa Thompson), vars karriär som sångerska går bra. Då anländer far och son Drago för att utmana Creed. Viktor versus Creed, Ryssland mot Amerika, precis som 1985.

Rocky Balboa (Stallone, förstås) har blivit fri från cancern han drabbades av i förra filmen, och han är nu Creeds tränare. Men han gillar inte den här utmaningen och ställer inte upp i Creeds ringhörna. Hur ska det gå? Kommer Creed att åka på bank? Och vad ska hans ömma moder (Phylicia Rashad) säga?

Återigen: Sylvester Stallone är bättre än filmen. Det är honom och Dolph Lundgren jag vill se. Så fort de två inte är i bild sjunker mitt intresse. Michael B Jordan må vara en utmärkt skådis, men han är ingen Carl Weathers; han saknar den pondus och utstrålning som 80-talets filmhjältar hade, och som de fortfarande besitter. Jag måste säga att Dolphs insats är riktigt bra - jag tyckte alltmer synd om hans stackars Ivan och jag ville att det skulle gå bra för honom.

Alldeles för stor del av CREED II ägnas åt Creeds och Biancas förhållande, och det är inte så kul. Bianca framför ett par sånger; hon ägnar sig åt soul och R&B; de värsta musikstilarna vid sidan av reggae. En scen där Rocky och Ivan träffas på Rockys restaurang är fin. Det förekommer flera scener där folk pratar med gravstenar. Vi får se Rocky knåda pizzadeg. Vardagsdramatik: gatlyktan utanför Rockys lägenhet har inte funkat på flera år och han försöker utan framgång få den lagad.
Får vi ett träningsmontage? Jajamen! I ROCKY IV var Rocky ute i skogen och lyfte stockar och hade sig när han tränade inför den stora fajten. I CREED II är Creed ute i öknen och lyfter tunga saker. "You need a montage - even Rocky had a montage!"

Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och liksom nästan all musik han komponerar, är det oinspirerat och sömnigt. Men - mot slutet, när Creed gör något heroiskt i ringen, spelas plötsligt den gamla Rocky-fanfaren, och då rycks man för ett par sekunder tillbaka till den tid då filmer hade minnesvärd musik. En stillsam pianoversion av "Gonna Fly Now" hörs ett par gånger.

Brigitte Nielsen medverkar ett par minuter. Hon ser rätt otäck ut.

Slutligen: boxningsmatcher på film har en tendens att bli rätt tjatiga och ospännande. Två killar som står mittemot varandra och slår på varandra. Det är liksom inte som en superkoreograferad martial arts-film, där den onde motståndaren kör med en sinister stil, och hjälten måste lära sig en hemlig, urtida teknik med hopp, spark och punggrepp för att vinna på slutet.








(Biopremiär 23/11)

tisdag 5 september 2017

Bio: Borg

Foton copyright (c) Julie Vrabelová

Har ni hört min Björn Borg-anekdot? Så klart ni inte gjort. Då ska jag berätta den.

Som liten gosse 1977 var jag tillsammans med min familj på semester i England. Vi bodde i en turistanläggning i Great Yarmouth. Eftersom det var England, var standarden inte den bästa - bland annat satt det en myntautomat på väggen. Ville vi ha elektricitet, vilket vi förstås ville, fick vi stoppa mynt i den.

På TV visades Wimbledonfinalen. Björn Borg mot Jimmy Connors. Jag var lika ointresserad av tennis då som jag är idag, men vi satt hela familjen i den illaluktande soffan och tittade. Matchen gick mot sitt slut - och vad tror ni hände? Jo, självklart gick strömmen. Och vi hade inga mynt hemma.
Jag fick en sedel och skickades iväg till en närliggande spelhall för att växla. Väl tillbaka fick vi igång strömmen igen. Givetvis var matchen över. Björn Borg satt på en stol och såg ledsen ut. "Jaha, han förlorade," sa mina föräldrar och stängde av TV:n. Först nästa dag upptäckte vi att karln vunnit.
Den danske regissören Janus Metz långfilmsdebuterar med BORG. Tidigare har han gjort kortfilmer, dokumentärer och avsnitt av TV-serier, däribland TRUE DETECTIVE. För manus står Ronnie Sandahl, som gjorde SVENSKJÄVEL.

Utomlands heter filmen BORG/McENROE - vilket nog är en mer passande titel. Filmen handlar nästan lika mycket om John McEnroe som om Björn Borg. Jag inser att jag egentligen inte vet så mycket om Björn Borg - inte mer än vad som stått i skvallerpressens rubriker, och allt detta skvaller handlade om hans liv efter tenniskarriären, vilken han gav upp redan 1981. Jannike Björling, Loredana Berté, Friends in Need och kalsonger - allt detta kom efter 1981.

Tydligen var Björn Borg en argsint ung man med hetsigt temperament när han växte upp. Han fick lära sig att behärska sig och förvandla sig till en iskall robot som aldrig visade känslor. Detta fick mig att tänka på ROCKY IV när jag såg filmen - John McEnroe är på sätt och vis Rocky; han är en hetlevrad amerikansk underdog, Björn Borg är maskinen Ivan Drago. Skillnaden mot Rocky är att ingen gillar den ständigt svärande, argsinte McEnroe, medan alla älskar Borg.

Sverrir Gudnason är otroligt lik Björn Borg, så pass att jag nog skulle kunna ta fel om någon höll upp ett foto och jag inte kände till den här filmen. Att Gudnason är drygt 15 år för gammal märks inte. Shia LaBeouf gör John McEnroe, och han är väl den ende som fått lite karaktär i den här filmen. Det är nämligen som så här, att jag ... tycker inte att BORG är en speciellt lyckad film.
Filmen utgår från Wimbledonfinalen 1980. Insprängt i skildringen av denna får vi tillbakablickar på Borgs och McEnroes respektiva uppväxt. Björn Borg som barn spelas av 14-årige Leo Borg - ja, han är Björn Borgs son. Stellan Skarsgård gör Lennart Bergelin, som upptäcker- och får fason på den argsinte, blivande tennisstjärnan. Tuva Novotny spelar den kedjerökande rumänskan Mariana, som Björn Borg gifte sig med 1980. Kommer ni ihåg den gamla vitsen? "Hörde du att Björn Borg åkte fast i tullen? Han hade med sig 60 kilo Mariana!"

Det stora problemet med BORG är att den känns som ett svenskt drama från 70-talet. Dialogen är teatral och onaturlig, folk pratar inte som riktiga människor, det känns konstlat, och ibland är tonen lätt pretentiös, med super 8-klipp där den unge Björn Borg tyst tittar rakt in i kameran. Stellan Skarsgård har överkammad flint och mumlar sina repliker. Det funkar lite bättre när det pratas engelska - fast Shia LaBeoufs uppgift består mest i att vråla "FUCK!" så ofta som möjligt, vilket höjer åldersgränsen i USA. Det blir rätt tråkigt och det hela är indränkt med riktigt vissen filmmusik, som bara ligger som en tjock, irriterande ljudmatta över scenerna.
Däremot är den långa, avslutande matchen mellan Borg och McEnroe riktigt bra. Här funkar plötsligt allt. Det är snyggt iscensatt, filmat och klippt, det blir lite spännande trots att man vet hur det går - och trots att jag aldrig fattat reglerna och den bisarra poängräkningen.

Saligen bortgångne Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer att dyka upp i den kommande KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, men i BORG spelar han minsann Bengt Grive. Det ni!

BORG är delvis inspelad i Prag. Budgeten var på 65 miljoner kronor, vilket är mycket för en svensk film. Om filmen blir en publiksuccé återstår att se. Hur många under 40 - eller 45 - har en relation till Björn Borg?

För övrigt så går det inte en dag utan att jag ser Björn Borgs namn. Jag har nämligen en necessär av märket Björn Borg hängande på badrumsväggen - och är jag bortrest har jag denna med mig.









(Biopremiär 8/9)

torsdag 28 juli 2016

Bio: Race

Foton copyright (c) SF Film
Titeln RACE kan utläsas både som "race", det vill säga "lopp", och som "ras". Filmen handlar nämligen om den svarte sprintern Jesse Owens; om hans framgångar, och om kampen mot rasism och förtryck både i USA och Nazityskland.
ROVDJURET 2-regissören Stephen Hopkins har gjort en väldigt traditionell amerikansk framgångs- och hjältesaga. Alla ingredienser finns med, och eftersom vi alla (väl?) vet hur det gick för Owens, uteblir spänningen. Det är hyfsat underhållande, i betydelsen att det inte är tråkigt, men trots några imponerande inslag - vilka jag ska återkomma till - är det lite ytligt och lite för smörigt. Vilket var väntat.
Stephan James spelar den unge Jesse Owens, som i 1930-talets USA lämnar flickvän och dotter för att studera på college. Jason Sudeikis är skolans friidrottscoach, den en gång i tiden berömde Larry Snyder. Han upptäcker- och tar sig an Owens, som redan när han tränar på hemmaplan tar rekord efter rekord, medan publiken går från att skrika N-ordet efter honom till att hurra.
Scenerna med Jesse Owens, hans familj och livet i USA är sentimentala - förstås. Det kläms även in en otrohetsaffär.
Men! Det går mot OS i Berlin - och det är denna del av filmen och flera av dessa scener som jag gillar och tycker är intressanta. Jeremy Irons spelar mannen från USA:s olympiska kommitté, som åker till Tyskland för att förhandla med nazisterna. Två av de övriga i kommittén görs av William Hurt och Tim McInnerny. Förehavandena i Tyskland tystas ner, det skulle inte se bra ut om det amerikanska folket fick veta att man förhandlar med Hitler. Kommittén röstar om de ska bojkotta OS eller ej. Under handlingens gång tvingas man kompromissa med tyskarna.
Vi får se olympiastadion i Berlin byggas; tävlingarna är inspelade på plats, vi får se Leni Riefenstahl (Carice van Houten) göra sin lika berömda som beryktade film, och vi får se Goebbels styra och ställa. Goebbels spelas av tysken Barnaby Metschurat och ser riktigt le ut. Han påminner om en osedvanligt ond Lars Von Trier till utseendet.
David Kross, tysk även han, spelar Tysklands OS-hopp Carl "Luz" Long. Han är en hyvens kille, som umgås med Owens och håller brandtal mot nazismen. Leni Riefenstahl är hyvens även hon, hon vill ju bara göra sin film. Larry Snyder är ännu mer hyvens, och Jesse Owens är mest hyvens av alla.
Scenerna från Tyskland imponerar, och jag hade hellre sett en film som enbart handlar om de olympiska spelen i Berlin, sett ur flera vinklar. Jeremy Irons lyfter (förstås) filmen. Men istället för en djupare skildring av de politiska intrigerna, får vi mest se Jesse Owens; världens då snabbaste man, ta medalj efter medalj, medan folket jublar.
Väl hemkommen till rasismens USA får han åter ta personalingången till en restaurang där det hålls en bankett till hans ära. Hur skulle det se ut om en svart man med hustru syntes gå in genom huvudentrén?
Självklart avslutas filmen med autentiska bilder frpn OS 1936.
Just det - i en scen skymtar en svensk sprinter. Han kommer sist i loppet.










(Biopremiär 29/7)


-->

torsdag 31 mars 2016

Bio: Eddie the Eagle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Backhoppning är en märklig sport man tittar på när man bakfull sitter framför TV:n på nyårsdagen. Det känns nästan som om nyårsdagen är det enda tillfälle på året då det visas backhoppning.

Den ende backhoppare jag känner till, är engelsmannen Eddie the Eagle. Det gör jag enbart för att han såg rolig ut och för att han var sämst. Ungefär av samma anledningar som jag minns utförsåkaren Kaiwa; japanen som trillade över startgrinden. För rätt längesedan pratades det om en film om Eddie the Eagle - då nämndes Brad Pitt (!) som aktuell för titelrollen. Det dröjde länge innan vi nu faktiskt fick en film, och i denna spelas Eddie av Taron Egerton, som gjorde huvudrollen i KINGSMAN: THE SECRET SERVICE. Egerton var inte ens född när Eddie the Eagle härjade.

Som barn drömmer Michael "Eddie" Edwards om att bli idrottare, vilket är svårt, eftersom han har ett dåligt knä. Detta stoppar honom inte för att ständigt ge sig på olika sporter hemma på gården, alltid med katastrofalt resultat.

Hans knä läker och han ger sig på utförsåkning, men när vinter-OS i Calgary börjar närma sig, låter den engelska OS-kommittén (anförd av Tim McInnerny) meddela att Eddie är för kass för att någonsin kunna bli en duktig utförsåkare. Då får Eddie för sig att han ska ge sig på backhoppning istället. England har inte haft någon backhoppare sedan 1920-talet; en gubbe som var skitdålig.

Eddie åker till Tyskland för att börja träna. Där träffar han den kedjerökande suputen Bronson Peary (Hugh Jackman), en amerikan som en gång i tiden var en lovande backhoppare, men som nu kör plogbil. Motvilligt låter Peary sig övertalas att träna Eddie - och eftersom vi redan vet att Eddie faktiskt tävlade för England i Calgary, kommer slutet inte som någon överraskning. Trots att Eddie var sämst, slog han alla brittiska rekord (eftersom ingen tävlat sedan 20-talet).
Genren är traditionell feelgood. EDDIE THE EAGLE, i regi av Dexter Fletcher, är väldigt lik ONE CHANCE; filmen om operasångaren Paul Potts - på flera sätt. En udda kille som som är lite utanför under uppväxten, ett typiskt, engelskt arbetarklasshem, ett pojkrum fyllt med affischer; han ser lite rolig ut - och han är en underdog som kämpar och når framgång.

Eftersom Eddie the Eagle fortfarande är i livet, undrar jag förstås hur mycket som är sant i filmen - vilket fallet även var med ONE CHANCE. Filmskaparna kan ju inte visa upp huvudpersonens eventuella dåliga sidor. I EDDIE THE EAGLE verkar man främst ha satsat på att göra en trivsam och rolig film. I filmen är Bronson Peary en supercool kille, som på fyllan och iförd endast jeans och skjorta, demonstrerar hur backhoppning ska gå till - med en cigarrett i mungipan. I verkligheten ... existerade Bronson Peary inte! En annan rollfigur som även den är helt och hållet påhittad, är Warren Sharp; en legendarisk backhoppningscoach, som spelas av Christopher Walken i ett par korta scener på slutet. Fast i vanlig ordning är ju Walken skön när han plötsligt dyker upp i omklädningsrummet.
Verklighetens Eddie the Eagle.
En annan grej jag har lite svårt att tro på, är att alla andra tävlande; framför allt det engelska OS-teamet, var fruktansvärt elaka mot Eddie. Varför var de det? Vad hade de att vinna på det? Och de övriga engelsmännen utmärkte sig knappast - det är bara Eddie man minns.

Coachen för det norska teamet spelas av norrmannen Rune Temte, medan finnen Matti Nykänen, som vann rubbet i Calgary, görs av Edvin Endre; son till Lena Endre och Thomas Hanzon. Endre ser verkligen finsk ut i rollen!

EDDIE THE EADLE är trivsam och lite rolig. På den fronten gör den sitt jobb. Och det räcker ganska gott så.
      






(Biopremiär 1/4)

måndag 25 maj 2015

DVD: Filip & Fredrik presenterar: TREVLIGT FOLK

FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK (SF)
Den här dokumentären missade jag när den gick på bio, så varför inte skriva om filmen nu när den släpps på DVD.
Jag kan väl inte påstå att jag tillhör Filip Hammars och Fredrik Wikingssons beundrare. Snarare tvärtom. Duon har gjort ett och annat kul program, men för det mesta är de oerhört irriterande och självgoda - och minns bara hur de häromåret gjorde sitt bästa för att förstöra Oscarsgalan med sitt imbecilla pladder.
Därför blir jag förvånad när Filip och Fredrik mestadels håller sig i bakgrunden i denna fina lilla film, och när de väl har något att säga, är de sansade, vettiga och uppriktigt intresserade. Kanske beror detta på att det är Karin af Klintberg och Anders Helgeson som står för regin, dessa har fokuserat på filmens huvudpersoner snarare än på Filip och Fredrik - faktum är att duon inte tillför speciellt mycket, filmen skulle fungera lika bra eller bättre utan dem.
Bandy är en mystisk sport - och uppriktigt sagt visste jag inte att sporten utövas utanför Sverige, eller möjligtvis Skandinavien. Jag har alltid trott att VM i bandy varit ett påhitt i stil med amerikanernas World Series, som ju inskränker sig till USA. Men icke - och 2014 hölls bandy-VM i Sibirien.
I Borlänge bor en entreprenör som heter Patrik Andersson. Han ser ut som Berth Milton Jr, han har slingor i håret, han bär solglasögon - och han ger inte världens mest pålitliga intryck. Denne man fick för sig att aktivera stadens somaliska flyktingar: han startade Somalias landslag i bandy. Sjutton killar som aldrig någonsin spelat bandy, eller ens stått på ett par skridskor, ska tränas av den tidigare bandystjärnan Pelle Fosshaug för att ett drygt halvår senare fara till Sibirien och möta väletablerade lag.
"Trevligt folk" är Borlänges lustiga slogan, och i filmens början intervjuas några Borlängebor om stadens många invandrare och då främst somalier. Åsikterna är desamma som brukar framförs i större delen av Sverige och framför allt på landsorten: somalierna är lata, de vill inte arbeta, de vill inte integreras, de bara drar runt och stjäl cyklar.
När de unga somaliska killarna intervjuas får vi inte helt oväntat en helt annan bild. För det första pratar de överraskande bra svenska för att bara ha bott här i fyra-fem år - och visst är det lite skojigt att de har lite dalmål i brytningen. De berättar att de vill utbilda sig, de vill ha jobb och leva vanliga liv, de anser att man i Sverige har en framtid, vilket man definitivt inte har i Somalia, och så saknar de sina familjer de tvingats lämna kvar när de flydde. En kille berättar om hur hans far och bror sköts ihjäl inför hans ögon. De tycker alla att det är en stor ära att få representera Somalia med ett bandylag.
Matcherna borta i Ryssland går inte så bra, de förlorar med siffror som 0-13, 1-23 och liknande, men det spelar ingen roll, bandyspelandet går inte ut på att vinna, utan på att visa att de vill och kan. 2015 deltog laget i sitt andra VM och nu studerar medlemmarna på ett bandygymnasium.
TREVLIGT FOLK är en väldigt underhållande film - och den är riktigt rolig mellan varven. Självklart blir det en del tokigheter när somalierna snubblar runt och trillar på isen, men filmen innehåller även en del andra kul episoder - som när Patrik Andersson ska färga håret på en rysk salong, och när vi får träffa en av lagets sponsorer; en hetlevrad kines som driver en pub. Han är nästan filmens största behållning.
FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK är en trevlig film - men jag saknar Sator på soundtracket. Det skulle inte förvåna mig om det en dag görs en amerikansk komedi om det här bandylaget - minns COOL RUNNINGS.








(Filmen släpps den 6/1)

-->

tisdag 23 december 2014

Bio: Foxcatcher

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Ännu en något försenad recension, eftersom jag inte hade möjlighet att gå på pressvisningen och därför såg filmen först nu.
I en del texter, bland annat i en TT-intervju med Channing Tatum, har Bennett Millers (CAPOTE) FOXCATCHER omnämnts som komedi - eller åtminstone drama med komiska inslag. Jag måste erkänna att jag inte skrattade en enda gång under detta ganska tungsinta, verklighetsbaserade drama.
Tatum spelar brottaren Mark Schultz, som sida vid sida med sin bror David (Mark Ruffalo), tog guld vid OS i Los Angeles 1984. När filmen börjar siktar Mark på VM och OS i Seoul 1988. Då hör plötsligt en märklig person av sig: John du Pont (Steve Carell). Mark har ingen aning om vem du Pont är, och flygs därför iväg för att träffa honom på godset Foxcatcher i Pennsylvania.
John du Pont visar sig vara miljardär, excentrisk, drogmissbrukare, och brottningsentusiast. Han vill starta upp Team Foxcatcher och har byggt USA:s främsta brottningslokaler på sitt gods. Mark övertalas att bli en i teamet, och snart anländer även David.
Det dröjer inte länge innan det visar sig att John du Pont är mer än excentrisk. Han verkar snarare vara riktigt galen. Galenskaperna eskalerar för att sluta i en tragedi ungefär ett decennium senare.
Steve Carell är utspökad med lösnäsa och grejor och är fullkomligt omöjlig att känna igen. Han är genuint obehaglig som John du Pont. Channing Tatum brukar i vanliga fall se lätt sinnesslö ut, och som brottare ser han extra sinnesslö ut. Av Tatums tolkning att döma, är Mark Schultz lite bakom flötet, känns det som. Han säger nästan ingenting, lufsar omkring, och har blomkålsöron. Mark Ruffalo är lika sympatisk som vanligt. Vanessa Redgrave dyker up som du Ponts mor, som inte gillar det sonen håller på med.
Det är en fascinerande historia, det här. Direkt bisarr. Det är svårt att trå att detta verkligen har hänt. Dock är jag nog inte riktigt lika hänförd av filmen som många av mina kollegor. Jag tycker att den blir lite för kall och alldeles för långdragen. Det är en väldigt lågmäld film och ibland blir den nästan lite för lågmäld. Och som så mycket annat nuförtiden är den för lång - 134 minuter varar filmen.
Men visst - det här är en bra film med gedigna skådespelarinsatser. Jag gillade i synnerhet en scen där Channing Tatum tillagar snabbnudlar. Men att kalla det här dramakomedi? Njä, jag tror inte det, va.
... Och därmed verkar det vara dags att sätta punkt för bioåret 2014 för min del. Om inget oförutsett inträffar är detta årets sista filmrecension här på TOPPRAFFEL! Jag ska dock försöka hinna med att skriva om annat här på bloggen innan det är dags att kasta sig över 2015.







(Biopremiär 19/12)
-->

tisdag 22 april 2014

Bio: Optimisterna

Foton copyright (c) Folkets Bio
Sådär! Äntligen! Då är jag ikapp med de filmer jag har missat de senaste veckorna. Jag passade på att smita in på Spegeln en eftermiddag under påskhelgen och se den här norska dokumentären av Gunhild Westhagen Magnor. Det var jag och en gammal tant i salongen.
Har man sett trailern till OPTIMISTERNA har man i princip sett hela filmen. Verkligen. Den här filmen visade sig vara exakt vad jag trodde den skulle vara. I centrum hittar vi det norska volleybollaget Optimisterna, vilket består av ett gäng käcka damer i åldern 66 till 98. Den 98-åriga Goro Wergeland utkristalliserar sig snabbt som något av filmens huvudperson, eller åtminstone den av tanterna som skiner mest. Det är svårt att tänka sig att hon är 98 - hon är vigare än jag någonsin varit. Fast å andra sidan tar det här laget ganska lätt på spelet och reglerna - de verkar spela lite hur som helst.
De får för sig att de vill möta ett annat lag med åldrade medlemmar och lyckas hitta herrlaget Krutgubbarna i Sollentuna. Optimisterna förbereder sig för matchen och så bär det av till Sverige för landskamp.
Som så ofta är fallet är detta TV på stor duk. Här finns inga som helst filmiska finesser. Westhagen Magnor berättar rätt upp och ner. Här finns heller ingen dramatisk uppbyggnad inför den avslutande landskampen. Det blir aldrig spännande, men undrar aldrig hur det ska gå, och man bryr sig inte. Det hela är rätt platt. Dessutom är filmen alldeles, alldeles för lång. 93 minuter. Denna TV-film borde vara högst 50-60 minuter - vilket den säkert kommer att vara när den TV-visas. Det är ju trots allt så att många dokumentärer förlängs och biovisas enbart för att man ska få långfilmsstöd.
Men de är rätt charmiga, de här tanterna. Det är lite lustigt emellanåt.
Varning för alldeles för många närbilder på åderbråck och annat räligt.







(Biopremiär 4/4)

-->



onsdag 2 april 2014

Bio: 10 000 timmar

Foton © 2014 Way Creative Films

Det är inte längesedan den förra komedin med Peter Magnusson i huvudrollen gick upp på bio - den 17:e februari hade TILLBAKA TILL BROMMA premiär; en helt okej film som inte verkar ha blivit någon större framgång. Redan nu, drygt en och en halv månad senare, har nästa komedi - 10 000 TIMMAR - biopremiär. Vad hände där? Var det planerat?

10 000 timmar är inspelad i Malmö - staden där denne recensent lever och verkar - och för manus och regi står Joachim Hedén, som tidigare gjort NEW YORK WAITING, som jag inte har sett, och FRAMILY. Den här gången har han ändrat inriktning. Från drama till komedi. Fast vid närmare eftertanke ... Nej, det har han inte.

Peter Magnusson spelar Eric, en 36-åring, med ett vanligt, halvtrist jobb - och med en fru (Karin Lithman) som gör karriär som socialdemokratisk politiker. Eric och hans kollega Bentsson (Özz Nûjen) brukar köpa skraplotter - och vet ni vad, när den här filmen börjar råkar Eric skrapa fram fetaste priset. Han säger upp sig från jobbet och beslutar sig för att istället bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok som heter "10 000 timmar" att om man bara lägger ner just 10 000 timmar på något blir man jättebra på vad det nu är - i det här fallet fotboll, som Eric egentligen inte spelar.
Bengtson blir Erics entusiastiske tränare, som siktar på Champions League, medan Eric själv är inne på att spela i en gärdsgårdsserie. Fast han är inte ens med i ett lag. Under historiens gång träffar de även på den unga Tora (Mathilda Von Essen), som jobbar i sportaffär och av någon anledning hjälper Eric och Bengtsson. Anders Johansson (Anders & Måns-Anders) spelar sig själv och har en talk show på TV, och när Eric blir känd i TV uppstår en del strul med det ena och det andra.

10 000 TIMMAR är egentligen ett relationsdrama. Ett drama man försökt stöpa om till komedi. Tyvärr har det inte gått speciellt bra. Rättare sagt: det har inte gått alls. För så här är det: det enda som är roligt i filmen är att Özz Nûjens glade, bullrige invandrare heter Bengtsson. Var kom det namnet ifrån? Det är ju jättekul! Annars är det här inte roligt. Alls. Och Nûjen visar sig vara värdelös som skådis.

Jag gillar Peter Magnusson, jag gillar hans tidigare filmer, och jag brukar gilla hans sympatiska rollfigurer. Här spelar han samma sorts kille igen - men den här gången funkar det inte alls. Dels brister tajmingen konstant, men framför allt är manus och dialog inte roligt. Det är inte tillräckligt utflippat och knasigt, det här blir mest dumt och osannolikt. Det hela är märkligt taffligt gjort. Ett tag trodde jag att filmen är finansierad av Socialdemokraterna, men så är inte fallet - trots den flitiga exponeringen.
Att filmen utspelar sig i Malmö märks knappt av alls. Jag som bor här känner igen vissa miljöer, men filmens inramning är anonym. Det här skulle kunna vara var som helst - och man får sällan se några miljöer. Skådisarna är hela tiden i centrum. Filmfotot är också anonymt. Det är grått, platt och TV-mässigt; allting är filmat rakt på utan några som helst eleganta knep. Det känns som om man bara ställt upp en kamera och bett folk att agera framför den. Med andra ord - det är lika trist som i de flesta svenska filmer.

TILLBAKA TILL BROMMA gick alltså inte bra - och den här lär tyvärr gå ännu sämre. Det är trist att behöva såga den här filmen, men 10 000 timmar är verkligen inte bra. Den är riktigt, riktigt dålig. Vem kommer att tycka att det här är kul? Joachim Hedén är en trevlig kille - men han bör nog hålla sig borta från komedigenren.

Och nej - nästan ingen i filmen pratar skånska. Det är precis som i Wallanders Ystad, alltså.








(Biopremiär 4/4)