Visar inlägg med etikett spaghettiwestern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett spaghettiwestern. Visa alla inlägg

fredag 11 november 2022

DVD/VOD: Hämnaren från vildmarken

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN (Studio S Entertainment)


Den här filmen, bättre känd som JONATHAN OF THE BEARS (eller JONATHAN DEGLI ORSI på italienska), har jag velat se sedan jag för drygt 30 år sedan läste att den skulle spelas in. En ny spaghettiwestern med Franco Nero i huvudrollen och i regi av Enzo G Castellari, inspelad i Ryssland. Filmen blev klar 1993, men släpptes inte förrän 1995. Av någon anledning har jag inte sett den förrän nu, när den släppts på DVD i Sverige.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev besviken på denna italiensk-ryska samproduktion. Det här är nämligen en film som inte riktigt fungerar, och Franco Nero håller med - till saken hör att Nero både producerade och hittade på storyn.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN känns i mångt och mycket som en uppföljare till Castellaris KEOMA (eller MED SATAN I HÄLARNA som de hette i Sverige) från 1976, även den med Nero. Neros hjälte Jonathan ser ut som Keoma, han är i princip samma rollfigur. Handlingen är likartad. Jonathan, som är kompis med en björn, ska hämnas, och slåss mot onda män som styr och ställer i en liten stad de tagit över. Jonathan pangar skurkar, sedan tillfångatas han och torteras, sedan tar han sig loss och pangar några till, medan en kille spelar banjo.

Enligt IMDb varar den här filmen 88 minuter (bio/NTSC, 24 bilder i sekunden), men på den här DVD:n varar den 115 minuter (PAL, 25 bilder i sekunden), den är alltså drygt en halvtimme längre. Om det finns en 88-minutersversion vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den klippts ner på vissa marknader. Det dröjer nämligen ungefär en halvtimme innan handlingen drar igång.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN inleds med att Jonathan som barn kommer åkande i en vagn tillsammans med sina föräldrar. De attackeras av desperados, föräldrarna dödas, och Jonathan gömmer sig i en grotta, där han blir kompis med en björnkubb. Kort därpå hittas Jonathan av indianer och han växer upp i deras by. Björnen växer också. Filmens första halvtimme känns som något slags dramadokumentär om indianer - varvat med scener där den lille Jonathan leker med björnungen. Björnen spelas av en riktig björn. Det händer nästan ingenting.

Sedan är Jonathan vuxen och måste slåss mot björnjägare som fångat hans björn. Jonathan är skitbra på att ta han om skurkar, eftersom han är rena Hawkeye med sin pilpåge - han skjuter två pilar på en gång och prickar allt möjligt. Därefter måste Jonathan slåss med ett anhang som leds av David Hess. Och sedan anländer John Saxon med sitt anhang, de vill borra efter olja, vilket Jonathan och indianerna inte gillar, eftersom marken är helig.

Den här filmen känns lite ofärdig - och ibland nästan tafflig. Filmfotot är blekt och lite smutsigt, jag vet inte om det är meningen att det ska se ut så här, eller om det är kopian som Studio S har släppt som är ruffig. Handlingen känns ofokuserad och ryckig, ibland verkar scener inte riktigt hänga ihop. Värst är dock filmmusiken. Fyra olika personer har komponerat musik till filmen. Först har vi ledmotivet, en sång om Jonathan of the Bears. Det är en låt av samma typ som ledmotiven till KEOMA och Sergio Martinos MANNAJA (1977). Sångtexten beskriver filmens handling: "De dödade hans far, de dödadade hans mor, nu ska han döda dem som lever för att döda, Jonathan of the Bears, Jonathan of the Bears, och så vidare". Jag antar att det är Clive Riche som ligger bakom denna, han har även en liten roll som banjospelaren. Indianmusiken är komponerad av Knifewing Segura, som också spelar en av filmens indianer. Denna musik låter som något av Clannad. Väldigt märkligt. Övrig musik har skrivits av Aleksandr Belyayev och Fabio Constatino. Det här är dels ganska traditionell filmmusik, och dels en fullkomligt vedervärdig syntmelodi som inte passar in alls.

Jag kan mycket väl tänka mig att om man klipper bor nästan hela den första halvtimmen och byter ut filmmusiken, så skulle man få en betydligt bättre film. Som filmen ser ut nu är den konstigare än bra, och rätt tråkig. Även Franco Nero klagar på inledningen, han tycker att den känns som en barnfilm, innan det plötsligt blir en hämnarfilm.








torsdag 20 maj 2021

Netflix: Light the Fuse ... Sartana Is Coming

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING är den femte och sista av de officiella Sartanafilmerna - det finns ytterligare en rad filmer med namnet Sartana i titeln, precis som fallet är med Django.

Den första filmen i serien kom 1968 och hette IF YOU MEET SARTANA ... PRAY FOR YOUR DEATH. Denna första film regisserades av Gianfranco Parolini (som kallade sig Frank Kramer i förtexterna), övriga fyra filmer gjordes av Giuliano Carnimeo (som kallade sig Anthony Ascott). I fyra av filmerna spelas Sartana av Gianni Garko, i den tredje; SARTANA'S HERE ... TRADE YOUR PISTOL FOR A COFFIN (1970), var Garko ersatt av George Hilton. De tre sista filmerna hade samtliga premiär under 1970.

Jag hyrde den första filmen på A-Video i Helsingborg. Det är en riktigt bra spaghettiwestern, där den svartklädde revolvermannen Sartana nästan framstår som ett övernaturligt väsen. Är han Döden själv? Satan? De följande filmerna blev alltmer lättsamma och komiska, även om de fortfarande var våldsamma och ibland rätt råa.

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING ingår i det paket med italienska filmer Netflix skaffat rättigheterna till. Jag gissar att samtliga fem filmer ingår i paketet, men av någon anledning väljer de att börja med att lägga ut den sista. Det spelar förvisso ingen roll, alla filmerna i serien är helt fristående.

Det var inte längesedan jag såg den här filmen förra gången, och jag har sett den även innan dess. Det är en film som är svår att glömma, på grund av dess minst sagt flängda slutstrid.

... Däremot tycker jag att det är svårt att följa med i handlingen. En recensent skrev att filmen har ett bra manus. Jag tycker snarare att filmen har ett osedvanligt förvirrat manus, där handlingen försvinner i allt skjutande.

Sartana är på jakt efter 500 000 dollar, som finns gömda någonstans. Han letar även efter två miljoner dollar i falska sedlar. För att kunna hitta pengarna, fritar han en annan revolverman som hålls fången. En massa andra slemma typer är på jakt efter pengarna. Ja, en väldig massa typer jagar dem. Det är lite svårt att hålla ordning på alla inblandade och vad de håller på med.

I den här filmen är Sartana ingen mystisk man som dyker upp ur ingenstans. Det enda övernaturliga med honom är hans pricksäkerhet med skjutjärnet och snabbheten när han drar. Den här gången ligger fokus snarare på de manicker Sartana använder sig av. Han har bland annat en liten mekanisk figur som traskar runt och pangar på folk, och han har en orgel som är ombyggd till kulspruta och granatkastare.

Det här är en snygg film med utmärkt filmfoto. Filmen är tjusig satt titta på och den är hyfsat påkostad. Bruno Nicolai står för filmmusiken, som är bra. Gianni Garko är som vanligt bra i titelrollen. Susan Scott (Nieves Navarro), känd från många gialli, spelar en lömsk kvinna.

Dock känns filmen lite längre än den är, vilket antagligen beror på det myckna skjutandet. Rollfigurerna är många, alla skjuter på alla, och även om jag gillar filmen, blir det lite tröttande med all action. 

Netflix visar filmen med italienskt tal. Filmen är smått surrealistisk som den är, men den blir ännu mer surrealistisk när alla pratar italienska i vilda västern.

Den här filmen innehåller även en oväntad bastubadarscen.



 

 

 

(Netflixpremiär 19/5)

måndag 23 maj 2011

Det här skulle jag gärna kolla på tjugofem minuter i veckan...



söndag 6 mars 2011

Bio: Rango

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Jag önskar att jag hade varit med när författarna Gore Verbinski (som även regisserat), John Logan och James Ward Byrkit pitchade RANGO till höjdarna på Paramount. Gjorde de detta med skjortbrösten indränkta i gin & tonic klockan fem på morgonen på en nattklubb? Eller efter ett tequilarace på en skabbig mexikansk bar?

Konceptet för den här animerade filmen är nämligen vansinnigt. Totalt jävla flängt!

Och det är förstås därför jag gillar det här. Som ni kanske har läst er till, var jag inte sådär jätteimponerad av TOY STORY 3. Eller av TRASSEL, för den delen. De flesta av förra årets animerade långfilmer var allt lite ... sisådär, som det heter. Vissa av dem hade bra idéer, bra utgångspunkter, men blev inte speciellt roliga i slutändan, och en del förpestades av vedervärdiga sånger.

Allvarligt talat vet jag inte om RANGO är jätterolig, i betydelsen slå-sig-på-knäna-rolig. Men det spelar ingen roll. Den här filmen är bäng!

Rango är en tam kameleont som bor i ett akvarium (utan vatten, förstås), där han gillar att regissera och agera i sina egna imaginära "filmer" - resten av skådisarna är gamla trasiga dockor och leksaker. Men så råkar akvariet en dag trilla ut ur en bil när den far fram längs en motorväg genom öknen, och Rango konstaterar att han är helt ensam mitt ute i ingenstans.

Vår hjälte råkar träffa på ett överkört bältdjur som fortfarande är vid liv och pratar med Rango om att ta sig över till andra sidan av vägen och hitta the Spirit of the West. Men först måste han ta sig till en gudsförgäten håla vid namn Dirt (eller Damm i den svenska texten).

Dirt visar sig vara som hämtad direkt ur en spaghettiwestern. Staden är skitig, dammig, befolkad av fula, våldsamma individer, och den styrs av en stormrik borgmästare. För att smälta in här låtsas Rango - som förresten bär hawaiiskjorta - att han är en beryktad revolverman, och innan han vet ordet av har han blivit vald till Dirts nya sheriff. Hans första uppdrag blir att leta upp vatten; i en turnering på CHINA TOWN är det den som kontrollerar vattentillflödet som har makten, och det finns inte en droppe vatten i Dirt.

Det finns fler filmre-

ferenser än den till Polan-

skis klassiker i RANGO. Faktum är att filmen är fullspäckad med referenser. Jag missade pressvisningen av RANGO (då var jag och såg Årets Potatis bli korad på Trädgårdsmässan), så jag såg den på den ordinarie premiären - och ärligt talat är jag tveksam till om publiken uppfattade majoriteten av de kärleksfulla referenserna.

I synnerhet de som handlade om spaghettiwesterns gick nog folket över huvudet - det finns ju inte så många svenskar som sitter och kollar på sådant idag. Visst, the Spirit of the West liknar Clint Eastwood, som folk förstås känner igen, men här finns så mycket mer. RANGOs ledmotiv påminner lätt om det till Sergio Corpuccis klassiker DJANGO från 1966, uppblandad med Lorne Greenes gamla slagdänga "Ringo". Och för att göra filmen ännu mer vild och sinnessjuk, dyker Raoul Duke och dr Gonzo från FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS upp under några sekunder. Figurer är modellerade efter Lee Van Cleef, John Huston och andra relevanta kändisar.

Av någon anledning marknadsförs RANGO som en familjefilm. Men nej, det här är inte en film för de små liven. Knattarna kommer säkert att tycka att en del enskilda inslag är skojiga, men de kommer absolut inte att begripa filmen. Det går ibland ganska våldsamt till, figurer dör faktiskt, och det dricks alkohol och röks tobak. Det är förstås extremt ovanligt i animerade filmer nuförtiden.

Gore Verbinski är mest känd för att ha regisserat de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna (han har inte gjort den nya, kommande delen), och jag kan väl inte påstå att jag tillhör hans beundrare. Jag har alltid betraktat honom som en gun for hire; en kompetent regissör som gör vad han blir erbjuden. Men RANGO har fått mig att ändra inställning till killen. Det här är också den första animerade långfilmen från Industrial Light & Magic; George Lucas' specialeffektbolag - och tekniskt sett är filmen makalöst tjusig. Bättre än det mesta jag sett i datoranimationsväg.

RANGO är den mest bisarra, överraskande, oväntade, konstiga och roliga film jag sett på väldigt länge. Mänskligheten behöver fler filmer som den här!

Av någon anledning har man bemödat sig att dubba filmen till svenska - trots att den alltså inte riktar sig till barn. Åtminstone i Sveriges storstäder visas RANGO både på svenska och i amerikansk originalversion. I den sistnämnda gör Johnny Depp Rangos röst och Ned Beatty är borgmästaren. Väljer du att se den svenska versionen är du av allt att döma bakom flötet.




(Biopremiär 4/3)