Bio: Triple 9

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Den som inte nöjer sig med en film med Chiwetel Ejiofor denna helg, kan se två. Förutom SECRET IN THEIR EYES har nämligen även TRIPLE 9 premiär - och TRIPLE 9 är den bättre av de två. Åtminstone om man gillar riktigt stenhård, rå, skitig och blodig snutfilm. För det är precis vad det här är. Våldsam action i samma tradition som STREET KINGS och liknande.

999 är poliskoden för "officer down" - det vill säga när en polis skjuts ner. En kod som i den här filmen används som avledningsmanöver för att utföra ett bankrån.

Den ryska maffian är en av många kriminella organisationer i Atlanta, Georgia. Kate Winslet, utspökad med blont hår och tacky smak, spelar en ryska som styr maffian helt öppet. Ett litet gäng bankrånare jobbar åt henne. Ejiofor tillhör ligan, och två av de övriga; Marcus (Anthony Mackie) och Rodriguez (Clifton Collins Jr) är poliser - korrumperade sådana.

Casey Affleck spelar den idealistiske polisen Chris, som flyttats till stationen som ska reda ut ett brutalt bankrån begått av polisligan. Hans nya partner blir Marcus, som lagt ut spår som pekar mot stadens kriminella latinogäng. Fast Chris' besynnerlige, knarkande chef (Woody Harrelson) känner på sig att det är något som inte stämmer - och Chris i sin tur blir genast ovän med den osympatiske Marcus, som beter sig alltmer misstänkt.

TRIPLE 9 har regisserats av australiern John Hillcoat, som tidigare gjort ett par filmer med Nick Cave, samt den utmärkta LAWLESS. TRIPLE 9 är en väldigt mörk film, både innehållsmässigt och estetiskt sett. Filmfotot är murrigt, berättandet är intensivt, Atticus Ross med flera står för den pumpande, pulserande filmmusiken, och emellanåt blir det rätt spännande. Våldet är brutalt och närgånget. Sättet filmen är gjord på skänker en viss realism, även om det i grund och botten är en actionthriller med de överdrifter och osannolikheter som hör genren till.

Den ständigt tuggummituggande Casey Affleck är inte helt sympatisk som Chris, men även det skänker en viss realism som inte skulle infinna sig om han vore en helyllekille. Woody Harrelson gör ännu en av sina bisarra rollgestaltningar. Han pratar med konstig dialekt, han bär konstiga kläder, och han beter sig minst sagt besynnerligt. Kate Winslet är kanske lite mindre övertygande som ryska - vilket antagligen beror på att det är just Kate Winslet. Filmens alla latinos spelas förstås av riktiga sådana, så varför inte låta en skådespelerska från någon öststat göra Winslets roll? Nu känns det mest som att Kate Winslet imiterar Jolanta från Kändisresor. Men hon är inte med så mycket, så det stör inte nämnvärt.

Filmen är inspelad på plats i Atlanta och i kvarter som inte är speciellt smickrande för staden. Det är lika fascinerande som märkligt att massor av sådana här områden finns i ett välfärdsland av idag. Förfallet, raserat, fult, skitigt, farligt.

Jag gillar hårda snutfilmer av den här typen, och därför gillar jag även TRIPLE 9. Den är verkligen stenhård. Hårdast i år.

Fast jag tycker gott att Hillcoat kunde låtit Affleck misshandla någon med en telefonkatalog. Då hade jag blivit riktigt nöjd.

(Biopremiär 18/3)

Bio: Johan Falk: Kodnamn Lisa

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har inte sett någon Johan Falk-film sedan JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER; den förra som biovisades. Däremellan kom det ju en rad avsnitt som släpptes direkt på DVD och TV-visades. Således har jag nu sett den första delen av historien om polisens undercoversnubbe Frank Wagner (Joel Kinnaman) - och den sista. Jag har alltså ingen aning om vad som hänt däremellan - och jag minns inte så mycket av del ett av den här sagan.

Tydligen har jag inte missat speciellt mycket. Av allt att döma har det inte hänt någonting alls, och det mesta avhandlas under förtexterna. Åtminstone actionscenerna. Frank bor nu tillsammans med flickvän (Ruth Vega Fernandez) och litet barn, och de har samlat ihop en massa pengar de ska öppna kafé i Frankrike för. De har hela summan i kontanter i en ryggsäck i lägenheten! Smart.

Men nu vill varken diverse gangsters eller filmens manusförfattare Anders Nilsson och Viking Johansson) att Frank ska kunna ta sig till Frankrike helt problemfritt. Svenska gangsters och ryska supertorpeder görmed jämna mellanrum sitt bästa för att plocka Frank. Med hjälp av det gamla, fina tricket med lakan ihopknutna till till rep, lyckas frank och familj fly - och de tar sig till den ständigt sammanbitne (och nu rätt plufsige och ointresserade) Johan Falk (Jakob Eklund). Falk har egentligen sagt upp sig, men han hjälper Frank ändå - och han och hans team tar lagen i egna händer. Tufft värre, är det väl tänkt.

KODNAMN LISA är makalöst dålig. Det här är en nästan osannolikt usel film. Jag ser att regissören Charlotte Brändström har gjort över trettio filmer; de flesta av dem i Frankrike. Här i Sverige har hon bland annat gjort den usla Wallanderfilmen HÄMNDEN och en tidigare Johan Falk-film. Hon verkar inte ha lärt sig någonting alls på att göra så här många filmer. Filmfotot är platt; med rudimentär ljussättning och simplast möjliga kamerauppställningar. Det är alldeles för TV-mässigt. Berättartekniskt finns det inget driv, det här engagerar inte det minsta, och ibland blir det mer än lovligt rörigt. Vad händer? Vad håller de på med? Fast det får väl även manusförfattarna skyllas för. Dialogen är torftig och ofta konstruerad. Jessica Zandén övertygar inte alls som polischef, hon verkar mest spela teater. Alexander Karim funkar bra, han har dessutom lite Hollywoodutseende, men hans kollega är en invandrare som knappt verkar kunna svenska. Jag förstod sällan vad han sa. Är det realistiskt att kunna arbeta som polis när man har problem med språket?

Å andra sidan förstod jag inte heller vad Joel Kinnaman sa. Han mumlar mer än någonsin. Han låter som en puttrande kaffebryggare. Hans storhet är minst sagt obegriplig.

Som vanligt utspelar sig filmen i Göteborg, och det är ju lite trevligt. För mig ganska välbekanta miljöer. Några gubbar sitter på Flygarns Haga. Jag fick lust att åka till Göteborg när jag såg filmen. För att imponera har man fläskat på med en shoot-out i Femmanhuset. Den är inte så imponerande, men lite kul. Mikael Tornving bär en Sator-T-shirt i en av de sista scenerna.

Det absolut roligaste med JOHAN FALK: KODNAMN LISA är filmaffischen. Under titeln står det nämligen "Oklippt version". Öh ... Va? Vadd, oklippt? Skulle det finnas även en annan version? Som är censurklippt? Och vad är det i så fall de har klippt bort? För som actionfilm är det här inte helt oväntat väldigt lamt. Det rockar dåligt. "Oklippt version"... Det känns som att vara tillbaka på 70- och 80-talen, när Statens Biografbyrå härjade vilt.

Nej, gott folk. Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio. Blir du iväglurad för att se filmen, så kräv pengarna tillbaka.

Under eftertexterna intervjuas den autentiska person som rollfiguren Frank Wagner är baserad på. Hans ansikte är pixlat och hans röst är förvrängd.

(Biopremiär 15/3)

Bio: Wallander - Den orolige mannen

Foton: Baldur Bragason © 2013 Yellow Bird
Jag har inte recenserat någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN, som släpptes för ganska exakt tre år sedan; i januari 2009. Jag har heller inte sett någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN. Den var usel. Varför skulle jag vilja se fler?
Nu kommer det en ny omgång TV-filmer med Krister Henriksson som den allt tröttare polisen Kurt Wallander i Ystad. Det påstås att det här är den sista omgången. Och precis som tidigare går säsongens första avsnitt upp på bio. Varför det här går upp på bio har jag inte den blekaste aning om. Vem vill se det här på bio? Och just det här avsnittet har ingenting som gör det extra lämpligt för biovisning. Ingenting! Det är ett osedvanligt uselt avsnitt. Det är inte roligt alls - precis som titeln hävdar är detta o-roligt.
Handlingsreferatet på filmens IMDb-sida är fantastiskt: "Kurt Wallander learns he has Alzheimer's disease". Det är allt. Fast det händer förstås mer i avsnittet.
Eftersom jag alltså inte sett de senaste tolv avsnitten, har jag ingen aning om vad som har hänt under dessa tre år. I HÄMNDEN började han att pola med Lena Endre. Hon är inte med här över huvud taget. Däremot dyker Wallanders dotter Linda upp igen, hon spelas nu av Charlotta Jonsson. Och Kurt har gått och blivit morfar.

Agneta Fagerström-Olssons film börjar med arkivbilder på ubåtsjakt i Stockholms skärgård 1982 - och Palme flimrar förbi. Det är mycket Palme på bio och TV nuförtiden. Hopp till nutid och en fiskare spelad av Ingvar Hirdvall plockar upp en död attackdykare ur vattnet. Ett lik som har legat där i trettio år.
Lindas svärfar, den pensionerade kommendörkaptenen Håkan von Enke (Sten Ljunggren), fyller år och familjen Wallander åker upp till Stockholm för att fira den gamle gubbjäveln, som bor med sin fru i ett överklasshem komplett med hushållerska, och vars kalas innebär frack högtidliga tal. Även Peter Andersson är där.
Det vresige och rälge von Enke beter sig dock underligt och försvinner hela tiden iväg på mystiska möten. En dag beger han sig iväg hemifrån och kommer inte tillbaka. Wallander är suspenderad hemma i Ystad och far upp till huvudstaden för att nysta i försvinnandet och kommer något stort på spåren. Det handlar om Kalla Kriget, högerextremister, mördare och grejor.

DEN OROLIGE MANNEN är en av de tråkigaste deckare jag sett. Här finns ingen som helst antydan till spänning. Stora delar av filmen liknar inte en deckare eller polisfilm över huvud taget; det är mer ett saggigt och ointressant drama om några typer som skulle göra sig utmärkt som mordoffer. Kurt Wallander själv har aldrig varit en kul typ, allra minst i Krister Henrikssons gestaltning.
Tekniskt sett är filmen blek på alla plan. Trist, platt foto, enkla scenlösningar. Emellanåt skakar man lite på kameran så att det ska se "tufft" ut, men det blir självklart aldrig tufft, bara jönsigt.
Som sagt, det finns ingen som helstanledning för denna synnerligen rudimentära och saggiga film att gå upp på bio.
WALLANDER - DEN OROLIGE MANNEN. En av årets sämsta svenska filmer - redan nu!

(Biopremiär 11/1)

Bio/DVD: Hassel - Privatspanarna

Foton copyright (c) Scanbox

Det är sällan det händer i Sverige, jag minns inte när det var senast - men nu händer det minsann igen: en film får premiär på bio och DVD - och VOD - samtidigt. En svensk film dessutom.

Eller ...

Film och film. Jag vet inte riktigt vad det här ska klassificeras som. Jo, visst, självklart är det här en film. Men HASSEL - PRIVATSPANARNA ligger väldigt långt från vanlig svensk polisfilm, från mainstreamfilm, från vanlig långfilm. Måns Månsson, bördig från Lund och guldbaggenominerad för H:R LANDSHÖVDING, har gjort en synnerligen udda blandning av drama, komedi och dokumentär som inte liknar någonting annat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, vad jag ska sätta för betyg. Går det här att betygsätta som en "vanlig" långfilm? (Och det är med nöd och näppe det här är en långfilm; filmen varar bara 74 minuter)

Olov Svedelids romanfigur, polisen Roland Hassel, dök upp som TV-hjälte 1986 och blev i princip den första av alla dessa framgångsrika - och alltmer trista - TV-snutar som pumpats ut i Sverige de senaste tjugo åren. I en intervju hävdar Måns Månsson att han växte upp med Hassel, men blev alltmer besviken på TV-serien. Jag såg också på Hassel på 80-talet, men minns inte riktigt vad jag tyckte. Däremot var den hittills sista, reguljära Hasselfilmen FÖRGÖRARNA, som biovisades år 2000, riktigt kass.

Månsson säger att han inte har mycket till övers för de massproducerade svenska polisfilmerna och vill ta död på genren med hjälp av PRIVATSPANARNA, och samtidigt avsluta sviten om Roland Hassel på ett värdigt sätt. Olov Svedelid dog 2008, men tydligen hade Månsson fått tillstånd av upphovsmannen att genomföra sitt projekt innan dess. Det har alltså tagit ett bra tag för den här filmen att nå filmdukar och TV-skärmar. Jag noterar även att filmen anger 2011 som copyrightår - varför släpps den inte förrän nu? Kanske har man inte vetat vad man ska göra med denna udda fågel? Speciellt dyr kan den inte ha varit, rättare sagt: den kan knappt ha kostat någonting alls att göra.

Lars-Erik Berenett återkommer i titelrollen. Roland Hassel är numera pensionär och sysselsätter sig med att försöka lösa Palmemordet. Han är fullkomligt uppslukad av detta och hänger med en grupp privatspanare: medelålders män som är lika besatta av att lösa fallet och återskapar alla detaljer minutiöst. De vandrar runt på mordplatsen och iscensätter paret Palmes promenad från biografen.
Ett flertal absurda situationer uppstår. Hassel ringer till Täppas Fågelberg på Ring P1 och undrar varför belöningen om man sätter dit mördaren fortfarande är på 50 miljoner kronor, den borde rimligtvis ha ökats till över 90 mille tack vare inflationen. Här finns även en lustig scen med Hassel i sitt kök och en automatisk telefontjänst.

Det här är ingen polisfilm, det är inte en deckare. Visst är det fortfarande Roland Hassel, men PRIVATSPANARNA har bara huvudpersonen gemensamt med de tidigare filmerna. Men trots Månssons intentioner uppstår det ändå ett visst spänningsmoment - för visst är det spännande med alla dessa olika spår i fallet Palme.

HASSEL - PRIVATSPANARNA är inspelad på ... wait for it ... Super-VHS! Jo, du läste rätt. Eftertexterna till och med avslutas med S-VHS-loggan. Det är mycket möjligt att detta är den fulaste film jag någonsin sett på en bioduk. Den urblekta, suddiga bilden är alldeles randig och blöder i rött, grönt och blått. Fascinerande konstigt. Jag kan tänka mig att filmen är lika skitful på en TV-skärm - antagligen kommer den bara till sin rätt om man ser den på YouTube... Så här såg våra amatörfilmer vi gjorde på gymnasiet ut.

Som jag skrev inledningsvis vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Som vanligt tänker jag vara ärlig och understryka att mitt främsta intryck av filmen är att den är seg och tråkig. Den varar inte så länge, men känns längre än den är. En massa gubbar promenerar runt i Stockholm, och ofta upprepar de samma procedur om och om och om igen när de iscensätter händelserna.
Killen som är något slags ledare för privatspanargruppen är väldigt lik Olof Palme, vilket skapar viss förvirring.

Njä, det här är väl inget man vill betala pengar för att se. Vänta tills filmen dyker upp gratis på SVT Play, eller något sådant. Och det lär väl inte dröja.

(Bio/DVD/VOD-premiär 23/11)

DVD: Brooklyn's Finest

BROOKLYN'S FINEST (Future Film)

Det är trångt på landets biografer. Ibland väljer SF att satsa på säkra kort, och kör samma filmer samtidigt på samtliga biografer i en stad. Ibland kommer en gigantisk, efterlängtad blockbuster och lägger beslag på salonger, som blockeras för månader framöver. Ibland går filmerna av någon anledning också upp hos konkurrerande biokedjor, som borde ha ett annorlunda utbud. Ibland görs det felprioriteringar.

Fallet BROOKLYN'S FINEST måste verkligen vara en felprioritering. Det är ganska längesedan filmen gick upp i USA och jag vet inte riktigt hur den gick där; den var nog ingen större kioskvältare. I Sverige gick den inte upp alls. Det finska bolaget Future Film har sedan några veckor en svensk avdelning (det är de som har THE EXPENDABLES och PIRANHA 3D), och nu släpper de BROOKLYN'S FINEST - direkt på DVD.

Visst är det trevligt att filmen släpps, men det är tammefan skandal att vi inte fick se filmen på bio. TRAINING DAY-regissören Antoine Fuquas film är nämligen den tveklöst bästa snutfilmen på flera år! Jag kommer inte ihåg när jag såg en så här bra, hård och skitig snutfilm senast. Var det månne NARC? Visst, jag gillade ju STREET KINGS - den där i vilken Keanu Reeves använder en telefonkatalog som tillhygge när han spöar skiten ur en skurk. Men Fuquas nya film är betydligt bättre.

Själv fick jag nästan se filmen på bio. Häromdagen såg jag den på en specialvisning på Victoriateatern. Det serverades Brooklyn Lager. Visst, bättre än att se filmen på TV, men salongen var för ljus, vilket gjorde bildprojektionen lite blek och grådaskig, och det är ju ingen höjdare att sitta vid kafébord och se film i över två timmar.

Även om BROOKLYN'S FINEST är värd träsmak.

Här får vi följa tre snutar i Brooklyn i tre parallella berättelser, de tre verkar inte känna varandra, men självklart flätas deras öden samman mot slutet.

För några dagar sedan fyllde Richard Gere 61. I den här filmen är han Eddie Dugan, en vanlig konstapel som har sju dagar kvar till pensionering. Han är livstrött och börjar varje morgon med att trycka av en oladdad revolver i munnen och svepa ett glas whiskey. Bland kollegorna står han inte högt i kurs, men när man ska para ihop rekryter med lämpliga veteraner, dyker Dugans namn upp. Motvilligt tvingas Dugan släpa runt på gröngölingar som entusiastiskt vill förbättra världen.

Ethan Hawke är Sal; en djupt troende katolik som samtidigt är en redig flåbuse. Han är i desperat behov av pengar - han har fru, flera barn och nu är tvillingar på väg. Och de bor i en fallfärdig kåk vars mögel gjort frugan (Lili Taylor) sjuk. Sal har hittat ett nytt hus och fått mäklaren att hålla kontraktet, men deadlinen kryper allt närmare - och Sal frestas att göra olagliga saker för att komma över kontanter.

Slutligen har vi Don Cheadle som Tango, en snut som infiltrerat den undre världen. Problemet är att han nu måste se till att hans vänner - Wesley Snipes är en av dem - åker dit. Hans överordnade; en fly förbannad och skrikande Ellen Barkin (Oj, det var inte igår!), lovar att se till så att Tango stiger i graderna - men frågan är om det är värt det.

BROOKLYN'S FINEST är en riktigt hård jävla film. New York framstår som helvetet på Jorden. Det är en krigszon. Polisen befinner sig inte alltid på de godas sida. Eddie Dugan är bara uppgiven; han har ett förhållande med en knarkande hora, men när hans nya, unga partner råkat skadeskjuta en tonåring, väljer Dugan att stå fast vid sanningen, istället för den fabricerade version man vill att han ska dra för att framställa polisen i bättre dager.

Massor av människor stryker med i filmen, blodet sprutar frisk, det är brutalt och snaskigt. Det är genomgående mörkt - även om man faktiskt tillåter en liten ljusstrimma av hopp på slutet.

Framför allt är det här oerhört spännande och bra på de flesta sätt. Som synes är skådespelaruppsättningen smått fantastisk. Förutom de jag nämnt, medverkar även Vincent D'Onofrio. Och det är ju rätt intressant att Richard Gere, som en gång i tiden bara var en tvåltolle och sexsymbol, numera har ett utseende och en spelstil som gör honom perfekt i roller som denna.

Det är jävligt synd att filmen inte gick upp på bio i Sverige. En femte dvärg hänger i luften.

Bio: Edge of Darkness

Foton: Macall Polay © GK Films, LLC
Mel Gibsons återkomst framför filmkameran efter sju - åtta år är förstås en något märklig upplevelse efter alla skriverier efter alla dessa år. Hans besynnerliga beteende har överskuggat allt annat och frågan var om det skulle överskugga även denna rollprestation; att man filmen igenom inte skulle se Gibson som snuten Thomas Craven, utan enbart som knäppgöken Gibson.
Tack och lov blev det inte så. Visst - det första jag tänkte när han dök upp i bild, var "Herrejävlar, vad Martin Riggs har blivit gammal!". Mel Gibson är 54, men ser väldigt härjad och sliten ut, det gråsprängda håret har tunnats ut, ansiktet är fårat och han ser ut att kunna skruva på sig hatten. Inte nog med det, hans röst har även fått ett drag av gubbighet med ett lätt läspljud modell David Carradine in KILL BILL. Hmm, jag tyckte nästan att han liknade Lars Orup, med den väldigt markerade överläppen. Åtminstone när Gibson låg ner.
Gibsons typiska glimt i ögat är borta - men dennas avsaknad samt det hårda, ruffiga utseendet passar rollfiguren i EDGE OF DARKNESS alldeles utmärkt. Regissör är Martin Campbell (CASINO ROYAL), som även regisserade den brittiska miniserien från 1985 den här långfilmen bygger på. Nu har jag inte sett TV-serien, så jag kan inte jämföra, men filmen börjar med att den ensamstående Bostonsnuten Craven hämtar sin dotter Emma på Centralen, efter att inte ha träffat henne på en längre tid.
På väg hem blir Emma dålig och börjar spy, och illamåendet blir värre när de kommit hem. Hon skriker att hon måste till sjukhus och att hon har något att berätta. När de kommer ut genom ytterdörren ropar någon "Craven!" och ett hagelgevär avfyras. Emma träffas och dör i en blodpöl.
Craven tror förstås att det var honom mördaren var efter, och att dottern sköts av misstag. Men han kan inte påminna sig att han har några fiender. Och snart visar det sig förstås att det faktiskt var Emma som skulle dödas. Hon var aktivist och hade upptäckt vad ett mäktigt företag sysslar med - och hon hade utsatts för radioaktiv strålning.
Det handlar om högt uppsatta chefer och politiker i ett ständigt växande nät. Folk Craven förhör mördas omgående, men eftersom Craven känner att han inte längre har något att leva för, laddar han puffran och beger sig ut för att rensa upp bland höjdarna, vilket han gör så att blodet stänker.
EDGE OF DARK-
NESS kan närmast beskrivas som en pratigare version av Gibson-
rafflet PAYBACK. Det är mycket som ska hinnas med i filmen, vi pratar trots allt om en story som på TV tog 317 minuter på sig och nu ska klaras av på 117. Och det blir aningen för många namn och trådar, storyn grabbar inte tag i mig fullt ut och jag satt hela tiden och hoppades att filmen skulle vara bättre än den i själva verket var.
Men är man ute efter några brutala scener, serveras man ett antal sådana; Mel Gibson har ju en tendens att göra både blodiga och sadistiska filmer, och ofta även masochistiska - ofta råkar han själv ut för de mest oväntade otäckheter. I EDGE OF DARKNESS går han bitvis hårt fram. Scenen där en aktivistledare uppmanas att ta av sig glasögonen och sedan får extremt mycket stryk kan bli en klassiker. I strykfacket, alltså. Och de blodiga nerskjutningarna är många, en skurk försöker dumdristigt skydda sig med handen, så ett par fingrar stryker med när han får en kula i nyllet. Thomas Craven skonar ingen.
Jag gillar thrillers berättade i ett lugnt tempo för en vuxen publik, vilket det här är, och jag gillar stenhårda snutfilmer. Men som sagt, EDGE OF DARKNESS når inte riktigt hela vägen och jag hade hoppats på mer.






(Biopremiär 5/2)