Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg

måndag 22 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: The Reckoning

THE RECKONING (Njutafilms)


Jag hade helt missat att det alldeles nyligen släpptes en ny film av Neil Marshall. Marshall är en man med många fans och hans filmer är väl alltid av intresse, men själv är jag ingen större anhängare av honom - jag har aldrig blivit lika imponerad av hans filmer som många andra blivit.

Neil Marshalls förra film var den allt annat än lyckade HELLBOY; en film som fick mig att vilja lämna salongen under visningen. Till Marshalls försvar ska det nämnas att stora delar av filmen, kanske större delen, inte regisserades av Marshall, utan av producenter som lade sig i. 

Häxjägarfilmer en en genre som hängt med några decennier vid det här laget. Vi har klassikern THE WITCHFINDER GENERAL från 1968 med Vincent Price, vi har MARK OF THE DEVIL från 1970 med Udo Kier, och 1991 kom THE PIT AND THE PENDULUM med Lance Henriksen. För att bara nämna tre. Många av de här filmerna gjordes mest för att chocka och äckla publiken. Oskyldiga kvinnor torteras på de mest utstuderade sätt, innan de bränns på bål. En ung hjälte lyckas rädda sin oskyldigt dömda käresta på slutet - eller så misslyckas han (det gick inte så bra för Udo Kiers rollfigur).

THE RECKONING handlar om stackars Grace (Charlotte Kirk), som bor i skogen med sin make och deras nyfödda dotter. Maken drabbas av pesten och för att inte smitta sin familj, hänger han sig. En synnerligen ond man som äger markerna Grace bor på vill ha betalt för hyran, och när han försöker förgripa sig på Grace, slår hon tillbaka, och blir därmed anklagad för att vara häxa. Hon fängslas, en häxjägare anländer, och Grace torteras dag efter dag efter dag, i hopp om att hon ska erkänna att hon är en häxa.

Charlotte Kirk, som är förlovad med Neil Marshall, spelar inte bara huvudrollen i den här filmen. Hon har även varit med och skrivit manus och producerat - och hon lyckas nästan på egen hand förstöra THE RECKONING. Miss Kirk är nämligen inget vidare i rollen - och framför allt ser hon fel ut!

Det här ska föreställa 1600-tal. Charlotte Kirk är inte bara hel och ren, hon är även välsminkad och fin i håret, och ser inte ut som något annat än en tjej från 2020-talet som klätt ut sig. Rent allmänt känns filmen ofta som ett bygdespel på Skansen. Folk har klätt ut sig och spelar teater.

Efter drygt 45 minuter dyker Sean Pertwee upp som den osedvanligt grymme häxjägaren John Moorcroft, och han lyckas lyfta filmen en aning. Men det här är alldeles för tunt, och trots all tortyr och allt blod och allmän jävlighet, är det märkligt oengagerande. Troligen beroende på att Charlott Kirk är så kass i huvudrollen. Hon verkar också vara värsta terminatorn - trots att hon får sylar stuckna genom fötterna, och en stor metallpryl uppkörd där solen inte lyser, kan hon fortfarande gå och sitta, och ruva på en våldsam hämnd.

Förutom Sean Pertwee finns här ett par bra scener, några drömscener är snygga, en av dessa är inspirerad av samma Boris Vallejo-målning som även Michele Soavi använde sig av i en scen i THE CHURCH, och THE RECKONING tar sig väl något mot slutet.

... Men filmen är en besvikelse och inte vidare bra. Den är snarare rätt dålig. Den är rätt ful och märkligt amatörmässig för att vara gjord av en etablerad regissör.


 


onsdag 10 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Sacrifice

SACRIFICE (Njutafilms)


En brittisk film, kraftigt Lovecraft-inspirerad, inspelad i Norge, med en amerikansk skräckstjärna. Vad tror ni om det? 

Andy Collier och Toor Mian har regisserat SACRIFICE, som bygger på en novell av Paul Kane. Filmen inleds med en prolog, i vilken en norsk kvinna tvättar blodet av sina händer, tar sin lille son, och flyr från sitt hus, som ligger i en liten norsk fiskeby på en ödslig liten ö.

25 år senare anländer det gifta, amerikanska paret Emma och Isaac till byn. De spelas av Sophie Stephens och Ludovic Hughes, som båda är britter - varför kunde de inte få vara britter? Isaac är den lille pojken från prologen som vuxit upp. Emma är gravid. De ska av någon anledning bo i den ogästvänliga villan från prologen, som Isaac ärvt. Ön är ogästvänlig, vädret är grått och ogästvänligt.

Snart visar det sig att även byborna är ogästvänliga. De bråkar ögonaböj på puben. Den lokala polisen Renate (Barbara Crampton) knackar på och undrar om Isaac kan hjälpa till att lösa det ouppklarade mordet på Isaacs far 25 år tidigare. Tydligen hade morsan slagit ihjäl honom innan hon flydde med lille Isaac. Det hade Isaac ingen aning om. Märkligt nog är blodfläcken fortfarande kvar på golvet i huset, som tydligen stått obebott i 25 år, men som det ändå gick att flytta in i utan storstädning.

Renate bjuder hem Emma och Isaac på norsk middag. De presenteras för Renates mystiska dotter Astrid (Johanna Adde Dahl). Renate pratar om gamla myter och legender på ön, om en mystisk varelse som häckar i vattnet. Tillhör byborna en kult som tillber denna varelse? Råkar Emma och Isaac illa ut? Har påven en rolig mössa?

SACRIFICE har ett väldigt fint filmfoto. Man tar väl tillvara på de karga miljöerna. Byn känns som den direkta motsatsen till ett semesterparadis, tristare håla får man leta efter. Norrsken till trots. Filmen inleds bra, prologen och scenerna när Emma och Isaac anländer är bra.

Men, så fort Emma och Isaac går in på den lokala puben för att äta middag, blir det hela besynnerligt taffligt. Norrmännen, med ett undantag, spelas av norrmän, vilket förstås är bra. Men deras omedelbara hotfullhet blir parodisk, och pubscenen är illa skriven. Här framgår det också att Isaac är en rätt osympatisk typ, vilket gör att det är svårt att bry sig om honom och hans öde.

Ja, och så har vi Barbara Crampton. Jag gillar denna kultskådis, hon är ofta bra. Jag förstår att de ville ha ett känt namn i rollistan, men nog vore det det bättre om de anlitat en autentisk norska, och inte en amerikanska som pratar med besynnerlig norsk brytning. Jag skrattade högt åt flera av hennes repliker, och det var förstås inte meningen.

Vidare har Collier och Mian glömt bort att göra filmen otäck och spännande. De scener som är avsedda att vara otäcka och spännande är inte det. Det blir snarare en aning fånigt med folk i kåpor som traskar omkring. Inte blir det bättre av att filmen innehåller påfallande många "Det var bara en dröm"-scener. Tre-fyra, kanske fem gånger, jag tappade räkningen, händer något skrämmande och blodigt, och så plötsligt avbryts scenen av att Emma vaknar upp med ett skrik. Det hela slutar förstås som vi kan tänka oss.

Nå. SCARIFICE har alltså ett bra filmfoto, och filmen kan vara av intresse för de som vill se en skräckfilm i för genren ovanliga miljöer. Och de som inte tidigare sett några Mystisk kult i obygden-filmer tycker kanske att det här här spännande.


 


torsdag 4 februari 2021

Netflix: All My Friends Are Dead

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ytterligare en polsk sådan.

Jag brukar ofta skriva allt annat än positiva recensioner av Netflix' egna produktioner, framför allt av de amerikanska filmerna, men en grej som är kul, är att det kommer filmer från fler länder än USA. Som till exempel Polen. Polska genrefilmer. Hur ofta ser vi genrefilmer från Polen? 

Precis som så många andra, har jag förstås fördomar om Polen som ett land befolkat av bistra gruvarbetare. Jag har aldrig varit i Polen. Min uppfattning av Polen bygger nog främst på den bild av landet som visas upp i de polska filmer som visas utanför hemlandet. Vi får ju liksom bara se dystra dramer om arbetare eller politiker, filmat med urtvättade färger eller i sepiatoner. Det är lätt att få intrycket att Polen bara består av mustaschprydda gubbar som sitter i fula hem i snömodd. Det är bara typiska festivalfilmer som exporteras, vi får aldrig se komedier och annat polackerna själva tittar på. Folk i utlandet verkar i allmänhet tro att Sverige är som Ingmar Bergman- eller Roy Andersson-filmer, de får ju inte se Jönssonligan och Thor Modéen.

Därför är det kul att se en film som ALL MY FRIENDS ARE DEAD. En polsk film som ser ut att utspela sig i vilket västerländskt land som helst. Alla rollfigurer är förvisso uppskruvade till max på de mest bisarra sätt, men trots detta känns den här filmen som något jag kan relatera till mer än "Träskosnidarens långsamma död i ett dike".

ALL MY FRIENDS ARE DEAD, som är skriven och regisserad av den unge Jan Belcl (han är född 1992), inleds inget vidare. Han väljer nämligen att börja med slutet - ett grepp jag inte gillar, eftersom det sällan funkar; det tillför aldrig något, och i värsta fall förtas alla eventuella överraskningar under resten av filmen, eftersom vi vet hur det kommer att gå och vilka som kommer att överleva.

Belcls film inleds den första januari med att några poliser anländer till en villa, där det skett en massaker under nattens nyårsfest. Det ligger slaktade människor precis överallt, bara en ung tjej verkar ha överlevt. 

Här följer rätt snygga förtexter, och därefter får vi se vad som hände på festen. Ett stort antal unga vuxna har samlats i villan och det festas hejvilt. Gästerna har olika karaktärsdrag: här är de kåta killarna som aldrig får till det, pundarna, de pryda tjejerna och de slampiga, de nyförälskade, de som har problem med sitt förhållande, och så vidare. Alla är överdrivna - och festen kommer alltså att spåra ur på de mest bisarra sätt, och blodet kommer att spruta.

Jag måste säga att ALL MY FRIENDS ARE DEAD var en angenäm överraskning. Jag förväntade mig ingenting alls av den här filmen, men jag kom på mig med att ha kul och skratta högt flera gången. Det här är nämligen en svart komedi som känns som, tja, AMERICAN PIE - en version av AMERICAN PIE som går fullkomligt överstyr. Och eftersom filmen inte är amerikansk, går man lite längre än brukligt vad gäller vissa inslag. Ibland blir det så pass sanslöst att jag häpet utbrast i ett "Jösses!".

I synnerhet massakern går inte av för hackor. En sjövild splatterorgie, uppblandad med sex, med Mötley Crüe på ljudspåret. Så här ville jag att massakern i FROSTBITEN (vars manus jag jobbade på) skulle se ut, men så blev det inte. 

ALL MY FRIENDS ARE DEAD är förstås inte en film för vem som helst, men jag tycker allt att den tillhör de mest underhållande nyproduktioner jag sett på länge, och den är en av de bästa filmerna som producerats av Netflix. Det här är 96 minuter vansinne.

... Och antagligen är detta den bästa polska film jag sett. Nej, jag har aldrig varit förtjust i gruvarbetarfilmer. 


 

 

 

(Netflixpremiär 3/2) 


onsdag 3 februari 2021

VOD: Psycho Goreman

PSYCHO GOREMAN (Njutafilms)

Ännu en film producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, och som i Sverige visas på diverse streamingtjänster.
 
Jag tyckte att Steven Kostanskis film THE VOID, som jag recenserade 2017, var rätt okej. Den var inget speciellt, den bleknade snabbt i minnet, men den var fullt sebar och hade bra effekter. Kostanskis tidigare filmer, som MANBORG och FATHER'S DAY, har jag inte sett, eftersom de inte lockade alls med sin medvetna skräpighet.

Den nya filmen PSYCHO GOREMAN är ett besynnerligt hopkok. Den här filmen är lika delar barnfilm, blodig splatterfilm, och flängd komedi.

Två barn; Mimi (Nita-Josee Hanna) och Luke (Owen Myre), leker i trädgården, när de hittar ett stort hål på vars botten det finns något som glöder. Upp ur hålet klättrar en osedvanligt ond rymdvarelse som tänker döda allt och alla. Mimi har dock kommit över en liten rymdpryl, med vilken hon kan kontrollera rymdvarelsen, som hon döper till Psycho Goreman. PK, som han kallas, lyder nu Mimi, och han blir ungarnas märklige kompis, som ibland har ihjäl folk så att blodet sprutar. Samtidigt är en massa rymdvarelser på väg till jorden för att plocka PK.

PSYCHO GOREMAN har verkligen imponerande effekter. Det handlar om praktiska effekter, om make up och gummimasker. Sådana grejor är vi inte bortskämda med idag, när alldeles för mycket görs med hjälp av datamaskiner.

... Värre är det med manus, regi och skådespeleri. Kostanskis film vet inte vad den vill vara. Den spretar åt alla möjliga håll. Till en början tyckte jag att det här var rätt kul, men efter tjugo minuter hade jag tröttnat. Filmen är illa berättad, den är illa strukturerad, och skämtet häller inte för en långfilm. 

Värst är dock Mimi. Hon är en olidligt irriterande ungjävel som ständigt kör med sin mesige bror, och som är allmänt elak. Hon är fruktansvärt osympatisk. Fast det gäller nog samtliga rollfigurer i den här filmen. De misslyckade försöken till humor gör alla osympatiska.

Det är synd att de imponerande effekterna och det hyfsade filmfotot kastats bort på det här. Effekterna gör att jag höjer betyget ett snäpp.





måndag 18 januari 2021

VOD: Hunted

HUNTED (Njutafilms)


HUNTED. Vad är det för fantasilös titel? Filmer med den titeln går det tretton på dussinet av. Den här gången handlar det om ännu en film producerad av streamingtjänsten Shudder.

Skillnaden mot andra Shudderproduktioner jag sett, är att det här inte är en amerikansk film. Skräckthrillern HUNTED är belgisk. Okej, den är belgisk-fransk-irländsk, men den är inspelad i Belgien. Belgien är inte ett land som är känt för skräckfilm, jag kommer nog bara på RABID GRANNIES. Ja, och DAUGHTERS OF DARKNESS, förstås. Frankrike, å andra sidan, har de senaste decennierna producerat en lång rad stenhårda och kontroversiella skräckfilmer. HUNTED är en film i denna franska tradition.

Jag förväntade mig en vanlig lågbudgetfilm; en film där det verkligen syns att budgeten är låg. Budgeten var säkerligen låg, förhållandevis, men filmen överraskade på en gång med ett ovanligt genomtänkt filmfoto. Det här är snyggt, fotot går i varma, organiska toner. Men så visar det sig också att HUNTED är regisserad av Vincent Paronnaud. Paronnaud var medregissör till PERSEPOLIS, en film som Oscarnominerades.

Handlingen är enkel, kanske lite för enkel. Efter en prolog i vilken en mor berättar en legend för sin son om en kvinna som använde naturen för att hämnas på de som ville henne illa, presenteras vi för Ève (Lucie Debay). Ève går till en bar för att ta sig en drink. En jobbig kille raggar på henne, men hon räddas av en annan snubbe; en namnlös man som spelas av Arieh Worthalter. Ève fattar tycke för sin räddare, men det visar sig att han är en tvättäkta psykopat.

Mannen tvingar in Ève i sin bil, där hans kompanjon Andy (Ciarán O'Brien) väntar. De kör iväg, men kraschar i en skog. Andy är vek och vill inte längre vara med, men den namnlöse psykopaten flippar helt. Ève ska jagas, torteras och dödas. Är det tänkt. Ève slår tillbaka, och liksom i den inledande legenden verkar hon få hjälp av naturen.

Arieh Worthalter är bra som galningen, han ger ett realistiskt intryck. Det har hänt att jag träffat på sådana här obehagliga och oberäkneliga typer - män som en sekunden är trevliga, för att i nästa sekund vara hotfulla. Tack och lov har jag alltid lyckats ursäkta mig och lämnat. Lucie Debay är också bra i sin roll. Av någon anledning är filmen på engelska, vilket innebär att några skådespelare - de flesta är fransmän och belgare - talar med tydlig brytning, något som ibland ger en lätt amatörmässig touch. 

Det här är en rå och blodig film. Det är mycket raseri och skrikande. Ibland blir handlingen lite intressant, ibland känns det hela för tunt. Ibland skiner en svart humor igenom. Spelplanen för slutuppgörelsen är lite oväntad. En del inslag i filmen är ologiska, nästan direkt surrealistiska, vilket jag antar är ett försök till konstnärligt anslag.

Jag tyckte inte att HUNTED var speciellt spännande eller otäck, men filmfotot och det allmänna tekniska handlaget höjer filmen en bit över medel. Filmen går bara att se strömmad på nätet. Synd, den här borde även släppas på DVD och Blu-ray.


 



onsdag 30 december 2020

DVD/Blu-ray/VOD: Smittan

SMITTAN (Studio S Entertainment)


Déjà-vu-avdelningen:

"Årets stora pandemithriller" stor det på omslaget till SMITTAN. Dock visade filmen sig vara årets andra, och lite mindre, pandemithriller. Ett par minuter in i filmen, som regisserats av Johnny Martin, tyckte jag nämligen att allt kändes märkligt bekant. Riktigt, riktigt bekant. Osannolikt bekant.

Manuset till SMITTAN, som i original heter ALONE, är författat av Matt Naylor. Matt Naylor skrev även manuset till den sydkoreanska Netflixfilmen #ALIVE, som jag recenserade i september i år. Och kyss Karlsson - SMITTAN och #ALIVE är samma film. Det är samma manus, med ytterst få skillnader. Samma film, nästan scen för scen. Fast på engelska. Läs därför min recension av den koreanska versionen för handlingsreferat. På Blu-ray-omslaget står det ingenting om detta är den amerikanska versionen av #ALIVE.

I SMITTAN är det Tyler Posey som är den ensamme killen som sitter instängd i sin lägenhet medan ett slags zombievirus härjar. Summer Spiro gör tjejen som bor i lägenheten mittemot. Donald Sutherland spelar den mystiske grannen. Poseys och Spiros rollfigurer heter Aidan och Eva. Adam och Eva, alltså. Symboliskt.

Om man inte redan har sett #ALIVE, är det möjligt att man uppskattar SMITTAN mer än jag gjorde. #ALIVE är en bättre film på de flesta sätt. Den är stilistiskt bättre, den har bättre filmfoto, den ser ut som en biofilm, och framför allt är den försedd med humor. SMITTAN ser billig ut, filmfotot är grått, murrigt och trist, och bitvis ger filmen intryck av att inte haft någon budget alls - som om några kompisar gjort en film i sitt fula hyreshus.

Den första halvtimmen är rätt kass och jag övervägde faktiskt att stänga av. Därefter tar det sig något, för att under den sista halvtimmen, när Sutherland dyker upp, bli rätt bra. Sutherland är dock bara med en kvart, ungefär. 

SMITTAN är genomgående allvarlig. Till skillnad från #ALIVE ligger betoningen på skräck. #ALIVE har ett ljust slut, SMITTAN har inget ordentligt slut. SMITTAN innehåller mer action, inbillar jag mig.

Enligt obekräftade uppgifter gjordes SMITTAN före #ALIVE, men försenades på grund av coronapandemin. Om detta stämmer vet jag inte - och jag vet inte varför det gjordes en koreansk version nästan samtidigt.

SMITTAN ska inte förväxlas med John Hyams thriller ALONE, som i USA släpptes nästan samtidigt som Johnny Martins film, och vars manus är skrivet av Mattias Olsson från Ystad. Denna har jag dock inte sett. 


 


tisdag 22 december 2020

DVD/VOD/Blu-ray: Ghosts of War

GHOSTS OF WAR (Studio S Entertainment)


GHOSTS OF WAR hade jag vissa förväntningar på. Den är skriven och regisserad av Eric Bress, som gjorde THE BUTTERFLY EFFECT (2004) - han har inte regisserat sedan dess. Bress har även skrivit manus till två FINAL DESTINATION-filmer.

Handlingen verkade lovande. En handfull amerikanska soldater hamnar under andra världskriget i ett slott i Frankrike. Slottet visar sig vara hemsökt. Och jodå, det är väl vad som sker i filmen. De fem soldaterna strövar omkring och hamnar i ett maffigt, övergivet slott, där oförklarliga saker börjar hända. De försöker ta sig därifrån, men det går inte, de kommer hela tiden tillbaka till slottet. Folk dör. Onda spöken uppenbarar sig.

GHOSTS OF WAR funkar inte riktigt. Huvudpersonerna är alldeles för osympatiska, vilket förtar eventuell spänning. Spökena är inte alltför otäcka. Men värst är twisten på slutet. Tidigare i filmen nämner en av soldaterna Ambrose Bierces klassiska novell "An Occurrence at Owl Creek Bridge". Om man läst denna, är den inte svårt att lista ut vad som kommer att ske. På ett ungefär. Och så når vi slutet, som verkligen lyckas förstöra hela filmen. Det är nog tänkt att vara "smart", men det är mest irriterande. Eric Bress borde nöjt sig med att göra en skräckfilm i andra världskrigets Frankrike. Slutet utspelar sig inte där - och det är dumt.

Det här är en brittisk produktion, inspelad i Nu Boyanas studio i Bulgarien. Det är en lågbudgetfilm, men den ser rätt bra ut. Miljöerna är bra, slottet är fantastiskt, skådisarna är okej. Tyvärr håller inte manuset.

Billy Zane har en liten roll.  


 



måndag 30 november 2020

Netflix: The Call

 

Foton copyright (c) Netflix

Jag är lite osäker på vad denna koreanska Netflixproduktion heter. När titeln dyker upp i eftertexterna står det CALL (med den koreanska titeln intill), vilket filmen även heter på IMDb. Men Netflix och Wikipedia kallar den THE CALL. Således väljer jag att kalla filmen THE CALL - även om det föreligger risk att den blandas ihop med en amerikansk skräckfilm från i år med samma titel.

I eftertexterna till THE CALL dyker det upp en rad på engelska i vilken det står något om att handlingen är hämtad från en äldre film som heter THE CALLER, en brittisk film, verkar det som. Jag har inte sett den tidigare filmen, så jag kan inte jämföra. Jag associerade snarare till det koreanska dramat IL MARE från år 2000, den som senare kom i en amerikansk version med Keanu Reeves och Sandra Bullock; HUSET VID SJÖN. En film om en magisk brevlåda, med vilken två personer som bor i samma hus med två års mellanrum kan hålla kontakt med varandra. En tidsmaskinsbrevlåda.

I 2020 års THE CALL - den koreanska alltså - är det en telefon som svarar för kontakten med det förflutna. Chung-Hyun Lee står för manus och regi till denna film, och jag måste tillstå att jag överraskades när jag såg den. Jösses, den här filmen var ju riktigt bra! Den är i princip fullkomligt oförutsägbar. Huruvida logiken funkar eller ej vill jag inte ge mig in på, men har man överseende med detta, är THE CALL en spännande, intressant och fascinerande film. Snygg är den också.

Park-Shin Hye spelar Seo-yeon, som bor med sin mor i ett stort hus. 1999, när Seo-yeon var liten, omkom hennes far i en eldsvåda, och Seo-yeon fick brännmärken på benet. Seo-yeon har råkat bli av med sin smartphone, och börjar därför använda en gammal trådlös telefon som finns i huset. Be mig inte förklara hur det går till, men telefonen kan ringa till sig själv - men till år 1999. Den ringer alltså bakåt i tiden. Och 1999 ringer den upp sig själv år 2000.

Seo-yeon får kontakt med en ung tjej; Young-sook (Jong-seo Jun), som bodde i villan 1999. Young-sook har ett helvete där hemma; hon lider av någon psykisk åkomma, och hennes grymma mor försöker bota henne med exorcism. De två tjejerna gillar att prata med varandra och upprättar en märklig gemenskap med två decenniers mellanrum.

De kommer på att de kan korrigera tillvaron. Young-sook får veta hur eldsvådan 1999 uppstod, så hon lyckas förhindra den. Då förändras villans interiörer tjugo år senare, Seo-yeons brännmärken försvinner och hon hittar sin far i livet nere i köket. Young-sook lyckas även göra sig av med sin onda mor 1999.

... Det är bara det att det fanns en orsak till att Young-sooks mor var så hård och grym. Young-sook visar sig nämligen vara bindgalen. Kaninkokar-galen. Seriemördargalen. Hon är besviken på Seo-yeons beteende i framtiden, det vill säga i nutiden, så hon börjar att bestialiskt mörda folk - och för varje nytt illdåd förändras Seo-yeons tillvaro.

Det är sällan det händer när jag tittar på Netflixfilmer, men THE CALL behöll min uppmärksamhet från början till slut. Jag satt hela tiden och undrade vad den illasinnade Young-sook skulle hitta på härnäst, och hur Seo-yeon skulle reda ut det. Allting blir konstant värre och krångligare.

Min enda egentliga invändning är mot några sekunder under eftertexterna. Här har man plötsligt slängt in en onödig epilog med en extra tvist, och den funkar inte alls logiskt sett. Det är ju lite dumt - här hade de en riktigt bra film, och så lägger de till några sekunder som sabbar allt. Stäng av filmen när eftertexterna börjar rulla, så slipper ni epilogen.

Varför telefonen är magisk förklaras inte. Den bara är det. Magisk, alltså. Köper man detta, köper man resten av filmen, skulle jag tro.

Jag tycker THE CALL är skitbra. 




 

(Netflixpremiär 27/11)

P.S. I morgon börjar Toppraffels julkalender! Varje dag klockan 07:00 fram till julafton öppnas en ny lucka. I år är det en följetong (från 1994).

söndag 29 november 2020

Netflix: Rösterna

Foton copyright (c) Netflix

Vet ni vad jag tycker förstör många spökfilmer? Nej, hur ska ni kunna veta det. Jo, en grej jag tycker förstör många spökfilmer, är spökjägare. Ni vet, sådana där jönsar som dyker upp för att undersöka hemsökta platser och som har med sig en massa mätare och mackapärer och annat som jag tycker förtar den eventuella spökstämningen. 

Spökjägare med mackapärer är något som förekommer i denna spanska Netflixproduktion. 

De senaste decennierna har det kommit en hel del spansk skräck, varav många filmer kritikerrosats, och till och med tävlat i Cannes och på andra respektabla festivaler. Många av dessa filmer är tillsynes påkostade, de är välgjorda, men själv tycker jag att det de flesta har gemensamt, är det faktum att det är något som saknas i filmerna. Jag vet inte riktigt vad det är. Inga av de här filmerna, inte ens BARNHEMMET, tillhör mina favoriter; det är inga filmer jag ser om. Jag kan tycka att de är helt okej, ibland att de är rätt bra - men jag kan inte sätta fingret på vad det är jag tycker fattas. Kanske är de för allvarliga? Är det det som är problemet? 

RÖSTERNA, i regi av Ángel Gómez Hernández, har flera ingredienser som borde borga för en bra och kuslig spökfilm, men jag tyckte mest att det var småtråkigt och ibland lite töntigt.

Rodolfo Sancho och Belén Fabra spelar Daniel och Sara, som med sin lille son Eric flyttat in i en enorm, nedgången villa som de håller på att renovera. Eric klagar på att han hör röster. Någon eller några pratar med honom i hans huvud hela tiden. Han tycker sig även se skepnader som rör sig i huset. Det bär sig inte bättre än att Eric efter ett tag hittas drunknad i poolen i trädgården.

Sara åker hem till sina föräldrar, medan Daniel stannar kvar i huset. Han råkar på någon vänster spela in Erics spökröst på sin telefon. Detta får honom att uppsöka en viss Germán (Ramón Barea); en äldre författare som specialiserat sig på ljudupptagningar med spökröster. Han har skrivit flera böcker i ämnet. Inte nog med att Daniel känner till Germán, han har även läst en av böckerna, och minsann om inte Germán sitter och signerar i en bokhandel i närheten just som han behövs. Han har en jävla tur, Daniel. Germán går även med på att lyssna på Daniels inspelning. 

Germán åker ut till villan tillsammans med sin tjusiga dotter Ruth (Ana Férnandez), de har med sig en massa utrustning och traskar runt i kåken, där de hittar väl dolda hemligheter.

Det finns en del riktigt bra inslag i RÖSTERNA. Jag gillar att allt går tillbaka till spanska inkvisitionen. Här finns några bra scenerier.

... Men jag tycker inte att filmen funkar riktigt. Rollfigurerna är inte alltför sympatiska. Filmen är genomgående gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Hemligheten i källaren är lika flängd som dr Freudsteins källaraktiviteter i Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY, skillnaden är att Fulcis film upplevs som en surrealistisk mardröm där man inte ifrågasätter det faktum att ingen tittat i källaren på hundra år. RÖSTERNA avslutas med en twist jag inte tyckte var alltför överraskande.

Jag vet att många tycker att RÖSTERNA är otäck och spännande. Det är mörkt och dystert, en del scener är blodiga, och här finns några jump scares. Men själv tyckte jag alltså mest att det var småtråkigt.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/11)

söndag 8 november 2020

DVD/Blu-ray/VOD: The Pale Door

THE PALE DOOR (Njutafilms)

Nu blir det nyproducerad Western igen här på TOPPRAFFEL! Och skräck. Samtidigt. En skräckwestern, författad av bland andra Keith Lansdale, son till den uppburne författaren Joe R Lansdale, som i sin tur agerar verkställande producent på den här filmen. Regissör är en av männen bakom SCARE PACKAGE, Aaron B Koontz, som också varit inblandad i manuset.

THE PALE DOOR. Den bleka dörren. Nej, det är ingen vidare titel på en film. Om jag bara såg titeln listas någonstans utan beskrivning, skulle jag aldrig överväga att undersöka vad det är. Fast filmaffischen, det vill säga DVD- och Blu-ray-omslaget, till den här filmen är snyggt. Filmen släpptes först till streaming, där jag såg den, men fysiska utgåvor är på väg.

Idén till den här filmen är inte så dum. Vi befinner oss i vilda västern, och ett gäng laglösa rånar ett tåg, kommer över en kista innehållande en flicka och inte guld och pengar, och de hamnar i en liten håla bebodd av häxor, som gillar att döda folk som kommer dit.

Ingen dum idé, det här lät intressant - och rätt coolt. Tyvärr är utförandet till större delen under all kritik. Skådespelarna är egentligen helt okej, de är inga större kändisar, men flera av dem har medverkat i välkända produktioner; det är inte amatörafton. Mest känd är nog den gamle karaktärsskådespelaren Stan Shaw, som jag lustigt nog bara häromdagen såg i en av sina allra första roller - i Cirio H Santiagos osannolikt taffliga blaxploitation-kung fu-film TNT JACKSON från 1974, en skitrolig film jag helhjärtat rekommenderar (finns på Prime).

Tyvärr kämpar dessa skådespelare med ett illa skrivet manus och med ännu värre dialog. Och dialog är det gott om. Det pratas alldeles för mycket i filmen och ofta helt i onödan. Koontz' regi är rätt valhänt och osäker.

Som de flesta andra filmer nuförtiden, är THE PALE DOOR filmad digitalt - och det ser verkligen digitalt ut. Filmfotot är fult och sterilt, och ger ett amatörmässigt intryck - det ser verkligen billigt ut. Inte blir det bättre av att alla kläder ser ut att vara helt nyinköpta från en cowboyaffär. Redan i prologen, där en man ropar till sina söner att de måste sätta på sig stövlarna, reagerade jag - de där ullfodrade stövlarna såg ju verkligen inte ut som något från 1800-talet.

Filmen innehåller en del blod, action och effekter, men det är inget att skriva hem om. Plus för att man inte använt sig av datoranimerade revolverskott, med pickorna låter "paff!", vilket förstärker intrycket av att vi tittar på några som leker cowboys. Jag blev inte klok på om designen av häxorna, med stora häxnäsor och -hakor, är tänkt att vara otäck eller skojig.

För att vara en film med mycket pangande och splatter, är tempot vansinnigt långsamt. Det tar drygt 40 minuter innan den egentliga handlingen kommer igång. Det är dåligt berättat och bitvis förvirrat.

Betyget två är egentligen för högt till THE PALE DOOR, men här finns ett par hyfsade scener och bra idéer, så en etta är lite för lågt.


 


söndag 1 november 2020

Netflix: Herrens dag

Foton copyright (c) Netflix

Minsann om inte ännu en skräckfilm haft premiär på Netflix. Denna gång handlar det om en mexikansk-spansk film i regi av Santiago Alvarado, som även varit inblandad i manus. HERRENS DAG är en film på temat exorcism - och den lämnade mig lite villrådig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Juli Fàbregas spelar Menéndez. Menéndez är en före detta präst som suttit i fängelse efter att en pojke dog när Menéndez utövade exorcism av det mer brutala slaget. Numera tillbringar han dagarna ensam i sin stora, mörka villa.

En dag får Menéndez besök av en man han lärde känna i fängelset, Sebas (Hector Illanes). Sebas misstänker att hans tonåriga dotter Raquel (Ximena Romo) är besatt, och han vill att Menéndez driver ut demonen. Menéndez vägrar, men låter sig övertalas, och Sebas återkommer tillsammans med dottern.

Till en början går det lugnt till. Menéndez och Raquel samtalar och äter middag, och det verkar mest som att det är Raquels normala tonårsbeteende, en visst upproriskhet och sexuell nyfikenhet, som Sebas tolkar som besatthet. Men så plötsligt slår Menéndez ner tjejen, kedjar fast henne i källaren, och med Sebas som assistent ska det utövas exorcism av synnerligen brutalt slag.

Med undantag för ett par inledande minuter med förtexter utspelas hela filmen i Menéndez bostad. Det är dystert och så mörkt att det ibland är lite svårt att se hur det ser ut därinne. Filmens startsträcka är lång, det tar nästan halva filmen innan det tar fart, och det är i pratigaste laget. Till en början tyckte jag att det var rätt trist och alldeles för pladdrigt, men när Raquel dyker upp lyfter det. Ximena Romo är jättebra i rollen.

En stund senare tar handlingen en tvär vändning igen och övergår till tortyrporr av ett slag som kan få även de mest härdade att vända bort blicken. Menéndez grej är nämligen att tortera folk tills demonerna tackar för sig. 

Med tanke på att Menéndez inte är helt frisk, framgår det inte riktigt om den demon som lockas fram är äkta, eller om det bara är febriga fantasier. Ximena Romo är dock smått fantastisk som en lika elak som kåt demon, indränkt i blod - hon ser ut att höra hemma i EVIL DEAD.

HERRENS DAG pendlar mellan att vara rätt tråkig och rätt bra - och vidrigt chockerande. Netflix varnar både för våld och sexuellt våld (hade det inte räckt med att skriva sexuellt våld?), och varningen är berättigad.

Förutom de tre rollfigurerna som nämns här ovan, förekommer ytterligare ett par-tre personer, men de medverkar sammanlagt en minut eller två. Skådespelarinsatserna är gedigna, filmen är förhållandevis välgjord, men i slutänden känns det hela lite poänglöst. Men ultravåld och religiösa grubblerier går kanske bättre hem hos katoliker än hos mig.




 

 

(Netflixpremiär 30/10)

lördag 31 oktober 2020

Netflix: His House


Foton copyright (c) Netflix

Idag är det Halloween och således är det dags för skräck. Igen. Dags för ännu en Netflixpremiär. Igen.

Jag hade rätt stora förväntningar på HIS HOUSE, en brittisk film i regi av Remi Weekes, eftersom kollegor i utlandet som såg den i Sundance i början av året hävdade att den mycket bra. Tyvärr infriades inte mina förväntningar.

Sope Dirisu och Wunmi Musako spelar Bol och Rial, ett gift par som flyr från våldsamheterna hemma i Sudan. Parets dotter omkom under färden. De hamnar i England - det fulaste England man kan tänka sig.  Där skaffar myndigheterna fram en bostad till paret - det blir tilldelade ett eget hus. Huset visar sig vara ett vidrigt, fallfärdigt ruckel i en dålig stadsdel, men Bol och Rial är glada över att ha någonstans att bo. Dr Who-skådisen Matt Smith spelar en kille som jobbar åt myndigheterna och han räknar upp en massa regler de två flyktingarna måste förhålla sig till för att de inte ska skickas tillbaka till Sudan.

Det blir svårt för Bol och Rial att förhålla sig till dessa regler när det visar sig att huset är hemsökt. Eller är det så att en ond ande följt med dem från Afrika? Vad hände under flykten? Hur ska de bli av med spöket? Och vad ska myndigheterna säga när de ser att Bol slagit en massa hål i väggen med en hammare i sin spökjakt?

Jag blev rätt konfunderad när jag såg filmen. Behandlas flyktingar så här i England? Finns det verkligen så här ruttna bostäder - som alltså används av myndigheterna? Låses nyanlända in i interneringsläger i väntan på att godkännas? Förses flyktingar med regler som säger att de inte får ha besök, inte festa, inte tjäna pengar och inte ens ha levande ljus? Enligt några engelska kritiker går det inte till som det gör i filmen, det ska vara extremt överdrivet.

HIS HOUSE är mer ett drama, ett socialrealistiskt sådant, än en skräckfilm. Filmen är förvisso lite intressant, handlingen är ovanlig vilket gör filmen lite unik i sin genre. En spökfilm i flyktingmiljö. Skådespelarna är bra, men tyvärr är utförandet lite väl ... platt. Remi Weekes må vara duktig på diskbänksrealism, men spökstämning klarar han inte av att bygga upp. Jag upplevde inte filmen som det minsta otäck och spännande. Jag satt istället mest och hoppades att Bol och Rial skulle skärpa sig och få ordning på allt så att de fick stanna kvar. De är nämligen sympatiska, de här två. De utmanar verkligen ödet när de babblar om häxor och onda andar när sura typer från myndigheterna knackar på.

En twist mot slutet är lite oväntad, men som helhet tyckte jag att HIS HOUSE var lite väl grå och småtråkig. BBC Films är inblandade i produktionen, och det här känns mest som ett brittiskt TV-drama.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/10)

torsdag 29 oktober 2020

Netflix: Nobody Sleeps in the Woods Tonight


Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL! - igen. I våras skrev jag om en polska thrillern THE PLAGUES OF BRESLAU. Två polska filmer på ett år, minsann. 

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT, i regi a Bartosz M Kowalski som även är inblandad i manuset, har kallats den första polska slasherfilmen. Om detta stämmer vet jag inte. Filmen skulle gått upp på bio i Polen i våras, men dagen innan premiären stängdes samtliga polska biografer på grund av coronan, och nu släpps Kowalskis film istället direkt på Netflix.

Det här är en lite besynnerlig film - på så sätt att den inte riktigt verkar veta vilken typ av film den vill vara. I centrum finns en grupp tonåringar, som skickats ut i skogen på något slags scoutläger där ungdomar ska avvänjas från teknik. Eller hur jag nu ska formulera det. Tonåringarna är alla beroende av mobiler, internet och datorspel, och det är ju inte bra, tycker de som vet bättre. Nu ska de istället leva friluftsliv, och alla mobiler samlas in (så att det inte ska gå att ringa efter hjälp senare i filmen). Detta tema och denna miljö gör att filmen känns som en barn- och ungdomsfilm i upplägget.

En handfull tonåringar med olika personlighet plockas ut för att med en hurtig ledare traska in i skogen. Det är den tystlåtna tjejen som närmast har "Final Girl" stämplat i pannan, den tjocke nörden som vet allt om skräckfilmer, den slampiga blondinen, en hemligt homosexuell kille, samt en tuffing som visar sig vara oskuld. Det pratas om hur man överlever i skräckfilmer, anslaget är lätt humoristiskt, och det blir lite komedi, eller åtminstone SCREAM, över det hela.

I skogen häckar en galen mördare som rymt från en källare. Ja, inte bara en mördare - det är ett tvillingpar. Tonåringarna och andra som kommer i vägen slaktas en i taget, modell FREDAGEN DEN 13:E. Men eftersom mördarna är groteskt vanställda mutanter blir det även WRONG TURN av det här.

Jag trodde länge att detta skulle vara en rätt snäll, parodisk skräckfilm med en ung målgrupp. Därför förvånades jag när våldet är överraskande grovt, morden är snaskiga och blodiga, det är hejvilt splatter - även om en del sker utanför bild. Effekterna är välgjorda och designen av de fruktansvärt fula mördarna är utmärkt, frågan är om vi någonsin sett vidrigare bestar, till utseendet, alltså.

Men tyvärr är filmen inte speciellt bra. Förvisso skojar Kowalski med skräckgenrens klichéer, men samtidigt är hans film alldeles för klichéfylld. Filmen vara en timme och 42 minuter, vilket är ungefär tjugo minuter för länge för en film av den här typen. Tempot blir för långsamt, det blir för många utfyllnadsscener, och det blir lite tråkigt. Filmfotot är kompetent, men inget speciellt, och musiken som ska vara inspirerad av John Carpenter är inget vidare.

Filmen innehåller tydligen referenser till- och kritik av polsk politik, men det var ingenting jag uppfattade. Slutet öppnar för en uppföljare.

NOBODY SLEEPS IN THE WOODS TONIGHT hade kunnat bli en bättre film om man gått hårdare fram med saxen, samt om man försökt renodla den lite mer.

För övrigt har jag alltid tyckt att scoutliv känns som en försmak av helvetet.



 

 

 

(Netflixpremiär 28/10)

söndag 25 oktober 2020

VOD: Scare Package

SCARE PACKAGE (Njutafilms) 


Mer ny skräck, denna gång en film som häromveckan släpptes direkt på Sveriges streamingtjänster.

Det korta formatet lämpar sig ofta bra för skräck och rysare. Exempel på klassiska noveller i genren hoppar vi över, eftersom de är oräkneliga. I skräckserietidningar var kortrysare länge det förhärskande formatet, med förlaget EC Comics och tidningar som Tales from the Crypt som bästa exempel. På TV har vi fått program som THE TWILIGHT ZONE och Alfred Hitchcocks olika serier. Och på bio har vi sett brittiska Amicus' antologifilmer, ja, och CREEPSHOW, förstås.

Dessa antologifilmer har ofta en sak gemensamt. De brukar i de flesta fall innehålla en eller två episoder som inte håller måttet. De brukar bestå av fyra eller fem berättelser, samt en ramhandling, men om bara en historia är kass, är man rätt nöjd ändå.

Sedan finns det en del antologifilmer där ingen av historierna håller måttet, där alla har svaga, eller inga, slutpoänger, eller där allt är illa gjort. De flesta av dessa är dock extrema lågbudget- eller direkta amatörproduktioner, där det inte funnits några bossar som sett till att den färdiga filmen faktiskt går att visa för en betalande publik. 

SCARE PACKAGE är producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, en skräckversion av Netflix. Det här är en film som till större delen ser ut som en "riktig" film, och inte som något gjort av några kompisar som köpt en digitalkamera.

... Dock vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den är gjord av sju regissörer och innehåller sju historier - fast det känns som fler, och vissa av dem flyter ihop.

SCARE PACKAGE påminner lite om en ovanligt välgjord Troma-film. Betoningen ligger på komedi och splatter. Och det är extremt mycket splatter, effekter, gegga och klet. Dessa blodiga effekter är till större delen rätt bra gjorda, eller de är åtminstone kul i sin kladdighet.

Det är värre ställt med de olika historierna och den märkliga ramberättelsen, som utspelar sig i en videobutik. Några historier är alldeles för tunna, det är knappt så att jag märker att de börjar och slutar. Och eftersom historierna är för många, glöms de tidigare bort ju närmare slutet man kommer. Filmen varar en timme och 47 minuter, vilket är en halvtimme för länge. Man blir mätt och tröttnar halvvägs.

Den legendariske kultfilmskritikern och -profilen Joe Bob Briggs (som egentligen heter John Bloom) dyker upp som sig själv, vilket är lite kul - han betydde mycket för mig när jag var ung. Fast idag orkar jag inte läsa honom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på SCARE PACKAGE. Nedanstående betyg är säkert ett överbetyg.

lördag 24 oktober 2020

Netflix: Kadaver

Foton copyright (c) Netflix

Igår hade en ny, svensk skräckfilm; ANDRA SIDAN, biopremiär. I förrgår hade en ny, norsk skräckfilm premiär på Netflix - KADAVER, som är en Netflixproduktion inspelad i Tjeckien.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen, som skrivits och regisserats av långfilmsdebuterande Jarand Herdal. Handlingen verkade intressant, och av bilder ur filmen att döma såg den ut att vara snygg.

Jodå. Nog för att det är snyggt, alltid. Åtminstone ibland. Filmen utspelar sig på ett pampigt gammalt hotell med tacksamma miljöer, och den varma färgskalan med mycket rött får mig ibland att associera till Dario Argento.

... Men detta är det enda positiva jag har att säga om Herdals film, eftersom den visade sig vara fascinerande dålig och väldigt svår att sitta igenom, trots att den bara varar 86 minuter.

KADAVER utspelar sig efter katastrofen. Vad som hänt nämns aldrig, men Norge ligger i rykande ruiner och stora delar av befolkningen - kanske alla? - lever i nöd. Gitte Witt spelar den före detta skådespelerskan Leonora, som bor med sin man Jacob (Thomas Gullestad) och lilla dotter Alice i en mörk, halvt raserad lägenhet.

En dag dyker det upp en märklig man på gatan utanför. Han säljer biljetter till en teaterföreställning som kommer att ske på ett gammalt hotell. Unik underhållning som ska lätta upp den hårda vardagen. Köper man en biljett för man även en middag på hotellet. Leonora ger gubben alla sina pengar, och beger sig tillsammans med Jacob och Alice till hotellet.

 

Väl där placeras de vid dukade bord i en flott sal. De serveras en fin middag (och redan här gissade jag vad det är de egentligen äter). Mannen bakom teaterföreställningen, Mathias (Thorbjørn Harr), gör entré på en scen och berättar att det är en interaktiv pjäs. Publiken ska ta på sig masker och sedan gå runt i hotellet, där olika scener spelas upp.

De olika scenerna blir alltmer otäcka. Folk försvinner. Folk torteras och mördas och blodet sprutar. I dolda rum hittar Leonora slaktare. Vad är verklighet och vad är teater?

Samtliga rollfigurer, inklusive Leonora och Jacob, är osympatiska. Det är omöjligt att känna något för dem och att engagera sig i den krystade handlingen, vars budskap är lite för övertydligt. KADAVER är fullkomligt spänningsbefriad. Tvärtom är den enastående tråkig, det här är bara en lång väntan på att den ska ta slut.

 

Anslaget är rätt pretentiöst. Eftersom filmen handlar om teater, blir dialogen förstås rätt teatralisk och onaturlig, även när det är meningen att det inte ska vara en pjäs. Tonen är gravallvarlig och här finns ingen antydan till humor.

Filmen är postapokalyptiskt för att kunna skildra desperata människors tilltag i hårda tider - men jag tror att KADAVER hade blivit väldigt mycket bättre om den utspelade sig i ett nutida Norge (ja, kanske inte 2020, det hade blivit rätt visset). Om den handlade om en vanlig, sympatisk, trevlig familj som lever ett tryggt medelklassliv, och som hamnar i en bisarr, interaktiv helvetespjäs där de måste slåss för livet på riktigt. Den postapokalyptiska inramningen känns bara krystad. Hela filmen känns krystad. Det hade kunnat dock kunnat bli en bra kortfilm modell THE TWILIGHT ZONE av det här.

Just det: av någon anledning tror Netflix att deras tittare inte vill se filmer på norska. Därför spelas KADAVER automatiskt upp i en engelskdubbad version! Man måste själv gå in i inställningarna och ändra. Otroligt fånigt.



 

 

 

(Netflixpremiär 22/10)

onsdag 21 oktober 2020

Bio: Andra sidan

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Ny, svensk skräck. Inte nog med det: ny, svensk skräck som går upp på bio. Då blir jag förstås lite extra intresserad. Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med, allra minst bra svensk skräckfilm.

För manus och regi står duon Tord Danielsson och Oskar Mellander, de här två har tidigare mest jobbat med TV och låg bland annat bakom julkalendern 2017, JAKTEN PÅ TIDSKRISTALLEN, som jag inte såg, eftersom Sten-Åke Cederhök inte medverkade i den.

ANDRA SIDAN är en ganska anonym titel - det finns ett flertal filmer som har samma titel, eller liknande. Det här får väl sägas vara en svensk variant av alla dessa spökfilmer som produceras av Blumhouse i Amerika.

Dilan Gwyn (DRACULA UNTOLD) spelar Shirin, vars nye pojkvän Fredrik (Linus Wahlgren) är änkling och far till den femårige Lucas. Shirin och Fredrik tittar på ett hus; ett parhus, som de funderar på att köpa, de slår till och flyttar in. Fredrik erbjuds dock omgående ett jobb som kräver att han måste bo inne i stan en tid och bara vara hemma om helgerna, så Shirin lämnas ensam med Lucas.

Det dröjer inte länge innan Lucas skaffat sig en ny kompis - en liten pojke som bara Lucas kan se. Det börjar knacka och bulta i väggarna, och en otäck spökgubbe rör sig i kåken. Det ser inte bättre ut än att den intilliggande bostaden, som står tom, är hemsökt. Shirin blir skiträdd, men ingen tror förstås på henne, och när spöket skadar Lucas, anklagas Shirin för att misshandla pojken när Fredrik inte är hemma.

Om vi ska ta det positiva först: som spökfilm gör filmen sitt jobb. Åtminstone om man inte sett speciellt mycket i genren. Jag kan tänka mig att många kommer att uppleva filmen som otäck och spännande, även om spänningen enbart består i att det är beckmörkt - och plötsligt hoppar någonting fram och musiken brölar till. Det är rätt omöjligt att inte hoppa till - men egentligen är denna teknik inte mer än en skräckfilmsversion av Haydns "Pukslaget".

I övrigt finns det en hel del att anmärka på. Både Dilan Gwyn och Linus Wahlgren är dugliga, sympatiska skådespelare, men här har de hamnat i en historia i total avsaknad av egna idéer, här betas samtliga klyschor av - och filmskaparna verkar inte veta riktigt hur dessa klyschor ska användas.

Riktigt vad det är Fredrik jobbar med framgår inte, mer än att han måste bära reflexjacka och ta emot några papper av en kollega. Var huset han och Shirin köpt ligger, i förhållande till stan, framgår inte heller, men det verkar vara fruktansvärt långt bort och de kör genom djupa skogar. Hur bostadsområdet de flyttar till egentligen ser ut, eller ens hur huset ser ut, får vi heller inte riktigt veta, eftersom vi nästan bara får närbilder på husfasaden. Och vad jobbar Shirin med, eftersom hon kan vara hemma med ungen hela veckan? Hon verkar inte göra någonting alls. 

Av allt att döma fungerar inte belysningen i huset. Eller i några andra bostäder som förekommer i filmen. Eller så har rollfigurerna inte lärt sig hur man använder strömbrytare. Det är mörkt mest hela tiden. Om Shirin kommit på att det går att tända i hallen, eller var hon nu befinner sig, hade hon sluppit vara skiträdd. Varför famla omkring i mörker frivilligt?

Ja, och så har vi spökerierna. Spökpojken och spökgubben är väl hyfsad välgjorda, åtminstone det vi kan se i mörkret, men det vore bra om vi fick veta vad spökena vill och varför de spökar! Vad hände i grannhuset? Varför kidnappar spökena barn? Inga av dessa frågor besvaras - filmens upphovsmän verkar inte ha skänkt en tanke på att detta är frågor som måste besvaras om man vill göra en spökfilm som engagerar. Även de simplaste skräckfilmer har i de flesta fall något slags bakgrundshistoria.

Rollfigurerna i ANDRA SIDAN beter sig ofta konstigt, och dialogen är stel och onaturlig. Lille Lucas är lillgammal - och ser lika otäck ut som spökpojken. Tekniskt sett är filmen kompetent och den grundläggande storyn hade kunnat funka - om Danielsson och Mellander sett över sitt manus. Filmen är gravallvarlig och slutet är så utdraget att det blir direkt tråkigt.

En inledande textrad hävdar att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det är nog ner troligt att filmen är inspirerad av overkliga händelser.


 

 

 

 

(Biopremiär 23/10)

fredag 16 oktober 2020

VOD: He's Out There

HE'S OUT THERE (Studio S Entertainment)

Mer skräck. Ännu en relativt nyproducerad film, den är från 2018, och den släpps nu direkt till streamingtjänster i Sverige.

HE'S OUT THERE är en slasher i regi av debutanten Quinn Lasher. Borde han inte kallat sig Quinn Slasher? Yvonne Strahovski spelar Laura, som tillsammans med sina två små döttrar åker ut till sitt stora hus på landet, dit de åker en gång om året. Lauras man ska också dit, han jobbar och kommer lite senare.

Just det här året anländer Lauras familj lite senare på året än vanligt. Och den här gången är de inte ensamma. En maskerad galning går omkring på markerna - och ibland tar han sig in i huset. Lauras och flickornas liv är i fara.

... Och detta är i princip allt som händer. Ytterligare ett par-tre skådespelare medverkar i ett fåtal scener, i övrigt handlar det bara om Laura, flickorna och mördaren. Det är av uppenbara skäl svårt att göra en ordentlig slasher med en så här liten rollista, FREDAGEN DEN 13:E med flera fick ju ut på att en lång rad överåriga tonåringar mördades på kreativa sätt. Dessutom är det svårt att hålla intresset- och den eventuella spänningen uppe i en och en halv timme när det enda som sker är att några rollfigurer springer runt i ett hus och ibland ut i trädgården.

Orsakerna till att jag inte sätter en etta i betyg, är några stycken. Yvonne Strahovski är inte bara snygg, hon är även bra i huvudrollen. Mördarens maskering är rätt cool. De få mord och splatterscener filmen innehåller är välgjorda. Mördaren har en del intressanta saker för sig, han snidar dockor som han placerar i skogen, och en del annat. Främsta orsaken till att jag inte sätter ett lägre betyg, är att jag trots allt sett mängder av filmer som är mycket, mycket sämre.

Men bra är det här inte. Manuset är exceptionellt ogenomtänkt. Den som förväntar sig en förklaring till varför mördaren häckar i huset, varför han är maskerad, gör bisarra saker och mördar folk, ja, den skiter sig på tummen. Filmskaparna struntar fullkomligt i alla förklaringar, som om det räcker med att det finns en galen mördare på platsen. Huvudpersonerna beter sig genomgående idiotiskt. Av någon anledning har mördaren dukat fram te och kakor i skogen, dit han lurar småflickorna. De äter kakorna - som kan ha stått där hur länge som helst. Det är gift i kakorna, så den ena tösen blir magsjuk. Hur lyckades mördaren planera allt detta? Och varför gjorde han det? Varför låser inte Laura alla dörrar och stänger alla fönster? När de i början anländer till huset pratar Laura i sin mobil, och när hon är klar lägger hon mobilen i sin bil, istället för att ta den med sig in i huset. Hon satt alltså inte i bilen - hon öppnar bildörren, lägger in mobilen, stänger dörren, och går in i huset.

Med undantag för Strahovski är skådespeleriet rätt dåligt. De två flickorna är olidligt jobbiga. De skriker och gnäller och bär sig åt, och efter ett tag hejar publiken på mördaren - kan han se till att få tyst på ungjävlarna? Filmfotot är i grunden okej, men man använder sig genomgående av sönderfrätta färger, vilket dels gör att bilderna ibland sticker i ögonen, och dels ger det hela ett lätt amatörmässigt intryck. Ofta ligger lite dassig musik över scener som inte borde ha musik, vilket också förstärker det amatörmässiga. Slutet öppnar för en uppföljare.

En lättskrämd publik som inte sett så mycket skräck kan kanske ha ett visst utbyte av HE'S OUT THERE.