Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg

lördag 2 maj 2020

Netflix: I vredens grepp

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En film som försetts med en svensk titel, minsann. Den franska originaltiteln lyder FURIE, och i USA har den fått den rätt fåniga titeln GET IN - för att anspela på GET OUT. Tja, till en viss del är detta en något slags omvänd GET OUT, men skillnaderna mellan filmerna är fler än likheterna.

För regin står Olivier Abbou. Han gjorde år 2010 en skräckfilm som heter TERRITORIES, vilken jag tror jag sett. Fångar inspärrade i små burar ser bekant ut, men jag minns inte vad jag tyckte om den, och jag verkar inte ha recenserat filmen.

I VREDENS GREPP visade sig inte riktigt vara det jag trodde det skulle vara. Jag förväntade mig en så kallad home invasion-film - rättare sagt, en omvänd home invasion-film, där huvudpersonerna försöker ta sig in i sitt hem, snarare än ut därifrån. Detta stämmer väl delvis, men inte riktigt.

Adama Niane och Stéphane Caillard spelar Paul och Chloé Diallo, som tillsammans med sin lille son kommer hem efter att ha varit på husbilssemester i två månader. När de kommer fram till sin villa med väldigt stor trädgård, kan de inte låsa upp grindarna och köra in på tomten. Det visar sig att deras barnflicka och hennes pojkvän, som skulle låna huset under dessa två månader, har flyttat in permanent och kallar huset sitt eget. Familjen Diallo tvingas vända.
Här måste jag säga att jag inte riktigt förstod handlingen och premisserna. Diallos går till polis och myndigheter, men det visar sig att barnflickan och Diallos skrivit på något slags kontrakt som ger barnflickan rätt till huset. Antagligen tittade jag bort för ett ögonblick just när de förklarade varför barnflickan med pojkvän inte kan kastas ut, men nog låter det väl konstigt - även om man skulle ett hus gratis, måste man beta av en massa pappersarbete och annat. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå annorlunda till i Frankrike. Men som sagt, jag missade nog ett par detaljer här.

I vilket fall: familjen Diallo kör till en husvagnspark där de ska bo i väntan på att myndigheterna slänger ut husockupanterna. Det visar sig att killen som sköter stället, Mickey (Paul Hamy), känner Chloé från skoltiden.

Pauls och Chloés förhållande knakar i fogarna. Paul, som är svart, är lärare och en bråkig svart elev kallar Paul för "oreo" - han är mörk på utsidan, men vit på insidan. Den förvirrade Paul börjar motvilligt att umgås och festa med Mickey och dennes märkliga polare, ett högljutt och vilt gäng man nog helst bör hålla sig undan för.
De första två tredjedelarna av I VREDENS GREPP är ett drama - ett mörkt sådant, om bland annat rasism och identitet. Det här var inte alls den thriller jag hade förväntat mig. Välspelat, men bara ännu ett deprimerande relationsdrama.

... Men sedan, i den tredje akten, då vänder det. Då förvandlas plötsligt Abbous film till en riktigt intensiv och direkt omskakande skräckfilm. Jag överraskades rejält. Det här är verkligen stenhårt - med betoningen på både sten och hårt. Jävlar, vad hårt det är! Och det är bra.

Betyget nedan är kanske aningen snällt, men låt oss vara snälla i dessa tider!








(Netflixpremiär 1/5)

fredag 27 mars 2020

Netflix: Djävulsmärket

Foton copyright (c) Netflix

Som vi brukar säga: bara för att en film är på ett annat språk än engelska, betyder det inte att det är en kvalitetsfilm. Bara för att en film inte är gjord i Hollywood behöver den inte vara intressant.

DJÄVULSMÄRKET, som är ett så kallat Netflix-original, är en mexikansk skräckfilm på spanska - men om man inte själv ändrar språk i inställningarna, får man den dubbad till engelska. Filmens engelska titel är MARK OF THE DEVIL, men denna film har inget med den tyska kultklassikern från 1970 med samma titel att göra. Häxjägarrafflet med Udo Kier är bättre - på alla sätt.

Diego Cohen står för regin till denna nya film, vars enda fördel är att den bara varar 82 minuter. Filmen visar sig vara rätt amatörmässig, med valhänt regi och lite vingligt skådespeleri, och med ett manus som lämnar en hel del att önska.

I en prolog ser vi en exorcist försöka driva ut en demon ur en liten pojke. Det går inte så bra, och pojken dör. Exorcisten dumpar kroppen i ett dike. En bok, till förväxling lik Necronomicon ur EVIL DEAD-filmerna, glöms kvar i huset där pojken bodde.
30 år senare dyker boken upp igen, och en kvinnlig forskare (eller vad hon nu är) tar hem den. Det skulle hon inte ha gjort. Kvinnans tonårsdotter Camila (Arantza Ruiz) och hennes kompisar hittar boken och läser högt ur den. Ett fönster öppnas och Camila blir besatt av en demon.

En mystisk man; Karl (Eivaut Rischen), som klär sig som Alejandro Jodorowsky i EL TOPO dyker upp. Han besitter övernaturliga krafter, eftersom det bor en demon i honom. Kan han vara pojken från prologen? Han slår sig ihop med prästen Tomás (Eduardo Noriega), som är narkoman - och som ser ut som Alejandro Jodorowsky klädd som präst. Tillsammans ska de driva ut demonen ur Camila.
Filmen inleds med ett Lovecraft-citat. Lovecraft nämns senare i dialogen. DJÄVULSMÄRKET är en slarvig blandning av EVIL DEAD, EXORCISTEN, Lovecraft och en del annat. I stort sett inga rollfigurer presenteras närmare. Här finns ett par bra idéer och några hyfsade bilder, men som helhet funkar det inte alls. Det är bara dumt, fånigt och tråkigt. Skräckstämning och spänning vägrar infinna sig, det räcker inte med en del splatter och förvridna demonröster.

Slutet hintar om en uppföljare.










(Netflixpremiär 27/3)

lördag 21 mars 2020

Netflix: Hålet

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom biograferna är stängda är det för närvarande lite svårt att recensera biopremiärer - men Netflix har fortfarande öppet, och där hade igår den spanska filmen HÅLET från 2019 premiär.

HÅLET är regissören Galder Gaztelu-Urrutias långfilmsdebut, han har tidigare gjort ett par kortfilmer, samt producerat ett helt gäng filmer av olika slag. HÅLET har fått en del riktigt bra recensioner och den har vunnit några priser på festivaler. Filmen anses vara en bra allegori över klassamhället, och ett intensivt existentiellt drama. Jag hade vissa förhoppningar, men jag var samtidigt lätt misstänksam. Det här skulle mycket väl kunna vara en typ av film jag har svårt för - en typisk filmfestivalfilm med ett pretentiöst anslag.

Nå, vad visade det här sig vara? Jo, en typisk filmfestivalsfilm med ett pretentiöst anslag - och som leder till en lång splatterorgie.
Ivan Massagué spelar Goreng, som vaknar upp i ett futuristisk, vertikalt fängelse. Över två hundra celler staplade på varandra, två personer i varje cell. I golv och tak i varje cell finns ett rektangulärt hål. Här hissas ett svävande bord ner, dukat med mat. Högst upp i byggnaden finns ett kök, där en gigantisk lyxmiddag lagas och dukas fram på bordet. Därefter hissas bordet ner, och på varje våning får man två minuter på sig att äta av maten. De som befinner sig högst upp får alltså nylagad mat, ju längre ner bordet kommer, desto mer rester, skit och äckel finns det på bordet. Ibland hamnar fångar på bordet, de dödas och äts upp på de nedre våningarna. Fångar som inte står ut hoppar ner i hålet mot en säker död.

Goreng läser "Don Quixote". Det pratas mycket om bajs. En fånge försöker klättra upp till nästa våning, men hindras när en annan fånge bajsar honom i ansiktet. Det pratas ännu mer. Det pratas jättemycket. Existentiell dialog. De får tag på samurajsvärd. Jag gissade att allt detta inte skulle leda till något i slutändan, och slutet är mycket riktigt otillfredsställande; filmskaparna hade inte tänkt hela varvet.
Storyn är inte dum, den är rätt intressant. Men - den hade funkat bättre som ett TWILIGHT ZONE-avsnitt på den halvtimme. Jag tappade intresset ganska omgående. Det blir väldigt tjatigt efter ett tag.

Om du väljer att se HÅLET, glöm då inte att ändra språk till spanska! Netflix spelar automatiskt upp filmen med engelsk dialog, och dubbningen är sanslöst usel. Men det går alltså att ändra till originalröster.










(Neflixpremiär 20/3)

onsdag 26 februari 2020

Bio: The Invisible Man

Foton copyright (c) UIP Sweden

James Whales DEN OSYNLIGE MANNEN från 1933, byggd på gamle HG Wells' roman, är en lite underskattad film. Jag tycker att det är en av Universals bästa skräckfilmer från 1930-talet; jag föredrar den framför de mer kända och populära DRACULA och VARULVEN. Jag tror att mysfaktorn spelar in en hel del.

Den kortlivade TV-serien DEN OSYNLIGE MANNEN från 1975 var stor barndomsfavorit. Denna agentserie påstods bygga på Wells' roman, vilket kan kännas långsökt, men tittar man på det utmärkta pilotavsnittet finns det faktiskt en del likheter.

Universal Pictures storsatsning på att väcka nytt liv i sina klassiska skräckfigurer under samlingsnamnet Dark Universe föll ihop som ett korthus när den första filmen, den vansinnigt usla THE MUMMY med Tom Cruise, totalfloppade. Nu gör dock Jason Blum och hans skräckfilmsbolag Blumhouse ett försök att, som det heter, reboota Universals skräckuniversum.

2020 års THE INVISIBLE MAN har bara titeln gemensamt med HG Wells' bok. Ja, och det faktum att det förekommer en tosing som är osynlig. För manus och regi står skådespelaren Leigh Whannell, som skrev manus till SAW och de fyra INSIDIOUS-filmerna. Whannell regidebuterade med INSIDIOUS: CHAPTER 3.
Elisabeth Moss spelar Cecilia Kass (ja, jag fnissade åt att hon heter Kass), som lever med den stenrike, men våldsamme och kontrollerande uppfinnaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). De bor i ett fullkomligt fantastiskt hus på en klippa vid San Franciscos kust. Cecilia vill lämna Adrian, så en natt drogar hon honom och rymmer. Hon gömmer sig hos en polis som heter James (Aldis Hodge), och hon vågar inte lämna hans hus i tron att Adrian är efter henne.

Efter några veckor dyker Cecilias syster Alice (Harriet Dyer) upp och berättar att Cecilia slipper oroa sig mer. Adrian är död - han har begått självmord. Inte nog med det - Cecilia får dessutom ärva en massa pengar som hon tänker använda till att bekosta James' dotters collegeutbildning.

Slut.

... Nej, jag skojar bara. För det är nu handlingen går igång. Adrian må vara död, men det finns någon i huset som vill ställa till det för Cecilia. Någon ... osynlig. Cecilia misstänker att Adrian inte alls är död, hon tror att han uppfunnit ett sätt att bli osynlig och nu vill hämnas för att hon lämnade honom. Cecilia berättar detta för sina vänner, men de tror självklart att hon är vansinnig. Terrorn fortsätter och Cecilia blir alltmer galen, hon bryter ihop totalt.
Leigh Whannells THE INVISIBLE MAN påminner till större delen om de andra spökfilmerna från Blumhouse och liknande bolag. Skillnaden är att det inte är ett spöke eller en poltergeist som slungar runt rollfigurerna, utan en osynlig man. Som ännu en film i denna genre är Whannells film hyfsad, den är okej. Den är bättre än många andra, liknande filmer. Dock har den ett flertal logiska luckor, handlingen är för dum, och när jag på väg hem efter pressvisningen funderade på filmen fick jag inte ihop det.

Vad som lyfter filmen är filmfotot. Det är riktigt, riktigt bra. Överraskande bra. Väl valda miljöer, flott filmade. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så här estetiskt tilltalande. Speciellt spännande och otäck är filmen inte, och jag har ofta svårt för skräckfilmer där huvudpersonen, i det här fallet Cecilia Kass, är psykiskt instabil redan från början. Hon går från halvknäpp till helknäpp. Elisabeth Moss, som visst är fanatisk scientolog, blir alltmer sliten och glåmig, tills hon nästan framstår som ett spöke själv. 

Helt utan anledning varar THE INVISIBLE MAN två timmar och fyra minuter. Den blir aldrig direkt tråkig, men den är ändå drygt tjugo minuter för lång. Det slängs in ett par twister för mycket, och jag antar att det är dessa som sabbar logiken. 








(Biopremiär 28/2)

tisdag 21 januari 2020

Bio: Color out of Space

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag brukade förr hävda att jag gillar HP Lovecraft. Men så tänkte jag efter. Det är egentligen främst Stuart Gordons filmatiseringar jag gillar; i synnerhet RE-ANIMATOR och FROM BEYOND - två filmer som egentligen inte har så mycket med Lovecrafts noveller att göra.

Jag har läst en hel del Lovecraft, och jovisst, en del historier är bra, men ofta tycker jag att de känns rätt otillfredställande och poänglösa - Lovecraft bygger upp en stämning; någonstans i New England finns ett mystiskt ställe, och där, i en avgrund, finns något obeskrivligt väsen, och sedan är det inte så mycket mer. Det är stämningarna och mytologin Lovecraft hyllas för, handling och brist på slut har fansen överseende med. De flesta av Lovecrafts berättelser är ganska omöjliga att göra film av.

Jag kommer ihåg att jag som ung tonåring i början av 1980-talet låg i sängen i mitt pojkrum och läste "Färg bortom tid och rum" (ursprungligen publicerad 1927 i tidskriften Amazing Stories) i en skräckantologi, och jag tyckte den var fantastiskt bra. Det är möjligt att den kan ha varit bearbetad för ungdomar, det minns jag inte. Drygt tio år senare läste jag om novellen i en annan utgåva, och då tyckte jag inte att den var lika bra. Nu, snart trettio år senare, minns jag inte novellen så väl, men jag har för mig att jag retade mig på slutet - jag kan ha fel, men i vanlig ordning saknades nog ett ordentligt slut. Det var bara obeskrivligt och kosmiskt.

Det är många som har sett fram emot den nya filmatiseringen av "Färg bortom tid och rum", filmen är ganska hajpad. Detta beror på att det är sydafrikanen Richard Stanley som gjort den. Trots att han egentligen inte har gjort speciellt mycket, har Stanley lite kultstatus - eller beror det kanske på att han inte gjort så mycket?

Efter att ha gjort några musikvideor långfilmsdebuterade Richard Stanley 1990 med robotrafflet HARDWARE. Jag såg om HARDWARE igår, efter att inte ha sett den på närmare trettio år. Jag kom egentligen inte ihåg så mycket, inte mer än ungefär vad den handlade om, och att Carl McCoy; sångaren i Fields of the Nephilim, är ute och traskar i öknen i början.

1990 skrevs det mycket om HARDWARE i genrepressen. Jag minns att jag på det stora hela gillade filmen, men att jag hade en invändning. Efter att nu sett om filmen förstår jag varför jag gillade den när den kom. Den innehåller allt jag tyckte var coolt på den tiden: cyberpunk, industrirock, robotar, splatter, och gestalter som klär sig som prisjägare i en spaghettiwestern. Jag har även samma invändning nu som jag hade 1990: storyn är för tunn och känns utdragen. Större delen av filmen utspelar sig i hjältinnans lägenhet, och storyn hade nog funkat bättre i kortare format i en TV-serie modell "The Twilight Zone". Storyn knycktes förresten från ett nummer av serietidningen 2000AD, vilket ledde till en del strul.

Men HARDWARE var en snygg film, och det här var på den tiden då det fortfarande var spännande med nya, unga regissörer och nya lågbudgetfilmer. Filmen gjordes förstås på 35mm, och Simon Boswell stod för filmmusiken, vilket innebär att den bitvis låter som en Dario Argento-film.

Redan efter denna debut började Richard Stanleys karriär att svaja. Nästa film, DUST DEVIL från 1992, blev mest omskriven för att producenten Miramax hatade den och klippte bort drygt 35 minuter från Stanleys version. Numera går det dock att se en förlängd version som kallas "Final Cut". Det är många som hyllar DUST DEVIL och kallar den ett mästerverk, men det är en ganska ogenomtänkt åsikt. Ärligt talat är filmen inget vidare, dels är manuset för tunt, men framför allt är dialogen och främst skådespeleriet fruktansvärt. Det är riktigt illa, ibland genant dåligt. Men filmfotot är snyggt.

1996 kom den film Richard Stanley kanske är mest känd för - beroende på att han fick sparken från inspelningen. THE ISLAND OF DR. MOREAU, den där vansinniga versionen med Val Kilmer och Marlon Brando med en hink på huvudet. Problemen under inspelningen var hur många som helst, och Stanley ersattes av John Frankenheimer. 2014 kom en dokumntär om inspelningen - LOST SOUL: THE DOOMED JOURNEY OF RICHARD STANLEY'S ISLAND OF DR. MOREAU.

Därefter ägnade Stanley sig mest åt dokumentärer, och han har visst rest runt en del tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller. Jag träffade Richard Stanley för drygt tjugo år sedan. Han var väl trevlig och sa något om att han var ren, efter att ha tillbringad decennier med att ta droger. Kanske en förklaring till hans svajiga karriär.

Efter denna långa inledning är det kanske dags att komma till saken? COLOR OUT OF SPACE, alltså.
Jag måste säga att COLOR OUT OF SPACE är överraskande bra. Eller åtminstone betydligt bättre än jag trodde att den skulle bara. Jag misstänkte nämligen att den här filmen skulle vara totalt osebar, hundra procent kosmiskt mumbo-jumbo. Kanske kvasi-konstnärligt skit som Nicolas Cage-filmen MANDY (som många till min stora förvåning älskar, och vars producenter även ligger bakom denna film), eller kanske en syratripp som Jan Kounens spektakulära misslyckande BLUEBERRY.

Nicolas Cage håller på att förvandlas till något slags mer begåvad Steven Seagal, han gör alldeles för många filmer (för att kunna betala av alla sina skulder), de flesta släpps direkt på DVD i Sverige, och majoriteten av filmerna är riktigt dåliga. Men han kan ju fortfarande vara bra, Cage, om han får en regissör som håller honom i tyglarna.

I COLOR OUT OF SPACE spelar Nicolas Cage Nathan Gardner, som tillsammans med sin fru Theresa (Joely Richardson) och deras tre barn flyttat till en gård i New Englands obygd (fast filmen är inspelad i Portugal). Nathan och Theresa har haft problem med sitt förhållande, det har förekommit cancer, hon sköter sitt jobb från hemmet och spenderar dagarna bakom sitt skivbord, vad Nathan jobbar med tror jag inte framgår, och de tre barnen vantrivs på landet, i synnerhet den tonåriga Lavinia (Madeleine Arthur), som ägnar sig åt svartkonst och har självskadebeteende. Nathan har även ett gäng alpackor på gården. 

Plötsligt en natt dimper något från skyn ner i familjen Gardners trädgård. En stor, glödande sten från yttre rymden. Ganska omdelbart sker märkligheter och förändringar. Nathan förändras och blir alltmer aggressiv och galen, Theresa blir knäpp hon med, lillpojken Jack (Julian Hilliard) börjar prata med en gubbe som bor i brunnen, medan den övervintrade hippien Ezra (Tommy Chong), som bor i närheten, lyssnar på rymdvarelser som finns under golvet. Färgglada växter börjar gro på tomten, och grönsaker växer sig enorma. En stackars kille (Elliot Knight) som rest dit för att kolla upp om traktens vatten är dåligt vet inte vad han ska tro.

Allt detta leder så småningom fram till mutationer och ond, bråd död. Blodet flyter i strida strömmar.
Jag vill inte påstå att filmen är speciellt spännande eller otäck, och liksom andra Richard Stanley-filmer har den flera sega partier som borde trimmats - och nej, slutet är inget vidare. Men jag tycker ändå att detta är en underhållande och rätt cool skräckfilm. Den är kul, som vi skräckfans säger. Jag gillar att Stanley använder sig av samma godisartade färgskala som Stuart Gordon körde med på 80-talet, och jag gillar att man fläskar på med riktigt geggiga praktiska effekter; mutationer och grejor som för tankarna till både Brian Yuznas SOCIETY och till John Carpenters THE THING. Det är trevligt och gammaldags på ett bra sätt.

Och Nicolas Cage? Tja, han är återhållsam till en början, men halvvägs genom filmen börjar han gå genom taket med ännu en over the top-tolkning.

Nå - oavsett vad jag tycker om filmen, tycker jag att det är fantastiskt kul att den faktiskt går upp på bio i Sverige! Den kommer till exempel inte att biovisas i Danmark.

För övrigt har jag alltid tyckt att Stephen Kings novell "Weeds" från 1976, som som blev kapitlet "The Lonesome Death of Jordy Verrill" i George A Romeros CREEPSHOW, med King själv i titelrollen, är lite väl lik "Färg bortom tid och rum".
    







(Biopremiär 25/1)

söndag 5 januari 2020

Netflix: Dracula

Foton copyright (c) Netflix/BBC

Jag såg om Fracis Ford Coppolas BRAM STOKER'S DRACULA häromåret. Jag var inte så förtjust i den när den kom 1992, men jag tänkte att den kanske legat till sig sedan dess. Det hade den inte. Det är en ganska förskräcklig film - försedd med enastående filmmusik.

Jag är väldigt svag för Dracula-filmer, men jag kan inte påminna mig om att det gjorts någon bra sådan de senaste 40 åren - John Badhams DRACULA från 1979 är nog den senaste som är hyfsat bra. Senast jag skrev om aktuella Dracula-filmer var 2014, då jag recenserade både DRACULA UNTOLD och Dario Argentos osannolikt usla DRACULA. Jag har sett fler Dracula än dessa de senaste decennierna, men de har inte varit något att lägga på minnet, några har varit fruktansvärda.

Under 1950-, 60-, och 70-talen kom det gott om bra Dracula-filmer. Hammer Films klassiska filmer, Paul Morrisseys BLOOD FOR DRACULA, Jess Francos COUNT DRACULA, Werner Herzogs NOSFERATU, för att nämna några stycken. Det har även gjorts en del bra Dracula för TV - till exempel Dan Curtis DRACULA med Jack Palance från 1974, som var den första Dracula-film jag såg. 1977 producerade BBC COUNT DRACULA med Louis Jourdan och Frank Finlay. Den här versionen anses vara väldigt bra, men själv har jag inte sett hela - jag vill minnas att det var fel på det recensionsex jag fick på DVD, jag fick ingen ny skiva, och sedan glömde jag bort det hela.

Det finns en TV-serie i tio avsnitt från 2013 som jag inte har sett. Men - nu har engelska BBC åter producerat en miniserie som är aktuell på Netflix. Tre långfilmslånga delar av folket bakom SHERLOCK.

Jag hade läst att 2020 års DRACULA inte är vad vi väntat oss. Jag såg serien och ... Jösses! Det här var ju verkligen inte vad jag väntat mig!
TV-serien inleds med att en illa tilltygad Jonathan Harker (John Heffernan) sitter i ett nunnekloster och berättar för syster Agatha (Dolly Wells) om sina upplevelser i greve Draculas (Claes Bang) slott i Transsylvanien. Däfrefter får vi i vanlig ordning, precis som i boken och tidigare filmatiseringar, se hur advokaten Harker färdas från London till Draculas slott, för att avsluta grevens köp av Carfax Abbey i England. Det går som det brukar, Harker hålls kvar i slottet, där även Draculas vandöda brudar härjar, och Harker försöker fly.

Efter ett tag slutar dock TV-serien att följa boken, och det blir en rätt frän historia om Draculas kamp mot en massa nunnor - och syster Agatha visar sig vara en Van Helsing. Ja, gamle Abraham Van Helsing är denna gång ersatt med en kvinna.

Det andra avsnittet utspelar sig helt och hållet ombord på fartyget The Demeter, som tar Dracula till England, och det tredje avsnittet ... Ja, jösses jävlar, det fick mig att tappa hakan och göra stora ögon. Serien ändrar inriktning helt och hållet, och blir något slags uppdaterad version av Hammers DRACULA A.D. 1972 och THE SATANIC RITES OF DRACULA, eller Marvels serietidning Tomb of Dracula. Fast inte riktigt.

Till en början tänkte jag att 2020 års Dracula är den bästa Dracula-filmatisering som gjorts på 40 år. Efter ett tag blev jag lite mer tveksam. Den här TV-serien är rätt bra, den är hela tiden underhållande och intressant, men jag personligen hade nog föredragit en lite mer traditionell version. Eller en version som genomgående är som det tredje avsnittet. Bäst vore om de gjort tre fristående långfilmer istället för en miniserie, då hade handlingen dessutom blivit mindre utdragen.
Den danske skådespelaren Claes Bang är en alldeles utmärkt Dracula, han har både det utseende och den pondus som krävs för rollen. Rent allmänt är skådisarna bra. Mark Gatiss är festlig som Reinfeld. Gatiss är även en av seriens upphovsmän. Det märks att det här är en serie gjord av folk som gillar Dracula, här finns gott om citat - både bildcitat och repliker - från tidigare filmer, och minsann om inte Draculas slott är detsamma som användes i NOSFERATU 1922. Vidare är serien överraskande rolig. Ibland blir det mer skräckkomedi än skräck. Fast jag tycker inte att serien är otäck och skrämmande. Hmm - det hade varit intressant att se en Dracula-filmatisering som faktiskt är otäck och skrämmande på riktigt, jag undrar om det är möjligt. Skrämmande för en vuxen publik alltså, Dan Curtis' TV-film skrämde skiten ur mig när jag var i tolvårsåldern.

Jag noterar att en massa konservativa amerikaner har attackerat den här nya miniserien. De tycker att den är alldeles för politiskt korrekt, med en kvinnlig Van Helsing, homosexuella rollfigurer, och en del annat. Folk är inte kloka nuförtiden, konservativa amerikaner är långt mer skrämmande än alla fiktiva vampyrer tillsammans.

För att sammanfatta: jag blev lite ställd när jag såg DRACULA. Men jag tycker nog att den är hyfsat bra. Du kan gott ta dig en titt du med.

torsdag 21 november 2019

Bio: The Lighthouse

Foton copyright (c) UIP Sweden

Visst är det intressant att vissa filmer visar sig vara exakt så som man förväntat sig att de är. Som till exempel Robert Eggers' THE WITCH (eller THE VVITCH, som vissa vill stava titeln) från 2015. Jag såg inte THE WITCH förrän häromdagen; kvällen innan pressvisningen av THE LIGHTHOUSE, Eggers' nya film.

Anledningen till att jag inte sett THE WITCH förrän nu, är helt enkelt att jag inte känt mig lockad. Visst blev den kritikerrosad och många älskar den, men efter att ha sett bilder och klipp, och läst recensioner, kände jag på mig att det här nog är urtypen för en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm.

Så såg jag då THE WITCH, och jodå: den var precis så som jag trodde att den skulle vara! Filmen ser ut som ett bygdespel på Skansen, med en lokal amatörteatergrupp utklädda i 1600-tals-kläder. Alla pratar med konstig dialekt. Färgerna är så urblekta att filmen i det närmaste är i svartvitt. Filmmusiken låter som om någon stämmer sin fiol. Tempot är långsamt, spänningen är obefintlig, men så plötsligt blir den lite intressant - men då är det bara fem minuter kvar. Konstnärligt värre, alltså. Jag älskar gamla brittiska 70-talsfilmer på samma tema, till exempel THE BLOOD ON SATAN'S CLAW från 1971, men de har ett helt annat anslag än THE WITCH.

THE LIGHTHOUSE är bättre. De senaste åren har jag sett en handfull skräckfilmer som utspelar som utspelar i fyrar, ibland till och med på ensliga öar med en fyr på. Här har vi alltså ännu en.

Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrskötare som anländer till en minst sagt ogästvänlig ö i New England, på vilken det bara finns en gammal fyr. Dafoe är Wake, den gamle veteranen som bestämmer, Pattinson är den unge Winslow, som får finna sig i att lyda. De ska rusta upp fyren och efter två veckor kommer en båt och plockar upp dem.
På grund av en storm blir de kvar på ön. Wake super, Winslow plågas, fiskmåsarna går Winslow på nerverna, Wake blir förbannad när Winslow ger sig på fiskmåsarna, eftersom döda sjömän själar lever vidare i dessa fåglar. Winslow hittar mystiska saker på ön, han ser syner i vilka han konfronteras med en sjöjungfru, och både Winslow och Wake blir alltmer vansinniga i en historia som hämtar inspiration bland annart från den grekiska mytologin.

Att THE LIGHTHOUSE är en utstuderat konsnärlig film står klart redan när den rullar igång. Inte nog med att den är svartvit, filmformatet är även beskuret så att bildytan närmast är kvadratisk. Kanske för att göra filmen mer klaustrofobisk, som fallet var med FISH TANK?

Dafoe och Pattinson är båda dugliga skådespelare, men här är de utspökade med mustascher och lösskägg, de pratar med konstig dialekt, och de tar i för kung och fosterland, de fläskar på med hela registret. I synnerhet när de blir galna. Överspel? Jo, jag vill nog påstå det.
Vid flera tillfällen sitter Wake och Winslow mittemot varandra vid ett matbord och blänger. I svartvitt. Och det slog mig: vänta nu här - är detta en amerikansk version av TURINHÄSTEN? Två skådisar, en plats, entonig musik, svartvitt, de sitter och äter. Hästen är utbytt mot måsar. Turinmåsen?

THE LIGHTHOUSE är lite för uppfylld av sig själv, den är utstuderad in i minsta detalj. Men - jag tyckte att den var rätt bra. Tills jag tröttnade. Jag vill nog hävda att THE LIGHTHOUSE är en halvtimme för lång. Det är väldigt utdraget och aldrig riktigt engagerande. Filmfotot är strålande, det är jättesnyggt, och miljöerna är inspirerande, men att sitta och titta på två överspelande ötokar i nästan två timmar är inte min kopp te. Jag sänker mitt betyg ett snäpp.

Vill jag ha långsamt och konstnärligt, väljer jag Jean Rollin.
        

 







(Biopremiär 22/11)

onsdag 13 november 2019

Bio: Countdown

Foton copyright (c) SF Studios

1983 gav Semic ut tolv nummer av tidningen Mysterie-serier, vilken innehöll diverse korta rysare ur DC Comics' olika skräcktidningar från 1970- och 80-talen. En serie i Mysterie-serier måste ha gjort intryck på mig, eftersom jag minns den 36 år senare. Jag kommer inte ihåg vad den hette på svenska, men originaltiteln är "The Death Clock", och den publicerades först i nummer 214 av House of Mystery. Robert Kanigher stod för manus, medan Sonny Trinidad tecknade.

I den här gamla serien får en man tag på en mystisk klocka som visar när man ska dö. Mannen får veta att han kommer att leva i ytterligare 79 år. I ett besynnerligt försök att tjäna mycket pengar, blir han en våghals som utför dödsföraktande stunts. Han kan ju ändå inte dö. Nej, jag vet, logiken haltar betänkligt, karln blir ju inte osårbar. I vilket fall - en kvinna dör under en misslyckad stuntuppvisning, och hennes make hämnas genom att kasta en handgranat på den våghalsige huvudpersonen. Serien slutar med att han är ett vårdpaket utan armar, ben, syn och talförmåga. Han hör läkarna säga att han förväntas dö när som helst - men han vet ju att han kommer att ligga där i ytterligare 79 år.
Jag kom att tänka på den här gamla serien när jag såg långfilmsdebuterande Justin Decs COUNTDOWN, ännu en sådan där snäll PG-13-skräckfilm riktad till tonåringar. I filmen är Countdown är namnet på en mobilapp som talar om när man kommer att dö.

I en berättelse som skamlöst lyckas kopiera- och kombinera FINAL DESTINATION och RINGU/THE RING får vi följa den unga sjuksköterskan Quinn Harris (Elizabeth Lail), som laddat ner appen i tron att den är ett skämt. När folk plötsligt dör på våldsamma sätt inser Quinn att appen inte är fejk - och det blir krisigt värre, eftersom Quinn bara har drygt två dagar kvar att leva.

Quinn råkar på Matt (Jordan Calloway), en kille som har ungefär lika lång tid kvar som Quinn, och tillsammans försöker de komma på olika sätt att stänga av- och avinstallera appen, vilket inte går, eller helt enkelt lura Döden.
För Döden själv dyker upp och köttar folk. Eller en av Dödens demoner. När kort tid återstår börjar nämligen de drabbade att se syner; när och kära som har dött dyker upp som spöken och zombies, och en svart skepnad attackerar.

Jag kan inte påstå att COUNTDOWN är speciellt bra. Det här är inget att skriva hem om. Lånen från andra, bättre filmer gör att det känns som at jag redan sett Justin Decs film. Samtidigt får jag väl ändå säga att filmen gör sitt jobb ganska hyfsat. Manuset är förvisso slappt, men filmen är kompetent gjord, skådisarna är acceptabla, och idén är trots allt lite intressant. I vanlig ordning slängs det in lite för många jump scares.
COUNTDOWN innehåller även en del humorinslag, varav ett par nästan är lite inspirerade. Quinn och Matt tar hjälp av en ung, stirrig katolsk präst som gillar demoner. En dryg kille i en mobilbutik undrar hur länge det kommer att fortsätta göras Marvelfilmer, när han försöker hacka appen och förlänga sin livstid - "Räcker det med 40 år?".

Nu tycker kanske en del att det är konstigt att jag ger högre betyg till den här, än till DOCTOR SLEEP. Men - COUNTDOWN försöker inte vara något annat än vad den är; en enkel popcornfilm för en ung publik, medan DOCTOR SLEEP, som för övrig blivit en stor flopp, vill vara en betydande film; den är pretentiös, högtravande, och ofta löjeväckande. Jag förstår ärligt talat inte de, vissa fall, fantastiska recensioner den filmen fått.

   









(Biopremiär 15/11)

torsdag 31 oktober 2019

Bio: Doctor Sleep

Foton copyright (c) Warner Bros.

En del människor blir fruktansvärt förvånade, ja, en del blir upprörda och nästan arga, när jag säger att jag inte tycker att Stanley Kubricks THE SHINING från 1980 är ett mästerverk, att den inte är den bästa skräckfilm som gjorts. Det måste man ju tycka att den är! Men nej, det gör jag inte. Jag tycker inte att den är dålig - men jag tycker heller inte att den är speciellt bra.

Jag såg förstås inte THE SHINING när den kom, eftersom jag bara var tolv år då. Däremot läste jag boken filmen bygger på i mitten- eller slutet av 80-talet, när jag var 18-20 år, sådär. Det är alltså mer än trettio år sedan, så jag har romanen allt annat än i färskt minne. Jag vågar inte ge mig på att jämföra den med Kubricks film och ta upp alla skillnader vad gäller både handling och tema - men Kubrick ändrade ju på väldigt mycket, och Stephen King blev inte glad.

Filmen såg jag först när den visades på TV i början av 1990-talet. Jag har sett om den ett par gånger sedan dess, senast i vintras såg jag den kortare version som ligger på Netflix. Jag tänkte att jag tycker kanske bättre om den nu.

THE SHINING är självklart väldigt snygg, med fint filmfoto och fantastiska miljöer. Men. Den är inte otäck eller spännande. Tvärtom tycker jag mest att den är ofrivilligt komisk, vilket främst beror på att Jack Nicholson är helt fel i rollen som författaren Jack Torrance. Han ser ju galen ut redan från början, han verkar hata sin familj från första scenen, han förvandlas till en mordisk galning alldeles för fort, och när han väl går igång med yxa och grimaser blir det mest parodiskt - och skojigt. Det slog mig att jag en gång satt i ett TV-program och diskuterade THE SHINING med Jalle Lorensson, som berättade att hans fru inte kan se filmen, eftersom hon tycker att Shelley Duvall springer så löjligt.

THE SHINING har blivit något av en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Den här filmen ska man tycka om, eftersom det är Kubrick och därmed ett viktigt konstverk. Ofta hör man folk spy galla över skräckgenren; allt är skit - förutom THE SHINING, som lyfts fram. Exakt varför THE SHINING lyfts fram kan de inte riktigt förklara. Det bara är så. Man ska tycka att den är bäst. Att filmen sågades av kritikerna efter premiären 1980 har man glömt bort.

Sedan har vi förstås Mick Garris' miniserie STEPHEN KING'S THE SHINING, gjord för TV 1997. Eftersom ju Stephen King inte var nöjd med Kubricks version, skrev King ett manus som låg så nära romanen som möjligt. Om det blev bättre? Nej. TV-serien är inte helt hopplös, men den funkar inte. Dock gillar jag att Jack Torrance spelas av Steven Weber, som ser ut som en vanlig, schysst snubbe, vilket förstås innebär att hans förvandling till galning blir mer effektiv. Men mycket av det som funkade i boken funkar inte alls gestaltat med specialeffekter.

År 2014 kom Stephen Kings roman "Doktor Sömn" - en osedvanligt försenad uppföljare till "Varsel", vilket "The Shining" heter i Sverige, som kom 1977. Jag har inte läst den - eftersom jag blev så besviken på "Stark", som jag tyckte var kass, att jag beslutade mig för att göra ett uppehåll med Kings tegelstensromaner. Sedan "Stark" har jag bara läst novellsamlingar av King.
Men - jag har nu sett filmatiseringen, som förstås inte kunde heta DOKTOR SÖMN här i Sverige, nej, självklart heter den DOCTOR SLEEP - man kan väl inte ha svenska titlar på biofilmer i Sverige, eller hur? Hur skulle det se ut?

För regin står Mike Flanagan. Jag var en av de tydligen ytterst få som tyckte att hans OCULUS var riktigt kass. Jag tyckte bättre om hans OUIJA: ORIGIN OF EVIL, även om den inte är något att skriva hem om. Senast gjorde av TV-serien THE HAUNTING OF HILL HOUSE, vilken inleddes lovande, men som snart urartade i riktigt rutten, närmast osebar pretentiös, pratig och mördande tråkig smörja.

Och DOCTOR SLEEP, då? Jo, förstår ni! Här har Mike Flanagan lyckats skapa något unikt.

DOCTOR SLEEP är nämligen en två och en halv timme lång kalkonfilm. Och sällan har en filmtitel varit mer passande.

Detta är en film som besvarar frågor vi aldrig ställde. Vad hände till exempel med den lille gossen Danny Torrance från första filmen? Han som besatte den övernaturliga kraften han kallade "shining".

Jo, han har blivit medelålders och spelas nu av Ewan McGregor. Och han har gått ner sig totalt. Han knarkar, super och slåss - för så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss, man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nåt. Nu gled jag iväg där, det är lätt hänt. Men, efter att Danny supit till, åkt på stryk på krogen, och legat med en nerknarkad brud, får han nog och sätter sig på en buss.

Danny hamnar i en trevlig liten stad, där han genast träffar en rejäl karl, Billy (Cliff Curtis), som ser till att Danny omedelbart får bostad och jobb, och han börjar gå på möten med Anonyma Alkoholister. Danny jobbar på en sjukhus, där han utmärker sig genom att lugna de åldriga patienterna som ligger för döden - han får dem att tryggt somna in. Doktor Sömn.

Åtta år går, och Danny får på mental väg kontakt med den unga flickan Abra Stone (Kyliegh Curran), som besitter samma övernaturliga krafter som Danny. En ond kult är på jakt efter Abra - och senare även Danny. Rebecca Ferguson spelar Rose the Hat, ledaren för dessa scanners - förlåt, för denna kult, som består av människor som är flera hundra, i vissa fall tusen, år gamla, och som åldras långsamt - och som har shining-kraften. De jagar folk som de dödar, och suger i sig deras själar, eller krafter, heller vad det är som kommer ut som rökmoln ur munnen när de dör. Vissa scanners, öh, människor med shining-kraften, tillåts gå med i kulten. När man dödar en kultmedlem löses de upp och blir först ett skelett, vilket sedan vittrar bort. There can be only one.

Folk dör och Danny och Abra flyr med Rose och hennes scanners efter sig. Kommer detta att leda till en rejäl scanner-uppgörelse, scanner mot scanner? Eller shining mot shining?
DOCTOR SLEEP är en fruktansvärd film. Den är sanslöst fånig och jag köper ingenting av det som händer. Tonen är radikalt annorlunda än i Kubricks film. Anslaget är allvarligt och ganska pretentiöst, men handlingen är så hysteriskt fånig att effekten blir direkt löjeväckande. Här finns inte en tillstymmelse till spänning, inga som helst otäcka scener. Det fläskas på med en del datoranimerade effekter, vilka inte imponerar, här finns några actionscener med skottlossning, vilket känns helt fel, och i de scener som utspelar sig på den första filmens Overlook Hotel har man återskapat scener från Kubricks film, med andra skådisar, förstås. Plötsligt blir det alltså maskerad! En kille leker Jack Nicholson! Tjoflöjt, vad jönsigt det blir. Men dummast är nog Rose the Hats kult. De ser ut att komma från en helt annan film, kanske från en sådan där young adult-bokserie för tonårstjejer. Och likheterna med David Cronenbergs SCANNERS är för stora.

Till detta kommer att DOCTOR SLEEP är fruktansvärt tråkig. Den tar aldrig slut. Den är sömnig.

Stackars Ewan McGregor ser lika förvirrad och oförstående ut genom hela filmen. Behållningen är Rebecca Ferguson. Hon är en bra skådis som här kämpar med hopplösa repliker i en hopplös roll - men jävlar, vad vacker hon är! Kameran verkar älska henne och dröjer sig kvar i långa närbilder av hennes anletsdrag. Jag gillar även att hon klär sig som om hon tillhör ett gothband från 80-talet.

Jag hoppades faktiskt att DOCTOR SLEEP skulle vara bra. Jag ville att den skulle vara bra. Men tyvärr. Det här är under all kritik. Filmen känns verkligen misguided, som det heter på engelska. Eller som jag skulle säga på ren och skär skånska: den är fel på det!










(Biopremiär 1/10)

torsdag 17 oktober 2019

Bio: Zombieland: Double Tap

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers ZOMBIELAND: DOUBLE TAP, passade jag på att se om den första ZOMBIELAND från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att ZOMBIELAND var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om SHAUN OF THE DEAD. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och - jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista THE DEAD DON'T DIE; årets andra zombiekomedi - vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) - den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.
Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul - och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff - och det är dessa två som får min att tänka på SHAUN OF THE DEAD. När huvudpersonerna i SHAUN OF THE DEAD är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning - och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i SHAUN varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant - och det är väldigt roligt.
Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och ZOMBIELAND: DOUBLE TAP är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen - han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray - för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.







(Biopremiär 18/10)

onsdag 4 september 2019

Bio: Det: Kapitel 2

Foton copyright (c) SF Studios
Hur många romaner som bara har två kapitel har du läst? Om en bok är väldigt tjock, kan författaren välja att dela in den i två eller fler delar, och därefter dela in varje del i ett flertal kortare kapitel.
Om en bok är väldigt tunn, kan författaren dela in den i två delar, och strunta i kapitel. Del ett och del två ser bättre ut än kapitel ett, kapitel två, och sedan slut.
Del två av filmatiseringen av Stephen Kings "Det" har fått underrubriken "Kapitel 2". Den första delen hade ingen underrubrik alls. Vad var det för fel på att kalla filmen "Del två"? Boken består inte av två kapitel på 500 sidor vardera. Och historien slutar här, det blir inte fler kapitel - till skillnad från John Wick-serien, där uppföljarna också kallas kapitel, men som hittills är tre, och fler filmer lär komma.
Det här är sådant jag sitter och funderar på en regnig onsdagseftermiddag.
Okej, DET: KAPITEL 2, i regi av Andy Muschietti, som även stod för den första filmen. Jag tyckte att 2017 års DET var rätt bra. Filmen var inte speciellt otäck, men den var en trevlig och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. Filmen var även lite intressant, eftersom de vuxna, och vuxenvärlden, var betydligt mer skrämmande än filmens monster; den barnätande demonen Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård).
Pennywise dyker upp i den lilla staden Derry i Maine vart 27 år för att leva jävel, och nu har det gått 27 år sedan den förra filmen. Det är 2016 och barnen från den första filmen är vuxna. Mike Hanlon (Isaiah Mustafa) är den ende som bor kvar i Derry, och när barn börjar försvinna förstår han att Pennywise är tillbaka - så det är dags att sammankalla gänget The Losers, som på 80-talet svor att bekämpa den illasinnade clownen.
Skottlands svar på Björn Kjellman, det vill säga James McAvoy, spelar Bill Denbrough som vuxen. Han är numera en författare som är ökänd för sina dåliga slut. Jessica Chastain spelar Beverly som vuxen, hon är gift med en rik skitstövel som misshandlar henne. Richie (Bill Hader) har vuxit upp till en högljudd, vulgär ståupp-komiker. Den mobbade tjockisen Ben är numera en smal hunk och görs av Jay Ryan. Hypokondrikern Eddie spelas av James Ransone. Stan Uris (Andy Bean) medverkar knappt alls.
Det mest förvånande med DET: KAPITEL 2 är att den är oerhört mycket sämre än den första filmen. Filmen håller på i två timmar och 49 minuter - nej, jag skojar inte. Och det händer inte speciellt mycket. Jag gissar att den vansinnigt trista slutuppgörelsen med Pennywise pågår i minst 45 minuter, den slutar aldrig.
Filmen börjar dock bra. Ett homosexuellt par råkar ut för ett brutalt gäng på ett nöjesfält i Derry. Paret misshandlas, en av dem kastas i floden, och då dyker oväntat Pennywise upp och sätter tänderna i killen. Detta är en mycket stark och våldsam inledning. Men! Inga av de inblandade i denna prolog återkommer senare i filmen! Vilka var gänget? Hur gick det för killen som överlevde?
Ofta är det svårt att köpa att de vuxna skådespelarna ska gestalta samma rollfigurer som de i del ett. Barnen i den första filmen var charmiga och sympatiska - men som vuxna är de flesta av dem direkt osympatiska. Flera av dem är rejält störiga. I synnerhet Bill Hader och James Ransone, som skriker mest hela tiden, och som har svårt att säga en mening utan att stoppa in ett "fuck".
Handlingen är ologisk och egentligen mest konstig, storyn haltar, och en scen på en kinakrog är väldigt märklig. Spännande och otäck är filmen inte det minsta. Bill Skarsgård som Pennywise är knappt med alls. Det förekommer den del monstrum och blod, men det är lite för överlastat från att bli effektivt - det som fungerar bäst i skräckväg är en stillsam scen med en gammal tant.
Apropå monstrum och specialeffekter finns här även ett direkt citat från John Carpenters THE THING: det växer ut spindelben från ett avslitet huvud, varpå en av rollfigurerna utbrister "You've got to be fucking kidding".
Betyget här under är svagt. Faktum är att DET: KAPITEL 2 räddas av den första filmens barnskådespelare, vilka återkommer i en rad flashbackscener. Utan dem hade jag satt en etta i betyg på denna sega, tråkiga film.
Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket var lite roande, och Stephen King själv är riktigt kul i en roll som antikhandlare, han är med flera minuter.
DET från 2017 blev en stor succé på bio. Även om KAPITEL 2 är betydligt sämre lär väl även den bli en framgång, eftersom alla som såg den första filmen kommer att se den för att få veta hur det går. 
Jag vill nog hävda att den första filmen står stadigt på egna ben, uppföljaren känns onödig - trots att den bygger på en bok.
För övrigt led TV-versionen från 1990 av samma problem. Huvudpersonerna som vuxna är ointressanta, trista, och lättglömda.










(Biopremiär 6/9)

tisdag 27 augusti 2019

Bio: The Dead Don't Die

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för filmer jag kanske tilldelar ett för högt betyg:
De senaste åren har det på YouTube ploppat upp en hel del parodier på amerikanska independentregissörer - hur skulle det se ut om den-eller-den regissören regisserat den-eller-den blockbustern? Många av de här parodierna är rätt dåliga, men en del är begåvade. Spindelmannen regisserad av Wes Anderson är nog den bästa.
Fast ofta får jag nog säga att det inte är parodier - eftersom dessa regissörer faktiskt gör filmer som är precis så som i YouTube-klippen. Jag har väldigt svårt för de flesta av de här uppburna regissörerna, jag tycker att de är rövtrista, pretentiösa, och påfallande ofta helt livlösa, kanske även själlösa. De är så uppfyllda av sin egen smarthet att glädjen försvinner ur deras verk.
Jag har tidigare bara sett en film av Jim Jarmusch; ONLY LOVERS LEFT ALIVE, som jag tyckte var rätt okej. Som jag skrev i min recension av den filmen, har jag aldrig lockats att se Jarmuschs filmer. Jag har medvetet låtit bli att se dem.
Men nu har jag sett hans zombiekomedi THE DEAD DON'T DIE. Den är faktiskt precis som de där YouTube-parodierna på independentfilm. Och att kalla filmen komedi är att ta i, eftersom den inte är rolig. Den är inte spännande eller otäck heller. Den är ingenting - den börjar och slutar, och sedan är det inte mer med det.
Bill Murray, Adam Driver och Chloë Sevigny spelar tre poliser som får fullt upp när levande döda plötsligt kliver ur sina gravar i den lilla hålan Centerville. Eller fullt upp är kanske att ta i. De ägnar sig åt så kallad deadpan comedy, vilket innebär att alla ser ointresserade och uttåkade ut. De pratar med konstpauser. Den ende som inte ser ointresserad ut, är Iggy Pop, som spelar zombie.
Tilda Swinton gestaltar en märklig skotsk begravningsentreprenör, som svingar samurajsvärd. Danny Glover, Steve Buscemi, Larry Fessenden och Selena Gomez med flera spelar några av stadens invånare. Tom Waits springer omkring i skogen.
Nu hör det till saken att jag är fruktansvärt trött på zombiegenren. Jag ser fortfarande, med glädje, om det tidiga 80-talets italienska zombiefilmer, samt ytterligare några 70- och 80-talsfilmer i genren, men i övrigt är jag allt annat än entusiastisk, bland annat beroende på de senaste årens enorma produktion av riktigt billiga, usla och likartade zombiefilmer. 
Jag gissar att många kommer att känna sig lurade av filmens trailer. Trailern får nämligen filmen att framstå om en festlig film i samma anda som SHAUN OF THE DEAD eller RETURN OF THE LIVING DEAD. Vad man får är en rätt långsam film, vars soundtrack understryker dess konstnärliga ambitioner (det vill säga, dess tråkighet). THE DEAD DON'T DIE innehåller en del splatterinslag, men inramningen förtar effekten.
... Samtidigt kan jag inte såga det här helt och hållet. Filmen är inte tillräckligt dålig för att jag ska sätta en etta, ett par scener med Swinton är lite lustiga, och visst är det kul att se Iggy Pop som zombie.
 









(Biopremiär 30/8)
-->

torsdag 8 augusti 2019

Bio: Scary Stories to Tell in the Dark

Foton copyright (c) Scanbox
Den amerikanska bokserien "Scary Stories to Tell in the Dark" samlar vandringssägner, spökhistorier, folksagor, och annat som berättas kring lägereldar och på skolgårdar. En handfull av dessa berättelser har nu bakats in som ingredienser i en snäll och trevlig skräckfilm, vilken närmast kan beskrivas som "Enid Blyton i Stephen King-form", eller "Stephen Kings Fem på spökjakt" (fast de är bara fyra i filmen). I Sverige är filmen barnförbjuden, men i USA, där åldersgränsen är satt till PG-13, är den nog närmast att betrakta som familjeunderhållning.
Guillermo Del Toro har producerat och var med och skrev storyn som filmmanuset bygger på, för regin står norrmannen André Øvredal, som tidigare gjort TROLLJÄGAREN och THE AUTOPSY OF JANE DOE.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK utspelar sig 1968. Det är halloween, och några vänner i tonåren beger sig ut för att hämnas på skolans stentuffa och vansinnigt elaka mobbarkillar. Vännerna känns som plockade ur valfri Stephen King-roman, och eftersom de är barn, känns det lite grann som första delen av "Det". De är Stella (Zoe Margaret Colletti), som gillar skräckfilm, den lite hunsade Auggie (Gabriel Rush), och den lite töntige Chuck (Austin Zajur). Efter utförd hämndaktion jagas de av de tuffa killarna, de träffar på Ramón (Michael Garza), som är på rymmen för att slippa skickas till Vietnam, och de gömmer sig i ett gammalt spökhus, där det för länge sedan skett otäcka saker.
I detta hus hittar de en bok med spökhistorier, handskriven i blod av Sarah Bellows, kvinnan som sägs hemsöka huset. Det här är inte vilken bok som helst - den skrivs nämligen medan man läser den ... och det som står i boken sker i verkligheten. Det är här vandringssägnerna kommer in i bilden.
Först vaknar en fågeskrämma till liv och ger sig på den värste av mobbarna. Därefter gör andra monster entré och de är ute efter Stella och hennes vänner. Kompisarna försvinner en efter en, och Stella och Ramón försöker komma på ett sätt att stoppa Sarah Belows vandöda författarskap.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK är en riktigt tjusig film. 60-talet är fint återgivet, filmfotot är mer än utmärkt - både estetik och innehåll för tankarna till gamla, fina EC Comics, och därmed även till Stephen Kings CREEPSHOW. Ett par varelser ser ut att vara tecknade av EC-legendaren Graham Ingels, men jag ser på internet att de är hämtade från bokseriens illustrationer.
Filmen är bitvis lite småspännande och kuslig, till större delen är det mysigt, det är oblodigt och inte alltför otäckt, ibland  är det roligt, och rollfigurerna är inte irriterande och jobbiga, som i många andra, liknande filmer.
Vore jag yngre skulle jag nog sätta ett högre betyg, men det här är en sympatisk och tillfredställande skräckfilm. Jag ser gärna en uppföljare till den här filmen, det finns ju gott om material att ta av.








(Biopremiär 9/8)
-->