Foto copyright (c) Anagram
Det har nu hunnit gå mer än tio år sedan jag blev kontaktad av en känd svensk komiker och TV-personlighet som ville veta mer om den amerikanske regissören Joseph W Sarno. Komikern och hans gäng höll på att spåna idéer till sin första långfilm och en av dessa idéer handlade om inspelningen av FÄBODJÄNTAN. Någon hade hävdat att jag är expert på Joe Sarno. Det är jag inte. Fast av en tillfällighet hade jag originalmanuset - the shooting script! - till FÄBODJÄNTAN hemma när komikern ringde. Det var meningen att vi skulle publicera det som bilaga till ett nummer av Magasin Defekt, men tidningen hann tyvärr läggas ner. Komikern fick låna manuset (han har det visst fortfarande), men de gjorde i slutändan en helt annan film.
En annan kille som ungefär samtidigt filade på ett helt annat manus om inspelningen av FÄBODJÄNTAN är Malmöfilmaren Wiktor Ericsson, som nu regidebuterar efter att ha skrivit manus till MORGAN PÅLSSON - VÄRLDSREPORTER och STARKE MAN. Dock inte med en film om FÄBODJÄNTAN, utan med en dokumentär om Joe Sarno och dennes hustru Peggy. Filmen premiärvisades på Göteborg Filmfestival och förra veckan visades den i Malmö. I slutet av mars eller i början av april kommer THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES att gå upp på bio, men jag passar på att recensera den redan nu - jag vill gärna pusha för den här filmen, eftersom det är den mest intressanta, fascinerande och underhållande dokumentärfilm jag sett på bra länge. SEARCHING FOR SUGAR MAN? Äh. Nej, det här är mycket roligare - och Wiktor Ericsson har inte skippat fakta och manipulerat med sanningen för att inte sabba en bra story. Och till skillnad från Stefan Jarls filmer, består inte den här filmen av folk som sitter rätt upp och ner och pratar. Menså är också Sarnos - och i synnerhet den vitala Peggy Sarno - och deras livsverk ett tacksamt ämne.
Att filmen kommer att gå upp på bio är fantastiskt kul, men frågan är förstås vilka som kommer att kuta iväg och se det här - mer än mina likasinnade polare. Här i Sverige är Joe Sarno mest känd för KÄRLEKSÖN och främst FÄBODJÄNTAN, två kultförklarade hårdporrfilmer, helt okända i utlandet, som Sarno kände sig tvingad att göra, och som han gjorde under pseudonym. Inga av dessa två filmer förekommer eller ens nämns i Ericssons film.
Joe Sarno gjorde 120 filmer mellan 1961 och 2004. När han dog 2010 (min dödsruna finns HÄR) försökte han göra en sista filmen, och skapandet av denna går som en röd tråd genom THE SARNOS. Joe skriver manus, diskuterar detta med Peggy, och han har möten med Mike Raso på Seduction Cinema. Dock blev det aldrig någon film. Raso lyckades inte finansiera projektet, nerladdning från Internet har dödat DVD-försäljningen av sexfilm, och som sagt - Joe Sarno blev sjuk och dog.
New York-paret Sarno delade sin tid mellan New York och Stockholm. De producerade mängder av sexploitationfilmer; mjukporrfilmer, hemma i USA, men när Den Svenska Synden blev stort under 60-talet började de att åka över hit för att spela in svenska filmer; ibland svensk-tyska samproduktioner. De skaffade sig en lägenhet - och denna behöll de. Jag har vänner som hälsat på och intervjuat Sarno.
Enligt en kollega till mig är Joe Sarnos filmer lite ledsna. Och i många fall stämmer detta. De är i många fall rätt arty, men till skillnad från till exempel, tja, Mac Ahlbergs flotta filmer, var Sarnos ofta lite grå, jordnära. Han hade också en tendens att försöka intellektualisera, slänga in referenser till litteratur, låta rollfigurerna prata om böcker - och till och med i FÄBODJÄNTAN pratas det om en bok.
I USA snidade Sarno, ofta i tandem med sin fru, till genreklassiker som SIN IN THE SUBURBS och THE SWAP, och han gjorde till och med en uppföljare till LÅNGT NER I HALSEN - en porrlös komedi som floppade och blev så pass bortglömt att det långt senare kom en annan LÅNGT NER I HALSEN 2 ... Men för min del är det förstås de svenska filmerna som är de intressanta och de som fick mig att få upp ögonen för Sarno. Det var i princip han som lanserade och gjorde stjärnor av Marie Liljedahl och Marie Forså. Den sistnämnda gjorde sin första större roll i Sarnos konstiga och bisarra sexskräckfilm VEIL OF BLOOD/MÖTE MED DJÄVULEN/DEN PORNOGRAFISKA JUNGFRUN/VAMPIRE ECSTASY, som jag recenserar HÄR. "Det är bara du som gillar den jävla filmen!" sa dess svenska DVD-distributör (men varför släppte han den då?).
THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES fokuserar på 89-årige Joe och den tjugo år yngre Peggy och deras relation. De var verkligen ett äldre par som var djupt förälskat i varandra och bästa vänner i vått och torrt - åtminstone är det intrycket jag får av Ericssons film. Och de fick kämpa för sin kärlek. Peggys föräldrar och släktingar motsatte sig att hon var tillsammans med en tjugo år äldre sexfilmsregissör - och senare gifte hon sig också med gubben. Och de två ägnade sina liv helt och hållet åt sex, film och sexfilm. Peggy Sarno avslöjar även att det faktiskt var hennes svinrika morsa som såg till att paret överlevde. Joe Sarno gjorde nämligen knappt några pengar alls på filmerna, i synnerhet inte de sista 20-30 åren, så svärmor fick skjuta till. Och hon är medi filmen, gammeltanten! Nästan hundra år gammal!
De sympatiska och vältaliga Sarnos pratar om sig själva och sina liv, och emellanåt dyker det upp andra mer eller mindre kända människor som uttalar sig om den legendariske filmaren, bland dessa syns John Waters, Annie Sprinkle och lite överraskande Jamie Gillis, som även han dog 2010 - min dödsruna finns HÄR.
Ska jag invända mot något i Wiktor Ericssons film, är det väl att den inte handlar tillräckligt mycket om de filmer Joe Sarno gjorde. Det fokuseras på herr och fru Sarno, människorna, vilka vi får hälsa på både i New York och i Stockholm, samt följa med på festival i London. Eftersom jag förstås är väldigt intresserad av film, B-film och sexploitation, hade jag gärna sett och hört mer om filmskapandet - men jag är mer än nöjd med filmen som den är.
Ge THE SARNOS - A LIFE IN DIRTY MOVIES en Guldbagge redan nu!
Eller åtminstone TOPPRAFFEL!s Stora Pris för Bästa Svenska Dokumentär.
Den här ska du förstås se när den väl går upp på bio.
Och därefter intar du en rejäl falukorvsmiddag (Joe Sarno hade visst ett specialrecept på en falukorvsrätt).
Mitt betyg på filmen blir tveklöst detta:
(Jag återkommer med exakt premiärdatum)
Inlägg
