Visar inlägg med etikett serier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett serier. Visa alla inlägg

onsdag 9 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 9

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


tisdag 8 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 8

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


måndag 7 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 7

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


söndag 6 december 2020

Serier: Ugly 2: Pungdjävlar

UGLY 2
"PUNGDJÄVLAR"
av Joakim Lindengren
Kartago

Jag har inte läst det första albumet om privatdeckaren Ugly, vilket kom förra året, men på baksidan till detta andra album citeras den gode Sture Hegerfors, som hävdar att konstnärligt har Joakim Lindengren aldrig varit bättre än här. Efter att ha läst "Pungdjävlar" håller jag med Sture. 

Konstnärligt sett är detta något av det bästa i serieväg som någonsin kommit ut i Sverige. Verkligen! "Pungdjävlar" är ett enastående vackert och fascinerande seriealbum. Jag har följt Lindengren sedan hans debut 1982 i det sista numret av den första omgången av serietidningen Svenska Serier; en serie jag kommer ihåg eftersom jag tyckte den var konstig. Jag följde Lindengren under 80- och 90-talen, då han gjorde sjövilda, spretiga serier i Horts Schröders tidningar, jag läste Kapten Stofil från starten, och jag noterade en ständig utveckling på flera plan; estetiskt och innehållsmässigt. Med Ugly har han nått en ny topp. (Jo, Joakim Lindengren är en vän till mig, men jag är inte mutad för att skriva det här. Den enda gång jag jobbat åt honom fick jag betalt i môskaser.)

Jag vet inte riktigt i vilket fack jag ska placera "Pungdjävlar". Detta är något slags kombination av hårdkokt deckare för vuxna - och barnbok. En barnbok kryddad med parodiska- och satiriska inslag, och med referenser och ordvitsar som går barn över huvudet.

Punkbandet The Bollocks har blivit av med sin replokal. Ja, inte bara replokalen. Hela kvarteret - kvarteret Karpen - har försvunnit! Privatdeckaren Ugly Mareowls beger sig ut för att lösa mysteriet. Han vandrar runt i den neonblänkande storstadsnatten och letar upp diverse misstänkta figurer han förhör.

"Pungdjävlar" är en blandning av Raymond Chandler, Edward Hopper, Jan Lööf och Sven Nordqvist. De målade serierutorna är stora, Lindengren använder sig ofta av helsidor, och detaljerna är många - jag upptäckte ofta att jag fastnat på en sida och satt och beundrade den och letade detaljer en lång stund, innan jag gick vidare. Något som gör det här till en lättläst bok det tar tid att läsa. Färgerna är mörka och varma, miljöerna är stämningsfulla och fantasieggande. Dialogen är klurig och rolig. Ugly berättar äventyret i Jag-form, som i en gulnad deckare av Mickey Spillane.

När jag var en liten glytt älskade jag bilderböcker med massor med detaljer på sidorna; böcker jag hela tiden hittade nya saker i. Nu är jag en medelålders man - men jag gillar fortfarande sådana böcker!

"Pungdjävlar" är en fantastisk bok som bör finnas under varje gran i varje hem i jul. Firar man inte jul, kan man säkert lägga den någon annanstans. Efter att man själv läst boken, förstås.

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 6

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


lördag 5 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 5

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


fredag 4 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 4

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


torsdag 3 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 3

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


onsdag 2 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 2

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


tisdag 1 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 1

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

 Fortsättning i morgon!



torsdag 27 augusti 2020

Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.
För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.
Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.
Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.
Omslag av Bob Heinz.
På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.
En av Bob Heinz många serier.
Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.
I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.


tisdag 25 augusti 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Rolf Gohs

Seriealbumen från Coeckelberghs luktade lite märkligt. De luktade inte som andra seriealbum eller serietidningar - eller böcker utan serier, för den delen. Coeckelberghs album hade en kraftig, kemisk doft jag associerar med ett av min barndoms favoritalbum: "De röda taxibilarna", det första äventyret med Starke Staffan av Peyo. Doften satt i under flera decennier och jag kan fortfarande känna den när jag ser "De röda taxibilarna".

... Eller "Dockan som inte kunde sova". Ett Mystiska 2:an-album av Rolf Gohs utgivet av Coeckelberghs 1974. Jag fick det någon gång i mitten av 1970-talet när det reades ut på bokrean, jag minns hur det låg på ett bord på andra våningen på Törqvists bokhandel i Landskrona. Jag retar mig än på att jag av någon anledning inte fick "Ur Hergés arkiv", som låg intill.
Antagligen hade jag redan läst "Dockan som inte kunde sova" när jag fick det, jag hade högst troligt lånat det på biblioteket. Inte nog med att albumet luktade konstigt - jag tyckte även att det var lite otäckt. Jag tycker fortfarande att omslaget är rätt obehagligt, med ett svartvitt foto på en docka med stirrande, döda ögon. Men jag tyckte det var spännande. Två pojkar, inte mycket äldre än vad jag var, som var ute på äventyr. Albumet var konstigt färglagt, men teckningarna fascinerade mig. Jag har inte läst serien på drygt 40 år, så jag minns inte riktigt vad det handlade om. Mikrofilm gömd i en docka?

Att killen som ritade Mystiska 2:an även gjorde omslagen till Fantomen skulle det dröja innan jag upptäckte. Den första Fantomenpublikation jag fick, var Fantomens julalbum 1972 (daterat 1973 på omslaget). Jag fick det ett par år efter att det gavs ut. Även detta omslag upplevde jag som lite otäckt när jag var barn. Det utlovade skräck och mystik. Serierna inuti albumet, gamla äventyr av Lee Falk och Sy Barry, var dock inte det minsta otäcka. Häxan var betydligt mer skrämmande på omslaget.
Rolf Gohs, som föddes i Estland och som kom till Sverige 1946, målade sitt första Fantomenomslag redan 1957. När han lade av 2012 hade det blivit 911 stycken. Långt ifrån alla omslag var förstås bra. En del är riktigt, riktigt bra. Några är inget vidare. Många är rätt generiska. Jag tänkte på det häromåret när jag sorterade mina Fantomentidningar; jag har flera hundra. Jag mindes omslagen - och serierna - från min mest intensiva Fantomenläsarperiod på 70-talet. Men från och med 80-talet har jag svårt att hålla isär tidningarna - jag minns inte om jag läst dem eller ej när jag bara tittar på omslagen.

Mitt favoritomslag av Gohs är det till Fantomen nummer 5/1978. Det röstades även fram som årets bästa omslag och trycktes som en affisch, vilken jag hade på väggen på mitt pojkrum. På affischen står det dock att det är bästa omslag 1977. Detta stämningsfulla, estetiskt tilltalande omslag utlovar spänning och mystik. Det är lite film noir över det. Som jag minns det har omslaget inte så mycket med innehållet att göra.
Gohs tecknade ett par av de första licenstecknade Fantomenäventyren. Dessa har jag aldrig läst och jag hoppas att de repriseras någon gång. När jag tänker efter har jag läst väldigt få serier av Rolf Gohs, förutom Mystiska 2:an. Jag har inte läst hans version av Kilroy, jag har inte läst Mannen från Claa.

För ett par år sedan köpte jag ett gammalt nummer av Mystiska 2:ans egen, kortlivade tidning, vars tre första nummer kom ut på tre olika förlag. Äventyret i numret jag köpte var rätt märkligt, men teckningarna är stämningsfulla. Stämningen är mörk och mystisk, med tunga skuggor. Miljöerna är ganska uppenbart tecknade efter fotografier. Fast det är inte utan att jag undrar om Gohs inte fuskade lite väl mycket emellanåt för att jobba snabbare. I serien har han en tendens att zooma in på detaljer som går fort att rita. Pratar någon i telefon, får vi en närbild på luren.
1985 gav förlaget Semic sig in i vuxenseriebranschen för att konkurrera med Epix och Pox. Deras tidning hette Comet. Comet var ett alldeles utmärkt magsin - som lades ner efter bara tre nummer. Till stor del beroende på Rolf Gohs.

I det första numret av Comet publicerades en helt ny vampyrserie, "Blodsmak", tecknad av Gohs efter manus av Peter Sparring. I det tredje numret fick vi det rejält omskrivna, albumlånga Mystiska 2:an-äventyret "Fågelön". Nu är "Fågelön" en dålig och besynnerlig serie rent allmänt, men det som fick cheferna på Semic att sätta kaffet i vrångstrupen var det faktum att en av de unga pojkarna i Mystiska 2:an inleder en kärleksrelation med en vuxen man. Comet lades omedelbart ner. Om detta är hela sanningen; att det var "Fågelön" som fick Semic att döda tidningen, vet jag inte - jag gissar att även försäljningssiffror spelade in.
Detta rabalder ledde till att Gohs funderade på att lägga av helt. Men det gjorde han inte. Han fortsatte att måla omslag till Fantomen och andra serietidningar, och 2002 gick hans sista serie, "Dom oskyldiga", som följetong i Fantomen.

Igår kom beskedet att Rolf Gohs gått bort, 86 år gammal.

ROLF GOHS
1933-2020
R.I.P.

måndag 3 augusti 2020

Serier: MAD - De största tecknarna 4: Mort Drucker

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 4: MORT DRUCKER
av Mort Drucker m fl
Cobolt Förlag

I april i år gick den legendariske MAD-tecknaren Mort Drucker ur tiden, 91 år gammal. Min nekrolog över honom hittar ni HÄR, i den skriver jag om hans karriär och om min relation till honom.

Med tanke på planering och pressläggning är det säkert bara en ren tillfällighet att volym fyra av Cobolt serie MAD-böcker, vilken innehåller serier av Drucker, kommer ut en kort tid efter hans bortgång. Den amerikanska utgåvan av den här boken kom, enligt Amazon, redan 2012.

Boken inleds överraskande med ett trevligt förord av skådespelaren Michael J Fox. Han skriver att när han växte upp i Kanada, var populärkulturutbudet så dåligt, att MAD:s parodier på filmer och TV-serier, företrädesvis tecknade av Mort Drucker, var Fox' första kontakt med dessa filmer och serier. Han läste parodierna först - och så var det för många av oss som var barn på 60- och 70-talen. Jag läste "Saturday Night Streber" långt innan jag såg SATURDAY NIGHT FEVER - ja, jag läste till och med "Stjärnornas krog" (som dock inte tecknades av Drucker) innan jag äntligen fick se STJÄRNORNAS KRIG, och jag blev förvånad på slutet när Obi-Wan inte dog för att batterierna i hans ljusvärja tog slut.

När jag växte upp var det en del äldre MAD-fans som koketterade med att de minsann bara läste amerikanska MAD, eftersom den var så mycket bättre. Jag håller inte med. I många fall tycker jag att vår egen, svenska MAD var bättre, dels på grund av det roliga egenproducerade materialet, och dels beroende på översättningar, ofta gjorda av Bengt Sahlberg, som verkligen lyfte serierna. Redan på den första seriesidan i denna bok, ur STAR TREK-parodin "Star-Träck", har man klämt in "Brio leksaker AB" och "Märklinställverk" på rymdskeppet Ämterviks kontrollpaneler, vilket fick mig att fnissa till. Och så fortsätter det - jag vet inte alltid vad det står i originalversionen, men på svenska är det jätteroligt.
"Star-Träck".
Johan Andreasson har översatt en del grejor till den här boken, mest artiklar, gissar jag, i övrigt verkar man ha plockat de ursprungliga sidorna ur Svenska MAD, med Sahlbergs översättningar. Jag har läst det mesta tidigare, kanske inte allt. Några serier i boken har färglagts, vilket ser lite ovant ut - med det ser förstås inte dåligt ut. Jag kommer ihåg när jag läste parodierna i boken första gången. Var jag läste dem. På mitt pojkrum, hos mormor och morfar, hos min moster, i sommarstugan. Här finns många enskilda bilder jag har starka minnen av. Som mannen i "Gubbfadren" som vaknar upp med en häströv i sängen. Jag hade inte sett GUDFADERN när jag första gången läste serien, så jag förstod det inte alls. Delar av "Hejarn" gjorde också intryck.

Allt i den här boken är inte kul. De där "musikalserierna", där pratbubblorna innehåller sångtexter till kända melodier, har jag aldrig förmått uppskatta, och de blir svårlästa när jag inte känner till melodierna. Vidare har jag alltid tyckt att det blir lite konstigt när MAD gör parodier på komedier. En skämtversion av en skämtfilm.
"Rycko".
Roligast tycker jag att det blir när MAD inte gör en ren parodi på en specifik film, utan istället ger sig på en genre eller en gestalt. "Överläppen", för att ta ett exempel, parodierar TV-serien LÄDERLAPPEN från 1960-talet, men parodin driver med TV-serien och dess figurer, och inte en specifik story, vilket gör den väldigt rolig.

Oavsett vad man tycker om de här seriernas eventuella rolighet eller brist på sådan, går det inte att komma ifrån att Mort Drucker var en fantastisk tecknare. Hans stil och karikatyrer var så bra att jag som liten gosse kunde läsa filmparodierna som spännande äventyrsserier!

lördag 11 juli 2020

Netflix: The Old Guard

Foton copyright (c) Netflix

There can be only one!

... Kände jag för att utropa efter att ha sett THE OLD GUARD, i regi av Gina Prince-Bythewood.

Ännu en Netflix-produktion, ännu en film som bygger på en serietidning, ännu en actionfilm som är förhållandevis värdelös.

THE OLD GUARD bygger på en Image-serie av Greg Rucka, som även skrivit filmens manus, och Leandro Fernandez. Nej, jag har inte läst den.
Hur filmatiseringen förhåller sig till serien vet jag förstås inte, men konceptet är märkligt illa genomtänkt. THE OLD GUARD känns som en uppdaterad version av HIGHLANDER, men utan humor, halshuggningar och minnesvärda rollfigurer. Jag såg om HIGHLANDER härommånaden. Jag älskade den på 1980-talet, idag är den väl ... mindre bra. Men - jag förstår varför jag älskade den när jag var runt 20, och den har flera bra inslag och minnesvärda gestalter.

Ruckas berättelse handlar om ett team odödliga människor som åtar sig livsfarliga uppdrag. De skjuts och massakreras, men reser sig snart upp igen, spottar ut kulorna de träffats av, läker knäckta ben, och fortsätter framåt. En liten twist är att de faktiskt kan dö, den magiska kraften kan försvinna, men de vet inte när - det kan ta hundratals eller tusentals år.

Varför de är odödliga förklaras inte. Det förklarades förstås heller inte i HIGHLANDER - den första filmen i serien. I THE OLD GUARD är de liksom plötsligt bara odödliga. Och de slutar åldras. Eftersom medlemmarna i teamet är av olika ålder, blir de antagligen odödliga efter att först ha varit dödliga en tid.

En annan sak jag undrar över: de här människorna är inte osårbara - de skadas, men läker, och lever vidare, ungefär som Wolverine. Men vad händer om de halshuggs, styckas, sprängs i småbitar, eller något liknande som innebär att de omöjligt kan läka? Växer det ut ett nytt huvud?
Charlize Theron spelar Andy, som är ledare för det fyra man starka teamet. Ingen vet hur gammal Andy är, men hon har hängt med åtminstone sedan medeltiden. Och istället för att bara ta det lugnt, måla akvareller och smutta på årgångsvin, väljer Andy och hennes gäng att slåss mot onda makter. De har alltid varit krigare.

Filmen inleds med att teamet lockas i en fälla. Den slemme engelsmannen Merrick (Harry Melling), som äger ett läkemedelsföretag, vill tillfångata det hemliga teamet, experimentera på dem, och se om man kan hitta orsaken till odödligheten, och om det går att utnyttja till mänsklighetens fromma. Det låter ju i grunden som en bra idé, men Merrick vill förstås tjäna pengar på- och utnyttja kraften, och till sitt förfogande har han en hel armé som slaktar folk (varför har en apotekare anställda soldater?).

Samtidigt får en amerikansk soldat, Nile (KiKi Layne), halsen avskuren under ett uppdrag i Afrika, och det visar sig att hon är odödlig. Andy drömmer om Nile, och åker till Afrika för att hämta henne. Nile måste förstås ingå i teamet, något annat alternativ finns inte.

Teamet kämpar mot Merrick i över två timmar, de skjuter och slåss och har sig. Det är hårda tag i läkemedelsbranschen.
Jag noterar att en massa amerikaner klagar på att THE OLD GUARD gjorts av hemska "liberala" Netflix, av det vidriga "liberala" Hollywood, och att den är fruktansvärt politiskt korrekt. Dessa amerikaner som påstår sig hata politiska budskap och vänsterpropaganda märker förstås inte att de vanliga, reaktionära actionfilmer de gillar ofta är högerpropaganda. Själv gillar jag inte uttrycken politiskt korrekt och politiskt inkorrekt - men jag får nog medge att THE OLD GUARD är lite väl övertydlig och utstuderad, som om Netflix försöker plocka poäng. En bra historia och en bra film är alltid viktigare än inställsamhet.

Vad som är värre än den eventuella politiska korrektheten, är att filmen är rätt tråkig, lite för dum, den är för plastig och steril, den är (förstås) alldeles för lång, och det värsta av allt är att den är gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Blodet stänker, men jag gäspar och tänker på annat, eftersom jag inte bryr mig om de trista rollfigurerna. Jag brukar dock gilla Charlize Theron och Matthias Schoenarts, den senare ingår i teamet, i vanliga fall. Här ser Theron mest lite ointresserad ut, även om hon varit med och producerat.

THE OLD GUARD slutar på ett sätt som gör att filmen känns som pilotavsnittet till en TV-serie.










(Netflixpremiär 10/7)

tisdag 30 juni 2020

Serier: Siris äventyr 1: Kejsarens skatt

SIRIS ÄVENTYR 1
"KEJSARENS SKATT"
av Patric Nyström och Per Demervall
Stevali barn

"Hallå där, min bäste herre!" utropar kanske någon med ett halvkvävt, gutturalt läte. "Har inte du redan recenserat det här seriealbumet?"

Jo, det har jag. Eller ... Nej, det har jag inte. Jag har nästan recenserat det!

Rabén & Sjögren gjorde en satsning på nya, svenska barnserier för några år sedan. Satsningen var ojämn och projektet gick väl ... sådär. Jag vet att en del serieskapare var missnöjda. Det kommer fortfarande ut en och annan seriebok på Rabén & Sjögren, men den mest lyckade serien de gav ut sjabblades bort - Patric Nyströms och Per Demervalls äventyr om vikingaflickan Siri, som först dök upp 2016.

Det kom ut två album om Siri på Rabén & Sjögren. Båda fick väldigt bra kritik och de var en bidragande orsak till att tecknaren Per Demervall tilldelades Svenska Serieakademins Adamsonstatyett för sin gärning under en lång karriär. Siri är en serie som håller internationell klass - något förlaget inte verkade bry sig om. Det satsades inte på Siri och det tredje albumet kom aldrig ut.

Nu skriver vi 2020 och Patric, Per och Siri har hamnat på ett nytt förlag - Stevali. Den här gången satsas det rejält på serien. Riktigt rejält, till och med. Stevali trycker nämligen även upp serien på engelska för den brittiska marknaden, och med hjälp av Svenska forskningsinstitutet i Istanbul har Siri sålts till Turkiet!


Innan de släpper det tredje albumet, passar Stevali på att ge ut de två första på nytt. Den här gången i redux-versioner. Själva serien och dess handlingen är förstås densamma som tidigare:

Tolvåriga Siri är dotter till en vikingahövdingen Torkel. Hon är uppfinningsrik och egentligen betydligt smartare än sin far, men trots hennes tjat får hon inte följa med ut på vikingarnas resor - hon är ju bara ett barn. När Torkel ska resa till Miklagård för att leverera en mystisk låda med lika mystiskt innehåll till kejsaren, gömmer Siri sig på båten - och följer alltså med. Vilket är tur, eftersom det blir Siri som får rädda Torkel och hans vikingar ur diverse knipor.

Alldeles bredvid Torkels vikingaby, på andra sidan några klippor, ligger en annan by. Den styrs av Ivar den förskräcklige. Ivar får reda på att Torkel ska frakta något värdefullt till Miklagård, så han följer efter för att stjäla lådan. Ivar har dessutom placerat en av sina män; Grym, ombord på Torkels skepp för att spionera.
Det här uppslaget har jag plockat från Stevalis hemsida - men i den tryckta versionen ser den vänstra sidan lite annorlunda ut, där har man med stora bokstäver skrivit ut "Siris by" och "Ivars by".
Stevalis utgåva är inbunden. Omslagsillustrationen är densamma, men logotypen är ny och albumet har döpts om från "Siri och vikingarna" till "Siris äventyr: Kejsarens skatt". Några sidor bonusmaterial har också stoppats in i boken.

Den här gången har Patric och Per plockat in Rolf Lindby som redaktör. Rolf är veteran från Carlsen Comics och Alvglans, och han har sett till att serien justerats en aning, till det bättre. Lägger man de två versionerna bredvid varandra upptäcker man små skillnader här och var. Med det inte sagt att det var några större fel på den förra versionen.

Siris äventyr är en serie som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Egentligen är det en förhållandevis traditionell serie i den komiska äventyrsstil som är vanlig i Frankrike och Belgien - men av någon märklig anledning är denna typ av serier ovanlig i Sverige, vilket gör Siri lite unik.

Det här är en trevlig, rolig och underhållande barnserie, manuset är kompetent, det flyter bra, Per Demervall tecknar elegant med sköna tuschlinjer, och färgläggningen är smakfull. Det är fullblodsproffs som gör den här serien.

Album två går snart till tryck, och därefter får vi äntligen läsa de tredje äventyret med Siri. Det ser vi förstås fram emot!

lördag 6 juni 2020

Netflix: The Last Days of American Crime

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en Netflixfilm som bygger på en tecknad serie, och ännu en film som är totalt jävla värdelös.

Serien The Last Days of American Crime av Rick Remender och Greg Tocchini, och som kom 2009, låter bekant, men det är inget jag har läst. Jag vet inte riktigt varför, men jag har blivit relativt ointresserad av amerikanska serier de senaste tio-tjugo åren, medan intresset för fransk-belgiska serier åter ökar.
Filmatiseringen, inspelad i Sydafrika, är regisserad av fransmannen Olivier Megaton; han som gjorde TRANSPORTER 3, TAKEN 2 & 3, och COLOMBIANA. En hyfsat kompetent, men fullkomligt ointressant regissör. Hans tidigare filmer har inte varit några större höjdare, men THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är hans sämsta film - med råge.

Tajmingen för premiären kunde inte vara sämre, och Netflix har fått massiv kritik för att de släpper Megatons film just nu, mitt under George Floyd-kravallerna i USA. THE LAST DAYS innehåller en hel del kravaller och polisbrutalitet. Men det handlar förstås bara om dålig tajming, filmen började spelas in redan 2018.
Vad THE LAST DAYS egentligen handlar om är lite oklart, eftersom filmen berättas på ett synnerligen förvirrande, oengagerande sätt. I Amerika i en nära framtid har man utvecklat en signal som gör det omöjligt att begå brott; signalen ska sändas ut över hela landet ett visst datum. Edgar Ramírez spelar den gravt kriminelle Graham Bricke, som på märkliga sätt träffar på en tjej som heter Shelby (Anna Brewster) och hennes psykotiske pojkvän Kevin Cash (Michael Pitt), och tillsammans ska de genomföra en sista stöt, som kommer att göra dem till miljardärer, och därefter ska de fly till friheten i Kanada.

Ingenting går som planerat, blodet forsar, och en polis (Sharlto Copley) börjar att ... Tja, jag blev inte riktigt klok på vad han håller på med.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME varar två och en halv timme. Det finns ingen som helst anledning för det här skräpet att hålla på så länge. Megaton borde klippt bort en timme. Fast det hade inte hjälp för att rädda filmen. Samtliga rollfigurer är riktigt, riktigt osympatiska. Här finns ingen man kan känna något för, det är omöjligt att bry sig om dem, man struntar i hur det kommer att gå för dem. Flera av skådespelarna ser ointresserade ut; lika likgiltiga som publiken. Några rör sig genom filmen som sömngångare.
Det är bitvis en extremt våldsam film, men en massa blod, sadism och action kan omöjligt rädda en film som inte verkar ha haft några förutsättningar att fungera. Megaton verkar inte ha en aning om hur han ska berätta den här historien. Till på köpet är filmen fullkomligt humorbefriad, vilket gör det ännu värre och skapar en dålig smak i munnen.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är så usel och osebar att den fräter sönder åskådarnas hjärnor. Att det ska vara så svårt för Netflix att lyckas producera långfilmer som är bra, eller åtminstone acceptabla ...
 









(Netflixpremiär 5/6)

onsdag 29 april 2020

Årets litteraturhändelse!

Nu kan det äntligen avslöjas!

I sommar kommer litteraturvärlden att berikas så det står härliga till. I juni släpps nämligen denna praktpjäs! En fläskig samling med Åsa-Nisse av mig och Patrik Norrman. Som Lasse O' Månsson skulle ha sagt: "Det värsta ur 91:an med Åsa-Nisse".

96 sidor färg, stort format, inbunden, bra papper och allt annat du har rätt att kräva. Årets litteraturhändelse!

Tyvärr ser det illa ut med signering på Bokmässan, eftersom det ser illa ut med hela mässan, men det kommer säkert andra tillfällen.

lördag 25 april 2020

Netflix: Extraction

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en film producerad direkt för Netflix och som av allt att döma varit dyr som poker, och ännu en film där de mer eller mindre kastat pengarna i sjön.

EXTRACTION bygger på en serieroman från 2014 jag aldrig hört talas om; "Ciudad", författad av Joe och Anthony Russo, och tecknad av Fernando Léon González. Joe Russo, som regisserade CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, AVENGERS: INFINITY WAR och AVENGERS: ENDGAME, står för manuset till EXTRACTION, och han har även producerat tillsammans med filmens stjärna; Chris Hemsworth.
Av någon oförklarlig anledning inleds EXTRACTION med slutet. Legosoldaten Tyler (Hemsworth) springer bland kraschade bilar på en bro och skjuter och har sig. Plötsligt träffas han av en kula och sjunker ihop. Dog han?

Hopp till två dagar tidigare. Bangladesh. Rudhraksh Jaiswal spelar den 15-årige Ovi, vars far är en mäktig gangster som sitter i fängelse. Slemma typer kidnappar Ovi. Ovis styvfar säger att han känner till en kille som kan frita Ovi, en expert, men en dyr sådan. Ovis ömma moder tycker inte att pengar spelar någon roll, kontakta experten!
Denne fritagningsexpert är alltså Tyler. Eftersom han råkat ut för en tragedi i familjen är han gravt alkoholiserad, vilket inte hindrar honom från att vara i fysisk topptrim. Han åtar sig uppdraget, och tillsammans med sitt team åker han till ett smutsigt, svettigt och farligt Bangladesh. Det tar inte lång tid att lokalisera och frita Ovi, men problem uppstår, folk spelar dubbelspel, och Tyler och Ovi måste fly undan horder av slemma typer beväpnade till tänderna.

Tyler är värsta John Wick. EXTRACTION innehåller väldigt bra actionscener, och större delen av filmen består av våldsamma, blodiga actionscener; Tyler går fram som en slåttermaskin, fiender slaktas i tjogtal.

... Men actionscenerna är väl det enda som är bra i denna humorbefriade, tjatiga film. Jag gillar Chris Hemsworth, men hans rollfigur här är inget vidare. Manuset är tunt och slappt, filmens struktur är dålig, slutet är dumt. Så fort det inte är action, är filmen stendöd. Långfilmsdebuterande stuntmannen Sam Hargrave kan inte regissera scener utan slagsmål. Filmen är alldeles för lång med sina 117 minuter, och den känns längre än den är.
Och så har vi filmmusiken. Vad hände egentligen med den traditionella filmmusiken? Varför känns det som att man slutat komponera ordentlig filmmusik? Jag har den senaste månaden sett om en rad 80-talsklassiker. De flesta av dessa varar bara 90-105 tajta minuter, och för filmmusiken stod i många fall legendarer som Jerry Goldsmith, Basil Poledouris, Jerry Fielding med flera. Filmerna hade ledmotiv. Nuförtiden känns filmmusik mest som en intetsägande ljudmatta. Inte ens superhjältefilmerna har igenkännbara ledmotiv (med undantag för Spindelmannen). Filmmusiken i EXTRACTION är bara sömnig, den är extremt oinspirerad och förstärker inte scenerna, snarare tvärtom - med resultatet att det blir tråkigt.

EXTRACTION: Bra action, kass film.










(Netflixpremiär 24/4)

måndag 13 april 2020

Serier: Fjodor X 2

FJODOR: HUX FLUX
FJODOR TAR SIG VATTEN ÖVER HUVUDET
av Pelle Forshed
Rabén & Sjögren

Jag funderade en stund.

Läste jag barnserier när jag var barn? Alltså, regelrätta barnserier, serier som enbart riktar sig till mindre barn, och inte allåldersserier, de flesta funny animal- och humorserier; sådana som även ungdomar och vuxna kan läsa och ha behållning av.

Min lillasyster läste Bamse, Bobo och Pellefant, och jag läste ibland hennes tidningar, men själv föredrog jag ganska omgående fransk-belgiska albumserier som Tintin och Spirou, superhjältar; framför allt Läderlappen, westerntidningar som Tomahawk, och annat som hade spännande, fina, detaljerade bilder, som fick mig att vilja rita egna serier. Jag var bara fem år när jag upptäckte Svenska MAD, och då var det nog kört för min del vad gäller barnserier. Detsamma gäller barnböcker - jag gillade smått surrealistiska barnböcker av folk som Roald Dahl och Ole Lund Kirkegaard, men så snart jag kunde läsa kastade jag mig över äventyrsböcker och ungdomsdeckare.

Barnprogram på TV konsumerade jag förstås, eftersom vi satt varje kväll under 1970-talet och tittade, oavsett om vi gillade det som visades eller ej. Vi ville se Scooby-Doo, men fick istället alltid en skäggig kille med Gustav Vasa-frisyr som spelade tvärflöjt. Men! Ibland kunde det hända att "Kalles klätterträd" visades - och det var ett program jag gillade! Jag kan fortfarande titta på "Kallles klätterträd" med stor behållning.

... Och när jag läser Pelle Forsheds två nyutkomna serieböcker om Fjodor tänker jag på "Kalles klätterträd", här finns en del likheter vad gäller både innehåll och teckningsstil.

Det är möjligt att jag läst något av Forshed i tidningen Hjälp; versionen från 2008, men jag har aldrig läst Stockholmsnatt, eller hans album på Kartago. Fjodor har jag aldrig tidigare hört talas om, "Hux flux" är visst en utökad utgåva av en bok från 2017.

Fjodor är en gosse i lågstadieåldern. Han är lite blyg och osäker, men han är nog som barn är mest. Varje bok innehåller en handfull korta episoder i vilka Fjodor upplever vad som till en början är vardagsrealistiska händelser, men som efter ett tag flippar ut i relativt orealistiska tokigheter. Om Fjodor verkligen upplever de här grejorna - som att han råkar flyga iväg med en drake som fastnat i en lövblåsare - eller om han bara fantiserar låter jag vara osagt, och det spelar egentligen ingen roll.

Vad som är lite intressant är att om man bortser från att det förekommer TV-spel i ett avsnitt, så skulle historierna kunna utspela sig på 1970-talet. Fjodors cykel liknar den jag hade när jag var i lågstadieåldern, han har Tintin på väggen, det hålls en klassfest av exakt samma stuk som när jag var barn.

Forsheds teckningar är enkla och effektiva, det är flyt berättandet, och historierna är rätt lustiga. Plus för att här inte finns några övertydliga pekpinnar eller andra skönhetsfläckar. Fjodor är rejäl underhållning för barn.

torsdag 9 april 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Mort Drucker

Häromveckan fyllde den legendariske tecknaren Mort Drucker 91 år.

Igår dog han.

Det första jag tänker på när jag hör hans namn, är en specifik serie. Jag tänker på parodin på Stanley Donens thrillerkomedi CHARADE från 1963, vilken publicerades i Svenska MAD nr 7/1964 under titeln "Charader".

Denna tidning fanns bland min mosters MAD-tidningar från 60-talet, vilka låg hemma hos mormor och morfar när jag var barn, jag jag läste dessa tidningar nästan religiöst. Just "Charader" minns jag extra väl. Jag var bara i femårsåldern, och jag förstod inte att det var en parodi på en film - och att serien var avsedd att vara rolig. Mort Druckers eleganta karikatyrer var så pass realistiska att jag trodde att det var en riktig thrillerserie, och jag tyckte att det var spännande när George Kennedys krokförsedda mördare attackerade.
Så här, 56 år efter att serien publicerades, undrar jag varför man inte kom på en roligare MAD-titel än "Charader", och jag får nog tillstå att George Kennedy inte är sig lik.

Mort Drucker började jobba för MAD Magazine 1956 - och han höll på fram till 2011! Det var främst film- och TV-parodier han tecknade, Drucker. Ibland gjordes dessa parodier av andra tecknare, som Angelo Torres och engelsmannen Harry North, och som barn på 70-talet såg jag ibland inte skillnad på Druckers och Torres' teckningar. Det dröjde tills jag blev lite äldre innan jag lätt kunde skilja dem åt - inget ont om Torres, men Drucker var den bättre av de två. 

Eftersom Mort Drucker är så intimt förknippad med MAD; hans namn är synonymt med filmparodier, är det lätt att glömma att han även gjorde annat.

I slutet av 1940-talet fick Mort Drucker anställning på DC Comics, där han bland annat spöktecknade en del serier. 1950 började han att frilansa och ritade serier åt flera förlag; DC, Atlas (som senare blev Marvel), Dell med flera. Han ritade alla möjliga typer av serier.
1955.
I mitten av 1980-talet prenumererade jag på den amerikanska tidskriften Cartoonist PROfiles, en facktidning om- och för främst dagspresserier. I denna presenterades serien Benchley av Jerry Dumas och Mort Drucker. Benchley var en politisk satirserie som publicerades i dagspressen 1984-1987. Den utspelade sig i Vita huset och handlade om en kille som var den dåvarande presidenten Ronald Reagans rådgivare. Jag har aldrig läst Benchley, inte mer än de exempel som illustrerat artiklar om serien, och det är nog tveksamt om jag skulle uppskatta den. 

Mort Drucker var en av världens främsta satirtecknare och karikatyrister - kanske den allra främsta.

MORT DRUCKER
1929 - 2020
R.I.P.