Bio: The Green Hornet

Foton copyright (c) Sony Pictures

The Green Hornet dök upp första gången i januari 1936 i en radioserie. Den maskerade brottsbekämparen skapades av George W Trendle och Fran Striker - vänta nu här! Fran Striker? Det låter bekant... Hmm... Just det, det angavs som författarnamn på de böcker om Svarta Masken som B Wahlströms gav ut som grönryggade ungdomsböcker på 70-talet. Och Svarta Masken är förstås samma figur som Ensamma Vargen, det vill säga den maskerade västernhjälten The Lone Ranger.
Bakom masken är The Green Hornet egentligen Britt Reid; den unge arvtagaren till en stor dagstidning, The Daily Sentinel - och tänk, han är faktiskt släkt med The Lone Ranger! Men allvarligt talat: vad är det för namn han har? Britt? För helvete, min lågstadiefröken hette Britt (vilket hon fortfarande heter). Under min uppväxt fanns det många Britts Hårsalong. En actionhjälte kan väl för fanken inte heta Britt? Det är ju som om Läderlappen egentligen är playboyen Berit Wayne.

Nå, trots att radioprogrammet hade en hjälte med tantanamn, blev den en stor framgång, och med "Humlans flykt" som signaturmelodi gick den ända fram till 1952. Förutom radioserien gjordes det två stycken cliffhangerserier om The Green Hornet; 1940 och '41, och han förekom i serietidningar. Som seriefigur figurerade han på diverse förlag fram till slutet av 60-talet, innan man gjorde ett försök till revival i slutet av 80-talet, och häromåret dök han åter upp i en ny serieversion.

Mest känd är dock TV-serien som gjordes i 26 stycken 25-minutersavsnitt 1966-67 med Van Williams som Britt Reid/The Green Hornet - men denna serie är främst ihågkommen för att hjältens trogne, kung fu-kunnige assistent Kato spelades av Bruce Lee, som då ännu inte blivit filmstjärna på bio.

Själv har jag känt till The Green Hornet i flera decennier, men jag har aldrig hört radioserien, läst någon av serietidningarna, sett filmserierna eller - trots Lees medverkan - ens sett TV-serien. Så för att förbereda mig inför den här nya långfilmen såg jag några av de första avsnitten av TV-serien. Och...

...Herregud, vad tråkig den är! Jag hade förväntat mig något i stil med Batmanserien med Adam West, men så var det inte alls. Visst, det är mycket Batman över Green Hornet och Kato, deras högteknologiska högkvarter påminner om Läderlappsgrottan (det går inte att säga "Batgrottan") och de har en motsvarighet till Batmobilen; The Black Beauty - och signaturmelodin, som inte längre är "Humlans flykt", men en likartad trudelutt, är klämmig.

Men serien är alldeles för allvarlig och skurkarna är trista - Signe Hasso (!) är skurken i pilotavsnittet. Största problemet är Britt Reid, som är en otroligt tråkig figur. Han saknar karaktär helt och hållet. Kato gör i princip inget mer än att passa upp sin arbetsgivare, innan han på slutet av varje avsnitt griper in och kung fu-ar några bovar och banditer.

Serien är så seg och trist att det är svart att se klart de 25 få minuter avsnitten varar.

Så kommer då den här nya långfilmen dundrande - med betoning på dundrande. Kritiken i USA, där filmen gick upp förra veckan, har varit mördande och eftersom figuren är helt okänd i Sverige, är förutsättningarna inte de bästa för en framgång här.

Regissör är minst sagt överraskande fransmannen Michel Gondry - ett av mina hatobjekt. Han har tidigare gjort HUMAN NATURE (som jag hatade), ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND (som jag inte sett), THE SCIENCE OF SLEEP (som jag tyckte var obehaglig och hatade) och BE KIND REWIND (som hade en kul idé, men fruktansvärt utförande). Denna pretentiösa arthouseregissör är förstås helt fel för att göra en amerikansk superhjältefilm i tjoflöjtfacket.

Seth Rogen kan ibland vara kul och han har medverkat i några kul filmer. Men han var ju även med i den konstiga, gravt misslyckade actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS, som mest kan beskrivas som ett vanityprojekt. Men den var ingenting jämfört med THE GREEN HORNET. Jösses, pågar och töser, här kan vi snacka om vanityprojekt!

Rogen har skrivit manus (tillsammans med Evan Goldberg). Han är en av producenterna. Och - han spelar huvudrollen som Britt Reid. Det skulle han ha låtit bli.

Efter en kort prolog med Britt som barn, öppnar filmen med historiens skurk: Chud-
nofsky, spelad av österrikaren Christophe Waltz från INGLOURIOUS BASTERDS. En film är aldrig bättre än dess skurk, och återigen gör Waltz en bra skurk - åtminstone i dessa första scener, under vilka han fäller några faktiskt inspirerade repliker och skjuter ner sina kriminella konkurrenter. Chudnofsky har en specialtillverkad Desert Eagle med två pipor. Fränt.

Men så introduceras vi för Seth Rogens Britt Reid och det hela börjar spåra ur. Reid är nämligen ett rövhål utan like. En högljudd fåne som festar som en sjuttonåring, och som blankt struntar i sin farsas (Tom Wilkinson) dagstidning. Farsan skäller ut sin odåga till sån, en dag ska ju Britt ta över som utgivare, men pågen bara struntar i detta. Han är ju hur rik som helst och fortsätter att trasha hotellrum och fåna sig.

Men så dör plötsligt farsan efter att ha blivit stucken av ett bi och Britt hamnar i chefsstolen, där han förstås är oduglig. En morgon får han dessutom en kopp uselt kaffe till frukost. Det visar sig att han sparkat hela personalen i den lyxiga bostaden. Britt kräver att killen som gjorde kaffet ska återanställas, så då gör Kato (asiatiska popstjärnan Jay Chou) entré. Kato kan inte bara tillaga excellent kaffe, han är även kampsportsexpert och en jävel på att uppfinna saker.

Ytterligare en person dyker upp i handlingen; Cameron Diaz som Lenore Case, Britt Reids nya sekreterare på The Daily Sentinel. Hon och Kato börjar genast att flörta med varandra, något Britt har svårt för. Förutom dessa, figurerar Edward James Olmos som gammal luttrad redaktör. Han ser trött och oinspirerad ut.

En natt stoppar Britt och Kato ett rån, och de blir så uppspelta av detta att de beslutar sig för att extraknäcka som maskerade brottsbekämpare. The Green Hornet föds. The Green Hornet översätts hela tiden med Gröna getingen i textremsan, det är otympligt och låter fånigt.

Kato bygger en massa avancerad utrustning åt duon, han spikar ihop en hel rad identiska Black Beauty-bilar, och trots att han egentligen bara är sidekick till Green Hornet, är det förstås Kato som ser till att skurkar åker dit. Kato kan kung fu och han är smart. Britt Reid är korkad, tjock och inkompetent.

En märklig detalj i deras brottsbekämparstrategi är att de utger sig för att vara skurkar. The Green Hornet och Kato påstår sig vara värre än alla bovar och banditer tillsammans, men i hemlighet bekämpar de brott.

Samtidigt byter Chudnofsky namn till Bloodnofsky (han behövde ett coolare namn), och så drabbar hjältar och skurkar samman...

Jösses. Det här är fruktansvärt. Det funkar inte någonstans. Seth Rogen, som gått ner ett par dussin kilo, är fortfarande för tjock och helt fel för rollen. Han är något makalöst irriterande. Britt Reid ska vara en suave George Clooney-type. Seth Rogen bara skriker hela tiden. Han förväxlar detta med komedi. Det är som i vissa gamla Åsa-Nisse-filmer med John Elfström: om man skriker hela tiden blir det nog roligt.

Rogen är inte ensam om att skrika. Alla skriker i denna gapiga film. Ingenting är roligt, ingenting är coolt, ingenting är spännande. Michel Gondry verkar fullkomligt sakna den kärlek till superhjälteserier som till exempel Sam Raimi och Jon Favreau har. Ursprungligen skulle Kevin Smith regissera, och även om han nog också gjort en kass film, har han ju faktiskt skrivit manus till flera superhjälteserier.

Gondry klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. I Amerika är filmen försedd med åldersgränsen PG-13, medan den i Sverige fått en femtonårsgräns, vilket jag kan förstå. Rogen och Gondry vräker på med massor av explosiv, öronbedövande, evighetslång och tjatig action. Och jag blev förvånad över hur våldsamt det är för att vara en familjevänlig tjoflöjtfilm. Det är inte särdeles blodigt, men folk dör på spektakulära, ibland sadistiska sätt, och mot slutet bjuds det på en nästan Steven Seagal-inspirerad slaktdetalj. Men någonting är fundamentalt fel när jag, som ju älskar röjig fetaction, siter och tänker på annat medan filmduken står i brand framför mig. Oj, vad tråkigt det är. Och dumt. Och fel: vaffan, Kato springer ju runt och dödar fienden!

På ett ställe blir Britt och Kato ovänner och börjar slåss. Jag vet inte om detta ska vara en hyllning till kommissarie Clouseaus fajter med Cato, men den här scenen slutar aldrig och den är inte det minsta skojig. Det är bara ett brutalt och omotiverat slagsmål.

Cameron Diaz är fullkomligt bortkastad i sin fåniga icke-roll. Edward Furlong dyker upp i en minimal roll som en av Bloodnofskys hantlangare. James Franco gör en cameo i början och nämns inte i rollistan.

Just det, jag höll ju fullkomligt på att glömma bort att nämna att THE GREEN HORNET är i 3D. Eller... Nja. Jag vet inte vad de sysslat med, men mycket till 3D är det inte. Ärligt talat märkte jag knappt av 3D:n överhuvudtaget. Det enda som händer när man tar på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare.

Jag hade faktiskt ont i huvudet - på riktigt - när filmen slutade. En massa stök och bröl och usel 3D. Det här var två långa, ansträngande timmar. Huga!

Nu säger jag som kungen: nu vänder vi blad.

Nu ser vi fram emot ett par riktiga superhjältefilmer.

Som THOR och GREEN LANTERN.

(Biopremiär: 21/1)

En film jag länge velat se #14

PLANET OUTLAWS (1939/1953)

Vore jag riktigt, riktigt gammal, otroligt gammal, hundra år gammal, då hade jag kallat Blixt Gordon för Karl Blixt. Det var nämligen det Alex Raymonds seriefigur fick heta när han först dök upp i Sverige.

På 1930-talet spelade Larry "Buster" Crabbe Blixt Gordon i ett par rafflande serials. Själv var jag bara en liten, liten gosse i hjälmfrisyr när jag under väldigt tidigt 1970-tal först fick se ett avsnitt av en av dessa serials. Eftersom hjälten heter som han gör, trodde jag att han hade superkrafter och kunde skjuta blixtar med händerna. Fråga mig inte hur det kommer sig, men jag minns att när jag såg detta mitt första Gordonavsnitt, skrek jag "Där blixtrade det! Och där!" under en scen där Blixt står iförd något slags specialdräkt och hanterar vad jag minns som en rymdtryckluftsborr, som slår gnistor.

Fast han hette dock inte Blixt Gordon när jag såg honom på TV. Han hette Jens Lyn. Och Dale Arden hette Dora. För självklart var det dansk TV som hade den goda smaken att visa serien.

Vi var ju väldigt svältfödda på science fiction på TV när jag växte upp. SF-serierna dök upp med flera års mellanrum. MÅNBAS ALPHA. STAR TREK. DR WHO på dansk TV. Och så kom då den påkostade Buck Rogers-serien med Gil Gerard. Pilotavsnittet hade till och med biovisats. Jag tyckte att BUCK ROGERS var så fantastiskt bra att jag blev alldeles svettig av serien. För en del år sedan fick jag DVD-boxen med samtliga avsnitt. Jag orkade inte se så många. BUCK ROGERS producerades förresten för att kunna återanvända alla effekter och kulisser från den nerlagda, oväntade floppen STRIDSPLANET GALACTICA.

Liksom Blixt Gordon, är Buck Rogers ursprung-

ligen en serie-

figur. Buck skapa-

des redan 1929, flera år innan Blixt, men bortsett från ett album baserat på Gil Gerard-versionen, tror jag inte att jag någonsin läst Buck Rogers. Blixt Gordon - check! Tom Trick (som Brick Bradford fick heta här) - check! Willy på äventyr (dansk Buck Rogers) - check! Allan Kämpe - check! Men Buck Rogers? Näää...

1939 var det dags för Buck Rogers att liksom konkurrenten Blixt Gordon bli hjälten i en serial; en följetong som visades innan huvudfilmen på biografer. Och vem fick äran att spela Buck? Förvirrande nog fick Buster Crabbe detta jobb. Killen spelade både Blixt och Buck, han såg likadan ut, och det är ingen större skillnad på serierna.

1953 fick någon en smart idé: varför inte klippa ner de tolv avsnitten av BUCK ROGERS till en långfilm? Strålande! Tänk er tolv gånger ungefär femton minuter. Okej? Och tänk er nu allt detta sammandraget till ungefär 70 minuter. Det är nämligen så länge PLANET OUTLAWS - som resultatet fick heta - varar. Behöver jag nämna att förvirringen är total i denna film som knappt hänger ihop överhuvudtaget?

Filmen ramas in av att en gubbe sitter i en radiostudio och talar direkt till oss i publiken. Jag gissar att detta är inspelat 1953, men jag kan förstås ha fel - bildkvalisorten är inte den bästa, inte ljudet heller. Gubben pratar om saker som för inte så längesedan var science fiction, men som nu blivit verklighet. Ubåten. Flygplanet. Och kyss Karlsson, nu pratas det om att ta sig ut i rymden! Gubben tar fram ett A4-papper och säger att han här har en fantastisk historia om framtiden och främmande världar. Och så börjar berättelsen...

Det blir toppraffel på en gång, när överste Buck Rogers och hans tonårige kompis Buddy kraschar med sin flygfarkost 1938. Vilka de är och vad de höll på med, har man klippt bort. När de vaknar har det min själ gått drygt 500 år. De hittas av uniformerade män - uniformerna är sparkdräkter och flygarmössor - och tas till Jordens ledare.

Buck verkar inte alls tycka att det är konstigt att han varit utslagen i 500 år. Han blir inte förbannad - han verkar inte bry sig över att han aldrig mer kommer att få träffa släkt och vänner. Tvärtom anpassar han sig till denna högteknologiska framtid på en gång.

I denna tjusiga framtid är allting retro. Storstaden är sådär tjusig som Metropolis var, med bulliga rymdskepp farande mellan skyskraporna, och folk bor i art deco-byggnader. Ja, inte våra hjältar, förstås. Buck och rebellerna. De verkar bo i grottor.

Ni förstår, en gangster som heter Killer Kane och dennes laglösa anhang försöker ta över hela universum. Trots att Buck är ny i den här världen, är han den som är mest lämpad att stoppa Kane. Ett led i genomförandet av detta, är utfärder till Saturnus, där det sitter något slags råd man kan prata med. Buck åker till Saturnus hela tre gånger under filmens gång. Fråga mig inte varför.

Killer Kane har även uppfunnit ett slags tankekontrollshjälmar. De ser ut som stora hinkar. Jordborna har sådana på huvudet och går omkring som robotar. Hur tokigt som helst.

Jag tror inte jag forstod någonting alls av PLANET OUTLAWS. Visst, jag begrep vad det gick ut på rent allmänt, men inte mer. Det här är så ryckigt och hoppigt att det i stort sett är omöjligt att hänga med i svängarna. Folk far hit och dit hela tiden, ibland slåss de, ibland ser de allvarliga ut, och Buck lyckas aldrig få ihop det med söta löjtnant Wilma Deering, som alltid hänger med på uppdragen. Han försöker inte ens stöta på henne. Nu tycker kanske något fruntimmer att det är väldigt positivt merd en kvinna som respekteras i sin yrkesroll i en film inspelad 1939, men Buck kunde väl åtminstone gjort ett försök att hångla upp henne.

För att spara pengar har man återanvänt filmmusiken från Blixt Gordon-serierna. Om jag inte är helt ute och reser, så hade Blixt redan återanvänt den från BRIDE OF FRANKENSTEIN. Även ljudet rymdskeppen ger ifrån sig är återanvänt från Blixt Gordon. Det skulle inte heller förvåna mig om grottorna är desamma - och i så fall är det samma grottor som förekom i Universals skräckfilmer.

Jag undrar vad publiken tänkte när de gick på bio 1953 och råkade få se en fjorton år gammal produktion. PLANET OUTLAWS måste ha tett sig otroligt föråldrad då - och inte alls så charmig som den är idag. För det är förstås det filmen är; charmig. Det här är en enda jävla osebar röra, men är trots detta charmig med sina tjusiga modeller av farkoster och byggnader.

Nya versioner av Buck Rogers verkar vara på gång hela tiden. En big budget-film är på väg, något som fått Fred Olen Ray att undra vad som ska hända med hans redan inspelade lågbudgetversion.

En film jag länge velat se #10

THE PHANTOM (1943)

En film jag länge velat se... Film och film; det här är ingen långfilm, men väl en så kallad serial; en cliffhangerserie; en följetong som visades som förspel på biografer innan TV:n kom.

När jag läste Fantomen som mest slaviskt, 1976-1980, skrev en läsare och frågade om det fanns någon film med Den vandrande vålnaden. I svaret publicerades ett foto ur B. Reeves "Breezy" Eastons serial från 1943 och man passade på att påpeka de säckiga trikåerna. Självklart blev jag hur nyfiken som helst - det där djungelrafflet ville jag ju se!

Det dröjde till 1996 innan jag fick se Fantomen röra på sig i en film, då i den rätt underskattade långfilmen med Billy Zane. Den filmen tog sig vissa friheter av det dummare slaget, men det går inte att komma ifrån att den trots allt var rolig och underhållande.

 Men nu, drygt trettio år efter att jag först läste om den, har jag sett THE PHANTOM från 1943, med gamle westernhjälten Tom Tyler i huvudrollen. Tyler, som dog i förtid 51 år gammal 1954, hade tidigare även spelat en annan seriefigur; Kapten Marvel.

 Nå, hur är då den här gamla serialen? Och vad handlar den om? Utspelar den sig i Bengali eller Bangalla - eller i Bengalla, som Billy Zane-filmen? Nej, THE PHANTOM utspelar sig på den exotiska ön Sai Pana, var nu den ligger; jag skulle gissa på någonting i stil med Indonesien.

 Till denna ö anländer två sällskap av olika orsaker. Den ena gruppen, den onda, leds av den sinistre doktor Bremmer - och de vill skapa osämja i djungeln och bygga en hemlig flygbas åt en främmande makt som aldrig namnges, men tillåt mig gissa på Tyskland - detta var ju under andra världskriget. Den andra, snälla gruppen är på jakt efter den försvunna staden Zoloz. Gruppen leds av professor Davidson, och med i gänget finns bland andra hans dotter, den alltid tropikhjälmsiförda och ljuva Diana Palmer (Jeanne Bates) - tydligen ville hon inte heta Davidson. Karlarna tycker att Diana bör stanna på hotellet, djungeln är inget ställe för en kvinna, men när Diana står på sig, skrattar karlarna och låter henne hänga på.

Och så förekommer det en viss Geoff Prescott, som spelas av ovannämnde Tom Tyler och som liknar Liam Neeson. Vänta nu här... Geoff Prescott? Ja, fråga mig inte varför. Prescott har även en skitsmart hund som heter Devil och spelas av Ace the Wonderdog - och ja, det är en hund och inte en bergsvarg.

 Samtidigt i de inte alltför djupa skogarna ska Fantomen tala till sina undersåtar. Fantomen är en gammal, lönnfet gubbe med slånkna trikåer. Djungelstammens byhövding, eller vad han nu är, assisterar Fantomen. Byborna har samlats framför dödskalletronen - som inte stor inne i Dödskallegrottan - och hövdingen kastar ett pulver på en brasa så att kraftig rök utvecklas, och när röken skingras sitter Fantomen på tronen. Byborna faller på knä och tillber sin överman.

 Fantomen håller ett tal, men då dyker det upp en ond figur med blåsrör, ditskickad av Bremmer. Fantomen får en pil i nacken och släpar sig in i sin grotta. Han skriver ett brev som snabbt måste nå hans son - Geoff Prescott. Vilken tur att Prescott av en ren slump redan finns i djungeln!

 Prescott får brevet och tar sig utan problem till Dödskallegrottan, där han har ett känsligt samtal med sin döende far och berättar att han hemma i USA övat sig på att ta över Fantomjobbet. Farsgubben visar runt i grottan, i synnerhet skattkammaren, och sedan dör han.

 Fantomen är död, länge leve Fantomen - Prescott drar på sig trikåerna och går ut för att hålla sitt första anförande inför infödingarna. Samma procedur en gång till. Rök och grejor och hedningarna knäböjer. De verkar inte notera att Fantomen plötsligt är trettio år yngre. "Look! They worship him like he's a god!"

 Även dr Bremmer och hans onda hårdingar (varav en heter Singapore Smith) blir förvånade över att Fantomen inte är död, så i resten av den här filmserien gör de sitt bästa för att ta kål på honom. Och det är i princip allt som händer.

 Columbia Pictures' THE PHANTOM är en serie i femton episoder om cirka sexton minuter vardera, förutom det första som är på tjugofem. Och det är fett ös! Drygt 250 minuter varar det här sammanlagt (fast åtminstone tre minuter i början av varje avsnitt består av förra avsnittets rafflande slut), men själva berättelsen hade utan tvekan gått att klara av på en dryg timme. 75% av serien består bara av att bovarna gör en massa försök att ta kål på Fantomen. Men det är inte det sämsta!

Fantomen hamnar i den ena livshotande cliffhangersituationen efter den andra i avsnittens slutscener, här finns bland annat ett tufft slagsmål på en hängbro som när som helst kommer att brista, han attackeras av ett lejon, och bäst av allt är när han släpps ner i en källare för att kämpa mot en gigantisk mördargorilla - och ja! Det är en man i gorilladräkt!

 När Geoff Prescott klär ut sig för att gå på stadens gator som en vanlig man, kallar han sig plötsligt för mr Walker - och han är betydligt mer lik de tecknade seriernas Walker än Billy Zane var. Mot slutet av serien hamnar de i ett rike som styrs av en kung, eller vad han nu var, och han ser ut som Djingis Khan och plötsligt blir det lite Blixt Gordon och Ming of Mongo över det hela. Ingen känner igen Geoff Prescott när han är Fantomen och de tycker inte att det är konstigt att Fantomen fått i uppdrag att passa Devil åt Prescott. Märkligt nog får Diana, som sällan är med, aldrig ihop det med Fantomen.

 Jag måste säga att THE PHANTOM var en serial klart över förväntan. Inte nog med att den är underhållande och aningen mer påkostad än jag trodde; trots att man tagit sig obegripliga friheter med Fantomenmytologin, är det betydligt mer "Fantomen" över det här än långfilmen från 1996. Det här är ett rejält, frejdigt matinéäventyr. Det är toppraffel och bra och mycket action. Att det även är så politiskt inkorrekt att aporna rodnar får man ta.

 Tom Tyler är iförd Fantomendräkten i stort sett hela tiden förutom första avsnittet. Visst skrattar man till i början, man jag vande mig snabbt vid hans utseende. Han ser inte fånigare ut än Billy Zane.

1955 spelade Columbia in en ny serial om Fantomen; THE ADVENTURES OF THE PHANTOM med John Hart i huvudrollen. Det var bara det, att när hela produktionen var inspelad upptäckte Columbia att deras rättigheter till Fantomen gått ut! Så de sydde snabbt ihop en annan dräkt till Hart, återvände till studion och spelade in alla scener med Fantomen på nytt. Resultatet, som drygades ut med stock footage från 1943 års film, släpptes som ADVENTURES OF CAPTAIN AFRICA, MIGHTY JUNGLE AVENGER!