Visar inlägg med etikett roadmovie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett roadmovie. Visa alla inlägg

måndag 25 mars 2013

Bio: Ingen riktig finne

Foton copyright (c) Folkets Bio

Den finsk - eller snarare finsk-svenska - INGEN RIKTIG FINNE pressvisades inte i Malmö och jag hade helt missat att läsa på om filmen innan jag på söndagskvällen bänkade mig på Spegeln för att se den på en ordinarie visning. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få se - men filmaffischen ser oerhört finsk ut. Jag förväntade mig något grått och kargt, och mängder av sammanbitna, tystlåtna människor. Bakom mig i salongen satt ett gäng finska kvinnor.

Regissören heter Mika Ronkainen, vilket ju låter som ett Eddie Meduza-namn. Ronka-inen, hö hö hö. I förtexterna konstaterar jag att "regi" heter "ohjaaja" på finska. Det ser ju väldigt suspekt ut "Oh, jaa ja! Ronka inen!".

Förlåt. Det där var väldigt omoget av mig.

INGEN RIKTIG FINNE är en roadmovie; en dokumentär om rockmusikern Kai Latvalehto. Filmen börjar med att han uppträder med sitt band inför en jättepublik. Låten är verkligen skitdålig och texten handlar om att sjunga finsk rock - och Kai tröttnar och hoppar av.
Kai är uppvuxen i Göteborg, dit hans farsa Tauno flyttadeför att arbeta. För Tauno bestod 60-, 70- och 80-talen mest av fylleorgier med andra finnar. De flyttade tillbaka till Finland. Kai känner att han saknar tillhörighet, att han är rotlös. Han är varken finne eller svensk. Kai och hans far bestämmer sig för att köra ner till Göteborg på jakt efter tillhörighet. På vägen stannar de till i Eskilstuna och Stockholm, där de träffar andra finnar, finländare, finlandssvenskar, svenskfinnar och allt vad det heter - och alla verkar känna sig utanför. Det pratas mycket o fylla, om schablonbilden av en finne, och om den konstiga skolgången på 70-talet, då de finska barnen placerades i klassrum som låg i andra byggnader än i de ordinarie skolorna.

Insprängt i färden är en massa livframträdanden med ett (eller flera?) besynnerliga band som framför (läser jag att det är) finska emigrantsånger. Mycket dragspel och fiol, dystert och finskt - och förhållandevis vedervärdigt. Om man nu inte gillar sådant. Jag avskyr det.
Kai Latvalehto är lite lik Vincent Gallo och är rätt sympatisk. När han pratar svenska pratar han med bred göteborgsdialekt. Hans farsa är tjock och lite lustig. Uppenbarligen försvinner många dimensioner om man inte förstår finska. Finnarna i salongen skrattade ofta och mycket och jag förstod inte vad det var som var roligt - i den svenska texten fanns inga skojigheter.

Men nu är INGEN RIKTIG FINNE trots allt en helt okej film. Den är udda med sina konstiga musikinslag, den är inte direkt tråkig, och temat är intressant. Jag måste dock skjuta in att jag som skåning inte har någon som helst relation till alla de här finska immigranterna. Jag minns att jag som barn tyckte att det var märkligt att det gick så många TV-program, både för barn och vuxna, som var på finska eller finlandssvenska. Jag visste inte var alla dessa finnar höll hus. Jag kände inga finnar. Jag kände inte till några. På sin höjd kunde man kanske se en finsk alkis utanför Systembolaget. Men de hamnade kanske främst i Stockholm och Göteborg - och i svinalängorna i Ystad.






(Biopremiär 22/3)

onsdag 12 oktober 2011

Bio: Tanyas sista resa

Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bio är ju ett företagsnamn med viss modifikation. Med det namnet bör man ju egentligen förvänta sig pilsnerfilm och fetaction, men det är ju snarare precis tvärtom. De visar några av de smalaste filmerna på repertoaren. Fast så är ju Folkets Bio ett typiskt proggigt företagsnamn med klar 70-talsdoft.
Den ryska filmen TANYAS RESA, i regi av Aleksei Fedorchenko, är verkligen smal. Det här är så långt ifrån en kioskvältare man kan komma, man ska inte förvänta sig långa, ringlande köer till landets biljettluckor.
Det här är en roadmovie om Aist, en man på strax över 40 som bör i en liten stad alla glömt bort (enligt honom). En ful jävla stad är det också. Allting är förfallet. Aists lägenhet är härligt klyschig, fördomarna om rysk landsbygd bekräftas: han har allting i ett och samma lilla rum: spis, vask, badkar, säng, fåtölj, bord; allting självklart rejält nedgånget. Han har även en laptop och på denna skriver han ner gamla folksagor. Aist är väldigt intresserad av det finskättade merjafolket, som dog ut för 400 år sedan.
Aist arbetar som fotograf och kallas en dag in till sin chef. De går upp på ett förfallet tak, där chefen berättar att hans fru Tanya dött under natten. Han vill inte begrava henne, han vill inte ta dit begravningsentreprenör och annat. Istället vill han att Aist hjälper honom att forsla iväg kroppen till en sjö, där de enligt urgamla traditioner ska elda upp liket på ett bål.
Så det gör de.
Och det är i princip hela filmen, ibland varvat med några flashbacks från Aists barndom och från chefens förhållande med Tanya.
Proce-
duren med liket är detalj-
erad; de ska behandla kroppen på samma sätt som man behandlar kvinnor som ska gifta sig: de tvättar den döda kroppen med vodka (what else?) och knyter sedan fast olikfärgade trådar i pubishåret (så klart). Detta parallellklipps med bilder på hur två unga tjejer knyter fast trådar i busken på en ung brud, vars ansikte man aldrig får se. Oscarsklass på den prestationen.
Efter att Aist och chefen eldat upp Tanya (efter att dränkt in henne i åtskilliga liter vodka), händer det lite till, karlarna blir uppraggade av två horor, och sedan slutar det lite spejsat. Aist och chefen pratar knappt med varandra. Ingen annan heller. Kvinnorna i filmen är ofta nakna och ... frodiga.
Filmens teman är livet, kärleken och främst däden. Framför allt döden. Allting i den här filmen har dött. Inte bara Tanya. Aists familj har döt. Hemstaden har dött. Kulturen har dött. Traditionerna har dött. Språket har dött. Merjafolket har dött. Vid ett tillfälle för vi sett ett vackert gammalt slott, inbäddat i dimma mitt ute i ingenstans, men vad det är för spännande ställe får vi aldrig riktigt veta, för genast klipps det till närliggande, förfallna - och därmed döda byggnader. Vid ett annat tillfälle går Aist och hans chef omkring i ett stort köptcenter och tittar på supermoderna TV-apparater och annat, men de verkar undra vad de har där att göra. Sådana moderniteter hör inte hemma i deras gamla döda värld.
Ibland kan TANYAS RESA bli lite vacker med en del intressanta kameralösningar, och på ett par ställen är det lite småroligt, men som helhet är detta ingenting för mig. Filmer som den här ger mig absolut ingenting. Jag satt även och funderade på hur jävla tråkigt det måste vara att bo i ett ruckel på den ryska vischan. Något jag även funderar på när jag reser genom Sverige och konstaterar att det faktiskt bor människor mitt ute i ingenstans. Om än i villor och inte i ruckel.






(Biopremiär 14/10)