Reseraffel: Wallander World - Post Apocalypse

Regnet piskade mitt ansikte och himlen var mördande grå när jag bordade tåget. Eurovision Song Contest var över. Jag ville ut på äventyr. Jag ville utforska världen.
Föga anade jag att jag reste rakt in i en värld jag aldrig tidigare skådat. En värld jag bara hört talas om, läst om och sett på film. Jag anlände nämligen till Ystad ... Ystad efter katastrofen. Efter zombie-apokalypsen. Och jag var helt obeväpnad.

Vägen till Ystad kantades dock av gula, idylliska rapsfält.

Redan vid ankomsten började jag ana att något inte stod rätt till. Det var bara jag som steg av tåget. Inga tog emot. Inga klev på. Inga var där.

Flyttar man till Ystad vill man rimligtvis bo på Apgränd. Eller heter det i Apgränd?

Jag började vandra genom centrum. Var höll alla hus?

Här hade folk uppenbarligen flytt fältet så brådskande att man glömt ta in flaggorna.

Det som borde vara en idyll kändes bara hotfullt.

Jag tog mig till Folkets Park.

Hallå? Hallååå? ropade jag. Är det någon där? 

En övergiven bil. Övergivna bostäder.

Jag vände på klacken och traskade tillbaka in mot centrum.

Igenbommat. Dött.

Den lokala teatern utlovade festligheter, men ringlande köer lyste med sin frånvaro.

Kanske fanns det några överlevande lite längre bort? Kanske om hörnet där ...

Nej. Torget var tomt och övergivet.

Hallåååååå?!

En ljusskylt hade rasat ner.

Ingen ville äta hemlagat. Eller bortalagat för den delen.

Jag misstänkte att Ystads överlevande hade flytt i båtar, i färjor. Kanske till Danmark. Eller Tyskland. Jag tog mig ner till hamnkvarteren.

Alla båtar hade gått.

Kontorslokalerna var övergivna. Butikerna hade flyttat.

Personalen hade packat ihop - troligen för gott.

Järnvägsstationens vänthall rymde bara en enda person. Det var jag.

Jag insåg att Ystad varit en övergiven och död stad sedan i julas. Adventsljusstakarna stod kvar på biljettkontoret.
Men! Då! Plötsligt!
Jag hörde ett ljud. Jag var inte ensam! Ytterligare en människa uppenbarade sig ...

Jag hade hittat honom. Ystads ende överlevande. Han bjöd på kaffe och presenterade sig som Robert Neville. Hur hade han klarat sig undan ondskans vandöda arméer? "Jag vet inte," svarade han. "I am legend."

Därefter dukades det upp till en riktig festmåltid!

Reseraffel: Kärvänliga Kävlinge

Jag har en tendens att då och då återkomma till Kävlinge, en liten sömnig stad i Skåne (enligt Wikipedia har hela kommunen 29 438 invånare 2013). Detta beroende på att min farmor och farfar bodde där. Numera är jag dock aldrig i Kävlinge. Farmor dog för trettio år sedan, farfar gick bort i mitten av 1990-talet. Därefter lade de om tågtrafiken, så åkte man mellan Malmö och Landskrona behövde man inte längre byta i Kävlinge. Jag har därför inte satt min fot i Kävlinge på tio-femton år. Åtminstone inte utanför stationen.
I början av 2010 skrev jag den här illa grejen om mitt förhållande till Kävlinge. Detta med anledning av att Kävlinge agerade stand-in för Svinarp i TV-serien STARKE MAN. Fast då åkte jag aldrig dit.
Igår besökte jag däremot staden. Min pressackreditering till Eurovision Song Contest gällde nämligen även som Skånekort på lokaltrafiken. Jag passade på att resa till- och promenera i Kävlinge.
Så här gick det ...
(Klicka på bilderna för fläskigare storlek)

Kävlinge station är sig likt. Fattas bara. Visst, perronger och gångtunnlar har byggts om sedan 70-talet, men kåken är den samma. Åtminstone på utsidan.

Är man hungrig eller sugen på ett järn är det tydligen hit man ska gå. Jag hittade inte alltför många etablissemang med fullständiga rättigheter under min drygt timslånga promenad.

Värdshuset ser trevligare ut om man går runt hörnet. Fast jag gick inte in och kollade. Hoppas att de serverar fet husmanskost! Alldeles intill ligger Kävlinge Teater.

Korvaludan bredvid stationen! En gång i början av 80-talet stodfarfar här och skulle köpa korv med mos åt sig och farmor. Han hade en femma i näven och chockades när han skulle betala. Inte ens då var det så billigt med korv och mos.

Okej. Dags att promenera ner på byn, som man sa när jag växte upp.

Mårtensgatan. Här brukade gubbarna lyfta på hatt eller keps när de möttes på trottoaren, det noterade jag när vi gick till leksaksaffären Nino Plast. Eller hette den Ninos Plast? Och vem eller vad var Nino? Färgen har i alla fall trillat av den här gatskylten.

Nu blir jag villrådig. Var det på det här hörnet Nino Plast låg?

Eller var det här, i lokalen till vänster? Jag minns inte. Men jag kunde inte uppbringa någon leksaksaffär i dag.

Ett kondis som ser riktigt trevligt ut. Som hämtat från 1950-talet.

Ja! Kondiset har en kvalitetsstämpel i skylten! De stoltserar minsann med at se för spiddekagor!

Äntligen! Äntligen ett ställe som ser precis likadant ut som det alltid gjort! Hellbergs Bokhandel! Här brukade farfar köpa sina presenter och julklappar till mig. Det var alltid klassiker från Niloe.

Den där träskylten i fönstret låg där nog också när jag var barn.

Jösses. Därinne ser det nästan precis likadant ut som det gjorde på 70-talet. Fast gubben i kassan kände jag inte igen. De som stod där för fyrtio år sedan är nog döda och begravda sedan länge.

En gång på 70-talet fick jag boken "Bomba och huvudjägarna" här. En annan gång seriealbumet "Prins Valiant i Afrika". Här har vi Hellbergs serieavdelning av idag. Intresant nog för de främst böcker från nyligen nedlagda Optimal Press! Fast boken "Pansar-Bengtsson och Rymd-avskummen" verkar ha legat där sedan 70-talet. Till och med REA-lappen (19:-) på baksidan ser antik ut.

Alla städer med självaktning har en Pizzeria Viking.

Jag viker av från Mårtensgatan en stund. Är tvungen att kolla upp en grej. Passerar detta hörn ...

Jepp! Ryktet stämde. Konsum är väck. Eller Coop, som det väl hetat de senaste decennierna. Matrebellen är alldeles nyinflyttad. Farmor och farfar handlade alltid på Konsum. Och allting på Konsum. Oavsett vilken stad de befann sig i. De var ju kooperativa! I synnerhet farfar. Farfar visste dessutom att Konsum ju har de bästa restaurangerna, så skulle vi äta flott ute, blev det förstås på en Konsumrestaurang.

Den gratis Lokaltidningen finns visst även i Kävlinge.

Matrebellen. Nja, ser väl inte så där superrebelliskt ut...

Men vänta nu här! De där tuggummiautomaterna ser ju precis likadana ut som när jag var barn på 70-talet och bönade och bad om att få trycka några räliga tuggummikulor. Är det månne samma mackapärer?

Blir man hungrig efter ett besök hos Matrebellen kan man slinka in här.

Tillbaka på Mårtensgatan. Löfgrens el- och TV-service har gömt sin verksamhet bakom planket. Märkligt.

Snett emot Löfgrens kan man köpa en TV av Nilsson. Praktiskt. Om TV:n går sönder.

Oj oj oj ... Nu närmar jag mig farmor och farfars hus. Ska genom den här tunneln ...

Jag minns inte vad som fanns i den här kåken när jag var barn. Idag ser den övergiven ut.

Stans bibliotek. Ser lummigt och charmigt ut. Det har det alltid gjort. Men jag har aldrig satt min fot därinne.

Detta verkar numera vara en del av biblioteket. Men var det inte här brandstationen låg en gång i tiden? Jag vill minnas det. Och jag tyckte att det var spännande när brandbilarna ryckte ut. Det här var ju så nära farmor och farfars hus.

Här ligger det en restaurang. Jag kan omöjligt komma ihåg vad som låg här på 70-talet. Men var det inte ett konditori? Det ser ju ut att ha varit ett kondis.

Old Times heter restaurangen. Tja, det ser ju inte så pissnödigt ut. Lite spontant med rottingstolar och plastbord - och några plaststolar till vänster. Om rottingstolarna tar slut.

Kävlinge Kommunhus! Känt från TV. Det var alltså denna kåk som var stan-in för kommunhuset i Svinarp i TV-serien.

Men ... Men ... Men ... Men var är hon? Den tjocka tanten? För 30-35 år sedan placerades en liten staty i parken utanför kommunhuset. En staty föreställande en tjock tant. Jag vet inte varför. Jag vet inte vem det föreställde. Men nu är hon borta. Och det är ju synd.

Jag vänder mig om - och där är det: ett uringult hyreshus, byggt 1937. Min farfar var med och byggde det. Sedan flyttade han in i det. Jag stegar över grasmattan ...

Jag går över Kvarngatan och konstaterar att något inte stämmer. Någonting är radikalt fel. Därnere, på bottenplan.

Just det! Kävlinge GIF:s klubblokal är väck! Den har ju alltid funnits här, men icke! Stadens fotbollslag har flyttat på sig. Men det står om inget annat fortfarande en massa pokaler i skyltfönstren.

Jag går fram och känner på dörren. Den är olåst. Jag öppnar den och går in ...

Nej, stopp och belägg! Vad liknar det här? Brevlådor av plast? Här satt förr eleganta brevlådor av plåt - eller var det månne koppar? Tjusiga postskåp med luckor som öppnades med nyckel.

Förra gången jag var här konstaterade jag att trapphuset målats om. Förr var det mintgrönt. Varför man nu vill ha det i snorgult vet jag inte. Inte heller luktar det likadant som förr. Det här trapphuset brukade ha en rätt speciell doft. Nu luktar den ingenting.

Jag går uppför trappan. Det där runda fönstret brukade jag fascineras av som barn. Det var ju sällan man såg runda fönster.

Oj! Här har vi den! Dörren till farmor och farfars lägenhet. Men vad menas? Varför har de målat om dörren? Vilken rälig grön färg! Helgerån!

Det var spännande att sova över hos farmor och farfar. De hade nämligen sovrummet på vinden! Jättekonstigt. Bakom den här dörren fanns - och finns kanske fortfarande? - en smal korridor med dörrar till extrarum. Med små fönster med gardiner och allt. Men det luktade förstås vind häruppe, och mittemot sovrummen fanns vanliga, hönsnätsförsedda vindsförråd.

En av de boende i kåken visar upp sitt sinne för humor.

Jag går ut på balkongen. Jamen, vad nu? Trädet är ju borta! Där nere fanns ett stort träd - var det inte en pil? Där satt ibland fruarna och drack tvättekaffe.

Fast på andra hållet är det sig likt.

Dörren till höger leder ner till källaren. Därnere hjälpte jag (nåja) farfar att bygga lekstugan min syrra fick någon gång på 70-talet. Den stod sedan i vår trädgård tills den murknade och i stort sett föll ihop.

Jag lämnar byggnaden ...

Nå, lysknappen i porten ser i alla fall likadan ut som den alltid gjort.

Skyltningen i porten är lite ... konstig.

Eftersom tiden av allt att döma stått stilla i Kävlinge, är T-shirts med 80-talsmotiv fortfarande populära.

Jag traskar in genom den här porten för att kika lite på gården.

Där är ju cykelstallet. När jag var liten läste min farsa in en godnattsaga på ett kassettband. Den handlade om när han var liten och om en kille som kallades Stjärnan. de kom på att de skulle bygga en kopia av Niagarafallet i cykelstallet. De byggde upp natur och klippor på ena sidan av väggen. Sedan kissade de genom ett hål i väggen på andra sidan.

Dags att fortsätta exkursionen. Vad ska jag nu titta på? Där borta ligger Lantmännens silo ...

Jag beslutar mig för att gå ner till Kävlingeån. Jag har nog inte varit där sedan 70-talet. Eller kanske tidigt 80-tal. Ån är en av Skånes tre största.

Det ser ju onekligen pittoreskt ut.

Gatorna i närheten är lummiga. Villakvarter. Radhus. Det är säkert trevligt att bo här. Om man inte ställer krav på att det ska hända något. Men det gör man ju. Jag hade säkert klättrat på väggarna om jag tvingades häcka här en längre tid.

Kävlingeån får mig att tänka på Huckleberry Finn.

Vad är det här för cyberpunkgrej? Och varför skummar det kring gallret?

Idyllen är total. Det är en lika stekhet som strålande dag.

Där borta i den lilla vita kåken har vi TOPPRAFFEL!s redaktion.

Äventyret är över. Jag återvänder till stationen för att ta tåget hem till Malmö.

På Instagram finns ytterligare några bilder från denna rafflande resa. Där har jag dessutom försökt få bilderna att se ut som om de är från 1970-talet. För nästan ingenting har ju hänt sedan dess ...