Visar inlägg med etikett pirater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pirater. Visa alla inlägg

tisdag 23 maj 2017

Bio: Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det har gått sex år sedan den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen, och jag kan väl inte säga att jag väntat med spänning på denna den femte filmen i serien. Jag tyckte att den första filmen i serien; PIRATES OF THE CARIBBEAN: SVARTA PÄRLANS FÖRBANNELSE, var rätt bra när den kom 2003, men därefter gick det utför - filmerna blev tjatiga, bombastiska och allt mer svårbegripliga effektorgier. Jag kommer inte ihåg någonting alls av filmerna, ingenting av den förra filmen; PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Inte mer än att Johnny Depp raglade omkring som en full drag-queen.

Denna nya film verkar bland annat vara ett sätt för Johnny Depp att få ordning på karriären igen efter en rad floppar på bio och problem med privatlivet. Den här gången har man inte brytt sig om att ge filmen en svensk undertitel - däremot har den fått en annan undettitel än den har i Amerika. Originaltiteln lyder DEAD MEN TELL NO TALES. Av någon anledning ändrades detta i England och en rad andra länder, däribland Sverige, till SALAZAR'S REVENGE. Vad är det för fel på SALAZARS HÄMND?

Salazar's är en ond spökpirat som spelas av Javier Bardem - men det dröjer ett bra tag innan han dyker upp, på jakt efter en magisk treudd som kan bryta en förbannelse och åter göra Salazar och hans spökbesättning till människor av kött och blod. Vi får vänta drygt halva filmen innan Salazar gör entré och den egentliga handlingen börjar.
Dessförinnan presenteras vi för den unge Henry Turner (Brenton Thwaites), son till de  första filmernas hjälte Will Turner (Orlando Bloom, som medverkar ett par minuter). Will är ett spöke på havets botten, men den där treudden kan hjälpa även honom, så den tänker Henry hitta. Den unga vetenskapskvinnan Carina Smyth (Kaya Scodelario) blir också indragen i jakten på treudden, liksom kapten Barbossa (Geoffrey Rush) - för att inte tala om Jack Sparrow, det vill säga Johnny Depp som liknar, just det, en dyngrak drag-queen. Han spelar full filmen igenom.

Första halvan av SALAZAR'S REVENGE är rätt bra, vissa sekvenser är riktigt bra och häftiga. En inledande jakt där ett hus släpas genom en stad är lysande, en scen med en roterande giljotin är ännu bättre. Jag satt och hade kul i biofåtöljen - skulle det här arta sig och bli en PIRATES OF THE CARIBBEAN-film jag faktiskt gillar?
Tyvärr inte. Så snart piraterna från de olika gängen anländer till en ö ungefär halvvägs in i filmen, spårar det ur. Det blir en ointressant, öronbedövande, hysterisk och riktigt tråkig orgie i datoranimation - som till större delen utspelas i mörker och dimma. Två timmar och nio minuter håller det här på, och det känns som om slutuppgörelsen fläskar på i 45 minuter. Den tunna handlingen rör sig inte framåt.

Det är synd att det blev lika trist som vanligt, eftersom det började så bra. För regin står den här gången de två norrmännen Joachim Rønning och Espen Sandberg, som gjorde MAX MANUS och KON-TIKI. Det är visst meningen att de här två även ska regissera den planerade del sex.
Paul McCartney har en liten roll i SALAZAR'S REVENGE. Han är utspökad  till sjörövare, men jag kände allt igen honom. I ett par scener får vi se Jack Sparrow som ung - med datoranimerat ansikte för att likna en ung Johnny Depp.









(Biopremiär 24/5)

måndag 17 november 2014

Bio: Kapten Sabeltand och skatten i Lama Rama

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 6:
Kapten Sabeltand är en sjörövare skapad av Terje Formoe och han är ohemult populär i hemlandet Norge. I Sverige har visst en del översatt, men i Norge förekommer han sedan 1980-talet i böcker, på skivor, i spel med mera - och på Kristiansands Djurpark framförs årligen en stor familjeföreställning om kaptenen.
KAPTEN SABELTAND OCH SKATTEN I LAMA RAMA är en norsk-brittisk samproduktion - och med en budget på 38 330 miljoner norska kronor, är det den dyraste norska barnfilmen någonsin, inspelad på exotiska platser runt om i världen. Det här ser också påkostat ut - åtminstone till en viss del.
Att kapten Sabeltand fått sitt namn i filmtiteln är egentligen missvisande. Huvudperson är snarare den unge pojken Pinky (Vinjar Pettersen), som vill bli skeppspojke på Sabeltands fartyg. Fast det bär sig inte bättre än att den onde piraten Björn Barsk (Fridtjov Såheim) och hans slemma anhang stjäler skeppet - och kidnappar Pinky på kuppen. Jag bör kanske skjuta in att Sabeltand och hans manskap är snälla pirater.
Sabeltand har kommit över en karta som leder till det mytomspunna landet Lama Rama, som folk inte tror existerar på riktigt. Där ska det finnas en riktigt fläskig skatt. Kaptenen lyckas återta sitt skepp och hittar snart Lama Rama, en plats som glittrar som guld i paradismiljö. Där konfronteras de med en knasig kung som gillar när det är skojsigt, som han säger, och dennes skurkaktige bror. Pinky får tillfälle att utföra hjältedåd.
Den här filmen inleds som ett riktigt härligt Indiana Jones-äventyr, med stämningsfull och spännande skattjakt i mystiska grottor. Fast till skillnad från Indys äventyr, har den här filmen försetts med rejäl fjanthumor mellan varven. I början försöker en pirat kväva en nysning, vilket resulterar i att han fiser en gubbe i huvudet så att han trillar omkull, och djur i trakten flyr i tron att det handlar om ett jordskalv. Barnen i publiken när jag såg filmen höll på att kissa på sig av skratt.
Sjörövarstaden är imponerande och det myllrar av statister, även scenerna med skepp och hav är mäktiga - men någonstans krig filmens mitt känns det plötsligt som om pengarna har tagit slut. Av någon anledning får vi där alldeles för många och för långa scener som utspelar sig inomhus och folk sitter mest och pratar. Filmen avslutas dock med svängig action, när hjältar och skurkar fäktar loss om skatten.
Kyrre Haugen Sydness spelar kapten Sabeltand, och han är en ganska ointressant figur. Han ser mest ut som en bedagad dragqueen och han besitter ingen större personlighet, han går mest omkring och är vresig. Odd Magnus Williamson gör Långeman, en schysst pirat som känns som något slags norsk motsvarighet till, tja, Viggo Mortensen. Som den tuffa och onda piratbruden Frida ser vi minsann Tuva Novotny.
Filmen är regisserad av John Andreas Andersen och Lisa Marie Gamlem, och den har dubbats till svenska. Eftersom den ursprungligen är på norska stör jag mig inte på dubbningen, den funkar riktigt bra och munrörelserna stämmer nästan - och Tuva Novotny dubbar sig själv.
Jag tycker att KAPTEN SABELTAND OCH SKATTEN I LAMA RAMA är ett rätt trevligt matinéäventyr. Vore jag åtta år hade jag nog älskat filmen. Svärdsvingande och fishumor i en och samma film, det kan väl knappast bli bättre. Fast som vuxen tycker jag inte att det håller riktigt hela vägen. Jag tappade intresset när filmen plötsligt började sagga i dess mittparti. Men det här är trots mina invändningar mycket häftigare än det mesta som produceras i Skandinavien.







(Biopremiär 24/10)

-->

fredag 13 juli 2012

DVD: Treasure Island - Skattkammarön

TREASURE ISLAND - SKATTKAMMARÖN (Atlantic Film)
Det finns otaliga filmatiseringar av Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" - och jag försöker påminna mig om jag faktiskt har sett någon av dem. Bortsett från Antonio Margheritis TREASURE ISLAND IN OUTER SPACE med Anthony Quinn, David Warbeck och John Morghen. Jag har en vagt minne av att jag som barn såg en gammal svartvit version - men det kan ha varit en annan piratfilm. När jag var barn visade TV inget annat än pirat-, musketör- och cowboyfilmer. Minns jag det som.

Däremot hade jag som barn en kraftigt förkortad, rikt illustrerad version av boken, utgiven på Carlsen/if, och jag tyckte att den var väldigt spännande. I alla fall bilderna. Som liten pilt började jag till och med att göra en serieversion av boken. Dock hade jag inte fattat att all text i boken inte måste vara med i min serieadaption, så jag gav upp efter en sida.

Den här splajsans nya, DVD-aktuella filmatiseringen är en knappt tre timmar lång TV-film som ursprungligen visades i två delar. För regin står Steve Barron, som en gång i tiden gjorde den första TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES-filmen. Jag insåg snart att jag egentligen inte riktigt vet vad SKATTKAMMARÖN handlar om. Rättare sagt: jag minns i stora, väldigt stora drag vad det går ut på - förstås - och de flesta namn är välbekanta. Men jag kände inte igen många av turerna i den här versionen. Fast det är ju klart, kanske har filmmakarna ändrat och stökat om hej vilt, vad vet jag.

Donald Sutherland står för ett minimalt phone-in-performance som kapten Flint, som gömt sin skatt på en ö och ritat en karta. Det stora affischnamnet är Eddie Izzard, som gör en förhållandevis sympatisk Long John Silver, och som vill komma över kartan. Toby Regbo är den unge Jim Hawkins, som råkar komma över kartan och beger sig ut på sjön med piraterna. Halvvägs in i filmen dyker Elijah Wood upp som den på ön strandsatte Ben Gunn. Han har blitt tosig i huvet.

Barrons film inleds med märkligt fula, billiga förtexter och återhållsam, rätt vissen musik. Det kändes inte alls som att jag skulle få uppleva ett episkt piratäventyr. Och nej, det fick jag inte heller. Filmens första halva är besynnerligt tradig och händelselös, och det ser lika billigt ut som förtexterna. Det är mest en massa människor som pratar. Miljöerna är sparsmakade. Emellanåt har man försökt tuffa till det händelselösa med hjälpa av fräsig klippning och andra effekter, men det funkar inte alla och ser mest jönsigt och omotiverat ut.

Dock tar det sig under andra halvan. Det blir hyfsat trevligt och underhållande. Men TREASURE ISLAND är allt annat än minnesvärd och kommer inte att göra något som helst avtryck efter sig. Jag gissar att de flesta av de tidigare versionerna är betydligt bättre.

onsdag 18 maj 2011

Bio: Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten

Foton copyright © Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Trots vad jag tidigare skrivit, bar det sig inte bättre än att jag var på pressvisningen av PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN ändå. Det var nämligen som så här att Royal här i Malmö skulle nyinvigas och pressen hade bjudits in för visning av biografen följd av pressvisningen.

Royal har blivit Sveriges bästa biograf. Den 147 kvadratmeter stora duken har alltid varit- och är fortfarande Sveriges största, men nu har man byggt om och renoverat. Alla stolar är nya, 498 stycken. Detta innebär att några platser försvann, men nu får vi bättre benutrymme och bekvämare platser. Här finns några lyxplatser med fällbara läderfåtöljer. Taket och ljudsystemet är helt nytt, och ljudet är nu onekligen fantastiskt.

Själv fick jag bänka mig på främsta raden för att kunna se filmen - jag har ju tappat mina glasögon och väntar på nya. Det gick att se, men det var ju inte speciellt njutbart och jag fick huvudvärk efteråt. Fast recensera filmen kan jag förstås göra.

När jag var barn hade min bästa kompis' storebror några modellfigurer jag var väldigt fascinerad av. Skelettpirater! Detta är nästan 40 år sedan och jag hade ingen aning om vad det var för något, var de kom ifrån. Jag minns att jag såg kartongerna med modellerna i leksaksaffärer och de såg såååå coola ut.

Det dröjde till 2003 innan jag insåg att de där skeletten baserades på något slags attraktion på Diusneyland som hette Pirates of the Caribbean. Nej, jag hade ju aldrig varit på Disneyland, det har jag fortfarande inte, men den första filmen på temat hade premiär och blev en stor succé. Och jag får väl säga att jag tyckte att den första filmen var rätt bra; den var ett kul och underhållande äventyr, en klassisk svärdsvingarfilm med några fräsiga effekter - speciellt skeletten.

De två uppföljarna var dock rätt taskiga. I synnerhet den tredje, vilken var fruktansvärd och närapå osebar. Varför var de tvungna att göra allting så konstigt och obegripligt? Jag hade ingen aning om vad som försiggick medan jag såg detta bombastiska vrak till film. Men trots att det var en riktigt, riktigt dålig film, strömmade biobesökarna till i miljoner världen över.

Och här har vi så den fjärde filmen i serien, den här gången i 3D och av en ny regissör; Rob Marshall - killen som gjorde CHICAGO och floppen NINE. PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN fick sin världspremiär i Cannes häromdagen och de första recensionerna jag läste var rätt positiva, så jag hyste vissa förhoppningar vad gäller filmen.
 
Nja, Marshalls film är förstås bättre än del två och tre, fattas bara annat - men jag får väl ändå säga att jag kände mig besviken när jag lämnade biografen. Både Orlando Bloom och Keira Knightley är väck den här gången, och jag kan ju inte påstå att jag saknar den mesige tvåltollen Bloom. Istället har Johnny Depp och hans rollfigur Jack Sparrow gjort en Fonzie - han var en birollsfigur som med tiden kom att bli seriens stjärna.

Jag gillade öppningsscenerna i PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Dessa utspelar sig i London och Jack Sparrow, som ska skickas i fängelse, flyr på ett spektakulärt sätt och jagas av kungens soldater. Här finns en häftig diligensjakt och därefter dyker Keith Richards upp som Sparrows farsa och mumlar lite.

Kort därpå springer Sparrow på den sexiga piratbruden Angelica (Penélope Cruz), dotter till den fruktade piraten Bleckbeard (Ian McShane från DEADWOOD) och kanske, kanske inte, Jack Sparrows käresta - men de har minsann träffats tidigare. De fäktas med varandra och kysser varandra om vartannat och de fortsätter med detta filmen igenom, och de litar aldrig på varandra.

Geoffrey Rush återkommer från de tidigare filmerna som Barbossa och så är de dags att ge sig ut på en episk resa - och plötsligt är det inte så kul längre. Den här gången är de på jakt efter ungdomens källa, de resor till outforskade och exotiska platser, de möter zombies, och den där källan de letar efter vaktas av sexiga men dödligt farliga sjöjungfrur. En av dessa heter Syrena (spelad av den väldigt söta spanjorskan Astrid Berges-Frisbey) och tillfångatas, och en ung präst blir kär i henne. Just det, dessa sjöjungfrur är topless, men eftersom detta ju är en amerikansk PG-13-film, ser de till att dölja brösten på de mest kreativa sätt.

Problemet med den här filmen är att det inte händer speciellt mycket. Den är extremt tjatig och det känns som om de jagar varandra var tionde minut - och det är oftast Jack Sparrow som jagas. Det är en väldigt högludd film. Den är bombastisk, det bjuds på massor av strider och svärdsfäktande ... men jag blev uttråkad. Det är för lite variation. Filmen är alldeles för lång, en bra bit över två timmar, och det hela är lite trött. Johnny Depp spelar upp alla sina manér och slår man upp ordet "överspel" i ett lexikon lär man hitta en bild på Jack Sparrow. Penélope Cruz är dock rätt charmig, men jag får intrycket att ingen av de inblandade är särdeles intresserad; det här är bara ännu en pengamaskin.

Hans Zimmer är ännu en gång kompositör och hans magnifika filmmusik är definitivt det bästa med den här filmen. 3D-effekterna å andra sidan är inget att skriva hem om.

När jag pratade med några kollegor efter visningen höll flera inte med mig alls. Många av dem gillade filmen, och jo, det här kommer förstås att bli ännu en stor publiksuccé. Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en del fem om ett par år. Men snälla, gör den kortare och mer originell nästa gång, okej?

Jag tvekade en aning vad gäller betyget, men jag blir nog tvungen att välja det lägre alternativet.






(Biopremiär 18/5)