Visar inlägg med etikett peplum. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett peplum. Visa alla inlägg

lördag 10 maj 2014

Bio: The Legend of Hercules

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det händer ju lite då och då att filmer anländer i tandem. Förra året kom två stycker "DIE HARD i Vita Huset"-filmer, dessförinnan har vi fått två asteroidfilmer samtidigt, två Snövitfilmer, två vulkanfilmer, och så vidare. 2014 är det Herkules som gäller.

I juli har Brett Ratners HERCULES med Dwayne Johnson premiär. Trailern vevas just nu på biograferna, och Herkules går omkring och vrålar "AJ ... ÄM ... HÖR-KJU-LISS!!!". Denna helg hade Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES oväntat svensk premiär - den smögs upp utan att pressvisas. Jag är uppriktigt förvånad över att den går upp här, eftersom den hade amerikansk biopremiär redan i januari - och floppade så att det blixtrade om det. Filmen sågs av i princip ingen alls.

Herkulesfilmer är en gammal fin genre. Peplum, som den kallas. Svärd- och sandalfilmer. Tydligen går peplum hem på bio just nu, med tanke på att vi nu även kan se POMPEII och nyligen 300: RISE OF AN EMPIRE. Filmhistoriens främste Herkules är förstås Steve Reeves, som gjorde rollen i ett italienskt raffel från 1958. Reeves fortsatte att spela Herkules och andra muskelmän i en rad italienska filmer, och andra muskelknuttar äntrade filmbranschen och gjorde detsamma. Arnold Schwarzenegger var Herkules i den festliga HERCULES IN NEW YORK från 1969, och Lou "Hulken" Ferrigno var halvguden i Luigi Cozzis två stolliga filmer från 1980 och 1983. På 1990-talet var Kevin Sorbo Herkules i en populär TV-serie som jag följde slaviskt; det var en kul serie - och den lanserade Xena, som fick en egen serie som blev ännu mer populär.
Vem spelar Herkules i THE LEGEND OF HERCULES? Jo, Kellan Lutz. Vem? Killen som spelade Poseidon i IMMORTALS. Han ser ut ungefär som en amerikansk quarterback - och har så taskig utstrålning att automatiska dörrar inte öppnar sig för honom. För regin står finländaren Renny Harlin. Det var väldigt, väldigt längesedan vi fick se något av honom på bio. Det mesta han gjort på sistone har släppts direkt på DVD - och knappt det. Han hade sin storhetstid med röjarfilmer som DIE HARD 2 och LONG KISS GOODNIGHT. Den tiden känns väldigt avlägsen, än mer så efter att jag sett hans Herkulesfilm.

Varför går den här upp på bio i Sverige?

Och vad i helvete tänkte de på när de gjorde den här filmen?
Scott Adkins, en av mina favorit-actionskådisar, är den onde kung Amfitryon. Att han är ond märks främst på att han har skägg och vrålar. I början av filmen får vi veta att han har äktenskapsproblem och frugan letar upp Zeus fruga Hera, och i en synnerligen bisarr och fånig scen ligger hon i sin säng och blir påsatt i slowmotion av den osynliga Zeus. Hon har nämligen gått med på att bära hans barn. Hon föder Herkules, som dock går under annat namn.

Tjugo år förflyter, Herkules får ihop det med kalaskexet Hebe (Gaia Weiss), men hon ska giftas bort med Herkules onde halvbror. Amfitryon tillfångatar Herkules, som tvingas fara runt som gladiator, innan han samlar en armé för att störta den onde kungen.

Större delen av den här filmen satt jag och undrade vad fan det var jag tittade på. Bitvis är det hyfsat snyggt och pampigt; stora arméer tågar över broar och grejor. 3D:n - filmen är förstås i 3D - är betydligt bättre än väntat. Ett par fajter är rätt bra, i synnerhet den - SPOILER!!! - avslutande duellen mellan Herkules och Amfitryon.
... Men i övrigt är detta otroligt lamt och förvirrat. Dialogen är ibland sanlös. Handlingen är svårgreppbar. Till stora delar håller filmen kalkonnivå. Det här är skrattretande dumt. Herkules är ju känd för att ha ihjäl ett lejon - men lejonet i den här filmen är så illa datoranimerat att det ser ut som något slags parodi. Jag skrattade högt.

Att det ska vara så svårt att göra en Herkulesfilm? Jag menar, hur svårt kan det vara? POMPEII är ett mästerverk och en filmklassiker jämfört med THE LEGEND OF HERCULES.

... Och som den besserwisser jag är måste jag skjuta in att eftersom filmen utspelar sig i Grekland och alla har grekiska namn, borde ju vår hjälte heta Herakles. Herkules var romarnas namn på honom. Men det är väl så att rätt få vet vem Herakles var.

Det är synd att Scott Adkins slösas bort i sådana här filmer. Vill ni se honom sparka röv ordentligt, kolla in NINJA och NINJA: SHADOW OF A TEAR. Två B-filmer som levererar på actionfronten.







(Biopremiär 9/5)

tisdag 15 juni 2010

En film jag länge velat se #16

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD (1961)

Avdelningen Svära i kyrkan:

Mario Bava var en av de främsta italienska genrefilmregissörerna, en uppburen man det skrivits flera tjocka böcker om trots en relativt blygsam produktion. Bavas filmer har alla en sak gemensamt - de är oerhört snygga. Fantastiskt vackra - om man nu inte ser dem i fullscreen på sliten VHS från 1980, förstås.

Men filmerna har även en annan sak gemensamt. Och nu kommer jag att svära i kyrkan: många av Mario Bavas filmer är lite småtråkiga. Vågar jag skriva det? För sent. Redan gjort.

Det finns fortfarande en handfull Bavafilmer jag inte har sett. En av dem är svärd & sandal-rafflet HERCULES IN THE HAUNTED WORLD, även känd som HERCULES IN THE CENTER OF THE WORLD med Reg Park och Christopher Lee; en film jag läst mycket gott om och som ibland klassas som skräckfilm. Men nu har jag klämt den, i en flådig, färgsprakande widescreenversion.

Innan spaghettiwesterns var det peplum - svärd & sandal-film - som gällde i Italien. När Steve Reeves 1959 för första gången dök upp som Herkules sattes bollen i rullning. Det pumpades ut drivor av filmer om antika muskelberg. Hercules, Son of Hercules, Maciste (som ofta fick heta Hercules utanför Italien), Atlas, Ursus, fan och hans moster. Den ena filmen pampigare än den andra, trots vad jag antar relativt blygsamma budgetar i de flesta fallen. Det intressanta med italienare är ju att de har rätt svårt att göra fula filmer, och dessutom har de en massa antika byggnader och ruiner som liksom bara står där - en väldig massa gratiskulisser.

Jag har aldrig intresserat mig speciellt mycket för peplum, men under det senaste året har jag börjat klämma en del. De är rätt fascinerande - en massa snygga, halvnakna brudar blandat med rejäl homoerotik.

Handlingen i HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är hur förvirrad som helst. Jag hängde inte med det minsta. Herkules (Reg Park, alltså) och hans blonde, brudjagande polare Thesius, återvänder hem. Genast blir de attackerade av lönnmördare. Dessa får på nöten.

Herkules' kärleksintresse Daianara har visst blivit knäpp i bollen och känner inte igen honom. Christopher Lee är den slemme kung Lico, som låtsas vara Daianaras brydde farbror. Det är bara det att Lico tänker offra Daianara för att få evigt liv. Han föreslår att Herkules ber oraklet Medea om hjälp.

Detta fruntimmer - som visar sig vara en sexig brutta med vit ansiktsmask - säger åt Herkules att han måste bege sig till dödsriket Hades och knycka Glömskans Sten, ty då kommer Daianara att få minnet tillbaka och allt blir bra igen. Men för att komma in i Hades, måste vår skäggige hjälte först ta sig till ett annat mystiskt land med outtalbart namn och plocka ett gyllene äpple.

Herkules och Thesius får sällskap av en tjock liten comic relief-kille (som självklart inte är rolig), och så seglar de ut på stormiga hav under en blodröd himmel...

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är en makalöst snygg film. Det här är en av de absolut snyggaste filmer jag sett. Visst är studiobyggena uppenbara, men dessa tillför bara en overklig, surrealistisk dimension. Allting badar i blått, rött och grönt. Filmen ser ut som en serietidning i bästa fyrfärgstryck.

Ibland häckar Christopher Lee i en håla där det finns ett gäng likkistor av sten. Locken glider av dessa och något slags zombiespöken - jag vet inte riktigt vad de ska vara, demoner kanske? - reser sig ur kistorna. Under filmens sista minuter måste Herkules kämpa mot dessa svävande demoner i vad som kan vara den vackraste slutstriden någonson. Direkt därefter tampas Herkules med Christopher Lee, vars dolk visar sig vara en skeletthand när man ser den i närbild. På vägen dit har vi även fått se ett festligt stenmonster, folk som sjunker ner i lava, och ett flertal raffiga damer.

...Synd bara att den här filmen inte helt oväntat är aningen småtråkig. Den är inte tråkig så att det stör, man vill ju hela tiden fortsätta att titta, uppslukad av bilderna som man är, men det blir aldrig något större tjoflöjtraffel av det här. Det borde har varit roligare och mer underhållande.

Men självklart ska du se den här filmen ändå, det är svårt att uppbringa en tjusigare film.

Tydligen var Franco Prosperi medregissör, och vem assisterade Bava bakom kameran, om inte allas vår Joe D'Amato, som dock inte omnämns i filmens credits.