Bio: One Chance

Foton: Liam Daniel © 2013 The Weinstein Company. All Rights Reserved
Första gången jag hörde talas om Paul Potts, trodde jag att det var Pol Pot; Kambodjas gamle diktator, det handlade om, och jag fick inte ihop det. Pol Pot sjunger väl inte opera? Och dessutom är ju karln död! Detsamma tänker en läkare i början av DJÄVULEN BÄR PRADA-regissören David Frankels nya film ONE CHANCE. Den unge Paul Potts hamnar på sjukhus och läkaren förvirras av hans namn.
Walesaren Paul Potts är en sådan där kille jag bara läst- och hört talas om. Jag tror inte att jag hört honom sjunga innan jag såg den här filmen, och nej, självklart har jag inte sett det engelska TV-programmet BRITAIN'S GOT TALENT, där Potts upptäcktes och blev stjärna. Frankels film är en biografi över Paul Potts och främst under de år på 2000-talet då han försökte satsa på en karriär som operasångare. Men - vad som skiljer den här filmen från de flesta andra biopics, är att ONE CHANCE är gjord som en komedi, och det är en rolig sådan.

James Corden gör Paul Potts (och mimar till den riktige Potts när han sjunger), en överviktig, blyg och mobbad kille med dåligt självförtroende. Han har sjungit sedan barnsben, han älskar opera och vill inget annat än att bli operasångare, men det ser mörkt ut för honom. Han bor hemma hos sina föräldrar (utmärkt spelade av Colm Meaney och Julie Walters), jobbar i en butik som säljer mobiltelefoner, och han har tillbringat en längre tid med att chatta med en tjej han aldrig träffat; Julz (Alexandra Roach). Farsan är en redig knegare och tycker att Paul ska jobba i gruvan (eller vad det nu var) som alla andra. Han tycker att Paul ska vänja sig vid tanken på att det enda som finns i livet är att gå till jobbet och ha lite stålar på fickan så att man kan ta en öl. Mer finns inte.

Paul uppmuntras av sin mor och av Julz, som Paul träffar och blir förälskad i, och han tar chansen att åka till Venedig, gå på operaskola och sjunga för Pavarotti. Och resten är väl historia.
Jag har inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen. Och det spelar ingen roll. Det här är småkul och trivsamt precis hela tiden. Det ligger nära till hands att jämföra med en annan biopic om en musiker; MONICA Z - och även om jag sätter samma betyg på filmerna, är ONE CHANCE en bättre film. Den sticker ut mer, den hänger ihop bättre, den har mer personlighet och den är roligare. Det här är en bagatell, men jag skulle inte ha något emot att se om den och jag kan nog rekommendera den till de flesta.
James Corden är väldigt sympatisk i huvudrollen, men bäst är Mackenzie Crook som Braddon; Pauls chef. Han är helt fantastisk och påminner om Spike i NOTTING HILL. Dock hade jag gärna sett mer av Valeria Bilello, som gör Alessandra, en tjej Paul har en kort romans med i Venedig. Tjusig flicka.

(Biopremiär 21/2)

-->

Bio: Traviata

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ibland konstaterar jag att jag definitivt inte tillhör målgruppen. Oftast händer det när jag ser barn-, ungdoms- eller utpräglade tjejfilmer. Dock brukar det gå att se filmen ändå. Men så har vi filmer som riktar sig till folk med specialintressen - intressen som jag inte vet någonting om och inte är det minsta intresserad av.
Jag vet ingenting om opera. Jag kan uppskatta musiken - så länge de låter bli att sjunga. Förvisso går väl poängen förlorad då, men jag har otroligt svårt för operaröster. Jag lyssnar mycket på klassisk musik - men bara instrumental sådan. Dessutom har jag alltid tyckt att det är fånigt när folk sjunger sina repliker istället för att säga dem. Det är som när folk hoppar runt och skuttar och dansar för att berätta en historia. Min relation till opera inskränker sig till GALAKVÄLL PÅ OPERAN med bröderna Marx och Dario Argentos skräckfilm OPERA. Ja, och diverse filmatiseringar av FANTOMEN PÅ OPERAN - med undantag för musikalen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av den hyllade, franska dokumentären TRAVIATA. Jag trodde dock att man skulle få veta lite mer om människorna på- och bakom scenen, hur hela föreställningen planerades och varför, vad det är för föreställning och i vilket sammanhang den sätts upp. Istället har filmens regissör Philippe Béziat valt att enbart skildra repetitionerna och hur operans regissör Jean-François Sivadier jobbar med skådespelarna. Detta visas väldigt ingående. Natalie Dessay, som tydligen är en världsberömd sopran, ska spela huvudrollen som Violetta i Verdis LA TRAVIATA. Hela den första timmen av den två timmar långa filmen utspelar sig i en replokal. Sångarna framför sina stycken gång på gång och Sivadier kommer fram och korrigerar, kommer med förslag och diskuterar.
Efter denna första timme förflyttas repetitionerna ut på utomhusscenen där föreställningen ska framföras. Här får vi även se lite hur orkestern och scenarbetarna jobbar. En snygg italiensk pianissa pratar passionerat om operan.

Béziat tar för givet att biopubliken känner till LA TRAVIATA och dess handling. Jag har ingen aning om vad den handlar om. Så för mig består därför filmen enbart av en lång rad lösryckta dramatiska scener jag inte vet hur de hänger ihop. Föreställningen ska ges under Festival d'Aix-en-Provence, men detta nämns inte alls; det läser jag i eftertexterna. Av Aix-en-Provence for vi knappt se något alls. Först mot slutet få vi se en gata. I grodperspektiv. I mörker. Av den färdiga uppsättningen med publik får vi inte se något alls. Rent filmiskt sett är det visset; ofta får vi långa tagningar ur en och samma vinkel. Det är innehållet i bilderna som är det viktiga, inte bilderna. Och vilka är alla de här människorna?
Jag tycker att det här bitvis är rätt intressant, Jean-François Sivadier är charmig, men det är ett jävla galande och hade jag trillat in i filmen på en TV-visning hade jag bytt kanal. Men! Och detta är ett stort men. För en operaälskare måste detta vara fullkomligt fantastiskt. TRAVIATA pressvisades inte i Malmö, så jag såg den på en ordinarie visning. Resten av publiken bestod främst av folk mellan 65 och döden, och de var alldeles hänförda av filmen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här - så jag tar och sätter en generisk trea.

(Biopremiär 9/8)

-->

Bio: Jussi i våra hjärtan

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jag kan inte påstå att jag kände till särskilt mycket om Jussi Björling innan jag såg den här dokumentären. Han var en världsberömd operasångare, en av de bästa någonsin, och han dog ung. Och så krökade han rätt hårt. Christopher Lee har berättat att han sjungit med Jussi på en privat tillställning, vill jag minnas att det var.

Mer än så visste jag inte. Mitt intresse för opera är inte det största och i ärlig-
hetens namn hör jag inte vad som utmärker Jussi Björling: de gamla inspelningarna är antingen åt helvete för knastriga, eller aningen undermåliga, men främst har jag inget att jämföra med. Jag gillar inte precis tenorsångare, det är för mycket mistlur over manliga operasångare. 

Autören bakom SOUND OF NÄVERLUR, Torbjörn Lindqvist, lyckas med en åtminstone en av sina målsättningar med den här filmen, som har premiär den andra februari, då Jussi skulle fyllt hundra år, om han nu inte gått och dött redan 1960, den spjuvern. Lindqvist lyckas lära mig lite mer om den store sångarens liv.

Jag hade ingen aning om att Jussi Björling var från Dalarna och står som staty i Borlänge - borde inte Sator stå staty där? Jag hade ingen aning om att det var farsan som drillade Jussi och hans bröder till att bli operasångare och tog med dem till New York för att skola dem ordentligt. Tydligen missade de en förställning med Caruso eftersom de klämde in en visning av en cowboyfilm strax innan.

Som dokumentärfilm lämnar dock JUSSI I VÅRA HJÄRTAN en hel del att önska. Man skulle nästan kunna tro att det var Lindqvist som var filmfotografen på FÄBODJÄNTAN. Vänta nu lite, han var ju filmfotograf på FÄBODJÄNTAN! That explains it.

Den här doku-
mentär-
en är väldigt enkelt upplagd och påminner om en gammal skolfilm. Den känns lite som när man skulle redovisa grupparbete i skolan. "Drama-
doku-
mentär" står det på filmaffischen, men bortsett från att man dramatiserat ett par ögonblick ur Jussis liv som dyker upp lite här och var i väldigt korta klipp, är det här en rak dokumentär av ett gammaldasgs snitt. 

Två män tittar rakt in i kameran och säger at de ska ta reda på vem Jussi Björling egentligen var. På detta följer en lång rad talking heads, och sånger som illustreras med naturbilder från hela Sverige. It's rather pedestrian.

Bland de som intervjua återfinns Jussis syskon, samt Kjerstin Dellert och andra personer som arbetade med Jussi. En alldeles för kort del av filmen ägnas åt alla de annonser han medverkade på. Jag hade gärna sett en dokumenär enbart om Jussi Björlings förekomst i annonser. Plötsligt, oväntat och omotiverat dyker Björn Ranelid upp och pratar om Jussi. Han står iförd linne och med aniktet vänt mot solen framför en trädstam.

JUSSI I VÅRA HJÄRTAN har inte på bio att göra. Det här känns som ett gammalt TV-program. Filmen går från A till Ö utan några som helst konstnärliga intentioner eller filmiska finesser. Inte vad jag kan se.

(Biopremiär 2/2)