Bio: Mademoiselle C

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Nu blir det mode här på TOPPRAFFEL - och lite franskt också.
MADEMOISELLE C. Det låter som en film av Just Jaeckin. Men så kul ska vi inte ha det. Tvärtom, visar det sig. MADEMOISELLE C är en dokumentär av Fabien Constant och handlar om Carine Roitfeld. Och vem är det? frågar genast de som inte har någon större koll på modevärlden och antagligen de flesta som läser TOPPRAFFEL!. Nä, jag hade ingen aning om vem Roitfeld är. Efter att ha sett den här filmen har jag fortfarande ingen aning. Constants film är inte mycket till dokumentär, detta är snarare en långfilmslång, förbehållslös hyllning till- och reklamfilm för Roitfeld.
Carine Roitfeld var chefredaktör för Vogue Paris - med andra ord en fransk motsvarighet till Anna Wintour, som dokumenterades i THE SEPTEMBER ISSUE. Constants film börjar efter att Roitfeld lämnat jobbet på Vogue för att starta sitt eget superlyxiga magasin - CR Fashion Book. Vi får vara med när tidningen planeras, döps, och innehållet tas fram - allt sker på de mest spektakulära sätt i de mest glamorösa, spektakulära miljöer.

... Däremot får vi inte veta någonting alls om Carine Roitfeld. Hon är i bild och pratar nästan hela tiden, vi får träffa hennes barn och kollegor, men vem är hon? Vad driver henne? Hur började hon? Hon säger att hon är ryska, men när kom hon till Frankrike? Hon föddes i Paris, läser jag nu på Internet. Det var hennes föräldrar som var ryssar. Vad vi däremot får veta är att hon är "a wonderful person!" - kändisarna; modeller, designer, fotografer och skådespelare, står på rad för att hylla henne.
Det finns ingen som helst struktur i filmen. Den varar bara 93 minuter, men den känns som sju timmar, eftersom den bara hoppar från photo shoot till fest till nytt photo shoot och nya flamsiga tillställningar med det vackra folket - utan att någonsin föra berättelsen om arbetet med tidningen framåt, eller berätta om personen Roitfeld och hennes bakgrund.

Det pratas om att tidningen måste innehålla texter med substans och inte bara bilder - men vi får inte veta vad dessa artiklar handlar om och vilka som skriver dem. Däremot visas ytterst detaljerat hur bilderna tas. Ibland är dessa fotosessioner riktigt häftiga - i synnerhet de som ser ut som hämtade ur 40 år gamla Jean Rollin-filmer. Halvnakna brukar i slöjor på kyrkogårdar och så vidare. Jag kan inte säga att det framgår hur kollektionerna ser ut. Jag noterade de sexiga modellerna och de ibland bisarra situationerna, men kläderna kändes synnerligen sekundärt.
MADEMOISELLE C är som ett glassigt modemagasin på stor duk. Gillar man sådana magasin gillar man nog den här filmen. Vi andra tittar lämpligen på något annat. Till exempel en film eller två av Jean Rollin.

(Biopremiär 2/5)

-->

Bio: Yves Saint Laurent

Foton: Tibo & Anouchka © 2013 WY productions – SND – Cinéfrance 1888 – Herodiade – Umedia. All Rights Reserved.
Jag letar upp min recension från 2010 av dokumentären YVES SAINT LAURENT: L-AMOUR FOU och konstaterar att jag inte var speciellt förtjust i den; den var stökig och om man som jag inte kände till så mycket om den legendariske modeskaparens liv och karriär, blev man inte mycket klokare. Här har vi nu en spelfilmsversion i regi av Jalil Lespert, vanligtvis främst verksam som skådespelare.
Titelrollen innehas av Pierre Niney, som i rollistan listas som Pierre Niney de la Comédie-Française, vilket är Frankrikes nationalteater. Flera av de medverkande skådespelarna har detta tillägg till sina namn; jag antar att det ska imponera. Niney är väl inte sådär oerhört porträttlik till utseendet, hans beteende kan jag inte uttala mig om, och jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare på YSL den här gången heller. Detta är en bitvis väldigt flott film, men berättandet är lite för distanserat för att kunna gå på djupet.

Vi får följa Yves från det att han är i 20-årsålern och i början av sin karriär i slutet av 1950-talet, då han arbetade för Christan Dior, fram till slutet av 1970-talet, och Pierre Niney ser mer eller mindre likadan och lika gammal ut hela tiden, hans hår blir längre och han skaffar ett fjunigt skägg, men det är allt. Yves är blyg och tillbakadragen, och i början av filmen träffar han Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), de två blir ett par och de håller ihop resten av livet, trots Yves' ständiga snedsteg med andra älskare och ett med tiden omfattande alkohol- och drogmissbruk.
Världen de här människorna rör sig i känns som ett enda enormt lyxparty, men inte blir Yves lyckligare för det. Riktigt varför han är som han är framgår inte, och hans start som modeskapare hoppar Lespert över, liksom det omfattande konstsamlandet han och Bergé ägnade sig åt och som ovan nämnda dokumentär avhandlar.

Filmen är full av galanta damer, det figurerar flera riktiga kalaskex, som Charlotte Le Bon, Laura Smet och Marie de Villepin - men de otaliga kärleks- och sexscenerna involverar mest män. Nikolai KInski, son till Klaus, spelar en väldigt fjollig Karl Lagerfeldt. Det bjuds på en del märkliga anakronismer; under en flashig fest 1971 som inte kan bli mer 1971, spelas suggestiv modern musik - vilket förstås är medvetet, men lite konstigt.
YVES SAINT LAURENT är ett gott hantverk och fullt sebar, men den är lite för uddlös.

(Biopremiär 14/3)

-->

Bio: Bill Cunningham New York

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
En vecka efter den hyllade SEARCHING FOR SUGAR MAN fick ännu en dokumentärfilm biopremiär - och jag måste säga att jag tycker att Richard Press' BILL CUNNINGHAM NEW YORK är en bättre film än den svenska musikdokumentären. Och då behandlar Press ett ämne jag väl inte är sådär superintresserad av, nämligen modevärlden.
Bill Cunningham är en egensinnig fotograf verksam för New York Times - och han är nu hela 83 år gammal! Den här filmen är från 2010 och slutar med firandet av 80-årsdagen på redaktionen. Cunningham, som talar en fantastisk New York-dialekt, började sin karriär som hattmakare och flyttade in i Carnegie Hall, där en massa andra konstnärer och udda existenser bodde fram tills för ett par år sedan, då alla vräktes och det byggdes kontor i kåken. Cunninghams lägenhet var fantastisk: en liten lya överfull av kabinettskåp. Han sov ovanpå några lådor, han hade inget kök, eftersom det - enligt honom - är onödigt, och badrummet fanns i hallen.
Han är unik på många sätt, den här Cunningham. Han är pigg, käck, hurtig och till synes alltid glad - och han tar sig fram på cykel. Han ligger bakom två bildkrönikor i veckan i NYT; en med foton på societeten och kändisar, och en som fungerar som något slags trendspaning. Cunningham står på refuger och i gathörn och plåtar förbipasserande; han anser att gatan är den egentliga catwalken, det är där man får se de mest fantastiska modekreationerna och kläder folk faktiskt kan bära på riktigt. Själv struntar Cunningham i sitt utseende; han bär alltid en blå jacka, och hans billiga ponchos rivs alltid sönder, och då lagar han dem med tejp.

Bill Cunningham är en arbetsnarkoman utan like. Han jobbar alltid. Han har alltid levt ensam eftersom det inte finns tid för förhållanden. Han är förälskad i sitt jobb. Och han är en perfektionist. Han plåtar fortfarande på film och cyklar bort till en liten fotoaffär för att framkalla. Han är dessutom artig och vet hur man beter sig, han skulle aldrig kunna vara en paparazzo, han må vara känd bland kändisarna, men han håller sig i bakgrunden, ställer sig i rätt kö och festar aldrig.
Det förekommer en hel del kul folk i den här filmen. Som Bill Cunninghams granne - Editta Sherman, en excentrisk kändisfotograf född 1912. Även Anna Wintour flimrar förbi, konstigt vore väl annars, men Richard Press' film och folket i den känns som en motpol till de medverkande och världen i THE SEPTEMBER ISSUE; filmen om Wintour och Vogue. I den framstod många som iskalla kräk.
Nu är faktiskt BILL CUNNINGHAM NEW YORK mycket mer än en film om herr Cunningham. Filmen handlar lika mycket om New York. Det här är ett väldigt bra porträtt av staden och dess människor under dryga 50 år. (Som bonus får vi en del inslag från Paris)
Filmiskt sett tycker jag att det här är bättre än SEARCHING FOR SUGAR MAN - vilket inte är så konstigt. BILL CUNNINGHAM handlar om en fotograf, om bilder och om en storstad. Det blir inte så mycket talking heads och folk som pratar om huvudpersonen. Istället får vi se huvudpersonen i aktion, de miljöer han rör sig i och resultaten av hans arbete. Och det är väldigt underhållande, roligt och intressant. Kufen Bill Cunningshams entusiasm smittar av sig och han är ett utmärkt objekt för en dokumentär som denna.

(Biopremiär 31/8)

Rockmann

Inte helt oväntat började kedjan Kapp-Ahl en gång i tiden med att sälja kappor. En manlig motsvarighet till kappa är rock. En annan stor affärskedja är Dressmann.

Läser i dagens Metro att norska Dressmann inte bara köpt reklamrättigheterna till sex Rolling Stones-låtar. De har även anlitat rockgubbarna för att designa en kollektion åt Dressmann. Ähum... Det var ju ... oväntat.

Vad kan vi förvänta oss? Något slags kombination av tidigt 80-tal, midjekorta kavajer och piratlook? Eller 70-talistisk sparkdräkt?

Eller så syr de kanske bara ihop en rock.

Om de nu inte syr fel, så att det blir en kappa.

Bio: Yves Saint Laurent: L'amour fou

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag kan inte påstå att jag kände till speciellt mycket om Yves Saint Laurent innan jag såg den här filmen. Jag visste att han var modedesigner, att han var homosexuell och att han dog häromåret. Och jodå, jag har nyttjat hans produkter, främst rakvatten.

Därför hade jag en hel del förhoppningar Pierre Thorettons film. Jag hoppades få hans karriär serverad på ett silverfat och jag hoppades få tjusiga, glammiga modebilder från 1900-talets andra halva.

När jag kom ut från pressvisningen var jag inte mycket kokare. Jodå, visst fick jag se en massa glammiga arkivbilder. Större delen av filmen består av arkivbilder. Dessa presenteras i en enda röra, man hoppar fram och tillbaka i tiden, och sällan förklaras det vad det är vi ser och när det utspelas. Till exempel öppnar filmen med ett svartvitt klipp där Yves håller tal. Fan vad gammal han såg ut som ung, tänkte jag, innan jag förstod att talet hölls en kort tid innan han dog, men Thoretton har av någon anledning valt att visa det i smutsigt svartvitt.

Mycket av filmen kretsar kring Pierre Bergé; Yves älskare och sambo - fast han hade uppenbarligen lämnat Yves långt innan Yves dog. Bergé nämner vid ett tillfälle att Yves plötsligt fick upp ögonen för sprit och droger och att detta inte var så bra, men det nämns inte ett ord om när och vad som hände.

Vi får se mycket av parets konstsamling och hur den auktioneras bort för dyra pengar. Det var verkligen en enastående samling - men jag förvånades över att de pressat in allting i hemmet. Det såg nästan ut som en affär, en lumphandel med exklusiva saker; vackra tavlor och föremål hade pressats in på varje kvadratmilimeter. Det måste ha varit svårt att njuta av konsten hemma hos Yves och Pierre.

...Nej, det blir alltså inget högt betyg till den här filmen. Lägg pengarna på rakvatten istället.

(Biopremiär 15/10)

Modemingel A Go Go

Jag har skrivit det förr, men det är förhållandevis ont om modebutiker för män. Och då menar jag Män - som i vuxna karlar. Här i Malmö finns liksom bara Dressmann och Malmströms och ett par till. Resten av butikerna riktar sig till kvinnor eller ungdomar som gillar hängröv.

Igår kväll hade J.Lindeberg en liten tillställning för att fira sin nya butik i Scholls gamla lokaler på Södertull. Det var röda mattan och grejor.

Jag hade förväntat mig en samling distingerade gentlemen därinne; medelålders män i tredelade kostymer, men i vanlig ordning höjde jag medelåldern.

Men nog för att J.Lindeberg säler flotta, distingerade grejor. Till skillnad från de flesta av konkurrenterna andas deras kläder stil och elegans, och de erbjuder även skräddarsydda kläder om man är på det humöret (och har den plånboken). Jag plockade upp deras lilla broschyr om Made-To-Measure och slog upp en sida på måfå, och vad var det första jag såg, om inte en bild på Lars Nittve, före detta head honcho på Moderna Museet i Stockholm och Rooseum i Malmö. Lustigt, eftersom jag tidigare på dagen varit på Moderna Museet - som är före detta Rooseum. Nittve är en av J.Lindebergs "ambassadörer".

Även själva butiken är elegant, med antika möbler och gamla läderfåtöljer och grejor.

Jag har bevistat en hel del mingel på sistone, och ni vet hur det brukar vara: man får en eller två öl & vin-biljetter, och när man druckit upp sin öl en kvart senare går man, och tillställningen dör. Så icke det här minglet; J.Lindeberg-folket hade sett till att skapa det trevligaste minglet jag varit på på väldigt länge. Jag kände inte en käft där, men jag hängde kvar i flera timmar och snackade med några ungdomar. Fast det var snarare jag som framstod som ungdom, jag fick ofta förklara vilka vissa kända rockmusiker är, eftersom de aldrig hört talas om dem. Dagens ungdom är som min farfar. När jag var på HIPP i somras träffade jag ett helt gäng nittonåringar som inte hade en aning om vem Thåström är. Förvisso kände jag inte till de artister som de lyssnade på, men det är för att jag är en ignorant.

Några drinkbiljetter var det inte fråga om hos J.Lindeberg, det var bara att förse sig med Carlsberg Export. Eller Ramlösa, om man är lagd åt det hållet, men det är man ju inte. Cateringen var alldeles fantastisk. Le Citron Vert stod för den, och en värdinna struttade omkring med en bricka och bjöd på små exklusiva munsbitar, samt något slags skaldjursshots som verkligen var något att skriva hem om, eller åtminstone blogga om, vilket jag ju gör nu.

Butikschefen insisterade på att jag skulle komma tillbaka nästa vecka för att tjacka upp mig på en skräddarsydd kostym och en rock.

Vi får väl se.

Jag bör nog börja försiktigt med en skräddarsydd tummetott.

Mode: ...Och hur ska jag tolka detta?

Vädret blev inte bättre sedan förra inlägget. Ännu en trist söndag. Jag tänkte att jag kunde ju ta och promenera bort till Värnhem och Entré och gå runt och titta i butiker i lugn och ro. När jag är på Entré är det oftast för att se en film på Filmstaden där, jag tar mig sällan tid att kolla i affärerna.
På andra våningen ligger en massa modebutiker med konstiga namn. En heter G-Star Raw. G-Star Raw?! Vad är det för namn? Låter som porr. Eller science fiction. Eller som science fiction-porr. I vilket fall gick jag in i butiken, som inte verkade ha speciellt mycket anpassat för en man som jag.
En ung kille stod bakom disken. Han pratade med en kund, men i samma ögonblick jag kom in, vände han sig mot mig, gjorde tummen upp och ropade "Hallå!". Sedan återgick han till att prata med kunden.
Hur ska jag tolka detta? Tummen upp och ett frejdigt Hallå?
Visste han vem jag var? Han tillhör kanske mina läsare?
Eller var det en komplimang för mina kläder? Vilket vore märkligt, då jag var sedvanligt diskret.
Eller gör han tummen upp och ropar Hallå! till alla kunder?
Jag lämnade G-Star Raw och äntrade New Yorker. Herrejävlar! New Yorker har ju en reklamfilmskampanj just nu. Den ger intryck av en flott modekedja. Butiken på Entré ser ut som en nordafrikansk basar, eller något. Stor lokal, hundratals klädställ, tusentals plagg, nästan inget utrymme att röra sig på. Och nästan bara konstiga kläder. Finns den här kedjan i New York? Det har jag svårt att tänka mig. Det vilar ingen air av New York över det här billighetsgyttret.
Jag tittade på några T-shirts. En var knallblå och på bröstet stod det med gula bokstäver DEATH BY FUCKING. Intill låg en grön T-shirt, på vilken det stod ADDICTED TO BITCHES. Och alldeles i närheten en svart med texten PORN CASTING CREW. Fast den sista var riktigt snygg.
Sedan gick jag till Onoff och tittade på en 60-tums-TV.
...Jag lämnade Entré och gick bort och drack kaffe på kasinot.

Kavajsöndag

Det var väldigt länge-
sedan jag var inne på Hansa Compag-
niet, slog det mig idag när jag strosade runt på stan, så jag tog och traskade in där - om inget annat för att kasta mitt vatten (de har nämligen avgiftsfria toaletter).
Kavaj är ju som bekant världens bästa plagg. Utan kavaj är jag handikappad. Var ska man annars ha plånbok, mobil, pennor och hopvikta A4-papper jag inte vet varför jag har på mig? Jag begriper inte hur kavajlösa reder ut detta.
I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att besöka Marty, en affär med herrkläder modell dyrare än konkurrenterna. Och i vanlig ordning kunde jag inte låta bli att bläddra bland Armanikavajerna. Det vore ju kul att ha en sådan. Någon gång.

Fast vid närmare eftertanke - vore det så kul när allt kommer omkring?
Armani är väl inte det allra mest exklusiva och dyraste märket, men troligen det mest välkända när det gäller lyxiga kläder och vad jag kunde se dyrast på Marty. 8000-9000 spänn kostade de dyraste kavajerna, medan den billigaste låg på runt 5000 kronor.
Det var bara det att om jag nu hade haft råd att köpa en, hade jag inte hittat någon - för där fanns helt enkelt inte en enda jag ville ha! Jag tyckte inte att någon av Armanikavajerna var speciellt snygg. Märkligast var att där inte fanns någon vanlig, svart. Okej, en kritstrecksrandig gillade jag, när jag tänker efter. Eller var det en Armani? Äh, jag minns inte. Men jag tyckte allt att dessa kavajer var påfallande fula med besynnerliga mönster och kulörter.
Betydligt snyggare var de från Hugo Boss, vilka var aningen billigare, men ändå flera tusen kronor dyrare än de vanliga kedjornas urval.
MQ, som jag också svängde inom, har en mystisk drive med Joel Kinnaman som modell. Han poserar i diverse kavajer. Det är bara det att han har ett mindre stiligt skägg modell könshår på bilderna. Vem fan lockas att köpa en kavaj om man riskerar att se ut som en ung påg med pubishår i nyllet?

Eftersom jag alltid bär kavaj, sliter jag ut sådana och kostymer rätt snabbt. De blir blank-
slitna, eller så fransas ärmarnas kanter då de ibland gnids mot bordskanten när jag sitter och skriver. Och det går förstås inte att köpa nya kavajer för två, tre, fyra tusen spänn för jämnan.
I julas kände jag att jag verkligen behövde en ny kavaj. Jag var inne på Triangeln och tittade runt i de olika butikerna, och i en av dem - jag minns inte vilken, men det var inte Dressmann, H&M eller Kapp-Ahl - hittade jag en jag gillade. Den kostade typ 1800 kronor. Jag tvekade lite. Beslutade mig för att avvakta tills jag tittat i fler butiker.
Jag gick ut och tänkte att jag går tvärs över gatan och köper några pocketböcker eller serietidningar på Myrorna. Vad var det första jag såg på Myrorna? Jo, precis den kavaj jag fem minuter tidigare funderat på att köpa (nej, inte samma exemplar, men en likadan, pucko!).
Det har alltid burit mig emot att köpa second hand kläder. Jag har aldrig gjort det. Det känns så ofräscht. Som om man får loppor på köpet. Men jag provade kavajen, som inte bara passade, den verkade dessutom vara helt oanvänd. Samtliga fickor osprättade, reservknapparna i sin lilla påse, och helt slät utan skavanker.
Så jag köpte den. För 140 spänn! Jag hade dödat mig själv om jag köpt den för 1800:- och sedan hittat den på Myrorna...
Hm. Var kommer dessa Myrornakläder från? Jag har ju sett deras insamlingstunnor på stan. Jag har sett skyltarna om inlämning av kläder och grejor i butikerna. Men - helt nya eller i det närmaste helt nya kläder? Är det stöldgods? Presenter mottagaren inte ville ha? Dårar som köper paltorna och genast lämnar in dem för att vara snäll mot Frälsningsarmén?

Jag skulle nog inte kunna tänka mig att köpa en skjorta på Myrorna, det känns fortfarande äckligt - i synnerhet som det heter just Myrorna, som om prylarna förvaras i myrstackar - men kavaj är ju lite annorlunda. För ett tag sedan köpte jag en till för 85:-. Kan ju vara bra att ha. Även om jag föredrar nya produkter.
Kanske borde jag starta en egen modekedja. Jag tror jag har rätt koncept. En kombination av Armani och Dressmann. Problemet med Dressmann är inte att deras kläder håller dålig kvalitet eller är särdeles fula, utan att kedjan har lite dålig klang. Inte lika illa som Kapp-Ahl. Men ändå. Några av de bästa kavajer jag haft kom från Dressmann. Häromåret kutade jag runt halva Malmö för att köpa ett par jeans, och tyckte att i princip alla var fula och illasittande, oavsett exklusiva eller coola märken. För vida, för lågt skurna, för fula dekorationer och sömmar. Och idiotiskt dyra. Till slut köpte jag ett par på Dressmann. Det var de enda som satt som ett par normala jeans ska sitta.
Men om man kombinerar de exklusiva herrklädernas approach, deras air av det vackra livet, med Dressmanns priser... "Om Dean Martin fortfarande vore vid liv, skulle han bära Herr Anderssons kostymer". Den kampanjen hade jag slukat om jag vore kund på jakt efter en snygg men billig kostym. "Ska din film premiärvisas i Cannes? Vi har din smoking!"
För jag blir ju inte lockad av någonting Joel Kinnaman har på sig.
Personalen i min kedja bör ha mustasch.

Mode: Ah du, hur fan ser du ut?

Efter pressvisningen av FLICKAN FRÅN OVAN kommenterade ett par kollegor filmens mode; hur fult och fånigt man klädde sig på 1970-talet.
1980-talets mode är det ju också populärt att driva med.
Men ärligt talat: är inte modet - bland ungdomar - värre än någonsin nu på 2000-talet?
Casino Cosmopol har tråkigt nog slopat sin dresscode. Man kommer i princip in hur man än är klädd. I deras reklamfolder står det dock att de allra flesta kasinogästerna klär sig som för en trevlig kväll på stan.
Det är bara det att när folk idag klar sig för en trevlig kväll på stan, tar de på sig en jävla träningsoverallsjacka, gympaskor och bär mössa inomhus. Mössa har alltid varit löjligt, eftersom det är så fruktansvärt fult. I alla år har man blivit retad om man bar toppluva. Men numera är det trendigt att se efterbliven ut.
Och sedan har vi ju... Nä, jag orkar inte ta upp dem nu igen. De där slynglarna mer nerhasade byxor som visar röven. Måste vara obehagligt att gå omkring så. En kompis till mig skulle en gång fika när en rövkille slog sig ner vid nästa bord. Min kompis gick fram och bad killen dra upp byxorna - han skulle ju fika och tyckte det var osmakligt med killens röv framför sig.
Vissa typer behåller ytterkläderna på när de äter middag. Inomhus. En särdeles dum variant såg jag häromdagen. Jag strosade förbi en restaurang, det kan ha varit på Östra Förstadsgatan. Vid fönsterbordet satt ett sällskap i högst 30-årsåldern och åt. Några av dem med jacka på.
Nu är det så här att jag är förespråkare av polo och kavaj. Det är klassisk agent-outfit. Men det finns gränser.
Den smale killen närmast fönstret hade rakad- och antagligen polerad skalle, runda glasögon, svart polo och en vit dunväst utanpå!
Han såg ut som en homosexuell tysk designer.
Jag hoppades att en kypare skulle gå fram och klubba honom som en sälunge.

Idag höll jag bokstavligt talat på att gå in i en lyktstolpe. Det har satts upp affischer för Freya underkläder. Inte för att jag känner till Freya, men bruden på reklambilden fick mig att glömma allt annat. Kampanjen kommer säkert att bli anmäld av någon arg förening. Det är ju fult att vara snygg i Sverige. Kvinnor vill att det ska vara fruntimmer med "vanliga" kroppar på underklädesannonserna. Men vem lockas att köpa underkläder om det är Marit Paulsen på bilden? Jag skulle ju liksom inte bli lockad att köpa kalsonger om det är en inoljad Lasse Kronér på bilderna.
Sedan hajar jag inte poängen med att försöka vara medvetet ful.

Mode: Direktrapport från Centralen i Malmö

Ett inställt tåg fick mig att stranda på Centralen. Efter att ha kollat tidningar på Centralens Pressbyrå, genade jag genom byggnaden när jag skulle gå ut. Upptäckte att det pågår ett FASHION SHOOT i hallen där datorerna står! Jag har inte den minsta aning om vad det går ut på - är det reklambilder för kläder? För skor? Eller för ombyggnaden av Malmö Central?
Modellen är ett kalaskex med hästsvans. Först satt hon på bänken alldeles vid datorerna, så jag slog mig ner och låtsades surfa - för att få bättre sikt. Tösabiten var iförd florkjol, en liten topp och högklackade guldskor. På bilderna ska hon visst se förvånad ut.
Sedan gick hon bort till ett hörn vid toaletterna och en kvinna hjälpte henne att byta om till en liten svart klänning med en bar axel. Just nu står hon på golvet ett par meter bort och blir plåtad. Hubba-hubba.
Modellen och fotografen pratar skånska. En kvinna som verkar vara assistent pratar tyska, liksom en snubbe med skägg. En annan kvinna pratar stockholmska.
Synd att jag inte har några visitkort från Filmkoncept Scandinavia på vilka det står att jag är producent - annars hade jag förstås glidit fram och erbjudit en filmroll.
En efterbliven kille med talfel och som håller i en trasig pocketbok går omkring och försöker prata med alla och han klagar på miljön för de här modebilderna (eller vad de nu är). Han tycker att en professionell fotograf bör använda studio.
Oj, nu har bruden flyttat sig och står lutad mot en vägg.
Hubba-hubba.

Bio: Coco - livet före Chanel

Jag kan inte påstå att jag vet mycket om Coco Chanel. Jag vet snarare inget alls. Det enda jag kan skryta med vad gäller mode, är att jag festat i Pierre Cardins bubbelpalats. Två gånger, till och med.
Om Coco Chanel vet jag bara att hon hade ihop det med en nazist under kriget och att när Marilyn Monroe blev tillfrågad om vad hon hade på sig när hon sov, svarade hon "Två droppar Chanel No. 5".
Tydligen var Chanel den som befriade kvinnor från traditionella klänningar och korsetter och grejor, men det kan jag inte ta gift på.

I vilket fall, i franska filmen COCO - LIVET FÖRE CHANEL innehar Audrey Tautou titelrollen. Filmen öppnar på ett barnhem där systrarna Chanel växer upp, men vi förflyttas snabbt till något slags billigt sjapp i början av 1900-talet, där systrarna uppträder med en liten cabaretföreställning.En slottsherre fattar tycke för den väldigt reserve-
rade Coco och bjuder hem henne till slottet, där hon stannar kvar. Där levs ett liv fyllt med fester och galanta damer, men Coco trivs inte och sitter mest och syr hattar.

En dag anländer den unge, stilige engelsmannen Boy (som har tjusig mustasch), och nu uppstår lite kärlek. Men Boy måste gifta sig men en annan hemma i England. Coco vill sy hattar. Hon åker till Paris och jobbar med hattar på heltid, innan hon startar upp sitt modehus. Och här slutar filmen.

Jag hade en hel del förhoppningar på COCO - LIVET FÖRE CHANEL. Dels för att Audrey Tautou har huvudrollen, men även för att det hade varit intressant att se hur varu-
märket Chanel växte fram. Men detta får vi alltså inte se. Jag upplevde filmen som en besvikelse. Den utspelas nästan helt och hållet på slottet med omnejd, och det lyfter aldrig riktigt. Förvisso är Coco Chanel, åtminstone i Tautous tolkning, rätt kall och reserverad, men det blir aldrig riktigt passionerat. Storyn engagerar inte speciellt och romanserna är inte medryckande. Märkligt nog är det estetiskt inte heller speciellt omtumlande - foto och miljöer är överraskande grådaskigt, och dammodet under 1900-talets första decennier var ju rätt visset. Frisyrerna är hemska. Tautou dyker upp i ett par trevliga kreationer, men annars är det mest kärringkläder som gäller.

Och vad har hänt med Audrey Tautou? Hon ser märkligt sliten ut. Nu vet jag inte hur den riktiga Chanel såg ut, men Tautou ser ut att ha åldrats kraftigt på bara ett par år. Märkligt. På något otäckt sätt liknar hon Marika Lagerkrantz.

Dock är hon kylan till trots bra i rollen och ser cool ut när hon röker medan hon provar ut kläder till modeller. 
Under filmens slutminut tonar färgerna över till svartvitt och det blir riktigt tjusigt - jag hade gärna sett hela filmen monokrom.

Nu låter jag nog mer negativ än jag egentligen är. COCO - LIVET FÖRE CHANEL är trots allt helt okej. Fast jag hade gärna sett Chanel svassa runt med en nazist. Förresten, är det någon som vet om det verkligen stämmer att det var Hugo Boss som designade Tysklands uniformer under kriget?

Kanske får vi se glimtar ur Chanels senare liv i några andra filmer. Det kommer en hel rad nu. Jan "Dobermann" Kounen har gjort COCO CHANEL & IGOR STRAVINSKY med Mads Mikkelsen som den senare. Förra året gjorde Christian "Scanners II" Duguay TV-filmen COCO CHANEL, och tydligen finns det fler.

Just det! Stora delar av filmen går Tautou omkring och ser ut som Tardis seriefigur Adèle Blanc-Sec. Konstigt att det nu är någon annan som ska spela Adèle i filmen.
 





 


(Biopremiär 18/9)

Bio: The September Issue

En och en halv timme avskyvärda människor. Det är den enkla sammanfattningen av den här dokumentären om Anna Wintour; chefredaktör för amerikanska Vogue, och kvinnan Meryl Strees rollfigur i DJÄVULEN BÄR PRADA är baserad på.
Visst är modevärlden en helt annan värld. Den känns som en annan planet. Visst har jag träffat många extrema människor i filmvärlden, men det här är flera snäpp värre.
Engelskfödda Wintour verkar vara i total avsaknad av empati, som en modebranschens version av brottslingen Charles Bronson (se recension här under någonstans). Hon ser ut som en bitch, beter sig som en bitch, och styr med järnhand. Jag blev förvånad när hennes dotter - som verkar fullt normal och trevlig - dök up och intervjuades. Vem fan vill idka älskog, än mindre skaffa barn, med Anna Wintour?
Wintours närmaste kvinna, fotografen Grace Coddington, som är "creative director" på Vogue och som känt Wintour sedan hon tillträdde, är betydligt vettigare och är tydligen den enda som vågar säga emot Wintour, och hon har sunda åsikter. Coddington började som modell en gång i tiden, men fick ansiktet förstört i en bilolycka. Efter otaliga plastikoperationer (hon ser fortfarande ut som om en häst sparkat henne i ansiktet) sadlade hon om till fotograf.
Männen runt Wintour är fullkomligt osannolika. De ser ut som parodier på homosexuella män. De är fjolligare än fjolligast. Gaultier, som dyker upp lite kort, ger nästan intryck av att vara straight.
...Okej, de män som sitter i styrelsen är inga fjollor. De ger snarare intryck av att vara stenhårda businessmän. På tidningen jobbar även en herre som ser precis ut som Lucio Fulci.
Dokumentären handlar om utgivningen av 2008 års septembernummer, septembernumret är visst varje års modebibel och ett projekt som påbörjas flera månader i förväg. Trots detta sitter Wintour och skakar ogillande åt bilder och inslag bara några dagar innan deadline. Flera grejor måste plåtas om från scratch. Personalen sliter sitt hår. Det hade varit roligt att få veta vad budgeten för det här 840-sidor tjocka numret låg på, med tanke på hur ambitiösa alla plåtningar världen över är - plåtningar varav många kasseras. 2007 sålde septembernumret i tretton miljoner exemplar! Hur det gick 2008 framgår inte.
Självklart är det här en intressant film. Det är intressant att få en inblick i hur de här människorna tänker och hur de skapar - till omslaget kombinerar de två nästan identiska porträtt på Sienna Miller; de vill behålla leendet från det ena och nacken från det andra.
Sedan undrar jag förstås var alla de här kläderna syns i realiteten. Det handlar sällan om kläder som bäres av kvinnor ens i Paris eller New York. Den stora majoriteten av de foton som förekommer ser mer ut som vacker, skicklig fotokonst än modebilder. Fast å andra sidan; jag är A) man och B) totalt ointresserad av kvinnokläder. Jag ser främst brudarna och deras ansikten, och inte vad de har på sig. Och hade en tjej dykt upp i en sådan här bäng kreation, hade jag antagligen skrattat.
...Och det hade varit roligt att veta vad Anna Wintour tycker om DJÄVULEN BÄR PRADA. Troligen vågade man inte fråga henne om detta.
Riktigt vad den här filmen ska upp på bio att göra vet jag inte; det ser inte ut som något annat än ett TV-program, och kommer säkerligen att funka bättre på en TV-skärm.
Och som sagt. Filmen är så full av avskyvärda människor, att jag får lust att kalla på Eli Roth som kan klubba ihjäl dem med sitt basebollträ.

(Biopremiär 4/9)