Visar inlägg med etikett magasin defekt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett magasin defekt. Visa alla inlägg

söndag 1 augusti 2010

Mina gamla VHS-recensioner, del 4 av 4

THE YOUNG NURSES
(VTC)
                                         
Regi: Clinton Kimbro
Med: Jean Manson, Ashley Porter, Angela Gibbs, Sam Fuller, Dick Miller
USA 1973                                         
Den unike filmregissören Tim Kincaid (se pappers magasin defekt nummer #1) har inte regisserat, utan enbart productiondesignat, men trots detta är denna Corman-produktion värd att leta upp. “The Young Nurses” känns som tre avsnitt av världens bästa sjukhus-tv-serie, berättad i omblandad ordning, då den består av tre parallellhistorier som utspelas i samma sjukhus. Vi har dels standardhistorien om en syster som förälskar sig i en patient (som för övrigt är tävlingsseglare, med en dominant far?!). Vi har systern som går in för sitt arbete med liv och lust, och när en av hennes patienter dör, ställs hon inför rätta, och så har vi den färgade systern (hmm... Borde inte en färgad syster kallas för “sister” istället för “nurse”?) som upptäcker, och reder ut en knarkharva.  
Vad som gör den här filmen so oerhört fantastisk, är att den är  fullknökad med omotiverade nakenscener. Det första man ser efter förtexterna, är - KA-POW! - en närbild på ett par nakna bröst. Sedan blir det bara bättre och och bättre. När sjuksystrarna anländer till jobbet på morgnarna, får man självklart se hur de byter om (de är  givetvis nakna under sina vita rockar); de har sex i sjukhussängarna; de har sex på stranden (där de även flyger drake); och den färgade sjuksystern går på nakendisco, som snabbt förvandlas till en orgie. Tjejen som anklagats för att ha slarvat ihjäl en patient jobbar extra på en privat kvinnoklinik som inte tar betalt för sina undersökningar, och gynekologundersökningarna är grundliga. magasin defekt-idolen Dick Miller är med som polis i några sekunder, och filmen innehåller även en biljakt. För övrigt berättade Psychotronic Video-redaktören Michael J Weldon att Tim Kincaid inte hörts av sedan filmen “She’s Back!” (den där med Carrie 'Prinsessan Leia' Fisher)  kanske har han återgått till homosexporren?!?

CRYING FREEMAN
(Scanbox)
                                         
Regi: Christophe Gans
Med: Mark Dacascos, Julie Douglas, Rae Dawn Chong, Tcheky Karyo, Mako
USA/Frankrike/Japan 1995
  

Inte nog med att det här är den bästa manga in motion-film som gjorts. Inte nog med att det är den bästa hongkongaction-inspirerade film som gjorts i väst. Crying Freeman kan dessutom bli den bästa actionfilm som släpps på video i år. Och det kunde ju ha blivit så patetiskt och fånigt.
För handlingen ligger på gränsen till fånighet. Den snälle och rare krukmakaren Yo (Dacascos) kidnappas av de kinesiska gangstrarna Drakarna. De hjärntvättar Yo, och gör honom till The Freeman, världens  skickligaste hitman. Yo har blivit en rackare på att skjuta, slåss och fäktas, men helt igenom hård är han inte, för varje liv han skördar  fäller han en tår.
Fjöntighetsfaktorn skulle alltså kunna vara hög, men dess franske regissör, Christophe Gans, före detta filmkritiker, har gjort detta till en makalös film. Den ser ut som en japansk gangsterfilm från 60-talet, bryter ut i extremt välkoreograferad action modell John Woo, men flyter ungefär som en amerikansk film. Tyvärr släpps filmen inte i letterbox, utan i en fullscreenversion som gör sitt bästa för att förstöra filmens bildkompositioner. Ursprungligen skulle Crying Freeman gå upp på bio, och det är bara att beklaga att det inte blev så.

TRE SVENSKOR I TYROLEN
orig.titel: Drei Schwedinnen in Tirol
(GEBE film & video AB)

Regi: Siggi Götz
Med: Gianni Garko, Alexander Grill, Inge Fock, Herbert Fux
Tyskland 1977

Tyrolare kommer till Sverige. Tre svenskor kommer till Tyrolen. En gammal gubbe äter ägg. Det klättras på stegar. Det dansas disco.

FLYKTEN FRÅN L.A.
(CIC)
orig.titel: Escape from L.A.
Regi: John Carpenter
Med: Kurt Russell, Stacy Keach, Steve Buscemi, Peter Fonda, Pam Grier, Bruce Campbell
USA 1996
                                         
Klaga på John Carpenter ska man akta sig för. Då kan hemska saker hända, eftersom Carpenter har väldigt hängivna fans, trots att mannen inte gjort några bra filmer på hur länge som helst.
“Flykten från New York” är i det närmaste helig. Första gången jag såg filmen, vilket var på video, blev jag oehört besviken. Var det här allt? Jag tyckte att filmen såg väldigt billig och vissen ut, och att musiken lät modell antikt TV-spel.
“Flykten från L.A.” är ju riktigt kul. Mycket bättre än originalet. Egentligen är det samma film en gång till, Kurt Russells hårding Snake Plissken drar till L.A. för att under tvång utföra ännu ett uppdrag, och karaktärerna han träffar på där, är i stort sett baserade på personerna i förra filmen.
Grejen är den, att det är roligare skådisar den här gången. Isaac Hayes var visserligen med i första filmen, men han var i stort sett ensam. Här syns istället folk som Steve Buscemi, Pam Grier, en i det närmaste oigenkännlig Bruce Campbell, och enligt uppgift ska Robert Carradine finnas där någonstans. Bäst är Peter Fonda som en surfare som väntar på den perfekta vågen.
Specialeffekter finns det gått om, visserligen är de ofta uppenbart datoranimerade, men ändå, och actionscenerna är mycket bättre. Egentligen är det bara Kurt Russell som drar ner helhetsintrycket; han är ganska patetisk som den viskande Plissken.
Jag hade kul i videosoffan.

lördag 31 juli 2010

Mina gamla VHS-recensioner, del 3 av 4

SCREAMERS
(Scanbox)

Regi: Christian Duguay
Med: Peter Weller, Roy Dupuis, Jennifer Rubin
USA/ Kanada/ Japan 1995

Baserad på en novell av Philip K Dick, och med manus av Dan O'Bannon, kunde det här ha blivit något men det blev det inte.
     På en krigshärjad planet lever några överlevande grupper människor i skräck för såkallade screamers; mobila, målsökande landminor, som låser sig på sina offer, och skivar upp dem. Screamersarna håller till under marken, och när de far fram, ser de ut ungefär som monstren i Hotet från underjorden. Screamers skapades av människor, men har nu utvecklat egen intelligens.
     Stenhårde officeraren Weller (skådisen som ju mest är känd som RoboCop, och som anses ha för märkligt utseende för “vanliga” roller vilket har lett till att han dyker upp i ganska obskyra filmer nuförtiden) och en grön soldat ska ta sig över ödemarken till fiendens högkvarter för att diskutera ett fredsavtal. På vägen dyker det upp en ny sorts screamer i form av en liten föräldralös pojke med en nalle i handen. Jovisst, nu har landminorna blivit så intelligenta att de kan bygga perfekta kopior av människor. Det blir mycket springande i underjordiska gångar, innan hjälten lyckas fly. Precis de människor man tror är screamers, är det också.
     Förtexterna är snygga, men annars ser filmen lite billig ut, och känns rätt avslagen. Dock är vissa specialeffekter ganska bra. Regissör Duguay har tidigare bland annat gjort ett par “Scanners”-uppföljare.

HANDS OF STEEL
(VTC)

Regi: “Martin Dolman” (Sergio Martino)
Med: Janet Ågren, Daniel Greene, George Eastman, Donald O'Brien, John Saxon
Italien 1985
Numrets Janet Ågren-film. En italiensk variant av Terminator, som kanske inte är så lyckad som Terminator-kopia, men som är rätt underhållande ändå.
     Daniel Greene är någon sorts cyborg i framtiden (år 1997), som programmerats för att döda en miljökämpe. Mordförsöket misslyckas, och John Saxon, som basar över ett multiföretag, och som är den som gett Greene uppdraget, organiserar en klappjakt på Greene, som flyr ut i öknen.
     På en bar i öknen träffar Greene Janet Ågren, och hjälper henne med karlgörat. Det visar sig förstås att Greene egentligen är snäll och rar, och gillar att hjälpa människor i nöd. Greene bryter arm och slåss med de lokala hårdingarna. Bovarna dyker upp och flyger helikopter och har sig. Greene släpas efter en bil. Huga. Janet blir skjuten, men överlever.
     På slutet dödar Greene alla, och sliter ut hjärtat på Saxon. Claudio Simonetti har gjort musiken.

MARDRÖMMEN
Orig. titel: Human experiments
(Hemvideo)

Regi: Gregory Goodell
Med: Linda Haynes, Geoffrey Lewis, Ellen Travolta, Aldo Ray
USA 1980

Den här filmen har en trailer som är väldigt lockande. Nu lever filmen inte riktigt upp till trailern, men den är inte fy skam för det. Det här är nämligen en country & western-splatter-women in prison-galen läkare film.
     Haynes är en turnerande sångerska, som far omkring ensam, och spelar på barer. När hon får lite strul med Aldo Rays sheriff, flyr hon, och knackar på dörren till ett hus. Dörren är öppen, och hon går in. Därinne ligger en massa blodiga lik, som skjutits ihjäl av en liten pojke. Haynes får tag på ett vapen och pangar pojken (som överlever). Polisen anländer, och arresterar Haynes, som placeras i ett kvinnofängelse.
     På fängelset jobbar Lewis, som är en riktig knasboll till fängelseläkare. Han håller på med helfestliga experiment nere i källaren, där han låser in kvinnor, vilka han behandlar som småflickor. Detta leder till att kvinnorna uppför sig just som småflickor. Ibland tar Lewis flickorna med sig hem, och bjuder på hemlagad potatismos. “Jag gillar inte pulvermos,” säger Lewis. “Jag gör mitt mos själv, det är jättegott! Ät!”.
     Ett bizarrt negerrockband framträder på fängelset. Under konserten försöker Haynes fly tillsammans med Travolta (Johns fula syster). Flyktförsöket misslyckas, och Haynes stoppas ner i källaren, och får åka hem till Lewis och äta potatismos.
     Den lille pojken som mördade sin familj erkänner att det är han som är mördaren, och Haynes ska släppas fri. Då försöker Lewis få Haynes att skjuta fängelsedirektören. Istället skjuter hon sönder en kruka. Sedan beger hon sig ut på vägarna och sjunger country igen.
     Filmen är rätt kort, och bra för sin längd.

SPINDLARNA
Orig. titel: Kingdom of the spiders
(Trix videofilmer)

Regi: John "Bud" Cardos
Med: William Shatner, Tiffany Bolling, Woody Strode
USA 1977
Djuren anfaller-film av gammalt gott slag. William Shatner, iförd cowboyhatt, är ridande veterinär ute på landsbygden. Han kallas till bonden Woody Strode, som har en ko som har dött av en mystisk sjukdom. Kon skickas till en expert som kommer fram till att kon dött av ett spindelbett. "Spindlar? Ha ha ha!" skrattar Shatner.
     En kvinnlig entomolog anländer. Shatner är bufflig. Hon gillar inte Shatner. Lite senare har de fått ihop det.
     Entomologen hittar flera spindelkullar runt om på bygden, med miljardtals illasinnade kryp, som förstås börjar anfalla folk. Självklart ska det hållas en festival i en liten stad i närheten. Staden måste utrymmas, och folk dör. Uuöööaaarrgh!

torsdag 29 juli 2010

Mina gamla VHS-recensioner, del 2 av 4

MYSTERIE

(Prisma)

orig.titel: Misterio

äks “Dagger Eyes” och “Murder Near Perfect”


Regi: Marcela Fernandez Violante och Carlo Vanzina

Med: Janet Ågren, Carole Bouquet, Duilio Del Prete, John Steiner, Gabriele Tinti, Jon Van Ness

Italien 1983


“En mycket stark action/ äventyrsfilm i samma anda som Bondfilmerna” står det på omslagets baksida. Jojo. Om man tycker att en italiensk giallo mot spionbakgrund känns som James Bond, kan det nog stämma. Men det tycker man ju inte.

     Den här filmen är mest intressant då Janet Ågren från Landskrona medverkar. Nio minuter in i filmen dyker hon upp, men redan 23 minuter in i filmen mördas hon med knivförsedd stödkäpp.

     En fet tysk turist i Rom råkar fotografera en krypskytt av en slump. Han gömmer filmrullen i sin lyxiga cigarrett-tändare. På kvällen plockar han upp det franska lyxfnasket Mystere (Bouquet) och hennes kollega (Ågren). Ågren stjäler tändaren utan att känna till dess innehåll. Tysken Mördas. Ågren mördas. Bouquet jagas av mordiska KGB-agenter.

     En karatekunnig amerikansk snut (amerikansk snut i Rom?!) försöker lösa fallet. Snuten kommer över en massa pengar, skiter i Bouquet, och drar till Hong Kong. Bouquet följer efter, och de försonas i sänghalmen.

     Mysterie är en ganska skoj film. En fartfylld biljakt är relativt välgjord, medan den avslutande karatefajten tillhör filmhistoriens sämsta. Fotot är mestadels bra, och John Steiner, som här spelar illasinnad KGB-agent, är som bekant alltid bäst.

     Den svenska texten är inte att leka med. Filmen verkar vara översatt av en Hermods-student. Bouquet till polisen: “Screw you!”. Översättning: “Knulla dig i örat!”. Eller: “I thought you didn't like white girls”. Översättning: “Jag trodde inte du gillade ödlor” (?!).



ONDSKANS SVARTA KATT

(VTC)

orig.titel: Il Gatto Nero


Regi: Lucio Fulci

Med: Patrick Magee, Mimsy Farmer, David Warbeck

Italien 1981


En av de få Fulci-filmer, vars svenska utgåva fortfarande går att få tag på lite varstans. Filmen gjordes 1981, samma år han även gjorde The Beyond och The House by the Cemetery, två extremt blodiga och lustiga filmer. Därför blev Fulcis fans besvikna över denna tama återgång till gotisk skräck.

     Själv tycker jag att Ondskans svarta katt är en rätt fascinerande film. Den påstår sig vara baserad på Poes novell, men bortsett från en svart katt och slutet med nämnda katt inmurad i en vägg, har filmen inget med Poe att göra.

     Ondskans svarta katt är otroligt skum och flippad. Patrick Magee (i en av sina sista roller) går omkring på en kyrkogård och spelar in ljud från de döda (?). Mimsy Farmer är en fotograf, som går omkring och...hm, jag vet inte riktigt vad hon gör.

     Folk i den lilla engelska byn dör på oförklarliga sätt. Den gemensamma nämnaren verkar vara Magees katt. Farmer forskar i fallet. David Warbeck är en polis som anländer för att reda ut det hela. Han hypnotiseras av katten, och blir påkörd av en bil, men överlever. Magee försöker döda katten, men den kommer tillbaka. Magee murar därför in katten och Farmer i sin källare. Katten jamar, och det hela avslöjas.

     Vad som egentligen försiggår i filmen tror jag inte ens manusförfattaren hade koll på. Det här är skitkonstigt. Men jag kan inte påstå annat än att jag gillar filmen litegrann. Tyvärr är filmen omskannad från widescreen till fullscreen, vilket medför att man i de (alltför) många närbilderna på ögon enbart ser näsroten!

     Men även om du nu inte råkar vara nasolog ska du inte hänga läpp för det, utan använd dina öron, då Pino Donaggios ledmotiv är strålande.



TÅGMARODÖRERNA

(Walthers video/ Cinehollywood)

orig.titel: L' Ultimo treno della notte

äks Night Train Murders


Regi: Aldo Lado

Med: Flavio Bucci, Macha Meril, Gianfranco De Grossi, Enrico Maria Salerno, Marino Berti, Franco Fabrizi, Irene Miracle, Laura D'Angelo

Italien 1971


Ibland kan man göra verkligt oväntade fynd i lumphandlar och dylikt. Som den här filmen, t ex. Jag hade inte den minsta aning om att den här megasleaziga italienska exploitation-rullen hade släppts i Sverige - jag kände inte ens till att gamla, goa Walthers Video distribuerade en serie filmer kallade Cinehollywood.

     Hört talas om Night Train Murder hade jag förstås gjort, och därför kanstade jag mig handlöst över detta Last House on the Left-plagiat. Wow, liksom. En film som börjar med en fin sång framförd av Demis Roussos (!) kan inte vara fel, i synnerhet inte som Ennio Morricone står för resten av musiken.

     Två flickor - en tyska och en italienska - ska åka tåg från Tyskland till Italien, där de ska fira jul hos italienskans föräldrar. Två knarkande ligister, som gör sitt bästa för att efterlikna David Hess, tar sig ombord på tåget, och då de inte har biljetter, gömmer de sig i flickornas kupé. Med på tåget finns även en mystisk kvinna, spelad av Mascha Meril från Deep Red.

     En av ligisterna våldtar Meril, som visar sig gilla vad hon utsätts för. Snart står hon på ligisternas sida. Utan att någon annan på tåget märker något, våldtar Meril och de två ligisterna våra hjältinnor i en drygt tjugo minuter lång scen. En förbipasserande gubbe blir indragen i kupén, och tvingas delta, innan han lyckas fly.

     En av flickorna försöker fly, och klättrar ut genom ett fönster. Hon dimper i backen, och slår ihjäl sig. Ligisterna dödar den andra flickan, och kastar ut henne genom ett fönster. Jag antar att de löst biljett till en Deep Red-avgång.

     Italienskans föräldrar väntar på tåget. När det anländer, och flickorna inte finns med, blir de konfunderade. På stationen träffar de Meril,och de två ligisterna. Meril har skadad benet, och då italienskans far är läkare, erbjuder han hjälp. De åker allihop hem till villan föräldrarna bor i.

     De båda flickornas lik upphittas, och när föräldrarna hör detta på radio, fattar de att det är deras gäster som ligger bakom. Fadern tar en stor, jävla rockhängare (eller vad det är) i metall, och spetsar den ene ligisten. Därefter hämtar han familjens hagelgevär, och skjuter ner den andre ligisten. Meril skonas. Slut.

     Nämen! Vilken upplyftande film! En av de sleazigaste jag äger. Filmen har inga som helst stilistiska grepp, och är på det hela taget rätt ful. Men den är hyfsat kompetent gjord, och allt annat än tråkig.

     Den svenska utgåvan är i letterbox, men har något urblekta färger. De svenska textremsorna är osedvanligt fula.



DARKMAN 2

(CIC)


Regi: Bradford May

Med: Larry Drake, Arnold Vosloo, Kim Delaney

USA 1994


Sam Raimi’s “Darkman” är en superhjälte-pastisch som nästan är mer Batman än Batman själv. När det nu är dags för uppföljare, gör man dem direkt för video, dock med en hyfsad budget, vilket gör att denna film ser något bättre ut än standard direkt-på-video-rullarna.

Raimi har nöjt sig med att producera tvåan, och han skulle nog behövts i regissörsstolen för den här uppföljaren lyfter aldrig riktigt, och känns lite småseg. Larry Drake spelar återigen den onde och farlige (och fule) Durant, som dog i förra filmen. Här återuppstår han, för att låta sig bekämpas av Darkman, som den här gången spelas av Arnold Vosloo, tidigare känd som den där skurken i Hard Target som Van Damme tömmer två pistolmagasin i. Darkman är fortfarande lika sönderbränd, och jobbar vidare på att försöka snida till en mask som inte förstörs efter några timmar. Herregud, det borde väl inte vara så svårt? En sådan mask fixade Henry Darrow åt Den Osynlige Mannen redan 1975!

     Det är hyfsat kompetent gjort, och Bradford May försöker lägga in Raimi-artade inslag, men regin är annars alltför stel och oinspirerad, och det hela håller inte riktigt. När detta skrivs, har Darkman III inte släppts än.

tisdag 27 juli 2010

Mina gamla VHS-recensioner, del 1 av 4

Dario Argento läser andra numret av magasin defekt 1996.

I mitten av 1990-talet gav jag och Magnus Paulsson ut den numera legendariska filmtidningen magasin defekt (som skulle stavas just så). Uppenbarligen gjorde vår lilla tidning (som trots allt var ett hyfsat glassigt magasin) djupt intryck på folk. Det här var ju innan DVD:ns ankomst och Internet var fortfarande något väldigt få hade tillgång till.
Jag hittade digitala versioner av några av mina gamla VHS-recensioner från defekt. Jag tänkte att jag ju kan reprisera dem här. Jag återger dem rätt upp och ner, utan att redigera dem. Jag var en väldigt ung man när jag skrev dem, kanske har min smak förändrats (men troligen inte). Min stil har kanske förändrats den med. Ibland smög det sig in grava faktafel i defekts recensioner och artiklar, eftersom vi inte kunde kolla fakta på nätet. Dessutom var vi inte anala samlare, något som gjorde att vi hatades av just anala samlare.
Nåja.
Här är första delen av fyra i min nya samlarserie!



AMERICAN YAKUZA
(Filmco)
Regi: Frank Capello
Med: Viggo Mortensen, Michael Nouri, Ryo Ishibashi
USA 1994

En liten överraskning på actionvideofronten. Vad som borde blivit ännu en dussinactionrulle, blir plötsligt intressant och bra, p g a att hjälten spelas av Viggo Mortensen, och av att den är snygg och kompetent gjord.
Yakuzan, den japanska maffian, breder ut sig i USA. Mortensen spelar en agent som infiltrerar yakuzan, och blir intagen som medlem. Snart utvecklas en vänskap mellan honom och den lokale yakuzaledaren. Föga originellt, men konceptet har funkat tidigare, och funkar även nu.
Även den italienska maffian, ledd av den cigarrökande Michael Nouri (som säger "fuck" så ofta som möjligt) dyker upp, och försöker sätta käppar i hjulet för yakuzan.
I sann Hong Kong-anda handlar det mycket om Ära, Heder och Blodsband, men filmens raison d'être är de många, och klart John Woo-inspirerade eldstriderna. Folk skjuter med en pistol i varje hand, samtidigt som de kastar sig (filmat i slowmotion, såklart).
Scenen där Mortensen åker omkring i en skåpbil tillsammans med några skrattande och sjungande japaner, som envisas med att spela lustig japansk popmusik borde bli klassisk.


OPEN FIRE
(Egmont)
Regi: Kurt Anderson
Med: Jeff Wincott, Patrick Kilpatrick, Mimi Craven
USA/Canada 1994

Kanadensiska bolaget Image Organization, drivet av producenten Pierre David, brukar vara pålitliga när det gäller snabbproducerade actionrullar där underhållningshalten är lika hög som våldshalten. Det rör sig om kompetent tillyxade filmer, som påminner om TV-deckare, förlängda med hjälp av brutala, väkoreograferade kampsportsdrabbningar. Jag har en viss svaghet även för Jeff Wincott, känd från odödliga klassiker som ”Martial Law II: Under Cover”, ”Mission of Justice”, och ”Martial Outlaw”, en kanadensare som faktiskt agerade på film och TV långt innan han blev martial arts-stjärna. Han är alltså inte ännu en i raden av kampsportare som skaffat sig filmkontrakt. Wincott agerar lika bra som han sparkar motståndarna sönder och samman. Med lite bättre tur borde han ha blivit en större stjärna än töntar som Steven Seagal och van Damme. För övrigt är han bror till Michael Wincott, dvs Top Dollar i ”The Crow”! Image slår hårt på trumman för Open Fire. Tillsammans med recensionskassetten medfölde ett texthäfte författat av produktionsfolket själva. Korta biografier om de medverkande framför och bakom kameran är alltid intressant, men i övrigt är det mest en massa uttalanden om hur bra och ovanlig filmen är.
Open Fire är varken bra eller ovanlig. Det här är Die Hard rakt av. Ett gäng hårdföra bovar ockuperar någon sorts kemisk fabrik, och tar arbetarna som gisslan. De - bovarna alltså - tänker framställa nervgas. FBI och polisen omringar stället, men vågar inte göra något. Wincott är en fd FBI-agent, vars far finns bland gisslan.
FBI skickar hem Wincott, men självklart tar sig vår hjälte in i fabriken ändå, och dödar rutinmässigt alla bovarna.
Man sitter filmen igenom och retar sig på alla stölder. Okay om de gjort en Die Hard i ny miljö, men detta är för likt originalet. Det finns t o m en scen, i vilken Wincott hänger i en hisstrumma, som fylls med eld efter en explosion. Slutstriden står mellan Wincott och Kilpatrick i ett verktygsskjul. Har vi inte sett detta tidigare? Jojomen. En nästan identisk scen återfinns i Hong Kong-rullen In the Line of Duty med Michelle Khan.
Fajterna är självklart väl genomförda, men alltför likartade, och går aldrig över gränsen som i Wincotts tidigare filmer. Vi får inte se Wincott utföra sitt varumärke, dvs att med hjälp av två käppar slå sönder alla ben i motståndarens kropp, nerifrån och upp, som om han spelar xylofon. Regin är osedvanligt träig. Med andra ord, Open Fire är en rätt tråkig film.
...Hm. Jag upptäckte just att jag faktiskt suttit och skrivit en lång, ingående recension av en ointressant dussinrulle. Tja, någon ska ju göra det.



SERIAL MOM
(Filmco)
Regi: John Waters
Med: Kathleen Turner, Sam Waterson, Mink Stole, Ricki Lake, Traci Lords, L7
USA 1993

Vågen! Vågen! Serial mom är en otrolig film! Jag kunde omöjligt sitta ner när jag såg den - jag gjorde vågen stup i ett!
Enligt ett av recensionscitaten på kassettens omslag, är detta Waters mest helgjutna komedi, och det måste nog stämma. Jag kunde omöjligt slita mig från TV:n. Det här var så fantastisk bra och roligt, att jag inte visste till mig.
Kathleen Turner är minst sagt strålande som den Doris Dayiga hemmafrun, som spårar ur, och förvandlas till USAs populäraste massmördare. Jodå, som satir över människans fascination över-, och medias spekulationer i våld, är Serial mom betydligt bättre än den i mitt tycke rätt kassa Natural Born Killers (fast jag antar att herr medredaktör Paulsson allt annat än håller med på den punkten).
Är man dessutom något så när bevandrad i psykotronisk film, kan man även avnjuta flertalet scener med filmanknytning. Bl a ser vi en kille som läser en Betty Page-tidning, och senare går hem och hetsar upp sig med Chesty Morgan-filmen Double Agent 73. Wooga wooga.
Till filmens absoluta höjdpunkter hör scenen med rockkonserten, där L7 uppträder under namnet Camel Lips. Turner flyr in i publikhavet, men blir igenkänd, och gör stor succé. Hyr eller dö!



LIKET SOM FÖRSVANN
(Walthers video/ Cinehollywood)
äks Silence the Witness
Regi: Giuseppe Rosati
Med: Bekim Fehmin, Rosanna Schaffino
Italien 1970

Ännu en film i Walthers för mig okända Cinehollywood-serie. Det här är en thriller om en läkare, som blir indragen i en mordhistoria med maffian och toppolitiker inblandade.
Två skurkar mördar en polis. När de kör från brottsplatsen, håller de på att krocka med läkaren. Skurkarna kör av vägen. Den ene dör, medan den andre blir svårt skadad. Läkaren rusar in i bilen för att erbjuda hjälp. Den sårade skickar iväg läkaren till en telefon i närheten. Där stöter läkaren på en polisbil. När han tillsammans med poliserna återkommer till olycksplatsen, har skurkarnas bil försvunnit. Poliserna tror inte på läkarens historia.
Läkarens liv blir alltmer komplicerat. Sjuksystern på hans privatklinik säger upp sig. Han och hans fru blir vräkta. Han kopplas ihop med mordet på en hora. Och så vidare. Visst är det maffian som försöker sätta dit honom.
Det här är en helt okay film - fram till slutet. Silence the Witness lider nämligen av vad som på fackspråk brukar kallas an irritating non-ending. Men musiken är rätt fräck (även om jag saknar bongos). Filmen är släppt i letterbox.


Jack Hill läser första numret av magasin defekt 1995.