"För värdefulla insatser"

I förmiddags delades Malmö Stads kulturstipendier ut i rådhuset, och jag var självklart där -- inte bara för att se mottagarna få diplom och blommor, utan även för att två av huvudpersonerna, de viktigaste, är vänner till mig.
Förutom de tio stipendierna för konstnärlig utveckling, utvalda av kommunen, delas det även ut två stipendier för värdefulla insatser (i Malmö); här har kandidaterna nominerats av malmöborna.

Den gamle hästkarlen Jan Hemmel

Den första mottag-
aren är min gode vän Jan Hemmel, främst känd som tele-
visions-
man. I den lilla foldern med presenta-
tioner kallas han TV-pionjär och regissör, mångårig producent, programledare och kulturjournalist på SVT (1962-2000).
Själv lärde jag känna Jan bara häromåret då jag hade honom till bordet på en lunch, och jag av någon anledning nämnde att jag skrivit en lång artikel på engelska om den svenska skräckfilmens historia och att jag i den nämner SKÅNSKA MORD-episoden HURVAMORDEN. Som bekant är det ju Jan som regisserat denna klassiska TV-film, och det bar sig inte bättre - eller sämre - än att vi blev vänner.
Jan är inte bara fantastiskt kunnig och trevlig, han är även jävligt rolig!

Fredrik Gertten håller på MFF och känner Joakim Thåström

Den andra pristag-
aren är den allestädes närvar-
ande Fredrik Gertten, en herre jag skrivit om åtskilliga gånger här på TOPPRAFFEL!. Killen far som en skottspole världen över och vinner priser och jag undrar om han har någon koll på hur många han håvat in för BANANAS!* och andra produktioner. Det måste vara dussintals.
Just nu håller han på att förbereda en ny film som förhoppningsvis blir klar om ett halvår. Den här gången handlar det om den sanslösa cirkusen kring BANANAS!*. Av någon anledning känner jag att den film nästan kan bli mer intressant än bananfilmen...
När Fredrik är hemma i Malmö brukar han häcka på Möllan, så gå fram och gratulera pågen om du ser honom!
De tio övriga stipendiaterna är Kerstin Übelacker, film, Kolbjörn Guwallius, foto, Karl Magnus Nilsson, konst, Ella Tillema, konst, Disa Holgersson, konst, David Hornwall, musik, Elin Hörberg, musik, Rebecka Lassbo, musik, Jens Peter Karlsson, teater, och Karolina Bång, serier.
Som gammal seriefantast och ledamot av Svenska Serieakademin tycker jag förstås att det är kul att serier numera finns med som en naturlig del av kulturfloran. Synd bara att stipendiet inte går till en serieskapare som verkligen förtjänar att premieras. Jag var på en vernissage med bilder av Bång häromåret, och jag upplevde det som så fientligt och obegåvat att jag var tvungen att gå. Tyvärr är många seriekritiker och kulturskribenter idag fullkomligt förblindade av politik - vilket även gäller för serieskaparna.

Jag - en välsignad man

Det har inte varit någon hejd på kulturupplevelserna idag.
Inte helt oväntat är jag inte den som går i kyrkan, så tillvida jag inte tvingas dit på grund av bröllop eller begravning. Eller om jag är utomlands och plötsligt drabbas av den där konstiga driften att kolla in kyrkor.
I eftermiddags passerade jag S:t Petri-kyrkan, en ganska pampig kyrka invändigt, faktiskt. På ett anslag utanför stod det att det skulle hållas Allhelgonakonsert klockan 18.
Först blev jag tveksam - vis av erfarenhet från förra året. Då gick jag nämligen förbi och såg att de utlovade julkonsert. Jag gick in i tron att det skulle vara en kör som framförde vacker julmusik - vilket det förvisso var. Men det var mer än en julkonsert, det visade sig vara en "sånggudstjänst", så mellan sångerna gick en präst igång, och så skulle det bes, och så var det allsång ur psalmboken, och fler böner, och nattvard och kollekt, och jag satt och vred på mig och undrade var fan jag hamnat, när folk runt omkring mig kastade sig ner på knä och bad för fulla muggar.
Nåja.
Jag gick trots detta in på dagens konsert.
Körsång kan om man har otur tillhöra det jävligaste som finns. Ni vet, när Kjell Lönnå kommer med sitt körskrälle, eller när det handlar om "alla kan sjunga"-körer, eller det värsta av allt: gospelkörer. Men körsång kan också vara det motsatta, vilket det tack och lov handlade om den här gången. Det var Annakören med fjorton damer som framförde verk av folk som Mendelssohn, och det var skirt och vackert, det lät som soundtracket, tja, någon påkostad riddarfilm när hjälten gifter sig, eller något sådant. Lite gåshudsframkallande. Synd att kyrkbänkarna är fruktansvärt obekväma.
Sedan hör det till saken att kyrkan var helt upplyst med levande ljus och det luktade jul.
Vid två tillfällen dök det upp en ung, blond tjej som visade sig vara präst. Hon läste en dikt av Bruno K Öijer, och så trillade hon in igen mot slutet och rev av Fader Vår, fast i den där nya tolkningen, som jag inte kan ... den heller. Fast några råkristna framför och bakom mig trumpetade tveklöst ut bönen. Dock inte två kvinnor i 60-årsåldern snett framför mig, de hade alldeles innan konserten diskuterat hur pass korkad och obildad Anna Anka är, och viskade om hennes morgonavsugningar.
Prästen avslutade med att vifta med armarna som en flygvärdinna och välsignade oss alla, så jag lämnade kyrkan som en ny människa. Jag firade med kaffe och hamburgare.
Fast man kan ju undra varför man tar med sig två skitsmå barn till en kyrkokonsert och sätter dem i lekhörnan, där de med jämna mellanrum satt och skrek eller hoppade och slog på saker. Dagens unga föräldrar är väl dumma i huvudet.
...Fast jag gillade barnteckningarna uppsatta på en vägg. Bilder på folk som umgicks med Jesus. Och Jesus var en glad kille med ett stort kors fastspikat på ryggen. Han lekte och hade kul med folk - hela tiden med korset på ryggen.