Netflix: BAC Nord

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär. BAC NORD visades i den officiella serien i Cannes i somras, men därefter hoppade filmen överbiograferna, för att hamna direkt på streaming, åtminstone utanför Frankrike.

För fem år sedan recenserade jag filmen SYNDIKATET med Jean Dujardin, en hårdför film om droghandeln i Marseille. Nu är samme regissör, Cédric Jimenez, tillbaka med ännu en film om Marseille.

BAC NORD är ett kriminaldrama, en polisfilm, som bygger på autentiska händelser, vilka ägde rum 2012. Ett gäng poliser avslöjades med satt sälja de droger de beslagtagit vid tillslag. Det här blev en stor skandal i Frankrike. Själv kände jag inte till skandalen, eller så läste jag om den när den var aktuell, varpå jag genast glömde bort den. Jimenez' film inleds med att poliserna har arresterats, så redan där förstörs filmens eventuella överraskning på slutet. Efter några minuter hoppar Jimenez tillbaka i tiden och berättar från början.

BAC Nord är en polisstyrka i norra Marseille. Vi får följa en trio polisers slit i distriktet. En av dem använder själv droger. De har en informatör, en ung tjej, som de betalar med droger. Ibland drabbar poliserna samman med gangsters. Poliserna försöker undvika att använda folk, och lämnar hellre platsen. Det är för farligt. Filmen innehåller en våldsam sammandrabbning mellan poliser och övermäktiga kriminella, den går närmast att likna vid krig. Hundratals gängmedlemmar mot ett par dussin poliser.

BAC NORD är en film utan egentliga hjältar. Här finns egentligen inga specifika skurkar heller; hela distriktet är en krigszon. Ett problem med den här filmen, är att poliserna handlingen kretsar kring inte är speciellt sympatiska. Det är svårt att känna något för dem, och därmed blir det svårt att engagera sig i deras öden. Samtidigt känns de här killarna realistiska, filmen känns realistisk.

Ofta när jag ser filmer från Frankrike, i synnerhet södra Frankrike, känner jag en längtan dit. Jag har varit mycket i Frankrike, jag är synnerligen förtjust i landet, och i detta nu skulle oerhört gärna vilja sätta mig på en fransk uteservering, beställa ett glas vin, och bläddra i nyinköpta seriealbum medan jag irriterar mig på en dragspelare på hörnet intill.

... Men Cédric Jimenez' film är allt annat än en reklamfilm för den beryktade staden Marseille. Marseille framstår som ett helveteshål utan like. Åtminstone de norra delarna.

Större delen av BAC NORD är inte inspelad i Marseille. Det vore alldeles för farligt att spela in en film där handlingen utspelar sig. I norra Marseille är det så farligt att nyhetsteam drar sig för att åka dit när det hänt något, och där händer det saker mest hela tiden. Därför är filmen inspelad någonstans utanför Marseille.

Den här filmen är rappt berättad, här finns några intensiva scener, men som jag skriver ovan, hade jag svårt att bli riktigt engagerad.

 

 

 

(Netflixpremiär 17/9)

Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.

UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.

Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.

(Netflixpremiär 31/1)

Bio: The Mule

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har en kompis som tycker att jag ska se Clint Eastwoods förra film; THE 15:17 TO PARIS, i studiesyfte. Filmen ligger på Netflix, men jag har ännu inte fått tummen ur röven och sett den. Den lär vara makalöst usel och se ut som en film av någon som aldrig tidigare gjort film. Det är ju rätt märkligt, med tanke på att Eastwood regisserat många riktigt bra filmer de senaste femtio åren.

Fast långt ifrån alla hans filmer är bra, eller ens minnesvärda. Faktum är att jag helt glömt bort filmen han gjorde innan Parisfilmen; SULLY. Den var väl rätt okej, men slätstruken. Ännu en amerikansk hjältefilm med Tom Hanks. Och finns det någon som överhuvudtaget kommer ihåg en film som heter LIVET EFTER DETTA? Jag recenserade den 2011, men kan inte dra mig till minnes en enda scen.

När Clint Eastwood 2009 gjorde huvudrollen i sin film GRAN TORINO, var vi många som trodde att detta skulle bli hans sista filmroll. Rollen kändes som ett tack och adjö till skådespelarkarriären. Men där sket vi oss på tummen. 2012 dök Clintan upp igen i baseballdramat TROUBLE WITH THE CURVE, som jag inte har sett. Det var inte Clintan själv som regisserade, och jag tror att den släpptes direkt på DVD här i Sverige. Baseball är ju inget som lockar publik i Sverige, oavsett vem som har huvudrollen.

... Och nu är Clint Eastwood tillbaka framför kameran igen. Han har även stått bakom samma kamera och regisserat. THE MULE är inspirerad av en artikel om Amerikas äldste knarkkurir; en 90-årig veteran från andra världskriget, som smugglade droger på 1980-talet. Eastwoods film är framflyttad till nutid och många detaljer är antagligen ändrade en hel del.

Genren är kriminaldrama. Tonen är, tja, bitterljuv. Temat är försoning. Berättelsen blir ibland lite sentimental, ofta är den rätt rolig; det sistnämnda beror på Clint Eastwood och hans rollfigur. Clintan, som fyller 89 i vår, spelar den 90-årige Koreaveteranen Earl Stone. Earl har vigt större delen av sitt liv åt blommor. Just det: blommor. Han har försummat sin familj; sin fd hustru (Dianne Wiest) och sin dotter (Alison Eastwood, autentisk dotter). Earl åker runt på blomstermässor och vinner priser och har sig.

Plötsligt en dag går det inte längre bra för Earl. Pengar har tagit slut och han tjänar inga nya. Efter att han vräkts från sitt hus, får han ett tips av en av sin dotterdotters (Taissa Farmiga) vänner. Tipset är av det kriminella slaget. Minst sagt. Han ska frakta droger åt en mexikansk kartell. Earl gillar att köra bil, så han tackar ja till uppdraget. Och vem skulle väl misstänka en 90-årig gubbe? I synnerhet inte en vänlig gubbe som stannar på vägen för att hjälpa medmänniskor, eller bara för att prata.

Bradley Cooper och Michael Peña spelar två DEA-agenter som försöker stoppa knarksmugglingen, Laurence Fishburne gör deras chef. Snaran börjar dras åt. Earl tjänar enorma summor och bjuds hem till en mexikansk knarkkung (Andy Garcia) för att partaja lite.

Vi får se Clint Eastwood dansa disco. Vi får även se honom ligga halvnaken i en säng tillsammans med mexikanska toplessbrudar, och jag tänkte, nä, det vill jag inte se, och tack och lov får vi inte se mer där. En frukostscen med Eastwood och Cooper är riktigt bra.

Jag får nog säga att jag gillar THE MULE. Filmen är verkligen inget speciellt, den är bara ett drama i mängden - men jag tycker att den är trevlig. För att vara kriminalfilm är den inte spännande, men det är inte det som är grejen. Det här är lågmält och handlar mest om en man som vill göra rätt för sig i slutänden av sitt liv. Clint Eastwood ser verkligen ut att vara så gammal som han är, många av hans repliker är riktigt roliga. Han är en sympatisk knarkkurir.

Men det var ju värst rent vad Andy Garcia blivit tjock!

Betyget är kanske lite tveksamt, men jag känner för att vara snäll idag.

(Biopremiär 25/1)

Bio: Hell or High Water

Foton copyright (c) Scanbox
Någon amerikansk branschtidning, det kan ha varit Variety, kallade HELL OR HIGH WATER "the best reviewed movie of the year". Jag har inte tagit mig tid att läsa speciellt många utländska recensioner, men bra är den här filmen - om än inte bäst i år.
Detta kriminaldrama är en modern western. Filmen skulle fungera lika bra, om inte bättre, som en renodlad western, med banditer, sheriffer och uppbåd ridande på häst mellan små dammiga hålor i Texas.
Ben Foster och Chris Pine spelar bröderna Tanner och Toby Howard. Den tidigare laglydige Toby är frånskild, och i ett desperat försök att rädda familjens ranch och betala sin bortgångna mors skulder, tar Toby hjälp av sin halvgalne fängelsekund till bror för att råna banker i små hålor i Texas. Snart får de den gamle Texas Rangern Marcus Hamilton (Jeff Bridges) och dennes kollega Alberto (Gil Birmingham) efter sig. Bröderna Howard klantar sig, poliserna knappar in, och eftersom de befinner sig på vischan i Texas, är lokalbefolkningen ofta beväpnad - vilket leder till ett regelrätt uppbåd.
HELL OR HIGH WATER innehåller som sig bör en del actionscener, då det handlar om bankrånare, men i grunden är detta ett karaktärsdrivet, ganska lågmält drama.

Foster, Pine och övriga skådespelare gör bra ifrån sig i rollerna - men Jeff Bridges fullkomligt lyser som sheriffen som bara har några veckor kvar till pensionen. Han är en stark personlighet och han älskar att kärleksfullt retas med sin kollega, som är indian-mexikan - Ranger Hamilton bränner av alla sura indianskämt han kan komma på, och när dessa är slut tänker han börja med sina mexikanskämt.
Många scener är riktigt roliga - som när poliserna besöker en skabbig sylta och serveras av en vresig kärring som jobbat där i 48 år.
Den engelske regissören David Mackenzies förra film, var det brutala fängelsedramat BLODSBAND - en film jag inte kom ihåg att jag sett förrän jag noterade att jag recenserat den. HELL OR HIGH WATER är betydligt bättre.

Mycket känns igen från andra, liknande filmer. BADLANDS, BONNIE & CLYDE, LONE STAR, NO COUNTRY FOR OLD MEN, för att nämna fyra. Dessutom går det att likna filmen vid åtskilliga westerns. Fast detta är självklart inget som stör. Tvärtom. Western är en av de bästa genrerna, kanske den bästa, vid sidan av skräckfilm, karatefilm, tyrolerfilm och dansk gladporr.
Till detta kommer att Mackenzies film tillhör en typ av film jag tycker att vi ser alldeles för lite av idag - amerikansk kriminalfilm med tydligt vuxen målgrupp. Skottlossning och biljakter, javisst, men främst är detta en karaktärsstudie med utmärkta dialoger och miljöskildringar.
HELL OR HIGH WATER är inte årets bästa film, men den är bättre än det mesta jag ser på bio.

(Biopremiär 25/11)

DVD/Blu-ray/VOD: Syndikatet

SYNDIKATET (Studio S Entertainment)

Lite då och då händer det att jag ser en ny film som släppts direkt på DVD och tänker, jaha, och varför gick inte den här upp på bio? Lika ofta tänker jag, efter att ha sett en ny film på bio, jaha, och varför gick den här upp på bio?

Enligt omslaget låg det franska kriminaldramat SYNDIKATET, i regi av Cédric Jimenez, på den franska biotoppens första plats. Jag tycker nog att filmen kunde fått gå en sväng även på svenska biografer. Det handlar inte om någon större film, men den är bättre än mycket annat som fått bred biorelease.

Originaltiteln är LA FRENCH, vilket åsyftar The French Connection. Jodå, filmen bygger på sanna händelser, samma knarkhandel som inspirerade det amerikanska 70-talsrafflet THE FRENCH CONNECTION, med uppföljare. Jimenez film utspelar sig i Marseille och inleds 1975. Jean Dujardin spelar domaren Pierre Michel, som gett sig fan på att fälla knarkkungen Gaëtan Zampa (Gilles Lellouche). Zampa styr Marseilles under värld med järnhand, han bedriver även beskyddarverksamhet, och han rör sig helt öppet på nattklubbar och diskotek - men han är svår att sätta dit, trots att folk i hans närhet avlivas på löpande band. Men så dyker det upp en rival till Zappa och ställer till det. Allt medan Pierre lägger ner så mycket arbete i jakten att han - som ofta är fallet i sådana här filmer - förlorar filmen.

SYNDIKATET utspelar sig under flera år och sträcker sig en bit in på 1980-talet. Tidsskildringen är väldigt bra; Jean Dujardin har sköna polisonger, och det hela ger ett påkostat intryck. Det handlar om en robust gangsterfilm. Fast den lyfter aldrig riktigt. Filmen må vara lång; en bit över två timmar, men vissa partier berättas lite hafsigt - till exempel förstod jag inte riktigt att det hann gå flera år, förrän de uttryckligen sa det.

Men det är trots detta en rekommendabel film, bättre än mycket annat. Och Jean Dujardin är ju alltid bra. Han är en cool snubbe som för tankarna till 60-talets franska filmstjärnor.

Bio: Legend

Foton copyright ©2015 Studiocanal. All Rights Reserved
1990 kom det en brittiskt gangsterfilm som hette THE KRAYS. Den blev ganska omskriven hemma i England, i Sverige släpptes den direkt på video. Jag såg den, men minns ingenting alls av den, inte mer än att bröderna Gary och Martin Kemp från Spandua Ballet spelade tvillingarna Reggie och Ronald Kray; två legendariska gangstrar i 1960-talets London.
Nu är bröderna Kray tillbaka på biograferna - och jag konstaterar att detta är ännu ett ämne Monty Python har gjort svårt att ta på allvar. Ni minns väl The Piranha Brothers i MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS? De höll London i ett järngrepp på 60-talet. De var grymma - men rättvisa. Bröderna Piranha drog sig inte för att spika fast folks huvuden i bord, eller i golvet. En av dem; Dinsdale, var galen och trodde att han var förföljd av en jätteigelkott.
Amerikanen Brian Helgeland, mest känd för sina manus till filmer som L.A. KONFIDENTIELLT, MYSTIC RIVER, MAN ON FIRE och GREEN ZONE, har skrivit och regisserat den engelsk-franska produktionen LEGEND - och jag kom under filmen ofta på mig med att fnissa, och förvänta mig att en igelkott skulle titta in. "DINSDALE! DINSDAAAALE!" Men även om detta aldrig händer, är LEGEND bitvis en väldigt rolig film.
Överspelets nye kung Tom Hardy, som tagit över efter Daniel Day-Lewis, spelar med hjälp av modern teknik tvillingarna Kray. Det är väldigt övertygande gjort, om jag inte visste att det var en och samma skådis hade jag aldrig sett det. Reggie Kray är den stilige, charmige av de två; Ronnie är en galen, homosexuell psykopat.

Emily Browning spelar Frances Shea, som kom att gifta sig med Reggie och som agerar berättarröst. Filmen inleds med att hon säger att hon ska berätta den sanna historien om bröderna Kray. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag dock ingen aning om. Som traditionen bjuder får vi följa Krays uppgång och fall. De börjar som småhandlare, de driver en nattklubb och sätter skräck i London. De bedriver beskyddarverksamhet, de drar sig inte för att misshandla folk, och när verksamheten går över styr sker även ett par mord.
I rollen som Ronnie Kray tar Tom Hardy i för kung och fosterland. Till skillnad från den iskalle och genuint obehaglige psykopaten Whitey Bulger i Johnny Depps skepnad i BLACK MASS, är Ronnie en ganska komisk figur. Jag vet inte om det är meningen, men han är så pass bisarr och konstig, att det blir roligt.

Jag tycker om LEGEND, det här är en bra film - och jag tänkte först sätta en fyra i betyg. Men - det hela faller på att Brian Helgeland inte riktigt vet vad det är för typ av film han vill göra. Den pendlar mellan diskbänksrealism, rå gangsterfilm - och en fullkomligt flängd skröna. En pubslagsmål till svängig musik känns inspirerad av westernfilmer, flera scener är burleska och bisarra; som Ronnies sexfester - och en besynnerlig scen där en konkurrerande liga håller en "rättegång", komplett med domarperuk på ligans ledare. Det ser ut att vara hämtat ur Läderlappen.
Ett annat skäl till att jag sänker betyget ett snäpp är att filmen ofta står och stampar utan att komma någonvart, vilket gör att de två timmar och elva minuter filmen varar blir väldigt långa.
Slutligen måste jag nämna det faktum att brittiska gangsters alltid känns som B-laget, oavsett hur grymma de är. De sitter i murriga, fula lägenheter och dricker te, de äter äckliga korvar, de går till puben i HEM TILL GÅRDEN. Chazz Palminteri har en liten roll i LEGEND som amerikansk gangster. När han dyker upp känns det verkligen som att han är den riktige gangstern.
LEGEND är bra, det är en sevärd film - men BLACK MASS är en bättre gangsterfilm på de flesta sätt.

(Biopremiär 27/11)

-->

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".

Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.

Verklighetens Mickey Cohen

Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.

Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.

Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.

Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.

(Biopremiär 11/1)

Bio: Bullhead

Foton copyright (c) Njutafilms

BULLHEAD var Belgiens Oscarbidrag och den lyckades även bli nominerad till priset för bästa utländska film. Förutom detta har långfilmsdebuterande Michaël R Roskams film vunnit ytterligare ett par priser, vilket förstås innebär att intresset stiger en aning.

Den svenska bioaffischen är aningen missvisande. Den får nämligen BULLHEAD att se ut som en Luc Besson-producerad actionfilm. Eller ett fängelsedrama med Vin Diesel. Men så är inte fallet. Roskams film ska snarare placeras i det väldigt smala facket för hormonthrillers.

Vi befinner oss i gråaste, fuktigaste Flandern. Miljöerna är verkligen inte kul eller lockande. Usch, vad tradigt det ser ut. Vi introduceras för ett gäng nötdjursuppfödare och veterinärer, och de är insyltade i köttmaffian. Djuren pumpas upp till groteska dimensioner med hjälp av olika preparat, och hanteringen av hormoner och kött sköts av regelrätta gangsters.

Matthias Schoenaerts spelar Jacky, en brutal biff som hjälper sin farbror att driva hans gård, och som ibland agerar torped. Jacky ser verkligen skräckinjagande ut - och detta beror främst på att han injicerar olika preparat. Som barn råkade han ut för en minst sagt brutal händelse, vilket innebar han han tvingades börja injicera testosteron, och sedan dess har det rullat på.

Det visar sig att en av de främsta köttgangstrarna har med Jackys barndomstrauma att göra. Jacky ser sin chans att ge igen.

Helan & Halvan

Nej, affischen till trots är detta ingen actionfilm, utan ett grått och skitigt kriminaldrama. Med betoning på drama - speciellt spännande som thriller är filmen inte. BULLHEAD lider dessutom av en rad märkliga problem som borde åtgärdats.

Handlingen är intressant. Jag har aldrig sett en film - eller läst en bok - om köttmaffian, inte mer än alla artiklar på 90-talet om den då världskända Belgian Blue. Miljöerna är också intressanta. Det finns stora motsättningar mellan olika delar av Belgien och flamländarna står inte lika högt i kurs som de franskspråkiga. Och vad är det för konstiga bordeller de har mitt ute i ingenstans?

Matthias Schoenaerts är utmärkt i huvudrollen, han ser ut att vara en typ som Jacky på riktigt - vilket han tydligen inte är. Även flera av de andra gubbarna är bra - men så dyker det plötsligt upp två biltjuvar som har en skabbig bilverkstad, och de är skitdåliga. Skitdåliga. De verkar höra hemma i en helt annan film. Jag vet inte om det är meningen att de ska vara filmens comic relief, men det påminner mest om Helan & Halvan, och deras betydelse för handlingen är stor, så de förekommer rätt ofta. De drar verkligen ner helhetsintrycket. Även en kvinna som blir en viktig pusselbit spelas av en inte alltför bra aktris. Vid ett tillfälle ska hon vara rädd och därför stamma, och hon är då ruggigt dåligt. Pojken som spelar Jacky som barn ser inte alls ut att kunna växa upp till Matthias Schoenaerts. Ungen liknar mest Fredrik Wikingsson.

BULLHEAD är aningen för lång och slutet är inte speciellt tillfredställande. Det påminner väldigt mycket om slutet på Michael Manns HEAT, då Jacky - likt Robert De Niro - plötsligt får en dum idé.

BULLHEAD skulle kunna vara en betydligt bättre film än den är. Synd på så rara ärtor.

(Biopremiär 4/5)

Bio: The Town

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

THE TOWN hade biopremiär i onsdags, den pressvisades inte och jag såg den i torsdags - och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte fått tummen ur röven att skriva om den förrän nu. I synnerhet som det här är en film jag hade velat slå på trumman för innan premiären. Slå på trumman? Vilken trumma?

Nå, i alla fall.

Ben Affleck brukar ofta omskrivas som en ruggigt usel skådis. Trey Parker har till ocvh med skrivit en låt om hur hemsk Affleck var i Pearl Harbor. Själv har jag väl aldrig riktigt irriterat mig på hans eventuella uselhet, snarare på att han alltid varit så oerhört blek. En tradig skådis, helt enkelt. Vilket dock inte hindrat mig från att gilla vissa av filmerna han medverkat i - minns att jag var en av de få som faktiskt gillade DAREDEVIL, åtminstone Director's Cut-versionen. Jag förstod inte varför alla skulle hata just den filmen och inte en massa andra oerhört mycket sämre filmer. Jo, DAREDEVIL har flera problem, men eftersom jag sett om den flera gånger måste det ju innebära att jag gillar den.

Men vem hade väl förväntat sig att Ben Affleck skulle vara en utmärkt regissör? Han debuterade ju häromåret med Dennis Lehane-filmatiseringen GONE, BABY, GONE med brorsan Casey Affleck i huvudrollen; ett riktigt bra kriminaldrama, och nu är han tillbaka med THE TOWN, baserad på romanen "Prince of Thieves", och förutom att regissera, har Affleck varit med och skrivit manus samt försett sig själv med den manliga huvudrollen.

Kriminaldrama är en bra beteckning även den här gången, snarare än deckare, thriller eller actionthriller. The Town, det är stadsdelen Charlestown i Boston, ett område känt för att fostra särdeles många bankrånare - åtminstone enligt myten. Affleck är Doug MacRay som jobbar på en stenkross - och som extraknäcker som bankrånare.

När filmen börjar, slår Doug och hans gäng till mot en bank. De är maskerade och tar den anställda Claire (Rebecca Hall) som gisslan. De låter henne - försedd med ögonbindel - gå oskadd, men av diverse orsaker söker Doug upp Claire. Han följer efter henne och tar till slut kontakt med henne - och det bär sig inte bättre än att Doug och Claire blir ett par. Hon har inte den blekaste aning om vem den charmige uppvaktaren är.

Självklart blir det svårt att leva i ett förhål-
lande byggt på lögner. I synnerhet som FBI, ledda av en nitisk agent spelad av MAD MENs Jon Hamm, knappar in och börjar misstänka den för dem inte helt okände Doug och hans gäng.

Och inte blir det bättre av att gängmedlemmen Jem (Jeremy Renner), som hävdas vara Dougs bäste vän och som är en brutal och småpsykopatisk typ, upptäcker att Doug träffar Claire i smyg. Vad händer om Claire ser att Jem har en tatuering i nacken, en tatuering hon såg vid bankrånet?

Trots romansen planerar Doug och grabbarna ännu ett stort rån.

Den här typen av berättelser brukar alltid sluta på ett sätt. Det finns olika varianter, men det brukar självklart alltid gå åt helvete. THE TOWN leder fram till ett annat slut. Nej, inte sådär superoriginellt, men för en gångs skull slutade det hela inte på det sätt jag var säker på.

Tankarna går osökt till Steven Soderberghs OUT OF SIGHT; den där filmen i vilken bankrånaren George Clooney blir kär i Jennifer Lopez' snut. Jag är väldigt svag för den här typen av romantiska historier; det är något sexigt och attraktivt med omöjliga förhållanden av det här slaget. Och jag tycker att det funkar alldeles utmärkt i THE TOWN. Claire är en väldigt sympatisk kvinna det är lätt att tycka om. Samtidigt kan man förstås invända mot att Doug framställs som en schysst snubbe - han är trots allt en bankrånare och inte sen att ta till vapen, även om hans kumpaner är betydligt värre skurkar.

Visst är kärlekshistorien central, men detta är i första hand en kriminalfilm, och den innehåller en hel del våld, action och svettigt spännande scener - samt Pete Postlethwaite som irländsk gangsterkung med egen blomsterbutik.

THE TOWN varar strax över två timmar, men den blir aldrig någonsin tråkig. I synnerhet inte jämfört med TRON: LEGACY. Ben Affleck berättar levande och håller storyn vid liv, och han skildrar miljöerna mästerligt. Det sistnämnda lär förstås bero på att han är från Boston.

Det här är onekligen en av årets bättre filmer, så varför inte passa på att se den medan den går på bio. I torsdags drog den inte alltför stor publik i Malmö, så man vet ju inte hur länge den kommer att gå.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 15/12)