Visar inlägg med etikett konsert. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konsert. Visa alla inlägg

tisdag 1 oktober 2013

Bio: Metallica Through the Never

Foton: Ross Halfin (c) Metallica Through the Never, Courtesy of Picturehouse
När jag slog mig ner i skinnfåtöljen i VIP-rummet på Filmstaden Bergakungen i Göteborg (fantastiskt ställe att se på film på) hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade sett trailern till METALLICA THROUGH THE NEVER, men jag begrep absolut ingenting. Vad skulle det handla om? Vad i helsike är det här?
För regin står Nimród Antal, som tidigare gjort VACANCY och PREDATORS. Filmens manus har Antal skrivit tillsammans med medlemmarna i Metallica - och det är de sistnämnda som producerat filmen. Jag behöver förstås inte påpeka att det, med undantag för Ennio Morricones "The Ecstacy of Gold", är Metallica som står för musiken. Javisst, detta är ett vanity project. Ett fullkomligt gigantiskt vanity project.
METALLICA THROUGH THE NEVER är egentligen nonsens. Men! Filmen är även fullkomligt mindblowing! I 3D. Dessutom är det svårt att recensera det här som en vanlig spelfilm.
Filmen är en 94 minuter lång rockvideo. Rättare sagt: det här är en konsertfilm i vilken man sprängt in en surrealistisk, bisarr handling. Dan DeHaan spelar Trip, en roadie som jobbar för Metallica. Under en utsåld konsert får plötsligt Trip ett till synes enkelt uppdrag. Exakt vad det går ut på uppfattade jag inte - filmens väldigt få repliker är inte textade och när Trip får sina instruktioner dränks dialogen i musikbrölet. Jag vet inte om det är meningen, om det är tänkt att detta inte ska uppfattas. Fast det spelar egentligen ingen roll.
Trip förses med en bensindunk, sätter sig i en skåpbil och kör iväg. Han hinner inte långt i den mörka, hotfulla och kusligt öde storstadsnatten innan han blir påkörd och vurpar. Trip kravlar ur bilen, han fortsätter till fots - alltmedan världen omkring honom förvandlas till ett postapokalyptiskt mardrömslandskap. Huliganer drar fram längs gatorna, kravallpoliser anländer och en mystisk maskerad man rider omkring på en häst och klubbar ihjäl folk med en slägga. Trips äventyr blir hela tiden våldsammare och mer surrealistiskt, men han fortsätter mot sitt mål - vilket visar sig vara lika mystiskt som målet i KISS ME DEADLY/NATT UTAN NÅD från 1955. Men med lite tur ska väl Trip lyckas hinna tillbaka och se slutet på konserten.
Den besynnerliga historien om Trip ser ut- och känns som en Heavy Metal-serie. Serietidningen Heavy Metal, alltså. Det här är verkligen flott. Imponerande. Specialeffekter och miljöer är mer än utmärkta. Att storyn är tunnare än tunn, i det närmaste obefintlig, spelar ingen roll. Det här är en mardröm på stor duk.
Men allt detta upptar bara ungefär 25% av filmen, eller något ditåt. Merparten består nämligen av Metallicas konsert - och det är en av de bästa konsertfilmer jag sett. Kanske den bästa. Framträdandet är exemplariskt filmat: bandet uppträder på en rektangulär scen mitt i publikhavet, och kameran sveper omkring på scenen, runt bandmedlemmarna, närvaron är total. Nimród Antal ska dessutom ha en eloge för att han struntat i en massa snabba klipp - tvärtom är filmen klippt i ett behagligt tempo.
Jag kan väl inte påstå att jag är världens största Metallicafan. Jag köpte några plattor med dem en gång i tiden, men jag har inte följt dem och deras karriär, och jag har ingen relation till merparten av deras låtar. Jag har ingen aning om berättelsen om Trip bygger på låttexter. Men detta hindrade mig inte från att sitta och stampa takten exakt hela tiden. Jo, faktiskt. Jag var allt lite trött i benet när filmen var slut. Jag kom till och med på mig med att spela lufttrummor. Det måste ha sett jävligt löjligt ut. Ibland blir filmens slagsmålsscener direkt uppviglande och medryckande tack vare musiken. I en scen dunkar kravallpoliser sina batonger mot sköldarna i takt med "Enter Sandman", vilket är väldigt effektivt.
Kirk Hammett har en kort replik i början av filmen, James Hetfield pratar en del från scenen, Lars Ulrich säger inget, men har en så framträdande roll vid sitt roterande trumset att han närmast framstår som Bandets stjärna. Robert Trujillo håller sig till att spela bas.
METALLICA THROUGH THE NEVER höjer sig högt över de senaste årens konsertfilmer och popdokumentärer - Martin Scorseses oinspirerade Stonesfilm SHINE A LIGHT, tramsfilmerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och ONE DIRECTION: THIS IS US 3D, och vad vi nu fått. Filmtekniskt är Antals film outstanding. Fast det är ju klart, det är förstås en fördel om man gillar Metallica. Och hårdrock. Och hård rock. Andra göre sig icke besvär. Den suspekta gruppen "Vi som inte gillar distade elgitarrer och är ena rediga traderövar" gör bäst i att sitta hemma.
Som sagt: det går inte att recensera den här som en vanlig spelfilm. Som Metallicafilm är dock det här smått fantastiskt.
Nu vill jag se Nimród Antal regissera en nyinspelning av KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. I 3D.
UPPDATERING: Jag har nu sett om filmen och den här gången uppfattade jag repliken i början när Trip får sitt uppdrag. "En av våra lastbilar har bensinstopp och i den finns en grej bandet behöver", ungefär.
Fotnot: METALLICA THROUGH THE NEVER kommer att visas på landets 33 största biografer - men bara under en dag per stad. Därefter kommer mindre biografer att erbjudas filmen.







(Biopremiär 7/10)

-->



tisdag 14 september 2010

Bio: Ladies & Gentlemen: The Rolling Stones

Det var väl inte alltför längesedan jag recenserade Martin Scorseses konsertfilm med Rolling Stones som kom häromåret. Den filmen går ju att se oavsett om man gillar Stones eller ej; den har ett visst driv. Som jag skrev i min recension (i "gamla" TOPPRAFFEL!) har jag ingen som helst relation till Stones, jag har aldrig intresserat mig för dem, knappt lyssnat på dem och känner bara till de största hitlåtarna. Med det inte sagt att jag ogillar dem.
På torsdag har LADIES & GENTLEMEN: THE ROLLING STONES världspremiär. Igen. Det här är nämligen en konsertfilm från 1974 som går upp på nytt i uppsnofsad version. Fast om den här versionen är uppsnofsad, undrar jag verkligen hur den tidigare såg ut...
Den långfilmslånga filmen är ett hopklipp av fyra konserter som hölls i USA 1972, men det ser ut som en och samma tillställning. Bandet framträder på en beckmörk scen och publiken syns inte alls. Jo, förresten, ett par gånger skymtar några silhuetter på en avsats i bakgrunden.
Bandmedlemmarna rör sig in och ut ur mörkret. Mick Jagger är i centrum mest hela tiden, och blir det närbilder är det på honom. Plötsligt dyker Paul Paljett upp på gitarr längst till vänster. Men jag informeras om att det inte alls är Paul Paljett - eller ens Pontus Platin - utan Mick Taylor, killen som tog över när Brian Jones gick hädan.
Det dyker även upp fler människor till vänster i bild. Oj, vad många de var i Stones 1972! En kille som ser ut som en syokonsulent på saxofon, en skäggapa på trumpet, och något som knappt går att urskilja i mörkret på piano. Fast de där tre var visst bara förstärkning.
Det enda sättet att se att det rör sig om fyra hopklippta konserter, är på de blixtsnabba klädbytena. I synnerhet vad gäller Jagger. Och hans kläder är inte av denna världen. Inte nog med att han har glittrande paljetter i ansiktet - han bär även dambyxor. Ofta till och med en hel dampyjamas. Jag hörde hela tiden repliken "...för du har ju dambyxor!" från ATT ANGÖRA EN BRYGGA i huvudet. För att visa att man kan vara manlig och sexig även i mysdress, har Jagger stoppat en hoprullad strumpa i skrevet. Det ser jätteroligt ut. När det stora bulan i skrevet börjar flytta på sig inser jag att det nog faktiskt är en strumpa. Om han nu inte har en dragg som vuxit ut på låret.
Filmen inleds med en intervju med Mick Jagger gjord nu i somras. Han är glad och uppsluppen och skämtar om kläderna. Han säger även att man förbättrat bilden till den här versionen, gjort den ljusare. I originalversionen gick det knappt att se vad som händer, säger Jagger. Ljudet är också förbättrat - men ärligt talat: det låter för jävligt. Det är tunt och burkigt.
Stones kör sina låtar rätt upp och ner. Det finns ingen som helst interaktion med publiken, som ju inte syns och knappt hörs. Bandet kunde lika gärna att framträtt i en mörk källare. Det hela är oerhört repetitivt. Det är oinspirerat och tradigt filmat. Detta i kombination med det kompakta mörkret, det taskiga ljudet och en del saggiga låtar, gör att LADIES & GENTLEMEN blir en tradig konsertfilm. Till och med de inbitna Stonesfans som var på pressvisningen tyckte det var tradigt.
Vid ett par tillfällen dricker Mick Jagger och Keith Richards Jack Daniel's direkt ur flaskan på scenen. Rock'n'roll.






(Biopremiär 16/9)

fredag 21 augusti 2009

Musik: Tre konserter

P ANDERSSONS POPPARTY 

Om man skulle ge ut mina samlade musiktexter som bok, skulle det bli en väldigt tunn sådan. Det skulle inte bli en bok, det skulle inte ens bli ett häfte. Möjligtvis en pamflett. Det enda jag har skrivit i musikväg, är nämligen en recension av en Satorkonsert i Lund åt NST i mitten av 90-talet, samt ett par soundtrackrecensioner i Magasin Defekt. Det är möjligt att jag även skrivit lite om konstig musik i förbifarten i min gamla kultfilmsspalt i NST, i vilken jag i varje fall skrev om musikvideor med Nine Inch Nails och Mylène Farmer. Just, jag skrev en gång en recension av en countryskiva åt NST. Sångaren från Båstad hade bifogat ett brev till nöjesredaktören i vilket han skrev att han absolut inte ville att jag skulle få recensera hans skiva. Varför jag skulle göra det till att börja med vet jag inte, jag var ju film- och serieskribent, men självklart skickades plattan till mig. Min recension censurerades i sin helhet.  Fram till slutet av 90-talet hade jag ett brinnande musikintresse, men det är inte längre speciellt brinnande. Jag vet inte vad som hände. Kanske var det det att jag tvingades prioritera; film eller musik, och självklart föll valet på film. Och det kändes heller inte så viktigt att vara något slags rockrebell. Jag kom på mig att mest spela Dean Martin, Sinatra och klassisk musik hemma, och nästan aldrig på rock. Förvisso gillar jag fortfarande brutal rock, men det lyssnar jag bara på när jag är på fest hos andra. Då plockas luftgitarren fram inför oförstående unga flickor.  Jag har inte betalat för en konsert sedan KISS i Köpenhamn 1997. Cirkeln slöt sig. Den första skiva jag köpte för egna pengar var en singel med "Shout it out loud". Men innan '97 var jag på väldigt många konserter. Stod längst fram och trängdes och levde jävel. Jag har sett ett flertal konserter efter '97, men jag har inte betalat för att se dem. Jag har liksom bara hamnat på dem. Och i bara förbifarten jag såg U2 framföra tre låtar på röda mattan i Cannes. Coolt. Hade varit coolare om jag gillade U2. (Okej, de tre första plattorna är väl bra)  

Just nu pågår Malmöfestivalen. Helvetet på Jorden. Landskronakarnevalen var kul de första åren, därefter blev det ett myllrande inferno som låg i vägen när jag skulle någonstans. Nu bor jag i Malmö, och festivalhelvetet är alltid i vägen. I tidningar har det hävdats att Malmöbor klagar bara för att de ska klaga, det hör till, men allvarligt talat: festivalen suger. Feta människor som går långsamt, folkhav som rör sig i slowmotion, konstig mat man aldrig skulle äta annars till svindyra priser, och karuseller och mög. Varför vill folk plötsligt köpa langos och uppblåsbara plasthammare?  Malmöfestivalen innebär även en lång rad konserter. Gratis, förstås. Jag hade inte planerat se en enda. Jag kollade inte ens i programmet vilka som skulle spela. Men det bar sig inte bättre än att jag såg tre spelningar. Eller två och en halv.  I tisdags slog jag mig ner på Max på Stortorget för att dricka kaffe och läsa tidningen. Jag satte mig i fönstret ut mot torget, och just då gick Orup och Lena Philipsson på scenen. Det visade sig att jag satt rätt perfekt. Jag såg några myror långt borta på scenen, men hade perfekt vy över den ena bildskärmen bredvid scenen. Dessutom hade jag kaffe och tidning, eftersom jag förstås inte tillhör Orups och Lena Ph:s fans.  Men jag satt faktiskt kvar hela konserten, inklusive extranummer. Faktum är att det kändes riktigt tryggt och trivsamt. Totalt harmlöst. Jag är fortfarande ingen fan, men jag tycker att det är fascinerande att varenda låt de spelade under 70 minuter var en hit. Och hittar som jag kände igen. Få andra band och artister lär bjuda på konserter bestående av 100% klockrena hits. Madonna och andra brukar väl alltid kasta in ett gäng mindre kända grejor.  Eftersom jag satt inne på restaurangen, kunde jag inte höra riktigt allt, framför allt mellansnacket försvann, men det verkade vara lite lustigt. "Det är jag som är Lena, ifall ni ser dåligt!" sa Lena och vinkade. Och det var väl lite kul.  De klev av scenen, jag läste klart tidningen och gick hem.  

Igår var det dags igen. Jag satt på samma ställe, på samma plats, och den här gången spelade The Sounds; jag såg inte början men väl två tredjedelar. Jag har aldrig lyssnat på The Sounds. Jag känner till kanske två låtar, vilka båda framfördes. Jag har alltid irriterat min lite på The Sounds, inte bara för att de är från Helsingborg (Helsingborg är ju den naturliga fienden). Jag har rätt svårt att förstå deras storhet. Jag kände mig som en pensionär, men jag tyckte tammefan att nästan allting lät likadant - och alla låttexterna gick "Waoh-waoh-oh-oh". Det är väldigt bleka och den där Maja som sjunger har en anonym, slätstruken röst. Dessutom kan jag inte med Maja. Vad är det för konstig stil hon anammat? Igår var hon iförd något slags svart kimonoliknande grej. I vanliga fall ser hon mest benig och nerknarkad ut. När hon igår stod i den där outfiten och med en rykande cigg mellan fingrarna, påminde hon mest om ett luder på Reeperbahn. Det är en sak om Andrew Eldritch eller David Bowie tar ett bloss på scenen, eller en barsångerska som ligger på en flygel när hon sjunger, men Sounds-Maja såg bara billig ut när hon rökte under balladerna. Lite töntigt. Ännu töntigare blev det när hon till extranumret kom in på scenen med en cigg i mungipan och en ölburk i handen! Dessutom såg det ut som en Pripps Blå. Herregud, det blev ju lite pinsamt, hon påminde om en tonåring som försöker vara tuff inför lärare.   Mellansnacket blev också pinsamt. Det blir alltid fånigt när svenska band skriker på engelska - extra fånigt om det skriks "Show me your fucking hands, bitches!" vilket Maja gjorde. Där jag satt, där jag förstås inte såg alltför bra, såg det ut som om hon vid ett tillfälle låtsades utföra oralsex på gitarristen. Direkt därpå visade bildskärmen upp en massa barnfamiljer i publiken.  

The Sounds gick av och jag tänkte läsa klart tidningen innan jag gick hem. Jag hade dessutom handlat. Jag hade en matkasse och en laptop att kånka på. Då såg jag i tidningen att Thåström skulle spela på Stortorget en timme senare. Lika bra att sitta kvar och vänta. Jag hämtade mer kaffe och letade upp något mer att läsa.  Joakim Thåström.  Ingen annan artist har betytt mer för mig under min uppväxt.  Förvisso var jag förstås för liten för att upptäcka Ebba Grön 1978, det dröjde tills deras sista skiva kom innan jag lyssnade på dem. Men Imperiet följde jag från starten. Och så blev det Thåströms soloplattor, och därefter Peace, Love and Pitbulls. Därefter körde Thåström solo igen. Nu var det mitten av 90-talet. Eller slutet? Och av någon anledning slutade jag lyssna på Thåström. Vad hände? Jag vet inte. Han kändes inte så relevant längre. Inte nog med det, jag lyssnade inte heller på hans gamla plattor, aldrig på Ebba, Imperiet, Rymdimperiet eller något annat. Jag har inte skaffat en enda Thåströmplatta sedan PL&P lades ner, jag har inte ens brytt mig om att lyssna på dem, jag har bara hört ett fåtal låtar från dem; "Fan fan fan", "Kärlek e för dom" och några till.  

Märkligt. Under ungefär femton år kunde jag Thåströms låttexter utantill. Åtminstone många av dem. Jag var fullkomligt besatt.  Jag har sett en farlig massa konserter med Imperiet, med Thåström solo, med PL&P. Jösses, Imperiet spelade två gånger på Rio i Landskrona i början av 80-talet. Den andra gången blev konserten en timme försenad, eftersom det kom så lite folk och de väntade på att fler skulle komma. Jag minns även att en av Imperiets medlemmar, jag har glömt vem, stod framför mig i kön till kassan på Domus. Weird.  En gång såg jag Imperiet på Liseberg. "Förband" var poeten Iodin Jupiter. Han vrålade ut sina dikter och var patetisk. När han trumpetade "Kom fram, lägg alla era pengar på scenen!" bombarderade publiken honom med mynt och han fick gömma sig.  Nu är det år 2009 och jag har inte sett Thåström live på över tio år. Det kändes lite konstigt när jag släntrade ut för att hitta en lämplig plats. Förr var jag altid lite uppspelt innan konserter. Det skulle bli spännande och lite overkligt - att plötsligt stå så nära att idolens svett kan stänka på en. Så inte den här gången. Jag kände mig som en typisk rockkritiker. Någon berättade en gång hur man känner igen en rockkritiker: den är den där allvarlige killen som står längst bak och inte diggar. Dessutom hade jag en mattkasse i ena handen och en laptop i andra. Vad skulle jag göra? Jag ville inte trängas längre fram. Jag fick bli Gubbe På Konsert.  

Thåströmkonserten blev lite märkligt, troligen beroende på att jag stod där jag stod. Jag har alltså sett Thåström live otaliga gånger. Men jag har aldrig sett Thåström samtidigt som små tjocka kärringar i burka trängt sig förbi mig. Eller pensionärer med rullator - och glass. Folk som är total ointresserade av konserten och istället skriker i mobiltelefon eller till en kompis för att överrösta musiken. Och jag har aldrig sett så många idioter på en konsert. Jag stod ett bra tag bredvid några killar och tjejer i 30-årsåldern, kanske 35. Aningen berusade, en något mer berusad. De pratade hela tiden om andra konserter, och började sjunga på Peps' "Hög standard" - högt för att överrösta Thåström. Efter en halvtimme tittade den fullaste killen bort mot scenen och sa "Vem är det där, förresten?". Efter ytterligare en kvart sa han "Var inte han med i Ebba Grön?". Då dök den upp en tjej i 25-årsålder och utbrast överraskat "Var han?! Det hade jag ingen aning om!". Då var det roligare att betrakta det par i 65-årsåldern som stod en bit till höger om mig. Mannen, som såg ut som en vanlig vithårig man i vit tenniströja med röd tröja utanpå, verkade verkligen uppskatta musiken. Han stod ofta och blundade och nickade med huvudet i takt med musiken. Ibland höll hans fru för öronen.  Men hur var då Thåström i Malmö sommaren 2009? Tja, jag vet inte riktigt. Av någon anledning var inte bildskärmarna på under konserten, så det enda jag kunde se, var några prickar långt borta. Jag kom fram till att figuren som viftade med armarna var Thåström.  Större delen av låtmaterialet var från de senaste årens plattor - de jag inte lyssnat på. Lugna låtar, otroligt suggestiva - och Stortorget var helt fel plats för dem. Det här är musik som passar bättre framförda i en hörna på en rökig källarbar, att lyssna på sittande på en barstol, medan man kedjeröker och dricker billig whisky och känner sig lite moody. Jag konstaterar att de här nya låtarna ju är väldigt bra, med bra texter - fast Stortorget i Malmö är inte rätt ställe om man vill lyssna på Thåströms texter. I synnerhet inte om man har en dåre som skriker "Blåa skor!" bredvid sig.  

Rockade gjordes det bara två gånger, i "Miss Huddinge Centrum 1972" och "Var e vargen". Ett par andra äldre låtar dök upp, som "Alla vill till himlen", men de var omarrangerade till att vara lugna och suggestiva de med. När Thåström återvände för extranummer, framförde han Ebbas "Die Mauer" och lyckades få den jublande publiken att sjunga allsång, och jovisst, jag kände nackhåren resa sig. Thåström klev upp på scenen en tredje gång för ett sista extranummer, vilket blev en suggestiv version av "Du ska va president" och åter blev det allsång. Mellansnacken inskränkte sig förresten till "Tack" och "Tack för det".  Jag kom att tänka på Orup och Lena Philipsson. De körde låtar de spelat sedan 80-talet. Och återigen kändes det tryggt - och lite konstigt - och jag kände mig lite gammal. 25 år efter att jag såg Imperiet första gången, kan jag fortfarande höra låtarna live. Framförda av Imperiets sångare.  

Skillnaden är att jag då, 1984 eller när det var, kom hem och var alldeles vimmelkantig och trodde inte mig själv när jag konstaterade att jag sett Imperiet live på riktigt. Den här gången tog konserten slut, och jag tog min matkasse för att gå hem, laga en sen middag och därefter skriva det här.  På vägen hem höll jag bokstavligt talat på att springa ihop med Sounds-Maja, som oväntat dök upp bakom ett hörn.