Visar inlägg med etikett katastroffilm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett katastroffilm. Visa alla inlägg

onsdag 11 juli 2018

Bio: Skyscraper

Foton copyright (c) UIP Sweden

SKYSCRAPER är en actionfilm från 1996 med Anna Nicole Smith i huvudrollen. Jag minns inte om jag såg den när SF Video släppte den direkt på video, jag minns inte om jag sett den överhuvudtaget, men så här stod det på omslagets baksida:

ANNA NICOLE SMITH
*Playmate of the Year 1993
*Omåttlig sexdiva
*Gift med en urgammal miljardär och änka kort tid efter bröllopet ...
*Hennes & Mauritz-modell 
*Möjligen världens mest talanglösa skådespelare ...

2018 års film med titeln SKYSCRAPER har ingenting med Anna Nicole Smith-filmen att göra. Ska jag lägga till ett "tyvärr"?

Den nya SKYSCRAPER är en action- snedstreck katastroffilm med Dwayne Johnson. Just det, här kommer ännu en film med herr Johnson. Varje gång han gjort en ny, i mitt tycke dålig film, och som jag förutspår kommer att floppa, blir det ännu en megasuccé. Det var inte längesedan RAMPAGE och JUMANJI gick på bio, men redan nu får vi ånyo se Johnson flexa musklerna på bioduken.

Rawson Marshall Thurber (CENTRAL INTELLIGENCE, DODGEBALL) har skrivit och regisserat en film som är något slags blandning av SKYSKRAPAN BRINNER och DIE HARD. Jag har inte sett SKYSKRAPAN BRINNER på över trettio år, och vad jag minns tyckte jag inte att den var speciellt bra. Den gick mest ut på att kändisar brann upp. DIE HARD har jag dock sett åtskilliga gånger sedan den kom 1988.

Dwayne Johnson spelar Will Sawyer, före detta elitsoldat och gisslanförhandlare. Efter att ett uppdrag gick åt skogen för tio år sedan, har han sadlat om och är nu något slags säkerhetsexpert för skyskrapor. Dessutom är han enbent! Jodå! Bruce Willis tvingades springa runt barfota i en skyskrapa i DIE HARD - men Dwayne Johnson hoppar runt på ett ben i SKYSCRAPER! Okej, han har en protes, men den måste han då och då plocka bort.
Världens högsta skyskrapa ska invigas i Hongkong, och Will Sawyer är där för att kontrollera säkerheten. Även Wills hustru (Neve Campbell) och deras två små barn är med på resan. Det dröjer dock inte länge innan den brutale Kores Botha (dansken Roland Møller) och hans beväpnade gäng hårdingar tar sig in i kåken.

Dessa skurkar är på jakt efter en pryl skyskrapans stenrike konstruktör har - och för att komma åt denna pryl, sätter så klart skurkarna fyr på byggnaden. Skyskrapan töms på folk, men kvar blir - givetvis - fru Sawyer och barnen. Fru Sawyer är inte den som är den, hon är också före detta militär, och kan dunka bovar på egen hand, men självklart är det Will som måste se till att familjen kommer ut ur den brinnande byggnaden. Samtidigt passar han på att ta kål på så många skurkar som möjligt.

SKYSCRAPER är allt annat än originell. Vi har sett allt förr, och vi har sett bättre varianter. Men samtidigt är det här den minst tråkiga film jag sett på bio på länge. Den varar bara 102 minuter inklusive långa eftertexter, vilket innebär att tempot är väldigt högt. Här finns knappt tid för presentationer av rollfigurer - men det räcker med att veta att Dwayne Johnson är schysst, och att de som bryter på danska eller talar med brittisk dialekt är ondare än ondast.
Skyskrapan är så pass högteknologisk att det närmast blir science fiction. Vissa tekniska innovationer finns där bara för att slutstriden ska se häftig ut. Men visst är filmens specialeffekter maffiga, och lider man av svindel kan det säkert bli jobbigt att titta på flera scener.

Dwayne Johnson har ett farligt sjå när han räddar världen; han klättrar och hoppar och svingar sig i rep. Byron Mann spelar en kinesisk polis som tror att Will är skurken. Noah Taylor är opålitlig. En av skurkarna är den obligatoriska Snygga bruden. SKYSCRAPER är förvånansvärt allvarlig och humorbefriad. Plus för att Will Sawyer alltså är enbent. Jag ger inte filmen min högsta rekommendation, men det här duger gott som actionunderhållning utan några som helst pretentioner.


  




(Biopremiär 12/7)

fredag 20 oktober 2017

Bio: Geostorm

Foton copyright (c) Warner Brothers
Katastroffilmer må ibland vara maffiga, men ärligt talat är det en rätt trist genre. Sätter man det inverterade charmtrollet Gerard Butler i huvudrollen blir det inte mycket roligare.
Om Donald Trump skulle recensera Dean Devlins GEOSTORM, skulle han skrika "Fake news!". Filmen inleds med att en liten flicka agerar berättarröst och vi får veta vad som hänt innan filmens handling går igång. År 2019 blev klimathotet verklighet och jorden drabbades av en lång rad katastrofer ("Fake news!" skriker säkert Trump). Den händige Jake Lawson (Butler) konstruerar då en gigantisk rymdstation; Dutch Boy, som skickas upp och lyckas få bukt med vädret.
Hur många år det tog att bygga stationen framgår inte; med tanke på hur enorm den är måste det ha tagit åtskilliga år att tänka ut hur den ska funka och sedan snickra ihop den. Men, när den väl snurrar runt där uppe i rymden, dyker det upp en textskylt på vilken det står "Tre år senare" - det är väl tre år efter att stationen sköts upp. Fast med tanke på att Jake i en replik nämner en Chromebook, är det kanske 2017. Eller 2014.
Okej. Efter dessa tre år får Jake sparken. Av någon anledning får Jakes lillebror Max (Jim Sturgess) ta över ansvaret för Dutch Boy. Ed Harris gör en sammanbiten man som handplockat Max. Då börjar rymdstationen plötsligt att strula. Istället för att förhindra-, orsakar den naturkatastrofer runt om i världen. Snöstorm i öknen, Hongkong kokar och rasar ihop, och så vidare.
Den ende som kan stoppa detta är förstås Jake, som supit ner sig, men om låter sig övertalas och skickas upp till Dutch Boy. Där träffar han teamet som jobbar på stationen, de står under ledning av en tyska som heter Fassbinder och som spelas av en rumänska. Inom kort kommer en geostorm att utbryta; en kedjereaktion av naturkatastrofer som utplånar större delen av världen. En klocka räknar ner.
Nu visar det sig förstås att det är skurkar som ligger bakom det hela. Det finns en förrädare ombord på Dutch Boy - och Max och hans tuffa Secret Service-agent till flickvän (Abbie Cornish) far omkring nere på jorden för att hitta hjärnan bakom terrordådet. Presidentens (Andy Garcia) liv är i fara. Och gissa vad: skurken är precis den ni tror det är!
När skurken avslöjades tittade jag på klockan. Vad nu? Men filmen ska väl hålla på tjugo minuter till? Jo, det gör den. Under resten av tiden måste Jake kämpa mot klockan och för att rädda världen.
GEOSTORM är en ovanligt tråkig katastroffilm. Gerard Butler är tråkig. Premissen är tråkig. Men eftersom Ed Harris och Andy Garcia är med, och eftersom ett par katastrofer är lite kreativa, höjer jag betyget ett litet snäpp. Men se det inte som en rekommendation.
Andy Garcia fäller repliken "Because I'm the goddamn president of the United States of America!", tyskan får vid ett tillfälle säga "Auf Wiedersehen". På slutet får vi veta att jordens alla länder måste vara vänner och hålla ihop för vår överlevnad.
Det finns inte en enda bild på filmens hjältar; Jake och Max Lawson, bland pressbilderna Warner erbjuder. Märkligt.









(Biopremiär 20/10)
-->

onsdag 28 september 2016

Bio: Deepwater Horizon

Foton copyright (c) David Lee

Katastroffilm byggd på verkliga händelser - och redan fem minuter in i filmen kände jag att, herregud, jag vill inte se den här.

I april 2010 exploderade den amerikanska oljeriggen Deepwater Horizon, vilket ledde till den största oljekatastrofen i USA:s historia - miljoner tunnor läckte ut. Mark Wahlberg spelar den rättrådige Mike Williams, som får agera hjälte och hjälpa de skadade ut. John Malkovich är den illa omtyckte Vidrine från bolaget, som vägrar inse fakta och som i längden är den som blir ansvarig för olyckan. Kurt Russell har skön alkislook; rejäl mustasch och rödbrusiga kinder, som Mikes hårföre chef mister Jimmy (som han kallas).

Peter Berg har regisserat DEEPWATER HORIZON och det tar hela femtio (50) minuter innan olyckan är ett faktum. Fram till dess får vi mest se en massa karlar, oftast med hjälm på huvudet, springa omkring - eller sitta - på oljeriggen och prata - eller skrika - och slam och tryck. De diskuterar hejvilt, det är en massa tekniska termer, alla verkar vara oense, och det är förstås väldigt, väldigt ointressant. Om man nu inte råkar vara oljeriggfetischist.
Men så pang, så går det åt skogen med riggen. Den börjar pumpa in slam, trycket blir för kraftigt, luckor och dörrar slits loss, snart börjar tornet att brinna, och så exploderar det och har sig.

Mister Jimmy har extra otur. Han står i duschen när olyckan sker. Hans kropp och ansikte täcks med glassplitter. Jag hade förväntat mig att han skulle stå för heroiska stordåd, men det är Mike som får rycka in och hjälpa Jimmy och en del andra ut, medan Mikes hårt prövade fru (Kurt Russells styvdotter Kate Hudson) sitter hemma och pratar i telefon och är orolig - det vill säga, precis som Tom Hanks' fru i SULLY.
Visst är det här välgjort. I synnerhet skildringen av katastrofen. Men det spelar ingen roll - katastroffilmer är ofta tråkiga, och den här är inget undantag. Det tar en evighet innan någonting händer, och det blir aldrig speciellt spännande när något väl händer.

På slutet får vi se autentiska bilder från olyckan. Verklighetens Mike Williams ser inte alls ut som Mark Wahlberg. Religiös är han också. Verklighetens mister Jimmy är så långt från Kurt Russell man kan komma. Eftertexterna inleds med bilder på de män som omkom på Deepwater Horizon.










(Biopremiär 30/9)

torsdag 8 september 2016

Bio: Sully

Foton copyright (c) Warner Brothers

Clint Eastwood, 86, är på det igen. Hans nya film SULLY bygger på verkliga händelser och behandlar efterspelet efter att piloten Chesley "Sully" Sullenberger 2009 lyckades landa ett passagerarplan på Hudsonfloden, efter att fåglar flugit in i båda motorerna och förstört dem.

Tom Hanks spelar Sully, Aaron Eckhart gör hans andrepilot Jeff Skiles, och de har båda föredömliga mustascher. Jag har inte sett så fina nutida mustascher i amerikansk film sedan MINA, JAG OCH IRENE. Eastwoods film berättas med uppbruten kronologi, när filmen börjar hyllas Sully och Jeff som hjältar, de räddade 155 liv; samtliga passagerare. Men flygbolaget är inte nöjda och inleder en undersökning. De påstår att deras datorer visar att det fortfarande fanns drivkraft i den ena motorn och att Sully och Jeff hade kunnat vända och ta sig tillbaka till flygplatsen. Sully och Jeff hävdar motsatsen. I en utdragen undersökning görs flera datorsimuleringar för att visa att Sully och Jeff har fel. Medan de två piloterna bjuds in till Letterman, hyllas av vanligt folk på en bar och så vidare, gör bolaget allt för att bevisa att piloterna gjort fel. Sully har flugit i 42 år och vill inte få kicken utan pension.

Tom Hanks gör ännu en amerikansk hjälte. Han är ju specialist på det. Han är sympatisk, rättrådig, och får ibland något fuktigt i blicken.
Efter en halvtimme får vi se den korta flygturen. Efter kraschen hoppar vi åter fram till undersökningen, och senare visas flygningen igen, ur en lite annan vinkel, och så vidare. Det är rappt och effektivt berättat, och eftersom filmen bara varar 95 minuter inklusive eftertexter, hinner den aldrig bli tråkig.

Laura Linney spelar Sullys fru, hennes uppgift består främst i att prata i telefon och gråta. Clint Eastwood själv har komponerat det musikaliska ledmotivet, vi känner igen han musik vid det här laget; melankoliskt pianoklink, som ibland tillåter sig att bli lite jazzigt. Alldeles före eftertexterna får vi se den riktige Sully återförenas med sina räddade passagerare. Mycket hyllningar och tårar.
SULLY lämnar mig förhållandevis likgiltig. Välgjort hantverk på de flesta plan (om ni ursäktar ordvitsen jag upptäckte att jag gjort), robusta skådespelarinsatser, men aldrig spännande och inte alltför gripande, eftersom vi ju vet hur det går.
Dessutom har jag, efter TITTA VI FLYGER, problem med att titta på flygplankatastroffilmer utan att skratta. Jag förväntar mig hela tiden att Johnny ska dyka upp i kontrolltornet, och att någon ombord på planet ska beställa fisk till middag. "Surely you can't be serious."-"I am serious ... and don't call me Shirley."











(Biopremiär 9/9)

fredag 22 april 2016

Bio: The Finest Hours

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
THE FINEST HOURS? Nej, det vill jag inte påstå att det här är. Efter en halvtimme tittade jag på klockan. Därefter tittade jag på den ungefär var femte minut, i hopp om att de två timmarna skulle vara över.
Det här är en Disneyproduktion i regi av Craig Gillespie (nyinspelningen av FRIGHT NIGHT), och som bygger på verkliga händelser. 1952 råkade en oljetanker illa ut i en storm utanför den amerikanska östkusten. Fartyget bröts av, olja forsade ut, men en i besättningen; den synnerligen duglige Sybert (Casey Affleck), lyckades styra den sjunkande farkosten så att det gick på grund. Där satt de och väntade på att bli räddade innan de skulle sjunka helt och hållet.
Chris Pine spelar Bernie Webber vid kustbevakningen. När han introduceras är det 1951 och vi får se att han är en blyg och osäker kille, som ska på blind date med en snäcka som heter Miriam (Holliday Grainger). Hans uppvaktning går vägen. Vi får även veta att han vid en tidigare katastrof misslyckades med att rädda några sjömän, en händelse som gjort att en del tittar snett på honom. 1952 har Bernie och Miriam beslutat sig för att gå åstad och gifta sig, men då sker olyckan med oljetankern. Bernies burduse chef (Eric Bana) beordrar Bernie att ta med sig en handfull män och bege sig ut i stormen för att undsätta fartygsbesättningen. Det blir en strapatsrik räddningsaktion.
Och en tråkig sådan.
Visst är det imponerande scenerier vi serveras. Enorma vågor, båtar som slungas runt, sammanbitna män som skriker. Men det tar ju aldrig slut. Den ena likartade scenen efter den andra avlöser varandra, det är vatten överallt, det är mörkt, snö vräker ner, och stackars Miriam vankar av och an och är orolig för sin Bernie. Det är makalöst tjatigt.
Maffiga specialeffekter, men lite vissen regi. Av någon anledning blir det aldrig det minsta spännande. Bernie Webber är en ganska tradig typ och romansen med Miriam känns påklistrad. Sybert är inte heller någon höjdargestalt. Det är bara Eric Bana som sticker ut och är lite kul i sin lilla roll. Och vad tror ni, kommer den jovialiske kocken som tycker om att sjunga att omkomma?
Under eftertexterna visas bilder på verklighetens Bernie, Sybert, Miriam och de andra. Chris Pine, som har ett mejslat filmstjärneansikte, ser inte alls ut som den riktige Bernie gjorde. Inga av skådisarna liknar dem de gestaltar. Fast det var väl knappast väntat.
Bernie och hans manskap fick medalj och det trumpetas ut att det var den främsta räddningsinsatsen i den amerikanska kustbevakningens historia. Däremot framgår det inte alls hur det gick med det massiva oljeutsläppet. Det, om något, måste väl ha lett till en katastrof?








(Biopremiär 22/4)

-->

onsdag 27 maj 2015

Bio: San Andreas

Foton copyright (c) Warner Brothers
I Fantomens SOS-bok från 1977 får man lära sig att man ska ställa sig i en dörröppning om det blir jordbävning. En kvinna gör just detta i den här filmen, men en expert sliter bort henne och säger att där ska hon absolut inte stå, de ska gömma sig under bord. Där ser man.
Ett av problemen med katastroffilmer är att det saknas en antagonist - det är naturen som är skurken. Eller en illa konstruerad byggnad. Kanske figurerar det en ond företagare eller politiker, men det är sekundärt. För att skapa drama i katastroffilmer försöker man därför få publiken att bry sig om några människor, till exempel en familj, som hamnar i kaosets centrum. Nu är det dock sällan man bryr sig om dessa människor - eftersom poängen med katastroffilmer är att se hus raseras och folk stryka med på spektakulära sätt. Det spelar ingen roll om det är en huvudperson som dör - precis som i slasherfilmer vill man se dem dödas, sugas ut genom WC-avloppet eller något.
Maffiga specialeffekter är inte bara katastroffilmernas A och O, utan även Ö. Mellan destruktionsorgierna blir det så gott som alltid tråkigt. Dessutom blir det ofta tråkigt även under de utdragna destruktionsorgierna. Den senaste katastroffilmen på svenska biografer var nog INTO THE STORM, som kom förra sommaren. En minst sagt ljummen sak som få kommer ihåg. Jämförd med den är Brad Peytons (JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND) nya film SAN ANDREAS en filmisk milstolpe. Men nu är ju inte det här någon milstolpe - fast jag får nog säga att det inte var så illa som jag förväntat mig. Att filmen är uthärdlig beror främst på skådespelarna och de imponerande effekterna - de sistnämnda är det gott om.
Dwayne Johnson, som glatt spelade ukulele i ovannämnda MYSTERIOUS ISLAND, gör räddningspiloten Ray, som ligger i skilsmässa. Hans före detta hustru Emma (Carla Gugino) ska flytta ihop med en stenrike Daniel Riddick (Ioan Gruffudd, Reed Richards i FANTASTISKA FYRAN), som bygger skyskapor i San Francisco. Ray och Emma har en dotter; Blake (Alexandra Daddario), som följer med Daniel till San Francisco. Ray plågas av minnena av sin och Emmas andra dotter, som omkom i en drunkningsolycka. Samtidigt upptäcker en geolog spelad av Paul Giamatti att en serie kraftiga jordbävningar kommer att drabba stora delar av Kalifornien och främst San Francisco.
Självklart råkar både Emma och Blake illa ut på varsitt håll; Daniel visar sig vara en fegis som överger Blake i ett raserat garage (vilket är tur, eftersom hon då möter kärleken i form av en ung, trevlig engelsman). Och självklart ger sig den sammanbitne Ray iväg i sin helikopter för att rädda sin familj.
Nej, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om de här rollfigurerna - men jag gillar Carla Gugino och Dwayne Johnson är en bra hjälte, han har en viss distans till sig själv och är sympatisk. SAN ANDREAS bygger enbart på att vi får se San Francisco gå under - och jo, det är maffigt. I 3D. Golden Gate rasar, jättevågor översvämmar staden, fartyg slungas fram längs gatorna, och Rays helikopter undviker att träffas av kollapsande skyskrapor.
Paul Giamatti sitter mest och säger saker som "May God help us all!" och liknande. Plötsligt dyker Kylie Minogue upp i en liten roll som bitch. Hon medverkar bara i en scen, sedan har hon lite otur - minst sagt - när hon öppnar en dörr högst upp i en skyskrapa. Ioan Gruffud tappar en sko i kaoset.
Jag sätter en generisk trea. Kanske i snällaste laget.

    





(Biopremiär 29/5)

-->

måndag 11 augusti 2014

Bio: Into the Storm

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden
Låt oss ta det mest positiva med INTO THE STORM först: den varar bara 89 minuter. Det är förstås något att applådera i dessa tider, då var och varannan underhållningsfilm klockar in på över två timmar - eller känns längre än de är.
... Men i övrigt är detta inte mycket att bli exalterad över. Regissören Steven Quale långfilmsdebuterade med FINAL DESTINATION 5 och även det här gånger handlar det om katastrofer, om än på ett betydligt mer traditionellt sätt. INTO THE STORM är på många sätt en typisk katastroffilm av samma modell som klassikerna från 1970-talet - fast uppdaterad med moderna påhitt som Found Footage-inslag och YouTube-klipp. Och jag vet inte, men katastroffilmer har väl sällan varit speciellt kul; jag kan inte komma på en enda jag gillar.
Vi presenteras för en grupp professionella "stormjägare" ledda av den skrupelfria Pete (Matt Walsh), som försöker göra en dokumentärfilm om just oväder. De far omkring i olika specialutrustade fordon, varav ett är en pansarvagn. I teamet finns den tjusiga Allison (Sarah Wayne Callies), som inte träffat sin femåriga dotter på tre månader.
I staden Silverton bor bröderna Donnie (Max Deacon) och Trey (Nathan Kress) med sin änkling till farsa (Richard Armitage). Bröderna videodokumenterar sin vardag för framtiden och Donnie är hemligt kär i den söta Kaitlyn (Alycia Debnam Carey). I närheten finns även ett gäng amatörvåghalsar; bonniga tosingar som utför dumma stunts som de lägger ut på YouTube.
Det bär sig inte bättre än att Silverton drabbas av ett helt gäng tornados som blir värre och värre för att slutligen ge plats åt den största tornadon någonsin. Det blir inte mycket kvar av Silverton och vi får följa ovan nämnda personer när de försöker att dokumentära stormen, överleva den - och rädda de som råkar illa ut. Och folk råkar illa ut hela tiden. Donnie och Kaitlyn håller på att drunkna när de trillar ner i en källare som vattenfylls. Andra sugs upp i tornadovirvlarna.
Jag får erkänna att filmens specialeffekter är fantastiska. Destruktionsorgierna är massiva, det ser övertygande ut när man filmar inne i virvlarna, och visst är det maffigt när stora flygplan på en flygplats driver fritt för vinden och kraschar i byggnaderna.
Men det blir aldrig speciellt spännande eller engagerande. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Steven Quale blandar vanligt filmberättande med klipp från de kameror rollfigurerna använder; det handlar alltså inte om en renodlad Found Footage-film. Det blir lite märkligt tunt ibland, rollfigurerna är inte särdeles intressanta, och självklart pratas det mycket om att vara en familj som ska hålla samman. Amerikaner är ju besatta av detta.
1996 kom en Steven Spielberg-produktion som hette TWISTER och som också handlade om stormjägare. Den var inte speciellt bra, men den hade mer kött på benen än INTO THE STORM. Dessutom fick vi en jätterolig TWISTER-leksak på en pressvisning när den kom!
  







(Biopremiär 13/8)

-->



onsdag 23 april 2014

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.
Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.
Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.
Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.
POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.







(Biopremiär 25/4)

-->



torsdag 7 mars 2013

Bio: The Impossible

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ibland undrar jag vad bolagen tänker på när de lanserar sina filmer. Tsunamikatastrofdramat presenteras som den sanna historien om hur en familj mot alla odds återförenas. Jaha? Men om vi redan från början vet att alla inte bara överlevde tsunamin, utan även hittade varandra - varför ska vi då sitta och titta på det här i två timmar?

Och sanningshalten är det lite si och så med. THE IMPOSSIBLE, i regi av Juan Antonio Bayona som gjorde den rätt överskattade BARNHEMMET, är en spansk film, och familjen den handlar om var spansk. Men för att funka bättre internationellt, har familjen nu blivit brittisk. Ewan McGregor och Naomi Watts är Henry och Maria, som julen 2004 flyger till Thailand tillsammans med sin tre barn. Väl där hinner de inte göra så mycket mer än att leka lite på stranden och hänga vid polen, innan tsunamin rullar in.
Maria och äldste sonen, trettonårige Lucas (Tom Holland) spolas iväg tillsammans och Lucas sliter som ett djur när han hjälper sin skakade mor i säkerhet. På vägen hittar och hjälper de även en liten svensk gosse. Det är eländes elände och blod, svett och tårar. Halvvägs in i filmen hoppar vi till Henry, som befinner sig någon helt annanstans tillsammans med de två minstingarna. Jag tänkte att, usch, hoppas att vi nu inte får se en skildring av hur han överlevde; det må ha gått dramatiskt till, men oj, vad tjatigt det hade känts.

Men Henry nöjer sig med att berätta vad som hände, istället får vi följa hans sökande efter Maria och Lucas - vilket vid ett tillfälle leder till ofrivillig komik: Henry och Lucas springer omkring på ett sjukhus, men lyckas hela tiden missa varandra; när vi till exempel ser den ene i förgrunden, kommer den andre knallande i bakgrunden och tittar åt andra hållet. Hade producenten lagt på skojig musik här, hade det blivit hur festligt som helst.
Watts och McGregor är förstås utmärkta i rollerna, och framför allt unge Holland imponerar - liksom ungarna som spelar hans bröder. Själva katastrofen är iscensatt med stor frenesi; det är intensivt och och det känns onekligen som Domedagen. Marias och Lucas panik känns, här engagerar filmen.
Men sedan blir det liksom inte så mycket mer.

Tsunamin annandag jul 2004 är en av vår tids största katatrofer och drabbade miljoner över hela världen; de anhöriga till de bortåt 300 000 som omkom. Och av detta har det blivit ett drama om ... tja ... en familj vi knappt lär känna och som på slutet lyckliga kramar om varandra. Allt ackompanjerat av sliskigast möjliga filmmusik. Här ska de gråtas! är det tänkt.

THE IMPOSSIBLE är visuellt imponerande men emotionellt berör den mig inte alls.







(Biopremiär 8/3)

tisdag 3 april 2012

Bio: Titanic 3D

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har inte sett James Camerons TITANIC sedan den kom 1997. Jag såg den på Maxim i Landskrona och jag har inga större minnen av filmen, mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jag minns själva visningen bättre. Mitt i filmen var det paus och kaffeservering. Detta beroende på att biografen då inte kunde visa en så lång film i ett svep. Bredvid mig satt en skäggig, pensionerad sjöman (torde han ha varit) med fru. Han påpekade flera detaljer lite då och då ("Notera hur kraftfullare röken är ur de främre skorstenarna!" (Här måste jag skjuta in att jag någonstans läste att det till skillnad från filmens Titanic inte rök alls ur den fjärde skorstenen, eftersom den var där bara av estetiska skäl. Men jag kan förstås ha fel.)) Bakom mig satt en tjej som redan när förtexterna rullade sa "Åh, jag gråter redan!".

Sedan minns jag inte mer. Jösses, jag minns knappt vilka skådespelare som medverkade, förutom Leonardo DiCaprio, Kate Winslet och Billy Zane. Jag imponerades av själva katastrofen, av effekterna när fartyget sjönk, men det var väl allt.

I år är det hundra år sedan Titanic sjönk och femton år sedan filmen kom, så Cameron och Fox passar på att ännu en gång skicka ut filmskrället till världens biografer. Den här gången i 3D. Jag fruktade förstås det värsta. 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET såg hemsk ut, det enda som hände var att bilden blev mörkare och oskarp. Och liksom STAR WARS var TITANIC aldrig avsedd att visas i 3D när den spelades in. Och vem vill sitta i tre timmar och femton minuter och tittade på en suddig film? Dessutom en film jag aldrig känt för att se om.

Nåja. Jag gick dit. En pressvisning som blev ovanligt angenäm, eftersom det visade sig att vi bara var två journalister närvarande på grund av ett missöde med inbjudan. Vi två hade hela, gigantiska Royal för oss själva!

Okej. Själva filmen finns det inte så mycket att säga om. Ni har alla redan sett den. Handlingen är inte mycket bättre nu. Jo, spektaklet imponerar fortfarande rent visuellt; det är en pampig och mäktig film, som gör sig extra bra på Royal, Sveriges största bioduk. Scenerna när Titanic går under är fortfarande extremt imponerande.

Men det spelar ingen roll. 75% av filmen är fortfarande en riktigt vissen Harlequinromans av enklaste sort. DiCaprio är flickaktig, det är lätt att förstå att unga tonårstjejer - filmens mest fanatiska publik - gillade honom. Kate Winslet är småtrist. Det har alltid varit något tantigt över henne. Delar av dialogen är fullkomligt erbarmlig, till exempel under en scen i början där Winslet och Zane diskuterar konst. Men dialog är nog inte James Camerons starka sida, när jag för ett par år sedan såg om ALIENS, som jag inte sett på väldigt länge och som jag tyckte var hur tuff som helst när jag var i tjugoårsåldern, konstaterade jag att dialogen emellanåt är riktigt vissen.

Billy Zane är bara ond och egoistisk filmen igenom, David Warner (som jag glömt medverkade) är ännu mer ond som Zanes betjänt. Kathy Bates' medverkan hade jag helt förträngt, liksom att Victor Garbor (ALIAS), Ioan Gruffudd (Reed Richards i Fantastiska Fyran) och Frances Fisher är med - för att inte tala om Bill Paxton i prologen. Oj, tänk om Paxton hade haft DiCaprios roll! Det hade varit grejor, det.

... Och alldeles för ofta spelas den där synnerligen plågsamma hitlåten "My Heart Will Go On" i olika versioner, ett kräkmedel om något. Replikerna på svenska låter väldigt skojiga, även om åtminstone en av de svenska passagerarna spelas av en svensk. Någon är norrman, men ingen pratar norska. "Förbaaa-nade idiåååter!" låter jättekonstigt.

Men. Så har vi då 3D:n. Och här måste jag tillstå att när det gäller vanlig, platt film som konverterats till 3D, är TITANIC bäst hittills. Med bred marginal. Det här är oändligt mycket bättre gjort än STAR WARS, för att inte tala om lågvattenmärkena CLASH OF THE TITANS och THE LAST AIRBENDER. Och då hör det till saken att TITANIC är en "gammal" film. 3D-versionen av TITANIC är dessutom bättre än många nya filmer som är avsedda att visas i 3D.

Helt perfekt är det förstås inte, men man får inte ont i huvud och ögon, och djupet i bilden finns där hela tiden. Den som förväntar sig att båtdelar och vatten slungas ut i publiken blir dock besviken, som sagt: 3D fanns inte i åtanke när filmen spelades in. Cameron borde kunna åstadkomma mirakel med PIRAYA 2 - DE FLYGANDE MÖRDARNA om han konverterar den till 3D (wishful thinking).
De som tvunget vill se om filmen, eller se den på bio för första gången, lär bli nöjda. För övrigt ser Leonardo DiCaprio ungefär likadan ut än idag. Han har inte åldrats alls.

När får vi återse LYFT TITANIC på biograferna?

Fotnot: Titanic var egentligen bara ett av tre systerfartyg. Redan 1910 sjösattes Olympic, ett skepp som på sin tid väckte större uppståndelse än det i princip identiska Titanic. 1914 anlände Britannic, vars konstruktion förändrats och förstärkts efter Titanics öde. Att man bara minns Titanic beror förstås på dess dramatiska öde. Olympic nämns inte alls i filmen.

Titanic gick på isberget den fjortonde april. Samma datum som Lincoln blev skjuten - och jag föddes.







(Biopremiär 4/4)