Visar inlägg med etikett kampsport. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kampsport. Visa alla inlägg

torsdag 29 juli 2021

Netflix: Bartkowiak

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en polsk film. Jag har nämnt det tidigare, men jag tycker att det är kul att vi nu får se genrefilmer från olika länder på Netflix, ibland från länder som inte alls är förknippade med genrefilm. Som Polen. BARTKOWIAK är en polsk martial arts-actionfilm!

Under 1990-talet kom det en stor, väldigt stor, mängd B-actionfilmer från bolag som PM Entertainment och Image Organization. Filmer som släpptes direkt på video. Eftersom jag recenserade film på video åt dagstidningar, fick jag det mesta som släpptes, och det kom ungefär en actionfilm i veckan. Det här var enkla, men underhållande filmer med folk som Jeff Wincott och Gary Daniels. Budgeten var lite högre på den tiden jämfört med dagens B-action, så de levererade oftast vad de lovade. 

BARTKOWIAK, som regisserats av Daniel Markowicz, påminner kraftigt om dessa filmer. Dessutom ser huvudrollsinnehavaren Józef Pawlowski lite grann ut som en korsning mellan Wincott och Daniels.

Handlingen är synnerligen enkel. Pawlowski spelar MMA-fajtern Tomek Bartkowiak, som i filmens inledning får rejält med spö under en match mot den grymme Scar (Antoni Pawlicki). Några månader senare har Bartkowiak dragit sig tillbaka och jobbar istället som dörrvakt och säkerhetsansvarig på en nattklubb. En dag omkommer hans bror i en bilolycka. Brodern ägde en nattklubb - inte den Bartkowiak jobbar på.

Bartkowiak erbjuds ta över nattklubben, men eftersom han inte har lust att driva den, tänker han sälja den. Dock visar det sig att de som erbjuder sig att köpa den är gangsters. Marken klubben ligger på är värd en förmögenhet, och en slem gangster har köpt upp alla butiker och etablissemang i kvarteret; de som vägrar sälja råkar illa ut. Bartkowiak inser att hans bror blev mördad, eftersom han vägrade sälja.

Råskinn anländer för att tvinga bort Bartkowiak, Scar jobbar nu för de onda. Bartkowiak i sin tur har hjälp av sin gamle tränare och ett par andra killar som är bra på att slå folk sönder och samman. Knytnävarnas lag gäller när Bartkowiak nu ska skipa rättvisa! (... hade det stått på omslaget till en gammal kioskbok, om detta vore en sådan.) 

Den här filmens budget har nog inte varit stor. Bartkowiaks nattklubb ser mest ut som en pub. Filmfotot är bara snäppet över en Beck- eller Wallander-film. Huruvida skådespelarna är bra eller inte har jag svårt att avgöra, eftersom jag inte förstår polska - men de ger inte intryck av att vara sämre än skådisarna i amerikanska motsvarigheter. 

Slagsmålen i filmen är bättre än väntat. En fajt mellan Bertkowiak och Scar inne på nattklubben mot slutet av filmen är vildsint och brutal. 

Det är lite svårt att säga om den här filmen är bra eller dålig. Det hela är lite för simpelt. Men, som slåssfilm gör den sitt jobb. Jag tycker att BARTKOWIAK är bättre och mer underhållande än det mesta till exempel Scott Adkins gjort de senaste åren. Vilket kanske inte säger så mycket. 

Jag sätter en generisk trea. Pluspoäng för att den bara varar 91 minuter. Vi får även polsk hiphop i en scen eller två, samt mord på golfbana.






(Netflixpremiär 28/7)

Bonusrecension: När BARTKOWIAK slutade, kom det i vanlig ordning upp rekommendationer på andra, liknande filmer på Netflix. En av dessa var förra årets franska Netflixproduktion EN FÖRLUPEN KULA, som jag av någon anledning missade då. Så, jag såg den också. Den var rätt kul. Fransk biljakts- och actionfilm. Lite större budget än BARTKOWIAK. Bättre än de flesta FAST & FURIOUS-filmerna. Ett par uppfinningsrika scener. Pluspoäng för att den bara varar 92 minuter. Innehåller en traktor.


tisdag 17 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Lady Bloodfight

LADY BLOODFIGHT (Njutafilms)

Avdelningen för filmer om brudar som spöar skiten ur varandra så att blodet sprutar.
I en tid då de flesta nya actionfilmer är dåliga och/eller alldeles för billiga, får man vara glad för det lilla. Till exempel svinbra fajtingscener.
Fransmannen Chris Nahon, som gjorde KISS OF THE DRAGON med Jet Li, och thrillern VARGARNAS RIKE med Jean Reno, har regisserat LADY BLOODFIGHT, en film om den illegala kampsportsturneringen Kumite. Kumite låter kanske bekant - det är ju den turnering som förekommer i BLOODSPORT-filmerna. Faktum är att den här filmen först skulle heta LADY BLOODSPORT, men titeln ändrades.

Handlingen är snarlik den första BLOODSPORT med Jean-Claude Van Damme. Amerikanskan Jane (hårtslående blondinen Amy Johnston) åker till Hongkong för att ställa upp i en Kumiteturnering - och ta reda på vad som hände hennes far, som mystiskt dog i samband med Kumite. Det dröjer inte länge innan hon attackeras av ett kriminellt gäng, och får visa vad hon går för. Hon upptäcks av en något mystisk kvinna, som genast blir henne tränare inför Kumite.

I den här varianten av turneringen är det bara kvinnor som tävlar - med eller utan vapen. Ibland kämpar man till döds. Mängder av brudar drabbar samman, alla utövar olika stilar; Tae Kwon Do mot boxning mot Monkey Kung Fu, och så vidare. Värsta motståndaren är en grym ryska, komplett med ärrat ansikte och tänder av stål - hon gillar att misshandla sina motståndare till döds, eller skära halsen av dem.

Filmens manusförfattare och producent heter Bey Logan. Jag känner Bey. På 1990-talet var han redaktör för tidningen Impact - The Action Movie Magazine. Han är en kampsportare som sedan länge bor i Hongkong, där han jobbar med filmproduktion, ibland händer det även att han skådespelar.

Manuset till LADY BLOODFIGHT är inget vidare, det är aningen för rudimentärt. En del av skådespelarinsatserna är inte heller speciellt bra - filmen hade antagligen fungerat bättre på kantonesiska. De flesta av fajterna utspelar sig på en och samma arena, vilket gör att det känns lite för repetitivt. Slutscenerna, som innehåller ett spöke, är i fånigaste laget.

Men! Fajterna! Woah! Det här är verkligen stenhårt. Det här är inga wire fights, inga CGI-orgier. De medverkande är riktiga kampsportsutövare, och de vet vad de sysslar med. Fajterna är välkoreograferade och brutala - och det är gott om fajtande. Större delen av filmen består av folk som åker på bank å det grövsta.

LADY BLOODFIGHT är underhållande, den håller bra tempo och hinner aldrig bli tråkig. Med lite bättre agerande och ett mindre klyschigt manus, hade jag kunnat ge filmen en fyra i betyg.





onsdag 11 september 2013

Bio: The Grandmaster

Foton copyright (c) TriArt Film
Wong Kar-Wai lever fortfarande högt på IN THE MOOD FOR LOVE, som kom år 2000. Men sedan dess har han ju faktiskt inte gjort någon bra film. 2046 och MY BLUEBERRY NIGHTS är inget vidare. Jag hade trots detta högt ställda förväntningar på THE GRANDMASTER. Den handlar om den legendariske kampsportaren Ip Man (1893-1972), mannen som utvecklade kung-fu-varianten wing chun och som tränade Bruce Lee. Det finns en hel hög kinesiska filmer om Ip Man, men jag kommer faktiskt inte ihåg om jag sett någon av dem - jag har en tendens att blanda ihop karatefilmer (som vi sa när jag växte upp). Trailern till THE GRANDMASTER är väldigt snygg och om arthouseregissörer som Ang Lee och Zhang Yimou tidigare lyckats göra actionfilm, varför ska inte även Wong Kar-Wai kunna göra detsamma?
Det visar sig att Wong Kar-Wai inte kan göra den här typen av film. Förresten - vad är det här för typ av film? Jag har ingen aning. THE GRANDMASTER hamnar nämligen mellan två - eller flera - stolar. Filmen handlar - förstås - om Ip Mans (Tony Leung) liv, från att han som barn lär sig kung-fu fram till något slags krig mellan olika kung-fu-skolor i Hongkong, dit Ip Man flydde. Han har även en romans med den tjusiga Gong Er (Zhang Ziyi).
... Men allvarligt talat har jag ingen aning om vad den här filmen handlar om. Enligt intervjuer med regissören har även kineser svårt att förstå filmen, så som svensk ligger man väl extra illa till. THE GRANDMASTER är oerhört svår att penetrera. Filmen är över två timmar lång och till större delen vääääldigt långsam. Den känns som ett typiskt arthousedrama. Vilka är alla de här människorna? Vad håller de på med? Varför då? Jag vet inte. De jag pratade med under Malmö Filmdagar som sett filmen fattade också halvsju.
Filmfotot är alldeles för digitalt. Det är knivskarpt - och extremt sterilt. Allting ser ut som billig TV-teater från ett par decennier sedan. Miljöerna ser inte ut som något annat än studiobyggen och teaterscener. Kläder och byggnader är förstås avsedda att vara vackra, och de är de väl, men det kalla fotot dödar estetiken.
Filmen innehåller en hel del slagsmål, men de funkar inte riktigt. Av någon anledning är bilderna beskurna på ett sätt som nästan gör det här klaustrofobisk att titta på. Man ser inte riktigt vad som händer. Alldeles för ofta visas strider i hackig slowmotion av den typ man kunde se i till exempel Jackie Chan-filmer på 80-talet. Yuen Wo Ping (MATRIX, CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON, KILL BILL och en massa annat) har koreograferat fajterna, så jag antar att de egentligen är bra - men illa filmade.
Jag gillar Tony Leung, jag gillar verkligen Zhang Ziyi (eller heter hon Ziyi Zhang?), och jag ville verkligen tycka om THE GRANDMASTER. Men det ska mycket till för att hålla sig vaken genom den här rullen. Filmen har tydligen blivit Wong Kar-Wais största framgång i Kina, men den lär söva de flesta kung-fu-entusiaster. Det blir liksom varken drama eller actionfilm. Det blir bara konstigt och svårbegripligt. Och framförallt tråkigt.
Det flesta som går och ser den här filmen gör det antagligen för att de gillar kung-fu-film. Vill man ha valuta för pengarna går det bra att hyra vilken annan karatefilm som helst istället. Och de som gillar arthouse och Wong Kar-Wais tidigare filmer lär tycka att det är för mycket våld i filmen.
I det här fallet räcker det med trailern.
 






(Biopremiär 13/9)

-->



lördag 31 mars 2012

DVD: Ring of Death

RING OF DEATH (Warner)
Jösses. Slåssfilm! Jag måste säga att den här filmen gjorde mig nostalgisk.
När jag började recensera videofilmer i NST för snart tjugo år sedan, kändes det som om det kom ett par sådana här filmer varje månad. Då blev jag väl lite trött på dem, men idag, när de flesta actionrullar är mjäkiga historier, känns det här nästan fräscht. Jag vet inte riktigt varför Warner släpper just den här kabel-TV-filmen från 2008 (och varför den gjordes tjugo år efter kickboxartrenden), men det spelar ingen roll.
På den gamla goda tiden var vissa subgenrer vanliga:
* Hemliga, illegala kampsportsturneringar.
* Polis infiltrerar fängelse för att avslöja korrupt chef och personal.
* Cage-fights.
I RING OF DEATH får vi allt av ovanstående! Veteranregissören Bradford May har mest jobbat med TV, men även gjort direkt-på-video-filmer, som DARKMAN II och III. Stacy Keach (!) är fängelsedirektören Golan (!), en brittisk (!!!) före detta boxare som tjänar stora pengar på att arrangera cage-fights mellan sina fångar, fajter som direktsänds på Internet till penningstinna prenumeranter. Eftersom man alltså kan se fajterna på nätet, har ju liksom Golan avslöjat sig själv - polisen torde ju inte ha några problem med att identifiera slagskämparna som fångar och lokalisera dem. Men icke. Man hyser bara misstankar.
Johnny Messner är den hårde snuten Burke Wyatt, som låter sig övertalas att begå ett brott och buras in på Golans anstalt. Burke har lite problem med frugan och den lille sonen, och värre blir det när de inte får veta varför han plötsligt sitter i fängelse. Vår hjälte hamnar genast i bråk med både de sadistiska vakterna och den ondaste fångarna - ledaren för det värsta gänget är en gigantisk svart biff som kallar sig the President.
Burke slängs med jämna mellanrum in i buren och slåss så att blodet sprutar, medan uppklädda människor sitter i en övervakningslounge och pimplar drinkar och skrattar. Och det går förstås som det brukar; Burke blir påkommen, familjen kidnappas, Burke torteras innan slutfajten mot the President. Det gamla vanliga.
Det är en farlig massa fajting här. Kampsport handlar det knappast om, det går mest ut på att mörbulta eller döda varandra. Ibland kastas det in tillhyggen som slagträn och järnstänger. Folk säger hårda saker som "I'm the President!" - "Well, I didn't vote for you...". Killen som finansierar fajterna snortar kokain och omger sig med topplösa silikonbrudar. Som pausunderhållning kommer Ilsa and her Hell-Cats, som fnissande skojboxas innan de strippar av sig kläderna och porrar sig. Den veke, snälle fången knivmördas på gården. Stacy Keachs brittiska accent är lustig och Messner har en lätt läspning. Alla åker på stryk eller blir skjutna på slutet.
Fotot är ibland lite ryckigt för att se häftigt och modernt ut, men det blir mest jönsigt och irriterande.
Jag tittar mycket hellre på sådana här filmer än de flesta actionfilmer som går upp på bio.
Mer slåssfilm åt folket!






måndag 17 oktober 2011

DVD: Bunraku

BUNRAKU (Noble Entertainment)
"Bunraku" är en form av japansk dockteater som har existerat i några hundra år. Marionetter och grejor. Det är även titeln på denna film, som på omslagets baksida beskrivs med orden "[...] blandar estetiken från SIN CITY med upplägget från KILL BILL och skapar ett visuellt fyrverkeri du aldrig sett maken till". Men förväntar du dig något i stil med dessa båda filmer, lär du bli gruvligt besviken. Det lär du nog även bli om du bara vill ha en underhållande och cool martial arts-film.
SIN CITY bygger på en serie av Frank Miller och regisserades av Robert Rodriguez. KILL BILL skrevs och regisserades av Quentin Tarantino. BUNRAKU är regisserad av en som heter Guy Moshe och som tidigare bara gjort ett litet drama. För manus, i samarbete med Moshe, står förvisso Boaz Davidson, som skrivit mängder av NU Image-filmer, som SPIDERS, OCTOPUS, CROCODILE, MANSQUITO och NINJA (den sistnämnda gillade jag) - men karln är knappast någon Miller, Rodriguez eller Tarantino*. Jag förstår att Moshe och Davidson haft något slags vision av vad det här var tänkt att bli - men de misslyckas kapitalt på precis alla punkter. Snacka om totalhaveri!
Josh Hartnett, av alla människor, spelar en mustaschprydd, mystisk främling, klädd i 1930-talskläder, som i en märklig stad som blandar öst- och västerländskt glider in på baren Horseless Horseman, ägd av Woody Harrelson. Den namnlöse främlingen är på jakt efter en viss Nicola the Woodcutter (Ron Perlman iförd misslyckad peruk och pellejönshatt), en mäktig gangster som styr trakten tillsammans med den hemlighetsfulla Alexandra (Demi Moore).
Strax dyker det upp en samuraj; Yoshi (spelad av en japansk skådis som kallar sig Gackt), som även han är ute efter Nicola, eftersom denne dödat Yoshis far och snott en medaljong. Tillsammans beger sig Främlingen och Yoshi, ibland assisterade av Bartendern, ut för att leta upp och ta kål på Nicola, vilket blir svårt, eftersom det hela tiden dyker upp märkliga banditgäng - de farligaste är klädda i röda kostymer.
Herr Moshe har försökt få sin film att likna just ett marionettspel; rollfigurer och spel är lika endimensionellt, och miljöerna ska föra tankarna till japanska papperskulisser. Men detta innebär att BUNRAKU i det närmaste blir fullkomligt osebar. Filmen innehåller stora mängder kampsport; massor med folk slåss hejvilt, men eftersom filmen ser ut som en teaterpjäs, funkar det inte. Studiobyggena ser ut att komma från ett gammalt barnprogram från 70-talet, allting är inspelat i studio, marken är alltid slät som ett golv, och naturen utomhus ser ut att vara gjord av papier maché. Filmen ger ett väldigt billigt intryck och de datoranimerade inslagen är rätt taffliga.
Eftersom det hela ska vara så avskalat som möjligt, finns här inte en enda riktig människa, inte en enda replik som låter äkta. Jag har absolut inget emot stiliserade filmer, men här går man verkligen till överdrift.
Vissa av gangstergängen har en tendens att glatt volta och skutta omkring innan de slåss, som om det handlar om en experimentell dansuppsättning, och när jag inte trodde att det kunde bli värre, hamnar hjältar och bovar på en cirkus, där de svingar sig i trapetser och studsar i skyddsnät.
Det är möjligt att slagsmålen är bra och att utövarna är skickliga, men det är svårt att avgöra, eftersom inramningen är fruktansvärt irriterande. Och vem fick idén att låta Josh Hartnett spela slagkraftig actionhjälte?
Det hela ackompanjeras av experimentell, jazzig musik för att ge anrättningen en konstnärlig ton (det blir förstås pretentiöst) - och herregud, filmskrället varar i hela två timmar. Den slutar aldrig, filmen blir bara längre och längre och tråkigare och tråkigare, eftersom det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i handling och rollfigurer. Det är ibland häpnadsväckande illa skrivet och regisserat. Och hela tiden försöker filmen vara häftig, cool och nyskapande.
BUNRAKU är bland det värsta jag sett på bra länge. Den släpps på DVD den 26/10.







*Visst har Miller, Rodriguez och Tarantino klantat sig med filmer som THE SPIRIT, SPY KIDS-serien och DEATH PROOF. Men ändå.



torsdag 17 mars 2011

En tös som kan sin spagataction



tisdag 7 december 2010

Musse Hasselvall gör långfilmsregidebut

Hrm... Måste erkänna att denna pressrelease fick mig att fnissa... Idén låter ju oerhört konstig. I alla fall för att vara ett svenskt projekt.


NICE ENTERTAINMENT

Länk till NICE ENTERTAINMENTs pressrum

Pressmeddelande

Musse Hasselvall gör långfilmsregidebut

2010-12-06 12:14
Musse Hasselvall gör långfilmsregidebut
MUSSE HASSELVALL GÖR LÅNGFILMSREGIDEBUT
NICE ENTERTAINMENT som tillsammans med Felix Herngrens produktionsbolag FLX FILM nyligen förvärvat rättigheterna till succéboken ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann” har ingått ett samarbete med SF för att producera långfilm i regi av Musse Hasselvall.
Regissören och kampsportsprofilen Musse Hasselvall ska regissera en komedi med kamportstema. Inspelningenär beräknad till sommaren 2011 och planerad att ske i bl.a. Sverige och Ukraina. Just nu sker utvecklingsarbeteti ett samarbete mellan NICE och SF. Medverkar gör bl.a. Musse Hasselvall och Andreas Halldén, båda bl.a. kända från TV-succén RALLARSVING.
Filmen är planerad att ha biopremiär i 2012. Dessutom planeras en spin-off serie för TV som är tänkt att bli en fristående fortsättning på filmen.
”Det kommer att bli en hård komedi om två mjuka killar i en tuff miljö; en kampsportsfilm för hela familjen”, säger Musse Hasselvall.

tisdag 9 november 2010

Är det inte Bruce Lee som sitter där borta? Är inte han död?

Nej, det är han inte, han rör ju på sig!
För snart tjugo år sedan kom filmen DRAGON om Bruce Lees liv. Här har vi en ny film om samme man, av allt att döma ligger den lite närmare sanningen.

Pang på pungen i Bangkok

Den här filmen verkar ju nästan osannolikt fantastisk... Men är det inte fusk att använda bil och motorcykel när man slåss?

torsdag 29 april 2010

DVD: Ninja Assassin

NINJA ASSASSIN (Warner Home Entertainment)
Det var meningen att NINJA ASSASSIN skulle ha svensk biopremiär för några månader sedan - då filmen biovisades i Danmark - men Warners ändrade sig och dumpade filmen direkt på DVD. På sätt och vis är det förståeligt. Filmen förtjänar förvisso att visas på stor duk, men den blev ingen större framgång i USA och det hade den inte blivit på svenska biografer heller.

V FÖR VENDETTA-regissören James McTeigues film handlar om Raizo, en kille som haft en hård barndom - minst sagt. Han blev nämligen uppfostrad och tränad av den grymme Sho Kosugi (!) och dennas ninjaklan. Så fort lille Raizo klantade sig åkte han på stryk eller torterades rent allmänt. Ninjaskolor är tammefan ingen dans på rosor.
    

Men han blev allt lite betuttad i en söt liten ninjaflicka som tröttnat på livet i ninjalägret, så hon gjorde ett försök att fly. Hon fångades dock snabbt in och dödades. Gissa om Raizo blev arg!
    

Nu har Raizo vuxit upp och häckar av någon anledning i Berlin, där han utfört sitt första mord som ninja. Två agenter från Europol har problem med att det är fullt av ninjor i Berlin! Men vem ska tro på dem? Inte nog med det, Sho Kosugi har byggt upp ett japanskt ninjafort uppe i bergen, dit det går att köra bil - alltså finns detta i Tyskland. Knasigt.
    

Nå. Raizo är olydig och vill inte vara en lönnmördare, så han flyr ninjaklanen. Men det kan man ju inte göra sådär utan vidare, så han får ninjor efter sig. Ibland i sällskap med Europolfolk, men oftast ensam, dödar Raizo alla ninjorna. Ja, det är väl det hela.
    

Låt mig ta det negativa först. Raizo spelas av en kille som kallas Rain och är en koreansk popsångare. Han ser ut som en flickidol. Hur coolt är det? Nej, det är inte coolt alls. Han är en alldeles för blek hjälte; han saknar utstrålning och coolhet.
    

Vidare är många av scenerna alldeles för mörka, ofta är det svårt att se vad som försiggår. Tänk er själva: svartklädda ninjor i natten. Och slutligen innehåller filmen för mycket CGI-gore. Datoranimerat blod ser aldrig äkta ut. I den här typen av film funkar alltid praktiska effekter bäst. Å andra sidan hade det varit svårare att göra alla splattereffekterna.
    

...För det här är verkligen våldsamt så in i helvete. Huvuden, armar, ben och andra lemmar som kan huggas av, huggs av. Hej, vad det går! Folk träffas av dussintals shurikens, så att blodet sprutar. Vissa närmast exploderar i blodkaskader när de får på nöten. Det är mycket fajting och självklart är detta väldigt underhållande.
    

Jag gillar även att gamle 80-talshjälten Sho Kosugi är mer och spelar överskurk. Han var ju med i alla de klassiska ninjafilmerna som kom för 25 år sedan.
    

Och rent allmänt gillar jag att det här är en ny ninjafilm. En påkostad ninjafilm, dessutom. Det var ju inte i jons vi såg nyproducerade ninjafilmer, men nu kommer det en handfull.
    

NINJA ASSASSIN är inte den stora ninjafilm den borde vara, bortsett från våldet är den alldeles för slätstruken, men självklart är det här en film du ska se. Fattas bara!

onsdag 11 november 2009

Sjuttonårig tös sparkar röv!

Eftersom jag inte var i Cannes i år, såg jag inte den japanska slåssfilmen HIGH KICK GIRL! som en polare till mig säljer. Men efter att ha sett de här två trailrarna - den första är roligast - är jag jääävligt sugen på att kolla in den! Det här är martial arts right up my alley och det är bara att hoppas att någon vågar köpa in den. Herregud, blir folk kickade i huvet på redigt? Vad menar japanerna? En pdf med Hollywood Reporters recension från Cannes finns HÄR.